Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006

 

 

Av FREDRIK SCHALIN och ULF ÖBERG

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EG-domstolen har meddelat under andra halvåret 2006.1

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 19 september 2006 i de förenade målen C-392/04 och C-422/04, i-21 och Arcor. Fråga om skyldighet att ompröva ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som strider mot EU-rätten.
2. Dom av den 26 oktober 2006 i mål C-168/05, Mostaza Claro. Möjlighet att framställa invändning att avtalsvillkor är oskäligt inom ramen för klandertalan mot skiljedom.
3. Domar av den 12 september 2006 i mål C-145/04, Spanien mot Förenade kungariket och i mål C-300/04, Eman och Sevinger. Förhållandet mellan unionsmedborgarskapet och rösträtt till Europaparlamentet.
4. Dom av den 3 oktober 2006 i mål C-452/04, Fidium Finanz. Förhållandet mellan den fria rörligheten för kapital och den fria rörligheten för tjänster.
5. Domar av den 19 september 2006 i mål C-506/04, Wilson och C193/05, kommissionen mot Luxemburg. Utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken titeln erhölls. Rätten till en opartisk domstolsprövning.
6. Dom av den 12 september 2006 i mål C-196/04, Cadbury Schweppes.Fråga om etablering av dotterbolag i annan medlemsstat i syfte att minska skatteuttaget kunde anses utgöra förfarandemissbruk eller skatteflykt som inte omfattas av etableringsfriheten.
7. Domar av den 12 december 2006 i mål C-374/04, Test Claimants
in Class IV of the ACT Group Litigation och i mål C-446/04, Test Claimants in the FII Group Litigation. Förhållandet mellan nationella regler om företags- och kapitalbeskattning och de grundläggande friheterna i fördraget.
8. Dom av den 14 november 2006 i mål C-513/04, Kerckhaert och Morres. Förhållandet mellan nationella regler om kapitalbeskattning och den fria rörligheten för kapital.

 

1 Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff., 2005 s. 291 ff., 2005 s. 973 ff., 2006 s. 273 ff samt 2006 s. 724 ff. Referaten avser den andra delen av domstolens verksamhetsår. I den mån hänvisningar förekommer till referat i SvJT av domar från EG-domstolen och förstainstansrätten som avkunnats under åren 1997–2003, avses rättschefen Olle Abrahamssons sammanställningar i denna tidskrift.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 368 9. Dom av den 3 oktober 2006 i mål C-475/03, Banca popolare di Cremona. Fråga om italiensk regional skatt omfattades av förbudet i sjätte direktivet för medlemsstaterna att införa andra omsättningsskatter än mervärdesskatt.
10. Dom av den 6 september 2006 i mål C-88/03, Portugal mot kommissionen. Fråga om en stödåtgärd som endast avser en del av en medlemsstats territorium alltid skall anses utgöra statsstöd.

1. Dom av den 19 september 2006 i de förenade målen C-392/04 och C-422/04, i-21 Germany och Arcor
I detta mål utvecklade EG-domstolen sin rättspraxis om förhållandet mellan lagakraftvunna förvaltningsbeslut och skyldigheten att ompröva ett förvaltningsbeslut som sedermera visar sig strida mot EU-rätten.
    Upprinnelsen till målet var att två tyska telekomföretag, i-21 och Arcor, påfördes avgifter för individuella telekommunikationstillstånd till ett belopp motsvarande cirka 5 420 000 euro för det första företaget och ungefär 67 000 euro för det andra företaget. Företagen betalade avgifterna utan att ifrågasätta dem eller överklaga avgiftsbesluten.
    I en efterföljande dom har tyska Bundesverwaltungsgericht slagit fast att de aktuella avgifterna skulle upphävas såvitt gällde en konkurrent, då de stred mot överordnade rättsregler, nämligen den tyska telelagen och den tyska konstitutionen. Avgiftens belopp grundade sig nämligen på regleringsmyndighetens förtida debitering av allmänna administrativa kostnader under en period om 30 år, vilket ansågs vara excessivt. i-21 och Arcor begärde därför återbetalning av erlagda avgifter. Deras klagomål avslogs emellertid, varvid Bundesverwaltungsgericht efter överklagande hänskjöt frågan till EG-domstolen för ett förhandsavgörande. I sin begäran om förhandsavgörande påpekade den nationella domstolen att överklagandena inte kunde vinna framgång enbart vid tillämpning av nationell rätt. Det var nämligen inte fråga om ett fall då ett upprätthållande av avgiftsbeslutet var helt oacceptabelt. Besluten hade inte heller fattats med stöd av en uppenbart rättsstridig lagstiftning.
    Det kan i sammanhanget erinras om att gemenskapsrätten som huvudregel inte kräver att en förvaltningsmyndighet omprövar ett förvaltningsbeslut som blivit definitivt på grund av att överklagandefristen löpt ut, eller på grund av att tillgängliga rättsmedel uttömts. Därmed förhindras att förvaltningsbeslut kan komma att ifrågasättas ett obegränsat antal gånger.
    Denna princip har dock sina begränsningar. Enligt EG-domstolens tidigare praxis i Kühne och Heitz2 skall ett förvaltningsorgan enligt samarbetsprincipen i artikel 10 EG ompröva ett förvaltningsbeslut, och eventuellt även återkalla det, om följande fyra villkor är uppfyllda:

 

2 Dom av den 13 januari 2004 i mål C-453/00, Kühne och Heitz, REG 2004, s. I837, SvJT 2004, s. 950 ff.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 369 förvaltningsorganet har enligt nationell rätt behörighet att ändra beslutet; beslutet i fråga har blivit definitivt som en följd av en dom från en nationell domstol som avgör målet i sista instans; nämnda dom grundar sig, med hänsyn till efterföljande rättspraxis från EG-domstolen, på en felaktig tolkning av gemenskapsrätten som gjorts utan att frågan hänskjutits för förhandsavgörande i enlighet med artikel 234 tredje stycket EG; den berörda parten vände sig till ett förvaltningsorgan så snart han fått kännedom om denna rättspraxis. Det är härvid av betydelse att företaget har uttömt alla rättsmedel som stod det till buds. Enligt EG-domstolen avsåg emellertid domen i Kühne & Heitz helt andra omständigheter än dem som var i fråga för i-21 och Arcor. Kühne & Heitz NV hade nämligen uttömt alla rättsmedel som stod till buds för företaget, medan i-21 och Arcor inte utnyttjat sin rätt att överklaga de avgiftsbeslut som riktats till dem.
    Domstolen växlade därför spår och undvek den av Bundesverwaltungsgericht ställda principfrågan om det på EU-rättslig grund fanns en skyldighet att ompröva besluten. Domstolen fann istället att den gemenskapsrättsliga likvärdighetsprincipen kräver att alla regler avseende överklagande, inklusive föreskrivna tidsfrister, tillämpas på samma sätt på överklaganden som grundar sig på ett åsidosättande av gemenskapsrätten och på överklaganden som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt. I det aktuella målet föreskrivs enligt tysk rätt en skyldighet att återkalla ett förvaltningsbeslut som är rättsstridigt enligt nationell rätt, även om beslutet har vunnit laga kraft, när det skulle vara ”helt oacceptabelt” att stå fast vid detta beslut. Därmed fann domstolen att samma skyldighet att återkalla beslutet även måste föreligga under likvärdiga omständigheter för ett förvaltningsbeslut som är oförenligt med gemenskapsrätten.
    I ett obiter dictum fann EG-domstolen — till skillnad från den hänskjutande domstolen — att den tyska lagstiftningen var uppenbart oförenlig med gemenskapsrätten. Därmed kunde EG-domstolen ålägga den nationella domstolen att pröva om den aktuella lagstiftningen även var uppenbart rättsstridig i den mening som avses enligt tysk rätt. Om så är fallet skall den nationella domstolen säkerställa att rättsstridigheten ges de verkningar som föreskrivs i nationell rätt vad avser återkallelse av dessa förvaltningsbeslut.
    EG-domstolen söker i det längsta upprätthålla principen om medlemsstaternas processuella självständighet på förvaltningsrättens område, samtidigt som denna i praktiken successivt naggas i kanten. Uppenbarligen drar sig domstolen — i motsats till dess generaladvokater — från att med stöd av principerna om gemenskapsrättens företräde och direkta effekt påtvinga förvaltningsdomstolarna och förvaltningsmyndigheterna i medlemsstaternas en skyldighet att ompröva ett

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 370 lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som är oförenligt med gemenskapsrätten. Omvägen över den gemenskapsrättsliga likvärdighetsprincipen för att nå samma resultat främjar emellertid varken EUrättens enhetliga tolkning och tillämpning eller medlemsstaternas processuella självständighet.

 

2. Dom av den 26 oktober 2006 i mål C-168/05, Mostaza Claro
I denna dom slog EG-domstolen fast att en nationell domstol som har att pröva en konsuments yrkande om upphävande av en skiljedom skall pröva huruvida skiljeavtalet är ogiltigt. Den skall upphäva skiljedomen om avtalet innehåller ett oskäligt avtalsvillkor. Detta gäller trots att konsumenten inte har åberopat skiljeavtalets ogiltighet under skiljeförfarandet utan endast inom ramen för klandertalan.
    Mostaza Claro tecknade i maj 2002 ett mobiltelefonabonnemang med operatören Móvil. Avtalet innehöll en skiljeklausul enligt vilken eventuella tvister skulle avgöras genom skiljeförfarande. Eftersom Mostaza Claro inte iakttagit en i avtalet stipulerad minsta abonnemangstid inledde Móvil ett skiljeförfarande mot henne. Mostaza Claro inkom med yttranden i sak men motsatte sig inte skiljeförfarandet och invände inte heller att skiljeavtalet var ogiltigt. Tvisten avgjordes genom skiljedom till hennes nackdel.
    Den nationella domstol vid vilken klandertalan mot skiljedomen anhängiggjordes konstaterade att skiljeklausulen i avtalet mellan Móvil och Mostaza Claro var oskäligt. Denna domstol tvekade dock i frågan om en konsument kan åberopa en sådan omständighet i samband med en klandertalan, om han eller hon inte har åberopat den under skiljeförfarandet. Frågan hänskjöts därför till EG-domstolen för ett förhandsavgörande.
    Móvil och den tyska regeringen gjorde inför EG-domstolen gällande att skiljedomarnas effektivitet allvarligt skulle skadas om nationella domstolar hade rätt att pröva en skiljeklausuls giltighet, även i de fall när konsumenten inte har gjort någon sådan invändning under skiljeförfarandet. Den bakomliggande tanken är att kraven på skiljeförfarandets effektivitet motiverar att prövningen av skiljedomar skall vara av begränsad karaktär och att en skiljedom endast i undantagsfall skall kunna upphävas. Ett liknande resonemang har redan tidigare utan framgång prövats av EG-domstolen i målet Eco Swiss.3 Domstolen upprepade i den nu refererade domen att, om en nationell domstol enligt interna processuella regler skall bifalla ett yrkande om upphävande av en skiljedom på grund av att den innebär ett åsidosättande av nationella regler som hänför sig till grunderna för rättsordningen, skall den även bifalla ett sådant yrkande som grundar sig på att gemenskapsrättsliga regler av detta slag har åsidosatts.

 

3 Dom av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss, REG 1999, s. I-3055.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 371 Domstolen erinrade därefter att vikten av att skydda konsumenterna har bland annat föranlett gemenskapslagstiftaren att i artikel 6.1 i direktiv 93/134 föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument ”inte är bindande för konsumenten”. Detta är en tvingande bestämmelse som, med hänsyn till att den ena avtalsparten befinner sig i underläge, har till syfte att skapa en verklig jämvikt mellan parterna i ett konsumentavtal.
    Med ett analogislut från artikel 81 EG och sin dom i målet Eco Swiss slog domstolen därefter fast att direktivet om oskäliga avtalsvillkor utgör en grundläggande åtgärd som är oundgänglig för att gemenskapens uppgifter skall kunna utföras. I synnerhet är detta fallet för att höja levnadsstandarden och livskvaliteten i hela EU.
    Konsumentskyddet motiverade slutligen EG-domstolen att ålägga nationella domstolar en skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och därigenom kompensera för obalansen mellan konsumenter och näringsidkare.
    Den respekt för medlemsstateras procesuella autonomi som präglade EG-domstolens resonemang i målet i-21 Germany och Arcor är som bortblåst i förevarande dom. EG-domstolens klarspråk är i detta avseende uppfriskande. Domen i målet Mostaza Claro kan förhoppningsvis utgöra en förnyad väckarklocka för mer eller mindre nationellt präglade domare, advokater och processrättsjurister om den pågående europeiseringen av processrätten som sker genom gemenskapslagstiftarens och EG-domstolens försorg.

 

3. Domar av den 12 september 2006 i mål C-145/04, Spanien mot Förenade kungariket och i mål C-300/04, Eman och Sevinger
I de här två domarna har EG-domstolen undersökt unionsmedborgarskapets betydelse för rösträtten till Europaparlamentet.
    Den första domen gällde en fördragsbrottstalan av Spanien mot Förenade kungariket avseende situationen i Gibraltar. Tidigare gällde att personer bosatta i Gibraltar inte hade rösträtt till Europaparlamentet. Europadomstolen i Strasbourg har i en dom i målet Matthews5 förklarat att avsaknaden av rösträtt stred mot artikel 3 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen.6 Till följd av den ifrågavarande domen införde Förenade kungariket rösträtt till Europaparlamentet för personer bosatta i Gibraltar. Rösträtten begränsades emellertid, av skäl som var knutna till Förenade kungarikets konstitutionella tradition, inte till unionsmedborgare utan utsträcktes till att omfatta även medborgare i det brittiska samväldet som var bosatta i Gibraltar.7 I sin

 

4 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169 5 Dom av den 18 februari 1999 i målet Matthews mot Förenade kungariket (Recueil des arrêts et décisions 1999-I). 6 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950. 7 Motsvarande rösträttsregler gällde för samväldesmedborgare bosatta i Förenade kungariket (se punkt 46 i domen).

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 372 talan vid EG-domstolen gjorde Spanien gällande bl.a. att de i Gibraltar bosatta samväldesmedborgarnas rösträtt till Europaparlamentet stred mot reglerna i EG-fördraget om unionsmedborgarskapet och om rösträtt till Europaparlamentet.
    Den fråga som EG-domstolen hade att avgöra var huruvida rösträtten till Europaparlament är knuten till unionsmedborgarskapet eller om den även kan utsträckas till att omfatta tredjelandsmedborgare. EG-domstolen konstaterade att det inte uttryckligen angavs i fördraget exakt vem som har rösträtt eller är valbar till Europaparlamentet. Enligt domstolen var det inte heller möjligt att dra någon klar slutsats av det förhållandet att det i artiklarna 189 EG och 190 EG anges att Europaparlamentet ”består av företrädare för folken i medlemsstaterna”. Domstolen ansåg att uttrycket ”folk” kan ha olika innebörd i unionens medlemsstater. Inte heller den omständigheten att unionsmedborgare enligt artikel 19.2 EG har rösträtt till Europaparlamentet i den medlemsstat i vilken de är bosatta hindrar en stat från att utvidga rösträtten till att omfatta tredjelandsmedborgare. Sammanfattningsvis konstaterade EG-domstolen att Förenade kungariket inte hade gjort sig skyldig till fördragsbrott genom att utvidga rösträtten till Europaparlamentet för personer bosatta i Gibraltar till att omfatta även medborgare i samväldet.
    Den andra domen gällde ett förhandsavgörande från en nederländsk domstol angående avsaknaden av rösträtt till Europaparlamentet för två nederländska medborgare bosatta i det nederländska territoriet Aruba i Västindien.
    Domstolen konstaterade inledningsvis att reglerna i EG-fördraget inte utan uttrycklig hänvisning är tillämpliga på utomeuropeiska territorier som Aruba. Någon skyldighet att anordna val till Europaparlamentet på Aruba förelåg därför inte. EG-domstolen uttalade vidare att vare sig EG-fördraget eller Europakonventionen gav unionsmedborgare någon ovillkorlig rösträtt till Europaparlamentet. Enligt domstolen var det fullt möjligt att begränsa rösträtten till unionsmedborgare bosatta i Nederländerna. Domstolen konstaterade emellertid att nederländska medborgare bosatta i tredje land, till skillnad från medborgare bosatta i Aruba, hade rösträtt till Europaparlamentet. Sådana rösträttsregler stred enligt domstolen i princip mot likabehandlingsprincipen.
    EG-domstolens slutsats i domen i målet Eman och Sevinger enligt vilken rösträtten för unionsmedborgare inte är absolut framstår som naturlig och förenlig med Europadomstolens praxis. Däremot framstår EG-domstolens slutsatser i domen i målet Spanien mot Förenade kungariket som mer uppseendeväckande. Rösträtt och valbarhet till Europaparlamentet har nog hittills av många EU-rättsjurister betraktats som en av de centrala rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet. En vanlig uppfattning har nog hittills varit att unionsmedborgarskap har varit en nödvändig förutsättning för valbarhet och rösträtt till Eu-

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 373 ropaparlamentet. Domstolens resonemang enligt vilket en sådan slutsats inte följer av fördragets lydelse framstår inte som helt övertygande. Det är i och för sig riktigt att fördraget inte innehåller något uttryckligt stadgande i detta hänseende. En sedvanlig tolkning av uttrycket ”folken i medlemsstaterna” i artikel 189 EG ger emellertid vid handen att endast de personer som är medborgare i någon av medlemsstaterna har rösträtt och är valbara till Europaparlamentet. Med hänsyn till den traditionellt sett starka kopplingen mellan medborgarskap och rösträtt framstår dessutom, i avsaknad av ett uttryckligt undantag i fördraget, ett krav på unionsmedborgarskap som en naturlig förutsättning för rösträtt och valbarhet till Europaparlamentet. Det är i och för sig riktigt att en motsatt utgång i målet hade kunnat få betydande politiska och praktiska konsekvenser inte bara för rösträttsreglerna i Gibraltar utan även för rösträttsreglerna i Förenade kungariket i sin helhet. Även den valda utgången får emellertid politiska konsekvenser, i och med att tredjelandsmedborgare får inflytande över den europeiska politiken i egenskap av väljare eller företrädare i Europaparlamentet. Den öppenhet mot omvärden som präglar EGdomstolens dom i detta mål står i det avseendet i tydlig kontrast till den vanligt förekommande kritiken att det europeiska integrationsprojektet med nödvändighet leder till en ”Fästning Europa”.

 

4. Dom av den 3 oktober 2006 i mål C-452/04, Fidium Finanz
I denna mycket viktiga dom har EG-domstolen klargjort förhållandet mellan den fria rörligheten för tjänster och de övriga grundläggande friheterna, i synnerhet den fria rörligheten för kapital.
    Fidium Finanz är ett schweiziskt bolag som bedriver kreditgivningsverksamhet via en webbplats på internet som sköts från Schweiz. Det stora flertalet av Fidium Finanz kunder är bosatta i Tyskland. Fidium Finanz saknade emellertid tillstånd för att driva bankrörelse i Tyskland. De tyska myndigheterna förbjöd därför bolaget bedriva kreditverksamhet med kunder bosatta i Tyskland. Fidium Finanz överklagade det ifrågavarande beslutet till tysk domstol som ansåg det vara nödvändigt att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Den tyska domstolen önskade få klarhet i om den av Fidium Finanz bedrivna verksamheten omfattades av den fria rörligheten för kapital, som är tillämplig även på kapitalrörelser mellan tredjeländer och medlemsstater, eller av den fria rörligheten för tjänster som endast är tillämplig vid gränsöverskridande verksamhet inom unionen.
    EG-domstolen uttalade inledningsvis att den fria rörligheten för tjänster inte är subsidiärt tillämplig i förhållande till den fria rörligheten för kapital eller fördragets övriga grundläggande friheter. Det förhållandet att den fria rörligheten för tjänster enligt artikel 50 EG omfattar tjänster ”som inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer” är, enligt domstolen, en definition av begreppet ”tjänst” och skall inte tolkas som en prioritetsord-

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 374 ning mellan friheten att tillhandahålla tjänster och övriga grundläggande friheter.
    Domstolen konstaterade därefter att yrkesmässig kreditgivning i princip kan hänföras till såväl friheten att tillhandahålla tjänster som till den fria rörligheten för kapital. Domstolen angav att den i princip endast undersöker en av dessa friheter om det visar sig att en av friheterna är helt underordnad den andra. Enligt domstolen innebar de tyska bestämmelser som krävde tillstånd för tillträde till den tyska finansmarknaden framförallt en restriktion av friheten att tillhandahålla tjänster. Det förhållandet att de finansiella flödena kopplade till sådana tjänster minskar utgjorde, enligt domstolen, endast en oundviklig konsekvens av inskränkningen att tillhandahålla tjänster. Domstolen ansåg det därför inte vara nödvändigt att pröva huruvida de tyska bestämmelserna var förenliga med den fria rörligheten för kapital. När det gällde den fria rörligheten för tjänster nöjde sig domstolen med att konstatera att Fidium Finanz, som var hemmahörande i ett tredjeland, inte kunde åberopa den grundläggande friheten.
    I denna dom har EG-domstolen tolkat fördraget i strid med den vanliga uppfattningen att den fria rörligheten för tjänster är subsidiär i förhållande till de andra grundläggande friheterna. Domstolens uppfattning att artikel 50 EG inte anger en prioritetsordning mellan den fria rörligheten för tjänster och de andra grundläggande friheterna framstår, om man endast beaktar artikelns ordalydelse, inte som helt övertygande. Domstolens slutsats framstår emellertid som rimlig om man tar hänsyn till likheterna och det nära sambandet mellan den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten. Frågan om tillhandahållande av en viss tjänst omfattas av etableringsfriheten eller den fria rörligheten för tjänster beror många gånger endast på om den tillhandahålls via ett fast driftställe eller ej. Den fria rörligheten för tjänster kan därför sägas vara subsidiär i förhållande till etableringsfriheten.8 Däremot saknas skäl att betrakta den fria rörligheten för tjänster som subsidiär i förhållande till de övriga grundläggande friheterna. Ett företag som, via ett fast driftställe, bedriver verksamhet av samma slag som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, bör framförallt kunna stödja sig på etableringsfriheten. Om ett fast driftställe saknas bör verksamheten rimligen omfattas av den fria rörligheten för tjänster och inte av den fria rörligheten för kapital.

 

5. Domar av den 19 september 2006 i mål C-506/04, Wilson och C193/05, kommissionen mot Luxemburg
I de här domarna har EG-domstolen tolkat Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av

 

8 Se framförallt dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard, REG 1995 s. I-4165, p. 22.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 375 stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls.9 Graham Wilson är medborgare i Förenade kungariket och medlem i engelska advokatsamfundet i egenskap av barrister. Fråga uppkom om han kunde föras upp på listan över advokater som utövar sitt yrke i Luxemburg under sitt hemlands titel. Det luxemburgska advokatsamfundet beslutade att inte föra upp honom på listan sedan han avböjt att medverka i ett språkprov som syftade till att utröna om han, i överensstämmelse med luxemburgsk lagstiftning, behärskade de språk som används i luxemburgska domstolar, nämligen franska, tyska och luxemburgska. Wilson väckte talan mot beslutet vid domstol. Den luxemburgska förvaltningsdomstol som prövade Wilsons talan beslutade att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen för att få svar dels på frågan om en medlemsstat kan kräva att en advokat från en annan medlemsstat behärskar värdlandets språk för att ge advokaten tillstånd att utöva sitt yrke, dels om det luxemburgska överprövningsförfarandet av avslagsbeslut var förenligt med rätten till domstolsprövning av sådana beslut enligt direktiv 98/5.
    Parallellt inledde kommissionen ett fördragsbrottsförfarande mot Luxemburg i vilket kommissionen gjorde gällande att de språkkrav som ställdes upp i den luxemburgska lagstiftningen stred mot direktiv 98/5.
    När det gällde språkkraven i den luxemburgska lagstiftningen uttalade EG-domstolen att uppvisande av bevis på registrering i hemlandet var den enda förutsättningen för att en advokat skall kunna utöva sitt yrke i en annan medlemsstat. Ett sådant språkkrav som det som uppställs i den luxemburgska lagstiftningen var således oförenligt med direktiv 98/5.
    När det gällde frågan om det luxemburgska prövningsförfarandet uppfyllde kraven på domstolsprövning i direktiv 98/5 gjorde domstolen följande bedömning. Med hänvisning till domstolsbegreppet i artikel 234 EG och till motsvarande begrepp i artikel 6 i Europakonventionen angav EG-domstolen bl.a. att ett organ skall uppfylla krav på opartiskhet och inta en oberoende ställning för att vara en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG och artikel 6 i Europakonventionen. De luxemburgska prövningsorganen som i första instans bestod uteslutande av luxemburgska advokater och i andra instans huvudsakligen av advokater uppfyllde inte dessa krav. Det kunde nämligen, enligt EG-domstolen, inte uteslutas att ledamöterna i dessa organ har ett intresse av att motsätta sig att en konkurrerande advokat från en annan medlemsstat får utöva advokatyrket i Luxemburg. Bristerna i det luxemburgska prövningsförfarandet kunde, enligt EGdomstolen, inte heller kompenseras av möjligheten att överklaga de båda prövningsinstansernas beslut till Cour de cassation du GrandDuché de Luxembourg (Luxemburgs högsta allmänna domstol).

 

9 EGT L 77, s. 36

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 376 Utan att ta ställning till om en sådan prövning i tredje instans uppfyllde kravet på rimlig tidsfrist konstaterade EG-domstolen att Cour de cassation inte hade full prövningsrätt utan endast var behörig att pröva rättsfrågor.
    Sammanfattningsvis biföll EG-domstolen kommissionens fördragsbrottstalan och besvarade den nationella domstolens frågor på så sätt att såväl kraven på språkkunskaper i den luxemburgska lagstiftningen som förfarandet för prövning av avslagsbeslut i den ifrågavarande lagstiftningen var oförenliga med reglerna i direktiv 98/5.
    Domstolen har i de här domarna klargjort att medlemsstaterna inte kan uppställa några språkkrav eller andra krav utöver de som anges i direktiv 98/5 för att tillåta advokater från andra medlemsstater att bedriva verksamhet under sitt hemlands yrkestitel. Även om domstolens tolkning av de materiella reglerna i direktiv 98/5 är av stor praktisk betydelse är det nog ändå domstolens uttalanden om de krav på opartiskhet som en domstol skall uppfylla som har störst principiell räckvidd. Det framstår som litet förvånande att domstolen inte till stöd för sitt resonemang nöjer sig med att hänvisa till Europadomstolens praxis avseende artikel 6 i Europakonventionen utan även hänvisar till sin egen praxis beträffande begreppet ”domstol” i artikel 234 EG. Den sistnämnda artikeln har inte, som artikel 6 i Europakonventionen, främst till syfte att skydda de enskildas rätt till en rättvis rättegång utan syftar till att avgöra vilka organ som skall ha möjlighet att ställa frågor till EG-domstolen om tolkningen av gemenskapsrätten.

 

6. Dom av den 12 september 2006 i mål C-196/04, Cadbury Schweppes
I denna dom har EG-domstolen angett förutsättningarna för att etablering av dotterbolag i andra medlemsländer i syfte att minska skatteuttaget skall anses utgöra förfarandemissbruk eller skatteflykt som inte omfattas av etableringsfriheten.
    Cadbury Schweppes är ett bolag hemmahörande i Förenade kungariket som har dotterbolag och filialer i flera andra medlemsländer. Cadbury Schweppes hade bl.a. bildat två dotterbolag i Irland, ansvariga för den interna finansieringsverksamheten i Cadbury Schweppeskoncernen. Anledningen till att bolagen hade bildats i Irland var att de skulle omfattas av den förmånliga beskattningen i den medlemsstaten.
    Enligt lagstiftningen i Förenade kungariket omfattades moderbolag med dotterbolag i länder som Irland, med lägre skattesats än den i kungariket tillämpliga, av en särskild lagstiftning (s.k. CFClagstiftning) som innebar att moderbolaget, till skillnad från andra moderbolag, i åtskilliga fall beskattades för vinster i dotterbolaget. De brittiska skattemyndigheterna beslutade att, med stöd av CFClagstiftningen, beskatta Cadbury Schweppes för de irländska dotterbolagens vinster. Cadbury Schweppes överklagade beslutet till domstol

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 377 som beslutade att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. I sin begäran om förhandsavgörande undrade den nationella domstolen om CFC-lagstiftningen var förenlig med den fria etableringsrätten, den fria rörligheten för tjänster och den fria rörligheten för kapital.
    EG-domstolen uttalade inledningsvis att den nationella domstolens fråga rörde etableringsfriheten och att den fria rörligheten för tjänster och den fria rörligheten för kapital inte hade någon självständig betydelse. EG-domstolen konstaterade vidare att den särskilda beskattning som följer av CFC-lagstiftningen kan avhålla bolag hemmahörande i Förenade kungariket från att etablera sig i medlemsländer som tillämpar en lägre beskattningsnivå. Enligt domstolen utgjorde CFC-lagstiftningen därför en inskränkning av etableringsfriheten i artiklarna 43 EG och 48 EG.
    EG-domstolen undersökte därefter om den ifrågavarande inskränkningen ändå inte kunde vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset. Domstolen uttalade att en åtgärd som inskränker etableringsfriheten kan vara motiverad när den specifikt syftar till att förhindra rent konstlade upplägg som görs i syfte att kringgå lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Domstolen fann att CFClagstiftningen i och för sig förhindrade konstlade upplägg. Den fråga som EG-domstolen ändå ställde sig var om inte lagstiftningen gick utöver vad som krävdes för att uppnå detta ändamål.
    För att CFC-lagstiftningen skulle överensstämma med gemenskapsrätten krävdes, enligt EG-domstolen, att beskattning inte kunde ske när bildandet av ett CFC-bolag utgör en verklig etablering och inte ett konstlat upplägg. Med hänvisning till sin tidigare praxis angav domstolen att det är fråga om ett konstlat upplägg om det föreligger dels en avsikt att uppnå en skattemässig fördel, dels av de objektiva omständigheterna framgår att det ändamål som eftersträvas med etableringsfriheten inte har uppnåtts trots att kraven i gemenskapsrätten formellt sett har iakttagits.10 Enligt domstolen utgör en bolagsetablering inte ett konstlat upplägg om den utgör en verklig etablering i syfte att bedriva näringsverksamhet i värdmedlemsstaten i överensstämmelse med domstolens fasta rättspraxis. Endast om det nybildade bolaget utgör en fiktiv etablering som inte bedriver någon näringsverksamhet utgör bildandet av bolaget ett rent konstlat upplägg. Detta skulle, menar domstolen, kunna vara fallet bl.a. med s.k. brevlådeföretag.
    I denna dom har EG-domstolen på området för direkt skatt och fri rörlighet konkret tillämpat de villkor som domstolen ställt upp i domarna i målen Emsland-Stärke och Halifax för att avgöra om ett visst

 

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2000 i mål C-110/99, Emsland-Stärke, REG 2000, s. I-11569, punkterna 52 och 53 och av den 21 februari 2006 i mål C-255/02, Halifax m.fl., REG 2006, s. I-1609, punkterna 74 och 75, SvJT 2006, s. 742 ff.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 378 handlande utgör förfarandemissbruk. Domstolens uttalanden i den nu aktuella domen klargör på ett mycket tydligt och konkret sätt hur dessa villkor skall tillämpas på området för direkt skatt och fri rörlighet.

 

7. Domar av den 12 december 2006 i mål C-374/04, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation och i mål C-446/04, Test Claimants in the FII Group Litigation
EG-domstolen har i två ”pilotmål”, som hänskjutits av engelska High Court of Justice, prövat ett antal frågeställningar som rör förhållandet mellan nationella regler om företags- och kapitalbeskattning och de grundläggande friheterna i fördraget.
    Domen i mål C-374/04 gäller i huvudsak frågan om den mindre förmånliga beskattningen av utdelning från dotterbolag i Förenade kungariket till moderbolag och utdelningsmottagande aktieägare hemmahörande i andra medlemsstater, i förhållande till beskattningen av utdelning till moderbolag och aktieägare hemmahörande i Förenade kungariket, strider mot etableringsfriheten och/eller den fria rörligheten för kapital.
    EG-domstolen uttalade att den avgörande frågan för att bedöma om den skattemässiga behandlingen av de utländska bolagen och aktieägarna utgjorde diskriminering var om de befann sig i en situation som var objektivt jämförbar med den situation som de inhemska bolagen och aktieägarna befann sig i. EG-domstolen ansåg att det i princip inte ålåg det utdelande bolagets hemviststat att säkerställa att vinst som delas ut till en i landet ej hemmahörande aktieägare inte blir föremål för kedjebeskattning eller dubbelbeskattning. Enligt domstolen var det däremot normalt sett den medlemsstat i vilken den utdelningsmottagande aktieägaren har sin hemvist som har de bästa möjligheterna att bedöma aktieägarnas personliga skatteförmåga. Domstolen slog därför fast att när det gäller tillämpningen av de mekanismer som har till ändamål att förhindra eller minska kedjebeskattning eller ekonomisk dubbelbeskattning innehar en medlemsstat i vilken såväl utdelande bolag som yttersta aktieägare har hemvist inte en jämförbar ställning med en medlemsstat i vilken ett bolag som delar ut vinst till ett i landet ej hemmahörande bolag har sitt hemvist. Domstolen angav att en annan bedömning skulle kunna bli aktuell för det fall en medlemsstat ensidigt eller via dubbelbeskattningsavtal föreskriver att inte bara i landet hemmahörande aktieägare, utan även i landet ej hemmahörande aktieägare, skall erlägga inkomstskatt på de utdelningar som de erhåller från ett i landet ej hemmahörande bolag. Med det förbehållet ansåg EG-domstolen att den nationella lagstiftningen inte stred mot etableringsfriheten eller den fria rörligheten för kapital. Domstolen konstaterade även att det förhållandet att utdelning från dotterbolag i Förenade kungariket till moderbolag i andra medlemsstater behandlades olika förmånligt beroende på dubbelbeskatt-

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 379 ningsavtalens utformning inte heller stred mot etableringsfriheten eller den fria rörligheten för kapital.
    Domen i mål C-446/04 gäller den motsatta situationen nämligen oförmånlig beskattning av utdelning till moderbolag och aktieägare hemmahörande i Förenade kungariket från dotterbolag hemmahörande i andra medlemsstater i förhållande till beskattningen av utdelning från dotterbolag hemmahörande i Förenade kungariket.
    EG-domstolen konstaterade att situationen för ett aktieägande bolag som erhöll utländsk utdelning var jämförbar, när det gällde en skattebestämmelse som var avsedd att förhindra eller minska beskattningen av utdelade medel med situationen för ett aktieägande bolag som erhöll inhemsk utdelning. Med hänsyn härtill fann domstolen att de nationella skattereglerna som i olika avseenden missgynnade utdelning från dotterbolag hemmahörande i andra medlemsstater i princip var oförenliga med etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital. I domen prövade EG-domstolen även under vilka förutsättningar en medlemsstat kan bibehålla restriktioner av kapitalrörelser till eller från tredje land som var i kraft den 31 december 1993 och som gäller direktinvesteringar. Slutligen gjorde EG-domstolen även vissa uttalanden om en medlemsstats skyldighet att återbetala skatter som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten och att erlägga skadestånd i en sådan situation.
    De omfattande domarna i de här båda målen gäller bedömningen av komplexa nationella skatteregler och är inte lättillgängliga ens för vana läsare av EG-domstolens domar. Inte desto mindre innebär domarna ett klargörande av medlemsstaternas ansvar när det gäller att förhindra dubbelbeskattning och kedjebeskattning. Med utgångspunkt från domstolens rättspraxis avseende såväl person- som företagsbeskattning så anger domstolen att det huvudsakliga ansvaret i detta hänseende faller på den medlemsstat i vilken utdelningsmottagande bolag eller aktieägare har sin hemvist. Omfattningen av skyldigheten att förhindra dubbelbeskattning behandlas även i den nedan redovisade domen av den 14 november 2006 i mål C-513/04, Kerckhaert och Morres.

 

8. Dom av den 14 november 2006 i mål C-513/04, Kerckhaert och Morres
Domen i det här målet, som rör förhållandet mellan nationell kapitalbeskattning och den fria rörligheten för kapital, behandlar delvis liknande frågeställningar som domarna i det föregående referatet.
    Makarna Mark Kerckhaert och Bernadette Morres, som var bosatta i Belgien, erhöll utdelning från ett bolag med säte i Frankrike. Utdelningen beskattades med 15 % inkomstskatt i Frankrike. Enligt det fransk-belgiska dubbelbeskattningsavtalet skulle vid beskattning av utdelningen i Belgien avdrag för den i Frankrike erlagda skatten äga rum. Den belgiska lagstiftningen medgav emellertid, efter en lagänd-

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 380 ring, inte längre något sådant avdrag. Den utdelning som makarna Kerckhaert och Morres erhållit från Frankrike beskattades därför med samma skattesats på 25 % som utdelning från ett bolag med säte i Belgien. Beskattningen av makarnas inkomster blev föremål för prövning i belgisk domstol. Den belgiska domstolen frågade EGdomstolen om den belgiska lagstiftningen som inte medgav avdrag för skatt erlagd i Frankrike vid beräkning av skatten i Belgien stred mot den fria rörligheten för kapital.
    EG-domstolen hänvisade inledningsvis till sin fasta rättspraxis enligt vilken ofördelaktig beskattning av inkomster från bolag med säte i andra medlemsländer än bosättningslandet, i förhållande till beskattningen av inkomster från bolag med säte i det sistnämnda landet, strider mot fördragets regler om fri rörlighet.11 Enligt EG-domstolen var emellertid inte beskattningen av den utdelning som makarna erhöll från Frankrike ofördelaktig. De inkomster som makarna erhöll från Frankrike beskattades nämligen med samma skattesats som inkomster från bolag med säte i Belgien. Domstolen ansåg inte heller att aktieägare i Belgien kan anses befinna sig i olika situationer beroende på om de får utdelning från ett bolag med hemvist i samma medlemsstat eller från ett bolag med hemvist i en annan medlemsstat, och att det därför skulle utgöra diskriminering att behandla dessa båda kategorier på samma sätt. Under sådana förhållanden ansåg EG-domstolen att de eventuella ofördelaktiga konsekvenserna av de belgiska skattereglerna för makarna KerckhaertMorres berodde på att Frankrike och Belgien parallellt utnyttjade sin beskattningsrätt. Enligt EG-domstolen stred således inte den belgiska lagstiftningen mot den fria rörligheten för kapital.
    Domskälen i denna viktiga dom är mycket kortfattade och utgör en tydlig kontrast till de mycket omfattande domarna i mål C-374/04 och C-446/04 som delvis behandlar liknande frågor. Domstolens slutsats att personer, som i likhet med makarna Kerckhaert-Morres, erhåller utdelning från ett utländskt bolag befinner sig i en situation som är jämförbar med personer som erhåller utdelning från ett inhemskt bolag kan i och för sig ifrågasättas. Slutsatsen står emellertid i överensstämmelse med domarna i mål C-374/04 och C-446/04. Hindret för den fria rörligheten för kapital beror således, som domstolen påpekar, på att två medlemsstater parallellt utnyttjar sin beskattningsrätt. Enligt domstolens uppfattning innebär inte det hinder för den fria rörligheten som därvid uppstår en otillåten inskränkning av de grundläggande friheterna i fördraget.

 

 

11 Domar av den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen, REG 2000, s. I-4071, punkt 32, av den 15 juli 2004 i mål C-315/02, Lenz, REG 2004, s. I-7063, punkt 19, och av den 7 september 2004 i mål C-319/02, Manninen, REG 2004, s. I-7477, punkt 19; SvJT 2005 s. 303 ff.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 381 9. Dom av den 3 oktober 2006 i mål C-475/03, Banca popolare di Cremona
I denna dom prövade EG-domstolen huruvida en italiensk regional skatt omfattades av förbudet i sjätte direktivet12 för medlemsstaterna att införa andra omsättningsskatter än mervärdesskatt.
    Under år 1997 infördes i Italien en regional produktionsskatt (nedan IRAP) som uppvisade vissa likheter med mervärdesskatt. Banca popolare di Cremona, som ansåg att IRAP stred mot förbudet i artikel 33.1 i sjätte direktivet mot andra omsättningsskatter än mervärdesskatt ansökte om återbetalning av skattebelopp som erlagts under flera år. Sedan skattemyndigheterna beslutat att avslå bankens begäran överklagade de beslutet till domstol. I sin begäran om förhandsavgörande frågade den italienska domstolen om en skatt som IRAP omfattas av förbudet mot omsättningsskatter i artikel 33.1 i sjätte direktivet.
    Sedan den italienska regeringen som enda regering yttrat sig i målet och muntlig förhandling hållits föreslog generaladvokat Jacobs i sitt förslag till avgörande att EG-domstolen skulle konstatera att IRAP var oförenlig med sjätte direktivet.13 Med hänsyn till de mycket omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant avgörande föreslog han även att domens verkningar skulle begränsas i tiden.
    Generaladvokatens förslag till avgörande fungerade som en väckarklocka för regeringarna i ett stort antal medlemsstater. Sedan flera regeringar begärt att det muntliga förfarandet skulle återupptas beslutade EG-domstolen att hålla en ny muntlig förhandling. Vid den nya förhandlingen deltog representanter från femton av medlemsstaternas regeringar. Generaladvokat Stix-Hackl meddelade därefter ett nytt förslag till avgörande som i huvudsak följde generaladvokat Jacobs tidigare förslag.14 Hon efterlyste också ett klargörande av domstolens praxis beträffande förbudet i artikel 33.1 i sjätte direktivet.
    EG-domstolen konstaterade i sin dom att mervärdesskatten har fyra väsentliga kännetecken: den tas ut generellt på transaktioner avseende varor eller tjänster, den är proportionell i förhållande till det pris som den skattskyldige har erhållit för dessa varor eller tjänster, den tas ut i varje led i produktions- och distributionskedjan och den beräknas endast på det mervärde som tillförts i varje led och bärs i sista hand av konsumenten.
    Domstolen konstaterade att IRAP saknade två av dessa kännetecken. Enligt domstolen var den dels inte proportionell mot priset på de

 

12 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdeskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/680/EEG av den 16 december 1991 (EGT L 376, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 33). 13 Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 17 mars 2005. 14 Förslag till avgörande av generaladvokat Stix-Hackl föredraget den 14 mars 2006.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 382 tillhandahållna varorna och tjänsterna, dels inte ”tänkt att på ett för mervärdesskatten kännetecknande sätt” i sin helhet övervältras på konsumenten. Mot denna bakgrund fann domstolen att IRAP skiljde sig från mervärdesskatten på ett sådant sätt att den inte kunde kvalificeras som en omsättningsskatt som var förbjuden enligt artikel 33.1 i sjätte direktivet.
    Att domstolen i ett tveksamt fall som detta — i vilket enorma ekonomiska belopp uppenbarligen stod på spel15 — hellre valde att fria än att fälla en medlemsstat framstår knappast som förvånande. Något klargörande av domstolens praxis när det gäller tillämpningen av artikel 33.1 i sjätte direktivet, som efterlystes av generaladvokat StixHackl, innebär knappast denna dom. Av domen framgår emellertid, i ljuset av tidigare praxis, att medlemsstaternas utrymme för att införa skatter som i vissa hänseenden påminner om mervärdesskatt är relativt stort.

 

10. Dom av den 6 september 2006 i mål C-88/03, Portugal mot kommissionen
I den här domen har EG-domstolen slagit fast att en stödåtgärd som endast avser en del av en medlemsstats territorium inte nödvändigtvis är av selektiv karaktär och därför utgör statsstöd.
    I det överklagade beslutet konstaterade kommissionen att skattesänkningar som genomfördes på Azorerna utgjorde statsstöd. Kommissionen fann vidare att stödet i viss utsträckning, men inte i sin helhet, kunde anses som regionalstöd förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 EG. Portugal väckte talan mot kommissionens beslut vid EG-domstolen. Portugal gjorde framförallt gällande att skattesänkningarna på Azorerna inte utgjorde selektiva åtgärder utan åtgärder av allmän karaktär som inte kunde anses utgöra statsstöd. Enligt den portugisiska regeringen kunde en skattesänkning som beslutats av en regional enhet anses vara av allmän och inte av selektiv karaktär. Kommissionen bestred att en åtgärd som genomförs endast i en del av en medlemsstat kan anses vara av allmän karaktär.
    I motsats till kommissionens uppfattning fann EG-domstolen att en åtgärd som innebär att en fördel skapas inom endast en del av det nationella territoriet inte nödvändigtvis skall betecknas som selektiv i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Enligt domstolen kan det inte uteslutas att en understatlig enhet har en sådan rättslig och faktisk ställning som gör att den är så självständig i förhållande till centralregeringen i en medlemsstat att det är denna enhet och inte centralregeringen som genom de åtgärder den vidtar har ett avgörande inflytande när det gäller att bestämma över företagens politiska och ekonomiska miljö. I ett sådant fall är, enligt domstolens uppfattning, det

 

15 Enligt punkt 73 i generaladvokat Jacobs förslag till avgörande angav den italienska regeringen att den skatt som tagits ut med stöd av den italienska lagstiftningen översteg 120 miljarder euro.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2006 383 område inom vilket den understatliga enheten utövar sin behörighet, och inte medlemsstaten i sin helhet, som utgör den relevanta bakgrunden för att bedöma om en åtgärd är selektiv. För att ett beslut skall kunna anses ha antagits av ett organ med en tillräckligt självständig ställning krävs enligt EG-domstolen att tre villkor är uppfyllda. För det första skall beslutet ha fattats av ett regionalt eller lokalt organ som konstitutionellt sett har en politisk och administrativ ställning som är skild från centralregeringens. För det andra måste beslutet ha antagits utan att centralregeringen har haft möjlighet att direkt påverka innehållet. Slutligen får de ekonomiska konsekvenserna av skattesänkningen inte kompenseras genom stöd eller subventioner från andra regioner eller från centralregeringen.
    I det konkreta fallet ansåg domstolen att de angivna villkoren inte var uppfyllda. Enligt domstolen var nämligen den av regionen Azorerna beslutade skattesänkningen beroende av budgetöverföringar av medel från centralregeringen till Azorerna. Kommissionen hade således gjort en riktig bedömning när den ansåg att skattesänkningen var en selektiv åtgärd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Portugals talan mot det överklagade beslutet ogillades således. Domen i detta mål är inte bara av stor principiell betydelse utan även av praktisk betydelse i och med att domstolen redovisar de kriterier som är relevanta för att avgöra om en åtgärd som endast avser en del av ett medlemsland kan anses vara selektiv eller ej.