Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen

Av rättschefen CARL HENRIK EHRENKRONA

För den som följt de senaste årens rättsäkerhetsdebatt såsom den förts i media och i rättsvetenskapliga tidskrifter framstår den som något yvig och spretig. Man blandar äpplen och päron allt efter vad man finner värt att prioritera, terroristbekämpning, gatuvåld, våld mot kvinnor, personlig integritet, kvalitén på lagstiftning, utlänningsärenden, egendomsskydd, bara för att nämna några områden. Liksom när det gäller begreppet mänskliga rättigheter, där det alltid funnits en tendens att beteckna det som man tycker är särskilt viktigt som en mänsklig rättighet och det som är särskilt avskyvärt som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, finns det en tendens att använda rättssäkerhetsbegreppet på ett liknande vis. Reformförslag som man ogillar utmålas ofta på mer eller mindre goda grunder som ett hot mot rättsäkerheten medan någon annan kan mena att just den reformen är nödvändig för att stärka rättssäkerheten. Uppenbarligen talar man här om olika rättssäkerhetsbegrepp. Litet tillspetsat kan man kanske säga att vad som är rättsäkerhet för den ene ses som ett övergrepp av den andre. Jag är inte den som här och nu tänker ge någon definition av rättssäkerhetsbegreppet. Men jag tror att en viss hyfsning av debatten skulle vara värdefull.
    Rättssäkerhet är heller inte helt lätt att översätta. I anglosaxisk rätt
talar man oftast om ”rule of law” när man rör sig på detta område. Franskan nämner ”securité juridique” och på tyska blir det väl närmast ”Rechtsicherheit”, men där talar man nog hellre om ”Die principen der Rechtstaat”. Rör man sig med den terminologin torde man bli förstådd.
    För mig själv som arbetat mycket med mänskliga rättighetsfrågor,
och särskilt med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna1, är det naturligt att föra tillbaka rättssäkerhetsbegreppet till de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna såsom de kommer till uttryck i de olika fri- och rättighetsförklaringar som vi ser i de flesta västerländska konstitutioner och rättssystem och i Europakonventionen. Jag tänker då framför allt på sådant som skyddet för den personliga friheten och rätten till prövning av grunderna för frihetsberövande, rätten till domstolsprövning och rättvis rättgång, legalitetsprincipen och förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning, de traditionella friheterna som skyddet för privatlivet, åsiktsfriheten och ytt-

1 Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

SvJT 2007 Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen 39 randefriheten, föreningsfriheten, egendomsrätten, förbudet mot ne bis in idem m.fl. Även förbudet mot diskriminering kan nämnas här. Inte minst viktig från rättssäkerhetssynpunkt är tillgången till ett effektivt rättsmedel för att påtala det man anser vara en rättighetskränkning.
    Skyddsobjektet här är alltid den enskilde medborgaren som enligt
dessa regelsystem åtnjuter ett grundläggande skydd mot åtgärder från statsmaktens sida. Men regelsystemet ger också stöd för krav på statsmakten att ge den enskilde skydd mot angrepp från andra enskilda aktörer. Jag tänker då inte bara på direkta fysiska angrepp på den kroppsliga integriteten utan på alla typer av angrepp från ett enskilt rättsubjekt på en annan medborgares egen rättsfär. Här kan finnas direkta intressemotsättningar som lätt kan bli problematiska från rättssäkerhetsmässiga utgångspunkter. Den centrala frågan blir här: Hur långt får statsmakten gå för att fullgöra sin skyldighet att skydda enskilds rätt mot angrepp från andra enskilda? Den frågan har ju fått en särskild aktualitet i det som betecknas som kampen mot terrorismen. Jag tänker återkomma till det och redovisa litet av vad som sker internationellt från ett rättssäkerhetsperspektiv. Men dessförinnan vill jag ta upp några saker på fri- och rättighetsområdet såsom de belyses av Europakonventionspraxis. Konventionspraxis bygger i väsentliga delar på ett fundamentalt rättssäkerhetstänkande. Ett tydligt exempel är legalitetsprincipen som genomsyrar hela konventionen. Principen nullum crimen sine lege läggs fast i artikel 7 i konventionen. Men legalitetsprincipen är vidare än så. Krav på lagstöd återfinns i flera artiklar som reglerar skyddet för individens egen rättssfär och där intrång i denna medges endast under vissa angivna förutsättningar, däribland att intrånget har stöd i lag. Så är t.ex. fallet vad gäller intrång i skyddet för privat- och familjelivet (art. 8), i religionsfriheten (art. 9), i yttrandefriheten (art.10) och i föreningsfriheten (art. 11), liksom vad gäller skyddet för den personliga friheten i artikel 5. Legalitetskravet upprätthålls mycket strikt. Det räcker inte med att det finns en normerande föreskrift som reglerar förutsättningarna för när ett rättighetsintrång får ske. Krav ställs på kvalitén i utformningen av föreskriften, att den är så tydlig att dess uttolkning blir rimligt förutsebar, liksom att den publicerats på ett sådant vis att den blir tillgänglig för envar.2 Brister det i dessa hänseenden uppstår ett konventionsbrott. Det saknar då regelmässigt betydelse om intrånget och den föreskrift på vilken den vilar uppfyller de övriga villkor som ställs för ett rättighetsintrång, det vill säga om intrånget har nödvändiga goda skäl för sig eller med domstolens ord

2 Se t.ex. ang. art. 5 målet Amuur mot Frankrike, dom 25 juni 1996 och Gusinskui mot Ryssland, dom 19 maj 2005, ang. art. 8 målet Malone mot Storbritannien, dom 2 augusti 1984 och målet Kruslin mot Frankrike, dom 24 april 1990, ang art. 9 målet Hasan och Chaush mot Bulgarien dom 26 oktober 2000.

40 Carl Henrik Ehrenkrona SvJT 2007 svarar mot ett ”angeläget samhälleligt behov” och har ett helt legitimt syfte3. En annan viktig rättssäkerhetsprincip som genomsyrar konventionspraxis är proportionalitetsprincipen. Enklast uttryckt. Det men som den enskilde tvingas lida till följd av ett rättighetsintrång, måste stå i rimlig proportion till det syfte som staten eller det allmänna vill uppnå med intrånget. Det syftet kan handla om att tillgodose statliga eller kommunala intressen som vid expropriation och liknande förfaranden. Men det kan också handla om åtgärder för att skydda enskilda mot angrepp på deras rättssfär från andra enskilda. Proportionalitetsbedömningar kan ju sägas ge utrymme för en viss godtycklighet i rättsskipningen, vilket kanske bidragit till att svenska domstolar och rättstillämpande myndigheter traditionellt varit försiktiga med att öppet redovisa sådana överväganden. Europadomstolen har dock utvecklat en hel rättsdoktrin för att hantera detta problem. För att inte behöva gå in för djupt i att påverka nationell lagstiftning och praxis har domstolen tillämpat doktrinen om ”margin of appreciation” . Enligt denna är utgångspunkten för prövningen av om ett konventionsbrott ägt rum eller ej att konventionsstaten åtnjuter en viss bedömningsmarginal inom vilken den i lagstiftning och praxis kan komma till olika resultat utan att det ena eller det andra leder till konventionsbrott. Av två tänkbara utgångar i ett enskilt fall kan alltså båda anses konventionsenliga under förutsättning att bedömningen faller inom ramen för denna bedömningsmarginal. Omfattningen av den bedömningsmarginal staterna åtnjuter varierar beroende på sakens beskaffenhet. Såvitt gäller äganderättsintrång, expropriation och liknande förfaranden, har bedömningsmarginalen ansetts vidare, men kan nog i senare praxis sägas ha stramats upp något4. I det vägledande målet på detta område, det kända Sporrong-Lönnroth-målet mot Sverige5 som rörde vidmakthållandet av ett långvarigt expropriationstillstånd, ansågs proportionalitetskravet åsidosatt då den enskilde med hänsyn till en rad närmare angivna omständigheter ansetts behöva bära en ”excessive burden” till följd av inskränkningen i att förfoga över sin fastighet.
    Såvitt gäller rättighetsintrång t.ex. i yttrandefriheten, som syftar till
att skydda hälsa och moral, har staterna också getts en ganska vid bedömningsmarginal eftersom nationalstaterna och dess myndigheter ansetts bäst lämpade att göra den typ av avvägningar som här krävs. I fall där yttrandefriheten använts på ett sätt som inkräktat på enskilds rätt finns däremot flera exempel på att skyddet för den enskildes pri-

3 Se t.ex. målet Eriksson mot Sverige, dom 22 juni 1989 som bl.a. rör lagligheten av umgängesbegränsningar av barn placerat i fosterhem. 4 Sedan början av 1990-talet har det totala antalet fällande domar avseende äganderättskränkningar ökat avsevärt bl.a. till följd av att de avvägningar som gjorts av nationella instanser inte ansetts ha respekterat proportionalitetsprincipen.

5 Dom 23 september 1982.

SvJT 2007 Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen 41 vatliv vägt tyngre än skyddet för yttrandefriheten och pressfriheten6. Detta gäller dock inte offentliga personer med politiska uppdrag som ansetts få tåla också hård och kränkande kritik7. Mer generellt tror jag att man vågar säga att när det gäller åtgärder som innebär intrång i den personliga integriteten är staternas bedömningsmarginal snävare än beträffande många andra rättighetsintrång.
    För detta seminarium är kanske särskilt intressant att se vad dom
stolspraxis visar såvitt gäller rättighetsintrång som sker för att tillgodose den nationella säkerhetens intresse. Här finns flera avgöranden som rör olika tvångsåtgärder som telefonavlyssning, buggning och annan information om enskilda som behövs för säkerhetspolisens verksamhet. Tiden medger inte att jag i detalj går in på detta. Men man kan nog säga att så länge legalitetskravet är uppfyllt för de tvångsåtgärder som vidtagits så har ingreppen i regel accepterats om tvångsåtgärderna är förbundna med ett effektivt kontrollsystem, såsom en fungerande domstolsprövning. Domen i målet Klass mot Tyskland är här ett viktigt avgörande8. Också domstolens dom i målet Leander mot Sverige9 innehåller flera överväganden om hur avvägningen mellan intresset av att skydda statens säkerhet mot skyddet för den enskildes privatliv skall göras. Brister det i laglighetskriteriet för en vidtagen tvångsåtgärd finns flera exempel på konstaterade konventionsbrott, även om syftet varit att skydda den nationella säkerheten10. Användning av s.k. överskottsinformation från i och för sig tillåten avlyssning har inte ansetts tillåtet i rättegång mot annan än den avlyssningen avsett, om det inte funnits uttryckligt lagstöd för att få använda informationen på ett sådant vis11. Det nyligen avgjorda målet Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige12 berör också denna problematik. Detta mål rörde registerföring hos säkerhetspolisen. Här konstaterade domstolen bl.a. att den typ av information som den svenska säkerhetspolisen insamlat och under lång tid lagrat om klagandena och som utlämnats till dessa inte var av sådan beskaffenhet att det rättighetsintrång som lagringen inneburit för de enskilda kunde anses försvarlig utifrån intresset av att skydda den nationella säkerheten. Förenklat uttryckt, uppgifterna var inte av sådan dignitet att en lagring av uppgifterna framstod som försvarliga

6 Se t.ex. målet Selistö mot Finland, dom 16 november 2004 och Caroline von Hannover mot Tyskland, dom 24 juni 2004. 7 Se t.ex. målet Oberschlick mot Österrike, dom 1 juli 1997 och målet Feldek mot Slovakien, dom 12 juli 2001. 8 Dom 6 september 1978. Se vidare målet Malone mot Storbritannien, dom 2 augusti 1984, målen Kruslin och Huwig mot Frankrike, dom 24 april 1990, målet Valenzuela och Contreras mot Spanien, dom 30 juli 1998 och målet Vetter mot Frankrike, dom 31 maj 2005. 9 Dom 27 mars 1989. 10 Se t.ex. målet Amann mot Schweiz, dom 16 februari 2002 och målet Rotaru mot Rumänien, dom 4 maj 2000. 11 Se målet Doerga mot Nederländerna, dom 27 april 2004 och målet Matheron mot Frankrike, dom 29 mars 2005. 12 Dom 6 juni 2006

42 Carl Henrik Ehrenkrona SvJT 2007 från integritetssynpunkt. Brott i första hand mot artikel 8 (skyddet av privatlivet) hade därför ägt rum men också av klagandenas yttrande- och föreningsfrihet. Därtill innebar avsaknaden av ett effektivt rättsmedel konventionsbrott. Domstolen ansåg att varken Registernämnden eller Datainspektionen utgjorde effektiva rättsmedel och det fanns ingen myndighet som kunde besluta om radering av sådana uppgifter i Säkerhetspolisens register som befunnits kränka den personliga integriteten. Däremot ansåg domstolen att konventionen inte gav den enskilde en rätt att få del av samtliga uppgifter som fanns lagrade i SÄPO:s register om honom/henne utan att det föll inom statens prerogativ att avgöra vad som kunde lämnas ut och inte utifrån hänsynen till det nationella säkerhetsintresset. Här vägde domstolen in att detta också var nödvändigt för en effektiv terroristbekämpning, något som staten egentligen inte fört fram som ett argument. Men en annan utgång i den delen hade nog blivit svår att svälja för flertalet konventionsstater som inte är så präglade av offentlighetsprincipen som Sverige.
    Därmed kommer jag över på vad som kanske kan kallas för ytterli
gare en av de rättssäkerhetspelare på vilken konventionen vilar, nämligen kravet på tillgång till ett effektivt rättsmedel. Artikel 13 föreskriver att var och en vars rättigheter enligt konventionen kränkts skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. I praxis har artikeln tolkats så att rätten till rättsmedel gäller för den som på rimliga grunder kan göra gällande att han utsatts för ett konventionsbrott13. Innebörden är naturligtvis att den enskilde skall ha tillgång till en nationell instans där saken kan prövas och där han kan erhålla rättelse. Rättsmedlet behöver inte innebära domstolsprövning utan prövningen kan göras av en förvaltningsmyndighet. Inte heller blir rättsmedlet ineffektivt enbart av det skälet att klagandens talan inte vinner bifall. Inte heller uppställs något direkt krav på lagprövning14. Däremot måste den enskilde få frågan om konventionsbrott reellt prövad och om ett sådant anses ha inträffat erhålla rättelse eller någon typ av gottgörelse. Staten har alltid bevisbördan för att ett anvisat rättsmedel är effektivt15. Frågan om ett rättsmedel funnits och om det varit effektivt har gett upphov till en omfattande rättspraxis. Detta är naturligt eftersom staternas preliminära invändningar i en process ofta avser just frågan om inhemska rättsmedel uttömts, vilket ju är ett kriterium för att ett klagomål skall kunna upptas till prövning i sak av domstolen. Inte minst för Sveriges del har artikeln gett upphov till problem. I senare domstolspraxis har kravet på effektiva nationella rättsmedel skärpts. Detta sammanhänger säkert med den enorma måltillströmningen i dom-

13 Se t.ex. målet Klass m.fl. mot Tyskland, dom 6 september 1978. 14 Se bl.a. målet Swedish Engine Drivers’ Union mot Sverige, dom 6 februari 1976 och målet Gustafsson mot Sverige, dom 25 april 1996. 15 Se målet Vereinigung Demokratische Soldaten Österreichs’ und Gubi mot Österrike, dom 19 december 1994.

SvJT 2007 Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen 43 stolen där balansen f.n. ligger runt 80 000 mål. Effektiva nationella rättsmedel skulle rimligen lätta på trycket. Inte minst skulle en i nationell rätt erkänd rätt till skadestånd vid konventionsbrott påtagligt bidra till att nedbringa klagobenägenheten. Enligt senare praxis har också en sådan rätt ansetts följa av artikeln för att rättsmedlet skall anses effektivt16. Detta har också Högsta domstolen i ett färskt rättsfall tagit till sig17, men i svensk praxis är inte helt klart hur långt en sådan rätt kan sträcka sig. Kanske blir det till slut en uppgift för lagstiftaren att hantera. Effektiviteten i ett rättsmedel kan också ges andra uttryck. Att en domstol medger viss strafflindring på grund av att handläggningen av målet — utan den enskildes förskyllan — dragit ut på tiden så länge att kravet på avgörande inom skälig tid i artikel 6 åsidosatts, har ansetts som ett sätt att läka konventionsbrottet och därmed förhindra brott mot artikel 1318. En central rättsäkerhetsgaranti i konventionen är ju den artikel som reglerar förutsättningarna för frihetsberövande i artikel 5. Artikeln anger att ingen får berövas sin frihet annat än i enlighet med lag och de förutsättningar som anges i artikelns första stycke. Här återfinns frihetsberövande på grund av fällande dom, för att förmå någon efterkomma en domstols föreläggande eller fullgöra en lagstadgad skyldighet, frihetsberövande av brottsmisstänkt för lagföring, av underårig för skyddsuppfostran, för att hindra smittspridning eller på grund av drogmissbruk, eller för att hindra att utlänning reser in i ett land eller som ett led i ett utvisningsförfarande. Uppräkningen är exklusiv vilket innebär att ett frihetsberövande som sker utan lagstöd och utan stöd i de materiella förutsättningarna i artikeln är konventionsvidrigt. I övrigt anger artikeln de processuella rättssäkerhetsgarantier som en frihetsberövad åtnjuter. Hit hör rätten att underrättas om skälen för frihetsberövandet, rätten för den som frihetsberövats på grund av misstanke om brott att snabbt ställas inför domare för prövning av frihetsberövandet och rätten till rättegång inom skälig tid, rätt för alla frihetsberövade till laglighetsprövning av frihetsberövandet i domstol, samt rätten till skadestånd då frihetsberövandet skett i strid med artikeln.
    Av praxis framgår bl.a. att den stat som ansvarar för en frihetsberö
vad också har ansvaret för personens personliga säkerhet och måste om vederbörande skadas eller ”försvinner” utreda vad som hänt. Att underlåta detta har setts som ett särskilt allvarligt brott mot artikeln19. Allvarligt har också bedömts att avsiktligt vilseleda en asylsökande att

16 Se bl.a. målet Kudla mot Polen, dom 26 oktober 2000. 17 NJA 2005 s. 462 18 Se bl.a. NJA 2003 s. 414. Regeringsrätten har på motsvarande sätt nedsatt lagstadgad avgift därför att prövningen i sak inte skett inom skälig tid, se RÅ 2006 ref. 43. 19 Se bl.a. målet Kurt mot Turkiet, dom 25 maj 1998.

44 Carl Henrik Ehrenkrona SvJT 2007 inställa sig hos myndighet för att där frihetsberöva honom för att verkställa en utvisning20. Som jag nämnt upprätthålls legalitetskravet strikt också här. T.ex. är ett frihetsberövande på grund av brottsmisstanke om gärning vilken visade sig inte vara brottslig konventionsvidrigt21. De allmänt beskrivna tidsfrister som anges i artikeln har blivit svårhanterliga i praxis, men en brottsmisstänkts rätt till snabb prövning av frihetsberövandet inför domstol har medfört att en tidrymd av 4 dygn och sex timmar ansetts för lång22. Såvitt avser kravet på att den frihetsberövade skall erhålla en rättslig prövning i rättegång för prövning av åtalet inom skälig tid, har med svenska mått mätt mycket långa tidsfrister godtagits — ibland år. Litet tillspetsat kan man säga att bara frihetsberövandet snabbt kommer under domstols kontroll och prövning får man acceptera långa tidsfrister för att slutföra utredningen, väcka åtal och genomföra rättegången.
    Det går inte avsluta en sådan här genomgång utan att beröra rätten
till domstolsprövning i artikel 6. Artikeln upptar en serie särskilda rättssäkerhetsgarantier tillämpliga på både brott- och tvistemål. Rättegången skall vara rättvis och offentlig, domstolen oavhängig och opartisk, avgörandet meddelas inom skälig tid. Därtill kommer respekten för oskuldspresumtionen samt en serie villkor som rör den tilltalades rätt i brottmålsrättegången, vilka alla hänför sig till principen om rättvis rättegång; rätten att underrättas om brottsmisstanken och innebörden av åtalet, rätten att få förbereda sitt försvar, rätten att få försvara sig personligen eller genom ombud, rätten att få korsförhöra vittnen och själv inkalla och höra vittnen, rätten att vid behov bistås av tolk.
    Tiden medger inte att jag i detalj går in på den mycket omfattande
praxis som utvecklats avseende denna artikel. Men jag vill ta upp några saker som berör brottmålsförfarandet. Oskuldspresumtionen upprätthålls strikt. Att utpeka någon som brottslig innan han blivit dömd eller efter det vederbörande friats t.ex. av brist på bevis innebär konventionsbrott. Exempel på detta finns i praxis både i samband med domares agerande i rättssalen, men också då myndighetspersoner gör detta i andra sammanhang. Som exempel kan nämnas ett mål mot Frankrike där en fransk minister och en hög polischef i TV-sändning uttalade att ett uppmärksammat mord på en fransk parlamentsledamot klarats upp genom gripandet av en namngiven person, som dock senare friades från brottsmisstanken. Konventionsbrottet medförde också att ett mycket högt skadestånd tilldömdes den enskilde23. Likaså får ett beslut om att avslå ett krav på ersättning för frihetskränkning på grund av ett frihetsberövande som inte lett till fällande dom inte motiveras med att brottsmisstanken kvarstår24. Ändrad brottrubrice-

20 Se målet Conka mot Belgien, dom 5 februari 2002. 21 Se målet Lukanov mot Bulgarien, dom 20 mars 1997. 22 Se målet Brogan m.fl. mot Storbritannien, dom 29 november 1988. 23 Se målet Allenet de Ribemont mot Frankrike, dom 10 februari 1995. 24 Se bl.a. målet Sekanina mot Österrike, dom 25 augusti 1993.

SvJT 2007 Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen 45 ring kan likaså innebära konventionsbrott om den tilltalade döms enligt ändringen utan att dessförinnan ha fått möjlighet att uttala sig om det justerade åtalet25; likaså olika bevispresumtioner, liksom alltför låga beviskrav. Även bristfälliga eller obefintliga domskäl kan innebära brott mot artikeln26. Att till grund för en fällande dom lägga utsagor i polisförhör med personer som den tilltalade inte fått tillfälle att korsförhöra har ansetts stå i strid med artikeln när utsagan varit avgörande för utgången i målet27. Likaså då domen grundas på utsagor av anonyma vittnen om dessas utsagor utgör det avgörande bevismaterialet28. Undanhållande av material i utredningen får inte förekomma med mindre det finns risk för uppgiftslämnarens liv och hälsa. Saken måste då prövas av den domstol som prövar brottmålet för att ett sådant undanhållande skall anses konventionsenligt29. Rätten att tiga skyddas av bestämmelsen liksom rätten att inte utanför rättegången behöva lämna uppgifter som kan vara besvärande för uppgiftslämnaren i en kommande rättegång30. Uppgifter som lämnats på sådant vis får inte heller läggas till grund för en fällande dom med mindre än att uppgifterna inte utgör det avgörande bevismaterialet. Samma princip gäller för användning av olagliga bevismedel, t.ex. illegal buggning eller illegal telefonavlyssning31. Att med stöd av domstolspraxis bilda sig en bild av rättsläget är besvärligt. Domstolen tillämpar en kasuistisk metod och drar sig för att göra mer generella uttalanden om konventionens tolkning. Man måste därför alltid vara observant på de särskilda omständigheter som kan ha varit avgörande för utgången i just det fall som domstolen prövat.
    Jag vill avsluta med att säga något om rättsäkerhetsaspekterna på
det internationella arbetet i kampen mot terrorismen. Där har ju särskilt de åtgärder som vidtagits av USA efter den 11 september rest flera allvarliga frågor.
    Det är framför allt hanteringen av de människor som på olika sätt
hamnat i de amerikanska myndigheternas förvar på olika platser i världen som vållat oro. Grunden till problemen är att amerikanarna sett kampen mot terrorismen som ett regelrätt krig i folkrättslig mening, en bild som numera nyanserats så till vida att man idag anser sig vara i krig med Al Qaida. Det synsättet medför rättsverkningar. Men man har då velat tillämpa enbart vissa av krigets lagar på terroristbekämpningen, inklusive hanteringen av fångar. Effekten har blivit att

25 Se bl.a. målet Pelissier och Sasri mot Frankrike, dom 25 mars 1999. 26 Se bl.a. målet Hirvisaari mot Finland, dom 27 september 2001. 27 Se bl.a. målet Unterpertinger mot Österrike, dom 24 november 1986. 28 Se målet Van Mechelen m.fl. mot Nederländerna, dom 23 april 1997. 29 Se målet Altan mot Storbritannien, dom 19 juni 2001 och Edwards och Lewis mot Storbritannien, dom 27 oktober 2004. 30 Se målet John Murray mot Storbritannien, dom 8 februari 1996 och Saunders mot Storbritannien, dom 17 december 1996. 31 Se bl.a. målet Schenk mot Schweiz, dom 12 juli 1988 och Khan mot Storbritannien, dom 12 maj 2000 samt det ovan nämnda målet Van Mechelen mot Nederländerna.

46 Carl Henrik Ehrenkrona SvJT 2007 man på amerikansk sida inte heller ansett sig bunden av de förpliktelser USA har enligt gällande konventioner på fri och rättighetsområdet. Samtidigt har man intagit ståndpunkten att de s.k. Genèvekonventionerna32 inte heller är tillämpliga eftersom Al Qaidas företrädare inte själva tillämpar krigets lagar och därför faller utanför det skydd som Genève-konventionerna normalt ger. I princip skulle dessa personer kunna behandlas som misstänkta brottslingar. På folkrättslig basis skulle så kunna ske antingen med stöd av Genèvekonventionerna eller med stöd av 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, beroende på hur man vill se det sammanhang i vilket frihetsberövandet skett. Men inget av dessa alternativ valdes. I stället har man valt att hålla misstänkta Al Qaida terrorister eller de som på annat vis varit inblandade i terroristverksamhet som s.k. ”unlawful combattants” i ett preventivt förvar för att hindra att de återvänder till ”slagfältet” och — inte minst viktigt — för att samla underrättelseinformation av betydelse för att klarlägga genomförandet av 11 septemberattacken och andra terroristdåd och förhindra ev. framtida terroristattacker. Haken var emellertid att dessa personer hölls på ett sådant vis, bl.a. på den amerikanska militärbasen Guantanamo på Kuba, att de enligt administrationens synsätt inte träffades av amerikansk jurisdiktion. Därmed berövades de intagna bl.a. den rätt till rättslig prövning av grunden för frihetsberövandet som ges både enligt Genève-konventionerna och 1966 års FNkonvention. Även om amerikanarna inte ansett Genèvekonventionerna tillämpliga har man konsekvent hävdat att de intagna behandlats humant i enlighet med grunderna för dessa. Det som kommit fram rörande de förhörsmetoder som använts och i övrigt har naturligtvis rest allvarliga tvivel om riktigheten i detta påstående och om vilken kultur som tillåtits vara förhärskande vad gäller behandlingen av de intagna. Det står nu klart att behandlingen av fångarna i flera fall inte stått i överensstämmelse med de krav folkrätten ställer upp. Det är uppenbart att den amerikanska administrationens allt överskuggande mål är att skydda amerikanska medborgares liv och egendom och förhindra en upprepning av den 11 september. Men frågan är om man valt den bästa vägen.
    Från svensk sida fick man tidigt ögonen på situationen i och med
att det visade sig att en svensk medborgare förvarades på Guantanamo. Sverige blev den första stat som offentligt gick ut och kritiserade avsaknaden av rättslig grund för det amerikanska agerandet. Underhand har betänkligheter framförts också från flera andra EU-stater. Och en liknade kritik kom snart från flertalet ledande folkrättsjurister, inte minst amerikanska. Den amerikanska högsta domstolen har

32 Genève-konventionerna av den 12 augusti 1949 och tilläggsprotokollen till dessa som reglerar bl.a. behandlingen av krigsfångar och av andra som drabbas av en väpnad konflikt i syfte att säkerställa att krigsfångar och civila behandlas humant och ges grundläggande processuella rättssäkerhetsgarantier.

SvJT 2007 Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen 47 nu genom sin uppmärksammade dom i det s.k. Hamdan-målet den 29 juni 2006 gett kritikerna rätt i flera väsentliga avseenden33. Sedan en tid tillbaka förs nu en fortlöpande dialog på rättschefsnivå mellan EU-staterna och amerikanarna i frågan om vilka metoder som är acceptabla i kampen mot terrorismen utan att man åsidosätter rättsäkerhetens krav. Den tar bl.a. fasta på vilka rättsliga grunder som finns för att ingripa mot Al Qaida, om det är fråga om en väpnad konflikt i folkrättslig mening som amerikanarna gör gällande, vilka de folkrättsliga grunderna är för gripande av misstänkta företrädare för Al Qaida, liksom vad som är acceptabelt när det gäller förhörsmetoder och behandling av gripna personer och deras processuella rättigheter. Här har successivt en allt större samsyn vuxit fram bland EUstaterna i fråga om tillämpningen av de mänskliga rättighetskonventionerna, humanitärrätten och art. 3 i Genève-konventionerna, bl.a. vad gäller förbudet mot tortyr och inhuman behandling, liksom ifråga om ”hemliga fångläger” m.m. Såvitt gäller de rättssäkerhetsgarantier som en fånge åtnjuter kan EU-staterna alltid hänvisa till Europakonventionen och Europadomstolens praxis som dessa stater är skyldiga att respektera. Man måste dock vara medveten om att de garantierna har blivit betydligt mer förfinande genom Europadomstolens praxis än vad som följer av andra MR-rättsliga instrument, även om regelverket i 1966 års FN-konvention i allt väsentligt är detsamma. Domstolens praxisutveckling följs uppmärksamt också i USA. I EU-kretsen är vi dock mycket tveksamma till om det lagförslag som nyligen antagits av den amerikanska kongressen som en följd av Hamdan-domen, den s.k. Military Commissions Act34, är tillräckligt för att uppfylla folkrättsliga standards. Frågeställningarna är emellertid långt ifrån enkla. Ett exempel är jurisdiktionsfrågorna. Man brukar säga att staterna är skyldiga att respektera sina konventionsåtaganden på fri- och rättighetsområdet inom sitt territorium men också på platser där staten i praktiken utövar effektiv kontroll t.ex. efter ockupation, eller genom att hålla fångar35. Detta följer av såväl Internationella domstolens som Europadomstolens praxis. Men hur långt går den skyldigheten? Vad gäller t.ex. för de åtgärder som nationell trupp vidtar inom ramen för en fredsbevarande operation under ett FN- mandat eller inom ramen för en NATO-operation? Om truppen tar fångar utanför vad som sker inom ramen för en direkt väpnad konflikt, är den utsändande truppstaten då ansvarig för att tillförsäkra fången de fri- och rättigheter han har enligt de konventioner staten är bunden av, t.ex rätt till domstolsprövning av frihetsberövandet? Just den frågan är f.n. föremål för

33 Supreme Court’s dom den 29 juni 2006 i målet Salim Ahmed Hamdan mot Donald Rumsfeld et. al. 34 Military Commission’s Act, antagen av kongressen den 28 september 2006, enligt vilken särskilda militärtribunaler skall pröva brott begångna av s.k. unlawful combattants och därmed sammanhängande frågor. 35 Se t.ex. artikel 1 i Europakonventionen.

48 Carl Henrik Ehrenkrona SvJT 2007 prövning i ett mål i Europadomstolen mot Tyskland, Norge och Frankrike som rör en operation i Kosovo36. Det blir ett viktigt avgörande som får betydelse för staternas ansvar i länder där man har trupp som deltar i fredsbevarande operationer.
    Sverige har såväl i EU som i FN tagit flera initiativ och aktivt arbetat
för att stödja rättsstatens principer också i det internationella arbetet. Här har särskilt FN-systemet med internationella sanktioner som riktar sig mot individer misstänkta för olika former av samröre med terroristanknuten verksamhet visat på allvarliga brister. Sådana sanktioner beslutas av FN:s säkerhetsråd enligt kapitel 7 i FN-stadgan och syftar till att ”frysa” enskildas finansiella tillgångar för att förhindra att medlen används som stöd till terroristverksamhet37. Det finns naturligtvis starka och goda skäl att snabbt åstadkomma en strypning av pengaflödet till terroristorganisationer. Men FN:s sanktionssystem har fått till följd att en enskild medborgare kan finna att han berövats rådigheten över alla sina finansiella tillgångar utan att han kan få besked om skälen för åtgärden och utan att han har möjlighet att erhålla en effektiv rättslig prövning av om det finns grund för denna. Säkerhetsrådet har härigenom kommit att ägna sig åt myndighetsutövning mot enskilda på ett sätt som knappast varit förutsett av FN-stadgans upphovsmän. De ekonomiska konsekvenserna för den enskilde kan förstås bli mycket allvarliga. Därför har man i alla nationella västerländska rättssystem en rättsprocess för liknande tvångsåtgärder med möjlighet att utkräva ansvar. Från ett fri- och rättighetsperspektiv inger FN:s sanktionssystem starka betänkligheter38. Dessa gäller just de centrala rättssäkerhetsaspekterna, frånvaron av varje form av judiciell kontroll av det rättighetsintrång som ett sanktionsbeslut innebär för den enskilde liksom av effektiva rättsmedel. Sverige har tagit flera initiativ för att stärka rättssäkerheten i systemet och flera förslag finns nu på bordet med detta syfte.39 Särskilt viktigt är att ställa FN:s sanktionsregim under någon typ av internationell judiciell kontroll. Eftersom nationella domstolar i praktiken är förhindrade att pröva försvarligheten av ett beslut meddelat av FN:s säkerhetsråd enligt kapitel 7 i FN-stadgan och staterna har en folkrättslig förpliktelse att respektera och implementera sådana beslut är detta särskilt viktigt40. Om be-

36 Målet Saramaki mot Tyskland, Norge och Frankrike, Appl. 78166/01. 37 Säkerhetsrådets resolutioner no. 1267, 1333, 1388 och 1390. 38 Jfr dock Första instansrättens domar den 21 september 2005, mål T 306/01 och T 315/01 samt den 12 juli 2006, mål T253/02 där domstolen funnit bl.a. att sanktionssystemet inte strider mot EG-rätten så länge systemet inte åsidosätter ius cogens. Domarna är överklagade till EG-domstolen. Se vidare Cameron Iain, Skyddet för mänskliga rättigheter inom EU — någon annans problem? Europarättslig tidskrift 2005 s. 631 ff. och UN Targeted Sanctions, Legal Safeguards and the ECHR, Nordic Journal of International Law, s. 1–56 (2003). 39 Se främst den s.k. Watsonrapporten, Strenghthening Targeted Sanctions Through Clear and Fair Procedures, som presenterades den 30 mars 2006 av Watson Institute, Brown University. N.Y. och som tagits fram med stöd av Schweiz, Sverige och Tyskland. 40 Se art. 24, 25, 41, 49 och 103 i FN-stadgan.

SvJT 2007 Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen 49 slutsprocessen i sanktionssystemet inte förbättras rättssäkerhetsmässigt riskerar hela systemet att förlora sin legitimitet. Jag ser det därför som en prioriterad fråga att verka för förstärkt rättssäkerhet i sanktionssystemet.