Straffprocessuella tvångsmedel — några utvecklingslinjer

Av överåklagaren GUNNEL LINDBERG

Internationaliseringen
Ett område där frågorna om brottsbekämpning, rättssäkerhet och integritet ställs på sin spets är de straffprocessuella tvångsmedlen. Dessa har av tradition ansetts tillhöra den del av lagstiftningen som är utpräglat nationell, men numera ser man också inom detta område tendenser till internationalisering.
    De flesta europeiska länder har tvångsmedel som i många avseenden liknar de svenska, i form av regler om frihetsberövande, om andra inskränkningar i rörelsefriheten, om omhändertagande av föremål och av ekonomiska tillgångar, om undersökning av utrymmen och personer. Även om reglerna har utformats på olika sätt bidrar Europakonventionen och den rättspraxis som utbildas kring den till att de straffprocessuella tvångsmedlen dels hålls inom vissa gemensamma ramar, dels tillgodoser grundläggande krav på rättssäkerhet. Reglerna om tvångsmedel är emellertid så intimt förknippade med varje lands processuella reglering att det är svårt att göra jämförelser annat än på ett ytligt plan. Inom de vida ramar som bl.a. Europakonventionen tillåter, finns det en mängd olika sätt att lagstifta. De straffprocessuella reglerna har också ett nära samband med en del av kärnan i varje stats suveränitet, nämligen den polisiära verksamheten och statens rätt att använda våld mot sina egna medborgare. Det är därför inte förvånande att varje stat värnar om sina regler på det här området.
    Man kan dock se vissa tecken på internationalisering. Ett sådant är att man, inom ramen för en ökad rättslig hjälp mellan länderna, i allt större utsträckning strävar efter att skapa gemensamma regler om vissa tvångsåtgärder. Detta gäller särskilt det rättsliga samarbetet inom Europeiska unionen. Två färska exempel är den europeiska arresteringsordern1 och lagstiftningen om frysning av tillgångar eller bevisning2. Ytterligare ett exempel är reglerna om gränsöverskridande hemlig teleavlyssning i 2000 års EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.3 Beho-

1 Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Lagen reglerar utlämning för lagföring och verkställighet av frihetsberövande påföljd mellan EU:s medlemsstater. 2 Lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut. 3 Se 4 kap. 25 a – 26 c §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

vet av sådana regler måste ses mot bakgrund bl.a. av att de öppna gränserna leder till ökad rörlighet även bland brottslingar.
    Reglerna om s.k. hot pursuit (gränsöverskridande förföljande) i internationellt polissamarbete4 respektive internationellt tullsamarbete5 är andra exempel på hur tvångsmedelsanvändningen internationaliseras. Reglerna innebär att Sverige godtar att ett annat lands polismän och tulltjänstemän i sin tjänsteutövning förföljer en person in på svenskt territorium och i samband därmed vidtar tvångsåtgärder som motsvarar gripande, beslag och kroppsvisitation i Sverige. Även om tillämpningsområdet för sådana tvångsåtgärder för närvarande är snävt avgränsat kan det ge en föraning om åt vilket håll utvecklingen kan komma att gå.
    Internationaliseringen gör sig även påmind på annat sätt, genom Internet och utvecklingen av IT-tekniken. Att IT-tekniken rent faktiskt är gränslös skapar nya utmaningar både för lagstiftaren och för dem som tillämpar straffprocessuella tvångsmedel. Uppgiften att säkra bevisning om IT-relaterade brott och annan bevisning i elektronisk form har fått en ny dimension. Den tekniska utvecklingen har lett till att bevisning om ett brott, begånget i sin helhet i Sverige av en svensk mot andra svenskar, kan finnas i en helt annan del av världen. Detta beror på att brottet antingen har begåtts med datorhjälp eller att bevisningen om brottet i form av ekonomiska transaktioner eller annat har elektronisk form och lagras någon annanstans i världen. Det är således inte bara brottsligheten utan också bevisningen som har internationaliserats. Frågan om hur vi över gränserna ”fångar in” bevisning i elektronisk form med hjälp av tvångsmedel är därför högaktuell.
    En internationell överenskommelse som särskilt förtjänar att nämnas i det sammanhanget är Europarådets konvention om s.k. Cyber crime, som Sverige skrev under år 2001 men ännu inte har ratificerat.6 Tvångsmedel för att snabbt säkra elektronisk bevisning och för att spåra brott som begås med hjälp av datorer utgör en mycket viktig beståndsdel i konventionen. Den är också ovanlig såtillvida att den har tillskapats inte bara för Europarådets medlemmar utan redan från början hade global spridning. Bland de länder som deltog i utarbetandet ingick bl.a. USA, Kanada och Japan. Svensk lagstiftning på området får därför stor praktisk betydelse i det internationella samarbetet.7 Man kan lite tillspetsat säga att frågan om nya tvångsmedel numera i minst lika stor utsträckning aktualiseras genom att Sverige, inom ramen för EU-samarbetet eller i andra internationella sammanhang,

4 5–8 §§ lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. 5 3 kap. 2–5 §§ lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete. 6 I Ds 2005:6, Brott och brottsutredning i IT-miljö, presenteras förslag till de förändringar av den svenska lagstiftningen som krävs för ratifikation av konventionen. Promemorian har remissbehandlats. 7 Hittills har drygt 40 länder undertecknat konventionen, som trädde i kraft den 1 juli 2004. Av dessa har 18 länder, bland dem USA, ratificerat konventionen.

förbinder sig att ha viss lagstiftning som genom utredning av vilka behov de svenska brottsbekämpande myndigheterna har av att kunna använda tvångsmedel för att utreda och lagföra brott.
    En annan strömning är att man efter händelserna i New York den 11 september 2001 i vissa länder har tagit tillfället att se över — och utöka — brottsbekämpande myndigheters befogenheter bl.a. i fråga om användning av tvångsmedel. I Sverige kan man t.ex. peka på att man genom att införa en ny lagstiftning om terroristbrott8 i ett slag utökade tillämpningsområdet för de hemliga tvångsmedlen kraftigt,9 samtidigt som det inte finns någon diskussion om denna effekt i lagstiftningsärendet.
    Det är således inte i första hand förändringar i form av ökad eller grövre internationell eller nationell brottslighet som under senare år har lett till ändringar i den svenska tvångsmedelsregleringen utan mera brottslingarnas rörlighet, det förhållandet att bevisning i elektronisk form kan lagras var som helst i världen samt sättet att samarbeta över gränserna i brottsbekämpningen.
    I allt väsentligt är emellertid tvångsmedlen alltjämt en nationell angelägenhet om man ser till den totala användningen av dessa. Det perspektivet torde därför vara det viktigaste även i framtiden.

Utvecklingen av de straffprocessuella tvångsmedlen över tid
Betraktar man den svenska regleringen av tvångsmedel över tid kan man se några tydliga utvecklingstendenser.
    Den första är att under de senaste drygt tio åren har lagstiftaren gjort fler och väsentligt mer genomgripande ändringar i rättegångsbalkens tvångsmedelsregler än totalt under balkens första fyrtio år. Förändringarna har i de flesta fall lett till utvidgade befogenheter för de brottsbekämpande myndigheterna och — i motsvarande utsträckning — inskränkningar för den enskilde. Vidare kan noteras att tvångsmedel av samma slag i allt större utsträckning införs i lagstiftning utanför balken.10 Tvångsmedlen har i dessa fall andra syften än utredning och lagföring av brott.
    Den andra är att när ett tvångsmedel väl har införts blir det kvar, oavsett om det fyller någon praktisk funktion. Under årens lopp har bara ett tvångsmedel mönstrats ut ur rättegångsbalken,11 medan ett dussin förändringar har lett till antingen helt nya tvångsmedel12 eller

8 Lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. 9 Detta åstadkoms genom att vissa brottsbalksbrott och andra brott definieras som terroristbrott om de begås i något av de i 2 § lagen angivna syftena, varvid straffminimum är fängelse i lägst fyra år. Härigenom blir samtliga straffprocessuella tvångsmedel tillämpliga. 10 Som exempel kan nämnas att regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning har införts bl.a. i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 11 Skingringsförbud. 12 T.ex. utredningshäktning, som infördes år 1988, och hemlig teleövervakning, som infördes i rättegångsbalken år 1989.

nya tillämpningsområden för redan befintliga.13 De föreslagna reglerna om preventiva tvångsmedel14 och om hemlig rumsavlyssning (s.k. buggning)15 är då inte inräknade, och inte heller de nya tvångsmedel som tidigare nämnts och som införts som led i det rättsliga samarbetet över gränserna.
    En tredje iakttagelse är att tidsbegränsade lagar om tvångsmedel tenderar att bli mer eller mindre permanenta. Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (1952 års lag) har funnits i 55 år som tillfällig lag innan riksdagen nästa gång tar ställning till dess fortsatta existens. Lagen om hemlig kameraövervakning har funnits i tio år. På riksdagens bord ligger nu ett förslag till en ny tidsbegränsad lag om straffprocessuella tvångsmedel.16 Inom specialstraffrätten finns det ett begränsat antal lagar som innehåller regler om straffprocessuella tvångsmedel. På detta område har det under senare år synts en utveckling i riktning mot att begränsa särregleringen och ha färre undantag från reglerna i rättegångsbalken om tvångsmedel.17

Brist på grundläggande fakta om tvångsmedelsanvändning
Något som försvårar möjligheterna att ta ställning till om det finns behov av nya straffprocessuella tvångsmedel, eller om de befintliga bör ändras eller upphävas, är att det saknas grundläggande fakta om användningen av tvångsmedel. På några få områden finns det viss statistik, men den är varken heltäckande eller sammanhållen och den speglar inte heller den totala användningen av tvångsmedlen.18 Den statistik som finns saknar dessutom ofta bäring på de frågor som är viktiga för lagstiftaren. Vi vet t.ex. inte — hur många beslut om olika typer av tvångsmedel som fattas årligen, — vem som fattar besluten, när lagstiftningen anger alternativa beslutsfattare, — hur ofta beslut om tvångsmedel upphävs av ”nästa instans” och om det beror på felaktig tillämpning eller ändrade omständigheter, — hur länge perdurerande tvångsmedel varar och — om tvångsmedlen är effektiva i den meningen att de har positiv betydelse för brottsutredningen.

13 Exempelvis de successiva utvidgningarna av tillämpningsområdet för reell respektive personell husrannsakan. 14 Prop. 2005/06:177. 15 Prop. 2005/06:178. 16 Nyssnämnda proposition med förslag om hemlig rumsavlyssning. 17 Se exempelvis uttalandena i prop. 1999/2000:124 s. 87 om att straffprocessuella befogenheter för tulltjänstemän och kustbevakningstjänstemän i största möjliga utsträckning skall motsvara vad som gäller för polismän. 18 Riksåklagaren har t.ex. statistik över beslut om anhållande och framställning om häktning. Polisen och Tullverket för noggrann statistik över beslag som rör narkotika, men inte över beslag generellt. Inom Kriminalvården förs statistik över antalet intagna, däribland häktade. Domstolsverket för statistik över antalet häktningsförhandlingar.

Eftersom fakta av detta slag saknas går det inte ens att belägga om användningen av vissa tvångsmedel minskar eller ökar. En sådan brist på grundläggande kunskaper kan leda till att man antingen överskattar eller underskattar behovet och effekten av tvångsmedel, beroende på om man företräder de brottsbekämpande myndigheterna eller något annat intresse. Man kan också ställa sig frågan om lagstiftaren har underlag för att fatta välgrundade beslut om hur reglerna om tvångsmedel skall utvidgas eller inskränkas, när det inte ens är känt om de tvångsmedel som finns drabbar 100, 1 000 eller 10 000 personer under ett år, hur effektiva tvångsmedlen är och i vilken utsträckning de drabbar helt oskyldiga.
    Bristen på kunskap även om användningen av de mest ingripande personella tvångsmedlen gripande, anhållande och häktning har inneburit att varje större översyn av reglerna har föregåtts av empiriska undersökningar.19 Att det krävs särskilda studier av det slaget kan i sig vara en faktor som verkar hämmande på statsmakternas intresse för att utreda tvångsmedelsfrågor.
    Om det hade funnits statistik över tvångsmedelsanvändningen hade lagstiftaren haft underlag för att bedöma om vissa tvångsmedel, som förmodligen inte används alls eller ytterst sällan, bör finnas kvar. Som exempel på tvångsmedel av det slaget kan nämnas anmälningsskyldighet som självständigt tvångsmedel. Det hade också funnits möjlighet att bedöma t.ex. om det behövs nya alternativ till häktning. Vidare är det lättare både att kritisera och försvara tvångsmedelsanvändning som kan mätas i siffror. Fakta om användningen av tvångsmedel skulle därför troligen underlätta den allmänna debatten om tvångsmedel och integritet.
    Användningen av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning utgör undantag från det sagda. Det förs nämligen viss statistik över användningen av dessa tvångsmedel, som ett led i den parlamentariska granskningen.20 Statistiken kan dock ifrågasättas, vilket riksdagen gjort under en följd av år.21 Statistiken är inte heller heltäckande eftersom den inte omfattar det hemliga tvångsmedlet kvarhållande av försändelse (även kallad postkontroll). Statistiken ger dock vissa grundläggande fakta och är ett försök att få sakligt underlag för den parlamentariska kontroll av användningen av hemliga tvångsmedel som ansetts nödvändig.
    Något som hittills inte har tilldragit sig någon uppmärksamhet är utvecklingen i fråga om rättslig hjälp med straffprocessuella tvångsmedel. Det borde vara angeläget att följa utvecklingen genom statistik, särskilt mot bakgrund av att vi sedan år 2000 ger rättslig hjälp med de flesta tvångsmedel, således även med hemliga tvångsmedel.

19 Se SOU 1977:50 och 1985:27. 20 Denna redovisas i en årlig skrivelse till riksdagen, se t.ex. skr. 2005/06:53. 21 Se bl.a. 2005/06:JuU12 s. 6.

Tekniken och tvångsmedlen
De elektroniska spåren i våra liv är redan många och blir bara fler och fler. Den enskilde reflekterar sällan över att när han eller hon ger tillstånd till lagring av till synes oskyldiga uppgifter, t.ex. om inköp, lämnar detta ett elektroniskt spår som kan användas för brottsutredande ändamål. Ökade möjligheter att samla in och väsentligt bättre förutsättningar att bevara uppgifter skapar nya användningsområden för gamla tvångsmedel, dvs. expanderar användningen av dem utöver vad lagstiftaren en gång tänkte.22 Den nya tekniken föder också krav på nya eller utvidgade möjligheter att använda tillgängliga tvångsmedel.23 Det är framför allt tre frågor som är viktiga och som förtjänar att analyseras närmare när det gäller förhållandet mellan tvångsmedel och ny teknik. Den första är vilken teknikanvändning som skall lagregleras och vilken man kan eller bör lämna oreglerad. Den frågan bör enligt min mening inte styras uteslutande av önskemål från de brottsbekämpande myndigheterna om utvidgade befogenheter, utan måste också ses ur ett integritetsperspektiv. Ibland kan det vara bättre att reglera användningen av viss teknik som redan används än att acceptera att den används efter de brottsbekämpande myndigheternas fria skön.24 Den andra frågan är om alla tvångsmedel skall vara teknikneutrala, vilket lagstiftaren eftersträvat under senare år.25 Teknikneutralitet kan vara både en styrka och en fara. En fördel är givetvis att lagstiftningen inte behöver ändras lika ofta som en teknikrelaterad lagstiftning. Rättegångsbalkens reglering av exempelvis husrannsakan har ofta anklagats för att vara knapphändig och abstrakt och därför svårtillämpad. Samtidigt är det förmodligen tack vare detta som regleringen har överlevt teknikutvecklingen. Men man kan onekligen komma till en punkt där tekniken har lett till sådana förändringar att den gamla regleringen haltar betänkligt eller inte längre fungerar.26 En nackdel med teknikneutrala regler är att man sällan kan förutse att ett tvångsmedel kan få ett kraftigt expanderat tillämpningsområde. Vem kunde t.ex. ana att uppgifter om lokalisering av mobiltelefo-

22 Ett exempel på detta är den explosionsartade utvecklingen inom telekomsektorn. Nya tjänster inom såväl fast telefoni som mobiltelefoni har skapat helt andra förutsättningar än tidigare att låta brottsbekämpande myndigheter få del av både information kring och innehållet i viss kommunikation. 23 Som exempel kan nämnas den förbättrade tekniken för DNA-analys, som har lett till nya bestämmelser om tagande av salivprov (28 kap. 12 a och b §§ rättegångsbalken). Genom de nya paragraferna har samtidigt tillämpningsområdet för denna typ av kroppsbesiktning utvidgats väsentligt. 24 Användningen av pejlingsutrustning som ett led i spaning och brottsutredning är exempel på teknik som bör lagregleras med hänsyn bl.a. till att det är fråga om en dold övervakningsmetod som kan vara integritetskränkande. Ett förslag om detta har lagts fram i SOU 2003:74 s. 90 ff. 25 Se bl.a. prop. 1994/95:227. 26 Den osäkerhet som råder om hur långt rätten att företa husrannsakan sträcker sig i fråga om datorer som är uppkopplade mot servrar utomlands är ett exempel på det.

ner skulle få stor betydelse i de mest skilda typer av brottsutredningar när hemlig teleövervakning infördes i rättegångsbalken? Det förutsatte både en kraftig utbyggnad av telefonnätet, utveckling av tekniken samt att gemene man har ständig tillgång till mobiltelefon. Möjligheten att spåra varifrån ett visst samtal hade ringts, som nämns i förarbetena, skall jämföras med att man i dag kan spåra en påslagen mobiltelefon när som helst, även om den inte används. Vem kan i dag förutsäga om och i så fall hur användningen av hemlig kameraövervakning kommer att påverkas om buggning införs som tvångsmedel? Den tredje frågan är hur man skall möta utvecklingen mot ett alltmer avancerat övervakningssamhälle. Då handlar det inte bara om under vilka förutsättningar man får använda ett enskilt tvångsmedel och hur integritetskränkande det anses vara. Olika tvångsmedel kan nämligen kombineras för att skapa en mer heltäckande bild av en persons förehavanden, vilket har stor betydelse ur ett integritetsperspektiv. Detta gäller särskilt de tvångsmedel som gör att man kan följa en persons förflyttningar och kontakter med andra.

Ett strategiskt vägval
En grundläggande skärningspunkt numera är syftena med tvångsmedlen. Tvångsmedlen i rättegångsbalken har tillkommit — och är anpassade — för att brottsbekämpande myndigheter skall kunna utreda brott och genomföra lagföring.
    Årets ena nyhet, s.k. preventiva tvångsmedel, har ett helt annat perspektiv. De preventiva tvångsmedlen är främst avsedda att användas av Säkerhetspolisen. Preventiva tvångsmedel skall enligt förslaget kunna användas innan det finns en konkret brottsmisstanke. Det är fråga om samma tvångsmedel som används vid brottsutredning, med samma formella förutsättningar i fråga om brottets svårhetsgrad m.m. Skillnaden är att det krävs misstanke av viss styrka om ett konkret brott för att använda tvångsmedel enligt rättegångsbalken, medan det enligt regeringens förslag räcker att det finns anledning att anta att en viss person kan komma att utöva brottslig verksamhet av visst slag för att använda preventiva tvångsmedel. Beviskravet ”anledning anta” är det lägsta som förekommer i rättegångsbalken. Det är vad som krävs för att inleda en förundersökning, under förutsättning att det rör sig om ett konkret brott. Beviskravet i den föreslagna lagen gäller emellertid inte ett konkret brott utan ”brottslig verksamhet”. Begreppet brottslig verksamhet förekommer i bl.a. rättegångsbalken, men det saknas närmare uttalanden om vad begreppet egentligen innebär.27 Vidare skall misstanken inte avse begången eller planerad brottslig verksamhet28 utan en icke närmare preciserad framtida sådan.

27 Se närmare om detta i Ds 2006:17 s. 94 f. 28 Om det finns mer eller mindre konkreta planer på ett framtida brott skall i stället rättegångsbalkens regelsystem samt 1952 års lag tillämpas.

Den föreslagna lagstiftningen om preventiva tvångsmedel är, som tidigare nämnts, främst avsedd för Säkerhetspolisen, men föreslås även kunna användas av den öppna polisen vid vissa brott. Lagstiftaren kunde emellertid ha valt en helt annan väg. I stället för att använda samma tvångsmedel men både kraftigt sänka beviskravet, frångå den normala förutsättningen för användning av tvångsmedel (misstanke om ett konkret brott) och ha ett annat huvudsyfte med tvångsmedelsanvändningen (förhindra brott) bör man enligt min mening skapa en sammanhållen lagstiftning som tillgodoser Säkerhetspolisens särskilda behov av tvångsmedel.29 Då kan man i lagstiftningsarbetet ta hänsyn till den verksamhetens speciella krav och förutsättningar, samtidigt som man inte får några smittoeffekter på användningen av tvångsmedel inom den öppna polisen. Den brottslighet som Säkerhetspolisen bekämpar är speciell till sin karaktär och brottsutredningarna berör en begränsad krets av människor. Det torde därför vara lättare att finna acceptans bland medborgarna för särskilda tvångsmedel i den verksamheten. Man kan t.ex. skapa särskilda tvångsmedel som bygger på andra förutsättningar, vilket ursprungligen var en av tankarna bakom 1952 års lag. Det vore dessutom en fördel att använda andra benämningar på Säkerhetspolisens tvångsmedel, t.ex. att kalla dem säkerhetsövervakning, säkerhetsavlyssning eller liknande. Med en sådan lösning undviker man att det lägre kravet på brottsmisstanke och förskjutningen från konkret brott till det mer diffusa begreppet brottslig verksamhet smittar av sig på användningen av tvångsmedel inom polisen i övrigt.

Uppföljning av tvångsmedelsanvändningen
All användning av tvångsmedel innefattar en kränkning av den enskildes rättssfär. Vissa tvångsmedel innebär en större kränkning, andra en mindre. Det gäller även när tvångsmedlen används helt i enlighet med regelsystemet. Om tvångsmedel används på ett felaktigt sätt blir kränkningen givetvis större. Det man sällan diskuterar i Sverige är att en kränkning upplevs som särskilt besvärande när staten står bakom den. När makten gör fel har den enskilde ingen att vända sig till.
    I dag är vi dåliga på att följa upp och rätta till misstag som begås vid användning av tvångsmedel. För närvarande utreds på nytt behovet av fristående kontroll över anmälningar mot polismän och åklagare, som är de två yrkeskategorier som fattar flest beslut om tvångsmedel.30 Vad den utredningen ger för resultat återstår att se.
    Den nuvarande lagstiftningen innebär att, med undantag för ersättning för frihetsinskränkning,31 samma skadeståndsregler gäller för missgrepp vid användning av tvångsmedel som vid exempelvis ett fel-

29 Den frågan har diskuterats tidigare, se SOU 1990:51. 30 Dir. 2004:180. Beträffande tidigare utredning, se SOU 2003:41. 31 Se lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

aktigt beslut om socialbidrag.32 Det kan diskuteras om det i längden är en rimlig utgångspunkt. När tvångsmedel drabbar helt oskyldiga måste staten kanske också ta konsekvenserna i form av exempelvis större skadeståndsansvar. Att oförskyllt utsättas för exempelvis hemlig teleavlyssning kan förmodligen av vissa upplevas som minst lika integritetskränkande som ett felaktigt beslut om frihetsberövande.
    Ju fler integritetskränkande tvångsmedel som införs, desto viktigare blir det också att följa upp, utvärdera — och kanske omvärdera — den lagstiftning som införts. Den frågan har över huvud taget inte belysts i samband med de omfattande förändringar av lagstiftningen som presenterats under senare år.

Avslutande synpunkter
Rättegångsbalken och dess tvångsmedelsregler är ett lysande exempel på att god lagstiftning håller både för ny teknik och nya krav. Den har också i allt väsentligt hållit för de förändringar som krävts genom våra internationella åtaganden. Men tvångsmedelsreglerna måste då och då ses över, så att de fungerar även i en föränderlig värld.
    Det är också nödvändigt med bättre kunskap om hur tvångsmedlen faktiskt används. Den kunskapen bör sedan användas för att fortlöpande göra de justeringar som krävs, både från ett nationellt och ett internationellt perspektiv.
    På ett område kommer det tveklöst att krävas både nya och ändrade regler om tvångsmedel, nämligen för att bekämpa IT-relaterade brott och för att ta till vara elektronisk bevisning över gränserna. I övrigt är det svårt att förutsäga behovet av nya tvångsmedel.
    Användningen av tvångsmedel måste övervakas på ett konstruktivt sätt och det måste finnas rimlig möjlighet för den som drabbas oförskyllt att få ersättning för begångna fel. Då får systemet större legitimitet i allmänhetens ögon.

32 Här bortses från den enskildes möjligheter att begära skadestånd vid talan om kränkning av Europakonventionen.