Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen

 

 

Av professor emeritus LENNART PÅLSSON

1. Inledning
Denna uppsats utgör en fortsättning på tidigare lämnade redogörelser, senast i SvJT 2006 s. 853. Den omfattar rättsfall som har avgjorts eller blivit tillgängliga fr.o.m. juli månad 2006 t.o.m. juni månad 2007 och som rör dels EG-domstolens (GD:s) tolkning av Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen, dels svenska domstolars tillämpning av samma instrument jämte Luganokonventionen. Det bör påpekas att flera av GD avgjorda fall hänför sig till olika bestämmelser i Brysselkonventionen men att dessa avgöranden är av betydelse också för tolkningen av motsvarande bestämmelser i Bryssel I-förordningen.
    Min egen bok ”Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen” (2002) citeras som Pålsson 2002. I övrigt får jag beträffande citeringssätt m.m. hänvisa till vad som anförs i SvJT 2004 s. 34–35.

 

2. Tillämpningsområde
2.1 I territoriellt hänseende
Bryssel I-förordningens territoriella tillämpningsområde är i princip begränsat på samma sätt som EG-fördraget, som i art. 299 innehåller bestämmelser i ämnet. Dessa bestämmelser innebär bland annat att en del länder och områden i och utanför Europa som på ett eller annat sätt är beroende av eller knutna till någon av EU:s medlemsstater helt eller delvis faller utanför EG-fördraget.1 En sådan entitet är Isle of Man, som visserligen är en ”British Crown dependency” men som konstitutionellt inte utgör en del av Storbritannien. EG-fördraget gäller där bara i mycket begränsad utsträckning (art. 299.6 c) och Bryssel I-förordningen inte alls. Detta fick betydelse i det av svenska Högsta domstolen avgjorda fallet BIG.2 Där väckte ett svenskt bolag (BIG) talan mot ett försäkringsbolag (IOMA), som hade sitt säte på Isle of Man, med yrkande om viss försäkringsersättning. Såväl enligt Bryssel I-förordningen som enligt Luganokonventionen är huvudregeln att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat (konventionsstat) skall väckas vid domstol i den staten (art. 2). Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat (konventionsstat) bestäms som regel frågan om domstolens behörig-

 

1 Se Pålsson 2002 s. 47–48. 2 HD:s beslut den 15 juni 2007 i målet Ö 494-06, ännu ej refererat.

het enligt nationell rätt (art. 4.1). HD konstaterade att IOMA hade hemvist på Isle of Man och bedrev sin verksamhet där samt att Isle of Man inte är medlem i EG och ej heller har tillträtt Luganokonventionen. Frågan om svensk domsrätt skulle därför avgöras med tillämpning av nationella svenska regler (se härom vidare nedan i avsnitt 3.1)

 

2.2 I sakligt hänseende
I fallet Lechouritou3 väckte ett antal grekiska medborgare vid grekisk domstol talan mot Förbundsrepubliken Tyskland. Kärandena var rättsinnehavare till personer som var offer för en massaker utförd av tyska soldater under invasionen av Grekland under andra världskriget. De yrkade ersättning för ekonomiska och ideella skador samt psykiskt lidande till följd av dessa handlingar. Omfattas en sådan talan av begreppet privaträttens område i art. 1.I i Brysselkonventionen? GD konstaterade att den väckta talan hade sin grund i de tyska väpnade styrkornas operationer. Ingen tvekan kan enligt GD råda om att sådana operationer är ett typiskt uttryck för statssuveräniteten, bland annat med hänsyn till att de beslutas ensidigt och med tvingande verkan av de behöriga offentliga myndigheterna och oupplösligen är förbundna med statens utrikes- och försvarspolitik. De handlingar som låg till grund för käromålet var således ett uttryck för den berörda statens utövning av offentligrättsliga befogenheter. Enligt GD:s tidigare rättspraxis stod det därmed klart att den förda talan inte var hänförlig till privaträtten i den mening som avses i nämnda konventionsbestämmelse.4 Målet föll följaktligen utanför konventionens tilllämpningsområde.
    I och med detta ställningstagande behövde GD inte gå in på en annan av den grekiska domstolen ställd fråga, som angick svarandestatens rätt till immunitet.

 

3. Behörighetsreglerna
3.1 Analog tillämpning av Bryssel/Luganoreglerna när dessa regler inte är direkt tillämpliga?
Som framgått i avsnitt 2.1, skulle behörighetsfrågan i det svenska rättsfallet BIG avgöras enligt nationell svensk rätts regler. Dessa regler gav inte något stöd för att svensk domsrätt skulle föreligga i målet. Emellertid gjorde BIG gällande att svensk domstol skulle vara behörig med analog tillämpning av de bestämmelser om behörigheten i försäkringstvister som finns i art. 9.1 b) och art. 10 i Bryssel I-förordningen (och motsvarande bestämmelser i Luganokonventionen). Härvid hänvisade BIG till rättsfallet NJA 1994 s. 81, där HD uttalade (på s. 84) att ”Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflik-

 

3 Mål C-292/05, Lechouritou m.fl., avgjort genom dom den 15 februari 2007, ännu ej refererat. 4 Jfr Pålsson 2002 s. 53–54.

ter mellan domstolar i olika länder”.5 Det måste enligt BIG antas att detsamma numera gäller för Bryssel I-förordningens del (en uppfattning som synbarligen delades av HD).
    I förevarande mål deklarerade HD att dess uttalande i 1994 års rättsfall inte kan uppfattas ”som uttryck för någon mer allmän princip enligt vilken Bryssel I-förordningens (eller Luganokonventionens) behörighetsregler skulle vara att tillämpa analogt i de fall då domsrättsfrågan skall bedömas enligt nationell rätt”.
    Det sålunda sagda utesluter enligt HD inte att behörighetsreglerna i Bryssel I-förordningen (eller Luganokonventionen) kan utgöra ett viktigt underlag vid bedömningen av om svensk domsrätt bör anses föreligga även i situationer när dessa regler inte är direkt tillämpliga. Härvid måste dock beaktas att Bryssel I-förordningen (och Luganokonventionen) uttryckligen bygger på att talan som huvudregel skall väckas där svaranden har sitt hemvist. En följd härav är att de undantag som förordningen tillåter skall tolkas restriktivt. Detta gäller även behörighetsreglerna vid försäkringstvister. För att förordningens (och konventionens) reglering skall kunna utgöra skäl också för domsrätt enligt svensk rätt krävs det enligt HD givetvis att det står klart att behörighet skulle föreligga med tillämpning av förordningen (eller konventionen). På anförda skäl fann HD att denna förutsättning inte var uppfylld i det aktuella fallet.
    Vidare skulle det enligt HD beaktas att utformningen av förordningens (och konventionens) behörighetsregler hänger samman med dess regler om erkännande och verkställighet av domar (och med en väl fungerande gemensam marknad som målsättning). Detta gäller inte minst de särskilda reglerna om behörighet vid försäkringstvister.
    Det fick med hänsyn härtill enligt HD anses uteslutet att utan stöd i svensk lagstiftning generellt tillerkänna svensk domstol samma behörighet i försäkringstvister som enligt Bryssel I-förordningen. Några särskilda omständigheter som kunde ge anledning anse att svensk domsrätt ändå förelåg i den aktuella tvisten hade inte framkommit.
    Slutet blev därför att svensk domsrätt inte förelåg. Mot HD:s bedömningar och slutsats i detta fall lär några vägande invändningar inte kunna riktas. Det synes uppenbart att en mer eller mindre fullständig anpassning av de autonoma svenska behörighetsreglerna till Bryssel/Luganosystemets regler inte kan genomföras enbart genom en utveckling i rättspraxis. En sådan anpassning kräver lagstiftarens medverkan och måste omfatta även en liberalisering av de starkt restriktiva svenska reglerna om erkännande och verkställighet av utländska domar. För övrigt skulle inte ens detta vara tillräckligt; det skulle i tämligen stor utsträckning också krävas medverkan av berörda främmande stater, särskilt i vad avser deras regler om erkännande och verkställighet av utländska (här svenska) domar.

 

5 Se också AD 1995 nr 120.

Med större fog kan kritik riktas mot några tidigare HD-avgöranden, där principuttalandet i 1994 års rättsfall synes ha förbisetts eller tilllagts alltför ringa betydelse. Hit hör NJA 1999 s. 16, där principen inte ens omnämndes, trots att det hade legat nära till hands att åberopa den.6 Och i NJA 2001 s. 800 synes HD ha tagit förvånansvärt lätt på sitt tidigare uttalande.

 

3.2 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister (art. 5.1 i förordningen)
I fallet Color Drack7 förde ett österrikiskt bolag (Color Drack) vid sitt eget hemvistforum i Österrike talan mot ett tyskt bolag (Lexx) angående uppfyllelse av ett avtal om försäljning av varor. Enligt avtalet åtog sig Lexx att leverera varor till olika återförsäljare för Color Drack i Österrike, bland annat i Color Dracks hemvistort, medan Color Drack åtog sig att betala för varorna. Color Drack gjorde gällande att Lexx hade underlåtit att uppfylla sin avtalsenliga förpliktelse att återta de varor som inte sålts och att betala tillbaka köpeskillingen för dessa varor. På grund härav yrkade Color Drack förpliktelse för Lexx att fullgöra sin återbetalningsskyldighet.
    Till stöd för den österrikiska domstolens behörighet åberopades den famösa regeln om forum solutionis för avtalsrättsliga tvister i art. 5.1 i Bryssel I-förordningen: talan i sådana mål kan väckas vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, se art. 5.1 a). Denna bestämmelse suppleras av en särskild regel angående försäljning av varor: för sådana avtal avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats, se art. 5.1 b) första strecksatsen. Kring tolkningen av sistnämnda bestämmelse kretsade tvisten i behörighetsdelen. Sedan målet förts upp till Oberster Gerichtshof, begärde denna domstol förhandsavgörande från GD rörande de tolkningsfrågor som aktualiserades. Lexx gjorde gällande att art. 5.1 b) första strecksatsen inte kunde tillämpas i förevarande fall, eftersom varorna skulle levereras till flera orter i Österrike och någon enhetlig leveransort därför inte kunde fastställas. Den ståndpunkten underkändes av GD. Enligt GD:s mening strider det inte mot syftena med förordningens behörighetsregler att nämnda bestämmelse tillämpas i fall av leverans till flera orter i samma medlemsstat. I så fall kan parterna nämligen utan svårighet förutse vid vilken medlemsstats domstolar de kan få sin tvist prövad. Vidare är det även förenligt med önskemålet om nära anknytning mellan avtalet och den som behörig utpekade domstolen att bestämmelsen i fråga kommer till användning i fall av flera leveransorter i samma medlemsstat.
    Härefter återstod spörsmålet hur den relevanta leveransorten skall bestämmas i ett fall som det här aktuella, där käromålet hänförde sig

 

6 Jfr Pålsson i SvJT 2001 s. 795–796. 7 Mål C-386/05, avgjort genom dom den 3 maj 2007, ännu ej refererat.

till samtliga leveranser som skett. GD ansåg att man då i första hand får ta ställning till frågan vilken leveransort som är den huvudsakliga, något som måste bedömas utifrån ekonomiska kriterier. Om det inte är möjligt att fastställa någon huvudsaklig leveransort, kan käranden välja att väcka sin talan vid domstolen i vilken som helst av leveransorterna. Även denna valmöjlighet medför enligt GD att käranden utan svårighet kan avgöra var han kan väcka sin talan och att svaranden kan förutse, visserligen inte vid vilken specifik domstol i leveranslandet talan kan väckas mot honom men väl vilka domstolar i det landet som kan komma i fråga.
    GD strök särskilt under att dess dom är begränsad till fall som avser flera leveransorter i en och samma medlemsstat. Vad som gäller i fall med flera leveransorter i olika medlemsstater lämnades således öppet.

 

3.3 Forum för talan mot flera svarande (art. 6.1 i konventionen/förordningen)
I fallet Roche Nederland8 var kärandena två personer med hemvist i USA. De var innehavare av ett europeiskt patent beviljat för tio stater som var parter i Münchenkonventionen och förde vid nederländsk domstol talan dels mot det nederländska bolaget Roche Nederland, dels mot åtta andra bolag inom Rochekoncernen. Sex av dessa bolag hade sitt säte i andra EU-stater än Nederländerna, ett av dem i Schweiz och ett i USA. Kärandena hävdade att svarandebolagen hade gjort intrång i deras patenträtt. De bolag som inte hade säte i Nederländerna bestred den nederländska domstolens behörighet. I sak gjorde de gällande att inget intrång skett och att patentet i fråga var ogiltigt.
    I behörighetsdelen uppkom och hänsköts till GD frågan huruvida art. 6.1 i Brysselkonventionen kunde åberopas till stöd för domstolens behörighet, såvitt avsåg talan mot de sex bolag som hade sitt säte i andra EU-stater än Nederländerna (till den del talan fördes mot det schweiziska och mot det amerikanska bolaget föll den utanför tilllämpningsområdet för nämnda bestämmelse). I art. 6.1 sägs ingenting om något krav på sakligt samband mellan käromålen mot de olika svarandena. I sin tolkningspraxis har GD emellertid gjort klart att ett sådant samband är en nödvändig förutsättning för bestämmelsens tillämplighet.9 Det erforderliga sambandet mellan käromålen har av GD preciserats på så sätt att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Den formuleringen knyter an till bestämmelsen om konnexitet i art. 22.III i konventionen (numera art. 28.3 i Bryssel I-förordningen). Den återfinns nu också i ef-

 

8 Mål C-539/03, Roche Nederland m.fl., REG 2006 s. I-6535. 9 Se målen 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG spec.utg., vol. IX s. 729), punkt 12, och C-51/97, Réunion européenne, REG 1998 s. I-6511, punkterna 46– 51.

terföljaren till art. 6.1 i konventionen, art. 6.1 i förordningen. Var det så formulerade kravet uppfyllt i ett fall som detta?10 Närmare bestämt frågade den nederländska domstolen om det erforderliga sambandet föreligger mellan olika käromål angående patentintrång som en innehavare av ett europeiskt patent har väckt mot dels en svarande med hemvist i domstolslandet, dels svarande med hemvist i andra konventionsstater under påstående att svarandena gör intrång i patentet i en eller flera konventionsstater. Om den frågan inte eller inte förbehållslöst besvarades jakande, frågade domstolen vidare under vilka omständigheter det nödvändiga sambandet föreligger och om det vid bedömningen härav är av betydelse exempelvis

 

•huruvida svarandena tillhör en och samma koncern, •huruvida det rör sig om ett gemensamt handlande från svarandenas sida som baseras på en gemensam handlingsplan och om det i så fall är av betydelse på vilken plats handlingsplanen utarbetades, •huruvida de intrångshandlingar som svarandena påstås ha begått är identiska eller nästan identiska.

 

I sitt svar erinrade GD först om att begreppet ”oförenliga domar” i art. 22 i konventionen har getts en vid tolkning i rättspraxis.11 Några av parterna gjorde gällande att en sådan tolkning skulle gälla även vid tillämpning av art. 6.1.12 Andra parter liksom generaladvokaten i målet hävdade däremot att en snävare tolkning här var att föredra, eftersom de båda bestämmelserna har olika ändamål och plats i konventionens system.13 GD fann sig dock kunna lämna den frågan öppen i förevarande fall. Ty även om begreppet ”oförenliga avgöranden” gavs en vid tolkning (och användes i betydelsen ”motstridiga avgöranden”) vid tillämpning av art. 6.1 fanns det ingen risk att sådana avgöranden kom att meddelas som en följd av att talan om intrång i ett europeiskt patent väcktes i olika konventionsstater mot flera svarande med hemvist i dessa olika stater för handlingar som påstås ha begåtts inom deras respektive territorium. Ty för att olika avgöranden skall anses motstridiga räcker det inte att de avviker från varandra utan avvikelsen måste också uppträda i samma rättsliga och faktiska situation. På närmare anförda skäl, som det skulle föra för långt att här redogöra för, fann GD att ingen av de av den nederländska domstolen angivna omständigheterna uppfyllde det kravet.
    Slutet blev därför att art. 6.1 inte är tillämplig vid en talan om intrång i ett europeiskt patent som riktar sig mot flera bolag med säte i

 

10 Jfr om kravets innebörd i fall där talan förs mot flera svarande i mål om patentintrång Pålsson i Festskrift till Ulf Bernitz (2001), NIR s. 132–133. 11 Se målet C-406/92, Tatry [1994] ECR I-5439. Jfr Pålsson 2002 s. 221. 12 Jfr från svensk rättspraxis till Luganokonventionen RH 2001:81 (Svea hovrätt). 13 Detta förefaller vara huvudlinjen i rättspraxis till art. 6.1. Jfr från svensk praxis till motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen NJA 2001 s. 386.

olika konventionsstater och som grundas på handlingar som påstås ha begåtts i en eller flera av dessa stater. Detsamma gäller även för det fall att dessa bolag ingår i samma koncern och har agerat på samma eller liknande sätt och enligt en gemensam handlingsplan som har utarbetats av ett av bolagen.
     Det kan slutligen noteras att ingen fråga hade ställts om betydelsen av att svarandena hade hävdat att det åberopade patentet var ogiltigt. I motiveringen till sitt avgörande kom GD ändå in på det spörsmålet. Härvid uttalade GD att frågan om ett patents giltighet omfattas av den exklusiva behörigheten enligt art. 16.4 i konventionen för domstolarna i den konventionsstat där registrering av patentet har ägt rum samt att detta gäller oavsett om frågan väcks som en rättslig grund för ett käromål eller som en invändning. Redan av det skälet skulle den nederländska domstolen tydligen ha saknat behörighet att pröva målet. Se om denna aspekt av målet vidare fallet GAT nedan i avsnitt 3.4.
    I fallet Reisch Montage14 väckte Reisch Montage, ett bolag med säte i Liechtenstein, vid österrikisk domstol talan mot MG, en person med hemvist i Österrike, med krav på betalning av en fordran. Vid samma domstol väckte käranden också talan om samma krav mot bolaget Kiesel, som hade sitt säte i Tyskland och som hade gått i borgen för MG:s skuld. Till stöd för domstolens behörighet i denna del åberopades art. 6.1 i Bryssel I-förordningen.
    Emellertid hade MG redan när talan väcktes försatts i konkurs. Och enligt österrikisk lag kan en talan som avser anspråk på tillgångar som ingår i konkursboet varken anhängiggöras eller fortsättas efter det att konkursförfarandet inletts. Den mot MG väckta talan (vilken domstolen uppenbarligen var behörig att pröva) hade därför omedelbart avvisats genom ett beslut som vunnit laga kraft. Den fråga som uppkom och som hänsköts till GD blev då om denna talan likväl kunde åberopas för att ”bära upp” domstolens behörighet i målet mot Kiesel.
    GD framhöll till en början att art. 6.1 i förordningen hör till de behörighetsregler som skall tolkas restriktivt (och samtidigt autonomt). Emellertid påpekade GD vidare att bestämmelsen inte innehåller någon hänvisning till nationella regler om rättegångshinder samt att dess tillämpning därför inte kan vara avhängig verkningarna av sådana regler.
    Härefter försåg GD sitt uttalande med den reservationen att art. 6.1 inte kan tolkas så att den ger en kärande möjlighet att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att undandra en av svarandena lagföring vid domstolarna i den medlemsstat där han har sitt hemvist.15 En sådan situation föreföll emellertid inte föreligga i det aktuella målet.

 

14 Mål C-103/05, Reisch Montage, REG 2006 s. I-6827. 15 Denna ståndpunkt framgår redan av GD:s avgöranden i målen 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG spec. utg., vol. IX s. 729), punkterna 8 och 9, och C-51/97, Réunion européenne, REG 1998 s. I-6511, punkt 47.

Härefter blev slutet att art. 6.1 kan åberopas när talan väcks i en medlemsstat mot en svarande med hemvist i den staten och en medsvarande med hemvist i en annan medlemsstat, även när talan mot den förstnämnde svaranden omedelbart skall avvisas enligt nationell lagstiftning.
    Generaladvokaten i målet hade tvärtom föreslagit att art. 6.1 inte kan åberopas i fall av detta slag. GD:s avgörande synes också inge vissa betänkligheter, då det kan öppna för missbruk av behörighetsreglerna.

 

3.4 Forum för vissa patenttvister (art. 16.4 i konventionen)
Fallet GAT16 rörde en tvist mellan två tyska bolag, GAT och LuK, som var konkurrenter inom området motorfordonsteknik. GAT hade lämnat anbud till en tysk biltillverkare avseende leverans av vissa produkter. LuK hävdade att de av GAT presenterade produkterna gjorde intrång i två franska patent som LuK innehade. GAT väckte vid tysk domstol en negativ fastställelsetalan och gjorde gällande att dess produkter inte gjorde intrång i LuK:s franska patenträttigheter och att patenten i fråga dessutom var ogiltiga.
    Målet gav väsentligen upphov till en fråga om tolkningen av art. 16.4 i Brysselkonventionen. Enligt den bestämmelsen gäller bland annat att en talan som avser giltigheten av ett patent med exklusiv behörighet skall prövas av domstolarna i den konventionsstat där patentet har registrerats. Är den bestämmelsen tillämplig endast i fall där en talan om ogiltigförklaring (med verkan mot envar) av ett patent har väckts eller även i — de i praxis mycket ofta förekommande — fall där svaranden i ett mål om patentintrång gör gällande att patentet inte är giltigt eller där käranden yrkar fastställelse att något patentintrång ej har ägt rum? Den frågan hänsköts till GD.
    GD erinrade först om att begreppet ”registrering eller giltighet av patent” i art. 16.4 skall tolkas autonomt och tillämpas på ett enhetligt sätt i konventionsstaterna.17 Då konventionens ordalydelse inte gav någon ledning, skulle art. 16.4 tolkas mot bakgrund av bestämmelsens syfte och dess plats i konventionens system.
    Vid bedömningen härav beaktade GD särskilt att den exklusiva behörigheten för registreringslandets domstolar i mål om giltigheten av patent motiveras av att dessa domstolar har bäst förutsättningar att pröva sådana mål. Nämnda domstolar kan avgöra frågor om giltigheten och verkningarna av patent som meddelats i registreringslandet i enlighet med sin nationella rätt. Den synpunkten får enligt GD desto större betydelse på patentområdet eftersom flera konventionsstater av hänsyn till rättsområdets särpräglade karaktär har satt upp ett särskilt system för domstolsskydd, där patenttvister får prövas endast av specialdomstolar.

 

16 Mål C-4/03, GAT, REG 2006 s. I-6509. 17 Se målet 288/82, Duijnstee [1983] ECR 3663, punkt 19.

Vidare slog GD fast att den exklusiva behörighet som föreskrivs i art. 16.4 gäller oavsett i vilket processuellt sammanhang frågan om ett patents giltighet aktualiseras, vare sig det sker genom att talan om ogiltigförklaring väcks eller genom att invändning görs om patentets ogiltighet. Ett skäl för den ståndpunkten är enligt GD att det skulle undergräva den tvingande karaktär som art. 16.4 har, om den domstol som prövar en intrångstalan eller en negativ fastställelsetalan avseende intrång tilläts att prejudiciellt slå fast att patentet är ogiltigt. För det andra skulle detta leda till en flerdubbling av antalet potentiella behörighetsgrunder, något som skulle vara till skada för rättssäkerheten. För det tredje skulle det väsentligt öka risken för motstridiga avgöranden om andra domstolar än domstolarna i den stat där ett patent meddelats tilläts att prejudiciellt pröva spörsmålet om patentets giltighet.
    Mot sistnämnda synpunkt hade LuK och den tyska regeringen invänt att ett avgörande varigenom domstolen prejudiciellt tar ställning till ett patents giltighet enligt tysk rätt har verkan endast mellan parterna i målet. GD lät sig emellertid inte övertygas av det argumentet, främst därför att det i flera konventionsstater förhåller sig så att ett avgörande varigenom ett patent förklaras ogiltigt (även när så sker prejudiciellt) har verkan mot envar. För att undvika risken för motstridiga avgöranden skulle det därför bli nödvändigt att behörigheten för domstolarna i andra stater än den där ett patent meddelats att prejudiciellt pröva det utländska patentets giltighet begränsades till fall där avgörandet enligt tillämplig nationell lag får verkan bara mellan parterna i målet. En sådan begränsning skulle leda till konsekvenser som inte var önskvärda.
    Slutet blev följaktligen att art. 16.4 skall tolkas så att den exklusiva behörighet som föreskrivs där, avser alla tvister om registrering eller giltighet av ett patent, oavsett om frågan aktualiseras som rättslig grund för ett käromål eller som en invändning. — Samma bedömning gjordes i det samtidigt avgjorda fallet Roche Nederland, se ovan avsnitt 3.3.
    Avgörandet får efter min mening betecknas som något överraskande. Det kan ge anledning till åtskilliga invändningar, bland annat att det minskar patentskyddets effektivitet och att det strider mot den av GD själv omhuldade principen om restriktiv tolkning av reglerna om exklusiva specialfora.18 Åtminstone i litteraturen har det hittills i allmänhet antagits att bestämmelserna i art. 16 i konventionen är tilllämpliga bara när en tvist av där angivet slag utgör tvistens egentliga föremål (huvudfrågan i målet), inte om den kommer upp enbart till prejudiciell bedömning.19

 

18 Se närmare Adolphsen i IPRax 2007 s. 15–21. 19 Se t.ex. Pålsson 2002 s. 161 och 175. Vad som sägs där måste uppenbarligen revideras i ljuset av GD:s dom i det här kommenterade rättsfallet.

Vidare synes det vara oklart vilken räckvidd domen i fallet GAT har. Gäller den också de övriga typer av immaterialrättsliga tvister som omtalas i art. 16.4 i konventionen, alltså tvister om registrering eller giltighet av varumärken, mönster och liknande rättigheter? Omfattar den rentav alla slags tvister som avses i art. 16, alltså även t.ex. fall där talan förs om skadestånd för intrång på fast egendom och där det prejudiciellt uppkommer en fråga om äganderätten till egendomen? För egen del anser jag att goda skäl talar för en restriktiv tolkning av domen. De i art. 16.4 avsedda patenttvisterna är mera särpräglade än övriga typer av mål som omfattas av bestämmelserna i art. 16. Om alla dessa bestämmelser skulle anses tillämpliga även när respektive frågor dyker upp prejudiciellt, skulle man oundvikligen komma i konflikt med den av GD upprepade gånger uttalade uppfattningen att reglerna i art. 16 inte får ges ett vidare tillämpningsområde än deras ändamål kräver.20 Det skall tilläggas att vad som här har sagts om art. 16 i konventionen är lika relevant beträffande art. 22 i förordningen.

 

4. Erkännande och verkställighet av utländska domar
Fallet ASML21 gav upphov till spörsmål om tolkningen av art. 34.2 i Bryssel I-förordningen. Enligt denna bestämmelse skall en dom inte erkännas om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta.22 Bestämmelsen motsvarar närmast art. 27.2 i Brysselkonventionen men skiljer sig delvis från förebilden, bland annat genom att den här kursiverade passusen saknar motsvarighet i konventionen.
    I nämnda rättsfall hade en domstol i Nederländerna genom tredskodom ålagt ett österrikiskt bolag (SEMIS) att betala ett belopp till ett nederländskt bolag (ASML). Det framgick dels att kallelsen att inställa sig vid förhandlingen inför den nederländska domstolen hade delgetts SEMIS först efter det att förhandlingen skulle äga rum och hade ägt rum, dels att tredskodomen inte hade delgetts SEMIS.
    ASML ansökte om verkställighet av domen i Österrike. Ansökan bifölls i första instans. Beslutet delgavs SEMIS, dock utan att domen bifogades. Sedan beslutet överklagats, slutligen till högsta instans (Oberster Gerichtshof), konstaterade denna domstol att de i art. 34.2 angivna grundförutsättningarna för att vägra erkännande var uppfyllda. Domstolen fann sig emellertid behöva ställa vissa frågor till GD, vilka rörde problemet huruvida SEMIS skulle anses ha haft möjlighet

 

20 Jfr Pålsson 2002 s. 162 med hänvisningar. 21 Mål C-283/05, ASML, REG 2006 s. I-12041. 22 Jfr Pålsson 2002 s. 243–247.

att överklaga domen och, då något överklagande inte skett, hindret för erkännande därmed fallit bort enligt art. 34.2 in fine.
    I sin utförligt motiverade dom betonade GD att Bryssel Iförordningen syftar till att säkerställa den fria rörligheten för domar medlemsstaterna emellan men att det syftet inte får uppnås genom att rätten till försvar på något sätt äventyras. Rätten till försvar är nämligen en grundläggande rättighet som utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som GD skall säkerställa efterlevnaden av. När det gäller innehållet i dessa principer framhöll GD att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är av särskild betydelse.23 I det sammanhanget anförde GD att rätten till försvar kan härledas ur den rätt till en opartisk rättegång som stadgas i art. 6 i nämnda konvention och hänvisade till Europadomstolens tolkning av den bestämmelsen.
    I det aktuella fallet var det klarlagt att tredskodomen inte hade delgetts svaranden, som därför saknade kännedom om innehållet i domen. Svaranden hade dock fått faktisk kännedom om domens existens genom delgivningen av det österrikiska förstainstansbeslutet om bifall till ansökan om verkställighetsförklaring. Var detta tillräckligt för att svaranden skulle anses ha ”haft möjlighet” att överklaga domen i den mening som avses i art. 34.2 i förordningen? På anförda skäl besvarade GD den frågan nekande. För att en utebliven svarande skall ha haft möjlighet att överklaga en tredskodom som meddelats mot honom måste han ha fått kännedom om innehållet i domen, något som i sin tur förutsätter att domen har delgetts honom. Enbart kännedom om att domen har meddelats är inte tillräckligt.
    Slutligen statuerade GD att delgivningen av domen inte behöver ha skett på ett i samtliga hänseenden rätt sätt, dvs. med iakttagande av alla regler för denna formalitet, för att svaranden skall anses ha haft möjlighet att överklaga. Ett enkelt formellt fel som inte utgör en kränkning av rätten till försvar är inte nog för att utesluta denna möjlighet. Vad som krävs är att svaranden faktiskt har fått kännedom om innehållet i domen genom en delgivning som har skett i tillräckligt god tid för att han skall kunna förbereda sin talan vid domstolen i ursprungsstaten. Genom denna tolkning harmoniseras kraven på delgivning av en tredskodom med de krav på delgivning av den inledande processkriften som ställs i art. 34.2 i förordningen.
    I det svenska rättsfallet NJA 2006 s. 252 hade Svea hovrätt med stöd av Bryssel I-förordningen bifallit en ansökan om förklaring att ett av en finländsk domstol mot BE meddelat beslut var verkställbart i Sverige. Det finländska beslutet hade då inte vunnit laga kraft. Det upphävdes sedermera i högre instans. På grund härav sökte och erhöll BE i Svea hovrätt ett beslut om upphävande av verkställighetsförklaring-

 

23 Se från tidigare rättspraxis t.ex. målet C-7/98, Krombach, REG 2000 s. I-1935, punkt 25.

en. BE yrkade också ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.
    Denna fråga föll helt utanför EG-rätten och skulle bedömas enligt autonom svensk rätt. Hovrätten fann det vara skäligt att vardera parten stod för sina kostnader och lämnade därför BE:s ansökan om ersättning utan bifall. HD tillerkände däremot, med tillämpning av huvudregeln i 18 kap. 1 § RB, BE skälig ersättning. I sin motivering framhöll HD att motparterna ansökt om verkställighetsförklaring innan det finländska beslutet vunnit laga kraft. De fick därmed förutsättas ha varit fullt medvetna om risken att det beslutet kunde komma att upphävas, såsom ju också skett i förevarande fall. Vid sådant förhållande borde inte undantagsbestämmelsen i 18 kap. 3 § 2 st. RB tilllämpas. I NJA 2006 N 73 hade Svea hovrätt avvisat en ansökan om ändring av ett enligt Bryssel I-förordningen meddelat beslut om verkställighet av en utländsk dom på den grunden att ansökan kommit in för sent. Enligt art. 43.5 i förordningen skall en sådan ansökan ges in inom en månad efter delgivningen av beslutet.
    När det gäller beräkningen av tidsfristen skulle i detta fall rådets förordning (EEG, EURATOM) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister24 tillämpas. Enligt art. 3.4 i den förordningen skall, om den sista dagen av en tidsfrist som inte uttryckts i timmar infaller på en helgdag, söndag eller lördag, tidsfristen upphöra vid utgången av påföljande arbetsdags sista timme. Med tillämpning härav fann HD att den aktuella ansökan kommit in i rätt tid och undanröjde hovrättens avvisningsbeslut.

 

Citerade rättsfall

 

Anm. Hänvisningarna i den högra spalten avser avsnitt i uppsatsen.

 

a) Från GD
288/82 Duijnstee 3.4 189/87 Kalfelis 3.3 C-406/92 Tatry 3.3 C-51/97 Réunion européenne 3.3 C-7/98 Krombach 4 C-4/03 GAT 3.4 C-539/03 Roche Nederland 3.3, 3.4 C-103/05 Reisch Montage 3.3 C-283/05 ASML 4 C-292/05 Lechouritou 2.2 C-386/05 Color Drack 3.2

 

24 OJ 1971 L 124/1, EGT spec.utg. 01/01/71.

b) Från svenska domstolar

 

AD 1995 nr 120 3.1 NJA 1994 s. 81 3.1 NJA 1999 s. 16 3.1 NJA 2001 s. 386 3.3 NJA 2001 s. 800 3.1 NJA 2006 s. 252 4 NJA 2006 N 73 4 HD:s beslut 15.6.2007 i mål Ö 494-06, ännu ej refererat 2.1, 3.1 RH 2001:81 3.3