Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007

 

 

Av FREDRIK SCHALIN och ULF ÖBERG

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EGdomstolen har meddelat under första halvåret 2007.1

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 6 mars 2007 i mål C-292/04, Meilicke m.fl.. Begränsning av en doms rättsverkningar i tiden.
2. Dom av den 18 juli 2007 i mål C-119/05, Lucchini. Återkrav av statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. Rättskraft av en dom från en nationell domstol
3. Dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet. Interimistiskt skydd och möjlighet att väcka en fristående fastställelsetalan om att en nationell bestämmelse är oförenlig med gemenskapsrätten.
4. Dom av den 17 april 2007 i mål C-470/03, AGM-COS.MET. Statens skadeståndsansvar för sådan kritik, som framförts offentligt av en statstjänsteman, vilken innebär en överträdelse av gemenskapsrätten.
5. Dom av den 5 juni 2007 i mål C-170/04, Rosengren m.fl.. Förbud mot privatimport av alkoholdrycker ansågs strida mot gemenskapsrätten.
6. Dom av den 9 januari 2007 i mål C-1/05, Jia. Uppehållsrätt för en makes släkting i föregående led, när både släktingen och maken är tredjelandsmedborgare.
7. Dom av den 6 mars 2007 i mål C-338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl.. Den italienska spellagstiftningen ansågs strida mot etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster.
8. Dom av den 18 juli 2007 i mål C-231/05, Oy AA. Fråga om en inskränkning av etableringsfriheten kunde rättfärdigas med hänvisning bl.a. till den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten.
9. Dom av den 26 juni 2007 i mål C-305/05, Ordres des barreaux francophones et germanophones m.fl.. Advokaters skyldighet att lämna uppgifter till behöriga myndigheter om penningtvätt.
10. Domar av den 26 juni 2007 i mål C-280/04, T-Mobile Austria m.fl. och C-369/04 Hutchison 3G m.fl.. Fråga om utauktionering av till-

 

1 Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff., 2005 s. 291 ff., 2005 s. 973 ff., 2006 s. 273 ff, 2006 s. 724 ff samt 2007 s. 367 ff. Referaten avser den första delen av domstolens verksamhetsår. I den mån hänvisningar förekommer till referat i SvJT av domar från EG-domstolen och förstainstansrätten som avkunnats under åren 1997–2003, avses rättschefen Olle Abrahamssons sammanställningar i denna tidskrift.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 736 stånd att tillhandahålla mobilteletjänster utgjorde ekonomisk verksamhet enligt sjätte direktivet.
11. Dom av den 3 maj 2007 i mål C-303/05, Advocaten voor de Wereld. Den europeiska arresteringsordern.
12. Domar av den 27 februari 2007 i mål C-354/04 P, Gestoras Pro Amnistía m.fl. och C-355/04 P, Segi m.fl.. Enskildas rättsskydd i EUfördraget.

 

1. Dom av den 6 mars 2007 i mål C-292/04, Meilicke m.fl.
Genom den här domen har EG-domstolen klargjort sin praxis angående möjligheten att begränsa rättsverkningarna i tiden av en dom.
    I sak gällde målet tolkningen av det tyska s.k avoir fiscal-systemet som syftade till att undvika dubbelbeskattning av bolagsvinst som delas ut till aktieägarna. Enligt de tyska reglerna, som var tillämpliga i tvisten vid den nationella domstolen, avräknades den bolagsskatt som det utdelande bolaget betalade från den skatt på inkomst av kapital som aktieägaren betalade. De tyska reglerna var emellertid enbart tilllämpliga på utdelning från bolag etablerade i Tyskland. EGdomstolen har tidigare prövat liknande frågeställningar i Verkooijen och Manninen2. I sitt förslag till avgörande den 10 november 2005 föreslog generaladvokat Tizzano att domstolen — i ljuset av domarna i Verkooijen och Manninen — skulle konstatera att de tyska reglerna stred mot den fria rörligheten för kapital. Samtidigt ansåg generaladvokaten att de mycket strikta villkoren för att begränsa en doms verkningar i tiden var uppfyllda.
    Generaladvokaten ansåg dels att det, innan domen i Verkooijenmålet, förelåg en objektiv osäkerhet om huruvida den nationella bestämmelsen om skattetillgodohavande var ägnad att begränsa den fria rörligheten för kapital och att en dom med det föreslagna innehållet skulle kunna få allvarliga ekonomiska återverkningar. Generaladvokaten föreslog att domens verkningar i tiden skulle begränsas på så sätt att rätt till skattetillgodohavande inte skulle kunna göras gällande av personer som erhållit utdelning före domen i Verkooijen och som inte ansökt om skattetillgodohavande före offentliggörandet av begäran om förhandsavgörande i det nu aktuella målet i Europeiska unionens officiella tidning.
    Mot bakgrund av generaladvokatens förslag att begränsa domens verkningar i tiden beslöt EG-domstolen den 7 april 2006 att återuppta den muntliga handläggningen i målet och bereda medlemsstaterna möjlighet att vid en ny muntlig förhandling yttra sig beträffande konsekvenserna av en eventuell begränsning av den kommande domens verkningar i tiden. Ett stort antal medlemsstater deltog i den nya

 

2 Domar av den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen, REG 2000, s. I-4071 och av den 7 september 2004 i mål C-319/02, Manninen, REG 2004, s. I-7477, SvJT 2005, s. 303–305.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 737 muntliga förhandlingen. Ett nytt förslag till avgörande lämnades därefter av generaladvokat Stix-Hackl den 5 oktober 2006. Generaladvokat Stix-Hackl ansåg, i likhet med generaladvokat Tizzano, att de tyska reglerna stred mot den fria rörligheten för kapital. Däremot ansåg hon inte att de ekonomiska återverkningarna av domstolens avgörande kunde antas bli sådana att det fanns skäl att begränsa den framtida domens rättsverkningar i tiden.
    I sin dom konstaterade EG-domstolen att den tyska lagstiftningen — i ljuset bl.a. av domstolens tidigare avgöranden Verkooijen och Manninen — stred mot den fria rörligheten för kapital. EGdomstolen erinrade om sin praxis enligt vilken en begränsning i tiden av en dom endast kan tillåtas i den dom varigenom den har tolkat en EU-bestämmelse. Med hänvisning till bl.a. rättssäkerhetsprincipen angav domstolen att rättsverkningarna i tiden av den tolkning som domstolen gör av en bestämmelse endast kan ske vid ett enda tillfälle.3 Enligt domstolen framgick svaret på den ställda frågan redan av domen i Verkooijen (och bekräftades därefter genom bl.a. domen i Manninen). Någon begränsning av domens rättsverkningar ägde emellertid inte rum i den domen och kunde därför inte ske i ett senare avgörande.
    Efter att ha hänskjutit frågan om en begränsning av domens rättsverkningar i tiden till den stora avdelningen valde EG-domstolen till slut att fastställa sin fasta rättspraxis enligt vilken begränsningen måste ske i den dom i vilken domstolen prövar en viss rättslig fråga. Domstolens hänvisning till rättssäkerhetsaspekten framstår som central. De enskilda har ett berättigat intresse av att inte behöva se sin rättsliga situation förändras retroaktivt lång tid efter det att en rättslig frågeställning har prövats av EG-domstolen.

 

2. Dom av den 18 juli 2007 i mål C-119/05, Lucchini
I denna dom konstaterade EG-domstolen att en lagakraftvunnen dom av en nationell domstol enligt vilken ett företag hade rätt till statligt stöd inte kunde göras gällande mot ett beslut av kommissionen enligt vilket stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden.
    Lucchini, som är ett företag inom stålindustrin i Italien, ansökte i slutet av 1980-talet om statligt stöd för att modernisera sina industrianläggningar. Kommissionen, som informerades av de italienska myndigheterna om det planerade stödet, konstaterade i beslut den 20 juni 1990 att stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden.4 Lucchini väckte inte talan mot kommissionens beslut. Däremot

 

3 Domar av den 2 februari 1988 i mål 24/86, Blaizot, REG 1988, s. 379, punkt 28, svensk specialutgåva, volym 9, s. 335, av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman m.fl., REG 1995, s. I-4921, punkt 142, och av den 9 mars 2000 i mål C437/97, EKW och Wein & Co., REG 2000, s. I-1157, punkt 57. 4 Beslut 90/555/EKSG av den 20 juni 1990 om stöd som italienska myndigheter planerar att bevilja till stålverken i Tirreno och Siderpotenza, N195/88-N200/88, EGT L 314, s. 17.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 738 yrkade Lucchini vid allmän domstol att de italienska myndigheterna skulle utge det stöd som företaget tidigare ansökt om. De italienska domstolarna i såväl första som andra instans biföll Lucchinis yrkanden. Den dom som meddelades i andra instans av Corte d’appello di Roma överklagades inte och vann laga kraft den 28 februari 1995. Sedan kommissionen i skrivelse till de italienska myndigheterna påtalat att utbetalningen av stödet stred mot gemenskapsrätten beslutade myndigheterna att Lucchini skulle återbetala stödet. Lucchini väckte talan mot beslutet vid italiensk förvaltningsdomstol. Förvaltningsdomstolen biföll Lucchinis talan med hänvisning till att domen av Corte d’appello di Roma hade vunnit laga kraft. De italienska myndigheterna överklagade domen till Consiglio di Stato som frågade EGdomstolen om betydelsen av att domen av Corte d’appello di Roma hade vunnit laga kraft.
    Med hänvisning till sin fasta rättspraxis uttalade EG-domstolen att en nationell domstol, som inom ramen för sin behörighet skall tilllämpa gemenskapsrättsliga bestämmelser, är skyldig att säkerställa att dessa regler ges full verkan, genom att med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande bestämmelse i nationell lagstiftning.5 EG-domstolen konstaterade att frågan om stöd är förenligt med den gemensamma marknaden faller inom kommissionens exklusiva behörighet.6 Domstolen tillade att denna regel är bindande i den nationella rättsordningen på grund av principen om gemenskapsrättens företräde. Domstolen fann därför att rättskraften av den italienska domstolens dom inte kunde göras gällande i förhållande till kommissionens beslut.
    I den här domen har EG-domstolen åter prövat förhållandet mellan EU-rättsakter och nationella beslut och domar som i och för sig strider mot EU-rättsakterna men som har vunnit laga kraft. Huvudregeln som har kommit till uttryck i Kühne & Heitz och i Kapferer är att nationell domstol inte är skyldig att ompröva och upphäva ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut eller domstolsavgörande när det framgår att beslutet eller avgörandet strider mot gemenskapsrätten.7 Som framgår av domstolens dom är omständigheterna i det nu aktuella målet emellertid speciella. I förhållande till ett lagakraftvunnet och direkt tillämpligt beslut som kommissionen fattat inom ramen för sin exklusiva behörighet kan inte en efterföljande dom av en nationell domstol göras gällande. Avgörandet har dessutom, som generaladvo-

 

5 Domar av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal, REG 1978, s. 629, punkterna 21–24, svensk specialutgåva, volym 4, s. 75, av den 8 mars 1979 i mål 130/78, Salumficio di Cornuda, REG 1979, s. 867, punkterna 23–27, och av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factorame m.fl., REG 1990, s. I-2433, punkterna 19–21; svensk specialutgåva, volym 10, s, 435. 6 Se dom av den 30 mars 2006 i mål C-451/03, Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti, REG 2006, s. I-2941, punkt 71 och där angiven rättspraxis. 7 Dom av den 13 januari 2004 i mål C-453/00, Kühne & Heitz, REG 2004, s. I-837, punkt 24, SvJT 2004, s. 954–956 och dom av den 16 mars 2006 i mål C-234/04, Kapferer, REG 2006, s. I-2585, punkt 24.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 739 kat Geelhoed påpekade i sitt förslag till avgörande, stöd i domstolens tidigare praxis beträffande fördragets konkurrensregler i artiklarna 81 EG och 82 EG.8

3. Dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet
EG-domstolen klargjorde i detta mål att en medlemsstats rättsordning inte måste tillhandahålla en möjlighet till fastställelsetalan av huruvida nationella bestämmelser strider mot gemenskapsrätten. Förutsättningen är att den enskilde, inom ramen för andra former av effektiva rättsliga förfaranden, kan få till stånd en prövning av huruvida så är fallet.
    I november 2003 köpte Unibet annonsutrymme i flera svenska media för att marknadsföra sina vadhållningstjänster på Internet. Med tillämpning av lotterilagen vidtog svenska staten olika åtgärder, såsom förelägganden och åtal, mot de mediaföretag som tagit in annonser för Unibet.
    Trots att Unibet inte blev utsatt för några förelägganden eller åtal, väckte bolagen talan mot svenska staten. Unibet yrkade att tingsrätten skulle fastställa att bolaget enligt artikel 49 EG har rätt att i Sverige marknadsföra sina spel- och vadhållningstjänster. Vidare yrkade Unibet att tingsrätten skulle fastställa att svenska staten är skyldig att ersätta Unibet den skada som bolagen lidit och lider till följd av främjandeförbudet. Slutligen framställde Unibet ett antal interimistiska yrkanden, i syfte att svenska domstolar skulle förordna att främjandeförbudet och de därtill knutna sanktionsbestämmelserna skulle sättas åt sidan i förhållande till bolagen. Alternativt skulle domstolarna förordna att bolaget hade rätt att marknadsföra sina tjänster i Sverige, under tiden till dess att yrkandet om fastställelse av skadeståndsskyldighet avgjorts genom lagakraftägande dom.
    Efter det att Unibets huvudsakliga talan avvisats av tingsrätt och hovrätt, meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd och hänsköt målet till EG-domstolen för ett förhandsavgörande. Högsta domstolen påpekade att det enligt svensk rätt inte är möjligt att föra en fristående talan där själva saken utgör ett yrkande om fastställelse av att en nationell bestämmelse strider mot en norm av högre valör. Högsta domstolen önskade därför få klarhet i vilka krav som följer av den gemenskapsrättsliga principen om domstolsskydd.
    Högsta domstolen uppmärksammade vidare att bolag som Unibet kan få lotterilagens förenlighet med gemenskapsrätten prövad av domstol om bolagen agerar i strid med bestämmelserna i denna lag och blir utsatta för ingripanden, om bolagen väcker fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet eller i samband med en rättsprövning av ett beslut om avslag på en ansökan om tillstånd eller undantag enligt lotterilagen.

 

8 Domstolens dom av den 14 december 2000 i mål C-344/98, Masterfoods, REG 2000, s. I-11369, SvJT 2001 s. 15–16.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 740 Sammanfattningsvis ansåg EG-domstolen att Unibet, genom möjligheterna till skadeståndstalan och rättsprövning i svensk rätt, kunde erhålla ett effektivt domstolsskydd av sina rättigheter enligt gemenskapsrätten. Detta skulle enligt domstolen dock inte ha varit fallet om det enda rättsliga förfarande som stod till buds för att få till stånd en prövning bestod i att utsätta sig för förvaltningsrättsliga eller straffrättsliga ingripanden och sanktioner. Vidare fann domstolen att principen om ett effektivt domstolsskydd inte innebär att en medlemsstats rättsordning måste tillhandahålla en möjlighet att få interimistiska åtgärder beviljade inom ramen för en otillåten fristående fastställelsetalan.
    Däremot måste svenska domstolar, när de inom ramen för ett yrkande om fastställelse av skadeståndsskyldighet prövar huruvida lotterilagen strider mot gemenskapsrätten, kunna bevilja yrkade interimistiska åtgärder. Förutsättningen är att detta är nödvändigt för att säkerställa den fulla verkan av det senare domstolsavgörandet. Som generaladvokat Sharpston konstaterade i sitt yttrande, innebär det emellertid inte att en nationell domstol vid vilken ett mål är anhängigt med nödvändighet måste ha möjlighet att bevilja — och än mindre vara tvungen att bevilja — alla tänkbara typer av interimistiska åtgärder. Det framstår nämligen inte som uppenbart att det föreligger något ”behov” av att säkerställa den fulla verkan av det slutliga avgörandet av en skadeståndstalan.
    Utgången i Unibet-målet var väntad, i det att domstolen i stora drag följde sin generaladvokat. Det framstår alltmer tydligt att skadeståndsinstitutet i allt större utsträckning utgör ett substitut till möjligheten till fastställelsetalan av huruvida nationella bestämmelser strider mot gemenskapsrätten.

 

4. Dom av den 17 april 2007 i mål C-470/03, AGM-COS.MET
I denna mycket viktiga dom klargjorde EG-domstolen förutsättningarna för statens skadeståndsansvar för sådan kritik, som framförts offentligt av en statstjänsteman, vilken innebär en överträdelse av gemenskapsrätten.
    Frågan har uppkommit i en tvist mellan det italienska företaget A.G.M.-COS.MET s.r.l. (AGM) som tillverkar fordonslyftar och den finska staten samt tjänstemannen Tarmo Lehtinen. AGM har yrkat skadestånd av finska staten och av Tarmo Lehtinen för minskning av företagets omsättning, till följd av att Tarmo Lehtinen offentligt har uttalat att AGM:s fordonslyftar strider mot en harmoniserad standard och är farliga. Den finska regeringen har invänt att Tarmo Lehtinen medvetet har handlat i strid med det ansvariga ministeriets officiella ståndpunkt och att ministeriet tydligt har klargjort detta för allmänheten. Tarmo Lehtinen har bland annat gjort gällande att hans uttalanden omfattas av yttrandefriheten.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 741 Domstolen fann att en statstjänstemans uttalanden kan tillskrivas staten om de ger de personer de riktar sig till intrycket att det rör sig om statens officiella ståndpunkter och inte om statstjänstemannens personliga åsikter. Den avgörande omständigheten är huruvida de personer som uttalandena riktar sig till, i ett bestämt sammanhang, rimligen kan anta att det rör sig om ställningstaganden som statstjänstemannen gör med den auktoritet som följer av tjänsten.
    Enligt EG-domstolen ankommer det i detta hänseende på nationella domstolar att särskilt bedöma huruvida:

 

statstjänstemannen är allmänt behörig inom det berörda området; statstjänstemannen använder papper med den behöriga myndighetens officiella brevhuvud för sina skriftliga uttalanden; statstjänstemannen ger TV-intervjuer i myndighetens tjänstelokaler; statstjänstemannen underlåter att ange att det rör sig om hans personliga uttalanden och att de avviker från den behöriga myndighetens officiella ståndpunkt; och de behöriga statliga myndigheterna underlåter att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja intrycket, hos de personer som statstjänstemannens uttalanden riktar sig till, att det rör sig om statens officiella ståndpunkter.

 

I frågan huruvida statstjänstemannens beteende kunde rättfärdigas med stöd av yttrandefriheten, konstaterade domstolen att yttrandefrihet skall garanteras för var och en som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion i enlighet med artikel 10.1 i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen). Denna frihet är enligt domstolen en väsentlig förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Domstolen klargjorde dock att medlemsstaterna emellertid inte kan göra gällande sina statstjänstemäns yttrandefrihet för att rättfärdiga ett hinder och därigenom undgå sitt eget skadeståndsansvar enligt gemenskapsrätten.
    Domstolen konstaterade slutligen att vid överträdelser av gemenskapsrätten, utgör denna inte något hinder för att en statstjänsteman kan ådra sig skadeståndsansvar jämte medlemsstatens skadeståndsansvar. Domstolen slog dock samtidigt fast att gemenskapsrätten inte heller innebär något krav på att en sådan möjlighet skall finnas. Dessutom ansåg domstolen att en nationell lagstiftning, enligt vilken utebliven vinst som enskilda har drabbats av är utesluten, inte är förenlig med gemenskapsrätten.
    Domstolen synes ha intagit en mer restriktiv linje i förhållande till statstjänstemäns yttrandefrihet som rättfärdigandegrund än generaladvokat Kokott. Generaladvokaten ansåg att ett rättfärdigande med

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 742 stöd av yttrandefriheten i princip mycket väl kan tänkas om statstjänstemannens handlande inte kunde tillskrivas den finska staten. Generaladvokaten uttryckte dilemmat enligt följande i punkt 121 i sitt yttrande: ”Om en tjänsteman uttalar sig i sitt eget namn tar han nämligen sin rätt till yttrandefrihet i anspråk i förhållande till sin egen medlemsstat. Medlemsstaten är skyldig att respektera denna grundläggande rättighet. Samtidigt är medlemsstaten emellertid skyldig att säkerställa den fria rörligheten för varor och kan av den anledningen bli skyldig att ingripa, vilket kan leda till en konfliktsituation.” Den latenta konfliktsituationen mellan den svenska meddelarfriheten och EG-rätten har fått förnyad aktualitet genom domstolens dom i det refererade målet. En fördjupad analys av den frågeställningen är emellertid inte möjlig inom ramen för detta rättsfallsreferat.

 

5. Dom av den 5 juni i mål C-170/04, Rosengren m.fl.
I detta mål som hänskjutits för ett förhandsavgörande av Högsta domstolen i Sverige fann EG-domstolen att ett förbud för privatpersoner att importera alkoholdrycker, såsom det som föreskrivs i 4 kap. 2 § första stycket alkohollagen (1994:1738), strider mot artiklarna 28 och 30 EG.
    Klagandena i målet vid Högsta domstolen hade, från sina bosättningsorter i Sverige, beställt kartonger med vin på postorder direkt från en producent i Spanien. Kartongerna fördes in i Sverige utan att anmälas till tullen, och togs följaktligen i beslag på grund av att de importerats i strid med alkohollagen. Göteborgs tingsrätt fastställde beslutet om beslag av varorna i dom av den 3 januari 2002. Efter överklagande till Hovrätten för Västra Sverige och därefter till Högsta domstolen, begärde denna ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Högsta domstolen ansåg detta vara nödvändigt för att kunna fastställa huruvida den svenska lagstiftningen var förenlig med EG-fördraget vad gäller det principiella förbudet för en privatperson att direktimportera alkoholdrycker till Sverige utan att själv transportera dryckerna.
    Målet tilldelades inledningsvis domstolens tredje avdelning. Efter att den 30 mars 2006 ha hört generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande, beslutade domstolen att återuppta det muntliga förfarandet och hänskjuta målet till en stor avdelning. Detta måste betraktas som en mycket ovanlig åtgärd, som vanligtvis endast tas i anspråk om kammarens medlemmar är djupt oeniga eller inte anser sig kunna frångå domstolens tidigare praxis i denna sammansättning.
    Enligt generaladvokat Tizzano skall ett sådant förbud mot privatimport av alkoholdrycker som det som föreskrivs i alkohollagen (1994:1738) anses utgöra en bestämmelse som har ett nära samband med ett detaljhandelsmonopol för alkohol och dess funktionssätt. Det skall därmed prövas mot bakgrund av artikel 31 EG. Inom ramen för ett sådant särskilt system, som det som föreskrivs i alkohollagen, ansåg

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 743 generaladvokat Tizzano förbudet mot privatimport av alkoholdrycker i princip vara förenligt med artikel 31.1 EG.
    Generaladvokat Mengozzi ansåg — liksom generaladvokat Tizzano — att regleringen har ett nära samband med ett detaljhandelsmonopol för alkohol och dess funktionssätt och att det därmed skulle prövas mot bakgrund av artikel 31 EG. Enligt generaladvokaten var förbudet mot privatimport av alkoholdrycker i princip förenligt med artikel 31.1 EG.
    I motsats till sina generaladvokater, ansåg domstolen att det nationella förbudet för privatpersoner att importera alkoholdrycker skulle bedömas mot bakgrund av artikel 28 EG, och inte mot bakgrund av artikel 31 EG.
    Domstolen fann därefter att ett förbud för privatpersoner att importera alkoholdrycker, såsom det som föreskrivs i 4 kap. 2 § första stycket alkohollagen, utgör en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 28 EG. Domstolen fann inte att förbudet kunde anses grundat på hänsyn till intresset att skydda människors hälsa och liv enligt artikel 30 EG, eftersom det inte ansågs vara ändamålsenligt för att uppnå syftet att allmänt begränsa alkoholkonsumtionen. Ej heller ansågs det stå i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar.
    Domstolens motivering till att förbudet för privatpersoner att importera alkoholdrycker skall bedömas enligt artiklarna 28 och 30 EG i stället för enligt artiklel 31 EG är inte övertygande.
    Enligt domstolen är förbudet en följd av bestämmelserna i alkohollagens fjärde kapitel, som avser partihandel. Med en något bräcklig analogi till sin dom i Franzén-målet9 — vilket för den invigde läsaren markeras med lokutionen ”se, för ett liknande resonemang” i rättsfallshänvisningen — menar domstolen att den redan har slagit fast att bestämmelserna i detta kapitel inte hör till de åtgärder som reglerar monopolets funktionssätt.
    Domstolens resonemang i frågan om förbudet mot privatimport av alkoholdrycker kan rättfärdigas framstår inte heller som invändningsfritt. Domstolen konstaterar först att förbudet mot att privatpersoner direktimporterar alkoholdrycker visserligen begränsar konsumenternas inköpskällor och i viss mån kan bidra till att förebygga skadeverkningarna av nämnda drycker, genom att anskaffningen försvåras. Däremot finner domstolen att förbudet inte kan anses ändamålsenligt för att uppnå syftet, eftersom dess effekt i detta hänseende snarare är marginell. Till stöd för denna slutsats pekar domstolen på att det i målet inte hade framkommit några uppgifter som tyder på att Systembolaget i praktiken har avslagit en begäran om anskaffning på grundval av en viss högsta mängd beställd alkohol, eller ens på grundval av en kvantitativ gräns, för de mest alkoholhaltiga dryckerna.

 

9 Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-189/95, Franzén, REG 1997, s. I-5909, SvJT 1998 s. 350–351.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 744 Domstolen tycks i detta avseende helt bortse från den ökade tillgänglighet av alkoholhaltiga drycker som internethandel faktiskt innebär.
    Domstolens dom i Rosengren-målet har mötts av osedvanligt kraftiga politiska reaktioner i Sverige.10 Detta kan te sig något förvånande, eftersom den ekonomiska grundvalen för internethandel av alkoholdrycker under alla omständigheter i stor utsträckning har undergrävts av att EG-domstolen i en dom från år 2006 funnit att punktskatter på privatimporterade alkoholprodukter skall tas ut i destinationslandet.11 Vi har ännu inte sett slutet på domstolsprocesserna om privatimport av alkoholdrycker. Justitiekanslern har i ett beslut nyligen avslagit ett skadeståndsanspråk med anledning av att alkohollagens förbud mot privatimport har stått i strid med gemenskapsrätten.12 Enligt JK fanns det goda skäl för staten att anta att förbudet mot privatimport var en sådan bestämmelse som skulle bedömas enligt artikel 31 EG och som var förenligt med den artikeln. Det faktum att EGdomstolens egna generaladvokater i Rosengren-målet, och därtill Norge och Finland, drog samma slutsats som staten i detta hänseende, talar enligt JK också för att denna tolkning framstod som giltig. Mot denna bakgrund framstår enligt JK statens feltolkning av rättsläget efter Franzén som såväl oavsiktlig som ursäktlig.13 Det ankommer nu på svenska domstolar att att avgöra om överträdelsen av gemenskapsrätten har varit tillräckligt klar för att medföra skadeståndsansvar för den svenska staten.

 

6. Dom av den 9 januari 2007 i mål C-1/05, Jia
I denna dom tog EG-domstolen ställning till den känsliga frågan om möjligheterna för en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en gemenskapsmedborgare, att göra gällande en rätt till bosättning i en medlemsstat i Europeiska unionen.
    Sökanden i tvisten i målet vid Utlänningsnämnden, Yunying Jia, är medborgare i Folkrepubliken Kina. Hennes son, som också är kinesisk medborgare, är gift med en tysk medborgare. Paret har lagenligt varit bosatta i Sverige sedan år 1995 och båda har uppehållstillstånd som var giltiga till och med juli 2006. Efter det att hon besökt sin son och svärdotter med stöd av ett besöksvisum, ansökte Yunying Jia i augusti 2003 om uppehållstillstånd hos Migrationsverket under åberopande av sitt släktskapsförhållande till en gemenskapsmedborgare. Till stöd för sin ansökan gjorde Yunying Jia gällande att hon och hennes make lever under mycket knappa förhållanden i Kina. De skulle

 

10 Se bl.a. f.d. statsrådet Morgan Johanssons (s) reaktion i Riksdagens kammare, Riksdagens protokoll 2006/07:129, tisdagen den 19 juni 2007, anf. 48. 11 Dom av den 23 november 2006 i mål C-5/05, Joustra, REG 2006, s. I-11075. 12 Beslut 2007-08-28, Dnr 5543-07-40. 13 JK stödjer sig i detta avseende på mål C-392/93, British Telecommunications, REG 1996 s. I-1631, punkterna 43–45, och mål C-278/05, Robins, REG 2007, s. I0000, punkterna 69–82.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 745 inte kunna sörja för sina behov utan ekonomisk bidrag från sonen och hans maka.
    Migrationsverket beslutade att avslå Yunying Jias ansökan om uppehållstillstånd och avvisa henne till Folkrepubliken Kina, om hon inte kunde visa att något annat land var berett att ta emot henne. Yunying Jia överklagade Migrationsverkets beslut till Utlänningsnämnden.
    Enligt Utlänningsnämnden framgår det av domstolens rättspraxis14 att det som är avgörande för huruvida det föreligger ett beroendeförhållande är att en gemenskapsmedborgare sörjer för en anhörigs behov, utan att det är nödvändigt att fastställa orsaken till beroendeförhållandet. Vad som konstituerar ett faktiskt beroendeförhållande kunde enligt Utlänningsnämnden emellertid inte anses vara klarlagt. Mot den bakgrunden beslutade Utlänningsnämnden att med stöd av artikel 234 EG hänskjuta ett antal frågor till EG-domstolen för ett förhandsavgörande.
    Med hänsyn till sin tidigare rättspraxis i målet Akrich,15 klargjorde EG-domstolen att gemenskapsrätten inte ålägger medlemsstaterna att, som villkor för att bevilja uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är anhörig till en gemenskapsmedborgare, kräva att den anhörige dessförinnan lagligen har uppehållit sig i en annan medlemsstat.
    Artikel 1.1 d i direktiv 73/14816 är endast tillämplig på släktingar i föregående led till makar till gemenskapsmedborgare som är etablerade i en medlemsstat för att driva egen rörelse, som är ”beroende av vederbörande för sin försörjning”. Enligt domstolen skall detta begrepp tolkas så att en familjemedlem till en gemenskapsmedborgare som är etablerad i en annan medlemsstat i den mening som avses i artikel 43 EG, inte utan materiellt bistånd från denna medborgare eller dennes make eller maka kan sörja för sina grundläggande behov i ursprungslandet eller i det land varifrån familjemedlemmen kommer vid tidpunkten för ansökan om att få återförenas med nämnda medborgare.
    Bevisföringen för att det föreligger behov av materiellt bistånd får enligt EG-domstolen föras med varje lämpligt medel. En medlemsstat kan dock anse att enbart det faktum, att en gemenskapsmedborgare eller dennes make eller maka har åtagit sig att försörja familjemedlemmen i fråga, inte bevisar att det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande.
    Domstolens dom är principiellt viktig i det att den klargör räckvidden av domen i Akrich.

 

14 Dom av den 18 juni 1987 i mål 316/85, Lebon, REG 1987, s. 2811, punkterna 20–22. 15 Dom av den 23 september 2003 i mål C-109/01, Akrich, REG 2003, s. I-9607. 16 Rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135).

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 746 7. Dom av den 6 mars 2007 i mål C-338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl.
Den i media mycket uppmärksammade domen i det här målet är den tredje domen i vilken EG-domstolen prövar om italiensk lagstiftning, som begränsar möjligheterna att bedriva spelverksamhet, kunde anses strida mot den fria rörligheten för tjänster eller mot etableringsfriheten.17 Enligt den italienska lagstiftningen, som var tillämplig vid den i målet relevanta tidpunkten, var det den italienska olympiska kommittén och det nationella förbundet för hästrasernas förbättring som beviljade ett begränsat antal koncessioner för bedrivande av vadslagningsverksamhet. För att säkerställa insyn i ägarförhållandena kunde emellertid inte börsnoterade bolag — vars aktieägare inte när som helst kan identifieras — beviljas koncession. Det i Förenade kungariket börsnoterade bolaget Stanley International Betting Ltd bedrev, utan tillstånd, vadslagningsverksamhet i Italien genom ett antal agenturer. Agenturerna gjorde det möjligt för kunderna att koppla upp sig mot Stanleys server i Förenade kungariket och genom elektronisk dataöverföring delta i Stanleys spelverksamhet. Massimiliano Placanica och flera andra personer som drev agenturer i Italien åtalades för att ha bedrivit spelverksamhet utan erforderliga tillstånd. Den nationella domstol som prövade åtalen beslutade att fråga EG-domstolen om den italienska lagstiftningen var förenlig med den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten.
    EG-domstolen kunde utan svårighet konstatera att den italienska lagstiftningen utgjorde en inskränkning av Stanleys etableringsrätt och rätt att fritt tillhandahålla tjänster. Domstolen undersökte därefter om de ifrågavarande inskränkningarna kunde anses vara motiverade på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset. Domstolen gjorde därvid en åtskillnad mellan å ena sidan målsättningen att minska spelmöjligheterna och å andra sidan målet att bekämpa kriminalitet genom att underkasta de verksamma aktörerna kontroll och genom att styra in hasardspelverksamheten i kontrollerade banor.
    När det gällde den första målsättningen erinrade EG-domstolen om sin fasta rättspraxis enligt vilken begränsningar av antalet aktörer skall tjäna syftet att verkligen minska spelmöjligheterna och att begränsa verksamheten på detta område på ett systematiskt och sammanhängande sätt.
    EG-domstolen konstaterade emellertid att såväl den italienska högsta domstolen (Corta suprema di cassazione) som den italienska regeringen hade angett att det var den andra målsättningen, det vill säga målsättningen att förhindra att spelverksamhet används i brotts-

 

17 Det italienska regelverket har tidigare varit föremål för prövning i domarna av den 21 oktober 1999 i mål C-67/98, Zenatti, REG 1999, s. I-7289, SvJT 2000, s. 173–174 och av den 6 november 2003 i mål C-243/01, Gambelli m.fl., REG 2003, s. I-13031, SvJT 2004, s. 529–531

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 747 liga syften, som utgjorde den italienska lagstiftningens verkliga målsättning. Domstolen ansåg att en kontrollerad expansiv politik på området för hasardspel kunde vara helt i överensstämmelse med målsättningen att locka över spelare som ägnar sig åt förbjuden och dold spel- och vadhållningsverksamhet till tillåten och reglerad verksamhet. Enligt domstolen kunde detta mål endast uppnås om de lagliga aktörerna utgjorde ett trovärdigt men samtidigt attraktivt alternativ till förbjuden verksamhet, genom att de har möjlighet att tillhandahålla ett omfattande spelsortiment, att göra reklam i viss utsträckning och att använda ny distributionsteknik. Domstolen konstaterade att ett koncessionssystem kunde utgöra en effektiv mekanism som gör det möjligt att kontrollera de aktörer som är verksamma inom området för hasardspel. Domstolen ansåg emellertid att den italienska lagstiftningen, genom att utestänga börsnoterade bolag från möjligheten att erhålla koncessioner, gick längre än vad som var nödvändigt. Enligt domstolen fanns det andra möjligheter att kontrollera börsnoterade bolags bokföring och verksamhet, som inte begränsar etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster, såsom att samla in information om aktörernas företrädare och majoritetsägare. Den italienska lagstiftningen ansågs därför strida mot den fria etableringsrätten i artikel 43 EG och mot den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 EG.
    Generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer inledde sitt förslag till avgörande med en dubbeltydig kommentar på franska: ”rien ne va plus”.18 Efter det att EG-domstolen vid två tidigare tillfällen i Zenatti- och Gambelli-domarna hade överlämnat frågan om den italienska spellagstiftningen var förenlig med EG-fördraget till de nationella domstolarnas bedömning, ansåg han uppenbarligen att det nu var hög tid för EGdomstolen att sätta ned foten och ta slutlig ställning. Det är också vad EG-domstolen gjorde i detta avgörande. Domstolen konstaterade, som har redovisats ovan, att den italienska spellagstiftningen inte var förenlig med EG-fördragets regler om fri rörlighet. Domstolens avgörande hälsades i vissa kretsar som den sista spiken i kistan för det svenska spelmonopolet. Eftersom den svenska lagstiftningen skiljer sig betydande omfattning från den italienska är det förmodligen svårt och under alla förhållanden förhastat att dra någon bestämd slutsats av EG-domstolens dom. Det kan emellertid vara värt att uppmärksamma att domen innebär en utveckling av EG-domstolens tidigare praxis. Domstolen medger — genom denna dom — att medlemsstaterna, åtminstone i viss utsträckning, får bedriva en expansiv politik på spelområdet om den syftar till att motarbeta illegal spelverksamhet. EG-domstolens resonemang ligger nära Regeringsrättens resonemang i domen i Wermdö krog19 i vilken Regeringsrätten, utan att

 

18 Uttalande av croupieren i roulette inför varje ny spelomgång efter det att han har uppmanat spelarna att göra sina insatser (”faites vos jeux”) och insatserna har gjorts (”les jeux sont faits”). 19 RÅ 2004 ref. 95.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 748 inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen, fann att det svenska spelmonopolet var förenligt med EG-fördraget. Noteras kan dessutom att Regeringsrätten i ett nyligen meddelat avgörande har bekräftat sitt avgörande i Wermdö krog med hänvisning bl.a. till domen i Placanica-målet.20

8. Dom av den 18 juli 2007 i mål C-231/05, Oy AA.
I den här domen fann EG-domstolen att nationella skatteregler, som behandlade koncernbidrag till inhemska moderbolag mer förmånligt än bidrag till utländska moderbolag, kunde rättfärdigas med hänsyn till behovet av att upprätthålla en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att förhindra skatteundandragande.
    Bolaget AA Ltd med säte i Förenade kungariket ägde via två andra bolag indirekt hundra procent av aktierna i det finska bolaget Oy AA. Till skilllnad från verksamheten i Oy AA gick verksamheten i AA Ltd med förlust. Oy AA, som avsåg att lämna ett koncernbidrag till AA Ltd, ansökte om förhandsbesked från Centralskattenämnden angående frågan om ett sådant bidrag kunde betraktas som en avdragsgill kostnad. Centralskattenämnden uttalade att den finska lagstiftningen enbart medgav avdragsrätt för koncernbidrag till inhemska bolag. Oy AA överklagade Centralskattenämndens förhandsbesked till Högsta förvaltningsdomstolen som frågade EG-domstolen om den ifrågavarande begränsningen av avdragsrätten var förenlig med bl.a. etableringsfriheten.
    EG-domstolen konstaterade att den mindre förmånliga behandlingen av dotterbolag vars moderbolag hade sitt säte i en annan medlemsstat utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten. Domstolen undersökte därefter om inskränkningen kunde anses vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset.
    Domstolen uttalade att den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna kan åberopas när ändamålet med de aktuella bestämmelserna är att förhindra ageranden som kan äventyra en medlemsstats rätt att utöva sin beskattningsrätt när det gäller verksamhet som bedrivs inom dess territorium. Om bolag hade rätt att välja i vilken medlemsstat deras förluster skall beaktas äventyras, enligt domstolen, den väl avvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Domstolen konstaterade att det skulle kunna bli följden av att ett sådant koncernbidrag som det som var ifråga vid den nationella domstolen undandras från dotterbolagets beskattningsunderlag och, när koncernbidraget anses utgöra en skattepliktig inkomst i det mottagande moderbolagets medlemsstat, genom att vinsten inkluderas i moderbolagets vinst.
    Beträffande risken för skatteundandragande uttalade EG-domstolen att möjligheten att föra över ett dotterbolags skattepliktiga inkomst till

 

20 Regeringsrättens dom av den 23 maj 2007 i mål 4048-06, Betsson.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 749 ett moderbolag vars säte är beläget i en annan medlemsstat innebär en risk för att inkomst förs över via fiktiva upplägg inom koncernen till bolag med säte i de medlemsstater som tillämpar de lägsta skattesatserna.
    EG-domstolen ansåg att de finska bestämmelserna, som endast medgav avdragsrätt för koncernbidrag till inhemska moderbolag, var ägnade att upprätthålla den väl avvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och att förhindra skatteundandragande. Domstolen fann inte heller att bestämmelserna gick längre än vad som krävdes för att uppnå samtliga de ändamål som eftersträvades. Mindre ingripande lösningar — såsom att medge avdrag endast om koncernbidraget utgjorde en skattepliktig inkomst för det mottagande bolaget eller kunde motiveras specifikt av den ekonomiska situationen för det mottagande bolaget — ansågs av EG-domstolen vara otillräckliga. Sådana alternativa lösningar skulle ändå, enligt domstolen, innebära att valet av den medlemsstat där beskattning skulle ske, skulle tillkomma bolagskoncernen. Mot bakgrund av de angivna förhållandena konstaterade EG-domstolen att den finska lagstiftningen inte stred mot etableringsfriheten.
    Domstolen prövade i denna dom åter om nationella bestämmelser kan rättfärdigas med hänsyn till den välavvägda fördelningen av beskatttningsrätten mellan medlemsstaterna. Den ifrågavarande rättfärdigandegrunden tillämpades för första gången av domstolen för ett par år sedan i Marks & Spencer.21 I Marks & Spencer fann domstolen att de nationella bestämmelserna, som inte medgav förlustavdrag beträffande utländska dotterbolag, i och för sig var motiverade av den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten men att de gick utöver vad som var nödvändigt om dotterbolaget hade uttömt alla möjligheter att få hemviststaten att beakta förlusterna. Det som framstår som anmärkningsvärt i den nu aktuella domen är att mindre ingripande åtgärder, som tar hänsyn till behovet för bolagskoncerner av att kunna föra över koncernbidrag mellan bolag i samma koncern utan negativa skattemässiga konsekvenser, inte ansetts i tillräcklig omfattning skydda den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten och motverka risken för skatteundandragande. Domen följer en — i och för sig inte helt entydig — trend i EG-domstolens rättspraxis under de senaste åren att begränsa inverkan av principen om fri rörlighet på nationella regler om direkt beskattning.22

 

21 Dom av den 13 december 2005 i mål C-446/03 Marks & Spencer, REG 2005 s. I10837, SvJT 2006 s. 279–281. 22 Förutom Marks & Spencer kan nämnas bl.a. domarna av den 5 juli 2005 i mål C376/03, D, REG 2005 s. I-5821, SvJT 2005 s. 990–991, av den 14 november 2006 i mål C-513/04, Kerckhaert och Morres, REG 2006 s. I-10967, SvJT 2007 s. 379–380 och av den 12 december 2006 i mål C-374/04, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation, REG 2006, s. I-11673, SvJT 2007 s. 378–379.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 750 9. Dom av den 26 juni 2007 i mål C-305/05, Ordres des barreaux francophones et germanophones m.fl..
I denna dom har EG-domstolen prövat om advokaters skyldighet att lämna uppgifter till behöriga myndigheter om penningtvätt enligt ett EU-direktiv är förenlig med rätten till en rättvis rättegång.
    Flera belgiska advokatsamfund gjorde vid den belgiska författningsdomstolen gällande att belgisk lagstiftning som införlivade bestämmelser i ett EU-direktiv om penningtvätt23 stred mot principerna om advokaters tystnadsplikt och oberoende som garanteras bl.a. i Europakonventionen. I den nationella lagstiftningen liksom i penningtvättsdirektivet föreskrivs att bl.a. advokater omfattas av skyldigheten att till advokatsamfundet24 rapportera möjliga fall av penningtvätt beträffande vissa närmare angivna transaktioner, bl.a. finansiella transaktioner, transaktioner med fast egendom, bolagsbildning och förvaltning av klientegendom. Enligt artikel 6.3 i direktivet behöver inte medlemsstaterna föreskriva en sådan anmälningsskyldighet för advokater när det gäller ”sådan information som de erhållit … medan de bedömer [en klients] rättsliga situation eller då de försvarar eller företräder klienten i eller i fråga om ett rättsligt förfarande, inklusive rådgivning beträffande inledande eller undvikande av ett rättsligt förfarande …”. Det ifrågavarande undantaget har införts i den belgiska lagstiftningen.
    Den belgiska författningsdomstolen frågade EG-domstolen om penningtvättsdirektivet — i den utsträckning som det ålade advokater att rapportera om möjliga fall av penningtvätt till advokatsamfundet — stred mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen och därmed mot artikel 6.2 EU.
    EG-domstolen uttalade inledningsvis att den inte hade för avsikt att pröva direktivets regler i förhållande till några andra grundläggande rättigheter än artikel 6 i Europakonventionen.
    EG-domstolen erinrade om att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen omfattar bl.a. rätten till försvar, rätten till domstolsprövning och rätten till en advokat både i tvistemål och brottmål.25 EG-domstolen uttalade att om en advokat var skyldig, inom ramen för ett rättsligt förfarande eller förberedelserna inför ett sådant att samarbeta med de offentliga myndigheterna genom att lämna över information till dem som advokaten erhållit vid juridisk råd-

 

23 Rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (EGT L 166, s. 77; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 68), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/97/EG av den 4 december 2001 (EGT L 344, s. 76). 24 Medlemsstaterna kan besluta att uppgifter om penningtvätt skall lämnas antingen till en myndighet eller till ett självreglerande yrkesorgan. 25 Europadomstolens domar av den 21 februari 1975 i målet Golder mot Förenade kungariket, serie A nr 18, §§ 26–40, av den 28 juni 1984 i målet Campbell och Fell mot Förenade kungariket, serie A nr 80, §§ 97–99, 105–107 och 111–113, och av den 30 oktober 1991 i målet Borgers mot Belgien, serie A nr 214-B, § 24.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 751 givning i samband med ett sådant förfarande, skulle vederbörande inte kunna utföra sitt uppdrag på ett adekvat sätt. Enligt domstolen skulle det medföra att klienten nekades sina rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen. Domstolen ansåg emellertid, med hänvisning till att kraven som följer av rätten till en rättvis rättegång förutsätter en koppling till ett rättsligt förfarande, att undantaget i artikel 6.3 i penningtvättsdirektivet säkerställer rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Penningtvättsdirektivet ansågs därför inte strida mot artikel 6 i Europakonventionen.
    EG-domstolen har, genom domen, klarlagt att medlemsstaterna har en skyldighet — och inte bara en möjlighet som anges i artikel 6.3 i penningtvättsdirektivet — att undanta juridisk rådgivning som en advokat lämnar till en klient i samband med ett rättsligt förfarande från rapporteringsskyldigheten. I och med att domstolen uttryckligen begränsade sin prövning till huruvida direktivet stod i överensstämmelse med rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen är det inte klarlagt om juridisk rådgivning som inte har något samband med ett rättsligt förfarande skall undantas från rapporteringsskyldigheten med stöd bl.a. av skyddet för privatlivet i artikel 8 i Europakonventionen. Generaladvokat Poiares Maduro, som till skillnad från domstolen inte begränsade sin prövning till artikel 6 i Europakonventionen, kom fram till att även sådan juridisk rådgivning borde undantas från rapporteringsskyldigheten. Generaladvokaten fann dessutom att det var möjligt att tolka undantaget i artikel 6.3 i direktivet, som omfattar en ”[bedömning av] klientens rättsliga situation”, på så sätt att det skulle anses omfatta även sådan juridisk rådgivning som inte hade något samband med ett rättsligt förfarande. Nämnas kan att den svenska lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt som införlivar direktivet i svensk rätt även undantar information som avser en klient och som en advokat eller en biträdande jurist har fått när de bedömer klientens rättsliga situation.26 Enligt förarbetena får ”den närmare avgränsningen av bestämmelsen överlämnas till rättstillämpningen”.27

10. Domar av den 26 juni 2007 i mål C-284/04, T-Mobile Austria m.fl. och C-369/04 Hutchison 3G m.fl.
I de här domarna har domstolen konstaterat att tilldelning via auktion av tillstånd att tillhandahålla allmänheten mobiltjänster inte utgör ekonomisk verksamhet enligt sjätte direktivet.28 Under år 1999 och 2000 tilldelade österrikiska respektive brittiska myndigheter via auktion bolag verksamma inom telekomsektorn till-

 

26 9 b §. 27 Prop. 2003/04:156, s. 92. 28 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 752 stånd att använda frekvenser i syfte att tillhandahålla mobiltelefontjänster åt allmänheten. Bolagen yrkade avdrag för ingående mervärdesskatt på de mycket stora belopp som de erlagt för att erhålla de ifrågavarande tillstånden. De nationella domstolarna har frågat EGdomstolen om tilldelningen av tillstånden via auktion kan anses utgöra sådan ”ekonomisk verksamhet” som enligt artikel 4.1 och 4.2 i sjätte direktivet omfattas av direktivets tillämpningsområde och som kan medföra avdrag för mervärdesskatt.
    EG-domstolen uttalade inledningsvis bl.a. att även om det i artikel 4 i sjätte direktivet anges ett mycket vitt tillämpningsområde för mervärdesskatt, är det endast verksamheter av ekonomisk art som omfattas av artikeln. Domstolen erinrade även om att begreppet ekonomisk verksamhet är ett objektivt begrepp, i den betydelsen att verksamheten skall bedömas i sig oberoende av syfte och resultat.29 Domstolen uttalade att den verksamhet som var aktuell i målen utgjorde ett sätt att genomföra de EU-regler som syftar till att säkerställa ett effektivt utnyttjande av frekvensområdet och att undvika skadliga störningar mellan radiobaserade telekommunikationssystem och andra tekniska system.30 Domstolen framhöll dessutom att enligt EUrätten omfattades utfärdande av tillstånd att tillhandahålla teletjänster av medlemsstaternas exklusiva behörighet. Enligt EG-domstolen framstod en sådan verksamhet som en nödvändig förutsättning för att sådana näringsidkare som sökandebolagen i målen vid den nationella domstolen skulle få tillträde till mobiltelemarknaden. Däremot kunde, enligt domstolen, inte den behöriga nationella myndigheten genom nämnda verksamhet anses delta på marknaden. Det förhållandet att beviljandet av tillstånd ägde rum mot betalning av en avgift och att näringsidkaren kunde överföra sina rättigheter att använda radiofrekvenser ändrade, enligt domstolen, inte verksamhetens karaktär.
    Med hänsyn till de redovisade förhållandena slog domstolen fast att utauktionering av tillstånd att använda frekvenser i syfte att tillhandahålla mobilteletjänster inte utgjorde ekonomisk verksamhet enligt sjätte direktivet. Någon rätt att göra avdrag för ingående mervärdesskatt kunde således inte göras gällande av de bolag som erhållit tillstånden.
    Domstolens slutsats att sådan tillståndsgivning som är ifråga i dessa mål inte skall vara föremål för mervärdesbeskattning framstår utan tvivel som rimlig. Nämnas kan att generaladvokat Kokott, i sina förslag till avgöranden, kom fram till samma slutsats på andra grunder än de som domstolen anger i sina domar. Generaladvokaten menade att tillståndsgivningen i och för sig utgjorde ekonomisk verksamhet men att verksamheten kunde omfattas av undantaget från skattskyldighet för

 

29 Se dom av den 21 februari 2006 i mål C-223/03, University of Huddersfield, REG 2006, s. I-1751, punkt 47 och där angiven rättspraxis. 30 Artiklarna 2.1 d och 4.1 jämförda med artikel 8.1 i rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet, EGT L 117, s. 15.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 753 ”transaktioner som offentligrättsliga organ utför i egenskap av offentliga myndigheter” enligt artikel 4.5 i sjätte direktivet. Generaladvokatens resonenang framstår som övertygande mot bakgrund av systematiken i artikel 4 i sjätte direktivet. Om inte sådan verksamhet som var i fråga i de här målen utgjorde ekonomisk verksamhet skulle tillämpningsområdet för undantaget i 4.5 begränsas. Hade domstolen följt generaladvokatens resonemang skulle den emellertid ha ställts inför frågan om det österrikiska tillståndsorganet, som var ett bolag, kunde anses utgöra ett ”offentligrättsligt organ” enligt artikel 4.5 i sjätte direktivet.

 

11. Dom av den 3 maj 2007 i mål C-303/05, Advocaten voor de Wereld
I den här domen prövade EG-domstolen giltigheten av den Europeiska arresteringsordern som införts inom ramen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet i EU-fördraget.
    Den europeiska arresteringsordern infördes genom rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.31 Syftet med den europeiska arresteringsordern är att ersätta komplicerade förfaranden för utlämning mellan medlemsstaterna med ett system för överlämnande mellan rättsvårdande myndigheter som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Enligt rambeslutet får en europeisk arresteringsorder utfärdas för gärningar som kan leda till fängelse i minst ett år. När det gäller vissa uppräknade allvarligare brott, som kan leda till fängelse i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten, skall dessa medföra överlämnande utan någon kontroll av att det föreligger dubbel straffbarhet. De brott som kommer ifråga är bl.a. mord, mordbrand, våldtäkt, grov misshandel, terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av barn, narkotikabrott och organiserad brottslighet.
    Den ideella organisationen Advocaten voor de Wereld gjorde vid belgisk domstol gällande att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder var ogiltigt. Den belgiska författningsdomstolen frågade EG-domstolen dels om den europeiska arresteringsordern borde ha införts genom en konvention, dels om slopandet av kravet på dubbel straffbarhet för vissa brott stred mot legalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen.
    Beträffande den första frågan konstaterade EG-domstolen att den europeiska arresteringsordern i och för sig lika gärna hade kunnat regleras i en konvention som i ett rambeslut. Enligt EG-domstolen hade rådet emellertid handlat inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när det valde att anta reglerna genom ett rambeslut. När det gällde den andra frågan konstaterade EG-domstolen till att börja med att slopandet av kravet på dubbel straffbarhet i den europeiska arresteringsordern inte stred mot legalitets-

 

31 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002, EGT L 190, s. 1.

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 754 principen. Domstolen uttalade att rambeslutet inte innehåller någon definition av de brott, som undantas från kravet på dubbel straffbarhet, utan att de ifrågavarande brotten definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. EG-domstolen uttalade därefter, beträffande likabehandlingsprincipen, att det fanns sakliga skäl att slopa kravet på dubbel straffbarhet beträffande vissa allvarliga gärningar som utgör en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet. EGdomstolen kunde därför slå fast att det inte framkommit någon omständighet som påverkade giltigheten av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
    Något allvarligt hot mot den europeiska arresteringsordern utgjorde knappast Advocaten voor de Werelds talan vid den belgiska författningsdomstolen. Domstolens resonemang och slutsats framstår som övertygande. Inte desto mindre har giltigheten av nationell lagstiftning, som genomför rambeslutet, blivit föremål för prövning i författningsdomstolarna i flera medlemsländer. I Tyskland, Polen och Cypern har de nationella lagstiftningar som genomför rambeslutet ogiltigförklarats bl.a. därför att de har ansetts strida mot konstitutionella förbud att utvisa ländernas egna medborgare.32 Trots de kontroverser som den europeiska arresteringsordern förknippas med har den nu tillämpats under snart fyra år inom EU. I Sverige genomförde regeringen en utvärdering av arresteringsordern efter de två första åren.33 I utvärderingen konstaterade regeringen att tillämpningen av den europeiska arresteringsordern hade fungerat väl både när Sverige varit verkställande och utfärdande stat.

 

12. Domar av den 27 februari 2007 i mål C-354/04 P, Gestoras Pro Amnistía m.fl. och i mål C-355/04 P, Segi m.fl.
Domarna gäller möjligheterna för enskilda att föra talan mot beslut och andra rättsakter som antagits av medlemsstaterna med stöd av bestämmelserna i EU-fördraget.
    Mot bakgrund av attentaten i USA den 11 september 2001 antog FN:s säkerhetsråd en resolution enligt vilken alla stater skulle bistå och samarbeta med varandra i kampen mot terrorismen. För att genomföra resolutionen antog rådet den 27 december 2001 en gemensam ståndpunkt om bekämpning av terrorism med stöd av reglerna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.34 Enligt den gemensamma ståndpunkten skulle medlemsstaterna genom polissamarbete och straffrättsligt samarbete ge varandra största möjliga bistånd när det gäller att förhindra och bekämpa terroristhandlingar

 

32 Generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande av den 12 september 2006, punkt 7. 33 Regeringens skrivelse 2005/06:62 om tillämpningen i Sverige av den europeiska arresteringsordern. 34 Gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, EGT L 344, s. 93.

SvJT 2007 Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2007 755 och utnyttja sina befintliga befogenheter vid undersökningar och förfaranden beträffande personer och grupper upptagna i en förteckning som utgjorde bilaga till den gemensamma ståndpunkten. I bilagan angavs att de baskiska organisationerna Segi och Gestoras Pro Amnistía skulle upptas i förteckningen med hänsyn till att de ingick i terroristgruppen ETA.
    Med anledning av den skada de ansåg sig ha lidit av att ha upptagits i förteckningen väckte de båda organisationerna skadeståndstalan mot rådet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten ogillade de båda organisationernas skadeståndstalan som uppenbart ogrundad med hänvisning bl.a. till att EU-fördraget inte innehöll någon rätt för enskilda eller grupper att väcka skadeståndstalan. Förstainstansrättens beslut överklagades av organisationerna till EG-domstolen.
    EG-domstolen konstaterade inledningsvis att förstainstansrätten inte genom sitt beslut hade gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den konstaterade att de båda organisationerna saknade möjlighet att väcka skadeståndstalan med stöd av EU-fördraget.
    EG-domstolen prövade därefter om Segi och Gestoras Pro Amnistía, i strid med principen om ett effektivt domstolsskydd, kunde anses ha saknat möjlighet att föra talan mot den gemensamma ståndpunkten. EG-domstolen erinrade om att den endast kan meddela förhandsavgörande med stöd av artikel 34 EU beträffande tolkningen och giltigheten av rambeslut och andra beslut som har rättsverkningar gentemot tredje man. En gemensam ståndpunkt förutsätts däremot sakna rättsverkan i förhållande till tredje man och kan i princip inte bli föremål för förhandsavgörande. En nationell domstol måste, enligt domstolen, emellertid ha möjlighet att framställa en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen angående giltigheten eller tolkningen av en gemensam ståndpunkt om den anser att den gemensamma ståndpunkten har rättsverkningar gentemot tredje man.
    EG-domstolen erinrade därefter om att det ankommer på medlemsstaterna och de nationella domstolarna att tolka och tillämpa nationella bestämmelser om talerätt så, att det är möjligt att för fysiska eller juridiska personer att få till stånd en prövning vid domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen av en EU-rättsakt och begära skadestånd i de fall skada har uppkommit. Mot bakgrund av de nu redovisade omständigheterna ansåg EG-domstolen att Segi och Gestoras Pro Amnistía saknade grund för påståendet att de i strid mot kravet på ett effektivt domstolsskydd har saknat rättsmedel mot den gemensamma ståndpunkten. Överklagandet lämnades således utan bifall.
    Domstolens slutsats i de här båda domarna att kravet på effektivt domstolsskydd tillgodoses i EU-fördraget känns inte övertygande. I domskälen fäster domstolen stor vikt vid möjligheten för nationella domstolar att begära förhandsavgöranden av EG-domstolen även beträffande en gemensam ståndpunkt om det visar sig att den har rätts-

Fredrik Schalin och Ulf Öberg SvJT 2007 756 verkningar i förhållande till tredje man. Resonemanget övertygar inte. Medlemsstaterna bestämmer nämligen själva om de vill tillåta de nationella domstolarna att begära förhandsavgöranden av EGdomstolen inom ramen för EU-fördraget. Medlemsstaterna kan också bestämma att endast vissa nationella domstolar skall vara behöriga att ställa frågor till EG-domstolen. Någon skyldighet att begära förhandsavgöranden till EG-domstolen följer dessutom, till skillnad från vad som gäller enligt artikel 234 EG, inte av artikel 35 EU. De begränsade möjligheterna att hänskjuta en frågeställning till EG-domstolen med stöd av artiklarna 34 och 35 EU kan således knappast anses uppfylla de krav på effektiva rättsmedel som följer av artikel 6.2 EU och av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.
    EG-domstolen hänvisar emellertid — i mycket kortfattade ordalag — även till möjligheten för enskilda att få till stånd en prövning vid nationell domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen av en EU-rättsakt och begära skadestånd i de fall skada har uppkommit. Innebörden av domstolens kortfattade uttalande framstår inte som klar och väcker ett antal frågeställningar. Skall nationella domstolar ha möjlighet att pröva lagligheten av rättsakter som antagits inom ramen för den tredje pelaren? Skall den enskilde väcka talan mot EU eller mot medlemsstaten eller mot både EU och medlemsstaten/medlemsstaterna gemensamt? Det framstår som sannolikt att de svåra och känsliga frågeställningar som domarna ger upphov till kommer att bli föremål för prövning i nya mål vid EG-domstolen. EG-domstolen hade kunnat undvika framtida bekymmer genom att tillerkänna enskilda rätt att väcka ogiltighetstalan eller skadeståndstalan mot rättsakter som antagits med stöd av EU-fördraget under samma förutsättningar som gäller enligt artikel 230 EG och 288 EG för rättsakter som antagits med stöd av EGfördraget.