Litteratur

 

 

 

 

MONICA BURMAN, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet. Iustus förlag, 2007. 448 s.

 

Redan av titeln, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet, framgår att detta är en avhandling med ambitioner, och det av flera slag. Redan ämnesvalet i sig är en utmaning. Att undersöka straffrätten, en dogmatisk och manlig bastion, kring ett ämne som rör just mäns våld mot kvinnor, är både modigt och ambitiöst. Författaren Monica Burman har inte bara slagit sig i kast med de straffrättsteoretiska förutsättningar som aktualiseras i samband med ämnet utan studerar också straffrättens förmåga att producera jämställdhet. Och här anar man ett angreppssätt som inte är traditionellt. Ämnet mäns våld mot kvinnor är högaktuellt och dessutom kontroversiellt. I svensk och nordisk rättsvetenskap är det tämligen outforskat men inom det samhällsvetenskapliga fältet, till exempel i sociologi, psykologi och social arbete, finns rikhaltig forskning.
    Burman studerar hur straffrätten hanterar mäns våld mot kvinnor i nära relationer, nedan mäns våld mot kvinnor. Hennes syfte är att undersöka hur våld, gärningsman och brottsoffer konstrueras i straffrätten i samband med mäns fysiska och psykiska våld mot kvinnor. Hon avser också belysa och analysera vilka rättsliga och sociala konsekvenser dessa konstruktioner får. Våld, gärningsman och brottsoffer har valts eftersom de är centrala begrepp och subjekt. Syftena är fint preciserade och författaren genomför dem i linje med sina intentioner. Dock hamnar de sociala konsekvenserna rimligt nog i skuggan av de rättsliga. På ett övergripande plan handlar avhandlingen om ansvar och användning av straffrätt. Användning av straffrätt avser frågor som hänger ihop med kriminalisering och åtalsbegränsning, sistnämnda ett samlingsbegrepp för straff- och processrättsliga regler som innebär eller kan innebära att åklagare inte väcker åtal för brott även om det är klart att brott är begånget. Här är syftena att utifrån ett brottsofferperspektiv belysa och analysera hur ansvaret för våldet hanteras i straffrätten samt att belysa och analysera möjligheter och problem som förknippas med straffrätt i samband med våld mot kvinnor. Detta är omfattande syften som för att vara rimliga verkligen bör ses mer övergripande. Författaren har begränsat de straffrättsliga frågorna till sådana som rör skuld och straffvärde, mer bestämt om den aktuella gärningen är ett brott, om den som begått gärningen är ansvarig och hur allvarliga de aktuella brotten är. Avhandlingen tar upp fysiskt och psykiskt våld i heterosexuella kärleksrelationer och omfattar de allvarligaste brotten som rör detta våld, nämligen mord och dråp plus försök

758 Litteratur SvJT 2007 till dessa, misshandel, olaga hot samt fridskränkningsbrotten. Här förvånar det att olaga tvång som är allvarligare är olaga hot inte behandlas. För att uppfylla sina syften undersöker Burman för det första lagstiftningsprocesser, med andra ord förarbetstexter, som tydligt rört mäns våld mot kvinnor från tiden närmast innan BrB fram till idag. För det andra undersöker hon publicerad rättspraxis från hovrätterna och högsta domstolen rörande de brott som avhandlingen omfattar, från BrB:s ikraftträdande fram till 31 juli 2006. Slutligen undersöker hon straffrättsvetenskaplig doktrin som hör till huvudfåran rörande de straffrättsliga frågor som aktualiseras av förarbets- och rättsfallsmaterial. Hon ger sig alltså i kast med ett omfattande material.
    Författarens utgångspunkter i arbetet med materialet är för det första att rätten inte är ett slutet system utan ett öppet fenomen där begrepp och subjekt konstrueras med hjälp även av andra sociala diskurser. För det andra är hennes kunskapsintresse inte rättsdogmatiskt. Dock studerar hon straffrättsdogmatiken och inkluderar den som diskursiv praktik, det vill säga som ett material som ingår i en kommunikationsprocess som är väsentlig för analysen av det övriga materialet. Slutligen har författaren ett genusperspektiv på våld mot kvinnor. Med detta avser hon att våldet är en fråga om mänskliga rättigheter och ett jämställdhetsproblem. Sistnämnda menar hon hänger ihop med en hierarkisk genusrelation där det typiskt manliga överordnas det typiskt kvinnliga. Mäns våld mot kvinnor ses vidare som uttryck för ojämlika maktrelationer, anses upprätthålla en könsmaktsordning samt betraktas slutligen som ett hinder mot jämställdhet. Detta maktperspektiv diskuterar jag längre fram. I stora delar av avhandlingen använder Burman en form av kritisk diskursanalys. En central utgångspunkt för denna analys är en socialkonstruktionistisk syn på rätten, vilket innebär att kunskap är kontextuell och konstruerad samt att det inte finns någon sann källa för kunskapen. Svaret på olika frågor är med andra ord beroende av historiska, kulturella och sociala faktorer. Vidare bidrar rätten till att konstruera sociala fenomen. Följaktligen är vad som sägs i rätten och hur detta sägs av betydelse. Författaren undersöker hur olika delar av straffrätten talar om och förstår mäns våld mot kvinnor. Analysen bygger på ett diskursbegrepp som enkelt sagt avser ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Straffrätten har makt att definiera och förstå mäns våld mot kvinnor. Denna makt verkar i straffrättsliga diskurser genom lagstiftare, rättstillämpare och diskursiv praktik där gällande rätt skapas. Avhandlingen är indelad i fyra delar. Del I, Inledning och bakgrund, består av två kapitel. I kapitel ett tar författaren upp teoretiska utgångspunkter, metodologiskt angreppssätt samt avgränsningar och frågor som rör materialet. Kapitel två omfattar en redogörelse och historisk beskrivning över den rättsliga och politiska utvecklingen kring våld mot kvinnor. Del II behandlar det straffrättsliga sammanhanget i tre kapitel. Kapitel tre innehåller en straffrättsteoretisk bakgrund, närmare bestämt de teoretiska konstruktionerna av begreppen straffvärde och skuld. Kapitel fyra behandlar huvudsakligen de olika brottstyper som

SvJT 2007 Anm. av Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor 759 undersöks i avhandlingen. I kapitel fem tar författaren upp straffrättsdoktrinens och lagstiftarens syn på frågor om kriminalisering och åtalsbegränsningar. Del III består av fyra kapitel som innehåller diskursanalyser av det straffrättliga materialet. Kapitel sex tar upp förarbetstexter där våld mot kvinnor tagits upp som straffrättslig fråga och analyserar diskurser om användning av straffrätt samt hur våld, gärningsman och brottsoffer konstrueras. I kapitel sju, åtta och nio analyserar författaren konstruktionerna i publicerad praxis av våld, gärningsman respektive brottsoffer samt de straffrättsliga frågor som aktualiseras i fallen. Här görs också kopplingar till straffrättsliga frågor och brottskonstruktioner i kapitel tre, fyra och fem. Del IV innehåller i det avslutande kapitel tio författarens sammanfattande och avslutande analys. Därtill görs återkopplingar till straffrättens konstruktioner kring våld, gärningsman och brottsoffer samt frågor om ansvar och användning av straffrätt vid mäns våld mot kvinnor.
    Redan här skall sägas att detta är en imponerande studie som omfattar ett stort material. Författaren är väl förankrad i såväl straffrättsdogmatiska som genusrättsliga frågor vilket bidrar till att ämnet belyses på flera sätt. Nedan diskuterar jag först övergripande frågor rörande utgångspunkter, teori och metod. Därefter uppehåller jag mig kring centrala delar av författarens analys rörande våld, gärningsman och brottsoffer. Avslutningsvis tar jag upp analyser rörande användning av straffrätt.
    Burman utgår från att våld mot kvinnor är ett jämställdhetsproblem. Hon anlägger ett strukturellt maktperspektiv när hon ser våldet som uttryck för en systematisk överordning av det typiskt manliga gentemot det typiskt kvinnliga. Analysen däremot, är inspirerad av Michel Foucaults maktanalys som fokuserar diskursiv makt. Det finns följaktligen en inbyggd motsättning mellan dessa maktbegrepp i avhandlingen. Denna motsättning borde författaren ha uppmärksammat. Den explicit valda heterosexuella kontexten kunde till exempel ha kompletterats med en studie av våld i nära samkönade relationer. Det finns ett gap mellan samkönat våld och ett strukturellt angreppssätt som fokuserar mäns våld mot kvinnor. Detta gap hade en diskursanalys enligt min mening kunnat överbrygga. Diskursanalysen i avhandlingen är inspirerad av Norman Fairclough och placerar forskningsmaterialet på tre nivåer, nämligen som text, diskursiv praktik och social praktik. Textnivån avser förarbetstexter och publicerad rättspraxis från hovrätter och högsta domstolen. Författaren gör en textnära analys av detta material och undersöker vad som sägs och vilka mönster som finns i texten. Den diskursiva praktiken omfattar den kommunikationsprocess som texterna ingår i, till exempel mellan lagstiftare och rättsvetenskaplig doktrin. Här ingår straffrättsdogmatiken, som enligt författaren är av betydelse för vilka diskurser som är möjliga och vilka konstruktioner som produceras. Textanalysernas konstruktioner analyseras slutligen i förhållande till en bredare social praktik, till exempel genusperspektiv på mäns våld mot kvinnor. Den huvudsakliga analysen görs dock i förhållande till den diskursiva praktiken. Författarens diskursanalys innebär att hon kritiskt studerar

760 Litteratur SvJT 2007 rättsliga argumentationer och resonemang för att få fram mönster och sammanhang. Hon identifierar diskurser utifrån olika frågeställningar. Diskursanalysen i avhandlingen går ut på att kritiskt granska problem och konsekvenser som följer av ett visst sätt att konstruera mäns våld mot kvinnor i straffrätten. Detta utmanar den sanningsproduktion som sker i rätten. Författarens mål är inte att bidra till rättsdogmatiken utan istället att undersöka generellt accepterade tolkningar genom analys och synliggörande av underliggande begrepp och antaganden. Hennes ambition är vidare att försöka distansera sig från straffrättsdogmatiken samtidigt som hon använder sig av den. Detta är svårt, för att inte säga omöjligt. Burmans kritiska och nydanande diskursanalyser görs också till stora delar i ett rättsdogmatiskt perspektiv. Detta angreppssätt är både en tillgång och en brist. På samma gång som rättsdogmatiken utvidgas, vilket är en stor förtjänst med avhandlingen, gör det rättsdogmatiska avstampet att analysen styrs i en viss riktning.
    Avhandlingen har en mycket omfattande referensförteckning som inte lämnar något övrigt att önska, med undantag för ett par rättfall som trots att de nämns i texten inte finns med bland referenserna.
    Som redan nämnts analyseras i avhandlingen hur våld, gärningsman och brottsoffer konstrueras. Det är fysiskt och psykiskt våld som avses, det psykiska våldet omfattar till viss del även icke-kriminaliserat psykiskt våld. Vad har då Burman kommit fram till? Hon har först analyserat förarbetstexterna utifrån vilka diskurser som finns rörande kriminalisering och åtalsbegränsning. Därefter sorterar hon fram olika diskurser och i nästa steg analyserar hon hur dessa konstruerar våld, gärningsman respektive brottsoffer. I detta material lyftes främst våldet fram. Att författaren utgår från det straffrättsdogmatiska sammanhanget om kriminalisering och åtalsbegränsning är ett fint exempel på hur den diskursiva praktiken vävs in i textanalysen. Burman visar genom analysen av förarbetstexterna att våldet främst konstrueras som en företeelse som sker i en relation mellan mannen och kvinnan. Samtidigt sätts våldet in i en psykologiserande förståelseram. Materialet från kvinnofridsreformen lyfter dock fram våldet som del av en process med makt och kontroll från mannens sida. Även i rättsfallsmaterialet relateras våldet till en relation. Här ses också våldet utifrån gärningsmannens perspektiv, som en del av en bråkig och känslomässigt påfrestande relation. Våldet ses vidare i första hand som fysiskt. Det talas om hur det utfördes, dess skador och effekter. Efter fridskränkningsbrottens införande utmanar diskurser om makt och kontroll samt psykiskt våld.

SvJT 2007 Anm. av Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor 761 Nästa subjekt som analyseras är gärningsmannen. Analysen görs utifrån att gärningsmannen är straffrättens ansvarssubjekt, som straffrätten ställer till ansvar för brott. Den ideale gärningsmannen är den mot vilken straffhotet riktas. Författaren analyserar konstruktionen av gärningsmannen i rättsfallsmaterialet, på textnivå, som den våldsutövande mannen. Därefter på den diskursiva praktikens nivå, kopplat mot rättsdogmatiken, som ansvarssubjekt. I rättsfallsmaterialet konstrueras gärningsmannen främst som psykiskt avvikande, som psykiskt störd eller psykiskt instabil. Avvikelsen antas påverka mannens förmåga att kontrollera sitt handlande, och ses som förklaring till våldet. I flera fall ses mannen som en i vanliga fall normal person som är avvikande just i det ögonblick som våldet utövas. Två motsatta typer konstrueras, den hänsynslöse eller kontrollerande kontra den snälle eller gode. Gärningsmannens våld eller kontroll gör honom hänsynslös eller kontrollerande. Den snälle eller gode har orsaker att utöva våld, till exempel på grund av dåliga sociala förhållanden, psykisk instabilitet eller ohälsa. Goda sidor som tar överhanden är goda sociala förhållande, om personen är ostraffad eller älskar kvinnan. Hit hör också situationer där endast lite våld utövats. Som ansvarssubjekt konstrueras den ideale gärningsmannen som kontrollerad och rationell samt tydlig och bestämd. Brister någon eller några av dessa aspekter, bortfaller ansvaret eller minskar skulden. Konstruktionen på textnivå, i rättsfallen, överensstämmer i stort med detta. Det som främst konstituerar en ideal gärningsman, är hans förmåga att kontrollera sitt beteende och förmågan till insikt i gärningen och dess konsekvenser. Den hänsynslöse gärningsmannen konstrueras som ideal genom att våldet konstituerar skulden. Allvarligt våld gör att skulden inte kan ifrågasättas. Däremot är mannens våld och vilja att skada svårt att kombinera med varma känslor för kvinnan i fråga, i dessa fall konstrueras gärningsmannen som mindre ideal. Förnuft och känsla är således återkommande komponenter i konstruktionen av gärningsmannen. Om båda förekommer samtidigt är det svårt att lägga ett entydigt ansvar på gärningsmannen. Känslor får ofta försvara och förklara våldet. Särskilt affekt anses invadera mannens förnuft och därmed minska hans förmåga att agera som ansvarstagande subjekt. Affekten komplicerar ytterligare eftersom den ofta anses ha att göra med provokation eller andra beteenden från kvinnan, vilka jag kommer in på nu i samband med konstruktionen av brottsoffret. Brottsoffret är det subjekt som skall komma i åtnjutande av straffrättsligt skydd. Det ideala brottoffret är det som straffrätten främst skyddar. Den diskursiva praktikens nivå, det straffrättsdogmatiska sammanhanget i rättspraxis, rör för brottsoffrets del bedömningar av brottens svårhetsgrad och straffvärde, hur bestämmelsens skyddsintresse angripits och hur gärningsmannens skuld ser ut. Analysen av brottsoffrets konstruktion kopplas därför även till frågor om gärningsmannens skuld. På textnivå, i rättsfallsanalysen, konstrueras brottsoffret genom att vara närstående men främst genom dess utsatthet respektive medagerande. Utsattheten konstrueras både i fysisk och icke-

762 Litteratur SvJT 2007 fysisk bemärkelse. Den fysiska utsattheten kan innebära att offret är fysiskt svagare eller fysiskt skyddslös medan den icke fysiska kan bestå av rädsla. Brottsoffrets medagerande kan vara att kvinnan anses provocerande genom otrohet eller att hon gjort slut med mannen men också genom hennes delaktighet i ett gräl. Som nämnts om våldets konstruktion beskrivs grälen inte sällan som ömsesidiga.
    Följaktligen är det främst två typer av brottsoffer som konstrueras. Utsattheten är i första hand fysisk men i kvinnofridskränkningsfallen dock fysisk. En intressant koppling som författaren inte uppmärksammar är att denna konstruktion av offrets utsatthet korresponderar med konstruktionen av våld.
     Ansvarssubjektets konstruktion kan leda till att kvinnan konstrueras som medansvarig. En grälande, agerande kvinna är mindre oskyldig vilket innebär att ett handlande subjekt inte passar in den straffrättsliga bilden av offret. Författaren visar tydligt hur konstruktionen av gärningsman och brottsoffer hänger ihop. Detta påverkar hur den våldsutövande mannens ansvar hanteras och en förändring av brottsofferdiskursen kräver enligt Burman sannolikt en förändring av straffrättens ansvarsdiskurs. Analyserna av användningen av straffrätt vid mäns våld mot kvinnor, slutligen, visar sammanfattningsvis att denna har ökat. På en konkret nivå är åtalsbegränsningar avskaffade för allvarligare brott mot person och ett nytt brott som företrädesvis riktas mot våld mot kvinnor i nära relationer har som bekant införts under perioden. Även i lagstiftningsprocessernas diskurser om användning av straffrätt har det enligt författaren skett en perspektivförskjutning. Här utmanar diskurser om användbarhet tidigare självklara diskurser om att straffrätten inte är användbar. Diskurserna rör sig från bristande effektivitet mot normbildning och straffvärde. Äldre texters diskurser betonade att straffrätten inte kan motverka våldet i sig. Motdiskurser under åtals- och kvinnofridsreformen tar upp att straffrätten är viktig för normbildningen på området och därmed användbar. Men även våldets straffvärde är ett starkt argument för användning. Denna ökade användning av straffrätt med stöd i normbildningsargument och med tanke att öka traditionell effektivitet är, som författaren konstaterar, svårförenlig med nyklassiska och straffdefensiva diskurser. Sådana argument anses här endast motivera varför vi kriminaliserar inte vad eller hur. Burman visar också att det i diskurserna om användning av straffrätt skapas ett samband mellan kvinnors bristande vilja till lagföring och att de stannar hos mannen. Kvinnor förtjänar inte heller straffrättsligt skydd om de väljer att stanna, vilket leder till en viktimisering som utesluter aktörskap. Aktörskap är i princip det samma som att lämna mannen. Författaren menar att avgörande för frågan om användning av straffrätt istället borde vara hur straffrätten bör se på våldet, både generellt och i det enskilda fallet. Och här kan jag bara instämma.

SvJT 2007 Anm. av Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor 763 Avslutningsvis vill jag peka på mångfalden i analyserna, det är som sagt ett stort material som författaren gått igenom, vilket möjliggör spännande kopplingar mellan straffrättens olika delar. De intressanta och nyanserade diskursanalyserna bidrar till ny och viktig kunskap kring den rättsliga hanteringen rörande mäns våld mot kvinnor. Avhandlingens stora förtjänst är att Burman väver samman rättsdogmatiken med diskursanalysen. 

Ulrika Andersson