En seglivad best

 

 

Av professor HUGO TIBERG1

Ett förbud grundat på saklig2 och juridisk3 okunskap, hemligen framkastat4 utan remissbehandling5, motstridigt presenterat för allmänhet och EG6, medvetet felangivet inför Kommissionens notificeringskrav7 – hur har en sådan råtta slunkit in i vårt välstädade rättssystem? Hur har våra länsstyrelser förmått sig att i tillämpningsföreskrifter ytterligare skärpa förbudet i direkt strid mot dess ord och avsikt?8 Hur har EG-domstolen kunnat intalas förklara en sådan "begränsning eller förbud" mot en av EG miljögodkänd produkt vara "tveklöst ägnat att säkerställa miljön”?9 Varför har samma domstol så kryptiskt besvarat en tingsrätts fråga om förbudets EG-rättsliga giltighet att tingsrätten föredragit sin egen bedömning framför att utnyttja domstolens svar?10 Och hur kan en sådan här författning ha levt kvar i fem år i ständig karantän från domstolar, polis och åklagare?11 Vattenskoterförordningen (nedan Förordningen) blev i sin nya version från 2004 (2004:607) genast ifrågasatt från bl.a. legalitetssynpunkt,12 medan dess EG-rättsliga giltighet förblev oklar i fem år under

 

1Professor i sjörätt vid Stockholms Universitet och professor emeritus i sjörätt vid Göteborgs universitet. Hänvisningar görs här nedan till mina artiklar Vattenskotrar efter EG-dom 2009, SvJT 2009 s. 791 ff (cit. Dom) och Död hand över vattenskotrar i ET 2006 s. 121 ff. (Död hand). 2Död hand bl.a. s. 124 och 127.3De juridiska grodorna trängs så tätt att man nästan snubblar, se exempelvis Död hand s. 123 om sammanblandning av allmän farled och allmänt vatten. 4Handläggaren ville uppenbarligen undvika inblandning av sakkunniga från EGkommissionen, sjöfartsverket, sjöpolis och sjörättsinstitutet. Kommissionens detaljerade yttrande från oktober 2003 på ett tidigare förslag lämnades obesvarade, och på frågor om vad som var i görningen gavs missvisande svar intill pressmeddelande någon dag före regeringssammanträdet där beslutet klubbades (Död hand s. 122 med not 7). 5Död hand s. 122 och 123 med not 8; Dom s. 791. 6Se Död hand s. 125 1 st. Till Kommissionen har Sverige i senkommet svar påstått att förbudet utanför lederna inte är ”allmänt förbud” då metoden med länsstyrelsetillåtelse ”inte leder till att fler eller större vattenområden görs otillgängliga än om varje skyddsområde utpekats särskilt”! 7Död hand s. 130 f och Dom s. 796 f. Dessutom hade Kommissionen lurats genom regeringens felaktiga översättning av vattenskoter såsom den inom EG ogillade företeelsen ”jetski", se Död hand s. 125 med not 12. 8För att lugna Kommissionen insköts i 3 § inför regeringssammanträdet att länsstyrelserna "alltid” ska tillåta vattenskoteråkning i vissa slags områden. Men länsstyrelserna har tvärtom minskat utrymmet genom begränsning av allmänna farleder och endast i ett fåtal fall utsett små rundkörningsplatser för vattenskoteranvändning. 9EG-domen pkt 34, och härom Dom s. 793. 10Dom s. 799 med not 6. 11Ingen fällande dom har meddelats enligt Förordningen. Polis och kustbevakning har inte anmält förseelser och åklagare inte åtalat. I september i år besvarade åklagarkammaren i Falun länsstyrelsens i Dalarna hänvändelse om skärpt tillämpning med att man inte ansåg sig kunna tillämpa länsstyrelsens föreskrifter! 12Så Svea hovrätt i mål B 1153-05, se Dom s. 799.

EG-domstolens utsträckta ruvande på ett förhandsbesked i mål C142/05. När slutligen dom föll den 4 juni i år noterade många dess godkännande av Sveriges förbud mot skoteranvändning utanför anvisade områden, och en rad vilande mål utsattes för fortsatt behandling. Men en närmare läsning gav en mer nyanserad bild, och Luleå tingsrätt, som begärt uttalandet, fann sig i domar 27 juli böra frikänna de åtalade utan stöd av EG-domen. Sedermera har såväl polis som åklagare återtagit sina platser bland tvivlarna, och efter fortsatt studium har återuppväckta åtal åter nedlagts.13 Det är framför allt ett av EG-domstolens villkor för Förordningens godkännande som har fått rättstillämpningen att vakna, nämligen att länsstyrelserna måste ha fullgjort sina åligganden att utse reella områden för vattenskoterordning. Länsstyrelser som utsett ett eller annat minimalt område för rundkörning med vattenskoter menar sig i gemen ha gjort sitt, men en noggrann läsning av EG-domen visar att en sådan pliktskyldig hantering inte räcker till. En nykommen tingsrättsdom bestyrker den läsningen.
    I Sundsvalls tingsrätts mål B 315-06 hade en man kört vattenskoter i allmän hamn, där allmän farled aldrig finns angiven. Ur domen den 28 oktober: EG-domstolen konstaterar att Förordningen ålägger länsstyrelserna att utse vattenskoterområden utöver de allmänna farlederna och att något allmänt förbud alltså inte ansetts nödvändigt för att skydda miljön och därför skulle gå utöver den inskränkning som får göras i EG-fördragets rätt till fri rörlighet av varor. Tingsrätten konstaterar för sin del att den behöriga länsstyrelsen (Västernorrland) inte förordnat andra vattenskoterområden i den aktuella kommunen än som krävs för att nå allmän farled, vilket innebär ett otillåtligt allmänt vattenskoterförbud. Då länsstyrelsen inte heller redovisat några miljöskäl för förbud på den aktuella platsen, ska talan om körningen ogillas. Några påpekanden till domen är på sin plats. EG-domstolen klargör att något allmänt förbud (”interdiction générale”) mot vattenskoteranvändning inte får förekomma utanför allmän farled. Uttrycket har ständigt använts av kommissionen och uttrycker en även av Sveriges regering godtagen begränsning för vad EG-rätten får anses tillåta. Men Västernorrlands länsstyrelsebeslut innebär ett ännu striktare förbud; det uttrycker, bortsett från vad som sägs om vägar till de allmänna farlederna, ett totalt förbud, vilket inte ligger ens inom EG-domens referensram.
    Vidare gäller förstås inte EG-domstolens veto mot allmänt förbud speciellt för Västernorrlands län och än mindre Sundsvalls kommun, utan frågan är om vattenskoteranvändning drabbats av ett allmänt förbud i landet i dess helhet. I det avseendet är det lätt att konstatera att Västernorrlands länsstyrelse inte är något undantag utan en typisk

 

13Uppsala TR B 3774-06, Falu TR B 962-06, Sundsvalls TR B 126-06; jfr vidare not 11 härovan.

exponent för landets länsstyrelser. Vid ett möte med länsstyrelseföreträdare rapporterat av Naturvårdsverket den 13 januari 200514 fastslogs en policy enligt vilken bredden på skotertillåten allmän farled borde begränsas och att länsstyrelserna inte kunde ex officio uppleta vattenskoterområden; en policy som sedan genomgående fasthållits.15 Idag är länsstyrelserna de mest ståndaktiga försvararna av förbudsbastionen och uppmanar polis och åklagare till hårdare tag.16 Efter de två domarna i Luleå och rättstillämpningens fortsatt svala reaktioner, har Miljödepartementet klargjort att man nu vill uppmana länsstyrelserna att revidera skoterområdena för att tillmötesgå EGdomstolens krav.17 Men enligt EG-domen måste detta ha skett inom skälig tid från regleringens ikraftträdande, varvid de cirka tre veckor som länsstyrelsen haft på sig i Luleåfallen anges som möjligen godtagbara, medan de dryga fem år som sedan förflutit faller klart utom ramen. Förordningen är sedan länge död.
    Kanske var den dödfödd ända från början. Länsstyrelserna har som antytt vitsordat att de inte kan på förhand miljöpröva varje åkningsbart vattenområde inom sina respektive län. Sedan EG-domstolen förklarat den EG-rättsliga proportionalitetsprincipen kräva tilldelning av områden enligt Förordningens 3 § kan man inte på en åtalad skoteråkare lägga risken att det åkningsområde han använt varit oprövat av länsstyrelsen. Förordningens kriterier måste få prövas av domstol i det särskilda fallet.18 Under alla omständigheter verkar det klart att länsstyrelserna vid det här laget har låtit tåget gå. I sin nit att stoppa den förhatliga åkningen har de i samråd lyckats skjuta varandra i de gemensamma fötterna. På papperet finns ändå den seglivade förordningen kvar. Förmår den inte åstadkomma vad man vill, så kan den väl åtminstone demonstrera vad man inte vill!

 

 

14Dom s. 795. Men regeringen hade i svar på kommissionens kritik utlovat farledstillträde "utan några särskilda begränsningar”. 15I Mickelsson & Roosmålet ingavs en förteckning – för lång att återges här – över de olika länsstyrelserna hantering, utvisande det fanns ännu snålare tilldelning än i Västernorrland. 16Så Stockholms länsstyrelses webbsida 20-09-28, jfr Dalarna i not 11 härovan. 17Miljödepartementets rättschef enligt Norrbottenskuriren 1 november 2009. 18Jfr Dom s. 799.