Förtroendet för domstolarna

 

 

Av f.d. hovrättspresidenten LARSGÖRAN ENGSTRÖM

Inledning
Ombedd att kommentera förtroendeutredningens förslag ”Ökat förtroende för domstolarna (SOU 2008:106) hamnade jag i beråd. Hur gör man när man tycker att betänkandet i allt väsentligt är bra, uppslagsrikt och välskrivet. Det fick bli lite strödda reflektioner grundade på sådant som jag stött på och funderat över.
    Gör då domstolarna och domarna ett bra arbete som förtjänar allmänhetens förtroende? Traditionellt har domarkåren ansett att denna fråga besvaras bäst av domarna själva. Man har då sagt att det endast är domarna som känner till förutsättningarna för verksamheten. Därmed är det också domarna som bäst kan bedöma vad som är bra och vad som är dåligt. Och lite tillspetsat. Anser domarna att ett arbete är bra utfört så förtjänar det allmänhetens förtroende.
    Tiden har runnit förbi en sådan utrerad uppfattning. När Sigurd Heuman som ensamutredare (biträdd av en sedvanlig skara av olika slags experter) lägger sitt betänkande har perspektivet förskjutits. Uppdraget har varit att kartlägga hur domstolarna uppfattas utifrån av medborgarna i allmänhet och av personer som av olika skäl kommit i kontakt med domstolarna. Hur skall man åstadkomma att förtroendet håller sig på en hög nivå och helst ökar.
    Med dessa utgångspunkter diskuterar utredningen kvalitetsarbete, bemötande, domskrivning och mediekontakter samt föreslår en lång rad konkreta åtgärder som är tänkta att leda till förbättringar.
    Denna gång handlar det alltså inte om kärnan i den professionella kompetensen. Det är självklart att domstolarnas avgöranden måste hålla en hög och jämn standard i fråga om bevisvärdering och rättstillämpning. Detta är en grundförutsättning för att förtroendet skall hålla sig på en hög nivå.
    Hur stort är förtroendet för domstolarna idag? Svaren i de enkäter som gjorts av utredningen är inte lättolkade om man ser till enskilda procentsiffror eller andra mått på det förtroende de intervjuade ger uttryck åt. Det finns ju inget jämförelsematerial från tidigare genomförda enkäter. Frågorna har emellertid ställts till olika urval av personer. Det handlar om allmänhet med eller utan domstolserfarenhet och om åklagare och advokater. Indelningen ger möjlighet till analyser och reflektioner.
    Det kan då först sägas att åklagarna och advokaterna ger uttryck för ett betydligt större förtroende för domstolarna än vad allmänheten, med eller utan domstolserfarenhet, gör. Något annat hade varit konstigt och rent av alarmerande.

378 Lars-Göran Engström SvJT 2009 Det visar sig också att ju större kunskap en person har om domstolarnas roll och uppgift desto större förtroende har den personen för domstolarna och domarna.
    Undersökningen ger alltså belägg för att ett sätt att öka förtroendet för domstolarna är att öka kunskaperna om dessa och deras roll i samhället. Helt följdriktigt vill utredningen att generella insatser görs för att höja den allmänna kunskapsnivån och dessutom att personer som av olika skäl kallas till domstol skall informeras om det rättsliga förfarandet och deras egen roll i detta på ett bättre sätt än vad som sker idag.
    Ett mer besvärande resultat är att personer med domstolserfarenhet har mindre förtroende för domstolarna än allmänheten i övrigt. Utredningen förklarar detta med att dessa personer nog kan ha ett lägre ”ingångsförtroende”.
    Det kan säkert vara så. Detta hindrar emellertid inte att det finns personer som med fog blivit besvikna i mötet med domstolarna och att detta kan ha inverkat på resultatet. Jag återkommer till denna fråga.

 

Kvalitetsarbete
Utredningen framhåller att ett systematiskt kvalitetsarbete kan leda till att allmänhetens förtroende för domstolarna förstärks. Jag delar den uppfattningen. Ett kvalitetsarbete handlar om att medarbetarna ifrågasätter gamla vanor attityder och tänkesätt. Det räcker då inte med att läsa om goda exempel eller att lyssna på föredrag. I utredningen bekräftas detta när man redovisar ett stort antal skrifter som handlar om viktiga kvalitetsfrågor men som inte tycks ha lämnat några egentliga spår i verksamheten.
    Ett kvalitetsarbete måste engagera flertalet medarbetare om det skall bli lyckosamt.
    I Skånska hovrätten har vi genomfört ett stort kvalitetsprojekt som i sina grunddrag företer likheter med de återkommande NMIundersökningarna. Tanken bakom dessa är att man med jämna mellanrum ställer frågor om olika aspekter på verksamheten till medarbetarna och genom svaren får ett underlag för ett förändringsarbete.
    Huvudinriktningen i vårt projekt var bemötande och effektivitet i målhanteringen samt information. Vi djupintervjuade merparten av medarbetarna om verksamheten och var mycket tydliga med att vi skulle ta resultatet av intervjuerna och framkomna önskemål om förändringar på allvar.
    Intervjuerna kompletterades med brukardialoger och rundabordskonferenser. Hovrättens kvalitetsgrupp, som hade lett arbetet, sammanfattade resultat i en slutrapport med synpunkter och förslag till förändringar. Under 2008 utfördes ett omfattande arbete som omsatte de synpunkter som kommit fram i praktisk handling.

SvJT 2009 Förtroendet för domstolarna 379 Det ska väl sägas att det kändes som ett vågspel att sparka igång projektet. Vad skulle hända när man gav fritt utlopp för idéer och skapa stora förväntningar på förändringar som kanske inte skulle kunna infrias. Farhågorna infriades inte. Projektet genomfördes med stor entusiasm i positiv anda, vilket inte hindrade att det framställdes vägande kritik mot företeelser som man ogillade och då även mot ledarskapet i hovrätten.
    Jag bedömer att projektet var mycket framgångsrikt. För mig blev det en positiv erfarenhet. Projektet lärde mig att praktiskt taget alla medarbetare ser brister på en arbetsplats De flesta kan också se möjligheter till förbättringar eller komma med positiva idéer i samtal där de tas på allvar.
    Det är självklart inte nödvändigt att ett kvalitetsarbete behöver vara så brett upplagt som i vårt projekt. Det kan bedrivas i ett mindre format och i andra former. Det är viktigt med en vital organisation som är öppen för förändringar.

 

Bemötande
De externa aktörernas bild och deras värdering av domstolarna präglas av hur de bemöts från inledningen av förfarandet till dess att det avslutas. Sådant som tillgänglighet för samtal, telefonkultur, språk i skrifter och väntetider formar uppfattningen om domstolen och förtroendet för denna. Själv är jag övertygad om att den viktigaste faktorn är hur mötet i rättssalen gestaltar sig. Domaren är den viktigaste personen när det gäller att skapa förtroende.
    I hovrätterna finns en typ av mål som är överklagade av det skälet att den som klagat tycker att han eller hon inte har fått komma till tals i tingsrätten. Min erfarenhet är att det inte alls behöver handla om särskilt påstridiga eller besvärliga personer. Människor som blir avbrutna eller på annat sätt hindras från att berätta om sådant som de anser är väsentligt blir frustrerade och besvikna. Det är inte lätt att veta hur många som upplever tingsrättsprocessen på detta sätt. Många aktörer saknar rättsliga möjligheter att överklaga medan andra avstår av andra skäl.
    Det man vet är att det är mycket lättare att bära en förlust i mål om man känner att man har fått prata för sin sak.
    En hårdhänt processledning där utgångspunkten är att allt som enligt domarens uppfattning inte behövs för ett rättsligt ställningstagande skall motas bort är destruktivt för förtroendet för domstolarna.
    Det sagda hindrar självfallet inte att det många gånger är nödvändigt att avbryta parter och andra förhörspersoner. Avgörande för hur det uppfattas är när och hur det sker.
    När jag för många år sedan var tingsnotarie i Malmö tingsrätt gjorde jag den erfarenheten att notarierna kände mycket bättre till hur de olika domarna agerade i rättssalen än vad domarna själva gjorde. Domarna gick ju aldrig och lyssnade på varandras förhandlingar. Som

380 Lars-Göran Engström SvJT 2009 notarie fick man däremot en rik flora av goda och mindre goda föredömen.
    Jag tror inte dessa förhållanden har ändrats särskilt mycket. Det är sällan som domares agerande i rättssalen diskuteras domare emellan. Och när det sker äger diskussionen oftast rum på ett alltför abstrakt plan för att den skall bli intressant.
    I Köpenhamns Byret har man drivit ett kvalitetsarbete där tre eller fyra domare turades om att gå på varandras förhandlingar. Syftet var inte att hitta fel hos sina kollegor utan att få ett bra underlag för diskussioner. Erfarenheterna av detta projekt var mycket goda Att lyssna på rättegångar är också värdefullt av det skälet att man upplever rättegången ur ett parts- eller åskådarperspektiv. Domare underskattar lätt vilket intryck det gör när man byter några ord med den som sitter bredvid, skickar lappar till varandra eller tittar ut genom ett fönster. Och det märks om man lyssnar eller är uttråkad Jag är övertygad om att bemötandet i rättssalen har stor betydelse för förtroendet för domstolarna och tycker att vi bör bedriva ett kvalitetsarbete med samma inriktning som man hade i Köpenhamns Byret.

 

Domskrivning
Utredningen har bedömt att det finns en betydande förbättringspotential när det gäller utformningen av domar. Jag håller med. Det finns mycket att diskutera och förbättra. Det handlar om sådant som domens adressat (vem vi skriver för), domens struktur (bl.a. disposition, innehåll, rubriksättning), språklig utformning, yttre utformning (bl.a. layout och bilagor).
    Jag tycker att utredningens förslag om hur dessa frågor skall bearbetas är konstruktiva. Åtskilligt kan genomföras relativt snabbt medan annat tar tid. Det språkbruk som i dag används i domar är tekniskt och komplicerat. De unga juristerna behöver lång tid för att tillägna sig detta. Det tar ännu längre tid att vänja sig av med det onödigt krångliga och skriva enkelt. Notarier och fiskaler lär sig skriva av äldre domare som skall sätta betyg på deras skicklighet. Det är ingen bra jordmån för förnyelse. Det finns en stor risk att sådant som lärs ut på Domstolsverkets kurser inte fastnar. Det kommer att ta mycket lång tid och kräva mycket arbete att få genomslag för ett nytt språkbruk. Men det är ett nödvändigt arbete.
    Det går inte att komma ifrån att språkvetare är professionella när det gäller språkfrågor. Man måste vara ödmjuk inför detta och lyssna på vad de säger.
    Det är självklart att språkvetare inte behärskar juridisk terminologi och begreppsbildning. Det skall de inte behöva. Jag tror att en språkförnyelse endast kan åstadkommas om jurister och språkexperter arbetar tillsammans med respekt för varandras yrkesroller.
    Reformen ”En modernare rättegång” kan tänkas påverka utformningen av domar. Det har sagts från tingsrättshåll att domar inte läng-

SvJT 2009 Förtroendet för domstolarna 381 re behöver innehålla en redovisning av utsagor i tingsrätten eftersom dessa i sin helhet finns tillgängliga med bild och ljud för hovrätterna. Jag tror att denna uppfattning har ett alltför snävt perspektiv på vem som är domens adressat. En dom måste förstås av parterna och allmänheten och då blir det nödvändigt att redovisa utredningen på ett begripligt sätt.
    En dom måste också vara skriven så att den står sig i ett långt perspektiv. Detta gäller särskilt i svåra och uppmärksammade mål. En välmotiverad dom är svårare att angripa än en hastigt hopkommen produkt. Det skadar rättsväsendet om det blir ofta förekommande att domar som vunnit laga kraft rivs upp genom resning. En robust information om vad som legat till grund för domen motverkar detta.
    Det tycks som att det finns en tendens att i större omfattning än tidigare ifrågasätta lagakraftvunna domar. Ofta ges detta stor publicitet och det finns jurister och andra experter som gärna — på ett till synes bräckligt underlag — uttalar sig media. Det har förvånat mig att kritiken mot domar ofta har tagit sin utgångspunkt i vad som står i förundersökningen, eftersom denna inte utgör processmaterial. Rätten får ju endast beakta vad som förekommit vid huvudförhandlingen.
    EMR-reformen är ny och det är svårt att med säkerhet bedöma vilka konsekvenser den får på processen i hovrätten på sikt. Erfarenheten hittills är dock att de förhörsutsagor som spelas upp med ljud och bild sällan kompletteras i hovrätten. De tidigare så vanliga försöken av den tilltalade att förbättra sin ställning genom att ändra uppgifter och justera inställning har minskat väsentligt. Inspelningarna bildar en solid dokumentation av vad som förekommit vid huvudförhandlingen Det är mycket oroande att denna dokumentation raderas ur datorerna kort tid efter det att domen vunnit laga kraft. Det borde finnas möjligheter att behålla denna åtminstone i stora uppmärksammade mål.
    Den bristande dokumentationen öppnar möjligheter att angripa domar i en utsträckning som inte är godtagbar.

 

Etiska regler för domare
I likhet med utredningen anser jag att domarna bör arbeta fram ett system med etiska regler för domare. Sådana regler ger nödvändiga måttstockar för diskussioner kring tvivelaktiga eller felaktiga beteenden. Det får anses vara ett fattigdomsbevis att sådana regler saknas.