Integritet — en bristvara som få vill skydda

Av tidigare chefredaktören OLOF KLEBERG

Integritetsskyddskommitténs betänkanden är grundliga och avslöjande. De avslöjade att integritetsskyddet stått svagt gentemot statsintresset. Och att många politiker talar vackert men handlar tvärtemot. Som i beslutet om
FRA-spaningen. Mullvadsarbetet mot de individuella rättigheterna är långt farligare för den levande demokratin än internationell terrorism. Skyddet för integriteten bör stärkas. Konsten blir att göra detta utan att skada den lika viktiga offentlighetsprincipen.

Inledning
Som journalist har jag under många år intresserat mig för behovet av integritetsskydd. Och för de allt tätare inslagen av ökad statskontroll. Mitt inlägg här ska alltså läsas som ett inlägg av en engagerad lekman, inte som en juridisk uppsats. Starkast i Integritetsskyddskommitténs två gedigna betänkanden är själva helhetsgreppet. För första gången görs här en genomlysning av hur svenskt lagstiftningsarbete har negligerat de enskilda människornas rätt till en egen privat sfär, rätten att hålla staten och myndigheterna på armlängds avstånd.
    Behovet av kontroll och insyn från det allmännas sida har under årtionden motiverats utförligt och med behjärtansvärda argument. Att komma åt grov brottslighet, narkotikahantering, hot mot statens säkerhet och liknande har haft traditionell tyngd.
    På senare år har mer sociala och känslomättade argument kommit till. Det har gällt att bistå brottsoffer genom att avslöja förövare eller att hjälpa flickor som utnyttjas på bordeller (ett av justitieminister Thomas Bodströms argument för att tillåta buggning).
    Ett färskt och uppseendeväckande exempel gav Polismetodutredningen strax efter nyår 2009: Förslagen om utvidgade möjligheter för polis, tull och säkerhetspolis att använda hemlig teleövervakning och att gå in i allmän mobiltelefonstrafik motiveras med att man bättre ska komma åt trakasserier mot unga flickor på nätet (utredaren Staffan Reimer på presskonferensen, DN 24/1 2009).
    Självfallet påstod han, som vanligt i sådana sammanhang, att rättssäkerhet och integritetsskydd skulle stärkas — trots de uppluckrade restriktionerna som skulle göra det möjligt för åklagare eller undersökningsledare att besluta om teleövervakning utan domstolsbeslut.

Statsnyttan främst
Just alla dessa små steg av ”behövliga” skärpningar för att motverka det onda tar Integritetsskyddskommittén itu med. Det har saknats balans och motvikter, anser kommittén, inga grundliga och verkligt seriösa argumenteringar har förts i utredningar och propositioner om vilken betydelse den privata sfären måste ha i varje demokratiskt samhälle.
    Det är egentligen en förgörande kritik, särskilt av detta årtiondes snabbt tillkomna övervakningslagar, de flesta föreslagna av den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström, statsnyttans främste företrädare i svensk politik. Men hans borgerliga efterträdare Beatrice Ask har, trots att hon gick emot många av Bodströms påfund under oppositionstiden, fortsatt att sätta statsnyttan främst.
    Hon var för svag för att motsätta sig den illa genomtänkta FRAlagen, som drevs fram av försvarsdepartementet, och hon tycks nu villig att genomföra en datalagringslag som går längre än absolut nödvändigt.
    Den grundar sig på EU:s tvingande datalagringsdirektiv (om att alla telefonsamtal, sms, e-postmeddelanden och internetuppkopplingar ska sparas av teleoperatörerna i 6–24 månader och vara tillgängliga för polisen).
    Detta är, återigen, Thomas Bodströms verk. Han var som Sveriges representant pådrivare inom EU och är alltjämt stolt över att han betvingade starkt motstånd från andra länder. Beatrice Ask menade då, 2005, att det inte fanns ”något som helst vettigt underlag” för ett sådant kontrolldirektiv. Nuvarande EU-ministern Cecilia Malmström var för övrigt då, som medlem av Europaparlamentet, aktiv motståndare till direktivet och röstade emot, liksom de svenska moderaterna i parlamentet.
    Symptomatiskt är Thomas Bodströms omdöme (SvD 18/12 2008) om detta omfattande ingrepp i integriteten. Han tycker att begreppet Bodströmsamhället är smickrande (han har nu till och med startat en blogg med detta namn) och motiverar:

Jag vet inte hur många poliser och åklagare som tackat mig för det här.

Denne ledande politiker ser sig tydligen som språkrör för den polisiära sidan, inte för den enskilde medborgaren!

Skadligt krig mot terrorism
Det skred av integritetskränkande kontrollagstiftning som vällt ner över den svenska allmänheten under senare år är i stor utsträckning en del av en bred internationell process, det ”krig mot terrorismen” som inleddes efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Helt nödvändiga demokratiska säkerhetsgarantier har sopats undan i detta skred.

Internationella Juristkommissionen talar i en färsk rapport (Assessing Damage, Urging Action) om hur antiterrorismlagar över hela världen har inneburit ett allvarligt hot mot det internationella regelverket för mänskliga rättigheter. Nu har vi en av de sista möjligheterna att återställa traditionella internationella normer, hävdar kommissionen. Sverige är inget undantag, som Internationella Juristkommissionen visar i en rapport om Sverige till FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter (januari 2009). Som särskilt uppseendeväckande framhåller kommissionen den nu antagna FRA-lagen och den CIAorganiserade avvisningen av de båda egyptierna 2001. Kommissionen kritiserar svensk passivitet och rekommenderar Sverige att tillse att förundersökningar inleds mot svenskar och utlänningar som medverkat i avvisningen. FN-kommitténs yttrande blev dock uppseendeväckande tandlöst.

Orden styr inte praktiken
Mot denna bakgrund av internationell nedmontering av mänskliga rättigheter och individuell integritet är Integritetskommitténs kritik mycket viktig, särskilt som den stöds av samtliga sju riksdagspartier. Man kan särskilt imponeras över att företrädarna för socialdemokraterna och folkpartiet (som stod bakom Bodströms övervakningslagar) instämde i denna kritik.
    Samtliga partiföreträdare var också eniga om att föreslå ett tillägg i grundlagen om skydd för individen mot övervakning och kartläggning (2 kap. § 6 regeringsformen). En förstärkning som också fått stöd av Grundlagsutredningen.
    Men detta är samtidigt, paradoxalt nog, det svagaste inslaget i Integritetskommitténs arbete. Enhälligheten visar att orden inte spelar så stor roll. Politikerna rör sig på två plan: de vackra principernas och de konkreta beslutens. Detta avslöjade de borgerliga kommittéledamöterna mycket tydligt, när de bara några månader efter att slutbetänkandet lämnades ändå var beredda att rösta igenom FRA-lagen, helt emot andan i betänkandet.
    Men som någon av dem sade: den regeln ska ju först gälla efter valet 2010! Till dess var det tydligen fritt fram att tumma på individens integritet… Fernissan av integritetsskydd sprack snabbt.
    Svagheten i försvaret för principen om individens integritet märks också i nu aktuella frågor som överföring till svensk lag av två EUdirektiv, det redan nämnda datalagringsdirektivet samt direktivet om fildelning, Ipred, nu införlivat i svensk lagstiftning (från 1 april 2009). EU tvingar visserligen Sverige att göra beklagliga intrång i individernas personliga sfär men handlingsutrymmet borde ha utnyttjats bättre i restriktiv riktning.
    Vackra, till synes vattentäta grundlagsfästa principer har fläckats förr. Det mest uppseendeväckande är väl förbudet i regeringsfor-

mens 2 kap. 3 § mot registrering enbart på grund av politisk åskådning. Trots detta har åsiktsregistrering pågått in i sen tid, enligt Säkerhetstjänstkommitténs betänkande (SOU 2002:87). Det är betecknande att dess slutsatser dock aldrig ledde fram till några beslut — i motsats till vad som skedde i Norge och Danmark.

Bra rangskalor — men för enkla
Här har jag givit några, som jag ser det, tydliga exempel på hur individens integritet, (uttryckt i Europakonventionens artikel 8: ”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”), i den praktiska politiken får ett lågt värde i Sverige.
    Men den enskildes integritet kan naturligtvis inte vara den enda styrande principen i relationen stat-individ. Det krävs en avvägning mellan statens möjlighet att fungera, olika individers motstridande intressen och den enskildes rätt till en egen privat zon.
    I debatten om de många kontroll- och övervakningslagarna har båda sidor överdrivit och utnyttjat ovidkommande argument, som Olle Abrahamsson visar i sin dissikerande och tankeväckande uppsats i detta nummer.
    Man känner med ett leende igen en del argument, egna och andras, som nog haft mer känslomässig än riktigt analytisk tyngd.
    Olle Abrahamsson tes kan jag instämma i: att hålla nere ”övervakningstrycket” så mycket som möjligt samtidigt som de inskränkningar som lagstiftaren beslutar om görs så effektiva som möjligt.
    Den målsättningen gäller inte i dag. Snarare har de senaste åren inneburit en kapplöpning om att införa nya integritetskränkande lagar utan att effektiviteten prövats. För att få till stånd den helhetssyn på avvägningen mellan kontroll och integritet som han pläderar för vill Olle Abrahamsson införa tre rangskalor. Efter dem ska man kunna mäta värdet i ett övervakningsförslag.
    Det gäller att mäta hur integritetskränkande det är, hur effektivt det är och vilket folkligt stöd det har.
    Dessa rangskalor förefaller mig vara genomtänkta och användbara. De skulle kunna strama upp den politiska debatten väsentligt.
    Men de är förstås inte helt lätta att tillämpa. När Olle Abrahamsson ska ge exempel på kontroller som bör vara mest acceptabla, dvs. vara föga kränkande, tillräckligt effektiva och ha folkligt stöd, föreslår han ”kraftigt utbyggd” kameraövervakning och DNA-registrering, samkörning av ”blåljusmyndigheternas” register samt lättnader för polisens registerspaning.
    Lätt, snabbt och billigt! Eftersom dessa åtgärder ökar effektiviteten i brottsbekämpningen skulle man i gengäld, menar han, kunna minska användningen av mer inträngande inskränkningar genom tvångsmedel som husrann-

sakan, teleavlyssning och buggning. De kostar mycket och är folkligt impopulära.

Generellt värre än riktat
Ett uppenbart problem tar Abrahamsson förvånansvärt lätt på: de metoder han förordar är generella till sin karaktär, med dem kan myndigheter granska onda och goda, misstänkta och helt oskyldiga. Han påpekar att lagstiftaren inte gått till botten med frågan om generella kontra riktade åtgärder. Det gör han inte själv heller, tycker jag.
    För mig framstår generella kontroll- eller insynsåtgärder som mer stötande än de riktade. Då förutsatt, förstås, att dessa riktade åtgärder gäller skäligen misstänkta personer — så som det varit brukligt i svensk rättspraxis. Även om det finns många invändningar mot den buggning som infördes 2008 (främst risk för avlyssning av många oskyldiga) så är det i min värld betydligt allvarligare med de allmänna ”trålningar” i flödena av teletrafik, e-post och internettrafik som möjliggörs genom FRA-lagen, även i modifierad form, och den kommande datalagringslagen. Liksom i förslagen från Polismetodutredningen som jag tidigare nämnde.
    Men tyvärr har principen om att tvångsåtgärder ska tillåtas endast mot personer misstänkta för grövre brott eroderats. Det har skett i den allmänna uppluckring och utvidgning av tvångsmetoder som regeringar och riksdagar genomfört under senare år.
    Lättnader i möjligheten att använda hemlig teleavlyssning infördes 2004. En lag om preventiv teleavlyssning och postkontroll, alltså för säkerhets skull, utan att någon misstänkt utpekats, infördes 2008. Från och med 2009 har de brottsbekämpande myndigheterna fått ytterligare utvidgade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel.
    Effekterna syns tydligt i regeringens redogörelse till riksdagen om hur de hemliga tvångsmedlen teleavlyssning, teleövervakning samt kameraövervakning har använts under 2007 (Regeringens skrivelse 2008/09:79). Där redovisas visserligen endast de tvångsmedel som polis och åklagare har använt sig av. Säpos användning av tvångsmedel, som Säkerhetstjänstkommissionen kritiserade för att gå utanför lagen, berörs inte i skrivelsen. Den redovisas inte för riksdagen.
    Regeringsskrivelsen visar den galopperande tendensen. Tvångsmedlen har blivit slentrian. På tio år (1998–2007) har antalet personer som utsatts för hemlig teleavlyssning tredubblats, antalet som teleövervakats fyrdubblats. Endast i någon mån kan ökningen förklaras av att reglerna från 2004 är mindre restriktiva.
    Av de 982 ansökningar om hemlig teleavlyssning som domstolarna haft att ta ställning till har 966 godkänts, endast 16 (knappt två procent) avslagits. Ungefär hälften av avlyssningarna sägs ha ”haft betydelse för förundersökningen”.

Att så få fall har fått avslag förklaras av polismyndigheterna med att underlagen är så välgrundade. Den förklaringen har man all anledning att betvivla. Här råder ingen transparens. Men det är rimligt att tro att i stort sett samma förhållande gäller här som det Säkerhetstjänstkommissionen fann beträffande Säpos ansökningar (SOU 2002:87, ss 383, 386, 620): åklagarna hade solidariserat sig med de polisiära bedömningarna, domstolarna hade inte tillräckligt levt upp till uppgiften att vara ett värn för den enskildes rättstrygghet. Till och med granskningsorganen JO och JK hade varit okritiska och ”kanske rentav solidariserat sig” med Säpo.
    Risken är stor att denna utveckling kommer att fortsätta både för den vanliga polisens och för Säpos del. Inga tecken på restriktivitet i praktiken kan skymtas hos de politiska beslutsfattarna. De många insynsnämnder och grupper som hostades fram för att hejda FRAupproret 2008 riskerar snarare att öka ogenomskinligheten.

Kameraövervakning — inte problemfri
Olle Abrahamsson menar alltså att enkla, billiga, generella övervakningsmetoder bör föredras. Han är ironisk mot att Datainspektionen och JK så ”nitiskt” bekämpar den snabba spridningen av kameraövervakning. En stor majoritet av befolkningen är ju positiv till allmän kameraövervakning, de flesta anser att den ger ökad trygghet, visar en undersökning som Integritetsskyddskommittén publicerat.
    Å andra sidan anför han att den allmänna kameraövervakningen som används för att kontrollera trängselskatterna i Stockholm väckt stor irritation.
    Detta antyder att det är skillnad på kameraövervakning och kameraövervakning. Man kan inte förorda en ”kraftigt utbyggd” övervakning utan att göra skillnad på var, hur och med vilka metoder kameraövervakningen sker.
    Övervakning av butiker, banker och andra lokaler är sedan länge tillåten, om bara ett anslag upplyser om det. Men på allmän plats krävs tillstånd. Där har på senare år ett genombrott skett. Länsstyrelserna godkänner allt oftare kameraövervakning (2006: drygt 1100 fall, + 25 procent, 2007: drygt 1200 fall, + 9 procent, allt enligt JK:s årsredovisning), även på torg och i parker. JK försöker motsätta sig de mest tveksamma besluten och lyckas stoppa ett drygt tiotal per år.
    Visserligen inger nog dessa kameror en känsla av trygghet. Men den tryggheten är falsk. Brottslighet och våld flyttar till andra platser, vilket man haft erfarenheter av i t.ex. Malmö.
    Men det är möjligt att folkopinionen ändå får avgöra. Känslan av trygghet och vanan vid spårning gör att många inte störs. Vi lämnar ju ständigt dataspår efter oss via våra mobiltelefoner och kontokort… Opinioner är dock en bräcklig grund att bygga på. Datainspektionens årliga enkätundersökning bland ungdomar om deras syn på integritet (se DI:s hemsida 28/1 2009) visar att deras inställning blivit

mer kritisk under 2008. Särskilt ökar kritiken mot internetövervakning (FRA, Ipred) medan flertalet godtar kameraövervakning i trafiken och på allmänna platser. Däremot inte inne i skolorna.
    Påståenden att ungdomar har vant sig vid att vara öppna med allt, med tanke på vad de lägger ut om sig själva på Facebook, Myspace eller Youtube, får inget stöd i DI:s undersökning. Den visar tvärtom att mängden trakasserier och kränkningar på nätet har minskat — något som borde försvaga Polismetodutredningens alarmerande argumentation.
    Och även om det kan finnas en allmän acceptans för kameraövervakning i trafiken, i taxi eller på allmänna platser, så borde det ändå sättas bestämda gränser. Dit hör tanken, med engelsk förebild, att kunna följa trafikflöden kontinuerligt på vissa vägar. Eller att polisen, enligt ett EU-beslut, ska kunna hacka in sig i privata människors datorer.
    Också ofoget att alltfler skolor sätter upp kameror inne i lokalerna, i datasalar, korridorer, matsalar mm borde hejdas. Datainspektionen kritiserade detta hårt vid en inspektion hösten 2008. ”Skolvärlden går mot en övervakningsnivå som vi på andra arbetsplatser skulle reagera starkt emot” som generaldirektör Göran Gräslund uttryckt det (DN Debatt 2/10 08).
    Även om en del elever kan uppleva detta som en trygghet förvandlar ett sådant system skolan till en övervakad anstalt. Knappast en miljö för att utveckla demokratiska och toleranta attityder.

Försiktighet med DNA-prover
Olle Abrahamsson vill också kraftigt bygga ut DNA-registrering men anger inte hur långt han kan tänka sig gå. Det finns förslag om att införa en allmän DNA-registrering av alla, en slags fördjupad folkbokföring. Därmed skulle det diskriminerande i att hamna i registret bortfalla — men å andra sidan innebär det en kartläggning som en möjlig framtida mer repressiv regim skulle kunna utnyttja.
    Han tycks dock avse en utvidgad DNA-registrering av brottsmisstänkta. Men detta är inte heller oproblematiskt. Europadomstolen underkände så sent som i december 2008 Storbritanniens DNAregistrering, utan gallring, av alla som misstänkts för brott (i dag ett register med 4,6 miljoner personer, varav 860 000 som befunnits oskyldiga, troligen det mest omfattande i världen, International Herald Tribune 5/12 2008).
    När två personer som frikänts överklagade, fann domstolen att den brittiska lagen ”innebär en oproportionell inblandning i de klagandes rätt till privatliv och kan inte anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle”.
    De utvidgade svenska reglerna för att ta DNA-prov från saliven har en del begränsningar som förbud mot jämförelser med andra register och krav på gallring. Men även personer som inte alls misstänks för

något brott kan tvingas till DNA-provtagning om det finns ”synnerlig anledning”. Redan det tämligen tveksamt från integritetssynpunkt. Att ytterligare utvidga DNA-möjligheterna innebär steg mot det kritiserade brittiska systemet.

Mer integritetsfantasi
I stället för att slappt föreslå och senare godta olika övervakningsmetoder som en alltmer avancerad teknik erbjuder borde beslutsfattare på alla nivåer ha som riktmärke att skapa trygghet utan att överge respekten för individens privatzon.
    I stället för att installera kameror i skolmatsalar och i provhytter i klädaffärer (ett förslag som dock aldrig genomfördes), lagra detaljerade uppgifter om resor med lokaltrafiken (så i Västra Götaland, snart i Skåne och Stockholm och säkert på andra håll) eller tråla i mobiltrafiken för att skydda unga tjejer för sextrakasserier finns det mängder av enkla metoder att ta till.
    Det behövs integritetsfantasi i stället för teknikautomatik. Eller att använda mindre integritetskränkande tekniska lösningar.
    I stället för massor av kameror inne i skolorna borde alla i skolan arbeta med att enas om gemensamma mål och värden, om betydelsen av personligt ansvar och kanske om att ha både elever och lärare som rastvakter.
    I stället för jakt på mobilinnehåll borde en samhällsdebatt mellan alla inblandade komma igång om hur viktigt det är att värna om den sårbara individen i det öppna samhället och den fria cyberrymden. Ett steg har nätmötesplatserna själva tagit i början av 2009, efter initiativ från EU, genom att avtala om att hindra sökning på personliga profiler under 18 år och att öppna för rapportering av trakasserier.
    I stället för dagens detaljregistrering i Stockholms trängselskattesystem hade man kunnat använda mycket mindre integritetskränkande registrering. Samma med lokaltrafikbolagen i storstäderna.
    Som sagt: Mer fantasi för att värna integriteten, mindre blind tilltro till tekniken!

Integritet — viktig i forskning
Två komplicerade områden berör Olle Abrahamsson inte i sin artikel.
    De har kopplingar till varandra. Det ena gäller integritet vid vetenskapliga studier. Det andra gäller offentlighetsprincipen generellt. I båda fallen krockar individens önskan om att få vara privat med viktiga motstående principer.
    Inom vetenskapen finns ett etablerat regelverk för hur integritetskänslig forskning ska bedrivas. Mest är det av naturliga skäl utvecklat inom medicinen men även naturvetenskap och samhällsvetenskaphumaniora har sina regler.

Trots detta har det förekommit fall då forskare har lovat sina patienter/undersökningsobjekt alltför mycket av sekretess. Något som de varken kan hålla inför kravet på vetenskaplig öppenhet om forskningsresultat eller inför den allmänna offentlighetsprincipen.
    Mest känd är kontroversen kring professor Christopher Gillbergs mångåriga forskning om barn med diagnosen damp och adhd. Då underlaget för hans forskningsresultat begärdes ut av andra i vetenskapssamhället, vägrade Gillberg lämna ut med hänsyn till sina löften till patienterna om full sekretess. När Kammarrätten i Göteborg beslöt att han måste lämna ut materialet, vägrade han än en gång. Ledningen för Göteborgs universitet förhöll sig passiv. Det slutade med att rektorn Gunnar Svedberg och Gillberg själv dömdes till böter för tjänstefel — och med att Gillbergs medarbetare därpå förstörde allt material! En liknande historia har nu inträffat på Karolinska institutet. Högskolans ledning och forskningsledningen har vägrat lämna ut forskningsmaterial om snusets farlighet till en amerikansk tobaksforskare. Återigen hänvisas till de undersöktas krav på sekretess. Den formen av integritetsförsvar är inte acceptabel i ett öppet vetenskapssamhälle. All forskning måste kunna prövas och ifrågasättas av andra forskare, det är ett led i själva processen. Den svenska offentlighetsprincipen ger därtill öppenheten en särskild tyngd i vårt land.

Flera former av skydd
Mot detta ska naturligtvis ställas uppgiftslämnares, patienters och andra undersökta personers behov av skydd för sitt privatliv. Här gäller det att finna en avvägning mellan legitima intressen.
    Det etablerade regelverket anger som utgångspunkt att forskaren måste informera dem han vill undersöka om vad datasamlingen går ut på, s.k. informerat samtycke. Information bör också omfatta vilka publiceringsregler som gäller.
    Man kan tänka sig flera former av integritetsskydd. Inom vården och vårdforskning råder i vissa fall sekretess. En annan form är anonymisering så att svar eller prover inte längre kan kopplas till en viss individ. En tredje och vanligare form är konfidentialitet, ett sätt att med kodnycklar, kryptering och liknande hindra obehöriga att få tillgång till uppgifter om individer men som samtidigt gör det möjligt för forskarna att koppla uppgifter till individer.
    Konfidentialiteten är inte total. Andra forskare kan behöva få tillgång till grunddata för fortsatt forskning. I nödfall får domstol avgöra om materialet ska lämnas ut.
    Här är alltså den personliga integriteten inte absolut. Men ändå talar all erfarenhet för att människor oftast gärna medverkar i forskning, om de bara får veta vad som gäller.

Det går således att förena integritet för dem som deltar i forskningsstudier med en öppenhet som krävs för att forskningen ska få trovärdighet hos andra forskare och hos allmänheten.
    Inom forskningen sker ingen erodering av skyddet för integriteten som inom rättsväsendet. Ändå behövs det även där större medvetenhet och inte minst bättre etikutbildning för yngre forskare.

Håll på offentligheten
Offentlighetsprincipen är en hörnsten i svensk demokrati ända sedan den första tryckfrihetsförordningen 1766. Allmänna handlingar från stat, kommun och myndigheter ska vara offentliga, tillgängliga för var och en, så länge inte regler om sekretess gäller.
    I många europeiska länder råder den omvända principen. Allt som inte uttryckligen är offentligt tillgängligt är automatiskt hemligt. Den traditionen rådde länge även på EU-nivån. På senare år har mycket förändrats, alltfler i enskilda EU-länder liksom på EU-nivån har insett att öppenhet är nödvändig för att få bättre beslut, undvika vänskapskorruption och för att kunna ställa beslutsfattare till svars. Den EU-förordning om offentlighet, som förhandlades fram under det svenska ordförandeskapet 2001, håller nu på att ses över. Utvecklingen har verkat gå i rätt riktning, bl.a. innebär Lissabonfördraget att alla handlingar blir offentliga (i dag gäller regeln endast kommissionen, ministerrådet och parlamentet) liksom förhandlingar i ministerrådet. Men kommissionen har i gammal slutenhetstradition föreslagit att en del typer av handlingar ska undantas för offentligheten. Detta innebär en allvarlig försämring. Striden är dock ännu inte avgjord.
    Alltjämt häpnar många inom den offentliga sfären i många EUländer ofta över att så mycket om enskilda personer är öppet tillgängligt i Sverige. Tränger man inte för långt in i enskilda människors privatliv när uppgifter om deras inkomster, bostäder, privata uppdrag och annat finns tillgängliga för var och en? Denna förundran beror på att förhållandet mellan offentlighet och privat integritet är så olika. I Sverige, liksom i viss mån i våra nordiska grannländer, har öppenheten ett betydligt högre värde än integriteten, i de flesta europeiska länder är det tvärtom.
    Som Integritetsskyddskommittén tydligt visade har integriteten värderats för lågt i Sverige. Bättre skydd för den enskilda människan behöver införas. Inte bara gentemot staten utan också gentemot privata intressen.
    Men vi måste vara väldigt varsamma med att tumma på grundprincipen om att allmänna handlingar också ska vara offentliga. En och annan inskränkning borde vara fullt möjlig — men inga svepande anpassningar till EU-normer.
    Inskränkningar borde t.ex. kunna göras för att hindra kommersiella intressen att utnyttja offentligt tillgängliga personuppgifter. Skatte-

verkets generaldirektör Mats Sjöstrand uppmärksammade nyligen hur uppgifter ur Skatteverkets och andra myndigheters register utbjuds på nätet mot betalning. Regeringen borde utreda hur massutlämnanden av privatekonomiska förhållanden för vinningssyfte ska kunna begränsas, begärde han (se DN Debatt 1/2 2009).
    Detta borde kunna ske utan att den insyn stoppas som är nödvändig för journalistisk granskning. Offentlig insyn innebär ju t.ex. möjlighet att få ut uppgifter om oseriösa företagare eller bedragare, viktiga pusselbitar i en samhällsbevakning. En väg är att hindra just massutlämnanden, en annan att den berörda personen ska få kännedom om att uppgifter begärts ut, på samma sätt som under 2009 kommer att ske i kreditupplysningslagen.
    Staten uppträder också själv på den här arenan genom att sälja uppgifter till företag ur det stora personadressregistret SPAR. Trots många års kritik pågår ännu denna verksamhet som gör det lätt för företag att, utan medgivande, sända riktad reklam till intressanta kundgrupper.
    Över huvud taget bör den privata sektorns utnyttjande av uppgifter om privatpersoner uppmärksammas mer än hittills. Våra elektroniska uppkopplingar och fotspår blir ju inte tillgängliga bara för staten, som dock måste ta till lagstiftning för att komma åt dem, utan också för privata aktörer.
    Men alla sådana här förslag om att begränsa avarter i bruket av offentlighetsprincipen måste utgå från att öppenheten är det grundläggande värdet. Konsekvenserna av varje förslag måste noggrant prövas, fördelar med ett stärkt skydd för integriteten måste vägas mot nackdelar för öppenheten. Det är lätt att hamna på det sluttande planet, så som beslutsfattarna har gjort inom rättsområdet.
    Journalisten Anders R Olsson har i en nyutkommen bok, Att stänga det öppna samhället (Tusculum förlag), på ett övertygande sätt visat hur denna centrala offentlighetsprincip ständigt naggas i kanten. Inte så mycket på grund av oförståelsen inom EU utan mer på grund av klåfingriga inhemska beslut och inte minst oförmågan att skapa ITlösningar som är avpassade för medborgarnas möjlighet till insyn.
    Han menar att argument om personlig integritet ofta används som tillhyggen mot öppenheten. Och han argumenterar emot den vanliga tesen att samlandet av triviala uppgifter om en person i slutänden kan leda till ett kontrollsamhälle.
    Just den uppfattningen förefaller mig vara väl optimistisk. Men hans generella varning för att osorterade integritetsargument kan urholka den livsviktiga offentlighetsprincipen bör tas på stort allvar.

Den försåtliga vällovligheten
Den galopperande tekniska utvecklingen ger ständigt nya möjligheter både för den kontrollbenägne utredaren och beslutsfattaren och för den skrupelfrie privataktören att utnyttja möjligheterna att kart-

lägga. Avsikterna sägs oftast vara goda — men helhetseffekten för individen blir miserabel.
    Att Integritetsskyddskommitténs analys och varningar inte på något sätt är överdrivna visar Datainspektionens översikt Integritetsåret 2008 med förfärande tydlighet. DI räknar till minst 20 viktiga nya lagar eller lagförslag som påverkade (dvs. minskade) den personliga integriteten bara under detta år. FRA-lagen, självfallet, liksom försvenskningarna av datalagringsdirektivet och fildelningsdirektivet.
    Men det kläcks också rader av mindre förslag, som vart och ett för sig nog kan vara vällovliga men som betyder ökad personkontroll. Ofta genom till synes rationella förslag om samkörning av register — t.ex. för att skapa ett nationellt IT-system för kontroll av företag som bedriver nyttotrafik, för registrering av invandrare för att de ska stimuleras att lära sig svenska (sfi-bonus), för att minska felutbetalningar och fusk i välfärdssystemen, för att samköra läkemedelsinköp och medicinska journaler, för att lätta på reglerna för hur polisen ska få samla in information (förslag till polisdatalag) osv. osv.
    Från EU kommer en jämn ström av förslag, beslut och direktiv om hur polis inom EU ska kunna byta uppgifter och söka i varandras register, allt för att komma åt den internationella brottslighet, som så ofta antar rent mytiska proportioner eller extrakryddas med hot om terrorism.

Modifiera rangskalorna
Hur utfaller då en prövning av de tre rangskalor som Olle Abrahamsson föreslår? Han vill ju mäta integritetsinskränkande åtgärder med hänsyn till hur kränkande de är, hur effektiva de är och vilket folkligt stöd de har.
    En brist i hans rangskalor är, som jag nämnde tidigare, att de inte innefattar en skillnad mellan generella åtgärder och riktade åtgärder. Man kan ju, som FRA-lagens tillskyndare, hävda att spaningen i kablarna inte kränker mångas integritet, det är ju bara några misstänkta undantagsfall som ska vaskas fram och granskas. Ändå är det uppenbart att denna lag, liksom den kommande datalagringslagen, i sin totalomfattning betyder ett helt nytt skede i statens potentiella möjligheter att kontrollera sina medborgare.
    Andra generella åtgärder är knappast kontroversiella, som Olle Abrahamsson själv påpekar. Dit hör enligt min mening kameraövervakning i kommersiella lokaler där det tydligt anges att kameror är uppsatta. Man får nog också godta att kameror sätts upp utanför skolor eller andra byggnader där mycket skadegörelse har inträffat.
    Även vissa samkörningar borde kunna godtas för att nå ökad effektivitet som gynnar de allra flesta, t.ex. mellan olika vårdgivare enligt den nya patientdatalagen eller mellan bidragsgivande myndigheter för att hindra fusk eller slarv. Men då krävs betydligt bättre skydd mot läckage och oberättigad insyn än i dag. Andra ”effektivitetsbefräm-

jande” samkörningar som register över medicininköp och sjukjournaler eller över kontroll av nyttotrafik borde vara lättare att avstå från.
    På samma sätt borde man skilja mellan olika typer av riktade åtgärder.
    Mycket integritetskränkande är flera åtgärder som beslutats under senare år, mot beklagligt svagt motstånd. Dit hör buggning, utvidgad teleavlyssning och särskilt tillståndet att polisen i preventiva syften får tillgripa husrannsakan och teleavlyssning. Dit hör också en rad av de polisiära samkörningar som planeras eller tyvärr redan har beslutats på EU-planet — genomgående är skyddet för personuppgifterna alldeles för dåligt.
    Därtill kommer förstås att rättssystemen i olika EU-länder är av så skiftande kvalitet — utlämning av uppgifter till Rumänien eller till Tyskland ger sannolikt helt olika grad av integritetsskydd.
    Allmänt accepterade riktade åtgärder är däremot t.ex. säkerhetskontroller, inklusive kroppsvisitation, på flygplatser för att öka alla passagerares säkerhet. Begränsad användning av DNA-register på kriminella eller brottsmisstänkta är effektiv och godtagbar — på villkor att läckage förhindras och att uppgifterna kontinuerligt gallras.

Det krävs en omställning
Hoten mot den personliga integriteten är ständiga och mycket konkreta. För att motverka dem räcker det inte med en ny paragraf i grundlagen eller ett enigt kommittéförslag.
    Det krävs en omställning av mentalitet och politisk synskärpa. En insikt om att hoten mot en levande demokrati mindre kommer från internationell terrorism eller militant islamism än från det ständigt pågående mullvadsarbetet mot de individuella rättigheterna. Och en politisk realism som utgår från att man måste leva med en viss osäkerhet i en demokrati, att kontroll av individer kan leda bort från ett öppet samhälle även om syftena kan vara goda.
    Ska den omställningen lyckas? Det förutsätter en helt annan styrka från våra jurister som skriver lagförslag och granskar remisser i Lagrådet. Och en helt ny omedgörlighet från våra politiker inför den ”obönhörliga” utvecklingen. Och sist men inte minst: en mycket starkare medborgarrättskänsla hos den svenska allmänheten.
    Skälet till att Sverige införde och behöll en så omfattande åsiktsregistrering så länge var det kalla kriget. Den blev så omfattande att den blev ineffektiv (den slappa kontrollen av de få personer som verkligen hade kunskaper, som Stig Wennerström och Stig Bergling, är utmärkta exempel). Och den fortsatte av slentrian.
    På 2000-talet är det ett annat krig som satt igång adrenalinproduktionen hos idoga lagstiftare, det så kallade kriget mot terrorismen. Metoderna i den krigföringen har vält över ända väsentliga demokratiska och rättstatliga principer i mängder av stater som normalt har värnat om dem.

Sverige är inget undantag. Fingerfärdigt utnyttjande av en tillfällig krisstämning har markant flyttat fram positionerna för olika slags kontrollmyndigheter.
    Det kan vara dags att låta det kalla analytiska förnuftet förena sig med det varma demokratiska sinnelaget.
    Är det sannolikt att så sker? Nej, knappast. Vanetänkandet och hotfixeringen är för starka.