Hiv och straffansvar — en ouppklarad problematik

 

 

Av landstingsjuristen PETER GRÖÖN (Smittskyddet Stockholm) och professorn MADELEINE LEIJONHUFVUD

En genomgång av underrättsdomar visar att det finns många otydligheter och svårmotiverade olikheter i rättstillämpningen när en hiv-smittad person står åtalad för brott med grund i infektionen. Högsta domstolens avgörande NJA 2004 s. 176 har inte medfört någon enhetlighet i bedömningarna. För att dessa personer ska ha samma trygghet vad gäller det rättsliga förfarandet som andra åtalade krävs åtgärder av något slag.

 

Inledning
Landstinget har genom Smittskyddsläkaren ett omfattande ansvar att minimera spridningen av smittsamma sjukdomar. Smittskyddsläkaren har både ett epidemiologiskt uppsiktsansvar för landstingets område och ett operativt ansvar att på individnivå hejda risken för smittspridning. Detta ansvar upprätthålls genom olika preventiva åtgärder. Smittskyddslagen (2004:168) (SmL) innehåller även skyldigheter för den enskilde och behandlande läkare i syfte att förebygga smittspridning av allmänfarliga sjukdomar, däribland hiv-infektion. Överföring av smitta kan i preventivt syfte hindras genom Smittskyddsläkarens möjlighet att isolera personer som har allmänfarlig sjukdom. Smittskyddslagens möjlighet till tvångsåtgärd mot den enskilde ska användas för att hindra framtida riskbeteende när alla frivilliga åtgärder är uttömda och kan således inte användas som en straffande åtgärd för redan genomfört riskbeteende.
    Smittskyddsläkaren har följt utvecklingen i brottmål med grund i hiv-smitta och kan konstatera att, medan antalet länsrättsärenden rörande isolering av patienter med stöd i smittskyddslagen kraftigt minskat, antalet brottmål med grund i hiv-smitta har varit konstant eller ökande.
    Många länder har specialutformade straffbestämmelser som tar sikte på handlingar som medför smittspridning1. Sverige har sedan 1985 istället tillämpat brottsbalkens (BrB) bestämmelser om våldsbrott i 3 kap. och allmänfarliga brott i 13 kap för att bestraffa handlingar som inneburit smittoöverföring eller risk därför. 2 Högsta domstolen (HD) har år 2004 i ett mål med grund i hivsmitta, NJA 2004 s. 176, skapat ett prejudikat med betydelse långt utöver denna typ av brottmål. Domen anger hur den nedre gränsen för

 

1 Se t.ex. Danmark. Straffeloven, Lov nr 431, 252 §. 2 Se prop. 2003/04:30 s. 177, prop. 1988/89:5 s. 90, prop. 1985/86:13.

uppsåt ska bestämmas. Minimikravet betecknas likgiltighetsuppsåt och är uppenbarligen avsett att vara mer rättvisande, klargörande och enklare för domstolarna än det tidigare använda begreppet eventuellt uppsåt. Eftersom bedömning av uppsåtets nedre gräns (i jämförelse med oaktsamhet) varit central i diskussionen om brott med grund i hiv-smitta, och HD således valt just ett hiv-mål för att utveckla det nya uppsåtsbegreppet, har det funnits god anledning anta att praxis i just dessa fall nu skulle bli fast och väletablerad. Också den samma år införda nya smittskyddslagen och de förändringar som följde i sekretesslagen (SFS 1980:100) borde ha påverkat praxis i klargörande och samordnande riktning.
    Går det alltså idag att inom det svenska rättssystemet förutse hur en viss gärning involverande den smittsamma sjukdomen hiv kommer att bedömas straffrättsligt?

 

Mål och frågeställningar
Att kunna göra en bedömning hur ett visst handlande skulle bedömas i en domstol är ett starkt rättssäkerhetskrav. För de människor som drabbats av den än så länge obotliga infektionen hiv och som med hjälp av bromsmediciner lever med denna under många år är detta krav kanske särskilt befogat. Den genomgång av domstolspraxis vad gäller brott med grund i hiv-smitta som här ska presenteras syftar till att ge ett svar på den ovan formulerade frågan. Utifrån HD:s prejudicerande dom NJA 2004 s. 176, 2004 års smittskyddslag och de förändringar som samma år skedde i sekretesslagen (SekrL)3 granskas domar i tingsrätter och hovrätter enligt följande:

 

Huvudfrågeställning • Är det möjligt att förutse hur viss gärning involverande hiv kommer att bedömas straffrättsligt?

 

Delfrågeställningar • Följs den prejudicerande HD-domen i de följande brottmålen rörande hiv vad gäller uppsåtsbegreppet? • Hur bedöms risken för smittoöverföring i brottmålen? • Hur påverkar smittskyddslagens regelverk brottmålsdomar med grund i hiv-smitta? • Skiljer sig bedömningen av gärningen med avseende på kön, smittväg och ursprung hos den tilltalade?

 

Rättsfall från hela riket gällande situationer där förekomsten av hiv lett till åtal är med i bedömningen.4 26 brottmålsdomar som uppfyllde kriterierna identifierades och finns redovisade i bilaga 1. Avgörandet från HD jämförs med 16 domar från tingsrätter (TR) och tio avgöranden från hovrätterna (HovR). Jämförelse görs i förekommande

 

3 Prop. 2003/04:30 s. 183. 4 TR-domen B 9190-03 (som sedan överklagades till HovR, se 17HovR i bilaga 1) är inte med i denna studie då den är från 2004-04-01, dvs. innan HD:s dom.

fall även mellan den överklagade domen i TR och domen i HovR samt mellan de olika avgörandena på samma rättsnivå. Fallen i fråga har avgjorts efter den 12 april 2004 fram till och med den 15 september 2008. Endast domar med straff enligt BrB 3 kap. inkluderades. Det förefaller som om möjligheten att åtala för brott enligt BrB 13 kap. inte längre är aktuell, sedan så inte skedde i det prejudicerande HD-fallet trots att det där var ett stort antal personer som utsatts för smittrisk.

 

Smittskyddslagen och sekretesslagen
I smittskyddslagen från 2004 finns på två ställen regler om skyldigheter för den som vet att han eller hon bär på en smittsam allmänfarlig sjukdom. Skyldigheterna för en hiv-smittad person finns sålunda både allmänt formulerade (2 kap. 2 §) och specifikt reglerade i de förhållningsregler som behandlande läkare är skyldig att meddela patienten (4 kap 2 §). I de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk ingår vid sexuellt överförbara sjukdomar skyldighet att använda kondom vid sexuellt umgänge.5 Den som vet om sin allmänfarliga sjukdom är också skyldig att lämna information om sin smitta till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk finns för smittoöverföring. När en sådan risk föreligger beror på den enskilda situationen och sjukdomens smittvägar. Risken för smitta ska vara konkret och reell. Den smittade får kunskap om detta främst genom de medicinska och praktiska råd och genom de förhållningsregler han/hon får av sin behandlande läkare. Det är inte den enskildes egen uppfattning som avgör om informationsskyldighet eller behovet av skydd, t.ex. kondom, föreligger eller ej. Exempel på risksituationer när personer ska lämna information om sin smitta är tandläkarbesök (blodsmitta), vid sexuellt umgänge (sexuell smitta) och till den personen delar bostad med (luftburen smitta).6 Beslut om förhållningsregler vad gäller hiv-infektion inbegriper alltid informationsplikt och skyldighet för smittad patient att vid sexuella kontakter iaktta ett beteende som minimerar risken för smittspridning. Dessa regler ska förklaras för patienten av dennes behandlande läkare. De smittskyddsblad som Smittskyddsläkarföreningen utgivit klargör när en hiv-infekterad har informations- och skyddsplikt vid sexuellt umgänge: ”Du är skyldig att före samlag informera din tilltänkta sexualpartner om att du har hiv. Detta gäller för samlag där penis är inne i slidan, för analt samlag, för oralsex eller för annan sexuell aktivitet som innebär risk för smittspridning. Vid samlag där penis är inne i slidan, ändtarmen eller munnen skall kondom användas under hela samlaget.” Beslutet om givna förhållningsregler ska antecknas i patientens journal och delges patienten skriftligen och muntligen. Förhållnings-

 

5 Prop. 2003/04:30 s. 214 och 225. 6 Prop. 2003/04:30 s. 214.

reglerna kan av patienten överklagas till smittskyddsläkaren och vidare till allmän förvaltningsdomstol.
    Den dubbla skrivningen skulle kunna tyda på ett striktare ansvar för den enskilde att skydda andra i den nya smittskyddslagen jämfört med tidigare. Å andra sidan togs den obligatoriska skyldigheten för behandlande läkare att anmäla fall av brott mot dessa förhållningsregler till ansvarig myndighet, Smittskyddsläkaren, bort. Brott mot givna förhållningsregler sköts nu i första hand internt mellan behandlande läkare och patient. Först i ett skede där behandlande läkare inte anser sig ha förmåga att förändra patientens smittfarliga beteende ska anmälan till Smittskyddsläkaren göras. Förändringen kan tolkas som att statsmakterna inte längre ser brott mot förhållningsreglerna som lika allvarligt.
    I HD:s dom NJA 2004 s. 176 påpekas däremot att ”utvecklingen av bl.a. bromsmediciner inte har gett anledning till någon grundläggande ändring av eller differentiering i den rättsliga behandlingen av hiv”. Någon ändring av förhållningsreglerna vad gäller skyldighet att informera och skyldighet att skydda vid sexuellt umgänge var inte heller förhanden enligt HD.
    Vid den nya smittskyddslagens införande gjordes också förändringar i sekretesslagen. Tidigare hade åklagare och polis möjlighet att begära ut handlingar från hälso- och sjukvården inklusive Smittskyddsläkaren vid misstanke om brott med minimistraff på två års fängelse (14 kap. 2 § SekrL). Ingen av de brottsrubriceringar som normalt användes vid hiv-relaterade mål kom upp i detta straffkrav. Den brottsrubricering som ofta användes var grov misshandel med ett minimistraff på ett års fängelse. Om den misstänkte i målet således inte samtyckte till att få sina handlingar utlämnade hade åklagaren ofta svårigheter att klargöra de objektiva brottsförutsättningarna, t.ex. om den misstänkte visste om sin smitta vid gärningstillfället och därigenom kunnat inse risksituationen ifråga. I utredningen till ny smittskyddslag kommenterades att ”sekretessen inte får drivas så långt att den riskerade att leda till ofullständiga eller felaktiga brottsutredningar.7 En ändring genomfördes därför i 14 kap. 2 § SekrL så att minimistraffet för att lämna ut handlingar sänktes till ett års fängelse, uppenbarligen för att passa in på grov misshandel i BrB 3 kap.

Brottsbalken
De ansvarsbestämmelser i brottsbalken som kommer ifråga vid åsidosättande av föreskrifterna är följande.
    Straffbestämmelsen om misshandel enligt 3 kapitlet 5 § BrB ska tilllämpas när en person uppsåtligen tillfogar annan person bl.a. kroppsskada eller sjukdom. Om brottet är grovt ska den åtalade dömas för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB lägst till fängelse i ett år. Vid bedömning av huruvida brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärning-

 

7 SOU 1999:51 s. 445.

en var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet.
    Ansvar för försöksbrott ska enligt 23 kap. 1 § BrB ådömas den som påbörjat utförandet av ett brott som inte fullbordats om det förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller om sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Med ”fara” i försöksbestämmelserna avses en fara som föreligger i det konkreta fallet. Uppsåt krävs. Straffet för försök till grov misshandel är högst det som gäller för fullbordat sådant brott men får sättas under minimum för det brottet.
    I fall där domstolen finner att någon av oaktsamhet åsamkat annan person sjukdom eller kroppsskada som inte är ringa ska gärningsmannen dömas för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt ska vederbörande dömas till fängelse i högst fyra år. Åklagaren måste visa att det är gärningsmannens handlande som orsakade skadan/sjukdomen.
    Om skada inte uppkommit och uppsåt att skada inte förelegat kan domstolen döma för framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 § BrB till högst två års fängelse. Brottet förutsätter oaktsamhet och denna oaktsamhet ska vara grov. Liksom vid försök till grov misshandel förutsätts att faran är konkret.
    Det bör uppmärksammas att åklagare och polis enbart vid brott med lägst ett års fängelse, har möjlighet att få ut handlingar från hälso- och sjukvården. En förutsättning för utlämnade av handlingar från hälso- och sjukvården är därför att det föreligger misstanke att gärningsmannen haft uppsåt att smitta.
    Förutom skillnader i straff mellan uppsåts- och oaktsamhetsbrotten finns i normala fall också en skillnad vad gäller möjlighet för målsäganden att erhålla skadestånd.
    För att kunna döma för brott måste domstolen utreda vilken risk som fanns för smittoöverföring vid vart och ett av de samlag som åtalen gäller. Risken är en av de objektiva brottsförutsättningar som domstolen måste klargöra, för att sedan pröva förekomsten av uppsåt eller oaktsamhet. En annan objektiv brottsförutsättning är att gärningsmannen känner till sin smitta. I de objektiva brottsförutsättningarna vad gäller fullbordade brott, dvs. att målsäganden blivit smittad, ligger att få ställt utom rimlig tvivel att det just är gärningsmannen som smittat målsäganden.
    Vid ett fullbordat brott måste smittoöverföring vara klarlagd för att någon skall kunna dömas till ansvar. Någon helt säker metod för att påvisa att en smittoöverföring skett mellan två personer finns inte. Rådande metod är att en genetisk typning av gärningsmannens och målsägandens virus görs. Metoden kan inte säkerställa att A har smittat B men kan med stor sannolikhet påvisa om A:s och B:s virusstammar är så pass nära besläktade att det kan röra sig om samma smittkedja.

De objektiva brottsförutsättningar som ska kunna styrkas där smitta inte överförts är alltså att

‐ gärningsmannen har hiv-infektion och visste om det vid gärningen8 ‐ gärningsmannen har haft oskyddat sex med målsäganden9 ‐ konkret fara i straffrättslig mening förelåg vid gärningen.

 

De objektiva brottsförutsättningar som ska kunna styrkas där smitta överförts är att

‐ gärningsmannen har hiv-infektion och visste om det vid brottssituationen
‐ gärningsmannen har haft oskyddat sex med målsäganden
‐ hiv-infektionen som drabbat målsäganden har överförts till honom eller henne från gärningsmannen.

Förutom dessa objektiva brottsförutsättningar måste också uppsåt eller oaktsamhet — subjektiva brottsförutsättningar — kunna styrkas. I brottmål med grund i hiv är uppsåtsbedömningen komplicerad med tanke på att åklagaren egentligen ska bevisa att gärningsmannen haft för avsikt eller i vart fall accepterat att smitta överfördes. Oaktsamhetsbrott har en betydligt lägre kravnivå på gärningsmannen i den enskilda situationen.
    Svårigheten att göra uppsåtsbedömning vid hiv-relaterade mål sammanhänger med att det regelmässigt varken i förundersökningen eller vid rättegången kunnat visas att gärningsmannen haft någon tanke på att smitta målsäganden. Målsättningen var sexuellt umgänge. Jämfört med ett ordinarie misshandelsmål, där någon fysiskt angriper en annan så att skada uppstår eller riskerar att uppstå, finns ingen sådan direkt relation mellan den konkreta avsikten med mötet och effekten, dvs. skadan eller risken för skada. I de hiv-relaterade målen har vanligen alla parter frivilligt deltagit i ett umgänge där en skadlig effekt uppstått eller kunnat uppstå genom smitta. En person smittad med hiv, som känt till sin smitta och som har fått förhållningsregler, utsätter en annan för smittrisk genom att inte använda skydd och inte informera. Utifrån det har det gällt att bedöma för var och en om vederbörande hade — inte en egentlig avsikt men — någon grad av s.k. uppsåt att överföra smitta.

 

8 I Sverige har ännu inte något åtal skett mot någon som enbart haft en misstanke om att han eller hon är smittad av hiv fastän vissa skyldigheter för dessa personer finns i smittskyddslagen: t.ex. är en person som kontaktas i en hiv-smittspårning skyldig att utan dröjsmål uppsöka läkare för provtagning; 3 kap. 1 § SmL. Skäl att anta eller misstänka att man är smittad (se prop. 2003/04:30 s. 217) kan vara t.ex. att man har symtom som är typiska för sjukdomen, att man har utsatts för risk att smittas av någon som man vet eller får reda på är smittad eller att man underrättas om att smitta kan ha överförts i ett smittspårningsärende. 9 Det är oklart om skyddade men oinformerade samlag uppfyller kravet på att brottsförutsättningarna kan styrkas. Den konkreta faran torde inte vara tillräcklig eftersom möjligheten till smittoöverföring är mycket låg.

Av det ovan sagda framgår tydligt att något direkt uppsåt sällan eller aldrig finns, dvs. ett åsyftat överförande av smitta till annan person som man vill skall få sjukdomen. Skulle så vara fallet föreligger uppsåt i princip oberoende av hur begränsad risken varit. Ett indirekt uppsåt skulle däremot kanske kunna finnas. Detta uppsåt kräver dock att gärningsmannen i syfte att nå ett visst resultat inser att den brottsliga effekten också uppkommer, men ändå företar handlingen. Eftersom smittoöverföring är avhängig av en rad omständigheter är detta knappast en möjlig bedömning.
    Uppsåt i brottmål med grund i hiv-smitta handlar istället om uppsåtets absolut nedersta gräns. I dessa brottmål föreligger därmed två uppgifter: att bedöma insikten (att smitta kunde överföras) och — efter HD:s prejudicerande uttalanden om vad som utgör minimikravet för uppsåt, framför allt just i hiv-fallet NJA 2004 s. 176 — att bedöma om förverkligandet av effekten vid gärningstillfället utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen.

 

Bevisning
För att styrka ett hiv-brott används mätningar av virusnivåer hos gärningsmannen som genomförts av patientens behandlande läkare mer eller mindre i närheten av smittillfället, Medicinska experter i HDfallet konstaterade att högre virusnivåer leder till högre risk för smitta. Det finns vetenskapligt baserade undersökningar som gäller risken för smittoöverföring av hiv vid nålstick i sjukvården. En beräkning är att risken för vårdperson att smittas vid stick av kanyl med hiv-smittat blod är 0,1 procent. I en annan i HD-fallet redovisad studie bland homosexuella män i USA framkom att smittrisken för mottagare vid anala samlag med en annan man var 0,5–3 procent per samlag. Hur stor smittrisken faktiskt är i en enskild situation går däremot inte att förutsäga då flera faktorer samverkar som samlagsteknik, gärningsmannens virusnivå, mottagarens immunologiska och slemhinneförsvar m.m. Bedömningen av gärningsmannens virusnivåer vad gäller hiv-infektionen kan användas både för att bedöma risk för smittoöverföring på objektiva grunder och för att bedöma vad gärningsmannen insett om sin smittrisk.

 

HD-avgörandet NJA 2004 s. 176
I fallet NJA 2004 s. 176 stod en hiv-infekterad man åtalad för att ha försökt överföra hiv-smitta, alternativt varit grovt oaktsam till faran att smittan skulle överföras till tio andra män genom att inte ha informerat om sin infektion och ha haft oskyddat sexuellt umgänge. Åklagarens brottsrubricering var försök till grov misshandel (uppsåtsbrott), alternativt framkallande av fara för annan (oaktsamhetsbrott).
    HD anförde att, då mannen hade låga virusnivåer och därigenom haft låg risk att smitta, mycket starka skäl måste krävas för att anta uppsåt. Några så starka skäl kunde inte HD finna, och mannen döm-

des för att genom grov oaktsamhet ha framkallat fara för nio av målsägandena till ett års fängelse. Den tionde mannen befanns ha samtyckt till att utsättas för faran och samtycket ansågs utesluta brott. Det klargjordes också att uppsåt i ”allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd”.
    När är då, utifrån objektiva grunder, den risk för smittoöverföring som finns vid hiv-infektion och oskyddad sex av sådant slag att den bör föranleda den hiv-infekterade att avstå från oskyddad sex? Inledningsvis konstaterar HD att det av tidigare rättspraxis framgår att oskyddade anala och orala samlag regelmässigt inte bara innebar en möjlighet till smittoöverföring utan också ett oacceptabelt risktagande i förhållande till denna möjlighet. ”Grunden för denna bedömning torde inte endast ha varit allvaret i sjukdomen och sannolikhetsgraden för smitta. Av betydelse har uppenbarligen också varit den syn på riskerna för spridning av HIV-infektionen som kommit till uttryck i smittskyddslagen och tillämpningen av denna”.10 HD gör vidare en jämförelse med tidigare bedömningar av smittrisker vid hiv när denna fördes in i smittskyddslagen och med tidigare prejudicerande HD-fall som behandlat överförande av hiv genom samlag.11 Man finner att genom bromsmedicinerna har nya möjligheter öppnats för att hiv-infektion inte ska leda till döden genom en utveckling till aids, att infektionen nu får hållas för livslång men inte dödlig och att bromsmediciner påtagligt minskar risken för smittöverföring. Denna utveckling, konstaterar HD, har emellertid inte från statsmakternas sida varken i den gällande (SFS 1988:1472) eller den nya smittskyddslagen (SFS 2004:168) ansetts ge anledning till förändring i den rättsliga statusen för hiv-infektion. Infektionen är klassificerad på samma sätt och fortsatt underkastad den särskilda reglering som tillkommer allmänfarliga sjukdomar enligt SmL. Ingen ändring gäller heller för förhållningsregler. Sammantaget kan inte HD se någon förändrad syn på samlag som riskfaktor. HD kommer fram till att trots den information som finns beträffande bromsmediciner och den påtagligt minskade risk för smittoöverföring som följde av sådan medicinering, föreligger inte tillräckliga skäl att göra annan bedömning än vad som tidigare gjorts i rättspraxis, dvs. att samlag i strid med förhållningsregeln om användande av kondom är att anse som ett oacceptabelt risktagande.
    HD fann därmed att de objektiva förutsättningarna för att döma för såväl framkallande av fara för annan som försök till grov misshandel var uppfyllda. Det hade förelegat en konkret fara för överföring av smitta. Konkret fara beskrivs i domen som att det förelegat en möjlighet att gärningen skulle medföra smittoöverföringen (effekt) och att det dessutom förelegat en viss sannolikhet för smittoöverföring i den me-

 

10 NJA 2004 s. 191. 11 NJA 1994 s. 614, NJA 1995 s. 119, NJA 1995 s. 448; även NJA 1990 s. 186.

ningen att det framstår som rimligt att förvänta sig detta som en följd av gärningen. I sammanhanget sägs att faran, för att vara konkret, inte får vara försumbar eller att den ska vara beaktansvärd i den mening att det finns anledning att beakta den när en hiv-infekterad person överväger hur han/hon ska handla. Domstolens bedömning gällande konkret fara har inget att göra med vad en specifik gärningsman antagit eller trott om risken. Bedömningen ska göras på helt objektiva grunder.
    I diskussionen gällande att bedöma om det finns en konkret fara utgår HD från den virusnivå som gärningsmannen har haft — ofta relaterat till eventuell behandling med bromsmediciner. Risk för smitta, dvs. faran, ökar enligt HD ju större mängd hiv-virus en person kommer i kontakt med. Samtidigt konstaterar HD att andra faktorer, som typ av exponering (anala, vaginala eller orala samlag) och individuella faktorer hos såväl den smittade som den utsatta personen, påverkar smittrisken. HD konstaterar att någon lägsta virusnivå, under vilken smittspridning inte kan ske, inte finns. HD resonerar om den subjektiva täckningen för framkallande av fara för annan genom att först ta fram gärningsmannens kunskap om sin sjukdom; att han/hon känt till den länge, fått förhållningsregler osv. Enligt HD måste den tilltalade ha insett att en risk fanns för smittspridning vid oskyddade samlag. Ett viktigt konstaterande som HD gör är att om en hiv-infekterad person haft en förhoppning om att han/hon inte varit smittsam, t.ex. genom låga virusnivåer, så innebär inte det att han/hon inte insett risken för smittspridning. Har en sådan person haft oskyddat sex och vetat om att risken för smitta förelegat innebär detta enligt HD att han/hon uppsåtligen framkallat fara för att partnern skulle infekteras. Genom att detta konstateras har subjektiva krav uppfyllts och gärningsmannen ska dömas för brottet framkallande av fara för annan om inte förutsättningarna för att döma för försök till grov misshandel blir uppfyllda genom att gärningsmannens bedöms ha haft uppsåt att överföra smittan.
    För att bedöma uppsåtets nedre gräns i svensk rättspraxis var fram till NJA 2004 s. 176 s.k. hypotetiskt eventuellt uppsåt dominerande. Prövningen av sådant uppsåt skedde i två led. Det första ledet avgjorde om gärningsmannen insett att det finns en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt. Uppsåtets andra led innefattade ett hypotetiskt prov. Uppsåt ansågs föreligga om domstolen fann att det kunde hållas för visst att gärningsmannen skulle ha företagit gärningen även om han varit säker på att effekten skulle inträda. Ett hypotetiskt antagande utan grund i de faktiska förutsättningarna skulle alltså avgöra saken. I NJA 2004 s. 176 avfärdade HD detta andra led som ej lämpligt eller ens möjligt att använda för en beskrivning av vad uppsåt är. Istället avgjordes att begreppet likgiltighetsuppsåt skulle användas vid bedömning av uppsåt vid den nedre gränsen. Begreppet avser gärningsmannens likgiltighet i förhållande till inträdet av en effekt. En

tydlig skillnad vad gäller de två uppsåtsbegreppen är att likgiltighetsuppsåtet inte avser vad som kan antas om gärningsmannens inställning till gärningen i en hypotetisk situation, utan den faktiska inställning (attityd) som han vid gärningstillfället hade till förverkligandet av effekten. För att ett uppsåt ska anses föreligga krävs dels att gärningsmannen är likgiltig inför risken att smitta, men också är likgiltig inför förverkligandet av effekten. Det avgörande för uppsåtsbedömning i brottmål med grund i hiv-smitta är således att realiserandet av smittoöverföringen vid samlagstillfället inte utgör ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från samlaget. Har gärningsmannen å andra sidan handlat i förlitan på att smittoöverföringen inte skulle ske har han inte varit likgiltig i denna mening.
    Likgiltighetsuppsåtet kan jämfört med ett eventuellt hypotetiskt uppsåt förefalla närmare den faktiska gärningen genom att det är gärningsmannens attityd eller inställning vid gärningstillfället som är avgörande. Inte desto mindre blir bedömningen svår med tanke på att gärningsmannen handlar i förhoppning om att en risk inte ska förverkligas (eller är likgiltig till att risk ska förverkligas), en risk vars storlek i varje enskild situation är okänd, kan vara liten men sannolikt aldrig obefintlig. HD har angett vissa riktlinjer för uppsåtsbedömningen:

‐ Utgångspunkten för bedömningen ska vara omständigheter vid gärningen.
‐ Insikten om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för effekten (här: smittoöverföring) är normalt tillräckligt för att uppsåt ska anses föreligga.
‐ Hänsynslöst beteende, upprörd sinnesstämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet för smittoöverföring.
‐ Uppsåt kan i allmänhet inte anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd.

 

HD konstaterade i 2004 års fall att den åtalade hade låga virusnivåer. Med det avsågs att patienten periodvis hade under 50 viruskopior och att hans viruskopior då inte var mätbara. Under den tid som åtalet avsåg hade emellertid tre prover tagits på den åtalade som visade på större värden. Han hade då mätbara nivåer på 5.900 till 11.000 kopior. HD ansåg detta vara en ”tillkomst av mindre mängder påvisbart virus”.
    Genom att HD kom fram till att gärningsmannen hade låga virusnivåer fann man också låg risk för smitta. Mot bakgrund av bestämmandet av uppsåt och riktlinjer för bevisbedömning fann HD, med tanke på den låga risken, att det måste krävas mycket starka skäl för att det skulle kunna antas att gärningsmannen i fallet varit likgiltig i förhållande till effekten. HD ansåg inte heller att någon avsevärd smittrisk förelegat.

I den aktuella domen hade ingen av de tio målsägandena smittats. Teoretiskt intressant hade varit om någon ändå blivit smittad — hade också då risken för de övriga bedömts som icke avsevärd?

 

Genomgång av underrättsdomar
Grov oaktsamhet — framkallande av fara för annan
I 3 av de 16 tingsrättsdomarna som studerats hade åklagaren enbart yrkat att gärningsmannen skulle dömas för framkallande av fara för annan. I alla dessa fall fann också domstolarna att de objektiva brottsförutsättningarna förelåg och att gärningsmannen visste att samlagen innebar en risk för smittspridning. I alla tre fallen bedömdes oaktsamheten som grov, vilket är det subjektiva kravet för brottet framkallande av fara för annan, med straffskalan fängelse i högst två år (3 kap. 9 § BrB). I mål 5TR12, som inbegriper ett stort antal oskyddade orala, vaginala och anala samlag, fick den åtalade tre månaders fängelse. Det sexuella umgänget skedde också under menstruationsperioden men gärningsmannen bedömdes ha låg smittsamhet på grund av de bromsmediciner han tog och den låga virusnivå13 han hade. Gärningsmannen hade dock, enligt TR genom grov oaktsamhet utsatt målsäganden för livsfara eller fara för allvarlig sjukdom. I mål 12TR14 bestod risken enligt TR av flera anala och orala samlag utan att gärningsmannen informerat eller skyddat sin partner. I fallet framhåller gärningsmannen att han tar bromsmediciner och ”inte var i ett påtagligt smittsamt stadium”. Rätten konstaterade att den åtalade fått bromsmedicinering, men hög eller låg smittsamhet är inte bedömd i målet. Inte heller diskuterades oaktsamhet. Däremot tydliggör domstolen att det inte ”ankommer på gärningsmannen att tillämpa sina restriktioner beroende på sin egen uppfattning om sin smittsamhet”. Oavsett låg eller hög virusnivå gäller sålunda givna förhållningsregler, enligt TR. Ingen virusnivå redovisas heller under rättegången. Tydliggörandet i domen att gärningsmannens inställning till sina förhållningsregler kontra smittsamhet inte har betydelse ska inte förväxlas med betydelsen av gärningsmannens kunskap eller uppfattning om sin egen smittsamhet vad gäller uppsåtet. Denna aspekt diskuteras ofta i fallen och har också betydelse (se 2TR eller 17TR). Domen i mål 12TR blev två månaders fängelse. 5TR och 12TR överklagades inte till högre instans.

 

12 Kön man, ursprung utland, smittväg heterosexuell, smittrisk orala, vaginala, anala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 0, häktad nej, yrkande framkallande av fara, dom framkallande av fara, påföljd 3 mån fängelse, domstol Stockholms TR, domsdatum 071203. 13 I bevisningen fanns diagram över virusmängd. 14 Kön man, ursprung Sverige, smittväg homosexuell, smittrisk anala, orala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 0, häktad nej, yrkande framkallande av fara, dom framkallande av fara, påföljd 2 mån fängelse, domstol Stockholms TR, domsdatum 060323.

I ett tredje fall, mål 14TR15, där det enbart yrkades ansvar för framkallande av fara för annan fanns också andra brott i sammanhanget, bl.a. våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av underårig, vilket gav ett längre straff jämfört med de förra, tre års fängelse. Denna dom överklagades till HovR som ökade straffet till fyra års fängelse (mål14HovR). I mål 5TR och 12TR diskuterades risk för smittoöverföring vid det sexuella umgänget i domen. Någon sådan diskussion finns inte i mål 14TR Förutom dessa domar dömdes för framkallande av fara för annan i mål 15TR16. Åklagaren yrkade i målet ansvar för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan. Tingsrätten gick noggrant igenom de objektiva brottsförutsättningarna och gjorde en direkt jämförelse med HD:s tillämpning av brottsrubriceringen framkallande av fara för annan. Innan dess hade TR emellertid diskuterat uppsåt, men utan att där korrelera sin uppsåtsdiskussion med HD:s likgiltighetsuppsåt. I stället berördes frågan om uppsåt helt kort, men värderades ned av TR med hänvisning till att domstolen uppfattade att gärningsmannen hade en kärleksrelation med målsäganden. Denna kärleksrelation gjorde det enligt TR uteslutet att gärningsmannen handlat uppsåtligt. Fallet gav fyra månaders fängelse. Straffet och brottsrubriceringen kom emellertid att ändras i hovrätten. Hovrätten, mål 15HovR, ignorerade helt frågan huruvida en eventuell kärleksrelation uteslöt uppsåt och dömde för försök till grov misshandel till 18 månaders fängelse.
    I ytterligare fyra fall yrkades ansvar för framkallade av fara för annan som alternativ till försök till grov misshandel som rubricering för flera brott i samma mål, dvs. flera målsägande fanns i samma mål. I mål 3TR17 yrkades ansvar för försök till grov misshandel, grov våldtäkt och framkallande av fara för annan (flera målsägande). Domen är intressant på grund av att den tydliggör ännu en skillnad mellan uppsåtsbrott och oaktsamhetsbrott. I fallet fanns två målsägande där rubriceringen var (1) försök till misshandel alternativt framkallande av fara för annan och (2) framkallande av fara för annan.18 I det första fallet med alternativa rubriceringar ansåg TR att uppsåt inte funnits. Frågan var om framkallande av fara var aktuellt då målsägande känt till att gär-

 

15 Kön man, ursprung Sverige, smittväg homosexuell, smittrisk anala, orala samlag, antal målsägande 4, antal smittade 0, häktad ja, yrkande framkallande av fara m.m., dom framkallande av fara, m.m., påföljd 36 mån fängelse, domstol Stockholms TR, domsdatum 051214 16 Kön kvinna, ursprung utland, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 0, häktad ja, yrkande försök till grov misshandel alt framkallande av fara, dom framkallande av fara, påföljd 4 mån fängelse, domstol Örebro TR, domsdatum 050308. 17 Kön man, ursprung utland, smittväg heterosexuell, yrkande försök till grov misshandel och framkallande av fara, dom försök till grov misshandel och framkallande av fara., påföljd 36 mån fängelse, domstol Solna TR, domsdatum 080102. 18 I målet fanns fyra åtalspunkter. Tre gäller målsägande 1. Här jämförs åtalspunkt tre (målsägande 1) i domen med åtalspunkt fyra (målsägande 2). Gärningsmannen dömdes för försök till grov misshandel och våldtäkt enligt åtalspunkt 2.

ningsmannen var smittad. Man kom, med hänvisning till NJA 2004 s.176, fram till att faran för att smittas vid den aktuella situationen varit mycket låg. Samtycket, att målsäganden känt till smittan, ansågs därför ha ansvarsbefriande verkan vilket inte hade gällt om domstolen kommit fram till att gärningsmannen haft uppsåt och gärningen således skulle ha bedömts som misshandel.19 Vad gäller den andra målsäganden med samma brottsrubricering hade hon inte känt till smittan. Även här konstaterar TR att risken för smittspridning varit ”synnerligen liten men har dock funnits och till följd av detta skall NN dömas enligt åtalet för framkallande av fara för annan.”20 I mål 8TR21 yrkades ansvar för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan. Åtalet bifölls emellertid inte av TR. Fallet är unikt med tanke på att de objektiva brottsförutsättningarna var uppfyllda men, enligt TR, inte gällde gärningsmannen i det aktuella målet. I fallet var klargjort att gärningsmannen visste om sin smitta och fått förhållningsregler från sin behandlande läkare. Tingsrätten ansåg trots detta att gärningsmannen i det aktuella fallet inte hade några skyldigheter att följa dessa förhållningsregler. TR konstaterar att” någon skyldighet för NN att utifrån sin erfarenhet om att hon har utnyttjats sexuellt vid berusning” (då hon själv blev smittad, vår anm.) ”informera målsäganden om att hon har hiv-infektion, för det fall denne vid hennes berusning kunde få för sig att ha samlag med henne och utan kondom, följer inte av de särskilda förhållningsregler hon meddelats. För det fallet att något sexuellt förekommit mellan målsäganden och NN, är det inte visat att något ömsesidigt samlag förekommit utan endast ett ensidigt sexuellt utnyttjande”.22 Utöver att gärningsmannen inte hade någon skyldighet i fallet att skydda sin partner vid det sexuella umgänget fann man det ”givet att det ankommer på målsäganden att använda kondom och om han inte har gjort det utifrån sin inställning är det hans eget ansvar.” Det bör påpekas att något åtal eller misstanke mot målsäganden om sexuellt utnyttjande inte fanns. Sålunda fann inte TR att brottslig gärning var styrkt i fallet och åtalet ogillades. Hovrätten följde emellertid inte TR:s resonemang utan fann att gärningsmannen varit försumlig i att upplysa målsäganden om hiv-infektionen. Hovrätten fann dock inte uppsåt men ändrade TR:s dom till framkallande av fara för annan (mål 8HovR).
    I mål 10TR23 yrkades i första hand ansvar för försök till grov misshandel och i andra hand framkallande av fara för annan. I målet fanns fyra

 

19 Se NJA 2004 s. 176 och 3TR s. 33. 20 Mål 3TR s. 35. 21 Kön kvinna, ursprung Sverige, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 0, häktad nej, yrkande försök till grov misshandel alt framkallande av fara för annan, dom frikänd, domstol Örebro TR, domsdatum 061005. 22 Mål 8TR s. 18. 23 Kön man, ursprung utland, smittväg homosexuell, smittrisk orala, anala samlag, antal målsägande 4, antal smittade 2, häktad ja, yrkande grov misshandel alt vål-

 

målsägande och två fullbordade fall av överförande av smitta. Målet är ett av två fall där domstolen funnit att smitta övergått till annan genom oralsex.24 Tingsrätten fann att de objektiva förutsättningarna för misshandelsbrott mot samtliga målsägande var uppfyllda. Men med tanke på att gärningsmannen under de anala samlagen enligt domstolen använt kondom samt att gärningsmannen, i likhet med målsägandena, haft felaktig uppfattning om smittrisken vid oralsex kunde inte hans förfarande att undanhålla målsägandena information om sitt sjukdomstillstånd ha ”ett sådant drag av hänsynslöshet som utmärker likgiltighetsuppsåt”.25 Han dömdes för framkallande av fara för annan till ett straff på 2 år och 6 månaders fängelse. I den subjektiva täckningen av om gärningsmannen handlat grovt oaktsamt framhöll domstolen att, trots att han haft ”den felaktiga uppfattningen att sjukdomen inte var lika smittsam vid oralsex som vid andra former av sexuellt umgänge, har han gjort sig skyldig till medvetet risktagande i förhållande till envar av målsägarna”.26 Domstolen bedömer här att oralsex är lika smittsamt som andra former av sexuellt umgänge trots att man tidigare i domen, med hjälp av smittskyddsläkaren i Malmö och virolog från Smittskyddsinstitutet, konstaterat att smittrisken har en fallande skala från direkt blodkontakt till anala samlag, vaginala samlag och sist — men inte som en obefintlig risk — orala samlag. Oaktsamhet — vållande till sjukdom27
I mål 13TR28 dömdes gärningsmannen till fängelse i ett år för vållande till sjukdom. Domstolen utgår ifrån att gärningsmannen använt kondom vid de anala samlagen och smittat vid de orala kontakterna: ”Tingsrätten anser sig kunna godta att NN använt kondom vid de anala samlagen som ägt rum./…/ Slutsatsen blir att överföringen av HIVinfektionen mellan NN och XX måste ha skett under de orala samlagen som ägt rum mellan dem”. Intresset i fallet ligger i TR:s uteblivna resonemang om risk. I och för sig nämns låg risk många gånger men enbart genom gärningsmannens inställning; t.ex. redogör TR för gärningsmannens inställning att risken för smittoöverföring vid orala samlag var försumbar. Domstolens uppfattning om risken meddelas inte. Däremot anser TR att det räcker att gärningsmannen känt till att

 

lande till sjukdom och försök till grov misshandel alt framkallande av fara för annan, dom vållande till sjukdom och framkallande av fara för annan, påföljd 30 mån fängelse inkl. utvisning, domstol Malmö TR, domsdatum 060315. 24 Målsägande och gärningsman hade också haft anala samlag men åklagaren kunde inte visa på att kondom inte använts vid de anala samlagen i de två målen. 25 Mål 10TR s.11. 26 Mål 10TR s. 12. 27 I tre av fallen som ingår i undersökningen kom TR, i ett fall HovR, fram till att uppsåtskravet ej uppfylldes och gärningsmännen dömdes då för vållande till sjukdom, grovt brott (fall 10TR/HovR, 13TR/HovR och 17HovR). 28 Kön man, ursprung utland, smittväg homosexuell, smittrisk orala samlag, antal målsägande 1 antal smittade 1, häktad nej, yrkande grov misshandel alt vållande till sjukdom, dom vållande till sjukdom, påföljd 12 mån fängelse, domstol Malmö TR, domsdatum 040414.

det fanns risk för smittoöverföring samt det faktum att sjukdomen ifråga var allvarlig för att de objektiva brottsförutsättningarna ska anses vara uppfyllda. Även om gärningsmannen undanhållit målsäganden information om sin hiv-smitta kan TR, utifrån att man redan fastställt att han använde kondom vid de anala samlagen, inte anse att gärningsmannen ”varit så hänsynslös och medvetet risktagande beträffande smittoöverföringen” att slutsatsen kan bli att han är likgiltig inför effekten, dvs. att smittoöverföringen skulle förverkligas. Å andra sidan finner TR att även om gärningsmannen ansett att risken för smittoöverföring var liten har han ändå gjort sig skyldig till ett ”sådant medvetet risktagande” i förhållande till målsäganden att han måste anses ha varit oaktsam och därför ska dömas för fullbordat brott, dvs. vållande till sjukdom.
    I denna dom klargörs att brist på ”hänsynslöshet” diskvalificerar uppsåt. Emellertid kan detta begrepp, alltså ”hänsynslöshet” (som nämns som en försvårande faktor för gärningsmannen i uppsåtsbedömningen i HD-fallet), sägas vara kopplat till risken genom att hänsynslöst beteende är en omständighet som kan göra att ”uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet”29 för smittoöverföring. TR finner indirekt att risken är låg och att gärningsmannen såg risken för smittoöverföring som låg och inte avsevärd. Därför kunde det inte motiveras att uppsåt fanns. I TR:s uppsåtsbedömning finner den inte heller ett ”medvetet risktagande”. Här menas att gärningsmannen inte varit medvetet oaktsam i förhållande till effekten som det beskrivs i HD-fallet. När det å andra sidan gäller oaktsamhetsbrottet finner TR ett ”medvetet risktagande” som kan motivera dom för oaktsamhet.
    I det överklagade målet mål 13HovR kan domstolen inte ta ställning till uppsåtligt brott eftersom åklagaren bara yrkar ansvar för vållande till sjukdom och inte misshandelsbrott. Detta är en bedömning som HovR tycks ha problem med att finna lämplig. Till skillnad från TR finns i HovR domen en tydlig inställning till risktagande. Man konstaterar att den uteblivna informationen om sjukdomen från gärningsmannens sida varit av avgörande betydelse för att målsäganden försatt sig i en situation där han riskerade att smittas. Gärningsmannen måste enligt HovR också ha insett detta. Denna insikt hos gärningsmannen kan jämföras med det ”medvetna risktagande” som domstolen diskvalificerade gärningsmannen från att ha i TR-domen. Till skillnad från TR bedömer HovR också det risktagande som gärningsmannen gjort sig skyldig till att ha varit både ”betydande och hänsynslöst”. Sammanfattningsvis kan detta betyda att HovR skulle ha haft en annan uppfattning i uppsåtsfrågan än TR om de bara fått chansen att bedöma den, om alltså åklagaren yrkat ansvar för grov misshandel. Istället slutar HovR med att konstatera att gärningsmannens ”handlande måste bedömas ligga nära gränsen för en uppsåtlig

 

29 NJA 2004 s. 199.

misshandel.” Hovrätten finner till följd av detta ett straffvärde betydligt högre än TR och dömer gärningsmannen till två års fängelse.
    I mål 17HovR30 har HovR stannat för vållande till sjukdom istället för grov misshandel, vilket var utslaget i TR-domen.31 Det smittfarliga beteendet i sammanhanget var oralsex samt efterföljande analsex, varvid gärningsmannen enligt TR kan ha använt kondom men lät sin utlösning komma i närheten av målsägandens analöppning där denne vid tillfället också blödde. Att de objektiva förutsättningarna för brott var uppfyllda var inte föremål för diskussion enligt TR. Frågan var istället om gärningsmannen kunde anses likgiltig inför risken att överföra smitta vid orala samlag. HovR kommer fram till att något sådant uppsåt inte kunde finnas då gärningsmannen uppfattat möjligheten för smittspridning vid orala samlag som obefintlig. Uppfattningen fann visst stöd i redovisat broschyrmaterial vid rättegången. Dessutom vittnade patientens nuvarande partner samt hans kurator vid infektionskliniken om att han inte haft ett likgiltigt beteende för risken och för effekten av att smittan överfördes. Påföljden kvarstod men utvisningen undanröjdes.32

Uppsåt — grov misshandel och försök till grov misshandel33
I mål 1TR34 åtalades och dömdes för grov misshandel. I fallet ansågs det utrett att den åtalade känt till att hon under långa perioder under äktenskapet hade haft höga halter av hiv i blodet och att det medförde ökad risk för överföring av smittan. Hon hade också, enligt domstolen, varit medveten om att det fanns en stor risk för överföring av smittan. Hennes virusnivåer hade vid vart och ett av samlagen varit höga eller i vart fall genomsnittliga utifrån TR:s expertvittne. Det konstateras att värdena pendlade mellan 10.000 och 100.000 viruskopior. Expertvittnet kallade smittsamheten hos patienter med nivåer omkring 10.000 måttlig, medan smittsamheten hos patienter med 100.000 viruskopior är mer ”åt det höga hållet eller drygt genomsnittligt”, men inte exceptionellt hög. TR talar därefter i målet om höga

 

30 Kön man, ursprung utland, smittväg homosexuell, smittrisk orala, anala samlag, antal målsägande 2, antal smittade 2, häktad ja, yrkande grov misshandel alt vållande till sjukdom, dom vållande till sjukdom, påföljd rättspsykiatrisk vård, domstol Stockholms TR, domsdatum 040610. 31 TR-domen B 9190-03 är inte med i denna studie då den är från 2004-04-01, dvs. före HD:s dom. I TR:s dom döms också gärningsmannen för grov misshandel mot annan målsägande. I HovR frias gärningsmannen från uppsåt (bedömdes som oaktsamhetsbrott) och från brottet ifråga då det ej gick att fastställa att överföringen skedde i Sverige och att svensk lag då ej kan tillämpas. 32 Gärningsmannen dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 33 I de i bilaga 1 redovisade fallen finns sammanlagt 17 gärningsmän. I 8 av de 16 redovisade TR-domarna överfördes smitta. Sammanlagt 13 personer blev hivinfekterade av gärningsmän i dessa åtta mål. Sammanlagt fanns 32 målsägande, dvs. cirka 40 procent smittades. Om fall 2a tas bort (2 smittade, 17 målsägande) är andelen smittade cirka 87 procent. 34 Kön kvinna, ursprung utland, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 1, häktad nej, yrkande grov misshandel, dom grov misshandel, påföljd 24 mån fängelse, domstol Solna TR, domsdatum 080905.

halter av hiv i den åtalades blod och att det därför fanns en högre risk för smitta. TR fann att den åtalade var likgiltig inför såväl risken för att målsäganden kunde smittas av henne i samband med det sexuella umgänget som förverkligandet av effekten. Båda kraven för att kunna döma för uppsåt, dvs. vara likgiltig till risk och likgiltig till effekt, var uppfyllda. Som bevisning för uppsåtet användes att den åtalade varit medveten om sin höga virusnivå. TR tillämpade således HD:s prejudikat och hänvisar till HD två gånger i domen. I målet hävdade den tilltalade att hon blivit dödshotad av sin före detta make att inte avslöja sin sjukdom (och därigenom hans sjukdom). TR godtog inte denna förklaring men bestämde straffet trots straffvärdet tre år till två p.g.a. kvinnans handikapp — hon var dövstum. Det hade varit av intresse om den åtalades advokat kallat hennes behandlande läkare och/eller kurator till förhandlingen för att från denne få en beskrivning av vilken insikt patienten hade om sina virusnivåer och möjlighet till smittoöverföring samt vad denne ansåg om hennes eventuella uppsåt. (Jfr med mål 17HovR.) I mål 2TR35 yrkade åklagaren ansvar för bl.a. två fall av grov misshandel och 13 fall av försök till grov misshandel, sålunda ett extremfall. TR finner inte att det någonsin kan förväntas finnas någon låg risk för smitta då en hiv-smittad person har sexuellt umgänge med en osmittad. Angående HD:s dom konstaterade TR: ”Tingsrätten finner inte att vad Högsta domstolen slutit sig till i detta avgörande (NJA 2004 s. 176) kan vara vägledande för en säker bedömning av nivån på smittrisken”.36 TR nämner också den studie som redovisats i HD:s utredning där smittrisken för mottagare vid anala samlag med en annan man är 0,5–3 procent. I de tre fall som innehöll såväl smittade som osmittade målsägande i vår genomgång av domslut efter NJA 2004 s. 176 kom domstolarna (TR och HovR) fram till samma uppsåtsbedömning för såväl försöksbrotten som för de fullbordade brotten.
    I TR:s analys och syn på smittrisken beaktas också de relativt låga virusvärden som gärningsmannen hade vid överföring av smitta. Tingsrätten konstaterar att den åtalade smittade en målsägande under en period när det aldrig mättes högre värde än 4.900 viruskopior. Vid det andra smittotillfället uppmättes värden mellan 1800 till 5400. Domstolen kommer med beaktande av det fram till att en påtaglig risk för smitta faktisk finns även vid dessa nivåer, och finner sammanfattningsvis att ”det inte finns något som styrker att risken för smitta vid samlag med en HIV-smittad person som äter medicin skulle vara synnerligen låg”.37

 

35 Kön man, ursprung Sverige, smittväg heterosexuell, smittrisk orala, vaginala, anala samlag, antal målsägande 16, antal smittade 2, häktad ja, yrkande grov misshandel och försök till grov misshandel, m.m., dom grov misshandel och försök till grov misshandel, m.m., påföljd 14 års fängelse, domstol Solna TR, domsdatum 080201. 36 Mål 2TR s. 66. 37 Mål 2TR s. 67.

När uppsåtsfrågan ska bedömas i mål 2TR görs gärningsmannens hela handlande, inklusive de objektiva brottsförutsättningarna, till bevis för att uppsåt föreligger. Sålunda finner TR

‐ att han varit medveten om sin smitta ‐ att han ej iakttagit föreskrifterna ‐ att han avvärjt önskemål om kondom i vissa fall ‐ att han tagit initiativ till olika former av samlag, dvs. även anala ‐ att han inte visat att han haft kunskap om när han hade höga eller låga virusvärden38 ‐ att han inte skött sin medicinering.

 

TR finner det uppenbart att den åtalade ställt sina egna behov före målsägandenas hälsa och att risken med sexuellt umgänge varken kan ha framstått för honom som så liten eller faktiskt varit så liten att han haft anledning att räkna bort den. Mot den bakgrunden fann TR att han haft ett indirekt uppsåt att smitta målsägandena. ”Därmed menar tingsrätten att det inte är visat att målet för hans aktivitet var att smitta målsägandena, men att han, trots vetskap om att risk för smitta fanns, inte låtit risken för smitta avhålla honom från att söka egen sexuell tillfredställelse”.39 Att gärningsmannens agerande även kan betecknas som likgiltigt var vidare uppenbart enligt TR. Att TR kommer fram till en skarpare uppsåtsbedömning, indirekt uppsåt, än vad som är normalt i fall med grund i hiv-smitta beror på att TR såg en metod i gärningsmannens agerande: att alltid uppge yngre ålder, söka efter unga och osäkra flickor och att undvika kondom var enligt TR ett återkommande tillvägagångssätt för gärningsmannen. För att särskilja fallet från HD-målet tog TR fram aspekter som skulle kunna utgöra skillnad i fallen. Bland annat hade den åtalade fotograferat vissa av målsägandena i sexuellt laddade situationer samt genom att ibland ha serverat alkohol eller utövat visst våld försatt dem i ett hjälplöst tillstånd som han sedan utnyttjade. Detta agerande beskriver TR som hänsynslöst.
    Att TR tog fram dessa speciella situationer för vissa målsägande tycks vara till stöd för att kunna behandla alla fallen i målet som uppsåtsbrott.
    Det är tveksamt om HD:s nivå för uppsåtsbrott i NJA 2004 s. 176 kan anses vara uppfyllt. TR:s definition av indirekt uppsåt kan också anses vara bristfällig. Förklaringen om vad TR där menar med indi-

 

38 En läsning av domen visar att gärningsmannen haft en mycket sporadisk kontakt med sin behandlande läkare. Bland annat sägs att förhållningsreglerna talades det bara om initialt, och vad gäller medicinering och dess koppling till minskad smittsamhet har behandlande läkare inget minne av att det pratades om det. Att TR bedömer gärningsmannens insikt om sina virusnivåer och sin eventuella smittrisk som dålig torde därför inte bara ha sin grund i gärningsmannens agerande vid rättegång utan också hänföras till en faktisk okunskap genom uteblivet samarbete mellan patient och läkare. 39 Mål 2TR s. 68.

rekt uppsåt torde i praktiken endast räcka till högst likgiltighetsuppsåt.
    Att TR bestämde uppsåtet till att vara indirekt och inte ett likgiltighetsuppsåt hade stor betydelse för straffvärdet. I mål 1TR ansåg TR att straffvärdet för brottet i målet, grov misshandel, var tre år. TR i mål 2TR bestämmer straffvärdet till sex år för vart och ett av de fullbordade misshandelsbrotten. Den av TR funna metoden i beteendet samt det stora antalet brott gav således en uppsåtsbedömning som är strängare än i något annat fall. Gärningsmannens egen uppfattning om sin smittsamhet diskvalificerades av TR. En jämförelse i detta hänseende kan göras med gärningsmannen i TR1 som enligt TR hade goda kunskaper om sin smittsamhet och virusnivåer, som dessutom var högre än i 2TR.40 I 1TR var det till den åtalades nackdel att hon var medveten om sina höga nivåer, i fall 2TR en nackdel att den dömde inte kände till sina nivåer. Resonemanget i mål 2TR torde ingå i TR:s åsikt om att det inte finns någon låg smittrisk och att HD:s krav på att det måste finnas en avsevärd smittrisk och/eller insikt om hög smittrisk (som knappast kan anses ha funnit hos gärningsmannen) inte kan gälla i det aktuella målet. I överinstansen, mål 2HovR, fann HovR uppsåt för brotten men där är frågan sparsamt diskuterad. Domstolen fann inte indirekt uppsåt utan nöjde sig med det likgiltighetsuppsåt som HD definierat.41 I mål 3TR fanns en hel del gärningar förutom brott med grund i hiv-smitta, bl.a. våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. Det fanns två åtal som inbegrep försök till grov misshandel. I domen konstaterade behandlande läkare att gärningsmannen kontinuerligt haft låga virusnivåer (800–1.500 viruskopior) men att det ligger en fara i att förlita sig på låg virusnivå då den kan ”stiga från en dag till en annan”. I första åtalet genomfördes brottet enligt domstolen vid en våldtäkt. Fastän gärningsmannen enligt domen hade låg smittrisk p.g.a. låga virusnivåer hade omständigheten att han tilltvingat sig samlag med våld ökat risken för överförande av smitta. Detta visade enligt TR att han vid det aktuella samlaget varit likgiltig för om målsäganden blev smittad eller inte. Vad gäller det andra åtalet beaktas åter den låga risken för smittoöverföring. Man konstaterar först att samlaget skett utan någon form av kroppsligt våld och fortsätter: ”Det finns inget som direkt talar för att han haft för avsikt att överföra smitta genom samlagen.” Under sådana förhållanden finns det enligt tingsrättens mening inte förutsättningar för att döma honom för försöktill grov misshandel.42

 

40 Vid en av åtalspunkterna (åtalspunkt 12) hade den åtalade minsta möjliga antal viruskopior. TR konstaterar att oavsett låg virusnivå ”så innebär detta inte att det var något som han kunde ha direkt vetskap om. Han kan ha skött sin medicinering under våren 2005 med det finns inte tillräckligt med prov tagna, som gör en sådan bedömning möjlig”. 41 Att påföljden inte sattes ner i HovR torde inte ha att göra med uppsåtet utan att det sammanlagda straffvärdet blev högt oavsett hur man beräknade straffvärdet för grov misshandel. 42 Mål 3TR s. 33.

Då försök till grov misshandel var uteslutet skulle gärningsmannen kunna dömas för framkallande av fara för annan. Målsäganden kände dock till att gärningsmannen var smittad med hiv, varför frågan kom upp om samtycke hade ansvarsbefriande verkan. Domstolen fann mot bakgrund av att smittrisken varit ”mycket låg” vid de aktuella samlagen att samtycket hade ansvarsbefriande verkan. 43 I hovrätten, mål 3HovR, bedömdes det andra försöket till grov misshandel på annat sätt.44 Likgiltighetsuppsåtet utreds och HovR bedömer att även om inget kroppsligt tvång förekom vid detta tillfälle hade det förekommit tidigare. Dessutom anser HovR att målsäganden känt sig tvingad till oskyddade samlag eftersom målsäganden hade ljugit i utlänningsärende och den åtalade hotat att avslöja det.45 Detta visade enligt HovR att gärningsmannen inte var mån om målsäganden och att han genomfört samlagen med uppsåt att överföra hiv. HovR ändrade således TR:s dom i ett av åtalen till försök till grov misshandel. Det sammanlagda straffet för brotten ökade från tre år i TR till sex år i HovR. Medan ett uttalat dödshot mot den åtalade (för att hon inte skulle avslöja gärningsmannens hiv-status) i mål 1TR saknade effekt på uppsåtsbedömningen, tas alltså i mål 3HovR ett hot om anmälan till Migrationsverket till intäkt för uppsåt.
    I mål 6TR46 fanns två målsägande och i båda åtalen gällde saken grov misshandel. I målet stod det klart, genom typning av de tre personernas virus, att gärningsmannen sannolikt smittat båda målsägande. I båda fallen genomfördes bara ett samlag. I den uppsåtsbedömning TR gör vad gäller brottet mot en av målsägandena framgår att gärningsmannens virusnivåer var mycket höga då han ännu ej påbörjat behandling. Den åtalade hade informerats om smittrisken och att han måste informera tilltänkta partner och använda barriärskydd. Med dessa bevis för uppsåt, en avsevärd risk och ignorerade förhållningsregler, ansåg TR att det stod klart att gärningsmannen haft en likgiltig inställning till att målsäganden kunde smittas vid samlaget. Vad gäller brottet mot den andra målsäganden finner domstolen att det inte går att säkerställa att de objektiva brottsförutsättningarna är uppfyllda. Åklagaren har inte kunnat styrka att gärningsmannen haft samlag med målsäganden efter det att han fått reda på sin diagnos. Fallet överklagas till HovR, mål 6HovR, som anger inriktningen i målet: ”För det fall samlaget ägde rum efter det att han själv fått kännedom om sin sjukdom står det klart att han medvetet tagit risken att

 

43 Se mål 3TR s. 34 och NJA 2004 s. 176 s. 201 ff. 44 Det första åtalet för grov misshandel ansåg HovR konsumerat av våldtäkt, dvs. sammanlagt grov våldtäkt enligt BrB 6:1. 45 Hotet bestod i att han skulle gå till Migrationsverket och berätta om att hon hjälpt en god vän att stanna och då skulle hon enligt hotet dömas till fängelse och förlora vårdnaden om sina två barn. 46 Kön man, ursprung utland, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägande 2, antal smittade 2, häktad ja, yrkande grov misshandel, dom grov misshandel, påföljd 36 mån fängelse inkl. utvisning, domstol Stockholms TR, domsdatum 070816.

överföra smitta och att han således handlat med i vart fall likgiltighetsuppsåt. Detta gäller även för det fall samlaget skulle ha ägt rum efter det att NN i april 2005 påbörjat behandlingen, vilket lett till att smittrisken i och för sig minskat” (900 viruskopior, vår kommentar).47 HovR fann till skillnad från TR att gärningsmannen känt till sin smitta vid samlagstillfället och höjde straffet från tre års fängelse till fem år. Gärningsmannen blev dessutom utvisad från riket.
    Fall nummer 6TR kan tolkas som ett fall där smittskyddslagens förhållningsregler används för att uppfylla både de objektiva och de subjektiva rekvisiten för ansvar för grov misshandel. I hovrättsdomen diskuteras inte det andra steget i uppsåtsbedömningen, inställningen till effekten. Istället används de objektiva brottsförutsättningarna tillsammans med att NN ”medvetet tagit risken att överföra smitta”. Sammantaget gav detta enligt HovR åtminstone ett likgiltighetsuppsåt. Hovrättens resonemang ligger nära den grundförutsättning för att kunna göra en uppsåtsbedömning som HD framhåller i sin dom, dvs. att gärningsmannen varit medvetet oaktsam. Enligt HD måste emellertid för att uppsåt till effekten ska föreligga krävas att likgiltighet inte endast ska gälla risken utan också förverkligandet av effekten. Att smittrisken eventuellt skulle kunna vara låg vid smittotillfället verkar inte heller ha varit av betydelse för HovR:s bedömning av uppsåtet. Mål 7 TR48 är en av de mer stränga domarna vad gäller brott med grund i hiv-smitta. Förutom i extremfallet 2TR ger denna dom längst straff, sju års fängelse och utvisning. Fallet är det enda av de rättsfall där smitta överförts som vare sig innehåller typning av virus eller bedömning av virusnivåer som grund för domslutet. Målet är också det enda där gärningsmannen erkänt ansvarspåståendena grov misshandel och försök till grov misshandel med undantag för en åtalspunkt. I domen finns fyra målsägande. Den målsägande som tas upp först i domen, i det fall där gärningsmannen inte erkänt brott, konstaterar via sin läkare att ”hon haft s.k. oskyddat sex med två afrikanska män och att ingendera av dem informerat henne om att de burit på HIVvirus. Hon har inte på annat sätt kunnat ådra sig den HIV-smitta som hon nu är drabbad av.”49 Att gärningsmannen hade sex med målsäganden var styrkt enligt TR. TR drar slutsatsen att smittan överförts vid detta sexuella umgänge. Varken vid denna eller någon annan åtalspunkt diskuteras uppsåt. Domstolen har inte heller någon diskussion om riskbedömning.50 Trots att bedömningen av uppsåt således

 

47 Mål 6TR s. 5. 48 Kön man, ursprung utland, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägare 4, antal smittade 2, häktad ja, yrkande grov misshandel och försök till grov misshandel, dom grov misshandel och försök till grov misshandel, påföljd 84 mån fängelse inkl. utvisning, domstol Göteborgs TR, domsdatum 070726. 49 Mål 7TR s. 5. 50 Frågan om risk bedömdes vid skadeståndsfrågan vid ett tillfälle (då kränkningsersättning togs upp). TR ansåg att målsägaren ifråga utsatts för en allvarlig risk att erhålla hiv.

uteblir döms gärningsmannen för uppsåtsbrott. Fallet överklagas inte till högre instans. I målen 8TR och 8HovR,fann HovR att åklagaren inte lyckats visa att gärningsmannen varit likgiltig till huruvida smittoöverföring ägt rum. Detta trots att de objektiva brottsförutsättningarna, precis som i mål 7TR, var uppfyllda. I mål 8TR var dessutom virusnivåerna analyserade och dessa var mycket skiftande. Den 13 december hade hon 14.000 viruskopior, den 2 mars 108.000 och den 29 mars 36.000. Vid gärningstillfället, den 22 januari, är det därför svårt uppskatta någon exaktare virusnivå. Fastän varken TR eller HovR i mål 8 går in på saken visar målen, liksom mål 2TR, att uppsåtsbedömning med hjälp av virusnivå är tämligen godtycklig. Eller som gärningsmannens läkare i 8TR säger: ”Mängden virus varierar upp och ned. En hiv-smittad person anses vara smittbärande oavsett koncentration. Det är omöjligt att uttala sig om smittrisker eftersom nivån virus varierar. En person vet inte vilken koncentration virus hon eller han har vid visst tillfälle och detta går inte heller att säga i efterhand”.51 I mål 9TR52 saknas såväl bedömning av risk för överföring som stöd för att gärningsmannen skulle ha varit likgiltig för effekten. Det faktum som ger gärningsmannen uppsåt är enligt TR att han haft kännedom om sin hiv och haft oskyddat sex, vilket utgör de objektiva brottsförutsättningarna, samt att han dröjt med att informera sin flickvän. Inget av dessa skäl torde enligt HD:s dom räcka för att uppfylla ett likgiltighetsuppsåt. Steg ett i uppsåtet — risken — är inte diskuterad. Det andra ledet — effekten — är inte definierad. Denna dom uppnår således inte något av de kriterier för bevisbedömning för uppsåt som HD:s dom för fram. TR bestämde straffvärdet till 12 månaders fängelse med beaktande av att också utvisning ingick i domslutet. Bara utvisningsdelen överklagades men bifölls ej.
    I mål 11TR53 finns några av de svårare frågorna angående hiv-smitta i brottmål koncentrerade. I målet fanns fyra målsägande: gärningsmannens make, en kollega till denne som hade hjälpt den åtalade med injektioner för annan sjukdom54, samt parets två barn. Ingen smittoöverföring hade skett; åtalet avsåg försök till grov misshandel. Gällande maken framhåller domstolen att det funnits en risk för smittoöverföring vid samlagen men att den ”statistiska sannolikheten för

 

51 Mål 8TR s. 16. 52 Kön man, ursprung utland, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 0, häktad ja, yrkande försök till grov misshandel, dom försök till grov misshandel, påföljd 12 mån fängelse inkl. utvisning, domstol Norrköpings TR, domsdatum 060608. 53 Kön kvinna, ursprung Sverige, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag/födsel av två barn, antal målsägare 3, antal smittade 0, häktad nej, yrkande försök till grov misshandel alt framkallande av fara för annan, dom försök till grov misshandel, påföljd 30 mån fängelse, domstol Helsingborgs TR, domsdatum 060428. 54 Yrkandet ifråga avvisades p.g.a. att TR fann att risken för smittoöverföring i samband med injiceringarna varit av sådant slag att någon konkret fara i straffrättslig mening inte hade förelegat.

denna överföring varit mycket låg” genom vad som framkommit vid bedömning av gärningsmannens virus. Då de objektiva omständigheterna för brott förelåg kvarstår frågan om gärningsmannen insett risken för smittöverföring och varit likgiltig inför denna effekt. TR konstaterar inledningsvis att förhållandet varat under mer än tio års tid och inneburit ett stort antal oskyddade vaginala samlag. Trots att den åtalade varit införstådd med förhållningsreglerna har hon konsekvent enlig TR ljugit om sjukdomen för sin make och om förhållandet till maken för sin behandlande läkare.55 Hon hade metodiskt dolt sina bromsmediciner för maken. TR kommer därför fram till att hon rationellt och systematiskt sett till att dölja sin sjukdom för maken. Enligt TR visade dessa faktiska förhållanden, tillsammans med den risk som ändå fanns, att den åtalade haft en likgiltig attityd till riskens förverkligande och uppsåt således funnits. Vad gällde barnen fanns en smittrisk vid barnafödandet och amningen. Då den åtalade vid de tillfällen smittspridning kunde ske hade behandling anser TR att det även vid dessa tillfällen funnits en låg risk. Emellertid hade hon, anser TR, på samma sätt som hon gentemot maken velat dölja sin smitta, för behandlande läkare dolt sin graviditet genom att undvika besök.TR har svårt att förstå varför den åtalade inte lät hiv-testa barnen förrän hennes egen smitta avslöjades. Dessa faktiska omständigheter kunde enligt TR inte tolkas på annat sätt än att hon var likgiltig inför om smittan skulle överföras till barnen. Även mot barnen hade hon handlat med uppsåt. TR slår fast att "det inte finns något stöd i utredningen för att NN haft för avsikt att smitta målsägarna med HIV". Risken för smittoöverföring betraktas på ett flertal ställen i domen som låg. TR konstaterar att ”det är styrkt i målet att NN insett att de oskyddade samlagen och barnafödandet inneburit risk för smittspridning även om denna i och för sig inte var särskilt stor till följd av behandlingen”.56 Den åtalades behandlande läkare betonade hennes låga värden. Han hade inte någonsin sagt till henne att hon inte längre var hivpositiv eller att hon inte var smittsam. Däremot hade den åtalade av sin behandlande läkare fått information om att hennes virusnivåer från och med 1995, dvs. under 10 år, varit låga och att behandlingen fungerade. Domstolens resonemang om låg smittrisk ter sig ganska typiskt för de svårigheter som brott med grund i hiv-smitta skapar. I det här fallet bedöms smittrisken som låg samtidigt som det långvariga riskbeteendet talar för uppsåt, enligt TR. Smittrisken skulle emellertid kunna tolkas på motsatt sätt, dvs. det faktum att den funnits i 10 år utan att smitta överförts borde visa på en låg risk. Att gärningsmannen av professionen fått reda på att hennes virusnivåer varit låga, att detta är avgörande för smittrisken och att hennes behandling fungerade skulle kunna vara argument för att finna att den åtalade i och för sig varit grovt oaktsam men inte att hon hade uppsåt.En jämförel-

 

55 Till sin behandlande läkare hade hon sagt att hon hade ett samvetsäktenskap. 56 Mål 11TR s. 21.

se bör göras med det aktuella HD-fallet. Där hade gärningsmannen haft oskyddat sex med 10 olika personer. Där fanns en större risk för smitta genom att smitta lättare sprids via analsex. Också i det fallet hade gärningsmannen dolt sin smitta.
    Hovrätten, mål 11HovR, som kommer till samma slutsats som TR, dvs. att uppsåt föreligger, har en annan inriktning på sin bedömning. Man betonar gärningsmannens kraftfulla försök att dölja sin smitta, men går inte in i detalj som TR. Istället intresserar sig HovR mer för risktagandet, framför allt hennes föreställning om graden av risktagande. HovR betonar att smittrisken vid samlagen varit låg men att gärningsmannen å andra sidan inte kunde ha någon föreställning om att smittrisken var särskilt låg vid samlagen ifråga. Detta resonemang faller rätt långt från den analys som TR gör då gärningsmannens kunskap eller föreställning om sin låga risk framstod som tydlig och som en möjlig orsak till brottet. I HovR-domen framställs också risken för att barnen skulle smittas vid förlossningen som betydande, till skillnad från i TR där den bedömdes låg. Förutom dessa olika syner på smittrisk som domstolarna för fram tycks HovR:s resonemang falla vid sidan om HD:s dom då HovR egentligen inte har något att hänga upp sitt uppsåt på förutom den ”betydande” smittrisk som HovR fann vid förlossningen. HovR kunde ha konstaterat att smittrisken för maken, jämfört med smittrisken för de 10 målsägandena i HD fallet, var lägre, och det inte beroende på virusnivåer utan på risk för blödningar vid det sexuella umgänget. Mer förenligt med HD:s prejudikat hade då varit att döma för framkallande av fara.
    Att gärningarna i HD-målet bedömdes vara ett oaktsamt handlande medan gärningarna i detta mål bedömdes som uppsåtligt handlande är inte förenligt med säker rättspraxis .
    I mål 15HovR, som delvis behandlats ovan (i samband med TRdomen som blev framkallande av fara för annan), görs uppsåtsbedömningen i samspel med HD-domen. HovR kommer fram till att gärningsmannen hade kunskap om smittrisken samt om att de egna virusnivåerna varierade. Av förhöret med behandlande läkare framgår att läkare och patient inte talade om exakta värden, men att patienten var medveten om att hon hade förhöjda och mindre bra viruskoncentrationer som dock var något lägre vid det senaste provsvaret. Hon hade upp till 100.000 viruskopior. HovR konstaterar att inte ens då målsäganden hade sår på könsorganet tog hon initiativ till skydd. Sammantaget bedömer HovR att risken för smittöverföring vid vart och ett av samlagen varit beaktansvärd. Gärningsmannen bedömdes ha varit likgiltig inför smittans eventuella överförande och HovR dömde för försök till grov misshandel.

I mål 16TR57 hade en man smittat en annan man med hiv-infektion. Till skillnad från mål 7 TR utreds smittöverföringen noggrant både genom genetisk typning av virus och genom annan utredning. Information ges om sjukdomens smittspridningsmönster vilket inte tidigare eller senare har formulerats i något mål. Den vedertagna bedömningen inom hälso- och sjukvården när det gäller smittspridning och sexualteknik har varit att viruset enklast sprider sig via anala samlag, därefter via vaginala samlag och sist, men inte utan risk, vid orala samlag. I detta rättsfall presenteras oskyddade anala samlag med utlösning som den största risken. Om ingen utlösning sker sägs smittrisken för anala samlag vara lägre än vid både vaginala och orala samlag.58 I 16TR fann dock rätten den åtalade vara uppsåtlig i sitt handlingssätt gentemot målsäganden. Förutom att de allmänna objektiva brottsförutsättningarna var uppfyllda, inklusive att givna förhållningsregler inte följts, hade gärningsmannen tillfrågats av målsäganden om han hade hiv-testat sig utan att svara att han hade hiv, slarvat med bromsmedicinerna under en period och under en annan helt upphört med dem, väl medveten om att smittrisken då ökade genom ökad virusmängd, och erkänt att han smittat målsäganden. TR hänvisar till samtliga dessa omständigheter när man finner uppsåt hos den åtalade I de riktlinjer HD ger kan uppsåt motiveras av höga virusnivåer eller av hänsynslöshet, som att vid förfrågan inte uppge att man är smittad. Så agerade å andra sidan HD:s gärningsman också utan att bedömas som hänsynslös. Ytterligare en jämförelse som kan göras med grund i detta mål är bedömningen av straffvärdet för hiv-brott som bedömts som grov misshandel. I mål 16TR uppskattades straffvärdet till fängelse i ett år och sex månader. I mål 1TR59 uppskattas straffvärdet till tre års fängelse och i 2TR till sex års fängelse.
    I mål 4TR60 bedömdes straffvärdet för sex fall av försökt till grov misshandel vara fyra års fängelse61. Straffet sänktes till två år på grund av gärningsmannens låga ålder.
    I målet befanns de objektiva brottsförutsättningarna vara uppfyllda. Den åtalade visste om sin smitta och hade fått förhållningsregler gällande informationsplikt och skyldighet att skydda. Därefter ska, om TR går efter HD:s dom, bedömas om gärningsmannen är likgiltig för

 

57 Kön man, ursprung Sverige, smittväg homosexuell, smittrisk anala samlag, antal målsägande 1, antal smittade 1, häktad nej, yrkande grov misshandel, dom grov misshandel, påföljd 18 mån fängelse, domstol Stockholms TR, domsdatum 060608. 58 I praktiken spelar det mindre roll för den rättsliga bedömningen, eftersom HD, som kom fram till att anala samlag hade störst smittspridningsrisk, inte fann uppsåt i sitt fall. 59 Straffet sattes emellertid ned till 2 års fängelse p.g.a. gärningsmannens handikapp. 60 Kön man, ursprung Sverige, smittväg heterosexuell, smittrisk vaginala samlag, antal målsägare 6, antal smittade 0, häktad ja, yrkande försök till grov misshandel, dom försök till grov misshandel, påföljd 24 mån fängelse, domstol Linköpings TR, domsdatum 080103. 61 I mål 2 TR bedömdes straffvärdet vara 2 års fängelse för varje försök till grov misshandel.

smittrisken och likgiltig för effekten, dvs. överföringen av smittan. I målet är virusnivån ej uppmärksammad och inte heller talar man specifikt om risken, förutom att den alltid finns. TR gör uppsåtsbedömningen utifrån diverse omständigheter, främst mot bakgrund av gärningsmannens

‐ egen erfarenhet av att ha blivit smittad
‐ erhållna förhållningsregler
‐ ovilja att redovisa alla partner på eget initiativ
‐ oförmåga att svara på varför han ”i lönndom” utsatte målsäganden för risk
‐ tro att han inte var särskilt smittsam
‐ oförmåga att kunna ”ge något närmare svar på frågan om sin likgiltighet för om han smittade flickorna som han hade samlag med”.62

TR fann att gärningsmannen hade uppsåt. Domstolen påpekar också att brotten varit grova, livsfarliga, kunnat tillfoga flickorna allvarlig sjukdom samt att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet. Hänsynslösheten i brotten är således den aspekt som TR tar med sig från HD:s dom och motiverar uppsåtet med. Sammantaget är det tydligt att TR anser att hänsynslösheten i målet är hiv-smittan, och att gärningsmannen utsatt målsägandena för den. HD:s definition av ”hänsynslöst beteende”63 inrymmer inte endast att utsätta någon för hiv utan där krävs också ett beteende som är hänsynslöst i sig eller i kombination med smittrisken. I TR:s uppsåtsbedömning påpekas också att samlagstillfällena endast syftat till att tillgodose gärningsmannens sexuella begär.64. Detta torde dock inte, i en uppsåtsbedömning, kunna jämställas med att han försökte överföra sin smitta genom att vara likgiltig för om den realiserades. Att gärningsmannen skulle ha uppsåt till smitta i målet 4TR men inte i HD:s fall tyder på att TR tolkat uppsåtsbegreppet annorlunda än HD.

 

Diskussion
Är det möjligt att förutse hur viss gärning involverande hiv kommer att bedömas straffrättsligt? Att korrekt kunna bedöma brott med grund i hiv blir allt viktigare redan av den anledningen att domarna blir fler. Under den period som studien undersöker har det kommit 17 domar med grund i hiv-smitta jämfört med 8 domar de fyra föregående åren. Ökning kommer efter att HD i NJA 2004 s. 176 avgett sin vägledande dom, den nya smittskyddslagen trätt i kraft och lättnader i sekretessen mellan sjukvård och polismyndighet ökat möjligheten till åtal.

 

62 Mål 4TR s. 11. 63 NJA 2004 s. 199. 64 De flesta målsägandena uttryckte i rättegången att de egentligen inte hade haft något intresse av att ha sex med gärningsmannen. TR ser inte möjligheten att det kanske inte är så att man som f.d. partner till en åtalad hiv-smittad personer framställer sitt sexuella umgänge med denne som positivt.

Att upprätthålla straffrättsliga principer, såsom att de objektiva och subjektiva brottsförutsättningarna måste vara styrkta, är naturligtvis alltid viktigt. Vid brott med grund i hiv-smitta blir den subjektiva inställningen särskilt svårbedömd.
    Inte i något av de rättsfall som ingår i denna studie har domstolen kommit fram till att den smittade hade som egentlig avsikt att smitta sin partner. Trots detta har fem av åtta gärningsmän vid brott då deras partner smittats, och sju av 12 vid försöksbrotten, dömts för att ha försökt eller haft uppsåt att smitta andra. För de övriga har man bedömt att uppsåt inte funnits och dömt för oaktsamhetsbrott. Brottsförutsättningarna har i samtliga fall varit mycket likartade. Gärningsmannen visste om sin smitta och hade oskyddade samlag utan att informera om sin sjukdom.
    Skillnader i bedömning av likartade brottsförutsättningar blir tydliga såväl i åklagarens yrkande som i domsluten (figur nedan). I de 17 fall som undersökts i studien innehöll sju stycken ett yrkande om grov misshandel, varav fem blev fastställda i domstol. De två övriga blev bedömda som vållande till sjukdom. Yrkande om försök till grov misshandel gjordes i nio fall, varav sju blev fastställda i dom och i två istället dömdes för framkallande av fara för annan. I två fall yrkandes enbart ansvar för oaktsamhetsbrott och bedömdes som sådant. I tre fall yrkades ansvar både för grovt misshandelsbrott och försök till sådant brott. I två av dessa dömdes enligt yrkandena, i det tredje bedömdes brotten istället vara framkallande av fara för annan och vållande till sjukdom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En tydlighet i de allmänna straffrättsliga principerna kan ibland komma fram när en tingsrättsdom överklagas till nästa instans. Inte i något av de 10 fall som överklagats har HovR sänkt straffet. Istället har överinstansen fastställt TR:s dom i fyra fall och höjt straffet i sex fall.
    HD:s dom i NJA 2004 s. 176 innebar egentligen att man definierade normalfallet av smittfarligt, oskyddat och oinformerat sexuellt umgänge av en hiv-infekterad som ett oaktsamhetsbrott. Det är bl.a. detta som inte är följt i praxis. Vår genomgång visar att det för närvarande inte finns förutsättningar att i brottmål med grund i hiv-smitta kunna förutse hur en viss gärning kommer att bedömas straffrättsligt.
    Enligt de riktlinjer för bevisbedömning som HD tog fram är det framför allt tre förutsättningar som var och en självständigt kan konstituera uppsåt:

 

1. Gärningsmannen hade insikt i att det förelåg en hög sannolikhet för smittspridning. 2. Risken för smitta var avsevärd enligt gärningsmannens föreställning. 3. Hänsynslöshet eller våld förelåg vid gärningen.

 

Endast i sju av de 21 (26) mål där det funnits yrkande om uppsåtsbrott har domstolarna visat på att ett eller flera av HD:s angivna grunder för uppsåt förelåg. I fyra mål visades att gärningsmannen hade insikt om att det förelåg en hög sannolikhet för smittspridning, i fyra att

risken för smitta enligt gärningsmannen var avsevärd och i tre visades på att brotten genomförts med hänsynslöshet/våld.65 I de övriga målen är domstolarnas grund för uppsåt oklar. I t.ex. 7TR är uppsåtet inte diskuterat fastän yrkandet om uppsåtsbrott bifalls. I 9TR är effekten i uppsåtskravet inte behandlat, samtidigt som omständigheterna faller under HD:s kravnivå. Detsamma gäller för 11TR, där en kvinna döms för uppsåtligt brott i förhållande till både barn och make. Ett uppsåt gentemot flera målsägande fastslogs i målet 2TR, där domstolen ansåg att gärningsmannens samlade tillvägagångssätt skapade uppsåtet och till och med fann ett indirekt uppsåt hos gärningsmannen. I flertalet domar har hiv tillsammans med oinformerat oskyddat sex fått bilda den hänsynslöshet som HD i NJA 2004 s. 176 tog fram utifrån andra omständigheter. I HD-fallet hade den åtalade haft ett flertal oskyddade och oinformerade samlag, men detta ansågs inte grunda ansvar för uppsåtsbrott. Det måste alltså konstateras att HD:s prejudicerande dom i flera fall inte följs vad gäller uppsåtsbegreppet. HD har slagit fast en nivå för uppsåt som inte följs av underinstanserna.
    Att många döms för uppsåtsbrott medför — icke överraskande — att straffen blir stränga. Medianvärde i strafftid var för män 27 (2–168) månader och för kvinnor 24 (18–30). Att påföljden för samma brottsrubricering blev så pass olika i domstolarna var däremot förvånande. Tydligast ses detta vid brottet grov misshandel, där jämförbara brott i TR värderades till en påföljd från 1 år och 6 månader (TR) upp till 6 års fängelse (TR).

 

Särskilt om bedömningen av risk för smitta
I diskussionen kring uppsåt ingår ställningstagande till risken för smitta i det aktuella fallet. I bedömningen lutar man sig mot expertis som gör riskanalyser som domstolen sedan ska använda i sin egen bedömning/analys av brottet. Smittrisken är beroende av många faktorer, som virusnivå och immunstatus hos den smittade, sexualteknik, immunstatus hos den osmittade, annan könssjukdom m.m. Oklarheten i rättens domslut om hur de olika riskfaktorerna bedöms och vilken vikt som föreliggande risk medför är stor. Ett exempel på sådan oklarhet finns när det gäller sexualteknik, där en egentligen farligare sexualteknik (analsex) har lett till procentuellt sett färre uppsåtsdomar än den sexualteknik som anses vara den som medför mindre risk för smittoöverföring (vaginalsex). I 29 fall med enbart vaginalsex smittades 5 (17 procent) kvinnor. Av dessa 29 målsägandes gärningsmän dömdes 97 procent för uppsåtsbrott. I 13 fall av oral/analsex blev 6 (46 procent) män smittade men bara 8 procent av gärningsmännen dömdes för uppsåt.

 

65 I t.ex. 1a och 15b fanns en högre smittrisk vilket enligt HD:s dom skulle kunna motivera uppsåt p.g.a. den ”höga sannolikheten” för smitta. I 3a fanns våld involverat, vilket leder till HD:s krav på ”hänsynslöst beteende” för uppsåt i brottmål på grund av hiv-smitta.

Utifrån fattade domslut står det inte klart vad som ses som låg och hög smittrisk vid sexuellt umgänge och hiv, och om domstolarna bör använda virusnivåerna för att bedöma uppsåt eller inte. Gärningsmannens egen kunskap om sina virusnivåer är viktig i HD:s riktlinjer, liksom i flera men inte alla underrättsdomarna. Olika domstolar tar olika hänsyn till virusnivåerna — dvs. de domstolar som överhuvudtaget tar med dem i bedömningen. I sex av de åtta fall där smitta överförts och i fyra av nio domar där smitta inte överfördes diskuteras virusnivåernas betydelse. Tusen viruskopior utgör stor risk i ett mål och inte alls i ett annat.
    Oavsett svårigheter måste ju en uppsåtsbedömning göras i hivmålen, och till hjälp finns då de riktlinjer för bevisvärdering som HD bestämt:

‐ Uppsåtsbedömningen ska göras med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen, t.ex. sexualteknik, men också utifrån virusnivåerna vid samlaget ifråga. En svårighet i fallet blir naturligtvis att några sådana exakta nivåer aldrig kommer att kunna fastslås, eftersom mätning sker relativt sällan och virusnivåerna skiftar, se t.ex. 2TR eller 8TR.
‐ Insikten om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för smitta ska normalt vara tillräckligt för att uppsåt ska anses föreligga. Som framgår av ovanstående finns emellertid ingen klar bild av vad som är en hög (eller mycket hög) sannolikhet för smitta. ‐ Hänsynslöst beteende, upprörd sinnesstämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet. Frågan är om oskyddat sex med en osmittad person ska bedömas som ett hänsynslöst beteende i sig, som i mål 13HovR, eller om det krävs mer som i mål 13TR. I HD-fallet krävdes det mer. ‐ Uppsåt i allmänhet kan inte anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd. Det är denna punkt som torde utgöra den största svårigheten med tanke på olikheten i bedömningen av virusnivåerna. Ett ansvar ligger på patientens behandlande läkare, att denne är tillräckligt tydlig vad gäller smittrisk, t.ex. att låga virusnivåer inte utesluter smitta (jfr 11TR). Det kan också bli så att låg kunskap hos gärningsmannen om sin egen risk för att smitta kan diskvalificera uppsåt medan god kunskap hos gärningsmannen om sina virusnivåer och sin smittrisk kan ge uppsåt.

 

I hälften av domarna med uppsåt i yrkandet har risksituationer tagits upp som grund för uppsåt. I fyra fall har sexualteknik getts betydelse för risken för överförande av hiv och bidragit till ett uppsåt. I lika många fall har virusnivån beaktats och i fem fall har långvarigt sexuellt umgänge bidragit till uppsåtsbedömningen. I övriga fall har riskfaktorer för smittöverföring inte alls tagits fram i domskälen. I domar där virusnivå diskuterats var straffsatsen högre, 3.2 år, jämfört med 2.2 år i mål där ingen mätning skedde.

Det sätt på vilket virusnivåer (virusmängd i blodet) hos gärningsmannen beaktas vid bedömningen av hiv-fall är inte förenligt med en trygg och säker rättstillämpning.

 

Hur påverkar smittskyddslagens regelverk brottmålsdomar med grund i hiv-smitta?
Grundläggande skyldigheter för smittade personer har sin utgångspunkt i smittskyddslagens förhållningsregler. Skyldigheten att informera och skydda vid smitta som finns fastställd i smittskyddslagen togs upp i samtliga TR- och i flera HovR-domar. I bedömningen av om de objektiva brottsförutsättningarna var uppfyllda refererades till smittskyddslagens skyldigheter i 87 procent av domarna i TR och i 70 procent av domarna i HovR. I bedömningen av de subjektiva brottsförutsättningarna rörande uppsåt eller oaktsamhet var smittskyddslagens förhållningsregler med i 31 procent av TR-domarna och i 30 procent av HovR-domarna.
    Oavsett att smittskyddslagen är skild från brottsbalken och enbart ska ses som ett instrument för preventiva åtgärder förefaller det som om domstolarna utdömer straff med utgångspunkt i smittskyddslagens allmänna bestämmelser om informationsplikt och skydd, och framför allt utifrån de förhållningsregler som behandlande läkare beslutar om i varje enskilt fall. Domstolarna använder dessa för att klargöra om såväl de objektiva som subjektiva brottsrekvisiten är uppfyllda. Att smittskyddslagen så tydligt är involverad i prövningen av de objektiva brottsförutsättningarna är förmodligen oväntat för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården, då det inte finns någon tvingande anmälningsskyldighet för behandlande läkare till ansvarig myndighet (smittskyddsläkaren) om patienten inte följer sina förhållningsregler. Det kan hävdas att användningen av smittskyddslagen inom hälso- och sjukvården inte ger utrymme för att ”straffa” någon som utsätter andra för smittrisk. Ingen anmälningsskyldighet finns och smittskyddslagen handlar enbart om prevention.
    Men om en anmälan sker till polis/åklagare efter att en hivinfekterad har utsatt annan för smittrisk har beteendet övergått i ett oacceptabelt risktagande som är brottsligt. Som en följd av att smittskyddslagens preventiva regelverk getts straffrättsliga konsekvenser finns en rättslig skyldighet för hiv-infekterade personer att informera och/eller använda kondom. Denna rättsliga skyldighet framgår tydligt i HD:s dom i NJA 2004 s. 176: det är ett oacceptabelt risktagande att ha oskyddad sex som hiv-smittad och agerandet leder åtminstone till straff för framkallande av fara för annan.

 

Skiljer sig bedömningen av gärningen med hänsyn till kön, smittväg och ursprung hos den enskilde?
Kön
Det var fyra kvinnor och 13 män bland de åtalade i de genomgångna domarna. Av männen hade sju haft sexuell kontakt med kvinna och sex sexuell kontakt med annan man (MSM). Kvinnorna hade samtliga haft manlig partner. Sex (86 procent) av de heterosexuella männen, tre (50 procent) av MSM blev häktade jämför med endast en (25 procent) kvinna. Åklagarens yrkande och domstolens bedömning rörande uppsåt skilde sig inte mellan könen. I de heterosexuella relationerna var påföljden av ett domslut gällande uppsåt betydligt hårdare för män (median 5.5 år) än för kvinnor (median 2 år).
    De manliga heterosexuella gärningsmännen hade ofta fler målsägande och/eller kompletterande brottsrubriceringar som våldtäkt eller sexuellt utnyttjande.

 

Smittväg
En man som utsatt en kvinna för smittrisk löpte fem gånger större risk att bli dömd till uppsåtsbrott än om partnern var en annan man (RR 4.9, CI 0.8-30.0). Medianpåföljden blev för heterosexuell gärningsman 60 månader jämfört med 21 månader för MSM. Detta trots att konstaterad smittoöverföring var mer än fyra gånger vanligare om både den åtalade och målsäganden var män (RR 4.5, CI 0.9-23).

 

Ursprung
Tio av de 17 åtalade hade sitt ursprung i annat land än Sverige. Av dessa blev 7 (70 procent) häktade jämfört med 3 (43 procent) med ursprung i Sverige, skillnad finns men är inte signifikant. Medianen för strafftid var 24 månader oavsett ursprung men fyra av de utrikes födda blev dessutom utvisade. Någon signifikant skillnad i klassificering av brotten som uppsåt alternativt oaktsamhet relaterat till ursprung kunde inte urskiljas. Hälften av kvinnorna och knappt 2/3 av männen hade utländskt ursprung.

 

Konklusion
Denna genomgång visar att det är mycket svårt att förutse hur ett utsättande av annan person för risk att smittas med hiv bedöms rättsligt. Gärningen kan bedömas som ett uppsåtligt brott eller som ett oaktsamhetsbrott och påföljden kan variera från två månader till flera års fängelse. Virusnivåerna hos gärningsmannen eller insikten om den egna virusnivån kan ha avgörande betydelse för bedömning av uppsåt och påföljd eller ingen betydelse alls. HD:s dom i fallet NJA 2004 s. 176 har inte haft den prejudicerande verkan som en HD-dom ska ha. De riktlinjer för uppsåtsbedömningen som där ges har inte tillämpats i flera efterföljande domar.

Studien har påvisat att det fortfarande finns många otydligheter och svårmotiverade olikheter i rättstillämpningen när en hiv-smittad person står åtalad för brott med grund i infektionen. För att dessa personer ska ha samma trygghet vad gäller det rättsliga förfarandet som andra åtalade krävs åtgärder av något slag. Rättsläget måste klargöras på ett sätt som skapar enhetlighet i bedömningarna. Mycket tyder på att uppsåtets nedre gräns måste definieras bättre än som skett genom HD:s prejudikatbildning i frågan, åtminstone vad avser hivmål. Är det lämpligt eller ens möjligt att bedöma likgiltighetsuppsåt på grund av virusnivåer eller på hiv-smittades kännedom om egna virusnivåer? Det krävs en kontinuerlig uppföljning för att säkra likabehandling inför lagen med avseende på kön, ursprung och sexuell läggning.
    Frågan är dock om inte den här genomgången visar på ett behov av särskild lagstiftning — en lagstiftning som inte klassar brott med utgångspunkt i hiv-smitta och ömsesidigt sexuellt umgänge som våldsbrottslighet och som inte låter straffnivån bero av om den hivinfekterade ”har tur” och inte råkar smitta sin partner eller inte — eller av vilken domstol som råkar pröva fallet.

Bilaga 1

Tidpunkt Ursprung Kön ÅtalspunktPåföljd

 

 

 

 

 

 

1a B3225-07 Finland Kvinna Grov misshandel Fängelse 2 år

2008-09-05

2a B4689-07 2008-02-01 Sverige Man Grov misshandel, Försök till grov missh. Grovt sexuellt utnyttjande, mm

Fängelse 14 år

2b B1555-08 2008-06-05 Fastställde TR:s dom

 

3a B7935-07 2008-01-02 Kenya Man Våldtäkt, försök till grov misshandel, m.m. Fängelse 3 år

3b B641-08 2008-03-19 Grov våldtäkt, försök till grov missh, m.m. Fängelse 6 år

 

 

 

 

 

 

4a B1888-07 2008-01-03 Sverige Man Försök till grov misshandel Fängelse 2 år

 

 

 

 

 

 

5a B22786-07 2007-12-03 Liberia Man Framkallande av fara för annan, Missh. Fängelse 3 mån

 

 

 

 

 

 

6a B14092-07 2007-08-16 Kenya Man Grov misshandel Fängelse 3 år, utvisning 6b B6436-07 2007-11-07 Grov misshandel (x2) Fängelse i 5 år, utvisning kvarstår

 

7a B6054-07 2007-07-26 Zimbabwe Man Grov misshandel, Förs. till grov misshandel Fängelse 7 år, Utvisning t.o.m 2018

 

8a B2119-06 2006-10-05 Sverige Kvinna Försök till grov misshandel alt. framkallande av fara för annan

Åtal ogillas

8b B2734-06 2006-12-01 Framkallande av fara för annan Överlämnad till socialtjänsten

 

9a 2006-06-08 B1205-06 " " Försök till grov misshandel 1 års fängelse + utvisning 9b B1778-06 2006-07-25 Angola Man Försök till grov misshandel Utvisning fastställd

 

 

 

 

 

 

10a B9527-05 2006-03-15 " " Vållande till sjukdom Framkallande av fara för annan

Fängelse 2 år 6 mån + utvisning

10b B719-06 2006-05-23 Brasilien Man Vållande till sjukdom m.m. Hovrätten fastställer tingsrättens dom

 

11a B5498-04 2006-04-28 Sverige Kvinna Försök till grov misshandel Fängelse 2 år 6 mån

11b B1301-06 2007-06-29 " " Försök till grov misshandel

 

12a B2921-04 2006-03-23 Sverige Man Framkallande av fara för annan 2 mån (dom ej överklagad)

 

13a B558-03 2004-04-14 Kanada Man Vållande till sjukdom Fängelse 1 år

13b B1225-04 2005-12-15 " " " Fängelse 2 år

 

 

 

 

 

 

14a B22311-05 2005-12-14 Sverige Man Framkallande av fara för annan Våldtäkt mot barn Sexuellt utnyttjande av underårig. Köp av sexuella tjänster

Fängelse 3 år

14b B107-06 2006-02-23 " " " Fängelse 4 år

 

 

 

 

 

 

15a B69-04 2005-03-08 " " Framkallande av fara för annan Ofredande

Fängelse 4 mån

15b B742-05 2005-11-23 Afrika Kvinna Försök till grov misshandel m.m. Fängelse 1 år 6 mån

 

 

 

 

 

 

16a B4706-04 2005-10-18 Sverige Man Grov misshandel Fängelse 1 år 6 mån (Överklagades ej)

 

17a B9190-03 2004-04-01 Portugal Man Grov misshandel Rättspsykiatrisk vård

17b B3281-04 2004-06-10 " " Vållande till sjukdom Rättspsykiatrisk vård