Domstolars bemötande — några kommentarer till Förtroendeutredningens förslag
Av juris doktor MONICA BURMAN1
I Förtroendeutredningens betänkande ”Ökat förtroende för domstolarna” behandlas domstolarnas kvalitetsarbete, bemötande, domskrivning och mediekontakter. Ombedd att kommentera betänkandet har jag valt att inrikta mig på frågan om domstolars bemötande av parter och bevispersoner, särskilt vad avser institutionellt bemötande, personbemötande samt utbildningsfrågor. Utredningen står för ett viktigt perspektivskifte där brukarnas upplevelser liksom frågor om värdegrund och motverkande av diskriminering lyfts fram. Frågan om domstolars bemötande blir väl belyst i betänkandet och om utredningens förslag genomförs kommer bemötandefrågorna onekligen att ta ett viktigt steg framåt.
Inledning
Det är med stort intresse jag har tagit del av Förtroendeutredningens betänkande ”Ökat förtroende för domstolarna” (SOU 2008:106). Det är drygt 15 år sedan jag själv var verksam i domstol och utan tvekan har mycket positivt hänt när det gäller synen på domstolar, domare, deras roll i samhället och relation till medborgarna samt det offentliga samtal som förs i dessa frågor. Betänkandet är ett viktigt tillskott i en pågående process där perspektivet håller på att vidgas såtillvida att även observationer eller synpunkter från ”utsidan”, dvs. från andra än domstolspersonalen själva, synliggörs och tillmäts relevans. Som utredningen konstaterar är det inte bara den professionella kvaliteten som är viktig för vilket förtroende som finns för domstolarna, utan även den brukarupplevda kvaliteten.
Utredningen har fokuserat på kvalitetsarbete, bemötande, domskrivning och mediekontakter. Jag har valt att inrikta min kommentar på frågan om domstolarnas bemötande. Det finns två anledningar till detta. Lars-Göran Engström har i SvJT 2009 s. 377 kommenterat samtliga delar av utredningen. Därför kan det vara på sin plats med en kommentar som i stället går mer på djupet i någon av frågorna. Vidare har jag haft förmånen att arbeta närmare med bemötandefrågor. Jag har sedan hösten 2007 varit projektledare för Brottsoffermyndighetens regeringsuppdrag att utforma och genomföra ett utbildningsprogram för hela rättsväsendet och som syftar till att öka kunskaperna
1 Universitetslektor vid Juridiska institutionen, Umeå universitet.
om sexualbrottsoffer och åstadkomma ett bättre bemötande av sådana brottsoffer. I uppdraget ingår även att tillsammans med utbildningsansvariga inom berörda myndigheter arbeta med hur frågor om bemötande av sexualbrottsoffer ska kunna införlivas i ordinarie utbildningsinsatser. Utbildningsprogrammet är i det närmaste genomfört och jag vill gärna reflektera kring utredningens förslag utifrån mina erfarenheter från utbildningsprogrammet.
Värdegrund och icke-diskriminering i domstolarna
I betänkandets inledande avsnitt om förtroende berörs bl.a. viktiga värdegrundsfrågor och mycket av det som lyfts fram som centralt för förtroende har också direkt bäring på bemötande. Detta gäller kanske särskilt betydelsen av att beslutsfattandet bygger på en rättvis process och likabehandling utan inslag av godtycke.
Jag vill dra detta ett steg längre och hävda att inte bara likabehandling, dvs. att alla behandlas lika utan avseende på etnisk härkomst, kön, social tillhörighet osv., utan även icke-diskriminering är en viktig faktor för förtroendet och för att bemötandet ska upplevas som professionellt och gott. För att uppnå icke-diskriminering är det nämligen inte alltid tillräckligt med likabehandling eftersom en sådan kan ha diskriminerande effekter beroende på vem som varit normen när det har bestämts t.ex. hur människor ska bemötas. Detta synsätt är grundläggande för begreppet indirekt diskriminering. Inte sällan tenderar nämligen normen att avspegla en viss kategori människor, t.ex. medelålders och friska vita män. Därför kan det ibland vara nödvändigt och motiverat med olika behandling för att uppnå reell jämlikhet och lika möjligheter. Med ett sådant synsätt ställs domstolarna inför delvis nya krav när mångfald, jämställdhet och motverkande av diskriminering ska prägla domstolarnas verksamhet.
Utredningen lyfter fram att den brukarupplevda kvaliteten bestäms eller är beroende av attityder, värderingar och förhållningssätt hos dem som är verksamma i domstol. Vidare betonar utredningen att domstolspersonal måste ha allmänna kunskaper i jämlikhets- och diskrimineringsfrågor samt kunna reflektera över vilka attityder som präglar det personliga förhållningssättet, inte minst eftersom risken för att stereotypa föreställningar om människor samt informella koder och förhållningssätt utvecklas är större i miljöer som är etniskt och socialt homogena. Jag delar denna uppfattning och vill understryka nödvändigheten av ökad kunskap om de olika diskrimineringsgrunderna, hur de kan samverka, hur diskriminering finner sin näring och uppstår och hur diskriminering kan motverkas. Därtill ser jag det som viktigt att träna förmågan att inta ett normkritiskt förhållningssätt för att bli medveten om vilka normer som mer eller mindre omedvetet läggs till grund för hur människor värderas och behandlas, liksom att diskussioner förs med kollegor runt dessa frågor. Detta borde ha en självskriven plats i de diskussioner om domaretik som utredningen fö-
reslår att Sveriges domare ska inleda liksom i den bemötandeutbildning som utredningen föreslår och som jag återkommer till nedan.
Utredningens förslag om bemötande
Utredningen föreslår att en strategi för domstolarnas arbete med bemötandefrågor ska utarbetas. Strategin ger enligt utredningen möjligheter följa upp hur verksamheten utvecklas inom olika bemötandeområden och bör ses som en del av det systematiska kvalitetsarbetet. Domstolsverket föreslås ha det övergripande ansvaret för att strategiarbetet görs, medan innehållet i strategin ska bestämmas av domstolarna själva. Utredningen anger dock en rad hörnstenar som den anser strategin bör vila på.
Flera hörnstenar avser det institutionella bemötandet, dvs. hur domstolen som sådan upplevs av de människor som besöker eller på annat sätt har kontakt med domstolen. Utredningen konstaterar att de utredningar och det förändringsarbete som hittills förekommit till största delen avsett det institutionella bemötandet, men att det ändå finns anledning att förbättra det vad gäller några centrala aspekter. För det första vad avser tillgänglighet (telefon- och öppettider samt kontakter per e-post), där utredningen menar att tillgängligheten behöver öka och ska vara lika vid alla domstolar. För det andra att informationen till parter och bevispersoner om hur det går till i domstol och vad som förväntas av dem ska bli bättre och mer tillgänglig. I denna del har utredningen tagit fram förslag till nya kallelseblanketter, med nya språkliga formuleringar som syftar till att undvika att kallelseblanketterna framstår som aggressiva i tonen och svåra att förstå. För det tredje att bemötandet vid ankomst och inställelse i domstol ska bli bättre och att det i de större domstolarna ska finnas särskilda servicevärdar.
En hörnsten är inriktad på personbemötandet, dvs. hur domstolspersonal uppträder eller uppför sig i direkta kontakter med människor. Utredningen föreslår att det ska finnas konkreta riktlinjer för vad parter och bevispersoner har anledning att förvänta sig och vilka krav som kan ställas på domstolspersonalen när det gäller personbemötandet, med andra ord vad ett gott personbemötande närmare bör innebära i praktiken.
Tre hörnstenar, slutligen, är av mer generell karaktär och framhålls som väsentliga för att kvalitetssäkringen av bemötandet ska fungera, nämligen att all domstolspersonal ska utbildas i bemötandefrågor, att parters och bevispersoners uppfattning om och förväntningar på domstolarnas bemötande ska återkommande undersökas och att det ska finnas en bemötandeombudsman.
Institutionellt bemötande
Vad gäller det institutionella bemötandet täcker utredningens förslag det viktigaste som brukar lyftas fram i forskning och andra undersök-
ningar av brukarnas uppfattning. Jag tycker också att utredningen står för en klart förhöjd ambitionsnivå i dessa delar.
Jag vill dock tillägga att domar och beslut, på samma sätt som kallelser och annan skriftlig information, kan ses som en viktig aspekt av domstolens institutionella bemötande. Utredningen berör domskrivning främst som en viktig förtroendefråga knuten till läsbarhet och juridisk argumentation, dvs. att personer som inte är juridiskt kunniga (liksom media) ska kunna förstå och bli övertygade om domstolarnas resonemang och därmed känna förtroende för att domstolarna utför sin uppgift på ett korrekt sätt. Det är kanske självklart, men möjlighet att förstå domar och hur domstolen kommit fram till domslutet är också viktigt för att den enskilde ska uppleva bemötande som gott. Detta bekräftas också av resultaten i de enkätundersökningar om förtroendet för domstolarna som utredningen genomfört (se utredningen s. 65). Ur bemötandeperspektiv är det vidare angeläget att tänka på hur man refererar vad någon sagt och vilken ton som används i domskrivningen.
En inte ovanlig uppfattning är dock att behovet av korrekthet och exakthet i den juridiska argumentationen och begreppsanvändningen kan hindra en mer förståelig domskrivning och att domskälen kanske främst är en kommunikation med de övriga rättsliga aktörerna i målet och — inte minst — med överrätt för det fall domen överklagas. Detta är självfallet också viktigt, men jag tror — liksom utredningen — att det är hög tid att anta utmaningen att se domar och beslut även som en kommunikation med dem som närmast berörs och att balansera de olika krav som därmed följer på domskrivningen.
Personbemötande
Utredningen föreslår som nämnts att domstolarna själva ska utarbeta konkreta riktlinjer för vad ett gott personbemötande närmare bör innebära i praktiken. I betänkandet ges inte några närmare anvisningar för vad dessa bör innehålla, utan det överlämnas till domstolarna att i bemötandestrategin detaljerat beskriva vilka frågor som ska beröras i riktlinjerna. Utredningens förslag skulle möjligen kunna uppfattas som ett uttryck för uppfattningen att ett professionellt bemötande är svårt att lära ut, utan att det är något som bör komma ur den egna yrkeserfarenheten och av diskussioner med kollegor.2 Med hänsyn till att utredningen samtidigt tar ett kraftfullt initiativ till att införa återkommande och obligatorisk utbildning för all domstolspersonal tror jag dock inte man ska förstå utredningen så. Jag uppfattar i stället att utredningen menar att det ger störst utsikt till förändring om det överlämnas till domstolarna själva att utarbeta riktlinjerna. I betänkandet pekas bl.a. på den fördelen att domstolspersonal tvingas att mer i detalj reflektera kring hur de uppträder i sina kontakter med
2 Se t.ex. Granström, G., Landström, L., Mannelqvist, R. i JT 2008–09 s. 296–310.
parter och bevispersoner och vad som närmare bör prägla uppträdandet.
Detta hindrar emellertid inte utredningen från att identifiera några utgångspunkter för arbetet med riktlinjerna. Till att börja med ifrågasätts att bemötandet i domstol bör präglas av formell distans och framhåller utredningen i stället att domstolspersonal bör försöka eftersträva ett mer engagerat och lyhört förhållningssätt. En humanistisk människosyn föreslås som utgångspunkt för att utveckla ett bemötande som inte bara innebär en korrekt och respektfull behandling av människor, utan även respekt för människors självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Utredningen menar vidare att det är viktigt att kunskaper från bl.a. beteendevetenskaplig och viktimologisk forskning (brottsofferforskning) beaktas i arbetet med riktlinjerna samt att riktlinjerna utformas med en medvetenhet om den särskilda utsatthet som många upplever i kontakter med domstol eller om de särskilda krav som kan ställas ibland, bl.a. när det gäller unga personer. Slutligen pekar utredningen på att riktlinjerna bör uppmärksamma sådana jämlikhets- och diskrimineringshinder som berördes ovan.
Dessa utgångspunkter för personbemötandet i domstol är väl valda. Men enligt min uppfattning finns ytterligare en viktig aspekt som bör vägleda domstolarna i arbetet med riktlinjerna. Jag menar att även forskningsbaserad kunskap om professionellt förhållningssätt och bemötande bör beaktas. Kärnan i ett professionellt förhållningssätt är ett antal etiska principer som innebär att man inte i första hand ska styras av egna behov eller känslor, ska ge ett personligt bemötande, ska visa respekt och använda sin empatiska förmåga. Detta innebär två krav: att man accepterar att relationen inte är symmetrisk, dvs. att jag som professionell inte kan förvänta mig samma behandling av den jag ska hjälpa som denne kan förvänta sig av mig, och att man måste vara medveten om sina egna behov och känslor. För att kunna uppfylla dessa krav behöver man ha en reflekterande och perspektivtagande förmåga, ha självkännedom, vara empatisk och ha viss självdisciplin.3 Som utredningen konstaterar är empati centralt för ett gott bemötande och inte något som står i motsättning till kravet på att domstolarna i sin verksamhet ska vara neutrala, utan innebär att man lämnar en distanserad hållning, för att i stället fånga upp och förstå den andres känslor samt låta sig vägledas av den förståelsen i bemötandet.
Kunskap om professionellt förhållningssätt och bemötande kan ge viktiga nycklar och metoder för individuell utveckling i mötet med människor när det gäller ojämna maktrelationer. Detta har varit ett mycket uppskattat inslag under Brottsoffermyndighetens utbildning om bemötande av sexualbrottsoffer. Kursdeltagarna har särskilt upp-
3 Se Ulla Holm, Det räcker inte att vara snäll. Förhållningssätt, empati och psykologiska strategier hos läkare och andra professionella hjälpare. Natur och Kultur 1995.
skattat att de blivit medvetna om betydelsen av sin egen person, sina egna känslor och behov samt fått klarlagt vad empati innebär.
Utbildning
Som nämndes ovan menar utredningen att utbildning är en viktig förutsättning för domstolarnas arbete med och kvalitetssäkring av bemötandet. Utredningen lyfter fram två huvudsakliga funktioner med utbildning: allmänna kunskaper om vad som generellt betecknar olika gruppers förväntningar, behov och förhållningssätt i kontakterna med domstolarna samt omsättning av dessa kunskaper i praktiken genom reflektioner över hur man själv uppträder och identifikation av situationer som man upplever som besvärliga från bemötandesynpunkt.
Mot bakgrund av mina erfarenheter från Brottsoffermyndighetens bemötandeutbildning vill jag understryka betydelsen av att utbildningen innehåller båda dessa moment eftersom de är beroende av varandra. Vad gäller den första funktionen vill jag betona vikten av att ta till vara den forsknings- och erfarenhetsbaserade kunskap som finns och använda den i utbildningen. Här kan även det som kommer fram i de bemötandeundersökningar som utredningen föreslår återkommande ska genomföras eller den kunskap som samlas hos den bemötandeombudsman som föreslås inrättas vara viktiga resurser. Jag delar också utredningens uppfattning att reflektioner och diskussioner är ytterst viktiga för att åstadkomma förändring av bemötandet i praktiken. Utbildningen bör därför ha sådan omfattning och sådana former att det finns tid till reflektion och diskussion och att upplägget av utbildningen uppmuntrar ett aktivt deltagande av kursdeltagarna. Under Brottsoffermyndighetens bemötandeutbildning har interaktiv teater med stor framgång använts som metod för diskussion och reflektion. Kursdeltagarna har förmedlat att det har varit en stundtals chockerande ögonöppnare att få se ”sig själv” och hur man kan uppfattas från brukarnas perspektiv och att detta ger både inspiration och idéer till förändring. Jag vill också understryka betydelsen av att personalens kunskap, engagemang och idéer tas till vara efter utbildningen. Att domstolarna själva ska arbeta med riktlinjerna för bemötande bör ge goda förutsättningar för det.
Avslutningsvis vill jag ta upp två ytterligare aspekter utifrån mina erfarenheter från utbildningen om bemötande av sexualbrottsoffer. Den första gäller framför allt brottmål och att de som kommer i kontakt med domstol också haft kontakt med andra aktörer inom rättsväsendet, såsom polis, åklagare, försvarare och målsägandebiträde. Ett gott bemötande kräver inte bara förståelse för den enskildes situation i mötet med den egna myndigheten, utan även insikt i den enskildes upplevelse av hela rättsväsendet och dess olika delar samt hur svårt eller frustrerande det kan vara för den enskilde att t.ex. inte förstå rollfördelningen mellan olika myndigheter eller bli hänvisad kors och
tvärs i systemet. Att anställda från polisen, åklagarmyndigheten och domstolarna samt advokater har deltagit samtidigt i Brottsoffermyndighetens bemötandeutbildning om sexualbrottsoffer har varit mycket uppskattat. Kursdeltagarna har just lyft fram betydelsen av att få ett helhetsperspektiv på sexualbrottsoffrets möte med rättsväsendet, men också att kunskapen om och förståelsen för andra rättsaktörers roller och förutsättningar har ökat, vilket också förbättrar förutsättningarna för ett gott bemötande sett utifrån den egna organisationen. Jag vill därför slå ett slag för att utbildningen till någon del utvidgas till att omfatta inte bara domstolarna utan hela rättsväsendet inklusive advokater.
Den andra aspekten gäller betydelsen av feed-back. Detta har varit en ständigt återkommande fråga från kursdeltagarna. Särskilt åklagare och domare har efterlyst en annan kultur så att det blir en naturlig diskussion medarbetare emellan och skapas möjligheter att utvärdera sitt agerande under huvudförhandlingen. Detta uppmärksammas också i betänkandet, som en metod bland andra för domstolarnas egna undersökningar av bemötandet, och utredningen visar på pilotprojekt som har genomförts där domare övervarar varandras förhandlingar samt föreslår kriterier som skulle kunna användas. Min förhoppning är att detta tas tillvara i bemötandestrategin så att det uttryckta behovet av feed-back tillgodoses.
Slutord
Mitt intryck är att frågan om domstolarnas bemötande blir väl belyst i betänkandet och att ett genomförande av utredningens förslag onekligen kommer att innebära att bemötandefrågorna tar ett viktigt steg framåt. Utarbetandet av bemötandestrategin, särskilt riktlinjerna för personbemötandet, och förverkligandet av utbildningssatsningen, kommer att kräva ett stort engagemang och ansvarstagande från domstolspersonal och domstolschefer. Som alltid när det gäller kvalitetsfrågor hamnar man förr eller senare i den krassa verkligheten och jag hoppas att domstolarna och dess personal kommer att ges tid och resurser att genomföra det viktiga arbete som väntar. Jag är övertygad om att det är en lönsam investering.