Vattenskotrar efter EG-dom 2009

Av professor emeritus HUGO TIBERG

Förordningen (2004:607) om användning av vattenskoter är en juridisk olycka. Tillskapad utan remissförfarande för att tillgodose en EU-kritik, vittnar den om sina upphovsmäns okunnighet om det sjörättsliga område de gett sig in på. Alltifrån ikraftträdandet har ingen fällande dom kunnat ges, och alla åtal har sedermera inställts som utsiktslösa. — EG-rättsligt har förordningen setts som så tveksam att två tingsrätter måst fråga EGdomstolen till råds. Domstolen har något orakelmässigt uppställt tre villkor för giltighet, vilkas uppfyllande den frågande tingsrätten själv skulle bedöma. Luleå tingsrätt förbigår nu hela EG-processen och frikänner redan för att straff skulle strida mot legalitetsregeln.1 Giltighetsfrågan granskas istället här.


Inledning

Nästan fyra år efter förhandling i EG-domstolen om målet C 142-05
(Mickelsson & Roos) har domstolen avgett sin tolkningsdom angående 2004 års vattenskoterförordnings förenlighet med EG-rätten. Domen är svar på en förfrågan från Luleå tingsrätt sedan de båda åtalade, som kört vattenskoter i påstådd strid mot vattenskoterförordningen, hade invänt att förordningen strider mot den överordnade EGrätten.2

Fritidsbåtdirektivet
De åtalade har åberopat att en medlemsstat enligt fritidsbåtdirektiven
inte får ”förbjuda, begränsa eller hindra att (CE-märkta produkter) släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk” och har tillagt att direktivets reservation att en medlemsstat får bl.a. för miljöskydd reglera navigering i vissa vatten inte kan motivera ett allmänt förbud mot skoteråkning. Domstolen, som medger att förordningens begränsning av skoteråkning till allmän farled innebär allmänt förbud som ”lämnar endast ytterst begränsade möjligheter att använda vattenskotrar”, hänvisar till medlemsstatens rätt att reglera navigering i vissa vatten men tillägger att förordningen ålägger länsstyrelsen att meddela tillstånd utanför de allmänna lederna. Hur detta synbarliga yxskaftsvar ska tolkas får bedömas i en utvärdering här nedan.

1 Dom 27 juli 2009 i målen B 1874-04 och 1895-04. 2 Notapparat i denna artikel har starkt begränsats. För vidare fakta hänvisas till förf:s artikel Död hand över vattenskotrar i Europarättslig tidskrift nr 1/2006 s. 121–132.

792 Hugo Tiberg SvJT 2009 Domen övergår till att pröva de åtalades andra invändning att vattenskoterförordningen strider mot EG-rättens allmänna förbud mot att hindra fri rörlighet av varor.

EG-fördragets artiklar 28 och 30
EG-fördragets artikel 28 fastslår att ”kvantitativa importrestriktioner
samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna”. Domstolen godtar att om vattenskoterförordningens förbud mot skoteråkning på farleder och andra vattenområden kraftigt begränsar deras användning, innebär det en sådan ”åtgärd med motsvarande verkan” som artikeln förbjuder.
    Men fördragets artikel 30 upptar ett undantag från det förbudet.
Bestämmelsen i artikel 28 ska inte hindra sådana inskränkningar som avser skydd av människors eller djurs hälsa och liv”, varmed domstolens rättspraxis jämställt skydd av miljön genom åtgärder som står i proportion till målet.
    Svenska regeringen har med stöd från flera länder anfört att sko
teråkning bl.a. skadar djurlivet och medför buller som stör människor och djur samt risk för spridning av djursjukdomar. De åtalade har bemött påståendena med siffror och fakta och har klargjort att deras talan inte avser sjunkskotrar eller buskörning, utan endast ansvarsfull användning av sådana CE-märkta flytskotrar som EU:s parlament och råd har godkänt som miljövänliga.
    På grundval av regeringarnas påståenden konkluderar domen att
"det är tveklöst så att en begränsning av eller ett förbud mot användning av vattenskotrar är ägnat att säkerställa skyddet för miljön”. Innebörden är svårbegriplig. Allt dras över en kam, transportkörning liksom buskörning, skotrar för nyttiga ändamål liksom onyttiga sjunkskotrar, sådana som EG:s lagstiftare fastställt som miljövänliga liksom icke godkända; ja, till och med i förordningen tillåtna skotrar för räddnings- och andra allmänna ändamål faller under det svepande uttalandet att begränsning är ”tveklöst ägnad att säkerställa skyddet av miljön”. Bedömningen synes reflektera populärbilden av ”vattenskotern” som miljöfara, fokuserad i det av domstolen citerade uttalandet (punkt 30) om ”när en sådan farkost används under lång tid på en begränsad yta eller framförs med mycket hög fart”.

Proportionerlig tillämpning
Enligt artikel 30 får åtgärder för att skydda miljön inte innefatta en
förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Dessutom måste åtgärderna vara proportionerliga och får inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att tillgodose det avsedda syftet. Domstolen, som hört de åtalades framställning om att försäljningen av vattenskotrar sjunkit med 90–93 procent vid förordningens införande, fastslår att

SvJT 2009 Om vattenskotrar efter EG-dom 2009 793 ”ett allmänt förbud mot användning … utanför de allmänna farlederna går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda miljön”.

Istället anges förordningens 3 § om länsstyrelseanvisade områden som lösning för att göra vattenskoterförordningen proportionerlig. Därvid uppställs tre förutsättningar för förordningens giltighet: (1) att länsstyrelserna är skyldiga att utse lämpliga områden för skoteråkning, (2) att de har utövat denna behörighet och anvisat vattenområden enligt förordningen, och (3) att sådana åtgärder vidtagits inom rimlig tid från förordningens ikraftträdande.
    Det förstnämnda kravet anser domstolen tydligen uppfyllt genom
angivelsen i förordningens 3 § att länsstyrelserna ”alltid ska” anvisa vissa slags områden för skoteråkning. Huruvida förordningens områdesbeskrivningar uppfyller kravet på att göra förordningen proportionerlig sägs inte uttryckligen.
    Kontrollen av hur länsstyrelserna ska göra sin bedömning lämnas i
princip till de nationella domstolarna. En viss ledtråd kan dock härledas från att EG-domstolen (punkt 25), liksom såväl de åtalade som EG-kommissionen, ser de allmänna farlederna som otjänliga för ändamålet: ”I realiteten finns således endast ytterst begränsade möjligheter att använda vattenskotrar i Sverige”. Det blir tydligen väsentligen genom länsstyrelseförordnanden som behovet av fri rörlighet för vattenskotrar ska tillgodoses. Hur detta ska ske kommer att övervägas i utvärdering här nedan.
    Om länsstyrelserna befinns inte ha tillgodosett kravet på fri vatten
skoteråkning på ett sätt som tillgodoser domstolens anvisningar, så är det tydligt att inte heller det tredje kravet är tillgodosett, det om förordnanden inom en rimlig tid från förordningens ikraftträdande. Domen klargör som närmare ska utvecklas att tiden bestäms av vad som erfordras för ärendenas handläggning. Något åberopande av en sådan ursäkt kan inte vara tillgängligt sedan nu nästan fem år förflutit från förordningens ikraftträdande.

Utvärdering av domen
Domens utformning bestäms i väsentligt avseende av domstolens be
dömning av vattenskotrarna som miljöskadliga. I det avseendet kan man uppfatta att domstolen varit under stark press, då fyra medlemsländers regeringar, Sveriges, Norges, Tysklands och Österrikes, enstämmigt tryckt på om detta, mot de åtalades ensamme företrädare. Men acceptansen av miljöargumentet har inte hindrat domstolen från att anföra synpunkter på förordningens tillämpning som på andra vägar kan hindra dess fortsatta upprätthållande.
    Rörande fritidsbåtdirektivet har domstolen försvarat förordningens
avsteg från direktivets fria användning med att det skulle röra sig om tillämpning av direktivets tillåtelse av ”bestämmelser om navigering i vissa vatten i syfte att skydda miljön och vattenvägarnas uppbyggnad

794 Hugo Tiberg SvJT 2009 och trygga säkerheten”. Att denna undantagsregel för speciella vattenpassager skulle, ifråga om ett visst slag av eljest miljögodkända båtar, kunna legitimera ett så allmänt förbud som vattenskoterförordningens finner inget stöd i direktivets ordalag, preambel eller dess kommentar3. Direktivet avsåg att genom en noggrann sållning tillse att marknaden begränsades till säkerhets- och miljömässigt godtagna farkoster, vilka i gengäld skulle få fritt säljas och cirkulera inom EUområdet.
    Dessa förhållanden kan inte gärna ha undgått EG-domstolen. När
domstolen i sammanhanget pekar på länsstyrelsernas skyldighet enligt förordningens 3 § att förordna ytterligare körningsområden utöver de allmänna farlederna måste den ha menat att kvarvarande förbjudna områden blir sådana ”vissa vatten” där direktivet tillåter begränsning av godkända farkoster. Ett sådant betraktelsesätt förutsätter att förordningen föranleder länsstyrelserna till en generös tilldelning av åkningsområden utöver allmän farled.
    Motsvarande resonemang kunde ha förts beträffande domens upp
fattning av vattenskotrar som miljöskadliga enligt artikel 30 EGfördraget. Att EG:s lagstiftare implementerat fördraget med ett direktivs harmoniserande detaljregler anses vanligen medföra att dessa på sitt på sitt område utfyller och ger innehåll åt fördragets allmänna regler sådana som artikel 30. Något tecken på sådan supplering syns dock inte i domen, möjligen beroende på att direktivet vid tiden för den åtalade gärningen ännu inte var formellt gällande.
    Domstolen utvecklar istället mer i detalj länsstyrelsernas funktion
enligt 3 § vattenskoterförordningen och i synnerhet deras skyldighet att ”alltid” anordna områden utöver de allmänna farlederna, vilka domstolen som nämnts (punkterna 25 och 38) ser som helt otillräckliga. Härvid inskränker domstolen sin bedömning till förordningens tjänlighet för ändamålet, medan det hänskjuts till den svenska domstolen att avgöra huruvida länsstyrelserna faktiskt fyllt sin uppgift enligt förordningen.
    När EG-domstolen som villkor för förordningens giltighet ställer
kravet att länsstyrelserna ska ha fullgjort sin skyldighet enligt dess 3 § och gjort det inom den skäliga tid som erfordras för ärendenas beredning, medför detta ett allmänt krav på landets länsstyrelser. Det går inte att förklara förordningen ogiltig i ett eller annat län och giltig i övriga, utan det krav som kan härledas från domen måste vara tillgodosett för landet i sin helhet.
    Hur den svenska domstolen närmare ska bedöma länsstyrelsernas
fullgörande av sina uppgifter framgår inte av det sammanfattande svaret på annat sätt en genom hänvisning till kraven i vattenskoterförordningen. För undvikande av repetition uppskjuter jag den bedöm-

3 I kommentaren till direktivets artikel 2 (2) klargörs att det kan röra sig om fartbegränsningar, storleksbegränsningar för vissa kanaler, särskilda problem med föroreningar och buller mm.

SvJT 2009 Om vattenskotrar efter EG-dom 2009 795 ningen till en avslutande värdering av vattenskoterförordningens verkan inför svensk domstol. Redan ur EG-domstolens motivering kan dock utläsas att det är bestämmelsernas inverkan på den fria rörligheten som sätter gränsen för de inskränkningar som kan tillåtas, samt att avvägningen inte får innebära en inskränkning som "går utöver vad som krävs för att uppnå målet att skydda miljön”. Vad domstolen vitsordat om de allmänna farledernas otjänlighet för skoterfärd liksom vad som kan härledas från resonemangen om fritidsbåtdirektivet tyder dock på att det måste röra sig om områden av en helt annan storleksklass än de allmänna farlederna.
    Som tidigare antytts har de åtalade redovisat en initial sänkning av
försäljningsvolymen av 90 procent för ett märke och 93 procent för ett annat vid reglernas införande.4 Denna nästan totala utsläckning av efterfrågan påverkades uppenbarligen inte av någon förväntan att länsstyrelserna skulle tillgodose önskade användningsbehov. Det verkar som en rimlig inställning av köparna: från en träff rapporterad av Naturvårdsverket den 13 januari 20055 anges chefsjurister från landets länsstyrelser ha varit överens om att länsstyrelserna inte kan väntas förordna några skoterområden ex officio. Den restriktion som deras hantering sedan visat bär syn för sägen.
    Länsstyrelsernas implementering av vattenskoterförordningen har
nämligen genomgående gått ut på att för ändamålet begränsa de allmänna farledernas omfattning till den trafikmässigt allra farligaste mitten samt att anvisa vägar att nå dit. I den mån man anvisat ytterligare områden rör det sig om små platser om några hundra meters diameter användbara endast för runtkörning, dvs. just sådan leksaksanvänding av skotern som staten och de åtalade varit överens i målet om att man inte vill uppmuntra. En länsstyrelse har till och med förbjudit all användning av vattenskotrar i ett helt landskap, inklusive i de allmänna farlederna.
    Redan från dessa utgångspunkter är det knappast möjligt att finna
annat än att landets länsstyrelser inte uppfyllt sin anvisningsskyldighet på det sätt som EG-domen kräver. I synnerhet vid beaktande den frikostiga tilldelning av åkningsområden som måste vara förutsatt för fritidsbåtdirektivets tillämpning framstår länsstyrelsernas praxis som helt inadekvat. En granskning av de krav som styrelserna bort tillgodose enligt vattenskoterförordningens 3 § bestyrker ytterligare bedömningen men får anstå till den avslutande utvärderingen av dagens rättsläge.
    Därmed verkar det ganska klart att länsstyrelserna i gemen inte hel
ler visat sig ha uppfyllt sin anvisningsskyldighet inom den rimliga tid från förordningens ikraftträdande som EG- domstolen förutsätter. För

4 Siffrorna framgår av skriftliga intyg från de svenska generalagenterna för BRP resp. Yamaha, framlagda för EG-domstolen i målet C-142-05. 5 Minnesanteckningar cirkulerade till samtliga länsstyrelser 2005-01.20 Dnr 548293-05 Rv.

796 Hugo Tiberg SvJT 2009 Mickelssonmålet anger domstolen att de tre veckor som förflutit från ikraftträdandet till körningen ”inte nödvändigtvis” behöver innebära för långt dröjsmål men att den nationella domstolen ska kontrollera att förordnandet sker inom skälig beredningstid. Efter de fem år som numera har förflutit kan det inte heller finnas möjligheter att bota försummelserna genom nya förordnanden.
    Om domstolens miljöbedömning tycks ha tillkommit under press
från fyra samverkande medlemsländer, innebär domen ändå inget oförbehållsamt godkännande av läget under vattenskoterförordningen idag. Utan att behöva brännmärka en medlemsstats lagstiftning har domstolen funnit vägen att ställa tre villkor för dennas giltighet, vilket gjort det möjligt att överlämna skarprättandet till den svenska domstolen. Sådan länsstyrelsernas behovstäckning visar sig kan en bedömning svårligen komma fram till att förordningens krav är uppfyllda i sak. Att tidsfristen för föreskrivna förordnanden sedan länge måste ha gått ut är som sagt obestridligt. Förordningen har därmed visat sig inte uppfylla de villkor som domstolen uppställt för dess giltighet.

Notifieringskravet
Oavsett hur man bedömer innebörden av EG-domstolens avgörande
finns det emellertid en oavgjord fråga rörande förordningens tillämplighet, vilken domstolen inte kunde ta ställning till. Enligt direktiv 98/34/EG ställs krav på anmälan (notifiering) till kommissionen för att viss lagstiftning inom EG-rätten ska få tillämpas. Det är oomtvistat att vattenskoterförordningen faller under detta krav.
    Den ursprungliga vattenskoterförordningen 1993 ändrades 1996.
Domstolarna tolkade ändringen så att flytande vattenskotrar fick användas i samma utsträckning som vilken båt som helst, medan sjunkskotrar var hänvisade till områden som kommunerna kunde förordna. Detta var tydligen inte regeringens avsikt, och för att stävja domstolarnas tolkning notifierade man i juni 2003 hos EG-kommissionen en ändring som placerade alla vattenskotrar under samma förbud. Kommissionen anförde vägande invändningar mot förslaget, vilket enligt reglerna måste frysas i fyra månader för att medlemsstater skulle få tillfälle till synpunkter. Svenska staten låg lågt, och istället för att svara på kommissionens anmärkningar antog man plötsligt utan remissförfarande i juni 2004 den nya texten, i vilken användningen av vattenskotrar i princip inskränktes till allmänna farleder. Denna text angavs som en ändring av den gällande men hade ny rubrik och alltigenom nya paragrafer. Denna produkt notifierades aldrig till EU.
    När kommissionen och enskilda parter påtalade bristande notifika
tion anförde regeringen att kommissionens anmärkningar från 2003 hade avsett det allmänna förbud mot vattenskoteråkning som gällt alltifrån förordningens tillkomst och att den nya textens tillåtelse av åkning i allmän farled och områden som länsstyrelserna kan förordna

SvJT 2009 Om vattenskotrar efter EG-dom 2009 797 innebar en liberalisering av förordningen, vilken inte behöver notifieras. Påståendet att förordningen 2004 innebär en liberalisering var en medveten förvrängning. Det kan stämma med vad regeringen avsåg med 1996 års förordningsändring, men sedan domstolarna fastställt innebörden till att innebära fri åkning för flytskotrar, är det den innebörden som gäller. Fri åkning för flytskotrar medför att en inskränkning till allmän farled och möjliga länsstyrelseområden är ogiltig i brist på notifiering till EU.
    Luleå tingsrätt ställde aldrig notifieringsfrågan till EG-domstolen,
tydligen för att den inte haft någon framträdande roll i rättegångsförhandlingen. Frågan ställdes däremot i ett parallellmål i Handens tingsrätt, åklagaren mot Sandström, där tingsrätten till EG-domstolen utöver frågor liknande dem i Mickelssonmålet tillade en fråga om vederbörlig notifiering (mål C-433/05). Under förberedelsen av Mickelssonmålet begärde de åtalade sammanläggning med Sandströmsmålet så att även notifieringsfrågan skulle kunna upptas. Det avslog domstolen.
    Notifieringsfrågan är därmed inte avgjord på EG-nivå och medför
ytterligare en grund för ogiltighet av vattenskoterförordningen i dess utformning 2004. Frågan är rest i det svenska Mickelssonmålet och måste upptas där, och varken de många ytterligare mål som vilandeförklarats i avvaktan på EG-domstolens nu fällda avgörande eller andra mål som kan komma upptas innan förordningen blivit vederbörligen notificerad kan avgöras utan att frågan prövats eller regeringen ingett och fått prövad en ny notifieringsanmälan.

Rättsläget efter domen
Det förefaller alltså som om vattenskoterförordningen är ogiltig redan
på grund av att EG-domstolens förutsättningar inte är uppfyllda. Det måste gälla såväl domstolens uttalanden om fritidsbåtdirektivet som för förbudets proportionalitet under EG-fördraget. Härtill kommer ogiltigheten på grund av bristande notifiering av 2004 års författningsändring, och beträffande vilande mål, en legalitetsfråga huruvida straff kan ifrågakomma efter så lång tidsutdräkt i domstol.
    Inför möjligheten att någon av de angivna förutsättningarna skulle
ändras — eller rentav anses brista — och att dessutom notifieringsbristen skulle botas eller inte beaktas i något mål, är det ändå skäl att se närmare på innebörden av de krav som EG-domen ställer på lagstiftning och nationell domstolstillämpning.
    Rent generellt kan domen — i synnerhet vid tillämpning på andra
fall än det Luleåfall för vilket den givits — inbjuda till tvekan med hänsyn till dess uppenbara förenkling av frågeställningarna, med jämställande av alla skotertyper och användningar och med ohöljd preferens för regeringarnas påståenden utan ens omnämnande av framlagd motbevisning. Oförenligheten med att EG-lagstiftaren efter omsorgsfull prövning har godkänt de CE-märkta skotrarna ger dessutom

798 Hugo Tiberg SvJT 2009 domstolarna motstridiga signaler, och man kunde frestas se svartlistningen som otillämplig på godkända farkoster.
    Omedvetet eller ej tycks dock EG-domstolen faktiskt ha sett vatten
skotrar i gemen som miljöfarliga. Det skulle knappast ses som lojalt av en svensk domstol att åsidosätta den bedömningen. Istället får en uttolkare se till de begränsningar som domen själv anger för vattenskoterförordningens giltighet.
    Som tidigare framhållits tillgodoser domen den för marknaden
nödvändiga rörelsefriheten främst genom hänvisning till de fria områden som länsstyrelserna ska anordna utanför de allmänna farlederna. Det är här man måste använda de kriterier vattenskoterförordningens 3 § uppställer för områden som ”alltid” ska anvisas. En bestämning av den regeln måste ske enligt vanlig lagtolkning.
    Relevant för denna tolkning är också tillkomsten av den märkligt
formulerade bestämmelsen att länsstyrelsen ska ”dock alltid” anvisa vissa slags områden. De citerade orden har i sista stund tillagts i handskrift inför regeringssammanträdet för att bemöta EG-kommissionens kritik från 2003 mot att förordningen infört ett allmänt förbud, och de skulle alltså tjäna till att göra förbudet mindre ”allmänt”. I sin senkomna kommentar till EG-kommissionen har regeringen även påstått att den valda metoden ”inte innebär att fler eller större vattenområden görs otillgängliga för vattenskoteranvändning än om varje skyddsområde utpekats särskilt” (citerat i Nacka TR:s nedannämnda dom 2005-01-13 i mål B 2001-04 s. 7). Inget av detta är förenligt med den njugghet med vilken länsstyrelserna utövat sina mandat. Att underkänna förordningen är mot den bakgrunden inget avståndstagande mot EG-domstolens miljövärdering utan innebär fullgörande av den prövning som domstolen uttryckligen ålagt den nationella domstolen.
    Med vetskap om hur länsstyrelserna tillämpat den dem ålagda
prövningen går det inte att på en körning utom allmän farled rättsenligt tillämpa bestämmelsen att vattenskotrar får, förutom i allmän farled, köras endast i länsstyrelseområden. I Mickelssonmålet kan visserligen sägas att körningen inträffat så snart efter förordningens ikraftträdande att områdets status kunde vara oviss, men detta får enligt rättspraxis inte ses som ett körningsförbud på området.
    I Nacka tingsrätts nyss anförda fall hade en person några dagar ef
ter ikraftträdandet kört vattenskoter i en vik på Värmdö utanför Stockholm. Tingsrätten, som inte ansåg sig behöva något förhandsutlåtande från EG-domstolen, framhöll att det vid gärningstillfället inte fanns några tillåtande länsstyrelseföreskrifter och fann att ”en tilllämpning av förordningen vid det tillfället ... innebär nära nog ett allmänt förbud mot vattenskoteråkning” I överklagande till hovrätten framhöll åklagaren långt senare att länsstyrelsen fortfarande inte sett skäl att anvisa området för skoteråkning. Detta hindrade inte Svea

SvJT 2009 Om vattenskotrar efter EG-dom 2009 799 hovrätt från att i avgörande den 26 september 2005, mål B 1153-05 fastställa utgången, med särskilt betonande av legalitetsprincipen:

”Eftersom det således var oklart om Mörtnäsviken utgjorde vattenområde som var undantaget från vattenskoteranvändning kan, mot bakgrund av … legalitetsprincipen, åklagarens gärningspåstående att framförandet var förbjudet inte vinna bifall”.6

Fri körning förutsätts tydligen gälla så länge länsstyrelsen inte utövat sitt mandat. När länsstyrelsen gjort sitt val, är det klargjort var körning är tillåten men knappast att all annan körning är otillåten. Ty det kan inte förutsättas att den använda körplatsen verkligen blivit prövad, såsom vid vanlig förbudsgivning. Sedan den EG-rättsliga proportionalitetsprincipen har förklarats kräva tillämpning av förordningens platstilldelningsregel, kan man inte på den åtalade lägga risken att det aktuella området förblivit oprövat. Om alltså platsen är sådan som enligt domstols bedömning bort vara upplåten, måste den straffrättsliga legalitetsprincipen kräva att den åtalade frikänns. Om ett åtal enligt vattenskoterförordningen 2 § skulle föras idag med påstående att någon kört utanför länsstyrelseförordnat område, måste det alltså, även bortsett från förordningens ogiltighet, vara öppet för den åtalade att resa invändningen att platsen enligt förordningens kriterier bort vara upplåten. Invändningen reser frågan om förbudets relevans just där, vilket domstolen måste pröva, med bevisbördan tungt på åklagaren, såsom alltid i straffrätten.
    Vid en sådan prövning måste tillämpas de kriterier som vattensko
terförordningens 3 § uppställer, men domstolarna kan enligt legalitetsprincipen inte tillämpa den restriktivitet som regeringen kan ha förväntat från länsstyrelserna. Och skulle till äventyrs någon länsstyrelse vid tiden för domstolsprövningen ha förordnat det använda området till vattenskoterområde, följer dessutom av samma legalitetsregel att den åtalade inte kan fällas för körningen. Det påpekar även EG-domstolen under punkt 43.
    De kriterier som domstolarna kan hämta från 3 § vattenskoterför
ordningen avser (1) vattenområde som är så starkt påverkat av annan mänsklig verksamhet att tillkommande buller och andra störningar från vattenskoteranvändning inte kan anses utgöra en betydande olägenhet för allmänheten eller miljön, (2) vattenområde utan närhet till bostadsområde eller fritidshusområde som har ringa värde för natur- och kulturmiljövärden mm, samt (3) annat vattenområde där vattenskoteranvändning inte medför olägenheter för allmänheten genom buller eller andra störningar och inte heller medför risk för skador eller störningar av betydelse för djur- eller växtlivet eller spridande av smittsamma sjukdomar.

6 Det är på denna redan från början tillgängliga grund som Luleå tingsrätt frikänt de åtalade Mickelsson och Roos. EG-processen och fyra års väntan på dom har varit förgäves.

800 Hugo Tiberg SvJT 2009 Med hänsyn till att godkända vattenskotrar hör till de tystaste av motorbåtar, så gott som alltid har långt mindre utsläpp per åkande än dessa och bildar långt mindre svall än andra ska det mycket till för att en domstol med iakttagande av legalitetsprincipen skall kunna fälla någon som ansvarsfullt kört en sådan vattenskoter för hans blotta förande av farkosten. Där annan motorbåtstrafik förekommer kan nyttig skoteranvändning, som för ärenden och skolskjutsning, eller för förbindelse med egen brygga, svårligen brännmärkas så länge den inte medför någon särskild störning. Straffbarhet kunde möjligen tänkas vid plats där djurlivet kan störas såsom nämnts under paragrafens punkt 3 eller om flyttning av vattenskotrar mellan sjöar visas ha medfört spridning av sjukdomar enligt samma punkt, men om sådana beteenden skulle vara särskilt framträdande för vattenskoteråkare har det knappast med farkosten som sådan att göra; påståenden att skotrar är ägnade att föras över grunda mjukbottnar har visat sig felaktiga. Närmast är det nog buskörning på begränsade områden som kunde komma att drabbas av straff. En sådan tillämpning av förordningen har varit okontroversiell alltifrån början och är sedan länge brännmärkt i sjölagen 20 kap. 3 §.
    Såsom läget ser ut för närvarande, bör dock den nämnda pröv
ningen knappast vara aktuell. Den av EG-domstolen utmätta tiden för rimliga anvisningar har som sagt runnit ut för länsstyrelserna, och förordningen har förlorat sin kraft. Härutöver måste också förklaras hur regeringen kan påstå att de icke notifierade reglerna från 2004 är vederbörligen anmälda till EU.
    Efter avklarande av den målbalans som nu väntar, kan möjligen
ifrågasättas om man genom ny förordning vill belägga vattenskoteranvändningen med dessa begränsningar som så ihärdigt eftersträvats intill rättegången 2005. Under den tid som förflutit lär de moderna flytskotrarnas miljövänliga egenskaper och användbarhet för nyttiga ändamål ha blivit alltmer uppenbara för allmänheten. Samtidigt har användarna genom envist processande gjorts alltmer medvetna om den ovilja som väckts av meningslös eller skadlig körning. Genom den nuvarande förordningens overksamhet kan man kanske hoppas på en nyktrare bedömning av en framtida lagstiftare, inriktad på störande och skadlig användning snarare än på farkosternas utseende. En sådan inställning finner redan fullt stöd i sjölagen 20:3.