Litteratur

 

 

 

Ny juridisk litteratur
Civilrätt
Axel Adlercreutz och Bernhard Johann Mulder Avtal. Lärobok i allmän avtalsrätt (12 uppl. Norstedts 2009, 111 s.). Boken ger en samlad framställning om den svenska allmänna avtalsrätten. Den behandlar frågor om slutande av avtal, avtal genom fullmäktig, avtals ogiltighet, oskäliga avtalsvillkor och avtalstolkning. Sten Andersson, Svante Johansson och Rolf Skog Aktiebolagslagen. En kommentar. Del I–III. Med supplement 4, juni 2009 (Norstedts, 2009). Boken är en uppdatering av författarnas kommentar från år 2006. Clas Bergström och Per Samuelsson Aktiebolagets grundproblem (3 uppl. Norstedts 2009, 278 s.). Boken erbjuder en samlad framställning kring temat bolagsstyrning (corporate governance). I denna upplaga har lagts till ett kapitel om kapitalanskaffning. Några kapitel och mindre avsnitt har utgått. Ulf Bernitz Svensk och europeisk marknadsrätt 1. Konkurrensrätten och marknadsekonomins rättsliga grundvalar (2 uppl. Norstedts 2009, 268 s.). En grundläggande bok om konkurrensrätten och marknadsekonomins rättsliga grundvalar. Den nya upplagan behandlar rättsläget efter införandet av 2008 års svenska konkurrenslag. Rolf Dotevall Samarbete i bolag. Om personbolag (2 uppl. Norstedts 2009,180 s.). Boken ger en översikt av de rättsregler som rör handelsbolag och kommanditbolag samt enkla bolag. Den behandlar bl.a. frågor som rör bolagens bildande och upphörande samt beslutsförfarandet i bolagsverksamheten. I denna upplaga är framställningen kompletterad med ny rättspraxis och ny litteratur inom området. Enklare beslutsfattande i ekonomiska föreningar. Delbetänkande av Föreningslagsutredningen (SOU 2009:37). Förenklingar i aktiebolagslagen m.m. Slutbetänkande av Utredningen om ett enklare aktiebolag (SOU 2009:34). Trygve Hellners och Mikael Mellqvist Lagen om företagsrekonstruktion. En kommentar. (Uppl. I:I 2009, 298 s.). Boken är ett nytryck av den kommentar som gavs ut i februari 1997 med ett uppdaterat förord. Johnny Herre under medverkan av Jan Ramberg Konsumentköplagen (3 uppl. Norstedts 2009, 531 s.). I den nya upplagan behandlas bl.a. lagändringar som tillkommit på grund av EGdirektivet 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och därmed förknippade garantier. Vidare berörs ny HD-praxis och pleniavgöranden från ARN. Konsumenttjänster m.m. (Ds 2009:13). Moderna hyreslagar. Slutbetänkande av Hyreslagsutredningen (SOU 2009:35). Modernare adoptionsregler. Betänkande av 2008 års adoptionsutredning (SOU 2009:61). Mats Sjösten Vårdnad boende och umgänge samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser (3 uppl. Norstedts 2009, 325 s.). Boken be-

handlar reglerna i 6 kap. och 1 kap. föräldrabalken. Den nya upplagan har utökats med ett kapitel som behandlar reglerna om verkställighet av domstolsavgöranden eller avtal om vårdnad boende och umgänge. Erland Strömbäck, Gunnar Olsson och Mats Sjögren. Trafikskadelagen. Ersättning vid trafikskada (7 uppl. Norstedts 2009, 199 s.). En heltäckande lagkommentar som beskriver trafikskadelagen på ett enkelt och lättfattligt sätt. Framställningen har i den nya upplagan fördjupats på åtskilliga punkter. Karin Åhman (redaktör) Äganderätten. Dess omfattning och begränsningar (Iustus, 2009, 165 s.). En antologi som består av nio fristående uppsatser på temat omfattningen och begränsningen av egendomsskyddet i 2 kap 18 § regeringsformen och Europakonventionen.

 

Konstitutionell rätt
JO — Lagarnas väktare (Sveriges riksdag, 2009, 365 s.). En jubileumsskrift med anledning av att det är 200 år sedan JO-ämbetet inrättades genom antagandet av 1809 års regeringsform. Skriften innehåller 18 uppsatser med anknytning till JO-ämbetet.
    Maktbalans och kontrollmakt (Sveriges riksdag, 2009, 596 s.). Boken har framställts med anledning av 200-årsminnet av 1809 års regeringsform. Den behandlar författningsutvecklingen under den tid som 1809 års regeringsform var i kraft och innehåller 14 uppsatser av historiker, rättsvetare och statsvetare.

 

Straffrätt
Christian Diesen och Eva F Diesen
Övergrepp mot kvinnor och barn — den rättsliga hanteringen (Norstedts, 2009, 356 s.). Boken är baserad på en studie under åren 2005–2008 av förundersökningar och domar rörande våldtäkter, sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel, kvinnomisshandel och barnpornografibrott. Försenad årsredovisning och bokföringsbrott, m.m. Slutbetänkande av Utredningen om enklare redovisning (SOU 2009:46) Malin Sjöstrand Smugglingsbrott som ekonomisk och organiserad brottslighet. Rättspolitik. Rättsregler. Rättstillämpning (Santérus 2009, 402 s.). I boken presenteras de regler som gäller för skatte- och smugglingsbrott som begås i samband med gränsöverskridande varutransaktioner. Vidare redogörs bl.a. för olika definitioner av begreppen ekonomisk och organiserad brottslighet. Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism (Ds 2009:17).

 

Processrätt
Gunnel Lindberg Straffprocessuella tvångsmedel — när och hur får de användas? (2 uppl. Thomson Reuters 2009, 844 s.). I boken redogörs för tolkningen och tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen i rättegångsbalken och anknytande författningar. Den nya upplagan behandlar bl.a. ny lagstiftning om hemliga tvångsmedel samt rättspraxis som rör tvångsmedlen i övrigt. Marie Öhrström Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. En handbok och regelkommentar för skiljeförfaranden (Norstedts 2009, 355 s.). Boken ger en praktisk vägledning till olika typer av kommersiell tvistlösning och innehåller detaljerade kommentarer till Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts regler.

Miljörätt
Områden av riksintresse och Miljökonsekvensbeskrivningar. Slutbetänkande av Miljöprocessutredningen (SOU 2009:45).
    Vattenverksamhet. Delbetänkande av Miljöprocessutredningen (SOU 2009:42).

 

Offentlig rätt
Avskaffande av filmcensuren för vuxna — men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan. Betänkande av Utredningen om översyn av filmgranskningslagen m.m. (SOU 2009:51).
    Behovsbedömning av annat än ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (Ds 2009:18).
    Bättre och snabbare insättningsgaranti. Betänkande av 2007 års insättningsgarantiutredning. (SOU 2009:41).
    Den nya migrationsprocessen. Betänkande av Utvärderingsutredningen (SOU 2009:56) Den nya skollagen — för kunskap, valfrihet och trygghet (Ds 2009:25). Effektiva transporter och samhällsbyggande — en ny struktur för sjö, luft, väg och järnväg. Huvudbetänkande av Trafikverksutredningen (SOU 2009:31).
    En ny kollektivtrafiklag. Delbetänkande av Utredningen om en ny kollektivtrafiklag (SOU 2009:39. Ulrik von Essen Processramen i förvaltningsmål. Ändring av talan och anslutande frågor (Norstedts, 2009, 303 s.). I boken undersöks vad som får prövas i förvaltningsmål, bl.a. behandlas hur parterna kan ändra sin talan och i vilken utsträckning domstolarna kan påverka ramen för prövningen.
    Fiskevård i enskilt vatten — en översyn av lagen om fiskevårdsområden. Delbetänkande av Fiskelagsutredningen (SOU 2009:53). Niclas Forsberg Upphandling enlig LOU, LUF och LOV (Norstedts, 2009, 358 s.). En handbok som beskriver offentlig upphandling enligt lagen om offentlig upphandling, enligt lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster samt upphandling enligt lagen om valfrihetssystem. Härutöver beskrivs bl.a. konkurrenslagens tillämpning på upphandlingsområdet. Förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen (Ds 2009:26). Ingen får vara Svarte Petter. Tydligare ansvarsfördelning inom socialtjänsten. Betänkande av Vistelseutredningen (SOU 2009:38). Koncessioner för el- och gasnät. Slutbetänkande av Energinätsutredningen (SOU 2009:48). Ulf Lindqvist och Sten Losman Kommunallagen i lydelsen den 1 mars 2009. En handbok med lagtext och kommentarer (11 uppl. Norstedts 2009, 244 s.). Den nya upplagan har motiverats främst av lagändringar åren 2008 och 2009 om kompetens, remiss, revision och delegation. Ny lag om ekologisk produktion (Ds 2009:27). Nya rättsmedel m.m. på upphandlingsområdet (Ds 2009:30). Patientnämnderna — begränsning av sekretessbrytande bestämmelse (Ds 2009:31). Registrering av personuppgifter vid katastrofer utomlands (Ds 2009:12). Socialtjänsten. Integritet — Effektivitet. Betänkande av Socialtjänstdatautredningen (SOU 2009:32). Återvändandedirektivet och svensk rätt. Betänkande av Förvarsutredningen (SOU 2009:60).

 

Skatterätt
Mari Andersson, Anita Saldén Enérus och Ulf Tivéus Inkomstskattelagen. En kommentar. Del I, 1– 28 kap. och Del II, 29–66 kap. (Utgåva 2009, Norstedts, 1118 s.). I denna upplaga kommenteras inkomstskattelagen i dess lydelse den 1 januari 2009.
    Det nya punktskattedirektivet (Ds 2009:23) Effektivare skatter på klimat- och energiområdet (Ds 2009:24) Moderniserade skatteregler för ideell sektor. Betänkande av Stiftelse- och föreningsskatteutredningen (SOU 2009:65) Skatt på fluorerade växthusgaser. Betänkande av Utredningen om skatt på fluorerade växthusgaser (SOU 2009:62).
    Skatteförfarandet. Slutbetänkande av Skatteförfarandeutredningen (SOU 2009:58).
    Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet. Betänkande av Gåvoincitamentsutredningen (SOU 2009:59).
    Skatterabatt på aktieförvärv och vinstutdelningar. Betänkande av Skatteincitamentsutredningen (SOU 2009:33).

 

Arbetsrätt
En enklare ledighetslagstiftning (Ds 2009:15).
    En ny modell för arbetsmiljötillsyn. Delbetänkande av Styrmedelsutredningen (SOU 2009:40).
    God arbetsmiljö — en framgångsfaktor? En skrift från Arbetsmiljöpolitiska kunskapsrådet (SOU 2009:47).
    Integritetsskydd i arbetslivet. Betänkande av Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet (SOU 2009:44). Tommy Iseskog Uppsägning vid arbetsbrist (4 uppl. Norstedts 2009, 195 s.). Boken behandlar systematiskt och praktiskt de juridiska regler som gäller när en anställning ska sägas upp på grund av arbetsbrist. Lars Lunning Fackliga förtroendemän. Kommentar till förtroendemannalagen (8 uppl. Norstedts 2009, 180 s.). I boken behandlas olika slag av facklig verksamhet på arbetsplatsen. Härutöver redovisas mer översiktligt ämnen såsom fackliga kurser, koncernfacklig verksamhet samt över 200 rättsfall på förtroendemannalagens område. Sedan den förra upplagan har tillkommit bl.a. rättsfall från den europeiska rättens område. Tor Nitzelius och Göran Söderlöf Omsorgernas arbetsmiljö. Praktiska typfall i omsorgerna, vården och socialtjänsten (Norstedts, 2009, 244 s.). I boken behandlas bl.a. arbetsgivares och skyddsombuds skyldigheter och möjligheter i arbetsmiljöfrågor samt frågor kring arbetsmiljöbrott.

 

Utländsk och internationell rätt
Ditlev Tamm Global retskultur — en indføring i komparativ ret på historisk grundlag (Samfundslitteratur 2009, 223 s.). Boken handlar om rätten som globalt fenomen, om förståelsen för främmande rättskulturer och om rätten som ett kulturfenomen. Per Sevastik (red), Katrin Nyman-Metcalf, Sia Spiliopoulou
Åkermark och Olle Mårsäter En bok i folkrätt (Norstedts, 2009, 378 s.). I boken redogörs för folkrättens karaktär och spelregler. Den behandlar bl.a. folkrättens doktrin, källor, subjekt och internationella organisationer. Nils-Olof Berggren

JOEL SAMUELSSON, Tolkning och utfyllning. Undersökningar kring ett förmögenhetsrättsteoretiskt tema. Iustus Förlag 2008. 660 s.,

Böcker kan läsas på olika sätt.* Detta gäller också juridiska böcker. Läsaren har alltid en möjlighet att välja en synvinkel eller ett bestämt kunskapsintresse, normalt sitt eget. Men denna möjlighet är samtidigt ett måste, och ett tungt val om man försöker göra valet medvetet och med respekt för författaren. Joel Samuelssons doktorsavhandling kan lätt läsas som en kritik av det realistiska avtalsrättstänkandet i Sverige och i Norden, d.v.s. en kritik av (i sig mycket olika) realister som Kurt Grönfors och Thomas Wilhelmsson. Man kan läsa Samuelsson som att han påstår, att viljan, den traditionella rättsskapande viljan, hållit sin avgörande position, trots den realistiska kritiken. Detta på samma sätt som också avtalsfrihetens princip hållit sin position trots den internationella kritiken av P.S. Atiyah och andra. Ändå säger Samuelsson inte att Grönfors och Wilhelmsson hade fel eller att Atiyah har blivit obsolet. De båda nordiska avtalsrealisterna, den ena mera modern (Grönfors) och den andra senmodern (Wilhelmsson), som förresten hyllar varandra, beskriver utvecklingen i avtalsrättstänkandet på samma sätt. Den moderna utvecklingen har gått från formerna till innehållet, från formalistiska argument till reella hänsyn och andra normativa, innehållsmässiga argument. Så här har realisterna alltid brukat beskriva förändringarna i juridiken.

 

* Texten har ambitionen att fånga den stil och atmosfär som disputationsakten hade. Joel Samuelsson disputerade vid Uppsala Universitet den 23 maj 2008 och recensenten var fakultetsopponent.

    Mitt sätt att läsa Samuelsson bok som kritik är att uppfatta denna kritik som mer grundläggande. Det är inte beträffande svaret som doktoranden Samuelsson är oense med professorerna Grönfors och Wilhelmsson. Samuelsson är oense med sättet att ställa frågan och därmed också med sättet att bygga upp svarsalternativ. Det sätt som Grönfors och Wilhelmsson ställer frågan tvingar oss att välja mellan att vara antingen modern eller traditionell, att antingen ställa realiteterna framom teorierna eller att vara orealistisk och på så sätt samtidigt vara i juridiken opragmatisk, något som är ännu värre i Norden. Om det är något fel med sättet att ställa frågan, vad skulle då vara ett bättre sätt att ställa frågan? Här tror jag att det finns en annan risk att läsa för mycket i Samuelssons arbete. Han vill inte göra saken som sådan, d.v.s. juridiken, dess argument och den debatt som vi har haft i den allmänna förmögenhetsrätten, bättre. Han vill göra språkkritik i anda av den sena Ludvig Wittgenstein, med inslag av Hans-Georg Gadamer och Martin Heidegger. (Gadamer speciellt i dimensionen om förståelse och tolkning och deras förutsättningar. Heidegger speciellt med argumenten att lyssna för att inte för hastigt trampa över problem till svar, och att lära sig att lämna saker och ting såsom de redan är). Sådan språkkritik gör inte saker och ting, den materiella världen eller ens det juridiska språket, bättre. Sådan kritik öppnar bara (sic!) onödiga och ofruktbara tankeknutar, och gör därmed tänkandet, inklusive det

juridiska tänkandet, fritt från en onödig börda. Därmed blir tanken fri att göra det som tänkandet alltid har haft som sin uppgift: att tänka! Kanske blir den också fri att bättre förstå det som har varit och det som är på gång. På gång var och med vad då? Jo, på gång i vår tids avtalsrätt, och på gång med tolkning och utfyllning.
    Eller snarare sagt: på gång med tolkning. Egentligen är det nämligen just idén om tolkning och tolkningens roll i den process vi lär oss känna igen när vi rättsligt godkänner avtalsinnehållet, som har blivit styvbarnet i den realistiska svenska (och nordiska) avtalsläran. På s. 125 heter det (parentes i original!):

 

”… (förevarande studie kan betraktas som ett försök att åstadkomma en postrealistisk rekonstruktion av det avtalsrättsliga tolkningsbegreppet) …”

 

Vad har då skett med tolkningsbegreppet genom det realistiska inflytandet? Ja, det är detta boken handlar om, om man läser det från den synvinkeln som jag just har beskrivit. Och då kan man säga, med en metafor, att kapitlen i boken (närmare sagt i dess andra avdelning, d.v.s. kapitlen 5–10), är variationer av samma tema, eller hellre kontrapunkter för den grundmelodin om realismens ”shortcomings”. (Här använder jag det engelska uttrycket för då kommer till synes att Samuelsson inte påstår att realisterna skulle ha haft fel, utan att realisterna inte har kunnat uttömma tematiken kring tolkningen. Han påstår istället att realisterna har åstadkommit något som vi ännu uppskattar och som har blivit en del av vår nordiska rättsidentitet, men som samtidigt har lämnat i skuggan några centrala saker som inte kan eller borde trampas över.) — Och se nu här: jag börjar själv använda parentes på ett sätt som liknar själva avhandlingen (där förutom parenteserna också fotnoterna ofta innehåller mycket grundläggande analyser i språkfilosofi, rättsteori, filosofi, och också juridik). Men detta har att göra med språkkritik: man börjar, och kanske lönar det sig att börja, kritiken i marginalen, eller snarare på ett sätt där man samtidigt tar avstånd från sättet att ställa frågorna. I min värdering är Samuelsson långt mer än en gesäll när det gäller förmåga och skicklighet av detta tillvägagångssätt. Första avdelningen av boken (s. 19–189) är en tankeväckande upplevelse för var och en som är intresserad av möjligheter att göra språkkritik i juridik i en postanalytisk anda. Och postanalytisk betyder här då att inte längre, såsom Alf Ross och andra, börja med idéer om en klar skillnad mellan språket och verklighet. Det betyder inte heller ett krav på att också juridiska begrepp måste ha innehåll med en anknytning till verkligheten. I stället har Samuelsson en respekt för det vanliga juridiska språket och dess vanor som ett avslöjande av verkliga problem, men också som en skärm eller en vilseledande reflektion. Jag tror att Joel Samuelsson har en dröm om rättsvetenskapen generellt och om förmögenhetsrätten speciellt. I Samuelssons dröm liknar rättsvetenskapen inte den skandinaviska sagans hjälte som besegrar olika motståndare och därmed uppfyller viktiga uppgifter. Drömmen är dock inte en mardröm om att all juridik faktisk blir makulatur i och med de ständiga förändringarna. Samuelssons dröm är en berättelse om en gemensam

diskurs om avtalet och dess egenskaper, en diskurs som börjar samtidigt både från ”up” och ”down”, en diskurs där man uppskattar tidigare intellektuella investeringar på deras egna villkor men samtidigt tar avstånd från dem, om det behövs. En diskurs som är medveten om sina möjligheter men också om sina gränser; en diskurs som förnyar vår uppfattning om avtalstolkning. En diskurs som tar fart av och från realismen. En diskurs som liknar den nutida nordiska straffrättsliga och skadeståndsrättsliga diskursen om de centrala rättsliga grundbegreppen där Nils Jareborg har varit en central figur i svensk straffrättsvetenskap, och Håkan Andersson i svensk skadeståndsrätt. En diskurs som har en början men inte ett på förhand bestämt slut.
    Som recensent har jag ett stort dilemma. Enligt skribenten är det bästa att själv läsa boken. Kanske är det till och med det enda sättet att bekanta sig med boken, och samtidigt göra rätta för den. Boken borde kanske läsas av var och en i lugn och ro. På det sättet kunde boken, i bästa fall, få de terapeutiska, eller finare sagt de emancipatoriska effekter, som Joel Samuelsson försöker åstadkomma. Denna effekt produceras genom att vi kan bli av med en onödig tankeknut som är bokens tema, distinktionen mellan tolkning och utfyllning. Nästan såsom vi skulle ta rollen av ”mannen från landet” i Kafkas berättelse ”Inför lagen”, men i stället för att dö vid slutet, skulle vi börja leva. Vi skulle också kunna vara den fluga som inte försöker flyga igenom glaset, utan istället först litet bakåt och sen välja en annan väg. Låter bra … Men vänta! Nu har jag inte kommit helt rätt ihåg det uttryck som används i boken. Direktivet som ges är ju inte ”Läs boken!”, utan ”Se texten!” (se t. ex. sidorna 32, 152, 162 och 201). ”Se texten!” är framställningens budskap. Kanske ger sådan noggrann läsning av bokens text en nyckel för mig i min presentation? Men nej, jag kan inte bli av mitt dilemma med sådana metaforer. Det är nämligen så att när jag presenterar boken, sätter jag mig högre än texten, och ser ner på den. Så har jag lärt min teori, i likhet med det sätt som Alf Ross såg relationen mellan rättsteori och juridik: den analytiska rättsteorin ser ner på juridiken och dess språk. Om jag presenterar boken, kan jag inte undvika att göra en teori om boken, och det är just det som Joel Samuelsson själv inte har velat göra. Han gör ingen teori, det hela handlar om terapeutisk filosofi i anda av den sena Wittgenstein. Han med flugan. Och schackspelet. De två berömda metaforerna. Båda om språket. Och om oss själva, fångade i språket. Eller egentligen påstår Wittgenstein inte att vi skulle vara fångar utan att vi är fria, egentligen, om vi inte blir fångade av — och i — det sätt vi använder språket. Inte vi, men såsom filosofin förklarar för oss att vi egentligen gör. Nej, nu blev det rena rama filosofin! Och boken handlar ju om avtalsrätt. Ett dödläge igen! Jag börjar om. ”Omstart”. Litet långsammare. Och för sista gången, jag lovar. Vi har nämligen rusat förbi — och läsaren av denna recension har ju varit tvungen att göra samma sak med mig — en viktig antydning i boken, en vägvisare. Underrubriken! Boken innehåller ”Undersökningar kring ett … tema”. Boken bygger inte upp en ny teori om skillnaden mellan

tolkning och utfyllning i avtalsrättens allmänna läror. Boken är deskriptiv kritik, och med dessa ”undersökningar” kring temat ”tolkning och utfyllning” kan vi förstå oss själva litet bättre. En läsare borde inte ha några förväntningar om revolutioner i anda 1968, men ändå förstå sig själv litet bättre. Hur så bättre? Jo, därför att distinktionen mellan tolkning och utfyllning lever i oss som akademiska jurister, den är en del av vår intellektuella redskap som nordiska förmögenhetsrättsjurister, men vi har glömt varför det en gång gjordes, och varför det gjordes just på det sätt som vi känner till och känner igen. Och vi har inte (ännu) ”glömt att vi har glömt” — det intellektuella klimatet där distinktionen hör hemma har satt sina spår i oss. Sådana spår som ännu finns i vårt juridiska undermedvetande. Som ett litet monument av myten om den kamp som för länge sedan stod mellan realister och ”De andra”, det vill säga mellan realister och idealister, mellan våra realister och deras metafysiska naturrättare, mellan skandinaviska realister och tyska begreppsjurister, mellan den vettiga juridiken och den dåliga juridiken … Och nu har jag ändå gjort just sådant som Joel Samuelsson inte har velat att någon gör med hans doktorsavhandling. Jag har fångat undersökningarna i en teori om utveckling i den nordiska, och speciellt i den svenska, förmögenhetsrätten. Jag bekänner min synd öppet. Men som en recensent har jag vissa rättigheter. Jag är av annan åsikt än författaren om teoretiseringens nackdelar. Skulle boken vara en — tämligen lång — dikt, skulle författarens utgångspunkt vara, att dikten bara borde läsas och läsas om igen, inte förklaras. Annars blir dikten på något sätt sämre, själva dikten står inte längre i centrumet för läseupplevelsen. Jag tror inte på en sådan romantisk kulturuppfattning. När jag läser Shakespeares Hamlet eller Sofokles Antigone, blir de intressanta, också som teaterpjäser, genom de olika tolkningar och förklaringar som de har getts. Men förstås tror jag inte att någon har uttömt möjligheterna för nytolkningar om Hamlet eller Antigone … eller Samuelsson. Så min läsning av Joel Samuelssons doktorsavhandling är bara en möjlig läsning. En ”dagens teori” om ”dagens bok”. I min läsning är alla de sex undersökningarna i boken, det vill säga kapitlen 5–10, variationer av samma grundtema. Grundtemat har att göra med vår självförståelse som jurister. Distinktionen mellan tolkning och utfyllning är ett — avlägset — eko av grunderna för denna självförståelse. Grunder som vi har, åtminstone i viss mån, glömt. Men alla de sex undersökningarna är menade att väcka känslan av att vi redan känner till dem. Det tyska ordet ”unheimlich” kunde kanske användas här: alla undersökningar berättar om något som vi samtidigt känner som familjärt och främmande. Vad är då innehållet i dessa kapitel? Jag hänvisar här till sammanfattningen av dem i boken, sidorna 202–209. Kapitel 5 är en innovativ analys av distinktionen mellan tolkning och utfyllning i ljuset av vissa andra grundläggande distinktioner som text och verklighet, doktrin och praxis, subjektiv och objektiv, osv. Den centrala figuren är Lennart Vahlén, inte som en krympt torso utan som en levande skribent i sin tid. Kapitel 6 fortsätter analysen med att sätta

distinktionen mellan tolkning och utfyllning i en relation till olika sätt att hantera den. Även om det inte finns någon hållbar rättslig grund för distinktionen blir den inte tom. Distinktionen har en roll i vissa språkspel. Det viktigaste språkspelet för vår förmögenhetsrättsliga identitet är den skandinaviska rättighetsdebatten från 1940- och 1950talet, som är det centrala temat i sjunde kapitlet. Denna debatt och den analytiska begreppsläran utsätts för kritik, speciellt idén om att juridiska begrepp saknar substans. Därmed skulle också distinktionen mellan tolkning och utfyllning vara bara ett stycke onödig och farlig metafysik. I 8 kapitel visas hur denna analytiska attityd leder till att vi inte kan uppskatta det juridiska språket såsom det brukar användas i avtalsrätten. Viljeprincipen har en speciellt viktig roll i detta praktiska språkspel. Men vi kan inte komma bort från det analytiska arvet — och därför måste det kompletteras med hermeneutiska synsätt. Den moderna juridiken blir en kamp och ett spel mellan realism och hermeneutik. I det ytterst intressanta kapitlet 11 tas ett civilprocessuellt tema upp, distinktionen mellan sakfrågor och rättsfrågor. Samuelsson visar att man kan — och borde! — se likheter i de sätt som distinktionerna tolkning/utfyllning och sakfrågor/rättsfrågor görs. Samma funktionalistiska grundattityd kommer till synes när avtalsrätt och processrätt möts. Det är just denna grundattityd, så tydlig hos Per Olof Ekelöf, som gör att man inte kan låta viljan och viljeförklaringar ha den skapande roll som de har för avtalet: ”det vore att tillåta möjligheten av att slutsatsen i rättsfrågan — en värderingsfråga — skulle kunna härledas från fakta. Och det är detta barocka misstag som Hägerström har befriat oss från.” (s. 585). Boken avslutas i ett schizofrent kapitel 11, ”Mot en postrealistisk tolkningslära”. Det innehåller en påminnelse och en eftergift. Påminnelsen har att göra med våra känslor som läsare. Och den känslan Joel Samuelsson hoppas väcka upp är en misstro eller ett tvivel. Behöver vi faktiskt tro att vi måste tro på distinktionen mellan tolkning och utfyllning såsom den presenteras i läroböcker? Mitt svar som en ”testläsare” är här definitivt: Nej! Eller rättare sagt: jag har fått just den känslan av misstro och tvivel som författaren hoppas. Men då så, då är det packat och klart? Nej!? Framställningen fortsätter. Varför? Vad finns det ännu att säga? Ingenting, egentligen. Men, Joel Samuelsson kan inte motstå frestelsen att själv skriva modern (postmodern?) materiell avtalsrätt och inte bara terapeutiska undersökningar. Mot slutet blir det inte bara dekonstruktion utan också rekonstruktion. Och det är ur bokens metodologiska synvinkel ”principvidrigt” (s. 594), en eftergift (kursiv här), motiverad av pedagogiska skäl. För läsarna som inte är så vana vid texten som författaren själv. Avtalsrättare Joel Samuelssons mycket intressanta teori är här att objektiviseringen har gått för långt, så långt att det inte längre stämmer med vår intuition som bekräftas av det vardagliga avtalsspråket, att själva avtalskärnan, det vill säga den gemensamma partsviljan och den gemensamma partsavsikten, skulle sakna rättslig betydelse för avtalets rättsverkningar. Tvärtom, den gemensamma partsviljan är den som vi har i tankarna när vi fastställer rättshandlingens innebörd. Avtalsfriheten är den

centrala punkten här. Och därför är den subjektiva sidan alltid med i den faktiskt föreliggande tolkningsdiskursens praktik. Om vi frågar hur vi på ett vettigt sätt kan tolka avtalet i det konkreta tvistfallet, kan vi testa olika argumentationsformer. Argumentationsformen ”tolkning”, såsom vi har den, är en möjlighet, ”utfyllning” en annan, ”skälighet” en tredje, ”lojalitet” en fjärde, ”bokstavstolkning” en femte, osv. Vilken argumentationsform som passar bäst beror på den aktuella problemsituationen. För detta val finns inget generell test — man måste efter eget omdöme passa på hur långt tolkningsunderlaget bär (s. 608). Distinktionen mellan tolkning och utfyllning kan inte längre grundläggas men den kan vårdas. Den vårdas genom att ha tolkning och utfyllning som resurser bland andra möjliga argumentationsformer. Joel Samuelsson har skrivit en originell och stilig bok. Boken bevisar en utmärkt förmåga att kombinera filosofi, rättsteori, lärdomshistoria, estetik, och inte minst avtalsjuridik. Boken är bra skriven och den är egentligen lätt att läsa. Vad annat kan en recensent då rekommendera än att: läs boken själv!
Juha Karhu

 

 

KARIN WALLIN NORMAN, Kontorätt — Rätt till kontoförda värdepapper. Jure Förlag 2009. 373 s.

 

Karin Wallin Norman har omvälvande ambitioner med sin avhandling om rätt till kontoförda värdepapper. Hennes syfte är ”att lägga grunden till ett helt nytt synsätt ifråga om värdepapper som förmögenhetsrättsliga objekt." För att förstärka budskapet lanserar hon en ny term, "Kontorätt", som skall användas istället för värdepapper.1 Jag vill likna den omvälvande effekten av detta föreställningsskifte med H C Andersens saga om Kejsarens nya kläder. Liksom barnet i sagan pekar KWN på något lika fundamentalt som barnet gör; Kejsaren har inga kläder! Det finns inga värdepap-

 

1 På s. 42 och 160 i Kontorätt förklarar KWN att hon valt begreppet kontorätt för att undvika att behandla kontoförda värdepapper som objekt för äganderätt. Att hon ändå använder termen värdepapper såväl i undertitel som i texten förklarar hon med att termen inte har en fast definierad betydelse, s. 44–45.

per på värdepappersmarknaden! — Skall vi tala om något som finns är det inte värdepapper utan konton, och dessa bör snarare ses som kommunicerande kärl än som förvaringsutrymmen för värdepapper.2 Poängen med liknelsen är just att båda påståendena är svåra att lämna därhän. Om man delar synsättet att Kejsaren är naken, så är det omöjligt att arbeta vidare som om han hade kläder. Delar man inte synsättet får man därför bygga upp en lika kraftfull beskrivning. KWN påpekar själv att man inte kan både behålla den traditionella uppfattningen och samtidigt dra de fulla fördelarna av systemen som byggts.3 Jag menar dock att hennes beskrivning går längre än så. Det

 

2 Se s. 194 där KWN i en sådan liknelse lyfter in även penningkonton som används för betalningar bland dessa kommunicerande kärl. 3 I avsnitt 7.5.1, s. 324.

 

går inte att bortse från att Kejsaren är naken när någon väl har påpekat det.
    Däremot är poängen med liknelsen inte att vem som helst hade kunnat göra den iakttagelse som KWN gjort. Hon gör sin beskrivning i kraft av de insikter hon skaffat sig genom åratal av arbete inom de system och de föreställningar som hon beskriver. Som f.d. chefsjurist på VPC vet hon, att hon vet vad hon talar om. Inte heller är poängen med liknelsen att KWN skulle vara ensam om sin iakttagelse. Hon hänvisar själv till Joanna Benjamins bok, Interests in Securities, som direkt inspirationskälla, och till fler som gjort liknande reflektioner.4 Alla pekar de på att det traditionella tänkesättet och den föreställning som KWN, fritt efter Joanna Benjamin kallar den Fysiska Modellen, är fångande.5 Den påverkar tänkandet kring marknaderna för finansiella instrument. Det är fråga om en "juristskapte virkelighet" som KWN indirekt lyckas göra tydlig genom att beskriva en annan verklighet.6 Att lyfta fram hur juridiska föreställningar påverkar hur jurister beskriver problem, hur de på grund av föreställningarna värderar argument och hur de väljer att utesluta andra argument, menar jag är en av flera huvud-

 

4 Se s. 31. KWN hänvisar på detta tema också till den officiella kommentaren till amerikanska UCC, s. 32, och till Guyunn Randalls vägledande principer från 1996 för modernisering av regleringen, s. 309, samt J S Rogers, s. 23. Det finns flera andra som gjort liknande iakttagelser när de betraktat finansmarknadens juridik och som KWN uppenbarligen är bekant med, exempelvis Roy Goode och Erica Johansson, se litteraturförteckningen, s. 364. 5 Se s. 22 not 3. 6 Jfr Hans Petter Graver, Den juristskapte virkelighet, Tano, Otta 1986.

uppgifter för rättsvetenskapen. Det är dock inte denna uppgift som KWN valt. Hennes ambition är inte att påvisa att den Fysiska Modellen är en i praktiken förekommande föreställning. Det anser hon nämligen närmast överflödigt. Redan i inledningen nämner hon att föreställningen ”avspeglas inte bara i lagstiftningen utan också i så gott som alla föreskrifter, förarbeten, kommentarer, handböcker, läroböcker, artiklar och andra framställningar under de senaste femtio åren."7 Hon menar också att hon i boken ger talrika exempel på texter där författarna inte beaktat att värdepappren är immateriella.8 KWN inriktar sig istället på att försöka spegla ”vad kontoförda värdepapper egentligen är”9 och att lägga grunden till ett helt nytt synsätt. Att ett sådant behövs beror enligt KWN på vissa risker som hon antar föreligger med det gamla synsättet. De risker hon antar är risken för förmögenhetsförluster i anledning av förlorade rättssaker, kommunikationsproblem, missförstånd och vanföreställningar,10 risken för oklara rättsfrågor och därav följande kostnader,11 och risken för att normskaparna på områ-

 

7 Se s. 22–23. 8 I en snabb beräkning identifierar jag 11 uttalade sådana exempel (s. 100 lagstiftaren, s. 117–119 skiljenämnd, s. 155 förarbeten, s. 179 författare till Finansinspektionens föreskrifter, s. 204–205 HD, s. 216 avhandlingsförfattare, s. 217–222 doktrin, s. 247 lagstiftaren, s. 276 lagstiftaren, s. 280–281 lagstiftaren, s. 302– 303 HD), men det går då förstås att diskutera vad som skall räknas in under termen exempel. Eftersom boken genomsyras av denna problematik är ”talrika” en gångbar beskrivning. 9 Se s. 21. 10 Avsnitt 7.5.1 s. 232, avsnitt 7.5.4 s. 328. 11 Se s. 23.

det inte i tillräcklig mån har beaktat de risker som finns, men inte syns p.g.a. av den fysiska modellen.12 Den sista risken är särskilt påtaglig för att andra kontohållare än VPC endast är knapphändigt reglerade.13 För att åstadkomma grunden för detta förändrade synsätt använder KWN en struktur som jag vill beskriva som en presentation av synsättet i alla sina delar.14 Om man tar i beaktande vad hon skriver om att – värdepappersrätten borde handla mer om agerande och relationer, och inte om tolkning och tydning av vissa språkliga uttryck15 – kan boken läsas som en berättelse. Berättelsen börjar med inledande presentationer av subjekten, objekten och miljön och består sedan av betraktelser av aktörernas relationer och vad de sysslar med. Dramatiken bygger på det faktum att läsaren antas ha en fördomsfull uppfattning härom. Berättelsens strukturella kärna är avslöjandena, dvs. beskrivningarna av verklighetens olika delar. 

    Flera av de avslöjanden som KWN gör är djärva och de som inte är djärva är ofta ändå intressanta. I kapitel 3 får vi veta att det är registreringen som skall

 

12 Avsnitt 7.5.2 s. 325. 13 Avsnitt 7.5.3 s. 326, avsnitt 7.5.5 s. 329, avsnitt 7.5.6 s. 330. 14 KWN anger att det "inte varit helt enkelt att hitta en lämplig disposition för behandlingen av vissa frågor." Valet har till slut fallit på att "disponera avhandlingen" enligt en tidsaxel där konton upprättas, värdepapper emitteras, förvärvas av någon, som omsätter dem, vilket föranleder clearing och avveckling, och ibland inträffar det konkurser och andra problem, se s. 33. Vidare anger hon att hon för varje behandlad aspekt skall diskutera; vad som gäller "enligt" den Fysiska Modellen, ta upp vilka oklarheter och tveksamheter detta medför, samt sedan "sammanfatta" "vad som gäller eller borde gälla", s. 33. 15 Se s. 100.

avgöra vem som skall få utöva rättigheter mot emittenten. Vad parterna hittat på i avtalshänseende etc. är inte avgörande. Vi får också veta att vissa uttryckligen tillämpliga lagregler är irrelevanta för relationerna mellan emittenter och investerare. Om man tar sig ur den Fysiska Modellens grepp blir exempelvis skuldebrevslagens regler om negotiabilitet överflödiga. I det fjärde kapitlet beskrivs hur förvaltarna och kontohållarna hamnat i en skapande roll. De skapar kontoinnehållet/registerinformationen och egendomen börjar därmed existera genom registreringarna. Detta medför att det gamla perspektivet för reglering av relationerna inte är relevant. Istället borde vi ha en ny reglering som beaktar att rättigheter och skyldigheter är helt beroende av registreringarna. Den nya regleringen bör utgå från att förvaltarna och kontohållarna egentligen inte behöver oroa sig för att sammanblandning skall orsaka oreda för någon. Sammanblandning är nämligen omöjlig. Kontorättigheters viktigaste karaktäristika är inte att de är fungibla utan att de är immateriella, och immateriella objekt kan inte sammanblandas. Inte heller behöver förvaltare oroa sig för att de gör obehöriga förfoganden över de kontorättigheter som de har registrerat. I förhållande till sina kontohållare, dvs. uppåt i kedjan, är de ägare till de kontorättigheter de är registrerade på. Att de nedåt i kedjan måste erkänna sina kontohavares rättigheter som deras äganderätt, är en annan sak. Vardera rättighet i respektive förhållande skall behandlas som sitt eget egendomsobjekt. Kontorättigheterna skall dock varken beskrivas som traditionella värde-

papper eller som enkla fordringar. De skall ses som en egendomskategori för sig. 

    Med kapitel 5 avslöjar KWN att handeln mellan aktörerna går ut på något helt annat än vad en betraktare kan förledas att tro om han utgår från en traditionell bild av handel. För det första fungerar marknaden så att den som förvärvar något inte kan sägas få just de enheter som en viss annan aktör sålt. Aktörerna handlar helt enkelt inte av varandra utan genom systemet, där egendom alltså skapas genom registreringar. För det andra är de avtal som sluts inte egentligen avtal om ägande till egendomsobjekt. Egentligen handlar avtalen om prissättning av finansiell "risk". Att det på avtalen följer processer med registrering, clearing och avveckling, bör bara ses som konsekvenser av riskprissättningsavtalen. De är inte målen med transaktionerna.
    I kapitel 5 argumenterar KWN också för att avfärda kommissionslagens tillämplighet. Handeln på marknaden faller inte särskilt väl in under beskrivningen kommission. Detta inte minst för att den bakomliggande egendomen är immateriell och för att handeln involverar fler grenar än vad kommission gör, såsom clearing och avveckling. En annan beskrivning som knappast är användbar är återpantsättning. KWN avfärdar den och gör anspråk på att ha visat att aktörerna i praktiken, genom sin kontoföring, har löst problemet.16

 

16 Jag tolkar då problemet som den reella motsättningen mellan panthavarens intresse att utnyttja det bakomliggande värdet och pantsättarens och tredje mäns intressen av att begränsa sina risker och kostnader. Jfr avsnitt 8.9 i min bok om Kreditsäkerhet i fakturafordringar, 2002.

    Mot bakgrund av dessa avslöjanden handlar kapitel 6 om potentiella konflikter mellan aktörerna. Här får vi veta att det med ett kontorättsligt synsätt i princip inte inträffar några konflikter för att parter gör anspråk på samma egendom. Konflikterna blir istället mellan kontohavare och kontohållare och de handlar då bara om en viss mängd. I de konflikterna skall kontohållaren vara fullt skadeståndsansvarig ansvarig för misstag, låt vara att ansvaret är mindre klart för andra aktörer än VPC. Eftersom en köpare inte vet vem en säljare är och än mindre något om säljarens rätt att förfoga, blir det också principiellt färre problem med godtrosförvärv. God tro är relevant i förhållande till registreringen, inte i förhållande till säljarens rätt. Också konflikter av borgenärsskyddstyp är relativt oproblematiska. Begäran om registrering är avgörande för borgenärsskydd. Däremot är det, trots omöjligheten att sammanblanda som beskrivits i kapitel 4, inte alldeles klart hur man skall lösa vissa konflikter där kontohållaren går i konkurs. KWN hävdar som en grundläggande princip att kontohållarens kontorätter skall fördelas till kontohavaren. Vid brist i förhållande till någon kontohavare skall det göras en proportionerlig fördelning av kontohavarens kontorätter. Det kan rent av hävdas att förvaltarens egna kontorätter skall användas för att täcka brister. Avhandlingen avslutas med att KWN utmålar faror med att inte frigöra sig från den Fysiska modellens grepp. Utöver de inledningsvis beskrivna riskerna med att inte reformera vårt synsätt är en fara avsaknaden av internationell harmonisering. Eftersom aktörerna handlar över gränser-

na är det rättsliga ramverket i många avseenden är otillräckligt, ineffektivt och inkonsistent. Det finns dock en antydan till hopp om bara lagstiftare och normgivare är beredda på att det kommer en internationell harmonisering. 

    Sammantaget är det således en omtumlande berättelse för den som gav sig in i berättelsen med ett "helt gammalt synsätt", och för den delen även för dem som gav sig in i den med en vag föraning om att något inte stämde. Som framgått är verklighetsbeskrivningen central. Den bär framställningen och är bokens styrka, men KWN har också låtit den dominera på ett sätt som leder till vissa svagheter i rättsvetenskapligt hänseende. De anspråk KWN uttryckligen gör i vetenskaplighetshänseende är att "kontrollera hur verkligheten faktiskt ser ut", och att behandla gällande rätt i syftet att undersöka hur föreställningen den Fysiska modellen, påverkar både rättslig teori och praktik.17 Tyvärr redovisas nästan inget alls av hur detta gått till och det anges heller inte mycket om hur undersökningarna ställs mot varandra.18 Min tolkning av den faktiskt använda metoden är att KWN med utgångspunkt i sin verklighetsbeskrivning, identifierat ett antal frågor där denna står i kontrast till den Fysiska model-

17 Se s. 26 och 25. 18 Vi får veta att KWN jobbat med frågorna i flera sammanhang, att hon tagit del av allmänna villkor och att hon intervjuat. Om undersökningen av hur den Fysiska modellen påverkar rättslig teori och praktik, får vi veta att det är uppenbart att författarna av de undersökta texterna "dragit slutsatser av och gjort analogier med vad som gäller för aktiebrev". Detta för att de "behandlat problem som faktiskt endast kan uppkomma om instrumenten är fysiska". Se avsnitt 1.1.

lens synsätt. För varje fråga har hon gjort en analys där hon framfört olika slag av argument och sedan i de flesta fall avvägt dem. Argumenten är framför allt verklighetsbeskrivningar och kritik mot normer. Urvalet av argument är begränsat, faktiskt mer begränsat än det brukar vara i rättsvetenskapliga framställningar där framförallt argument för en viss lösning i högre grad brukar ställas mot argument som går i annan riktning. Att göra sådana begränsningar utan att närmare ange grunderna för detta, eller närmare beskriva hur det gått till, är inte särskilt ovanligt inom rättsvetenskapen.19 Vad som är ovanligt med denna avhandling är att verklighetsbeskrivningsargument får en så framträdande del. Det brukar vara argument som baseras på normer och normativa utsagor som ges störst utrymme och vikt.20 Samtidigt är det just KWN:s verklighetsbeskrivning som framför allt gör texten intressant. En grundläggande kritik kan dock riktas mot att KWN inte problematiserat det faktum att hon i så hög grad använder sin verklighetsbeskrivning för både urval och avvägning utan att kontrastera den mot annat än den Fysiska modellen. Andra möjliga synsätt nämns inte.21 Vi

 

19 Vilket egentligen är remarkabelt. 20 Det är bl.a. av detta skäl intressant att jämföra Kontorätt med Erica Johanssons avhandling Propery Rights in Investment Securities and the Doctrine of Specificity, 2009. 21 Exempelvis har Roy Goode framfört en alternativ syn som förenklat uttryckt handlar om samägande, Legal Problems on Credit and Security, 2003. Även om Goodes beskrivning kan kritiseras, se exempelvis Erica Johansson, 2009, s. 167–171, kan den som alternativt synsätt användas för att belysa styrkorna med en egen tes som KWN:s om Kontorätt. Ett annat

 

får i boken inte veta att KWN själv anser att hennes avvägningar är normativa ställningstaganden och därmed egentligen inte verklighetsbeskrivningar. Om KWN hade klargjort detta för både sig själv och läsaren hade hon kunnat nå längre. Hon hade då kunnat göra andra slutsatser om lämplig gränsdragning mellan rättspolitik och andra rättsliga argument.22 Istället för att dölja för läsaren vilka argument som egentligen bär hennes slutsatser, och istället för att redovisa så pass få argument som hon gör, hade en öppnare och bredare ansats kunnat leda till en ännu mer övertygande och mer konsekvent analys.23 Inte minst hade det centrala påståendet att det är kontorättigheter som skall utgöra förmögenhetsobjekt blivit bättre belyst om det inte i huvudsak framställts som en iakttagelse av verkligheten.24

 

och mer närliggande tänkesätt att kontrastera med i detaljer, hade kunnat vara just Erica Johanssons. 22 Jfr s. 25. 23 Ett exempel på argumentation som behöver utvecklas är den om separationsrätt, s. 284–285, där argumenten helt enkelt är för få och det i realiteten avgörande argumentet om förtroendet för marknaden inte avslöjas. Ett annat exempel rör dubbelförfogande, s. 275–276, där vi inte får veta något om de fall där parterna p.g.a. maktkamp faktiskt kan ha ganska god insikt i vilka konkurrerande köpare som är aktuella. Se även angående preskription, s. 135– 137, och säkerhetsöverlåtelse, s. 217– 222. 24 En annan väg att gå hade varit att helt enkelt utgå från den klassiska rättighetsindelningen och jämställa kontorätt med fordringsrätt, men utifrån denna grund visa på vilka fall där prioritet behöver ges och även kan ges utan att det leder till praktiska tillämpningssvårigheter. Detta hade kunnat öppna ett synsätt där vi på ett direkt sätt ställs inför den egentliga huvudfrågan som är prioritet, i olika former. KWN antyder på

 

Det sagda blir också tydligt när KWN i de konkreta problemlösningarna inte alltid drar de fulla växlarna på sin tes. När vi kommer till frågan om separationsrätt i en förvaltares konkurs använder KWN inte det verktyg hon skapat. Där är det ingen kontorättslig lösning som hon förespråkar utan det framstår för läsaren som en ganska traditionell separationsrättslösning.25 På denna och några andra punkter kan det som läsare vara svårt att förstå hur författaren tänkt att slutsatserna i statiskt hänseende, som redovisas i kapitel 4, skall hänga ihop med de dynamiska i kapitel 5 och 6. De statiska sakrättsliga frågorna i kapitel 4 kan i brist på förklaring framstå som närmast irrelevanta. Att i lösningarna av de dynamiska problemen dra växlar på vad som i statiskt hänseende uttalas om äganderätt, är också svårsmält. Som fristående bakgrundsbeskrivningar har de statiska aspekterna dock visst intresse, inte minst om man tänker på att det i en internationell diskussion på området kan vara betydelsefullt att hantera vad andra framför om just statiska aspekter.26 De kritiska synpunkterna till trots vill jag rekommendera denna bok för alla läsare med intresse för värdepappersrä… för-

 

ett par ställen likheterna mellan värdepapperskonton och penningkonton och för den som tar hennes avslutande uppmaning om fortsatt forskning på området finns härigenom ett förslag på inriktning. 25 Se s. 285–286. 26 KWN låter läsaren förstå att det kan vara svårt att diskutera frågorna i internationella sammanhang, s. 317. Beträffande behovet av förståelse för utländska resonemang se exempelvis Joel Samuelsson, Om harmoniseringen av den Europeiska privaträtten och funktionalismens funktionalitet, Europarättslig tidskrift 2009 s. 63.

816 Litteratur SvJT 2009

låt, jag menar, kontorättsliga frågor. Boken har som sagt omvälvande ambitioner och den är både utmanande och klargörande. Till läsupplevelsen bidrar också att den är skriven med ori-

ginalitet och stort intresse för att framföra budskapet. För mig som läsare är det engagerande. Claes Martinson