Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under andra kvartalet 2009 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Kydonis mot Grekland (dom 2.4.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kydonis var journalist och utgivare av en veckotidskrift. Med anledning av en artikel i tidskriften, i vilken en politiker kritiserades för olagligt handlande, dömdes han för ärekränkning till ett fängelsestraff som dock kunde omvandlas till böter.
    Europadomstolen framhöll att fängelsestraff som påföljd för journalistisk verksamhet inte kunde vara förenligt med pressfriheten annat än under exceptionella omständigheter, t.ex. vid uppmuntran till hat eller uppmaning till våld. Någon sådan omständighet förelåg inte i det aktuella fallet. Det framgick vidare av utredningen att en annan person hade frikänts för att ha gjort liknande uttalanden om samme politiker på grund av att dessa uttalanden hade ansetts välgrundade. Europadomstolen drog härav slutsatsen att det åtminstone funnits ett visst underlag för påståendena. Med hänsyn härtill och till det stränga straff som utdömts fann Europadomstolen att domen mot Kydonis var oproportionerlig och stod i strid med yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

 

2. Cherif m.fl. mot Italien (dom 7.4.2009)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Foued Ben Fitouri Cherif var tunisisk medborgare och gift med Sonia Brusadelli, som var italiensk medborgare. Makarna var bosatta i Italien och hade tre minderåriga barn. Eftersom Foued Ben Fitouri Cherif misstänktes för att ha förbindelser med kretsar som ägnade sig åt terroristisk verksamhet, utvisades han från Italien till Tunisien. Europadomstolen konstaterade att utvisningen utgjorde ett ingrepp i hans rätt till respekt för familjelivet men fann, med 4 röster mot 3, att ingreppet var försvarligt med hänsyn till att han kunde utgöra en fara

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2009, den senaste i SvJT 2009 s. 669 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

866 Hans Danelius SvJT 2009 för nationell säkerhet. Slutsatsen blev därför att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.

 

3. Mendel mot Sverige (dom 7.4.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Sonja Mendel deltog i arbetsmarknadsprogram anordnade av Arbetsförmedlingen. Ett av dessa program kallades aktivitetsgaranti och riktade sig till personer som riskerade att bli arbetslösa under en längre tid. I juli 2005 beslöt Arbetsförmedlingen på Länsarbetsnämndens vägnar att återkalla hennes tillstånd att delta i detta program på grund av att hon inte längre uppfyllde kraven för deltagande i programmet. Återkallelsen ledde också till att hon förlorade vissa ekonomiska förmåner som var förbundna med deltagande i programmet. Sonja Mendel överklagade återkallelsebeslutet till Arbetsmarknadsstyrelsen, som avslog överklagandet med upplysningen att Arbetsmarknadsstyrelsens beslut inte kunde överklagas. Europadomstolen prövade först om det kunde på rimliga grunder hävdas att det förelåg en rättighet, vilket var en förutsättning för att artikel 6:1 i konventionen skulle vara tillämplig. I detta hänseende konstaterade domstolen att det inte fanns en rätt att delta i arbetsmarknadsprogram av ifrågavarande slag men att det fanns föreskrifter om förutsättningarna för återkallande av ett beviljat tillstånd. Det kunde därför på rimliga grunder anses att det fanns en rätt att inte få tillståndet återkallat annat än när villkoren för sådan återkallelse var uppfyllda. Artikel 6:1 i konventionen var under sådana förhållanden tillämplig på förfarandet rörande återkallelse av tillståndet, och Sonja Mendel hade således rätt till domstolsprövning med avseende på återkallelsen.
    Europadomstolen noterade vidare att en rätt till domstolsprövning i detta fall eventuellt hade kunnat grundas på Högsta domstolens och Regeringsrättens praxis. Detta hade emellertid inte stått klart för Sonja Mendel, som inte heller hade haft juridiskt biträde. Tvärtom hade Arbetsmarknadsstyrelsen angett att dess beslut inte kunde överklagas. Under sådana förhållanden hade hon enligt Europadomstolens mening inte på ett effektivt sätt åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

4. Turnalı mot Turkiet (dom 7.4.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Yıldız Turnalı, som var född 1954, hävdade att hon var utomäktenskaplig dotter till Hasan Yavaş, som dog 2000 utan att ha erkänt faderskapet. Hon vände sig till turkisk domstol för att få en dom på att Hasan Yavaş var hennes far och att hon hade arvsrätt efter honom. Hennes begäran avvisades på grund av att faderskapstalan skulle väckas inom ett år från barnets födelse och hon hade väckt sådan talan långt senare.

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 867 Europadomstolen konstaterade att fristen för faderskapstalan enligt turkisk lag var strikt och att den därför varit tillämplig även om Yıldız Turnalı kunnat visa att hon saknat möjlighet att väcka sådan talan inom fristen. Med 5 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv under sådana förhållanden hade kränkts.

 

5. Brânduşe mot Rumänien (dom 7.4.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Brânduşe avtjänade ett längre frihetsstraff i ett fängelse där han under flera år utsattes för stank från en närbelägen tidigare soptipp. Europadomstolen fann att myndigheterna inte hade vidtagit de åtgärder som varit påkallade för att undanröja olägenheterna från soptippen. Inte heller framgick av utredningen att Brânduşe och övriga intagna i det berörda fängelset hade informerats om vilka risker som närheten till soptippen kunde medföra för deras hälsa. Miljöstörningarna hade varit så allvarliga att de enligt Europadomstolens konklusion innebar ett brott mot Brânduşes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

6. Žičkus mot Litauen (dom 7.4.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) Žičkus, som var departementstjänsteman, avskedades i juli 2001 från sin befattning på grund av att han hade samarbetat med KGB under kommunisttiden. Han förbjöds också att vara verksam som advokat.
    Europadomstolen framhöll att lojalitet mot staten var ett viktigt krav för statstjänstemän men att det inte var rimligt att ställa samma krav på dem som var verksamma i den privata sektorn. I det aktuella fallet hade den lag som tillämpats trätt i kraft nästan ett decennium efter det att Žičkus samarbete med KGB hade upphört, och lagen gjorde ingen skillnad mellan olika former av sådant samarbete. Det fanns inget som tydde på att Žičkus skulle ha utgjort ett hot mot nationell säkerhet vid arbete inom den privata sektorn. Europadomstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att Žičkus, genom att han förbjudits ta olika typer av privata anställningar, hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

 

7. Kolesnichenko mot Ryssland (dom 9.4.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Kolesnichenko var advokat. Han företrädde en person som var misstänkt för att ha använt en förfalskad handling, och det fanns misstankar om att denna handling framställts på samma dator som en av Kolesnichenko ingiven ansökan. Med anledning härav företogs en husrannsakan både i Kolesnichenkos bostad och på hans advokatkontor.

868 Hans Danelius SvJT 2009 Europadomstolen erinrade om att begreppet “hem” i artikel 8 i konventionen också omfattar en yrkesutövares kontor och framhöll att husrannsakan på ett advokatkontor berör väsentliga skyddsintressen enligt konventionen. I det aktuella fallet hade det inte visats föreligga tillräckliga skäl för en så ingripande åtgärd mot Kolesnichenko, som inte var misstänkt för brott, och beslutet om husrannsakan hade dessutom saknat begränsningar och inte skyddat konfidentiella handlingar avseende förhållandet mellan advokat och klient. Beslutet var därför oproportionerligt och stred mot artikel 8 i konventionen.

 

8. Šilih mot Slovenien (dom 9.4.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagandena Franja och Ivan Šilih hade en son, Gregor Šilih, som den 19 maj 1993 dog på ett sjukhus, sannolikt på grund av en allergisk reaktion mot visst läkemedel. Redan den 13 maj 1993, alltså före dödsfallet, hade klagandena gjort brottsanmälan mot den tjänstgörande läkaren, men denna anmälan hade inte lett till någon åtgärd. I augusti 1994 sökte klagandena på nytt få läkaren åtalad. Åtal väcktes i februari 1997, men sedan ytterligare utredningar gjorts, lades åtalet ner i oktober 2000 på grund av brist på bevis. Dessförinnan hade klagandena i juli 1995 väckt civilrättslig talan mot sjukhuset och läkaren. Sedan civilmålet varit vilandeförklarat i väntan på att det straffrättsliga förfarandet skulle avslutas, ogillades klagandenas yrkanden i augusti 2006, dvs. mer än 11 år efter det att talan först väckts. Klagandenas överklagande blev resultatlöst, men deras talan inför Författningsdomstolen var fortfarande anhängig när Europadomstolen meddelade sin dom.
    Europadomstolen konstaterade att klagandenas son hade avlidit på sjukhus och att hans död kunde ha samband med den behandling han fått på sjukhuset. Eftersom klagandena hävdade att dödsfallet berott på medicinsk felbehandling, ålåg det staten enligt artikel 2 i konventionen att sörja för att dödsorsaken och ansvaret för dödsfallet klarlades på ett effektivt sätt inom ramen för det rättsliga systemet. Klagandena hade använt både straffrättsliga och civilrättsliga rättsmedel. Längden på brottmålsförfarandet kunde inte rättfärdigas av vare sig klagandenas handlande eller målets komplexitet. Det civilrättsliga förfarandet var ännu efter 13 år anhängigt vid Författningsdomstolen. Detta förfarande hade kännetecknats av täta byten av domare med åtföljande förseningar. Europadomstolen konkluderade, med 15 röster mot 2, att domstolarna inte handlagt frågan om ansvaret för klagandenas sons död med den effektivitet som krävdes enligt artikel 2 i konventionen och att deras rätt enligt denna artikel därför blivit kränkt.

 

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 869 9. A mot Norge (dom 9.4.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Under en förundersökning rörande mordet på två flickor och våldtäkt mot den ena av dem hördes A som vittne. A hade avtjänat straff för mord. Senare åtalades och dömdes två andra män för brotten i fråga.
    Polisens intresse för A tilldrog sig uppmärksamhet i massmedia. Flera tidningar rapporterade om förhöret med honom och om hans tidigare kriminalitet men utan angivande av namn. Tidningen Fædrelandsvennen lämnade emellertid så detaljerade uppgifter om honom att det blev möjligt att klarlägga hans identitet och publicerade ett fotografi av honom.
    A väckte ärekränkningstalan mot Fædrelandsvennen, men hans talan ogillades slutligen av Høyesterett med hänvisning till det allmänintresse som motiverat publiceringen.
    Europadomstolen konstaterade att A genom rapporteringen hade framstått som huvudmisstänkt i brottsutredningen. De uppgifter som lämnats om honom hade också gjort det möjligt för personer som kände till honom att identifiera honom som misstänkt för de grova brotten. Publiciteten kring A hade medfört att han förföljts av journalister som ville ta bilder av honom och intervjua honom, och detta hade skett under en period då han var i särskilt behov av lugn för att kunna rehabilitera sig och återanpassa sig i samhället. Europadomstolen konkluderade att publiceringen hade allvarligt kränkt hans personliga integritet och fann att Høyesterett inte hade gjort en rimlig avvägning av de motstridiga intressena genom att godta publiceringen. Slutsatsen blev därför att A:s rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

10. Didu mot Rumänien (dom 14.4.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Didu åtalades för brott men frikändes i första instans. Domen överklagades, och appellationsdomstolen meddelade sin dom utan att ha hört Didu eller hållit omförhör med vittnena. I domskälen gjordes uttalanden som innebar att Didu enligt domstolens mening hade begått brotten i fråga. Domslutet innebar emellertid att åtalet ogillades på grund av preskription. Europadomstolen fann att Didus rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts genom innehållet i domskälen.

 

11. Karavelatzis mot Grekland (dom 16.4.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Karavelatzis, som dömts för bedrägeri, hävdade vid överklagande till Kassationsdomstolen att rättegången mot honom inte hade varit rätt-

870 Hans Danelius SvJT 2009 vis och att hans rätt att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts, eftersom målet hade handlagts i en fientlig atmosfär. Kassationsdomstolen avvisade hans talan såvitt den avsåg artikel 6 i konventionen med motiveringen att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 inte utgjorde en självständig grund för överklagande. Europadomstolen fann att Karavetzis med hänsyn till denna motivering inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

12. Egeland och Hanseid mot Norge (dom 16.4.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Egeland och Hanseid var chefredaktörer, Egeland för Dagbladet och Hanseid för Aftenposten. De dömdes av Høyesterett till böter för publicering i respektive tidning av fotografier som föreställde en gråtande kvinna med en näsduk framför ansiktet. Fotografierna hade tagits utan hennes samtycke när hon lämnade en domstolsbyggnad efter att ha dömts för tre mord till 21 års fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att publiceringen hade gällt ett mål av stort allmänt intresse och att fotografierna hade tagits på allmän plats vid en tidpunkt då kvinnans identitet redan var känd för allmänheten. Emellertid hade fotograferingen av henne varit särskilt integritetskänslig, eftersom fotografierna tagits vid en tidpunkt då hon kunde antas vara emotionellt starkt påverkad och psykologiskt sårbar. Europadomstolen fann det rimligt att intresset av att skydda hennes integritet under dessa förhållanden skulle tillmätas större vikt än pressens intresse av att sprida information. Med beaktande också av att de utdömda påföljderna varit måttliga fann Europadomstolen att yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen inte blivit kränkt.

 

13. Stephens mot Malta (nr 1) (dom 21.4.2009)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Stephens, som var brittisk medborgare, arresterades i augusti 2004 i Spanien på grund av att de maltesiska myndigheterna hade begärt att han skulle utlämnas till Malta som misstänkt för narkotikabrott. Medan han var berövad friheten i Spanien, klagade han i Malta över det häktningsbeslut som låg till grund för framställningen om hans utlämning. Den 12 november 2004 fann en maltesisk domstol att häktningsbeslutet var olagligt eftersom den domstol som meddelat beslutet inte var behörig samt beslöt att Stephens skulle friges. De spanska myndigheterna underrättades om beslutet men med tillägget att avgörandet inte var slutligt, eftersom det hade överklagats och överklagandeförfarandet inte hade slutförts. Stephens frigavs mot borgen den 22 november 2004. Den maltesiska författningsdomstolen fastställde den 23 november 2004 att den domstol som meddelat häktningsbeslutet inte hade varit behörig att göra detta.
    Europadomstolen konstaterade att Stephens hade varit berövad friheten i Spanien som en direkt följd av det maltesiska häktningsbe-

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 871 slutet och att Malta därför fick anses ansvarigt för frihetsberövandet. När det gällde frihetsberövandet fram till den 12 november 2004 hade maltesisk domstol redan funnit att det varit konventionsstridigt och tillerkänt Stephens skadestånd, men Malta fick anses ansvarigt också för det fortsatta frihetsberövandet mellan den 12 november och den 22 november 2004. Eftersom Stephens hade varit berövad friheten under denna tid trots att häktningsbeslutet utfärdats av en obehörig domstol, fann Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att villkoren i artikel 5:1 c) i konventionen för ett frihetsberövande inte varit uppfyllda.

 

14. Enerji Yapı-Yol Sen mot Turkiet (dom 21.4.2009)
Fråga om förenings- och mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Enerji Yapı-Yol Sen var en fackförening för offentliganställda. I april 1996 utfärdade myndigheterna ett cirkulär om förbud för offentliganställda att delta i en endagsstrejk till stöd för krav på kollektivavtal. Trots förbudet deltog ett antal medlemmar av Enerji Yapı-Yol Sen i strejken, och de ådömdes disciplinär bestraffning för sitt deltagande.
    Europadomstolen framhöll att någon allmän strejkrätt visserligen inte kunde grundas på konventionen men att cirkuläret i vart fall gått för långt genom att generellt förbjuda offentliganställda att delta i strejken i fråga, som inte hade varit olaglig. Europadomstolen fann därför att fackföreningens rättigheter enligt artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

15. Marttinen mot Finland (dom 21.4.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Medan det pågick en brottsutredning mot Marttinen rörande gäldenärsbrott, förpliktades han i ett utsökningsförfarande vid vite att lämna uppgifter om sina tillgångar. Europadomstolen konstaterade att de uppgifter han ålagts att lämna gällde samma förhållanden som låg till grund för brottsmisstankarna mot honom och att förpliktandet att lämna uppgifter därför var oförenligt med hans rätt att inte lämna belastande uppgifter mot sig själv. Europadomstolen konkluderade att Marttinens rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

16. Kamburov mot Bulgarien (nr 2) (dom 23.4.2009)
Fråga om rätt till överklagande av brottmålsdom (artikel 2 i protokoll 7)
Kamburov dömdes för störning av allmän ordning till fem dagars frihetsberövande. Avgörandet kunde inte överklagas. Europadomstolen konstaterade att förfarandet vid tillämpning av konventionen skulle anses gälla en brottslig gärning, vilket medförde att Kamburov enligt artikel 2 i protokoll 7 till konventionen hade rätt att överklaga domen till högre domstol om inte något av undantagen i punkt 2 i denna artikel var tillämpligt. Ett av dessa undantag gällde domar för mindre

872 Hans Danelius SvJT 2009 grova gärningar, men eftersom den ordningsförseelse som han dömts för kunde bestraffas med upp till 15 dagars frihetsberövande, var detta undantag inte tillämpligt. Europadomstolen konkluderade att Kamburovs rätt enligt artikel 2 i protokoll 7 hade kränkts.

 

17. Savino m.fl. mot Italien (dom 28.4.2009)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena Savino och Persichetti, som var anställda vid den italienska deputeradekammaren, framställde krav på vissa ekonomiska förmåner. Deras yrkanden bifölls delvis av deputeradekammarens judiciella kommitté. Beslutet överklagades av förvaltningen till deputeradekammarens presidentskaps judiciella sektion, som upphävde kommitténs beslut.
    Klagandena Borgo, Carbonara, Fantoni, Giordani och Colasanti deltog i skriftliga antagningsprov som anordnats av deputeradekammaren men upptogs inte på listan över dem som fått godkända resultat. De klagade över detta till deputeradekammarens judiciella kommitté, som biföll deras talan. Beslutet överklagades av förvaltningen till deputeradekammarens presidentskaps judiciella sektion, som biföll förvaltningens talan och upphävde kommitténs beslut.
    Europadomstolen fann att alla klagandena hade på rimliga grunder kunnat hävda en rättighet och att de därför hade haft rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen. Frågan var då om den judiciella sektionen, som slutligt avgjort klagandenas fall, vid tilllämpning av konventionen kunde godtas som en domstol. Europadomstolen konstaterade att sektionen var sammansatt av medlemmar av presidentskapet och att de administrativa beslut som överklagats hade antagits av presidentskapet i enlighet med dess normgivande uppgifter. Detta var tillräckligt för att skapa legitima tvivel om sektionens objektiva opartiskhet, vilket innebar att klagandenas rätt till prövning av en oavhängig och opartisk domstol inte hade respekterats.

 

18. Rózsa mot Ungern (dom 28.4.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Ferenc Rózsa and István Rózsa ägde 50 procent respektive 10 procent av aktierna i bolaget D. Genom beslut av domstol försattes D i likvidation. Ferenc och István begärde skadestånd, eftersom likvidationen enligt deras mening var olaglig. Deras anspråk ogillades slutligen av domstol på grund av att D var i likvidation och endast likvidatorn var behörig att föra talan för bolaget.
    Europadomstolen framhöll att det fanns goda skäl för att ett bolag i likvidation skulle företrädas enbart av likvidatorn men att Ferenc och István i detta fall sökte få skadestånd för att deras aktier nedgått i värde till följd av en likvidation som påstods ha varit olaglig. Det var orealistiskt att tänka sig att likvidatorn skulle ha väckt talan för att angripa

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 873 lagligheten av likvidationen, och det kunde inte heller krävas att Ferenc och István skulle begära skadestånd från likvidatorn. Europadomstolen fann därför att de ungerska domstolarna inte hade gjort en rimlig avvägning av det allmänna intresset av att fordringsägarna skulle få betalt och Ferencs och Istváns intresse av en domstolsprövning. Slutsatsen blev att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

19. Rasmussen mot Polen (dom 28.4.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Alicja Rasmussen var en pensionerad domare. Efter ett förfarande mot henne fann en polsk domstol att hon oriktigt hade uppgett att hon inte samarbetat med den polska säkerhetstjänsten under kommunisttiden. Till följd härav berövades hon rätten till särskild ålderspension.
    Europadomstolen konstaterade att säkerhetstjänstens material från kommunisttiden alltjämt betraktades som statshemligheter i Polen men att den kommissionär som väckt talan mot Alicja Rasmussen hade haft tillgång till allt material om henne. Själv hade hon, sedan talan väckts, fått tillgång till sin personakt men utan att hon haft rätt att göra kopior av handlingarna eller ta med sig anteckningar om innehållet i handlingarna. Kommissionären, som tjänstgjorde som åklagare, hade således i olika hänseenden haft bättre möjligheter att ta del av aktmaterialet och att komplettera utredningen. Europadomstolen konstaterade att det förelegat en olikhet mellan parterna och att det med hänsyn till den tid som förflutit inte heller kunde finnas något statsintresse av sådan vikt att sekretessen kring aktmaterialet absolut måste upprätthållas. Europadomstolen konkluderade att Alicja Rasmussens rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång i förening med hennes rätt att försvara sig enligt artikel 6:3 i konventionen blivit kränkt.
    När det gällde rätten till egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen konstaterade Europadomstolen att de polska domstolarna, genom att anse Alicja Rasmussen ha samarbetat med säkerhetstjänsten, hade funnit att hon inte uppfyllde villkoren för att erhålla den särskilda ålderspensionen. Hon hade därför enligt polsk lag inte haft någon rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet som hade kränkts genom myndigheternas åtgärder.

 

20. K.H. m.fl. mot Slovakien (dom 28.4.2009)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var åtta slovakiska kvinnor tillhörande den romska folkgruppen. Sedan de behandlats på sjukhus i samband med havandeskap och barnafödsel, konstaterade de att de inte längre kunde bli

874 Hans Danelius SvJT 2009 gravida. De misstänkte att detta berodde på att de i samband med kejsarsnittsoperationer hade steriliserats av den medicinska personalen. Deras advokater begärde att få fotokopior av de medicinska journalerna, men sjukhusen vägrade att lämna ut dem. De vände sig då till domstol, som ålade sjukhusen att låta klagandena och deras ombud läsa journalerna och göra anteckningar om deras innehåll. Däremot tilläts de inte att göra fotokopior av handlingarna, vilket motiverades med att man ville förhindra missbruk.
    Europadomstolen fann att personer som önskade fotokopiera handlingar innehållande personliga uppgifter om dem inte skulle behöva anföra särskilda skäl till att de behövde fotokopior. Tvärtom borde det åligga myndigheterna att i förekommande fall visa att det fanns starka skäl att vägra dem kopior. I det aktuella fallet hade det inte anförts starka skäl för att hindra klagandena att få fotokopior av journalanteckningarna om dem. För att missbruk skulle undvikas hade det varit tillräckligt att i lag specificera under vilka omständigheter handlingarna skulle göras tillgängliga och vilka personer som skulle få tillgång till dem. Slutsatsen blev att klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att tillgång till de medicinska journalerna hade varit av väsentlig betydelse för att klagandena skulle kunna värdera sina möjligheter till framgång i en eventuell domstolsprocess. Genom myndigheternas hållning hade klagandena därför även berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till effektiv domstolsprövning.

 

21. Karakó mot Ungern (dom 28.4.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Karakó var parlamentsledamot och kandidat i 2002 års parlamentsval. I april 2002 spred en annan politiker i Karakós valdistrikt ett flygblad i vilket det uppgavs att Karakó regelmässigt röstade på ett sätt som motverkade distriktets intressen. I maj 2002 anmälde Karakó den andre politikern för ärekränkning, men åklagaren beslöt i maj 2004 att inte väcka åtal. I januari 2005 väckte Karakó enskilt åtal, som emellertid ogillades i maj 2005 med motiveringen att påståendet i flygbladet hade varit ett värdeomdöme som föll inom ramen för vad som var acceptabel kritik av en politiker.
    Vid Europadomstolen hävdade Karakó att de ungerska myndigheterna genom att inte vidta åtgärder mot den andre politikern hade kränkt hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.
    Europadomstolen konstaterade att skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen i ett fall som detta måste avvägas mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen. De ungerska myndigheterna hade beaktat att Karakó var en aktiv politiker och att uttalandet i flygbladet hade gjorts under en valkampanj och gällde hans politiska

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 875 verksamhet. Slutsatsen hade varit att uttalandet var skyddat av konstitutionen, vilket enligt Europadomstolens mening också var förenligt med konventionen. Om de ungerska domstolarna hade kommit fram till motsatt slutsats, hade detta innefattat en otillåten inskränkning av yttrandefriheten enligt artikel 10. Härav följde att det inte förelåg en kränkning av artikel 8 i konventionen.

 

22. Glor mot Schweiz (dom 30.4.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Glor förklarades olämplig för militärtjänst på grund av att han led av diabetes. I stället ålades han att betala en särskild skatt för frikallelse från militärtjänst, vilket han opponerade sig mot. Skattemyndigheten föreslog då att ytterligare undersökningar skulle göras för att klarlägga om Glors handikapp uppgick till minst 40 procent, vilket var gränsen för ett allvarligt handikapp som berättigade till befrielse från skatten i fråga.
    De schweiziska domstolarna fann att Glor inte hade rätt till befrielse från skatten, eftersom hans handikapp var mindre än 40 procent. Den högsta schweiziska domstolen konstaterade att den typ av diabetes Glor led av inte hindrade honom att utföra vanligt yrkesarbete men att de speciella krav som militärtjänsten ställde medförde att han måste anses olämplig för sådan tjänstgöring. De schweiziska myndigheterna hade enligt domstolens mening tillämpat de regler som gällde och som syftade till att skapa jämlikhet mellan dem som fullgjorde militär tjänstgöring och dem som befriades från sådan tjänstgöring.
    Europadomstolen konstaterade att de schweiziska myndigheterna hade behandlat personer i liknande situationer olika i två hänseenden. För det första hade Glor ålagts att betala den särskilda skatten till skillnad från personer med allvarligare handikapp. För det andra hade han inte haft möjlighet att fullgöra alternativ civil tjänst, eftersom denna var förbehållen samvetsvägrare.
    Europadomstolen fann det inte vara rimligt att kräva att Glor skulle betala skatten i fråga i stället för en militär tjänstgöring som han av medicinska skäl inte hade kunnat fullgöra. Det borde också ha varit möjligt att erbjuda Glor en alternativ form av tjänstgöring som hade varit förenlig med hans handikapp. Sammantaget fann Europadomstolen att Glor hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv på grund av att han måst betala en skatt för befrielse från militärtjänst trots att han hade varit villig att utföra sådan tjänst.

 

876 Hans Danelius SvJT 2009 23. Sellem mot Italien (dom 5.5.2009)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Sellem var en tunisisk medborgare som i Tunisien hade dömts i sin frånvaro till tio års fängelse för medlemskap i en terroristorganisation. Under hänvisning till sin dom i målet Saadi mot Italien (se SvJT 2008 s. 441 f.) och till internationella rapporter om tortyr och misshandel i Tunisien av personer som var misstänkta eller som dömts för terrorism fann Europadomstolen att utlämning av Sellem till Tunisien skulle utgöra ett brott mot artikel 3 i konventionen.

 

24. Kalacheva mot Ryssland (dom 7.5.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Anna Kalacheva var mor till ett utomäktenskapligt barn fött i september 2003. I november 2003 väckte hon talan mot A för att få fastställt att denne var far till barnet och skyldig att betala underhållsbidrag. På grundval av ett DNA-prov konstaterade en sakkunnig att A med 99 procent sannolikhet var far till barnet, men resultatet av DNAundersökningen underkändes senare av domstol på grund av att provtagningen inte skett enligt föreskrivet förfarande.
    Europadomstolen konstaterade att en DNA-undersökning hade varit avgörande för fastställande av faderskapet och fann att den ryska domstolen därför hade bort föranstalta om ett nytt DNA-prov sedan det första provet underkänts av procedurskäl. Eftersom detta inte skett, fann Europadomstolen att Anna Kalachevas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv hade kränkts.

 

25. Masaev mot Moldavien (dom 12.5.2009)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Masaev, som var muslim, dömdes för att han hade deltagit i ett bönemöte med andra muslimer och därmed utövat en i Moldavien icke erkänd religion.
    Europadomstolen fann att Moldavien visserligen kunde kräva registrering av religiösa samfund men att det ändå stred mot religionsfriheten att döma en person som tillhörde ett icke registrerat samfund till straff för att han ägnat sig åt bön eller annan religionsutövning. Slutsatsen blev alltså att artikel 9 i konventionen hade kränkts.

 

26. Korelc mot Slovenien (dom 12.5.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Korelc levde av ekonomiska skäl tillsammans med en man men vägrades efter dennes död att överta hyresrätten till den gemensamma våningen. Europadomstolen konstaterade att de båda männens situation inte varit sådan att de kunde jämföras med makar, heterosexuella eller homosexuella sambor eller nära familjemedlemmar och att den behandling Korelc utsatts för genom att han inte fått överta våningen

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 877 därför inte var diskriminerande. Följaktligen förelåg ingen diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.

 

27. Kulikowski och Antonicelli, båda mot Polen (domar 19.5.2009)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Kulikowski dömdes för mord och Antonicelli för dråp efter rättegångar i vilka de hade biträtts av offentlig försvarare. Domarna fastställdes av appellationsdomstol. Försvararna vägrade därefter att tillmötesgå Kulikowskis och Antonicellis önskemål om att domarna skulle överklagas till Högsta domstolen på grund av att ett sådant överklagande enligt försvararnas mening skulle sakna varje utsikt till framgång.
    Europadomstolen konstaterade att ett överklagande till Högsta domstolen enligt polsk lag inte hade kunnat ske utan biträde av advokat. Det innebar emellertid inte att en offentlig försvarare var skyldig att biträda vid ett överklagande som bedömdes som utsiktslöst. Enligt polsk rättspraxis skulle tidsfristen för överklagande, i fall då försvararen inte velat medverka till överklagandet, räknas först från den dag då den dömde fått besked om detta, vilket skulle ge honom eller henne viss ytterligare tid för att eventuellt anlita en annan advokat. I de aktuella fallen borde polsk domstol ha underrättat Kulikowski och Antonicelli om vilka tidsfrister som gällde för dem, och eftersom sådana underrättelser inte lämnats, fann Europadomstolen att de i strid med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 i konventionen hade berövats sin rätt till prövning i Högsta domstolen.

 

28. Ünal Akpınar İnşaat İmalat Sanayi Ve Ticaret S.A. och Akpınar Yapı Sanayi S.A. mot Turkiet (dom 26.5.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var två bolag som efter ett upphandlingsförfarande 1981 avseende byggandet av en akvedukt hade slutit ett kontrakt med den statliga vattenmyndigheten. Ett par år senare väckte klagandena talan mot vattenmyndigheten med yrkande om betalning enligt kontraktet och skadestånd. De turkiska domstolarna ålade genom flera domar myndigheten att betala vissa penningbelopp till klagandena. Slutlig dom i tvisten meddelades i december 2004. Betalning skedde först i januari 2006, vilket var 14 år efter det att krav först hade framställts mot vattenmyndigheten. Europadomstolen fann det orimligt att klagandena skulle behöva föra en långvarig process mot staten för att få sina fordringar betalda. De hade tvingats att under lång tid vara i ovisshet om utgången av processen, och de ersättningar de slutligen erhållit hade bestämts utan hänsynstagande till inflationen. De hade också fått vänta i fem respektive sju år på betalning för domfästa fordringar, vilket medför-

878 Hans Danelius SvJT 2009 de att beloppen, när de slutligen utbetalades, hade sjunkit kraftigt i värde. Slutsatsen blev att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

29. Amanalachioai mot Rumänien (dom 26.5.2009)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Amanalachioai var far till en flicka som vid sex års ålder besökte sina morföräldrar för att tillbringa ferier hos dem. Hon blev kvar hos morföräldrarna, som meddelade Amanalachioai att de inte avsåg att låta dottern återvända till honom. Hans försök att på rättslig väg återfå sin dotter misslyckades. Europadomstolen uttalade att banden mellan barn och föräldrar inte bör få brytas annat än under exceptionella omständigheter och att det förhållandet att Amanalachioais dotter funnit sig väl till rätta hos morföräldrarna inte var tillräckligt skäl för att hon skulle få stanna hos dem. Enligt Europadomstolens mening hade de rumänska myndigheterna inte gjort vad som kunnat förväntas av dem för att Amanalachioai skulle återfå sin dotter. Europadomstolen konkluderade att Amanalachioais rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv hade kränkts.

 

30. Kenedi mot Ungern (dom 26.5.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kenedi, som var historiker och arbetade på en bok om den ungerska säkerhetstjänsten på 1960-talet, begärde att få se vissa dokument som fanns hos Inrikesministeriet. Sedan han först vägrats tillgång till dokumenten, uppnådde han i januari 1999 ett domstolsbeslut som gav honom rätt att studera handlingarna i fråga och att använda dem för forskningsändamål. Trots detta gjorde Inrikesministeriet det svårt för honom att få tillgång till handlingarna genom att uppställa nya villkor (krav på sekretessförbindelse och åtagande att inte publicera information). Inrikesministeriet dömdes av domstol till böter för att ha obstruerat verkställigheten av det tidigare domstolsbeslutet, och först i december 2003 blev handlingarna i fråga tillgängliga för Kenedi. Europadomstolen fann att Inrikesministeriet hade missbrukat sin ställning genom att i strid med ungersk lag försvåra verkställigheten av ett domstolsbeslut till Kenedis förmån. Därigenom hade Kenedis yttrandefrihet kränkts i strid med artikel 10 i konventionen.

 

31. Bigaeva mot Grekland (dom 28.5.2009)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Violetta Bigaeva var en rysk medborgare bosatt sedan 1993 i Grekland. Hon hade beviljats arbetstillstånd och senare också uppehållstillstånd. Hon hade 1995 inskrivits på den juridiska fakulteten i Athen samt där avlagt juristexamen 2000 och en högre examen 2002, varef-

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 879 ter hon fortsatt med doktorandstudier. Hon hade dessutom 2000 antagits av advokatsamfundet för utbildning till advokat, men när hon 2002 hade avslutat denna utbildning, tilläts hon inte att genomgå examensprov för att få kompetens som advokat på grund av att hon inte var grekisk medborgare. Sedan hon efter domstolsbeslut fått genomgå dessa prov och blivit godkänd, förvägrades hon ändå att bli antagen som advokat på grund av sitt medborgarskap. Europadomstolen konstaterade att inskränkningar i yrkesutövning kan anses falla under artikel 8 i konventionen när de påverkar det sätt på vilket en person byggt upp sin samhälleliga identitet. I det aktuella fallet hade fru Bigaeva under lång tid strävat efter att bli integrerad i det grekiska samhället, och de grekiska myndigheterna hade inte förrän på ett sent stadium antytt att hennes planerade karriär skulle hindras av att hon inte var grekisk medborgare. Europadomstolen fann att myndigheterna visat en brist på konsekvens och respekt för fru Bigaeva och hennes yrkesliv och konkluderade, med 4 röster mot 3, att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts. Däremot menade Europadomstolen att det fanns rimliga skäl för att personer som inte var EU-medborgare inte hade rätt att bli advokater i Grekland och konkluderade att det inte var fråga om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.

 

32. Stamouli m.fl. mot Grekland (dom 28.5.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Giorgios Stamoulis hade av den grekiska revisionsrätten dömts att betala böter för vissa oegentligheter som han befanns ha begått som tjänsteman i Försvarsdepartementet. Han överklagade domen i ett kassationsförfarande inför revisionsrättens plenum. Enligt grekisk lag ålåg det honom att inom viss frist ge in ett bevis på att han hade delgett sin kassationsbegäran med motparten. Han ingav emellertid ett sådant bevis först efter fristens utgång. På grund härav beslöt revisionsrättens plenum att avvisa hans kassationsbegäran.
    Europadomstolen fann att avvisningen var en oproportionerligt sträng påföljd för att den aktuella tidsfristen försummats och att Giorgios Stamoulis arvingar, som övertagit hans talan sedan han själv avlidit, hade berövats sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

33. Varnima Corporation International S.A. mot Grekland (dom 28.5.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Varnima Corporation International S.A. var ett bolag, registrerat i Panama, som hade ingått ett avtal med grekiska staten om sjötransport av olja från Irak till Grekland. Grekiska staten väckte talan mot Varnima och begärde skadestånd på grund av kontraktsbrott. Varnima

880 Hans Danelius SvJT 2009 hävdade att grekiska staten brutit kontraktet och begärde skadestånd efter genstämning. Enligt grekisk lag gällde för statens fordringar en preskriptionsfrist om 20 år, medan preskriptionsfristen för Varnimas krav var endast ett år. Detta medförde att Varnimas fordran men inte grekiska statens fordran var preskriberad.
    Europadomstolen konstaterade att skillnaden i fråga om preskriptionstid försatte Varnima i ett processuellt underläge och att det inte visats att staten i ett fall som detta, som gällde ett rent kommersiellt kontrakt, hade behov av sådan förmånsbehandling. Slutsatsen blev att Varnimas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

34. Karyagin, Matveyev och Korolev mot Ryssland (dom 28.5.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Karyagin, Matveyev och Korolev var tidigare polismän som dömts till fängelsestraff för tagande av mutor. De gjorde gällande att rättegången mot dem inte hade varit rättvis, eftersom det funnits skillnader mellan den dom som delgetts dem och den dom som appellationsdomstolen fått för omprövning. Europadomstolen konstaterade att det faktiskt fanns två versioner av domen men att skillnaderna i huvudsak bestod av att stavfel och grammatiska fel hade rättats och vissa redaktionella ändringar hade gjorts i den senare versionen. Det var beklagligt att det inte fanns en enhetlig text, men detta hade med hänsyn till skillnaderna mellan de två versionerna inte medfört någon skada för Karyagin, Matveyev och Korolev, vilkas rättigheter enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 i konventionen därför inte hade kränkts.

 

35. Brauer mot Tyskland (dom 28.5.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Brigitte Brauer föddes 1948 utom äktenskap i den del av Tyskland som från 1949 utgjorde DDR. Hennes far erkände omedelbart faderskapet. Hon hade regelbunden kontakt med honom, trots att hon bodde i DDR och han i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter Tysklands återförening hade de ännu tätare kontakt. Fadern var inte gift och hade inga bröstarvingar. Efter faderns död 1998 gjorde Brigitte Brauer gällande att hon hade arvsrätt. Hennes anspråk avslogs på grund av att enligt en västtysk lag från 1969 ett barn fött utom äktenskap före den 1 juli 1949 inte hade någon arvsrätt. Denna tidsgräns hade accepterats av Författningsdomstolen både 1976 och 1996, och det gjorde ingen skillnad att enligt DDR:s lag utomäktenskapliga barn hade haft samma arvsrätt som barn i äktenskap.
    Europadomstolen konstaterade att den tyska lag som tillämpats hade behandlat barn födda utom äktenskap före den 1 juli 1949 på annat sätt än både barn födda i äktenskap och barn födda utom äk-

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 881 tenskap efter denna tidpunkt. Barn födda utom äktenskap före den 1 juli 1949 hade dessutom behandlats olika beroende på om barnets far var bosatt i DDR vid tiden för Tysklands återförening. Det fanns enligt Europadomstolens mening inga goda skäl för dessa skillnader. Synen på utomäktenskapliga barns status hade förändrats, och de svårigheter som tidigare funnits att fastställa faderskap långt tillbaka i tiden hade minskat genom DNA-tekniken. Eftersom Brigitte Brauers far var ogift och inte hade några andra avkomlingar, fanns det inga heller några förväntningar hos andra arvingar att ta hänsyn till. Konklusionen blev att Brigitte Brauer utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv.

 

36. Borovský mot Slovakien (dom 2.6.2009)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Borovský var misstänkt för förmögenhetsbrott. I olika tidningsartiklar återgavs uttalanden av polismän i samband med brottsutredningen. I en artikel i en veckotidskrift återgavs en uppgift från en polischef som under förundersökningen uttalat att Borovskýs handlingar hade varit ”planerade” och ”bedrägliga”. Borovský åtalades senare för trolöshetsbrott men frikändes på grund av att han befanns inte ha handlat olagligt och inte ha skadat någon annan person.
    Europadomstolen fann att flera av de yttranden som återgetts i tidningar i sitt sammanhang fick uppfattas så att de endast gällde misstankar om att Borovský begått det aktuella brottet. Det i veckotidskriften återgivna uttalandet av en polischef hade emellertid gått längre och måste uppfattas som ett påstående om att Borovský faktiskt gjort sig skyldig till bedrägeri, trots att han inte hade dömts för ett sådant brott. Detta stred mot Borovskýs rätt att presumeras vara oskyldig till brott och kränkte hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen.

 

37. Szuluk mot Förenade kungariket (dom 2.6.2009)
Fråga om rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Szuluk dömdes i november till ett långt fängelsestraff för narkotikabrott. I april 2001, medan han var häktad, drabbades han av en hjärnblödning för vilken han opererades två gånger. Till följd härav var han i behov av periodisk medicinsk tillsyn. Inför Europadomstolen klagade han över att korrespondens mellan honom och hans specialistläkare hade kontrollerats och lästs av fängelsemyndigheterna.
    Europadomstolen fann inget skäl till att korrespondens mellan fångar och deras läkare skulle åtnjuta sämre skydd än t.ex. korrespondens mellan fångar och parlamentsledamöter eller advokater. Den aktuelle läkarens pålitlighet hade inte ifrågasatts, och det saknades skäl att tro att korrespondensen mellan Szuluk och honom skulle komma att missbrukas. Under sådana förhållanden innebar myndig-

882 Hans Danelius SvJT 2009 heternas kontroll av korrespondensen att Szuluks rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för korrespondens hade kränkts.

 

38. Codarcea mot Rumänien (dom 2.6.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Elvira Codarcea gjorde brottsanmälan mot en läkare för medicinsk felbehandling och anmälde sig själv som målsägande. Brottmålet avslutades med att en domstol fann brottet preskriberat. Hon väckte därefter civilrättslig talan mot läkaren och mot det sjukhus där hon opererats av honom. De rumänska domstolarna fann att läkaren hade varit vårdslös och dömde honom att betala skadestånd. Däremot ogillades Elvira Codarceas talan mot sjukhuset, som inte ansågs ansvarigt för läkarens handlande. Emellertid befanns läkaren vara insolvent, och skadeståndsdomen kunde därför inte verkställas mot honom.
    Europadomstolen framhöll att frågor om en persons fysiska och psykologiska integritet eller om medicinsk behandling av en person faller inom tillämpningsområdet för artikel 8 i konventionen och att konventionsstaterna är skyldiga att införa regler som ålägger både offentliga och privata sjukhus att vidta lämpliga åtgärder för att skydda patienternas fysiska integritet. Det innebar, framhöll Europadomstolen, att varje patient skall informeras om följderna av ett kirurgiskt ingrepp och ges tillfälle att välja mellan att ge och att vägra sitt samtycke till ingreppet i vetskap om följderna. Europadomstolen tillade att staten kan bli direkt ansvarig om en patient inte fått sådan information och operationen utförts vid ett offentligt sjukhus. I det aktuella fallet hade Elvira Codarcea fått till stånd en prövning av läkarens handlande och en skadeståndsdom mot honom, men domen hade inte kunnat verkställas, och vid den aktuella tiden hade det inte funnits någon försäkring mot medicinsk felbehandling. Inte heller hade de rumänska domstolarna ansett sjukhuset ansvarigt. Europadomstolens slutsats blev att artikel 8 i konventionen hade kränkts genom att Elvira Codarcea inte kunnat få den ersättning som domstol ansett henne berättigad till som offer för medicinsk felbehandling.

 

39. R.H. mot Finland (dom 2.6.2009)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
R.H. dömdes mot sitt nekande för ett sexuellt övergrepp mot två kvinnor till ett villkorligt fängelsestraff. Han överklagade domen till hovrätten och begärde en muntlig förhandling, men hovrätten avslog hans överklagande utan att ha hållit någon förhandling.
    Europadomstolen konstaterade att domen mot R.H. grundade sig på en bedömning av de motstridiga uppgifter som lämnats av honom och de två kvinnorna. Hovrätten, som hade att göra en omprövning av hela målet, inklusive bevisfrågorna, hade därför inte bort avgöra målet utan att ha hållit förhör med R.H. och kvinnorna. Europadom-

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 883 stolens slutsats blev att R.H:s rätt enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

40. Standard Verlags GmbH mot Österrike (nr 2) (dom 4.6.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var ett förlag som utgav den dagliga tidningen Der Standard. I maj 2004 publicerade tidningen en artikel med kommentarer till rykten om att hustrun till Österrikes president planerade att skilja sig från sin man och att hon hade nära förbindelser med två andra män, av vilka den ene var en känd parlamentsledamot. Tidningen dömdes att betala skadestånd till presidenten och hans hustru på grund av att man rapporterat om förhållanden inom den rent privata sfären och lämnat uppgifter som var nedsättande för dem i allmänhetens ögon.
    Europadomstolen konstaterade att allmänhetens rätt till information kunde i viss utsträckning gälla även förhållanden inom politikers och andra offentliga personers privatliv. I detta fall hade emellertid de österrikiska domstolarna gjort en avvägning mellan olika intressen och funnit att artikeln i fråga inte hade bidragit till en debatt av allmänt intresse. Europadomstolen anslöt sig till deras uppfattning att det exempelvis var en skillnad mellan information om en politikers hälsa, som kunde vara av allmänt intresse, och skvaller om en politikers äktenskap. Inte heller hade det påståtts att de återgivna ryktena var sanna. Under framhållande att även offentliga personer har anspråk på skydd mot att rykten om intima aspekter av deras privatliv sprids, fann Europadomstolen, med 5 röster mot 2, att skadeståndsdomen mot förlaget inte stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

41. Kvasnica mot Slovakien (dom 9.6.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Kvasnica var advokat och ombud för en företagsgrupp som misstänktes för att vara inblandad i organiserad ekonomisk brottslighet. På grund härav blev hans mobiltelefon avlyssnad efter beslut av domstol. Han erfor senare att uppteckningar av vissa av hans telefonsamtal hade läckts till bl.a. politiker och journalister och även gjorts tillgängliga på Internet.
    Europadomstolen konstaterade att slovakiska regeringen av sekretesskäl inte hade tillhandahållit dokument om avlyssningssystemet och fann det under sådana förhållanden inte klarlagt att övervakningen av Kvasnicas telefon hade skett i överensstämmelse med lag. Det hade inte heller visats att han hade åtnjutit tillräckliga garantier när det gällde krav på misstanke mot honom, grunder för att tillåta avlyssning, varaktigheten av avlyssningen och fortlöpande domstolskontroll. Slutsatsen blev därför att artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

884 Hans Danelius SvJT 2009 42. Cihan Öztürk mot Turkiet (dom 9.6.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Öztürk publicerade i en tidskrift för anställda inom postförvaltningen en artikel i vilken han kritiserade den tidigare postchefen för att hon förfarit vårdslöst vid restaurering av en postbyggnad av historiskt värde med påföljd att byggnaden hade förfallit och delvis rasat samman. På talan av den tidigare postchefen fann turkisk domstol att Öztürk och tidskriftens chefredaktör hade gått för långt genom att i artikeln använda uttryck som antydde att hon hade tagit mutor. Öztürk och chefredaktören förpliktades därför att betala ett betydande skadestånd. Chefredaktören ålades dessutom att publicera ett svarsbrev från den tidigare postchefen.
    Europadomstolen konstaterade att artikeln var skriven i en ironisk ton och hade syftat till att hos de postanställda skapa förståelse för behovet av att skydda historiska byggnader. Den utgjorde således ett inlägg i en debatt av allmänt intresse och kunde genom sin satiriska utformning inte förstås som en allvarlig anklagelse om mutbrott. Öztürks uttalanden var att förstå som värdeomdömen med saklig grund, eftersom den tidigare postchefen hade åtalats för tjänstefel i samband med byggnadsprojektet. Europadomstolen fann att det hade varit fullt tillräckligt om chefredaktören ålagts att publicera den tidigare postchefens svarsbrev. Den turkiska domstolen hade, genom att dessutom utdöma ett skadestånd, kränkt Öztürks genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

43. Silvestri mot Italien (dom 9.6.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Silvestri var chef för Empoli-fängelset. På grund av samarbetssvårigheter på arbetsplatsen förflyttades han emellertid till den regionala fängelseinspektionen i Toscana. Han överklagade beslutet om förflyttning till den regionala förvaltningsdomstolen, som upphävde beslutet på grund av att det förfarande som lett fram till beslutet inte hade varit korrekt.
    Efter domstolens avgörande förflyttades Silvestri först till ett annat fängelse och sedan tillbaka till Empoli-fängelset, där han emellertid fick en lägre befattning än han tidigare haft.
    Europadomstolen framhöll att en stats skyldighet att verkställa en dom inte gäller enbart själva domslutet utan också domens övriga innehåll. I det aktuella fallet hade Silvestri med sitt överklagande velat uppnå inte bara att det överklagade beslutet upphävdes utan också att effekterna av beslutet avlägsnades. Så hade emellertid inte skett i detta fall, och det hade inte visats föreligga några faktiska eller rättsliga hinder mot att den italienska domstolens dom skulle verkställas i dess helhet. Slutsatsen blev att Silvestris rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 885 44. Opuz mot Turkiet (dom 9.6.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Nahide Opuz och hennes mor misshandlades och hotades vid upprepade tillfällen under åren 1995–1998 av Nahides man H.O. Denne åtalades vid tre tillfällen för dödshot, grov misshandel och mordförsök. Två av målen avskrevs sedan Nahide och hennes mor återtagit sina anmälningar. I det tredje målet dömdes H.O. till ett fängelsestraff som senare omvandlades till böter.
    Under oktober 2001 knivhöggs Nahide av H.O., vilket ledde till att denne ådömdes böter. I mars 2002 sköt H.O. ihjäl Nahides mor.
    Europadomstolen konstaterade att de turkiska myndigheterna, trots att de väl kände till H.O:s hotfulla och våldsamma beteende, hade betraktat situationen som en familjeangelägenhet och därför inte hade vidtagit några åtgärder sedan Nahide och hennes mor till följd av H.O:s hotelser hade känt sig tvungna att återkalla sina anmälningar mot honom. Turkiet hade inte infört ett system som gjort det möjligt att bestraffa alla former av våldsanvändning mellan familjemedlemmar och att skydda offren för sådant våld, t.ex. genom besöksförbud eller förbud mot att vistas inom vissa områden. Europadomstolens slutsats blev att Turkiet, i strid med artikel 2 i konventionen, hade underlåtit att skydda Nahides mors rätt till liv och att de turkiska myndigheterna, i strid med artikel 3 i konventionen, inte hade skyddat Nahide själv mot allvarliga övergrepp från H.O:s sida.
    Dessutom fann Europadomstolen att våldet mot kvinnor var mycket utbrett i Turkiet och att de rättsvårdande myndigheterna visade stor passivitet inför dessa handlingar. Det rörde sig därför enligt Europadomstolens mening i det aktuella fallet om diskriminering på grund av kön i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på Nahides och hennes mors rätt till liv och till skydd mot omänsklig behandling enligt artiklarna 2 och 3 i konventionen.

45. Petkov m.fl. mot Bulgarien (dom 11.6.2009)
Frågor om rätt att kandidera i val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena var kandidater i 2001 års val till parlamentet. Enligt en lag från 1997 ålåg det en särskild kommission att offentliggöra namnen på personer som hade samarbetat med den bulgariska säkerhetstjänsten under kommunisttiden. På grundval av en rapport från denna kommission beslöt de berörda valnämnderna att stryka klagandenas namn från kandidatlistorna. Dessa beslut upphävdes av den högsta förvaltningsdomstolen, men klagandenas namn återinfördes inte på kandidatlistorna.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena, genom att valmyndigheterna inte hade gett effekt åt den högsta förvaltningsdomstolens beslut, hade hindrats att kandidera i parlamentsvalet. Visserligen

886 Hans Danelius SvJT 2009 hade dessa beslut meddelats endast ett par dagar före valet och i ett fall till och med efter valet, men staten fick bära ansvaret för att vallagen utfärdats först ett par månader före valet och att frågor om kandidaternas eventuella samarbete med säkerhetstjänsten hade prövats först efter och inte före nomineringen av kandidater. Vidare hade det först 12 dagar före valet klargjorts hur bestämmelsen om diskvalificering av kandidater skulle tillämpas i praktiken. Detta hade lett till stora praktiska svårigheter och för klagandena till ett brott mot deras rätt enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen att kandidera i val till den lagstiftande församlingen.
    Europadomstolen fann vidare att det rättsmedel som stått till buds, nämligen en skadeståndstalan mot staten, inte hade varit effektivt. I detta sammanhang kunde nämligen som effektiva rättsmedel endast godtas sådana som ledde till att den demokratiska processen fungerade. I Bulgarien fanns en möjlighet att angripa parlamentsval inför Författningsdomstolen, men det var inte klart om denna domstol hade kunnat exempelvis besluta om nyval. Det fanns också begränsningar av vilka fysiska och juridiska personer som hade rätt att hänvända sig till Författningsdomstolen i en sådan fråga. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att klagandenas rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade kränkts.

 

46. Trgo mot Kroatien (dom 11.6.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Trgo hade enligt gällande lag anspråk på äganderätt till en fastighet på vilken han och före honom hans mor hade bott under lång tid. Emellertid förklarades den aktuella lagbestämmelsen av Författningsdomstolen stå i strid med konstitutionen. Till följd härav hade Trgo inte längre rätt att bli ägare på grund av sin och sin mors långa bosättning på fastigheten.
    Europadomstolen konstaterade att konsekvenserna av att staten utfärdat en författningsstridig lag borde bäras av staten och inte av en enskild person. Trgo hade därför inte åtnjutit sin rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

47. Dubus S.A. mot Frankrike (dom 11.6.2009)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Dubus S.A. var ett investmentbolag som stod under tillsyn av Bankinspektionen. På grundval av en inspektionsrapport beslöt Bankinspektionen att inleda ett disciplinärt förfarande mot bolaget för att det inte fullgjort sin rapporteringsskyldighet och brutit mot bestämmelser om förmögenhetsförvaltning och bokföring. Förfarandet avslutades med att Bankinspektionen gav bolaget en erinran.
    Europadomstolen konstaterade att det i förfarandet inför Bankinspektionen inte gjordes någon klar åtskillnad mellan uppgifterna som åklagare, utredare och domare och att bolaget därför hade haft

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 887 grund för sin uppfattning att det hade åtalats och dömts av samma personer, vilka också haft ansvar för utredningen i ärendet. På grund av sammanblandningen av dessa olika funktioner fann Europadomstolen att kravet i artikel 6:1 i konventionen på oavhängighet och opartiskhet inte hade varit uppfyllt.

 

48. Lawyer Partners, A.S. mot Slovakien (dom 16.6.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Lawyer Partners var ett bolag som genom avtal med den slovakiska radion förvärvat rätten att i ett stort antal fall driva in obetalda radiolicenser. För att göra detta var bolaget tvunget att vid domstol utverka individuella betalningsbeslut mot licenstagarna. I mars och juli 2006 väckte bolaget talan i över 70.000 fall vid flera slovakiska domstolar. Detta skedde på elektronisk väg genom DVD-skivor som skickades in till domstolarna tillsammans med förklarande följebrev. Domstolarna vägrade att registrera ansökningarna under åberopande av att de saknade utrustning för att motta och behandla det insända elektroniska materialet.
    Europadomstolen konstaterade att den enda praktiska möjligheten för Lawyers Partners att driva dessa förfaranden i domstol hade varit att göra det på elektronisk väg. Om DVD-skivornas innehåll skulle återges i pappersform, skulle det nämligen ha krävts mer än 40 miljoner sidor. Möjlighet att inge handlingar på elektronisk väg hade dessutom införts i slovakisk lag under 2002. Sammantaget fann Europadomstolen att domstolarnas vägran att godta det elektroniska materialet hade på ett oproportionerligt sätt begränsat bolagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att framlägga sina ärenden i domstol.

 

49. Ruotsalainen mot Finland (dom 16.6.2009)
Fråga om dubbel bestraffning för samma brott (artikel 4 i protokoll 7)
Ruotsalainen befanns vid en poliskontroll köra sin skåpbil med otillräckligt beskattat drivmedel. Det konstaterades att han själv hade tankat bilen och att det därför var fråga om ett uppsåtligt handlande. Ruotsalainen ålades att för denna förseelse betala 720 finska mark i böter. Beslutet vann laga kraft.
    Senare förpliktades Ruotsalainen på administrativ väg att betala undandragen skatt för samma handling, och eftersom han inte hade informerat myndigheterna om bränsleanvändningen, tredubblades skatten och bestämdes till 90.000 finska mark.
    Europadomstolen konstaterade att båda förfarandena hade avsett brott i konventionens mening. Det första förfarandet, som lett till ett bötesstraff, var redan enligt finsk lag av straffrättslig art. Det andra förfarandet var enligt finsk lag skatterättsligt men syftade inte enbart till att dra in obetald skatt, eftersom skattebeloppet hade tredubblats i avskräckande och således i bestraffande syfte. Båda förfarandena avsåg samma handlande, och det andra förfarandet grundades inte på

888 Hans Danelius SvJT 2009 ny bevisning eller nya fakta och hade inte kommit till stånd på grund av något fel i det första förfarandet. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Ruotsalainen i strid med artikel 4 i protokoll 7 till konventionen hade bestraffats två gånger för samma brott.

 


50. Veselinski och Djidrovski, båda mot Makedonien (domar 18.6.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Veselinski och Djidrovski hade som f.d. officerare i jugoslaviska armén rätt enligt jugoslavisk lag att till reducerat pris köpa de våningar i vilka de bodde. Denna lag fortsatte att med vissa justeringar gälla i Makedonien. Sedan Veselinski och Djidrovski köpt sina våningar till nedsatt pris, upphävdes lagen av Författningsdomstolen, dock inte med retroaktiv verkan. Trots detta fann den makedonska högsta domstolen senare att Veselinski och Djidrovski inte hade haft rätt till prisnedsättning vid köp av våningarna.
    Europadomstolen konstaterade att Veselinski och Djidrovski till följd av Högsta domstolens ställningstagande riskerade att få betala ett tilläggspris för våningarna. De hade enligt Europadomstolens mening enligt gällande regler haft en ”legitim förväntan” att få köpa våningarna till reducerat pris, och en sådan “legitim förväntan” åtnjöt skydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Genom Högsta domstolens avgöranden hade de berövats den ekonomiska förmån de haft anledning att räkna med, vilket stred mot nämnda artikel 1.

 

51. Kaura mot Finland (dom 23.6.2009)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Kaura vägrades arbetslöshetsunderstöd på grund av att han inte hade utnyttjat möjligheten att ta en anställning som erbjudits honom. Han överklagade beslutet till försäkringsdomstolen och begärde muntlig förhandling för att kunna höra vittnen. Försäkringsdomstolen avslog överklagandet utan att ha hållit en muntlig förhandling.
    Europadomstolen konstaterade att beslutet att vägra Kaura arbetslöshetsunderstöd grundade sig på en bedömning av om han gjort tillräckliga ansträngningar för att få arbete. Med hänsyn till att målet aktualiserade bevisfrågor och att försäkringsdomstolens prövning inte var begränsad till rena rättsfrågor, fann Europadomstolen att det borde ha hållits en förhandling och att Kauras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts genom att försäkringsdomstolen avgjort målet på handlingarna.

 

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 889 52. Minasyan och Semerjyan mot Armenien (dom 23.6.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Nelli Minasyan ägde en våning i en byggnad i Jerevan, och Yelena Semerjyan hade nyttjanderätt till våningen. Efter ett domstolsförfarande tvingades de avstå från sina rättigheter till våningen.
    När det gällde Nelli konstaterade Europadomstolen att det vid den aktuella tiden inte hade funnits någon av Armeniens parlament antagen expropriationslag. Hon hade berövats sin egendom på grundval av vissa regeringsdekret, trots att landets författning krävde att expropriation av egendom skulle ske i enlighet med en av parlamentet antagen lag. Slutsatsen blev att expropriationen inte hade varit laglig och därmed inte heller uppfyllt kraven i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Såvitt gällde Yelena fann Europadomstolen att de armeniska domstolarna hade tillämpat civillagen som emellertid endast reglerade nyttjanderättens upphörande på begäran av ägaren och inte innehöll någon bestämmelse om att nyttjanderättshavaren kunde berövas sin rätt på begäran av någon annan. De bestämmelser i civillagen som åberopats hade således inte varit tillämpliga i detta fall, varför kravet på laglighet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte heller var uppfyllt i Yelenas fall.

53. Bodrožić och Vujin samt Bodrožić, båda mot Serbien (domar 23.6.2009)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Bodrožić och Vujin var journalister. De dömdes för förolämpning till bötesstraff med anledning av en artikel med illustrationer som de publicerat i en tidning. Bodrožić dömdes också till böter för förtal med avseende på en annan artikel i samma tidning.
    I den första artikeln hade Bodrožić kritiserat domar mot journalister för ärekränkning och i det sammanhanget ironiserat över en välkänd jurist som jämförts med en ”blondin”. Vujin hade illustrerat artikeln med juristens namn i form av ett anagram vid sidan av en bild av en kvinna i underkläder. I den andra artikeln kritiserade Bodrožić en välkänd historikers åsikter om nationella minoriteter i Vojvodina. Historikern kallades i artikeln för ”idiot” och ”fascist”.
    Europadomstolen konstaterade att båda bötesstraffen hade kunnat förvandlas till fängelse om böterna inte hade betalats. När det gällde den första artikeln fann Europadomstolen att beskrivningen av juristen i fråga och illustrationen hade varit ironiska och hånfulla men att artiklarna hade handlat om ett ämne av allmänt intresse. Europadomstolen kunde i vart fall inte acceptera de serbiska domstolarnas motivering att en jämförelse av en vuxen man med en blond kvinna utgjorde ett angrepp på mäns integritet och värdighet. I den andra artikeln kunde de uttryck som använts om historikern anses kränkande, men de var en reaktion på provokativa uttalanden av historikern i

890 Hans Danelius SvJT 2009 fråga, och det ämne som behandlades var av allmänt intresse. Slutsatsen blev att domarna mot Bodrožić och Vujin stred mot deras genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

54. Sorguç mot Turkiet (dom 23.6.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Sorguç, som var universitetsprofessor, distribuerade vid en konferens en uppsats med kritik av proceduren för utnämning av biträdande professorer. Med anledning härav väcktes talan mot honom av en biträdande professor som menade att artikeln var kränkande för honom. Den turkiska domstolen höll med om detta och dömde Sorguç att betala skadestånd.
    Europadomstolen fann att Sorguç hade uttryckt sin mening i ett ämne av allmänt intresse. Det var en fråga som han i egenskap av professor hade erfarenhet av, och hans kritik mot utnämningssystemet grundade sig delvis på fakta som kunde bli föremål för bevisning. Emellertid hade de turkiska domstolarna inte gett honom möjlighet att visa att kritiken var berättigad utan sett den som ett angrepp på en viss biträdande professor vars namn inte ens hade nämnts i uppsatsen. Europadomstolen betonade vikten av den akademiska friheten och särskilt av akademikers frihet att uttala sin mening om förhållanden vid universiteten. Slutsatsen blev att domen mot Sorguç utgjorde ett brott mot den i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten.

 

55. Liivik mot Estland (dom 25.6.2009)
Fråga om bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen)
Liivik var generaldirektör för den estniska privatiseringsmyndigheten och undertecknade i den egenskapen avtal om privatisering av de estniska järnvägarna. Han åtalades för att han i samband därmed hade utfärdat vissa statliga garantier. Domstolen, som fann att han hade missbrukat offentliga medel samt att hans handlande hade varit oförenligt med allmän rättvisa och skadat Estlands internationella anseende, dömde honom för missbruk av tjänsteställning till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen fann att den estniska strafflagens bestämmelse om missbruk av tjänsteställning innehöll allmänna begrepp och vaga kriterier. En förutsättning för ansvar var enligt lagen att det hade uppkommit väsentlig skada, men det var oklart hur detta begrepp skulle förstås när det gällde enbart risk för skada eller skada av enbart ideell natur. Den estniska domstolens konstaterande av att Liiviks handlande stred mot allmän rättvisa var också otydligt. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att det med ledning av lagen inte hade varit förutsebart att Liiviks handlingar utgjorde ett brott. Konklusionen blev att artikel 7 i konventionen hade kränkts.

 

SvJT 2009 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2009 891 56. Maresti mot Kroatien (dom 25.6.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och dubbel bestraffning för samma brott (artikel 4 i protokoll 7)
Maresti dömdes av en domstol för störande uppträdande på allmän plats till ett kortare fängelsestraff. Gärningen hade väsentligen bestått i att han förolämpat och slagit en annan person. Han åtalades senare för misshandel med avseende på samma händelse och dömdes för detta och andra brott till ett längre fängelsestraff. Domen fastställdes av en högre domstol, vars avgörande delgavs först Marestis mor och senare Marestis försvarare. Försvararen överklagade domen för Marestis räkning, men överklagandet avvisades på grund av att det getts in för sent, varvid domstolen räknade överklagandefristen från delgivningen med Marestis mor och inte från delgivningen med advokaten.
    Europadomstolen fann att överklagandefristen inte borde ha räknats från delgivningen med Marestis mor, som var psykiskt sjuk och vars förmåga att uppfatta delgivningen och att underrätta Maresti om domen kunde ifrågasättas. Genom att överklagandetiden beräknats på detta sätt och inte från delgivningen med försvararen hade Maresti inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.
    Vidare fann Europadomstolen att det handlande som i det första förfarandet lett till straff för störande uppträdande i huvudsak överensstämde med det som i det andra förfarandet rubricerats som misshandel och lett till en ny fällande dom. Maresti hade därför i strid med artikel 4 i protokoll 7 till konventionen åtalats och dömts två gånger för samma brott.

 

57. Zouboulidis mot Grekland (nr 2) (dom 25.6.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Zouboulidis hade som kontraktsanställd av grekiska staten rätt till vissa ekonomiska förmåner vid tjänstgöring i utlandet. Hans yrkanden om en dom på dessa förmåner ogillades emellertid delvis av grekisk domstol på grund av att det i fråga om fordringar mot staten gällde en kortare preskriptionstid än den som gällde för andra fordringar. Europadomstolen fann att det saknades rimliga skäl för att staten i ett fall som detta skulle ha rätt till en särskilt förmånlig behandling och att Zouboulidis rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

58. Kara mot Turkiet (dom 30.6.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kara var ordförande i en förening som verkade till stöd för fångars familjer. Föreningens styrelse beslöt att genomföra en hungerstrejk till stöd för fångar som hade påbörjat en liknande strejk för att protestera mot sitt överförande till en viss typ av fängelse. Kara dömdes för att han organiserat föreningens hungerstrejk och delat ut flygblad i samband med strejken, till ett fängelsestraff som sedan

892 Hans Danelius SvJT 2009 i samband med strejken, till ett fängelsestraff som sedan omvandlades till böter.
    Europadomstolen konstaterade att Kara genom sitt handlande hade velat skapa uppmärksamhet kring förhållandena i vissa fängelser och att han inte hade sökt förmå allmänheten att delta i en hungerstrejk eller att tillgripa våld. Domen mot honom hade därför varit en oproportionerlig inskränkning i hans yttrandefrihet och stred mot artikel 10 i konventionen.

 

59. Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz (nr 2)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
VgT var en förening för djurskydd som av den schweiziska högsta domstolen förvägrats att sända en mot köttindustrin riktad annons i TV. I en dom den 28 juni 2001 (se SvJT 2001 s. 622 f.) fann Europadomstolen att denna vägran stred mot artikel 10 i konventionen. Under åberopande av domen vände sig VgT på nytt till den schweiziska högsta domstolen med en begäran om omprövning av dess tidigare avgörande. Denna begäran avslogs med motiveringen att VgT inte hade visat att det alltjämt fanns ett intresse av att sända annonsen i TV.
    Europadomstolen fann att Schweiz hade varit skyldigt att verkställa domen den 28 juni 2001 i god tro. Eftersom det inte fanns några nya omständigheter som kunde motivera att förbudet mot att sända annonsen i TV upprätthölls, hade det ålegat de schweiziska myndigheterna att tillåta sändning av annonsen. Bedömningen av om det alltjämt fanns ett intresse av att sända annonsen ankom på VgT och inte på den schweiziska domstolen. Europadomstolen konkluderade därför, med 11 röster mot 6, att VgT:s genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts.