ANDREW DICKINSON, The Rome II Regulation: The Law Applicable to Non-Contractual Obligations. Oxford University Press 2008, lxx + 797 s

 

Från och med den 11 januari i år ska EG:s s.k. Rom II-förordning tilllämpas.5 Namnet förråder att det är en fortsättning på den för många läsare bekanta Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,6 och förordningen reglerar frågan om tillämplig lag på utomobligatoriska förpliktelser. Rom II-förordningen och Rom Iförordningen,7 som (i princip) ersätter Romkonventionen och ska börja tillämpas från den 17 december i år, utgör tillsammans ett mer eller mindre komplett regelverk beträffande frågan om tilllämplig lag för internationellt obligationsrättsliga frågor.
    Den 18 december 2008 släppte Oxford University Press Andrew Dickinsons monografi om Rom II-förordningen och sedan den 18 maj 2009 finns även ett supplement omfattande 54 sidor på den till boken hörande webbplatsen www.romeii.eu. Dickinsons bok var den första heltäckande monografin/kommentaren till Rom IIförordningen och var det fram till den 21 augusti 2009 då tredje upplagan av Richard Plenders och Michael Wilderspins bok om Romkonventionen kom ut från Sweet &

 

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), EUT L 199, 31.7.2007, s. 40. 6 Införlivad med svensk rätt genom lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

    Maxwell. Denna bok har i och med den senaste upplagan utvidgats till att även omfatta Rom IIförordningen och de utomobligatoriska förpliktelserna. Boken går därför numera under titeln The European Private International Law of Obligations och det hade naturligtvis varit intressant med en gemensam anmälan men eftersom denna bok i skrivande stund funnits tillgänglig mindre än en vecka får jag möjligen återkomma till den vid ett annat tillfälle. Det planeras flera kommentarer till Rom II-förordningen; exempelvis har sedan länge aviserats en kommentar från Sellier European Law Publishers under redaktörskap av Peter Mankowski och Ulrich Magnus men publiceringsdatum har ständigt skjutits fram och anges nu till december 2010. Slutet av 2010, eller snarare början av 2011, är också beräknad ankomsttid för den bok om Rom IIförordningen som jag själv uppbär stöd av Institutet för Rättsvetenskaplig Forskning för att skriva. En av de stora förtjänsterna med Dickinsons bok är att den i en bilaga innehåller en i det närmaste uttömmande förteckning över den omfattande litteraturen i artikelform om förordningen på de stora språken (till vilka som bekant inte svenska räknas). Av notapparaten framgår också att författaren faktiskt har läst åtminstone större delen av denna litteratur. Uttömmande är för övrigt ett ord som passar väl för att sammanfattande beskriva boken. Den är med sina drygt 660 sidor text, ca 130 sidor bilagor samt 70 sidor in-

nehållsförteckning, rättsfalls- och lagstiftningsregister och förkortningar ett digert verk som man som svensk författare bara kan drömma om att få igenom i diskussionerna med en kostnadsmedveten förlagsredaktör. Så kostar den också 145 pund, vilket med nuvarande växelkurs blir ca 1700 kronor. Det gör den i princip omöjlig att använda som kurslitteratur och därmed hade det varit svårt att utan tryckningsbidrag räkna hem en liknande bok på svenska. Den engelskspråkiga marknaden är dock många gånger större än den svenska och det finns där plats för denna sorts omfattande, och därmed dyra, böcker om relativt smala ämnen. Det ska vi vara glada för, ty det är ett mycket värdefullt arbete Andrew Dickinson uträttat.
    Det är i realiteten fråga om en kommentar till förordningen även om den, i likhet med Lennart Pålssons Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna (Norstedts Juridik 2008) och Mikael Mellqvists EU:s insolvensförordning m.m.: en kommentar (Norstedts Juridik 2002) inte strikt följer ordningen att kommentera lagtexten artikel för artikel. Det erbjuder dock inga större problem för den praktiskt verksamme juristen att i Dickinsons bok finna rätt och ta del av enbart kommentaren till en viss relevant artikel i Rom IIförordningen.
    Ett av bokens särdrag är att den mycket utförligt redovisar bakgrunden bakom varje regels tillkomst. Läsaren får följa vägen från kommissionens förslag (och ibland längre tillbaks än så; det finns en lång förhistoria till Rom IIförordningen) via förhandlingar i rådet och Europaparlamentet till förhandlingarna mellan dessa institutioner i det s.k. förlikningsförfarandet och till sist förordningen. Jag har själv deltagit i den svenska delegationen till förhandlingarna i rådsarbetsgrupp och kan bekräfta beskrivningens riktighet. Eftersom om han inte själv deltagit i förhandlingarna i Bryssel är hans insats desto mer beundransvärd. Han har tvingats gå omvägen över de öppna, ofta allt annat än snabba kanalerna, och begärt ut dokument från rådets generalsekretariat och kommissionen. Det hänvisas i boken också flitigt till dessa dokument.8 Jag har själv i mitt eget skrivande varit tveksam till hur jag ska förhålla mig till den stora mängd bakgrundsinformation jag som delegat till olika förhandlingar naturligtvis besitter och som är svår och bitvis omöjlig att få del av för en utomstående. Hittills har jag varit mycket försiktig med att hänvisa till olika förhandlingsdokument och mina egna anteckningar från diskussioner av den huvudsakliga anledningen att det riskerar att framstå som alltför anekdotiskt och personligt. Ett sådant skrivsätt har också passat illa med det neutrala och opersonliga stilideal som hittills har gällt för juridisk litteratur i Sverige. Man kan t.ex. notera att Mikael Mellqvist i sin kommentar till insolvensförordningen inte hänvisar till förhandlingsdokument och dylikt trots att han personligen deltog i förhandlingarna. Mellqvist har dock haft möjlighet att hänvisa till den förklarande rapport som skrevs till insolvensförordningens föregångare insolvenskonventionen av Miguel Virgos och Etienne Schmit,9 vilket

 

8 För den som är ”inne i systemet” och har t.ex. en dator med IP-adress från Regeringskansliet är åtminstone rådsdokument mycket lättillgängliga för läsning och nedladdning via det s.k. Council Extranet. 9 Virgos/Schmit-rapporten har mig veterligen aldrig publicerats men det är fråga om rådsdokument 6500/96 från den 3 maj 1996 och den finns tillgänglig (på engelska) på http://aei.pitt.edu

 

han också gjort. Rapportförfattarna deltog i förhandlingarna och redogör i viss utsträckning också för hur de diskussioner som lett fram till den slutliga regeln gått. Liknande förklarande rapporter finns också till Romkonventionen, Brysselkonventionen, Luganokonventionerna och Bryssel II-konventionen samt till alla konventioner från Haagkonferensen för internationell privaträtt. När EG i och med Amsterdamfördragets ikraftträdande gick över till att arbeta med förordningar och direktiv istället för konventioner försvann dock möjligheten att låta rättsakterna i fråga åtföljas av en förklarande rapport. Detta är inte brukligt beträffande förordningar och direktiv och när i början av 2000-talet det fördes diskussioner om detta motsatte sig kommissionen det våldsamt.10 Det reella skälet torde vara att kommissionen fruktade att inflytande därigenom skulle överföras till rådet eftersom kommissionens förslag skulle förlora i betydelse som rättskälla om det finns en förklarande rapport.
    Eftersom det inom EG-rätten inte finns några traditionella lagförarbeten från vilka man kan få kunskap om lagstiftarens avsikt och överväganden — kommissionens publicerade förslag ger ju bara insyn i hur den institutionen resonerat, och slutresultatet kan ju i många fall vara ett helt annat än det ursprungliga förslaget — är det viktigt med vittnesbörd om och

/952/01/insolvency_report_schmidt_1 988.pdf. 10 Det handlade då rent konkret om den rapport som professorn Fausto Pocar hade författat beträffande revideringen av Brysselkonventionen till en förordning. Detta arbete inleddes före den 1 maj 1999 och inledningsvis var en ny konvention planerad och i sedvanlig ordning utsågs en rapportör. Denna rapport kommer man nu istället att kunna läsa som en förklarande rapport till Lugano II-konventionen, som ju speglar Bryssel I-förordningen.

sammanställningar av arbetet i rådet och Europaparlamentet. Dickinsons bok är som sagt mycket grundlig och så vitt jag kunnat bedöma vederhäftig. Finns flera olika tolkningsalternativ går författaren igenom dem alla (även de mer långsökta), väger argument för och emot och redovisar slutligen sin ståndpunkt. Personligen tycker jag att det är så rättsvetenskaplig litteratur ska skrivas även om det leder till ökat omfång. Alltför ofta har jag tvingats läsa litteratur där en författares omotiverade ståndpunkt presenterats som den enda sanningen och i bästa fall hänvisas i en fotnot till avvikande röster i litteraturen, som dock utan vidare motivering viftas bort såsom felaktiga. Särskilt vanligt är detta sätt att skriva i tysk litteratur (åtminstone bland väletablerade författare) och det upphör aldrig att irritera mig. Att jag i de allra flesta fall också delar Dickinsons slutsatser naturligtvis gör förstås det lättare för mig att tycka om boken. Andrew Dickinson är engelsman och är, i likhet med de flesta brittiska akademiker, verksam såväl praktiskt som teoretiskt. Han är advokat, verksam som solicitor advocate (dvs. en solicitor som har rätt att själv uppträda inför högre domstol utan att behöva gå vägen över en barrister), som konsult vid advokatbyrån Clifford Chance LLP och som gästforskare vid British Institute of International and Comparative Law. Denna blandning av det praktiska och det teoretiska har visat sig mycket fruktbar och boken är därför såväl användbar för praktiker som ett tungt inlägg i den akademiska diskussionen. Boken är förstås skriven utifrån ett engelskt perspektiv och ett och annat exempel eller förklaring som helt grundar sig på engelska förhållanden kan därför vara svåra att förstå för en svensk läsare. Det hindrar mig dock inte

från att å det starkaste rekommendera boken. Den torde vara oundgänglig för alla som någon gång

har att göra med Rom II-förordningen.
Michael Hellner