Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2009

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

 

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2009 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Iordan Iordanov m.fl. mot Bulgarien (dom 2.7.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande var Iordan Iordanov, Kamen Ivanov och Milcho Kirilov, som, jämte en fjärde person, B.B., hade avskedats från sina befattningar inom Inrikesministeriet, där de ansågs ansvariga för att en avlyssningsanordning hade kunnat installeras i en hög ämbetsmans kontor.
    I domar fann Högsta förvaltningsdomstolen att det förfarande som tillämpats inte hade gett Iordanov, Ivanov, Kirilov och B.B. tillräckliga rättsliga garantier, eftersom de inte hade fått del av de slutsatser som dragits av en av Inrikesministeriet tillsatt utredningskommission. Högsta förvaltningsdomstolen beslöt därför i olika domar att undanröja besluten om avskedande.
    Inrikesministeriet begärde att Högsta förvaltningsdomstolens domar skulle upphävas genom kassation. Fastän fallen var likartade, blev besluten olika såtillvida som kassationsavdelningen inom Högsta förvaltningsdomstolen fastställde domen mot B.B. men upphävde domarna mot Iordanov, Ivanov och Kirilov och fastställde besluten om deras avskedanden.
    Europadomstolen konstaterade att det inom den högsta instansen hade funnits två skilda tolkningar av gällande bestämmelser och att det också hade funnits en mekanism i bulgarisk rätt för att förhindra motstridig rättspraxis men att denna metod inte hade använts i det aktuella fallet. Som en följd härav hade Iordanov, Ivanov och Kirilov enligt Europadomstolens mening inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

2. Ignatov mot Bulgarien (dom 2.7.2009)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll nr 4) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Ignatov ansökte i juni 2001 om pass för att resa till Rumänien. Detta vägrades honom på grund av passhinder grundat på att han några år

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2009, den senaste i SvJT 2009 s. 865 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

tidigare hade stämts för att inte ha återbetalat ett lån. Ignatov hade inte tidigare underrättats om detta passhinder.
    Europadomstolen konstaterade att passhindret hade syftat till att skydda borgenärers intressen, vilket i och för sig var en legitim grund. Emellertid fick en åtgärd av detta slag inte vara i kraft under någon längre tid utan att det skedde en periodisk omprövning av om åtgärden fortfarande var nödvändig. Någon sådan omprövning hade inte skett i detta fall. Konklusionen blev att Ignatovs rörelsefrihet hade inskränkts i strid med artikel 2 i protokoll nr 4 till konventionen.
    Eftersom Ignatov inte hade underrättats om inskränkningen i rörelsefriheten förrän i juni 2001, hade han inte heller haft möjlighet att tidigare på rättslig väg söka få beslutet upphävt. Europadomstolen fann därför att även hans rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade kränkts.

 

3. D mot Finland (dom 7.7.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
D dömdes för allvarliga sexuella övergrepp mot sin minderåriga dotter. Bevisningen mot honom bestod huvudsakligen av videoinspelningar av förhör med dottern och viss medicinsk utredning. D hade inte fått tillfälle att ställa frågor under förhören med dottern och hade fått tillgång till den medicinska utredningen på ett alltför sent stadium för att kunna använda den vid uppläggningen av sitt försvar. Sammantaget fann Europadomstolen att D:s rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

4. Zavoloka mot Lettland (dom 7.7.2009)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) med avseende på rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagande var Nadežda Zavoloka, vars 12-åriga dotter hade dödats i en trafikolycka. Den ansvarige bilföraren hade åtalats och dömts till ett långt fängelsestraff. Nadežda Zavoloka hade yrkat ideellt skadestånd från bilföraren, men hennes talan hade ogillats av lettisk domstol. Frågan vid Europadomstolen var om hon på grund härav hade förvägrats sin rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel mot avsaknaden av ett tillräckligt skydd för rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att konventionsstaternas skadeståndsregler varierar i hög grad och fann att det inte på artikel 13 i konventionen kan grundas en generell rätt till ersättning för ideell skada i situationer som den nu aktuella. Nadežda Zavoloka hade dessutom haft möjlighet att begära ersättning för medicinska kostnader och begravningskostnader. Under sådana förhållanden kunde hon inte anses ha förvägrats ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

 

5. Leparskienė mot Litauen (dom 7.7.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Eftersom Julija Leparskienės 15-årige son inte hörsammade en uppmaning av polis att stanna den bil han körde, avlossade en polisman ett skott med påföljd att sonen senare avled. Polismannen dömdes för dråp och missbruk av tjänsteställning till ett villkorligt straff om två och ett halvt års fängelse. Julija Leparskienė fann straffet otillräckligt och hävdade att rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann att brottsutredningen hade varit snabb och effektiv och konstaterade att Julija Leparskienė hade accepterats som målsägande och kunnat följa utredningen och delta i rättegången. De litauiska domstolarna hade angett skälen till att handlingen bedömts som dråp och domen blivit villkorlig. Dessutom hade polismannen avskedats från sin tjänst och inte återanställts av polisen eller annan rättslig myndighet. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att förfarandet inte utgjorde något brott mot artikel 2 i konventionen.

6. Plechanow mot Polen (dom 7.7.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var arvingar till en man vars fastighet hade exproprierats genom lagstiftning under kommunistregimen i Polen. Expropriationen förklarades senare olaglig, men klagandena kunde ändå inte återfå fastigheten, eftersom ett stort antal våningar i huset på fastigheten hade överlåtits till andra personer. Klagandena väckte då skadeståndstalan mot staden Warszawa. Den polska regiondomstolen fann att klagandena hade lidit skada men avvisade klagandenas talan på grund av att talan borde ha riktats mot polska staten och inte mot staden. Det fanns visserligen ett avgörande av Högsta domstolen som tydde på att staden var rätt svarande, men detta avgörande hade enligt regiondomstolens mening blivit obsolet till följd av en senare tolkning i rättspraxis. Europadomstolen konstaterade att klagandena hade ett rättsligt anspråk på skadestånd som fick anses som egendom vid tillämpning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. De hade emellertid inte fått bifall till sina yrkanden på grund av att de ansågs ha väckt talan mot fel svarande. De hade haft stöd i tidigare rättspraxis för att rikta sin talan mot staden Warszawa, men denna rättspraxis hade senare ansetts obsolet. De polska domstolarnas avgöranden var emellertid motsägelsefulla, och rättsläget hade varit oklart. Det hade ålegat staten att klargöra vem som var rätt svarande vid skadeståndskrav av detta slag, och genom att inte fullgöra denna skyldighet hade Polen kränkt klagandenas rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom.

 

7. Stagno mot Belgien (dom 7.7.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Systrarna Stagno var födda 1977 och 1979. Deras far dog, medan de fortfarande var omyndiga. Sedan de uppnått myndighetsåldern, väckte de 1996 och 1997 talan mot ett försäkringsbolag med yrkande om utbetalningar till dem från faderns livförsäkring. Den belgiska domstolen konstaterade att det för fordringar grundade på en försäkring gällde en preskriptionstid om tre år och avvisade deras talan på grund av preskription.
    Europadomstolen konstaterade att regler om preskription i och för sig tjänar ett legitimt ändamål men att systrarna Stagno inte hade haft möjlighet att göra gällande sina krav mot försäkringsbolaget förrän de uppnått myndighetsåldern. De hade genom den strikta tillämpningen av preskriptionsreglerna hindrats att utnyttja ett rättsmedel som i princip var tillgängligt för dem. Detta innebar att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

8. Zeïbek mot Grekland (dom 9.7.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Bedrie Zeïbek var grekisk medborgare och bosatt i Grekland. Hon och hennes man, som också var grekisk medborgare, hade fyra barn. Båda makarna var muslimer. Sedan det fjärde barnet fötts, var Bedrie att anse som mor till en “stor familj” enligt grekisk lag.
    När familjen Zeïbek besökte Bedries far i Turkiet, berövades samtliga familjemedlemmar sitt grekiska medborgarskap enligt en lagbestämmelse som föreskrev att en grekisk medborgare av utländskt ursprung, som lämnat Grekland utan avsikt att på nytt bosätta sig där, kunde berövas sitt medborgarskap. Lagbestämmelsen upphävdes senare, varvid personer av muslimsk trosbekännelse som berövats grekiskt medborgarskap uppmanades att ansöka om naturalisering. Bedrie och hennes familj ingav en sådan ansökan, vilken beviljades utom för en dotter, som var minderårig men gift och som därför inte ansågs berättigad att återfå medborgarskapet på yrkande av modern. Bedrie förvägrades pension som mor till en ”stor familj”, eftersom hon inte hade fyra barn som alla var grekiska medborgare.
    Europadomstolen konstaterade att Bedrie, när det fjärde barnet fötts, hade fått status som mor till en “stor familj” och att detta var en status som innehavaren i princip hade rätt att behålla hela livet. När Bedrie återfick sitt grekiska medborgarskap, fick hon emellertid inte tillbaka sin status som mor till en “stor familj”, vilket medförde att hon gick miste om vissa ekonomiska förmåner. Europadomstolens konklusion blev att detta stred såväl mot rätten till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen som mot förbudet mot diskriminering enligt artikel 14 i konventionen.

 

9. Moon mot Frankrike (dom 9.7.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Moon, som var brittisk medborgare, befanns vid den franskschweiziska gränsen medföra 28 240 pund (motsvarande 48 084 euro) utan att han deklarerat detta belopp, trots att det fanns en skyldighet att deklarera belopp överstigande 50 000 franska francs (motsvarande 7 622 euro). Ett belopp om 23 740 pund (motsvarande 40 422 euro) togs i beslag hos Moon, som uppgav att pengarna var en del av ett lån han tagit i Schweiz för att köpa ett hus eller en sportbil. Moon dömdes sedan i Frankrike till böter om 12 021 euro och förverkande av det beslagtagna beloppet om 23 740 pund.
    Europadomstolen konstaterade att Moon inte hade funnits skyldig till penningtvätt eller liknande brott och fann att kombinationen av böter och förverkande, som innebar att han ålades att betala ett belopp motsvarande 52 443 euro, under sådana förhållandena var en oproportionerlig påföljd som stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

10. Mooren mot Tyskland (dom 9.7.2009)
Frågor om lagligt frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till domstolsprövning av frihetsberövandets laglighet (artikel 5:4 i konventionen)
Mooren häktades den 25 juli 2002 på grund av misstanke om skattebrott. Häktningen fastställdes den 16 augusti 2002 av en distriktsdomstol, och Moorens överklagande ogillades den 9 september 2002 av en regiondomstol. Moorens försvarare, som vägrats tillgång till akten i målet, accepterade inte åklagarens erbjudande att lämna honom muntlig information om aktens innehåll.
    Den 14 oktober 2002 upphävde en appellationsdomstol besluten från augusti och september 2002 och återförvisade målet till distriktsdomstolen. Appellationsdomstolen tog inte själv ställning i häktningsfrågan och upphävde inte heller häktningsbeslutet som den ansåg ha rättsliga brister men inte vara utan rättslig verkan. Mooren förblev därför häktad.
    Distriktsdomstolen fattade därefter ett nytt beslut om att Mooren skulle vara häktad. Han frigavs den 7 november 2002, och kort därefter fick hans försvarare tillgång till akten i målet. Den 9 mars 2005 dömde distriktsdomstolen Mooren för skattebrott till ett villkorligt fängelsestraff om ett år och åtta månader.
    Vid Europadomstolen klagade Mooren over att appellationsdomstolen inte hade upphävt häktningsbeslutet eller frigett honom, trots att den funnit beslutet bristfälligt. Han hävdade vidare att appellationsdomstolen genom återförvisningen hade onödigtvis försenat överprövningen av frihetsberövandets laglighet och framhöll att hans försvarare under överprövningen inte hade haft tillgång till akten i målet.

Europadomstolen noterade att den brist som appellationsdomstolen funnit i häktningsbeslutet bestod i att beslutet inte hade innehållit tillräckligt detaljerade upplysningar om de fakta och den bevisning som utgjorde grunden för misstanken mot Mooren. Brister i ett häktningsbeslut gjorde emellertid inte nödvändigtvis häktningen olaglig enligt artikel 5:1 i konventionen. I detta fall var villkoren för ett lagligt frihetsberövande uppfyllda, eftersom misstanken mot Mooren var grundad på dokument som hade tagits i beslag och det förelåg kollusionsfara eller flyktfara. Europadomstolen konstaterade vidare att återförvisning av ett mål var en vanlig teknik för att genomföra faktasamlande och bevisprövning. Europadomstolen konkluderade, med 9 röster mot 8, att frihetsberövandet var förenligt med artikel 5:1 i konventionen.
    Däremot ansåg Europadomstolen att omprövningen av frihetsberövandets laglighet genom appellationsdomstolens återförvisningsbeslut hade försenats i sådan grad att Moorens rätt enligt artikel 5:4 i konventionen till skyndsam domstolsprövning inte hade tillgodosetts. Likaså hade hans rätt enligt artikel 5:4 kränkts genom att hans försvarare under omprövningsförfarandet inte haft tillgång till aktmaterialet.

 

11. Féret mot Belgien (dom 16.7.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Féret var ordförande i det politiska partiet Nationella fronten och chefredaktör för partiets publikationer. Han var ledamot av det belgiska representanthuset.
    Vissa broschyrer som partiet hade spridit i samband med en valkampanj ledde till klagomål, eftersom de påstods innefatta uppmuntran till hat, diskriminering och våld. Sedan Férets parlamentariska immunitet hävts, väcktes åtal mot honom i egenskap av chefredaktör för publikationerna i fråga och ägare av en hemsida där samma budskap hade spridits. Han dömdes slutligen till samhällstjänst och ett villkorligt fängelsestraff på grund av att broschyrerna befanns ha innehållit uttalanden som uppmuntrade till diskriminering, segregering, hat och våld på grund av ras, hudfärg och nationellt eller etniskt ursprung.
    Europadomstolen konstaterade att broschyrerna hade innehållit påståenden om att invandrargrupper var brottsbenägna och angelägna om att utnyttja ekonomiska förmåner i Belgien. Dessutom hade invandrare förlöjligats på ett sätt som hos befolkningen kunde framkalla känslor av misstro eller utlänningshat. Visserligen var yttrandefrihet av särskild betydelse för en vald företrädare för folket, men det var också viktigt att politiker i offentliga uttalanden avhöll sig från kommentarer som kunde skapa intolerans. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att domen mot Féret inte stred mot hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

12. Willem mot Frankrike (dom 16.7.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Willem var kommunistisk politiker och borgmästare i kommunen Seclin. I oktober 2002 meddelade han vid ett möte med kommunstyrelsen att han avsåg att uppmana de kommunala institutionerna till bojkott av israeliska varor för att protestera mot den israeliska regeringens antipalestinska politik. Han dömdes av fransk domstol för anstiftan till diskriminering till böter.
    Europadomstolen konstaterade att Willem inte hade dömts för sina politiska åsikter utan för att ha anstiftat diskriminering, vilket var straffbart. Enligt fransk lag hade han inte rätt att överta regeringens prerogativ att utfärda ett embargo på varor från ett främmande land. Dessutom hade han ådömts ett tämligen ringa straff. Konklusionen, som antogs med 6 röster mot 1, blev att inskränkningen i yttrandefriheten hade varit proportionerlig och att artikel 10 i konventionen inte hade kränkts.

 

13. Zehentner mot Österrike (dom 16.7.2009)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bernardina Zehentner dömdes i augusti 1998 och juni 1999 att betala vissa skulder. I oktober 1999 underrättades hon om att hennes våning skulle säljas exekutivt. Försäljningen ägde rum i november 1999, och i januari 2000 fördelades de pengar som inkommit genom försäljningen till hennes fordringsägare. I februari 2000 avhystes hon från våningen.
    Sedan Bernardina Zehentner ställts under förmynderskap och hennes förmyndare överklagat betalningsdomarna, fann österrikisk domstol att dessa domar inte hade varit verkställbara, eftersom Bernardina Zehentner inte hade haft möjlighet att medverka i förfarandena. Trots detta kunde hennes överklaganden av besluten om verkställighet inte bifallas på grund av att beslutet att fördela köpesumman hade vunnit laga kraft och fordringsägarna redan hade fått betalning.
    Europadomstolen konstaterade att Bernardina Zehentner hade saknat rättshandlingsförmåga långt innan hennes våning såldes och att hon därför hade varit ur stånd att använda tillgängliga rättsmedel. Hon hade inte kunnat medverka i domstolsförfarandena och inte få rättelse på grund av att tidsfristen för överklagande av den exekutiva försäljningen hade utlöpt och försäljningen därför var definitiv. Särskilda hänsyn gjorde sig gällande i fråga om personer som saknade rättshandlingsförmåga, och de österrikiska domstolarna hade inte tillräckligt beaktat hennes särskilda situation och den ingripande åtgärd hon drabbats av genom förlusten av sin våning. Konklusionen blev att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts.

Europadomstolen fann vidare att Bernardina Zehentner inte hade åtnjutit de processuella garantier som skulle ha gjort det möjligt för henne att återfå den egendom som hon berövats utan tillräckligt rättsskydd och att därför även hennes rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

14. Wojtas-Kaleta mot Polen (dom 16.7.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Helena Wojtas-Kaleta var journalist och anställd av den polska televisionen (TVP). I april 1999 publicerade en daglig tidning en artikel om att två program med klassisk musik hade tagits bort från TVutsändningarna. I artikeln återgavs ett uttalande av Helena WojtasKaleta i hennes egenskap av ordförande i fackföreningen för tvjournalister. Uttalandet gick ut på att hon inte hade iakttagit några åtgärder för att öka utbudet av klassisk musik i TV, trots att chefen för TVP hade uttalat att det skulle skapas nya sådana möjligheter. I ett öppet brev protesterade hon också mot att man skar ner tiden för klassisk musik för att i stället förorena utsändningarna med våld och pseudomusikalisk kitsch.
    På grund av sina uttalanden tilldelades Helena Wojtas-Kaleta en disciplinär erinran för att hon inte hade iakttagit sin skyldighet att skydda sin arbetsgivares goda namn och rykte. Hon väckte talan vid polsk domstol, som emellertid fann att arbetsgivaren hade haft skäl att tilldela henne en disciplinär erinran, eftersom hon skadat arbetsgivaren genom att inte uppfylla sin lojalitetsplikt.
    Europadomstolen konstaterade att Helena Wojtas-Kaleta var inte bara anställd hos TVP utan också journalist och fackföreningsledare. Som journalist var det hennes uppgift att bidra till den offentliga debatten, vilket medförde att plikten till diskretion och återhållsamhet minskade i betydelse. Den klassiska musikens utrymme i TV var en fråga av allmänt intresse, och hennes uttalanden hade haft saklig grund och i vissa hänseenden utgjort värdeomdömen. Uttalandena hade inte varit kränkande för någon enskild person, och hennes goda tro hade inte ifrågasatts. Sammantaget ansåg Europadomstolen att den disciplinära bestraffningen stred mot hennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

15. Gorgievski mot Makedonien (dom 16.7.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Gorgievski, som tjänstgjorde som hälsoinspektör vid en gränsstation, tog emot en summa pengar från en affärsman för att underlätta importen av vissa varor. Affärsmannen hade i förväg informerat polisen, som därför arresterade Gorgievski kort efter det att han mottagit pengarna. Han dömdes senare till tre månaders fängelse för mutbrott.

Vid Europadomstolen hävdade Gorgievski att han fallit offer för en agent provocateur och att han inte kunnat få vissa personer hörda som vittnen till sitt försvar. Europadomstolen konstaterade att det inte var polisen som genom affärsmannen hade förmått Gorgievski att begå ett brott utan affärsmannen som hade rapporterat det förestående brottet till polisen och därigenom medverkat till att Gorgievski kunde arresteras. Konklusionen blev att Gorgievskis rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade kränkts.

 

16. Luka mot Rumänien (dom 21.7.2009)
Frågor om oavhängig och opartisk domstol och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Sedan Luka avskedats från sin anställning, hade rumänsk domstol fastställt att avskedandet varit oberättigat och att han hade rätt till skadestånd. I en ny rättegång rörande skadeståndsbeloppet var domstolen sammansatt av en juristdomare och två lekmannadomare, utsedda av justitieministern efter förslag från arbetsgivar- och fackföreningssidan. Vid Europadomstolen hävdade Luka att den rumänska domstolen på grund av lekmannadomarnas medverkan inte hade varit oavhängig och opartisk och att han dessutom inte fått en rättvis rättegång på grund av att den appellationsdomstol till vilken han överklagat målet inte hade tagit ställning till hans invändning om att den lägre domstolens sammansättning stred mot den rumänska konstitutionen.
    Europadomstolen konstaterade att domstolar sammansatta av juristdomare och lekmän med anknytning till vissa intressegrupper inte strider mot konventionen, under förutsättning att lekmannadomarnas självständighet i dömandet är tillgodosedd. Enligt det rumänska systemet hade lekmannadomarna inte varit oavsättliga eller skyddade mot att deras förordnanden förkortades, och de var också oförhindrade att parallellt med de dömande uppgifterna utföra arbete för de arbetsgivarorganisationer och fackföreningar på vilkas förslag de hade förordnats till lekmannadomare. Under sådana förhållanden kunde det objektivt sett finnas tvivel om deras oavhängighet och opartiskhet, och Luka hade därför i strid med artikel 6:1 i konventionen inte dömts av en domstol som uppfyllde kraven i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Luka hade åberopat en grund som gällde frågan om den rumänska domstolen var författningsenligt sammansatt och att han därvidlag kunnat stödja sig på ett avgörande av Författningsdomstolen. Detta hade krävt ett klart svar från appellationsdomstolen. Emellertid hade denna domstol inte uttalat sig om detta, vilket gjorde det omöjligt att fastställa om domstolen hade försummat att pröva frågan eller om den prövat den och ogillat Lukas invändning och i så fall av vilket skäl. Även i detta hänseende förelåg därför ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

17. Osmanağaoğlu mot Turkiet (dom 21.7.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Osmanağaoğlu misstänktes för att tillsammans med flera andra personer ha organiserat ett mord på en politiker och dennes son. Vid en första rättegång lagfördes nio personer, av vilka en, D.D., uppgav att Osmanağaoğlu hade medverkat vid morden. Senare tog emellertid D.D. tillbaka sina uppgifter och uppgav att han lämnat dem under tortyr. Många år senare åtalades Osmana ao lu, som befanns skyldig på grund av vad som uttalats av D.D. och av en annan person, M.Y., som även han senare uppgav att han hade misshandlats i samband med att han förhördes. Osmana ao lu dömdes till döden, men dödsstraffet omvandlades sedan till livstids fängelse.
    Europadomstolen fann att det hade varit av största betydelse för Osmanağaoğlu att få ställa frågor till D.D. och M.Y., som båda lämnat för honom belastande uppgifter men som senare uppgett att de torterats eller misshandlats i samband med förhör. Emellertid hade den domstol som dömt Osmanağaoğlu inte närmare prövat tillförlitligheten av de uppgifter som lämnats av D.D. och M.Y. och inte gett Osmanağaoğlu tillfälle att korsförhöra dem. Under sådana förhållanden hade Osmanağaoğlus rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen inte respekterats.

 

18. Hachette Filipacchi Associés (”Ici Paris”) mot Frankrike (dom 23.7.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Förlaget Hachette Filipacchi Associés utgav veckotidskriften Ici Paris, som publicerade en skvallerartikel om sångaren Johnny Halliday och dennes påstådda extravaganta levnadsstil. En fransk domstol fann att artikeln kränkte hans rätt till respekt för privatlivet och dömde förlaget att betala skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att Johnny Halliday i sin självbiografi hade lämnat uppgifter om sitt slösaktiga sätt att använda pengar och att detta försvagade hans rätt till respekt för privatlivet med avseende på dessa förhållanden. Dessa omständigheter hade emellertid inte beaktats av den franska domstolen. Vidare hade artikeln inte innehållit några kränkande uttryck och inte präglats av någon illvilja gentemot Johnny Halliday. Under sådana förhållanden hade gränserna för den journalistiska friheten inte överskridits, och domen mot förlaget stred därför mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

19. Joubert mot Frankrike (dom 23.7.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Makarna François och Monique Joubert sålde 1990 sina aktier i bolaget M till bolaget B. I samband med revision av bolaget B förpliktade ett direktorat inom skatteförvaltningen makarna Joubert att betala tilläggsskatt och straffskatt med avseende på realisationsvinsten på försäljningen, eftersom vinsten ansågs ha överstigit det deklarerade beloppet med mer än 4 miljoner francs. Under år 1995 begärde makarna Joubert att beslutet om tilläggsskatten och straffskatten skulle upphävas på grund av att det direktorat som beslutat inte hade varit behörigt att fatta ett sådant beslut. Medan målet var anhängigt vid domstol, infördes ny lagstiftning innebärande att beslut av detta slag skulle anses lagliga oavsett om den myndighet som fattat beslutet hade varit behörig. Med tillämpning av den nya lagen fann en appellationsdomstol att direktoratet skulle anses ha varit behörigt och fastställde därför beslutet om tilläggsskatt men befriade makarna Joubert från straffskatten.
    Europadomstolen fann att makarna Joubert före ikraftträdandet av den nya lagen rimligen kunnat förvänta sig att efter överklagande få tillbaka vad som ålagts dem som tilläggsskatt och straffskatt. Denna legitima förväntan var skyddad som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Den nya lagen innebar därför enligt Europadomstolens mening att makarna Joubert hade berövats egendom, och det hade inte visats att det funnits ett så viktigt allmänt intresse att det motiverat ingreppet i makarna Jouberts rätt till sin egendom. Slutsatsen blev därför att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

 

20. Białas mot Polen (dom 28.7.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Białas begärde dröjsmålsränta på en ersättning han var berättigad till som tjänsteman inom kriminalvården. Sedan hans begäran avslagits av vederbörande myndighet, väckte han talan vid förvaltningsdomstol, eftersom Högsta domstolen genom sin praxis gjort klart att de allmänna domstolarna inte var behöriga att behandla krav av detta slag. Emellertid fann Högsta förvaltningsdomstolen sig sakna behörighet, eftersom anspråket bedömdes vara av huvudsakligen civilrättslig natur.
    Europadomstolen konstaterade att Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens syn på behörigheten skilde sig åt och att detta lett till att Białas inte kunnat få sin sak prövad vid vare sig allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Slutsatsen blev att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

21. Smyk mot Polen (dom 28.7.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Smyk yrkade vid domstol ersättning för skada och lidande under militärtjänstgöring. Han fick rättshjälp, inklusive en advokat som rättegångsbiträde. Sedan han förlorat i lägre instanser önskade han att advokaten skulle hjälpa honom att begära kassation i Högsta domstolen. Advokaten vägrade emellertid att bistå honom med detta, eftersom han ansåg en kassationstalan utsiktslös. Europadomstolen konstaterade att en advokats vägran att bistå med överklagande till högsta instans inte behöver innebära att huvudmannens rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen kränkts. I detta fall hade advokaten dessutom skriftligt och i detalj redovisat skälen till att en kassationstalan skulle sakna rimliga utsikter till framgång. Det hade också funnits tid för Smyk att söka anlita en privat advokat, om han ändå ville ha hjälp med ett överklagande. Sammantaget fann Europadomstolen, med 5 röster mot 2, att Smyks rätt enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

22. Lee Davies mot Belgien (dom 28.7.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Davies, som var brittisk medborgare, befann sig i Belgien, när polis utan beslut om husrannsakan trängde in på privat mark och där påträffade honom och en annan person jämte en stor kvantitet cannabis. Davies åtalades för narkotikahandel men frikändes i första instans på grund av att bevisningen mot honom hade erhållits på olagligt sätt. Appellationsdomstolen fann att, även om polisens husrannsakan endast delvis varit laglig, detta inte hade påverkat rättegångens rättvisa karaktär och dömde därför Davies för narkotikabrott.
    Europadomstolen fann att de omständigheter under vilka bevisningen hade framskaffats inte hade varit sådana att de skapat tvivel om bevisningens värde eller tillförlitlighet. Vidare hade Davies haft möjlighet att ifrågasätta bevisningen i tre instanser och att göra invändningar avseende bevisningen och de slutsatser som kunde dras av den. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att kraven på en rättvis rättegång i artikel 6:1 i konventionen hade tillgodosetts.

 

23. Danilenkov m.fl. mot Ryssland (dom 30.7.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagandena var medlemmar av Kaliningrad-avdelningen av den ryska fackföreningen för hamnarbetare (DUR). I oktober 1997 organiserade DUR en två veckor lång strejk för att stödja hamnarbetarnas krav på bättre löner och arbetsvillkor samt hälso- och livförsäkringar. Strejken blev inte framgångsrik för arbetarna. Efter strejken särbehandlades de arbetare som var medlemmar i DUR genom att placeras i särskilda arbetsgrupper, tilldelas deltidsarbete och slutligen friställas

på grund av omorganisering av hamnbolaget. Klagandena väckte talan vid lokala domstolar och fick bifall i olika hänseenden. Däremot avslogs deras yrkanden rörande diskriminering med motiveringen att förekomsten av diskriminering endast kunde prövas i brottmål. Klagandena kunde emellertid inte väcka enskilt åtal om diskrimineringsbrott, eftersom en sådan talan inte kunde riktas mot juridiska personer som hamnbolaget och åklagaren vägrade att göra en brottsutredning om hamnbolagets verkställande direktörs eventuella ansvar.
    Europadomstolen framhöll att den som anser sig utsatt för diskriminering med avseende på sina fackliga rättigheter måste ha möjlighet att angripa diskrimineringen och ha effektiva rättsmedel till sitt förfogande. I det aktuella fallet hade hamnbolaget vidtagit en rad åtgärder som var ägnade att uppmuntra fackligt anslutna att ge upp sitt medlemskap i fackföreningen. Trots detta hade klagandena inte kunnat få till stånd någon utredning om diskriminering. Europadomstolen fann det osäkert om åtal för brott var ett effektivt rättsmedel med hänsyn till det höga beviskravet i brottmål. Slutsatsen blev att ryska staten inte hade gett tillräckligt skydd mot diskriminering på grund av fackligt medlemskap och att klagandenas rätt enligt artikel 14 i förening med artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

24. Dattel mot Luxemburg (nr 2) (dom 30.7.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var arvingar till R.F. Denne hade investerat i valutaoptioner i H.B. Luxembourg bank (”HBL”), som var ett dotterbolag till HBK. Sedan HBL försatts i likvidation, fann en domstol att R.F:s fordran, som övertagits av hennes arvingar, var rättsligt ogiltig, eftersom pengar betalats från ett annat konto på vilket tillgodohavandet härrörde från bedrägliga transaktioner. I ett nytt mål ogillades klagandenas talan på grund av res judicata. Klagandenas överklagande till Kassationsdomstolen avvisades på grund av att de grunder de anfört var obestämda och hade presenterats styckevis utan logiskt sammanhang, vilket gjorde det svårt att förstå deras innebörd.
    Europadomstolen fann att det förtydligande av grunderna för överklagandet som Kassationsdomstolen krävt inte hade varit nödvändigt, eftersom klagandena väsentligen hade kritiserat de lägre domstolarnas avvisande på grund av res judicata. Genom sin formalistiska lagtillämpning hade Kassationsdomstolen väsentligt minskat det skydd som klagandena skulle åtnjuta genom kassationsförfarandet. Deras rätt till domstolsprövning hade därför inskränkts på ett oproportionerligt sätt i strid med artikel 6:1 i konventionen.
    Däremot fann sig Europadomstolen inte ha något att invända mot den slutsats som de luxemburgska domstolarna dragit i fråga om banktillgodohavandets illegala ursprung. Det hade därför inte visats att klagandena verkligen ägt en tillgång som kunde anses skyddad

som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Slutsatsen blev alltså att deras rätt enligt denna artikel inte hade kränkts.

 

25. Perdigão mot Portugal (dom 4.8.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena ägde ett markområde som exproprierades för byggande av en motorväg. De begärde expropriationsersättning med ett belopp överstigande 20 miljoner euro, vilket skulle inbegripa den vinst de hade kunnat få genom exploatering av marken för annat ändamål. Den portugisiska domstolen avslog huvuddelen av deras krav och tillerkände dem ersättning för marken med drygt 197.000 euro. De ålades dessutom att som förlorande part betala statens rättegångskostnader med ett belopp som översteg expropriationsersättningen.
    Europadomstolen konstaterade att rättegångskostnaderna enligt portugisisk rätt bestäms i relation till det yrkade beloppet men fann inte skäl att kritisera klagandena för att de hade sökt övertyga den portugisiska domstolen om att de var berättigade till hög ersättning för förlorade vinstmöjligheter. Resultatet hade i detta fall blivit att klagandena inte fått någon expropriationsersättning alls, eftersom de rättegångskostnader de ålagts betala var högre än den ersättning de tilldömts. Europadomstolen fann, med 5 röster mot 2, att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen härigenom hade kränkts.

 

26. Giuliani och Gaggio mot Italien (dom 25.8.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Målet gällde en ung man, Carlo Giuliani, som dödats i samband med demonstrationer vid G8-mötet i Genua i juli 2001. Dessa demonstrationer hade urartat och lett till våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och polismakten. Ett fordon med tre poliser hade vid ett tillfälle omringats och attackerats av demonstranter, varvid en av poliserna avfyrat två skott av vilka det ena dödat Carlo Giuliani. Dödsfallet ledde till en utredning, som slutade med att polisen som avfyrat det dödande skottet befanns inte ha haft uppsåt att döda och att han i vart fall hade handlat i självförsvar på grund av den våldsamma attacken mot honom och hans kolleger.
    Europadomstolen fann att polismannen inte hade överskridit gränserna för vad som varit absolut nödvändigt för att avvärja vad han uppfattade som ett omedelbart förestående hot mot sitt och kollegernas liv. Det var alltså inte fråga om oproportionerlig våldsanvändning i strid med artikel 2 i konventionen.
    Vidare fann Europadomstolen, med 5 röster mot 2, att det inte heller i fråga om planeringen av polisens agerande vid G8-mötet hade förelegat sådana brister att Carlo Giulianis död berott på dem. Något brott mot artikel 2 förelåg därför inte heller i detta hänseende.

Däremot fann Europadomstolen skäl att rikta kritik mot det sätt på vilket utredningen genomförts. Bl.a. hade åklagaren tillåtit att Carlo Giulianis kropp kremerades innan erforderliga analyser slutförts. Utredningen hade vidare endast gällt de konkreta händelserna och inte omfattat eventuella brister i planeringen. I detta hänseende konkluderade Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att artikel 2 i konventionen hade kränkts.

 

27. E.S. m.fl. mot Slovakien (dom 15.9.2009)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
E.S. var mor till barnen Er, Ja och Já, födda 1986, 1989 och 1988. År 2001 lämnade E.S. sin man, S, som var de tre barnens far. Hon begärde skilsmässa, vilket beviljades i maj 2002. Hon tillerkändes vårdnaden om de tre barnen.
    I april 2001 gjorde E.S. polisanmälan mot S, som hon anklagade för att ha misshandlat henne och barnen och för att ha gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp mot ett av barnen. Han dömdes senare för dessa brott till fyra års fängelse.
    I maj 2001 begärde E.S. att domstol skulle ålägga S att omedelbart flytta från den våning som han och E.S. gemensamt hyrde. Domstolarna fann att denna begäran inte kunde lagligen bifallas och hänvisade till att S:s ställning som hyresgäst inte kunde ändras förrän efter det att skilsmässan blivit definitiv och att E.S. under tiden kunde begära ett domstolsbeslut som ålade S att inte uppföra sig olämpligt.
    Europadomstolen konstaterade att den utväg som de slovakiska domstolarna anvisat, nämligen att begära ett domstolsbeslut mot olämpligt uppförande inte skulle ha gett E.S. och barnen tillräckligt skydd mot S. De hade med hänsyn till de allvarliga anklagelserna mot S varit i behov av omedelbart och effektivt skydd, och något sådant hade inte stått att få enligt slovakisk lag. Genom att inte skydda dem mot misshandel hade Slovakien kränkt deras rättigheter enligt artikel 3 (omänsklig eller förnedrande behandling) och artikel 8 (respekt för privatliv och familjeliv) i konventionen.

 

28. Pacula mot Lettland (dom 15.9.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Pacula åtalades och dömdes dels för grovt rån, dels för stölder av varor i livsmedelsbutiker. Bevisningen mot honom bestod, när det gällde det grova rånet, av uppgifter som den rånade kvinnan lämnat under förundersökningen och, när det gällde butiksstölderna, av vad fyra butiksanställda hade uppgett, tre av dem enbart under förundersökningen men den fjärde också inför den domstol som prövat målet i högsta instans.

Europadomstolen konstaterade att Pacula hade konfronterats med den rånade kvinnan omedelbart efter det att han hade arresterats men att han då inte biträtts av advokat och att det då inte heller hade väckts något åtal mot honom. Det förhållandet att han vid detta tillfälle hade kunnat ställa frågor till kvinnan hade under sådana omständigheter inte gett honom tillräckligt rättsskydd. Hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att få höra vittnen hade alltså kränkts med avseende på den fällande domen för grovt rån.
    När det gällde butiksstölderna konstaterade Europadomstolen att ett av de butiksbiträden som anklagat honom hade framträtt inför domstol och att Pacula och hans advokat då haft tillfälle att förhöra henne. Europadomstolen fann detta tillräckligt för att tillgodose Paculas rättigheter, särskilt som han inte hade pekat på några motsägelser mellan vad det hörda butiksbiträdet uppgett och de utsagor som gjorts av de övriga butiksanställda. Något brott mot artikel 6:1 och artikel 6:3 d) i konventionen hade alltså inte förelegat i denna del.

29. Arciński mot Polen (dom 15.9.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att biträdas av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
Arciński dömdes av polsk domstol för mord till elva års fängelse. Han överklagade domen, som fastställdes av en appellationsdomstol. Han önskade överklaga domen vidare till Kassationsdomstolen, men hans offentlige försvarare vägrade att medverka till detta, därför att han inte fann några grunder som kunde leda till att domen upphävdes. När Arciński underrättades om advokatens ställningstagande, fick han samtidigt upplysningen att överklagandefristen utlöpte följande dag. Detta stred emellertid mot polsk praxis, som innebar att en ny överklagandefrist skulle börja löpa när han fick underrättelse om att advokaten inte ville biträda honom med överklagandet. Genom att han inte fått reda på detta hade han berövats möjligheten att med bistånd av annan advokat överklaga domen till Kassationsdomstolen, vilket enligt Europadomstolens mening stred mot hans rätt enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen.

 

30. Amato Gauci mot Malta (dom 15.9.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Gauci ärvde ett hus från sina föräldrar. Huset hade sedan 1975 varit uthyrt enligt ett kontrakt som angav att huset skulle återställas till ägaren efter 25 år. I enlighet härmed begärde Gauci att återfå huset år 2000, men hyresgästerna vägrade att lämna huset och åberopade en ny lag som gav rätt till förlängning av hyresförhållanden.
    Europadomstolen konstaterade att Gauci trots sin äganderätt hade små möjligheter att återfå dispositionsrätten till huset, eftersom det var osannolikt att hyresgästerna skulle lämna huset frivilligt och hyres-

rätten dessutom kunde ärvas. Han hade inte möjlighet att få hyresgästerna vräkta, och den hyra han uppbar var oskäligt låg. Detta innebar att hans rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade inskränkts på ett oproportionerligt sätt i strid med denna artikel.

31. Miroļubovs m.fl. mot Lettland (dom 15.9.2009)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagande var Fader Miroļubovs, som var andlig ledare i den gammalortodoxa kyrkan, samt två medlemmar av denna kyrkas församling i Riga. Denna församling var den största av kyrkans församlingar i Lettland. Antagandet av nya statuter för kyrkan ledde till en schism inom kyrkan och till att Riga-församlingen under ledning av Fader Miroļubovs förklarade sig självständig. År 2001 registrerade Myndigheten för religionsangelägenheter församlingen som ett religiöst samfund och godkände dess stadgar.
    I juli 2002 höll Riga-församlingen ett medlemsmöte i Templet i Riga, och samtidigt anordnades ett konkurrerande möte med deltagande av andra andliga ledare inom den gammalortodoxa kyrkan. Båda grupperna hävdade att de var legitima företrädare för kyrkan och begärde godkännande från Myndigheten för religionsangelägenheter. Denna myndighet godkände den konkurrerande gruppen och registrerade den i september 2002 som den gammalortodoxa kyrkans nya Riga-församling. Beslutet godkändes av domstol.
    Europadomstolen framhöll vikten av att en stat iakttar neutralitet och opartiskhet i religiösa frågor och avhåller sig från ställningstaganden i trosfrågor. I det aktuella fallet innebar emellertid myndigheternas beslut att de i en kyrklig tvist tagit ställning till förmån för en viss trosuppfattning, vilket stred mot artikel 9 i konventionen.

 

32. Moskal mot Polen (dom 15.9.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Maria Moskal fick genom beslut år 2001 av social myndighet rätt till allmän förtidspension för att kunna ta hand om ett barn som behövde konstant omvårdnad. Sedan hon uppburit denna pension under 10 månader, beslöt den sociala myndigheten att inte längre betala ut pensionen på grund av att det medicinska underlaget för beslutet om förtidspension hade befunnits otillräckligt. Detta medförde att hon under tiden från juli 2002 till oktober 2005 inte fick någon pension. I oktober 2005 tillerkändes hon emellertid retroaktivt från oktober 2002 en pension som uppgick till ungefär hälften av den ursprungliga förtidspensionen. Inte heller utgick någon ränta på de retroaktiva utbetalningarna.
    Europadomstolen fann att Maria Moskal genom beslutet från 2001 hade fått en pensionsrätt som skyddades som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och att hennes pension

hade dragits in därför att beslutet ansågs ha fattats på otillräckligt underlag. Europadomstolen framhöll att det ålåg myndigheterna att iaktta den största noggrannhet i fråga om sociala förmåner, som kunde vara av vital betydelse för enskilda människor. Även om myndigheterna kunde ha skäl att rätta till eventuella tidigare felbedömningar, måste de se till att enskilda inte drabbades av alltför stora olägenheter till följd av myndigheternas felaktiga beslut.
    I det aktuella fallet hade Maria Moskal genom den sociala myndighetens beslut från 2002 plötsligt förlorat sin enda inkomst. Först efter tre år hade pensionsutbetalningarna återupptagits men då till hälften av tidigare belopp och utan att någon ränta betalades på retroaktiva utbetalningar. Europadomstolens slutsats blev att hennes rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom härigenom hade kränkts.

 

33. Manole m.fl. mot Moldavien (dom 17.0.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena var alla anställda vid Teleradio-Moldova (TRM), som vid den aktuella tiden var den enda TV- och radiostationen i Moldavien. De klagade över att TRM varit underkastad politisk kontroll som förvärrats efter det att kommunistpartiet i februari 2001 fått en stark majoritet i parlamentet. Detta hade lett till att ledningen för TRM bytts ut mot personer som var lojala mot regeringen och till att endast journalister med positiv syn på regeringspartiet tillåtits medverka i den politiska rapporteringen. Oppositionspartierna hade vidare fått mycket begränsat utrymme för att presentera sina åsikter i TV och radio.
    På grundval av framlagt material fann Europadomstolen det klarlagt att TRM under den aktuella tiden 2001–2006 hade i stor utsträckning framställt presidenten och den sittande regeringen i positiv dager och gett föga utrymme åt den politiska oppositionen. Eftersom TRM under samma period hade åtnjutit ett faktiskt monopol i fråga om utsändningar I TV och radio i Moldavien, hade det varit av särskild betydelse för det demokratiska systemet att TRM skulle ge korrekt och balanserad information som reflekterade olika politiska uppfattningar och den allmänna politiska debatten. Så hade emellertid inte skett, och lagen hade inte garanterat en balans i sammansättningen av TRM:s styrande organ och inte heller skyddat mot ingrepp från det styrande partiet i programverksamheten. Slutsatsen blev att den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten inte hade respekterats.

 

34. Scoppola mot Italien (dom 17.9.2009)
Frågor om bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Scoppola åtalades för bl.a. mord och försök till mord. Dessa brott var, när brotten begicks, belagda med livstidsstraff. Medan förundersökningen pågick, infördes en ny lag, som gjorde det möjligt för den åtalade att begära prövning av åtalet i förenklad procedur, vilket för honom medförde fördelen att ett eventuellt utdömt livstidsstraff skulle ersättas med 30 års fängelse. Med tillämpning av dessa bestämmelser fann den italienska domstolen honom skyldig och dömde honom till 30 års fängelse. Samma dag som denna dom meddelades trädde emellertid ännu en ny lag i kraft, enligt vilken livstids fängelse med föreskrift om isolering vid tillämpning av den förenklade proceduren inte längre skulle ersättas av 30 års fängelse utan av livstids fängelse utan isolering. Med stöd av denna nya lag ändrades domen mot Scoppola, sedan den överklagats av åklagaren, till livstids fängelse utan isolering, eftersom det normala straffet skulle ha varit livstids fängelse med isolering.
    Enligt Europadomstolens tidigare praxis innebar artikel 7 i konventionen att en straffskärpning inte kunde tillämpas på dessförinnan begångna brott men att det inte krävdes att en strafflindring skulle retroaktivt tillämpas på tidigare begångna brott. Europadomstolen förklarade i detta mål att domstolen genom denna dom ändrade sin tidigare rättspraxis på så sätt att artikel 7 hädanefter skall anses kräva att en strafflindring blir tillämplig även på brott som begåtts före dess ikraftträdande.
    Detta medförde enligt Europadomstolens uppfattning att i detta fall, där det varit fråga om tre olika lagbestämmelser, den för Scoppola mest förmånliga bestämmelsen måste tillämpas. Den mest förmånliga bestämmelsen var den som innebar att ett livstidsstraff, när ett mål handlagts enligt det förenklade förfarandet, skulle ersättas av 30 års fängelse. Att han i den italienska processen slutligen dömts till ett livstidsstraff innebar således enligt Europadomstolens slutsats, som antogs med 11 röster mot 6, ett brott mot artikel 7 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Scoppola, genom att välja den förenklade proceduren på grund av de fördelar denna kunde erbjuda i fråga om straffmätningen, samtidigt hade avstått från en offentlig rättegång och rätten att inkalla vittnen, att åberopa ny bevisning och att förhöra åklagarens vittnen. Det var enligt Europadomstolens mening inte förenligt med rättssäkerheten att tillämpa en rättegångsform som innefattade sådana inskränkningar i grundläggande processuella garantier. Europadomstolen konkluderade därför att även Scoppolas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

35. Varnava m.fl. mot Turkiet (dom 17.9.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av ett mål som avgjorts den 10 januari 2008 av Europadomstolen i vanlig sammansättning (se SvJT 2008 s. 428). Målet gällde ett antal cypriotiska medborgare som försvunnit 1974 i samband med turkiska militära operationer på norra Cypern. Liksom i den tidigare domen fann Europadomstolen i sin större sammansättning att Turkiet hade brutit dels mot artikel 2 i konventionen genom att inte effektivt utreda omständigheterna kring försvinnandena, dels mot artikel 3 i konventionen genom att inte hjälpa de anhöriga att få klarhet om vad som hänt de försvunna personerna.

 

36. Stochlak mot Polen (dom 22.9.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Stochlak, som var polsk medborgare men bosatt i Canada, och hans hustru E.S. fick 1993 en dotter. I samband med semester 1996 beslöt E.S. att stanna kvar i Polen med dottern. Stochlak väckte talan vid polsk domstol för att få tillbaka dottern. Genom en rad domar ålades E.S. att återföra dottern till fadern i Canada, men E.S. rättade sig inte efter domarna och några verkställighetsåtgärder vidtogs inte. Först i april 2003 kunde Stochlak återförenas med dottern, och han och dottern bodde därefter tillsammans i Canada.
    Europadomstolen konstaterade att dottern hade olagligt bortförts från Stochlak och att E.S. hade av domstol ålagts att återföra henne till honom. E.S. hade emellertid vägrat att göra detta, och myndigheterna hade inte vidtagit några tvångsåtgärder för att förmå henne att fullgöra sina förpliktelser. Till följd härav hade Stochlaks rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv kränkts.

37. Beyazgül mot Turkiet (dom 22.9.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Ahmet Beyazgül hade en son, Haşim, som hade skjutits ihjäl i gränsområdet mellan Turkiet och Iran, där det förekom illegal handel med oljeprodukter. Sedan gendarmer i detta område hade påträffat misstänkta personer, hade kommendanten A.K. först skjutit varningsskott och därefter avlossat skott i den riktning där de misstänkta personerna befann sig, och följande dag hade bybor påträffat Haşims döda kropp. A.K. åtalades för olagligt dödande men frikändes på grund av att hans handlande ansågs ha stått i överensstämmelse med gällande lag.
    Europadomstolen fann att den turkiska lagen, som tillät att skott avlossades mot vilka personer som helst inom vissa säkerhetszoner, om de inte reagerade på varningsskott, inte skyddade rätten till liv i

den utsträckning som krävdes av artikel 2 i konventionen. Turkiet hade således brutit mot denna artikel.

 

38. Kari-Pekka Pietiläinen mot Finland (dom 22.9.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till rättsligt biträde (artikel 6:3 c) i konventionen)
Pietiläinen dömdes för grovt bedrägeri till ett fängelsestraff. Han överklagade domen till hovrätten och kallades där att inställa sig till förhandling under sex rättegångsdagar mellan den 28 februari och den 24 mars 2005. Vittnen skulle höras mellan den 14 och den 24 mars, och Pietiläinen själv den 15 mars. Emellertid inställde sig Pietiläinen inte själv utan endast genom sin advokat på den första rättegångsdagen den 28 februari, och på grund av hans utevaro beslöt hovrätten att avskriva målet.
    Europadomstolen fann att det hade ålegat hovrätten att tillåta advokaten att uppträda till Pietiläinens försvar vid förhandlingen den 28 februari, trots att Pietiläinen själv inte var närvarande. Vidare tycktes de frågor som behandlats den dagen inte ha krävt Pietiläinens personliga närvaro. Inte heller hade det klart angetts i kallelsen att en enda dags frånvaro skulle betraktas som frånvaro från hela förhandlingen. Avskrivningen av målet hade under sådana omständigheter utgjort en mycket rigid och allvarlig sanktion, som inte var förenlig med rätten till en rättvis rättegång och rätten att försvara sig. Europadomstolen konkluderade att Pietiläinens rättigheter enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts.

 

39. Sartory mot Frankrike (dom 24.9.2009)
Fråga om långvarig rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Sartory var polisinspektör och förflyttades 1994 till annan tjänstgöringsort på grund av att han hade avslöjat vissa förhållanden inom polisen för pressen. Han överklagade detta beslut till förvaltningsdomstolarna och fick slutligen bifall till sin talan, men förfarandet hade då pågått från september 1995 till april 2002. Sartorys begäran om skadestånd för alltför långsam handläggning ledde till att Conseil d’Etat, sedan skadeståndsprocessen pågått från december 2002 till maj 2007, medgav att förfarandet om Sartorys förflyttning varit alltför långsamt och tillerkände Sartory skadestånd med 3.000 euro.
    Europadomstolen framhöll att en klagande inte längre kan anses vara offer för en kränkning av konventionen, om de inhemska myndigheterna har erkänt kränkningen och utdömt lämplig och tillräcklig kompensation. I Sartorys fall hade Conseil d’Etat erkänt att förfarandet rörande förflyttningen av Sartory varit alltför långvarigt. Däremot kunde det skadestånd om 3.000 euro som utdömts inte anses tillräckligt med hänsyn till att även skadeståndsprocessens längd varit oskälig. Europadomstolen framhöll att en begäran om skadestånd för alltför långsamt förfarande på grund av sin natur måste behandlas

snabbt. Conseil d’Etat borde därför ha tillerkänt Sartory ett högre skadestånd som kompenserade honom även för den långa skadeståndsprocessen. Eftersom så inte skett, fann Europadomstolen att Sartory fortfarande kunde anses som offer för ett brott mot artikel 6:1 i konventionen och konkluderade att hans rätt enligt denna artikel hade kränkts.

 

40. Procedo Capital Corporation mot Norge (dom 24.9.2009)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
En dom i ett tvistemål mellan Procedo Capital Corporation och investmentbolaget Sundal Collier överklagades till Borgarting lagmannsrett, som beslöt att utse två ekonomiska experter, A och B, att tillsammans med tre juristdomare ingå i rätten. Förhandlingen i målet skulle pågå i 19 dagar, men efter några dagar upplyste A att han som partner i ett stort revisionsföretag hade medverkat i viss rådgivning till Sundal Colliers moderbolag i samband med börsintroduktionen av ett bolag. Detta ledde till att Procedo Capital gjorde jävsinvändning mot A, varefter lagmannsretten beslöt att han skulle avträda som domare i målet men att rättegången skulle fortsätta med de tre juristdomarna och med B som ensam lekmannadomare.
    Europadomstolen konstaterade att skälen att ifrågasätta A:s opartiskhet inte var särskilt starka och att det i vart fall saknades anledning att anta att A under den tid han ingått i rätten hade påverkat de övriga domarna på sådant sätt att det kunde finnas legitima tvivel om lagmannsrettens opartiskhet efter det att A avträtt som lekmannadomare. Slutsatsen blev därför att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts i målet.

 

41. Mérigaud mot Frankrike (dom 24.9.2009)
Fråga om domstols opartiskhet (artikel 6:1 i konventionen)
Mérigaud var auktoriserad lantmätare och blev föremål för disciplinärt förfarande inför Lantmätarförbundets regionala disciplinnämnd. En förhandling hölls under ordförandeskap av G, mot vilken Mérigaud utan framgång gjorde jävsinvändning med hänvisning till att G hade intagit en mot Mérigaud negativ hållning i tidigare ärenden. Bl.a. uppgav Mérigaud att han några år tidigare gått miste om ett uppdrag till följd av att G förordat att uppdraget skulle gå till en annan lantmätare, vilket senare befunnits strida mot konkurrensrätten.
    Den regionala disciplinnämnden beslöt att döma Mérigaud till suspension under ett år på grund av att han hade till en annan person överlåtit vissa uppgifter som skulle ha utförts av en auktoriserad lantmätare. Mérigaud överklagade beslutet. En utredning genomfördes av en undersökningsgrupp tillhörande Lantmätarförbundets Höga Råd, varefter 20 medlemmar av detta Råd, varibland fyra medlemmar av undersökningsgruppen, upphävde det överklagade beslutet på grund av ett procedurfel men ändå dömde Mérigaud till 12 månaders sus-

pension på grund av att han olagligt överlåtit arbetsuppgifter som skulle utföras av en auktoriserad lantmätare.
    Mérigaud hävdade att han på grund av G:s medverkan inte hade dömts av en opartisk domstol i första instans. Han menade att han inte heller efter sitt överklagande hade dömts av en opartisk domstol, eftersom medlemmar av undersökningsgruppen hade deltagit i avgörandet av målet.
    Europadomstolen konstaterade att den regionala disciplinnämndens avgörande hade överprövats i högre instans och att eventuella brister i förfarandet inför denna nämnd härigenom hade botats, under förutsättning att Höga Rådets avgörande uppfyllde kraven i artikel 6:1 i konventionen. I detta hänseende fann Europadomstolen att undersökningsgruppen inte haft annan uppgift än att utreda fakta och framlägga dem objektivt och att det slutliga avgörandet hade grundats på den bevisning som hade framlagts vid förhandlingen och inte på undersökningsgruppens bedömningar. Slutsatsen blev att det inte fanns några objektiva skäl att ifrågasätta Höga Rådets opartiskhet i målet och att Mérigaud därför hade dömts av en opartisk domstol enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

42. Constantin och Stoian mot Rumänien (dom 29.9.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Constantin och Stoian misstänktes för att ägna sig åt narkotikahandel. För att samla bevis mot dem bemyndigade åklagaren polisen att använda sig av en infiltratör. Vid ett av polisen organiserat möte med Constantin och Stoian förklarade sig infiltratören vilja köpa två gram heroin av dem. Infiltratören överlämnade också pengar som betalning. Polisen fann senare 1,5 gram heroin i infiltratörens bil. Constantin och Stoian dömdes senare för narkotikabrott till fängelsestraff.
    Europadomstolen fann att polisen inte hade begränsat sig till att samla bevis för brott utan hade anstiftat brottet, som inte skulle ha kommit till stånd utan polisens handlande. På grund härav kunde Constantin och Stoian inte anses ha fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

43. Sándor Lajos Kiss och Talabér, båda mot Ungern (domar 29.9.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att försvara sig (artikel 6:3 c) i konventionen)
Kiss dömdes för grov misshandel till ett fängelsestraff och Talabér för vandalism till ett bötesstraff. De överklagade domarna till en appellationsdomstol som prövade överklagandena i deras frånvaro och fastställde de överklagade domarna.
    Europadomstolen fann att de brott för vilka Kiss och Talabér hade dömts var sådana att deras personliga egenskaper och förhållanden kunde ha varit av betydelse vid appellationsdomstolens prövning.

Följaktligen borde de ha hörts direkt inför denna domstol, särskilt som de uttryckligen begärt detta. Vidare hade appellationsdomstolen utan förhandling gjort en fullständig omprövning av de överklagade domarna och på nytt fastställt Kiss och Talabérs skuld. När det gällde Talabér hade appellationsdomstolen dessutom ändrat de fakta som den lägre domstolen funnit styrkta och grundat sitt avgörande på delvis nya fakta. Europadomstolens konklusion blev att artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts.