Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2010

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2010 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Grönmark och Backlund, båda mot Finland (domar 6.7.2010)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Maarit Grönmark och Sven Backlund var båda födda utom äktenskap. Enligt 1976 års finska lag om faderskap skulle talan om faderskap till ett barn som fötts innan lagen trädde i kraft väckas senast i oktober 1981, och faderskapstalan kunde inte prövas efter det att den uppgivne fadern hade avlidit.
    R.J. hade under Maarit Grönmarks uppväxttid betraktats som hennes far och hade också betalat underhållsbidrag för henne. När han dog 1999, fick hon veta att han aldrig hade rättsligt erkänts som hennes far. Ett DNA-prov utvisade att han med 99,8 procent sannolikhet var hennes far. Hon väckte faderskapstalan, men den avvisades på grund av att R.J. var död.
    Sven Backlund hade under sin uppväxttid betraktat N.S. som sin far, och genom DNA-prov fastställdes att sannolikheten för hans faderskap var 99,4 procent. År 2002 yrkade Sven Backlund vid finsk domstol att faderskapet skulle fastställas, men hans talan avvisades på grund av att den väckts för sent.
    Europadomstolen fann det i princip acceptabelt att uppställa tidsfrister för väckande av faderskapstalan, eftersom detta skapar klarhet och säkerhet i familjerelationer. De regler som hade varit tillämpliga i de nu aktuella fallen hade emellertid medfört för Maarit Grönmark att tidsfristen löpt ut innan hon blivit vuxen och kunnat väcka faderskapstalan och för Sven Backlund att han inte haft möjlighet att väcka faderskapstalan efter det att han fått tillgång till avgörande DNA-bevisning.
    Europadomstolen konstaterade att preklusionsreglerna hade varit så strikta att det i dessa fall, trots DNA-bevisning, inte funnits någon möjlighet att få faderskapsfrågan prövad. Det innebar i Maarit Grönmarks fall att det allmänna intresset av stabilitet i familjerelationer

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2010, den senaste i SvJT 2010 s. 634 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

samt R.J:s och hans familjs intressen inte hade avvägts mot Maarit Grönmarks intresse av att få sitt ursprung rättsligt bekräftat. Inte heller i Sven Backlunds fall hade något försök gjorts att avväga de motstående intressena mot varandra. Följaktligen hade enligt Europadomstolens mening rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen kränkts i båda fallen.

 

2. Mariapori mot Finland (dom 6.7.2010)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I en rättegång om skattebedrägeri åberopades Anna-Liisa Mariapori av försvaret som skatteexpert. Åtalet byggde på en rapport av skatteinspektörerna A och B, som hade beräknat den tilltalades inkomst till ett belopp som med cirka 1 miljon finska mark översteg det belopp som Anna-Liisa Mariapori hade kommit fram till. Den tilltalade dömdes därefter för skattebedrägeri.
    Under rättegången förklarade Anna-Liisa Mariapori som vittne under ed att skatteinspektörerna måste ha avsiktligt värderat inkomsten till för högt belopp, eftersom det saknades varje grund för deras värdering. Yttrandet återgavs i pressen utan nämnande av skatteinspektörernas namn, men namnen fanns tillgängliga i den offentliga domstolsakten.
    Anna-Liisa Mariapori publicerade också en bok om beskattning i vilken hon behandlade rättsfallet i fråga och påstod att i vart fall A hade begått mened under rättegången. Hon antydde att detta hade ett samband med att A var gift med en åklagare.
    Anna-Liisa Mariapori åtalades för grovt förtal. När det gällde hennes uttalanden under rättegången fann den finska domstolen att brottet var preskriberat, men Anna-Liisa Mariapori ålades att för förtal betala skadestånd till A och B. När det gällde innehållet i boken dömdes hon till ett villkorligt fängelsestraff och förpliktades att betala skadestånd till A.
    Europadomstolen konstaterade att Anna-Liisa Mariapori hade gjort sina uttalanden vid den finska domstolen som svar på frågor som hon i egenskap av vittne varit skyldig att besvara samt vidare att domaren inte hade ingripit eller bett henne ta tillbaka de beskyllningar hon framfört. Enligt Europadomstolens mening hade A och B bort tåla hennes uttalanden, och domen mot henne var därför i denna del oproportionerlig. När det gällde boken konstaterade Europadomstolen att den var ett polemiskt inlägg avsett att skapa debatt om hur skattefrågor behandlas i Finland. Hon hade i denna del dömts till ett fängelsestraff, vilket för denna typ av brott inte kunde vara berättigat annat än under exceptionella omständigheter. I det aktuella fallet var detta straff i förening med det höga skadeståndet oproportionerligt vid avvägning mot behovet av att skydda A:s goda namn och rykte. Domen mot Anna-Liisa Mariapori stred därför enligt Europadomsto-

lens mening mot hennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

3. Niskasaari m.fl. mot Finland (dom 6.7.2010)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Niskasaari var journalist och Flinkkilä chefredaktör för tidskriften Seura. I en artikel i denna tidskrift hävdade Niskasaari att barnombudsmannen X i organisationen Mannerheims barnskyddsförbund hade tvingats avgå och anförtrotts forskningsuppgifter trots att han inte hade någon erfarenhet av forskning. Uppgiften dementerades av förbundets presstalesman, och en rättelse infördes i ett senare nummer av Seura.
    Niskasaari och Flinkkilä åtalades och dömdes för ärekränkning till dagsböter. De ålades dessutom att jämte förlaget betala skadestånd till X och att ersätta två tredjedelar av hennes rättegångskostnader.
    Europadomstolen konstaterade att tidskriftsartikeln inte gällde X:s privatliv utan hennes yrkesverksamhet. Uppgifterna i artikeln hade inte kontrollerats tillräckligt, men det hade införts en rättelse, som föreföll inte ha beaktats av de finska domstolarna. Dessutom hade påföljderna (dagsböter och skadestånd) varit stränga. Sammantaget fann Europadomstolen att Niskasaaris och Flinkkiläs yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

4. Neulinger och Shuruk mot Schweiz (dom 6.7.2010)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Isabelle Neulinger var schweizisk medborgare och bosatt i Schweiz tills hon 1999 flyttade till Israel där hon gifte sig med Shai Shuruk. Deras son Noam föddes 2003 i Tel Aviv. Eftersom hon fruktade att fadern skulle överlämna Noam till en ultraortodox judisk gemenskap, fick hon av israelisk domstol provisoriskt vårdnaden om honom. I februari 2005 skildes hon från sin man, och hon begav sig därefter i hemlighet med Noam till Schweiz. På yrkande av fadern konstaterade en israelisk domstol att Noam hade olagligt bortförts från Israel utan faderns medgivande. En rättegång vid schweiziska domstolar ledde till att den schweiziska högsta domstolen i augusti 2007 förpliktade Isabelle Neulinger att återföra Noam till Israel.
    I dom den 8 januari 2009 fann Europadomstolen i vanlig kammare, med 4 röster mot 3, att återförande av Noam till Israel inte skulle strida mot Isabelle Neulingers och Noams rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv (se SvJT 2009 s. 670). I den nu meddelade domen skedde en omprövning i stor kammare av den tidigare domen. Europadomstolen kom denna gång till motsatt resultat och fann det inte visat att det skulle vara i Noams intresse att återvända till Israel. Vidare skulle Isabelle Neulinger, om hon tvingades åtfölja sonen till Israel, utsättas för en oproportionerlig inskränkning i sin rätt till respekt för familjelivet. Europadomstolen konkluderade där-

för, med 16 röster mot 1, att återförande av Noam till Israel skulle kränka Noams och Isabelle Neulingers rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet.

 

5. Pocius och Užukauskas, båda mot Litauen (domar 6.7.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Pocius och Užukauskas fick sina vapenlicenser återkallade i maj 2002 och april 2003 på grund av att de var registrerade som potentiellt samhällsfarliga personer. Pocius och Užukauskas begärde vid domstol att deras namn skulle avlägsnas från vederbörande databas, men denna begäran avslogs på grundval av hemligstämplade dokument som polisen gav domstolen tillgång till men som inte delgavs Pocius och Užukauskas. Europadomstolen konstaterade att en part i en rättegång har rätt att framlägga sin sak på sådant sätt att parten inte har ett sämre processuellt läge än motparten. Det innebär bl.a. att varje part skall ha tillgång till bevisningen i målet. Det kan emellertid, framhöll Europadomstolen, undantagsvis finnas situationer då det är legitimt att hemlighålla bevisning eftersom detta bedöms som absolut nödvändigt av hänsyn till ett viktigt enskilt eller allmänt intresse. I de aktuella fallen hade den hemliga informationen om Pocius och Užukauskas utgjort den huvudsakliga bevisningen i målen mot dem, och det var fullt möjligt att Pocius och Užukauskas, om de fått kännedom om innehållet, hade kunnat övertyga domstolarna om att bevisningen mot dem inte var bärkraftig. Eftersom principerna om en kontradiktorisk rättegång och likabehandling av parterna inte iakttagits, fann Europadomstolen att rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts såvitt avsåg Pocius och Užukauskas.

 

6. Vachkovi mot Bulgarien (dom 6.7.2010)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Veronika Vachkova och Petar Vachkov var föräldrar till Gancho Vachkov, som var efterlyst för rån. Sedan han påträffats av polisen, sökte han undkomma i bil, men polisen förföljde honom. Under biljakten öppnade han eld mot polisen, vilket ledde till en eldstrid mellan honom och polisen. Han tog sin tillflykt till ett bostadshus, men polisen trängde in i byggnaden och sköt Gancho i huvudet, så att han dog senare samma dag.
    Europadomstolen fann att polisen, när Gancho befann sig i bostadshuset, hade haft god kontroll över situationen men ändå inte försökt minimera riskerna för förlust av människoliv genom att förhandla med Gancho eller åtminstone varna honom innan man öppnade eld. I stället hade specialutrustad polis berett sig tillträde till byggnaden och skjutit honom i huvudet. Europadomstolen fann att operationen hade varit dåligt planerad och att polisen använt mera

våld än som varit absolut nödvändigt och därmed kränkt artikel 2 i konventionen.

 

7. Sitaropoulos m.fl. mot Grekland (dom 8.7.2010)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var grekiska tjänstemän vid Europarådet i Strasbourg. I september 2007 begärde de hos grekiske ambassadören i Paris att få rösta i de kommande grekiska parlamentsvalen. Ambassadören svarade att deras begäran inte kunde bifallas, eftersom det inte fanns någon lagreglering om röstning på grekiska ambassader och konsulat.
    Sedan 1975 innehöll den grekiska konstitutionen en bestämmelse om rösträtt som även omfattade greker i utlandet, men det angavs att röstningsproceduren för denna grupp av röstberättigade skulle närmare regleras i lag. Någon sådan lagstiftning hade emellertid inte kommit till stånd.
    Europadomstolen konstaterade att det i artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte ingår ett krav på att medborgare i utlandet skall ha rösträtt, men eftersom det i Grekland fanns en författningsbestämmelse som utsträckte rösträtten till sådana medborgare, hade åtgärder bort vidtas för att denna rätt skulle kunna utövas. Det hade emellertid gått 35 år utan att erforderlig lagstiftning hade kommit till stånd. Konklusionen blev därför att det stred mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet att klagandena inte hade haft möjlighet att utöva sin rösträtt i rimlig närhet av sin bosättningsort.

 

8. Kurić m.fl. mot Slovenien (dom 13.7.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
När Slovenien förklarade sig självständigt 1991, bodde i landet cirka 200 000 personer som var medborgare i någon av de andra f.d. jugoslaviska republikerna. Dessa fick möjlighet att inom viss tid ansöka om slovenskt medborgarskap. De som inte gjorde detta och de vilkas ansökningar inte beviljades betraktades efter fristens utgång som utlänningar utan uppehållstillstånd i Slovenien.
    Som utlänningar utan uppehållstillstånd levde personer i denna kategori under svåra förhållanden. De kunde vräkas från sina bostäder och hade begränsade möjligheter att arbeta och resa. Många tvingades leva lång tid i nödbostäder och parker med allvarliga effekter på deras hälsa. Andra berövades friheten och utvisades från Slovenien. Den slovenska författningsdomstolen ogiltigförklarade vissa delar av den lagstiftning som ledde till dessa konsekvenser, men flera tusen personer fortsatte att leva under svåra förhållanden i Slovenien.
    Europadomstolen konstaterade att de 11 klagandena i detta mål hade tillbringat en stor del av sina liv i Slovenien och att de hade starka personliga, sociala, kulturella, lingvistiska och ekonomiska band med detta land. Deras genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för sitt privatliv var därför berörd. De slovenska myndighe-

terna hade inte vidtagit de åtgärder som krävts av Författningsdomstolen för att reglera deras rättigheter, framför allt i form av lagstiftning rörande permanenta uppehållstillstånd. Som en följd härav hade klagandena under lång tid befunnit sig i ett osäkerhetstillstånd som innefattade ett brott mot deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för deras privatliv.

 

9. Clift mot Förenade kungariket (dom 13.7.2010)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) i förening med diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Clift dömdes i april 1994 för bl.a. försök till mord till 18 års fängelse. I mars 2002 kunde han komma i fråga för villkorlig frigivning (”parole”), och sådan frigivning rekommenderades av Parole Board. Enligt gällande lag krävdes emellertid medgivande av vederbörande minister för frigivning av en person som avtjänade ett tidsbestämt frihetsstraff om 15 år eller mera. Sådant medgivande krävdes däremot inte för frigivning av dem som avtjänade tidsbestämda frihetsstraff om mindre än 15 år eller livstidsstraff. I fråga om Clift vägrade ministern att medge frigivning på grund av att det skulle utsätta allmänheten för alltför stor risk. Det medförde att Clift inte frigavs förrän i mars 2004, eftersom ministern först då lämnade sitt samtycke.
    Europadomstolen konstaterade att olika kategorier av fångar behandlades på olika sätt och att frågan var om det fanns rimliga skäl för denna olikbehandling. Det var emellertid svårt att finna några rimliga skäl till att den som avtjänade ett tidsbestämt straff om 15 år eller mera skulle behandlas strängare än den som avtjänade ett livstidsstraff. När det gällde jämförelsen med dem som avtjänade kortare straff än 15 år kunde en skillnad i och för sig vara motiverad, men det hade inte visats att kravet på ministerns medgivande förbättrade allmänhetens säkerhet. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Clift hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin genom artikel 5:1 i konventionen skyddade rätt till personlig frihet.

 

10. Ahmed mot Rumänien (dom 13.7.2010)
Fråga om förfarandet vid utvisning (artikel 1 i protokoll 7)
Ahmed var irakisk medborgare men bosatt i Rumänien. I mars 2003 beslöt en rumänsk åklagare att han av hänsyn till den nationella säkerheten under en tid av 10 år inte skulle få vistas i Rumänien. Ahmed informerades inte om vilka faktiska förhållanden som låg bakom beslutet. Han fördes till ett förvarscenter och utvisades därefter till Irak.
    Europadomstolen, som hänvisade till fallen Kaya (se SvJT 2007 s. 238 f.) och Lupsa (se SvJT 2006 s. 710 f.), konstaterade att Ahmed, genom att han inte fått någon information om bakgrunden till beslutet, hade saknat varje möjlighet att göra sakliga invändningar mot det-

ta. Han hade därmed inte åtnjutit de minimigarantier som ingick i artikel 1 i protokoll 7 till konventionen.

 

11. Tendam mot Spanien (dom 13.7.2010)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Tendam åtalades för stöld och häleri men frikändes. Han begärde ersättning för tid under vilken han suttit häktad som misstänkt för brotten. Hans begäran avslogs med motiveringen att han frikänts på grund av bristande bevisning men att det inte hade visats att han inte hade begått brotten i fråga. Europadomstolen fann att en sådan motivering stred mot Tendams rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.

 

12. Chagnon och Fournier mot Frankrike (dom 15.7.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Chagnon och Fournier, som bedrev fåravel, tvingades med anledning av risk för spridning av mul- och klövsjuka att slakta sammanlagt cirka 1 240 får. De prover som togs visade emellertid att inget av dessa får led av mul- och klövsjuka. Chagnon och Fournier tillerkändes ekonomisk ersättning för sin förlust.
    Europadomstolen konstaterade att åtgärderna hade vidtagits på grund av ministeriella beslut som meddelats i det legitima syftet att förhindra spridning av en smittsam djursjukdom. Alla djuruppfödare hade tillerkänts ersättning efter samma normer, och ersättningen till Chagnon och Fournier hade uppgått till 84,5 procent respektive 72 procent av de värden som beräknats av experter. Europadomstolen fann att ingreppen i Chagnons och Fourniers äganderätt under sådana förhållanden inte hade varit oproportionerliga och konkluderade att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade kränkts.

 

13. Roland Dumas mot Frankrike (dom 15.7.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Roland Dumas, som tidigare hade varit utrikesminister och ordförande i Conseil constitutionnel, var mellan 1997 och 2003 inblandad i den s.k. Elf-affären, som gällde korruption bland franska politiker och ledande affärsmän. Han åtalades för medhjälp till ekonomisk brottslighet men frikändes i januari 2003. I mars 2003 gav han ut en bok med titeln ”L’épreuve, les preuves” (“Prövningen, bevisen”), som innehöll en redogörelse för rättsprocessen. I boken återgav han en incident under rättegången då han som reaktion på att åklagaren betett sig inkorrekt hade sagt till sin försvarare ”Jag undrar vad han skulle ha gjort under kriget” och sedan själv besvarat frågan med att åklagaren skulle ha tjänstgjort på ”de speciella sektionerna”, vilket syftade på de domsto-

lar som upprättats av Vichyregimen under andra världskriget och som bedrivit sin verksamhet under tyskt överinseende.
    Uttalandet hade, när det gjordes under rättegången, inte lett till åtal mot Dumas, men när han återgav och förklarade det i sin bok, blev resultatet att han åtalades och dömdes för ärekränkning på grund av att han inte visat att jämförelsen med domarna i ”de speciella sektionerna” var berättigad eller att han gjort jämförelsen i god tro.
    Europadomstolen konstaterade att inget åtal hade väckts i anslutning till att det omstridda yttrandet gjordes och att Dumas i sin bok endast hade begagnat sig av sin frihet att berätta historien om sin egen rättegång. Han hade också förklarat varför han blivit arg och förlorat kontrollen över sig själv. Inte heller hade det varit rimligt att betrakta jämförelsen med domarna i ”de speciella sektionerna” under ockupationen som ett påstående som kunde bli föremål för sanningsbevisning i ett kontradiktoriskt förfarande. Europadomstolen fann därför, med 5 röster mot 2, att domen mot Dumas för ärekränkning stred mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

 

14. Gazeta Ukraina-Tsentr mot Ukraina (dom 15.7.2010)
Frågor om rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Under presskonferenser om valet av borgmästare i Kirovograd anklagade journalisten M borgmästarkandidaten Y för att erbjudit 5 000 dollar för att mörda M. Presskonferenserna rapportades i tidningen Ukraina-Tsentr. Med anledning härav väckte Y ärekränkningstalan mot tidningsförlaget och M vid en distriktsdomstol i Kirovograd. Under åberopande av att Y var ordförande i det regionala domarrådet i Kirovograd och i den egenskapen kunde påverka domarna inom regionen begärde M att målet skulle överflyttas till en lokal domstol i Kiev. Högsta domstolen biföll denna begäran, men innan detta beslut meddelades, hade distriktsdomstolen i Kirovograd redan avgjort målet och funnit att publiceringen i tidningen hade varit kränkande för Y och dömt tidskriftsförlaget och M att betala ett högt belopp i skadestånd till honom.
    Europadomstolen fann att Y:s position inom rättsväsendet var sådan att domarna vid distriktsdomstolen kunde påverkas i sitt dömande. Även Högsta domstolens beslut visade att det fanns risk för att domstolarna i Kirovograd inte skulle vara opartiska. Europadomstolen konkluderade att kravet på en opartisk domstol enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats. Europadomstolen konstaterade vidare att de anklagelser som M framfört var mycket allvarliga, särskilt i samband med debatten om hur borgmästarvalet i Kirovograd genomförts. De uttalanden som gjorts av M hade återgetts korrekt i tidningsartikeln och presenterats utan kommentarer i samband med rapporteringen om valet. När den ukrainska domstolen fann M och tidskriftsförlaget lika ansvariga för

uttalandena, hade den inte gjort en rimlig avvägning mellan behovet av att skydda Y:s rykte och förlagets rätt att publicera information av allmänt intresse om valet och inte heller angett skälen till att M och förlaget skulle likställas i fråga om ansvar. De hade inte heller beaktat att informationen hade varit tillgänglig redan innan artikeln publicerades. Under sådana omständigheter hade förlagets i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet kränkts.

 

15. A mot Nederländerna (dom 20.7.2010))
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
A, som var libysk medborgare, ansökte 1997 om asyl i Nederländerna under påstående att han hade ingått i en hemlig oppositionsgrupp i Libyen. På grund av en rapport från den nederländska säkerhetstjänsten åtalades han i augusti 2002 som misstänkt för att tillhöra en kriminell organisation som förde ett ”heligt krig” (”jihad”) mot Nederländerna. Han frikändes i juni 2003, och i november 2005 fattades beslut om hans utvisning på grund av att han utgjorde en fara för den nationella säkerheten.
    I målet intervenerade flera regeringar, som hävdade att Europadomstolens rigida praxis vid tillämpningen av artikel 3 i konventionen skapade svårigheter vid utvisning av personer som utgjorde allvarliga hot mot nationell säkerhet. Dessa regeringar förordade att, om en stat visade att en person hotade den nationella säkerheten, det skulle ankomma på personen i fråga att styrka att det var ”övervägande sannolikt” (alltså inte endast en ”väsentlig risk”) att han eller hon skulle utsättas för misshandel i det land till vilket utvisning skulle ske.
    Europadomstolen höll emellertid fast vid att förbudet i artikel 3 i konventionen mot omänsklig eller förnedrande behandling är absolut och avvisade tanken på en uppmjukning av beviskravet i fall av hot mot nationell säkerhet. När det gällde det aktuella fallet konstaterade Europadomstolen att det fanns rapporter som visade att personer som berövas friheten i Libyen riskerar att utsättas för tortyr eller misshandel. Eftersom A:s fall hade fått omfattande publicitet i media, måste man anta att de libyska myndigheterna väl kände till fallet. A skulle därför i Libyen vara utsatt för klar risk för misshandel, och hans utvisning dit skulle enligt Europadomstolens mening strida mot artikel 3 i konventionen.

 

16. N mot Sverige (dom 20.7.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
N, som var afghansk medborgare, ansökte i augusti 2004 tillsammans med sin man X om asyl i Sverige. De hävdade att de förföljts i Afghanistan på grund av att X hade varit aktiv medlem av kommunistpartiet. Deras ansökan avslogs i mars 2005. N överklagade och åberopade att hon och X under tiden hade separerat och att hon därför riskerade att socialt isoleras och eventuellt dödas om hon återvände till Af-

ghanistan. Hennes överklagande avslogs. I nya ansökningar om uppehållstillstånd, vilka också avslogs, åberopade N att hon inlett en utomäktenskaplig förbindelse med en annan man, vilket kunde bestraffas med ett långt fängelsestraff eller till och med dödsstraff i Afghanistan.
    Europadomstolen konstaterade att det fanns rapporter om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i Afghanistan men att dessa inte utgjorde tillräcklig grund för att anse att det skulle strida mot artikel 3 i konventionen att utvisa N dit.
    När det gällde N:s personliga omständigheter fann emellertid Europadomstolen att kvinnor är utsatta för särskilda risker i Afghanistan om de inte rättar sig efter de roller som anvisas dem av samhället, traditionen och rättssystemet. Redan det förhållandet att N hade bott i Sverige kunde uppfattas så att hon överskridit gränsen för acceptabelt beteende. Att hon ville skilja sig från sin man eller i vart fall inte ville leva tillsammans med honom kunde utsätta henne för livsfara om hon återvände till Afghanistan. Detta medförde enligt Europadomstolens mening att det skulle strida mot artikel 3 i konventionen att utvisa N till Afghanistan.

 

17. Dadouch mot Malta (dom 20.7.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Dadouch, som var född i Syrien, förvärvade maltesiskt medborgarskap genom giftermål med en maltesisk medborgare. Fastän äktenskapet annullerades, behöll Dadouch sitt maltesiska medborgarskap. I juli 2003 gifte han sig i Moskva med en rysk medborgare. I juli 2004 begärde han att det nya äktenskapet skulle registreras på Malta. Fastän han presenterade maltesiskt identitetskort och maltesiskt pass, begärde registreringsmyndigheten att han skulle inge ett intyg från medborgarskapsmyndigheten om hans maltesiska medborgarskap. Denna myndighet vägrade emellertid att utfärda ett sådant intyg. I maj 2005 ålades registreringsmyndigheten av domstol att registrera äktenskapet, varefter Dadouch ingav det ryska äktenskapsbeviset i original och i auktoriserad översättning till engelska. I april 2006 upphävde den högre domstolen åläggandet för registreringsmyndigheten med motiveringen att ett maltesiskt pass inte utgjorde slutgiltigt bevis om medborgarskap. Medan förfarandet om registrering av Dadouchs äktenskap pågick, utfärdades ett cirkulär om att maltesiska pass skulle godtas som bevis om medborgarskap. I november 2006 registrerades slutligen Dadouchs äktenskap på grundval av de dokument som redan från början hade åberopats av honom.
    Europadomstolen framhöll att registrering av ett äktenskap utgör ett erkännande av en persons civilstånd och faller under rätten till respekt för privatlivet i artikel 8:1 i konventionen. Att det dröjt mer än 28 månader innan Dadouchs äktenskap registrerats påverkade hans privatliv i olika hänseenden och var inte förenligt med artikel 8, såvi-

da det inte kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i artikel 8:2 angivna ändamålen. I det aktuella fallet hade inget skäl angetts för den långa tidsutdräkten. Dadouchs innehav av ett maltesiskt pass skapade i vart fall en presumtion för att han var maltesisk medborgare. Om myndigheterna misstänkte att han hade avsagt sig sitt medborgarskap, var det deras sak att själva undersöka detta inom rimlig tid i stället för att kräva bevisning från honom. Konklusionen blev att vägran att registrera äktenskapet under mer än två år var ett oproportionerligt ingrepp i Dadouchs rätt till respekt för privatlivet och stred mot artikel 8 i konventionen.

 

18. P.B. och J.S. mot Österrike (dom 22.7.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
P.B. och J.S. levde samman i ett homosexuellt förhållande. J.S. var statstjänsteman, och P.B. skötte det gemensamma hushållet. I juli 1997 begärde P.B. att den myndighet som svarade för försäkringen för statsanställda skulle erkänna honom som familjemedlem omfattad av J.S:s sjukdoms- och olycksfallsförsäkring. Detta avslogs av myndigheten med hänvisning till att endast en sambo av motsatt kön kunde godtas som familjemedlem.
    I augusti 2006 ändrades den österrikiska lagen så att även en sambo av samma kön kunde godtas som familjemedlem om han eller hon uppfostrade barn eller utförde vård i hemmet. Ett sådant villkor gällde inte för en sambo av motsatt kön. Enligt en ytterligare ändring som trädde i kraft i juli 2007 skulle emellertid inte heller en sambo av motsatt kön godtas som familjemedlem, såvida inte han eller hon uppfostrade barn eller fullgjorde vårduppgifter. En övergångsbestämmelse gällde för personer som tidigare haft rätt till förmåner vid sjukdom eller olycksfall.
    Europadomstolen konstaterade att synen på homosexuella parförhållanden hade utvecklats snabbt under det senaste decenniet och att detta också tagit sig uttryck i åtskilliga europeiska länders lagstiftning. Europadomstolen fann därför att P.B:s och J.S:s förhållande föll under begreppet ”familjeliv” i artikel 8 i konventionen. Fastän artikel 8 inte i och för sig medför en rätt till särskilt försäkringsskydd, fick regleringen i österrikisk lag anses ha till syfte att stärka skyddet för privatliv och familjeliv enligt artikel 8.
    När det gällde perioden före augusti 2006 fann Europadomstolen det inte visat att den skillnad som förelåg i behandlingen av P.B. och J.S., å ena sidan, och sambor av motsatt kön, å den andra, hade varit berättigad. Med 5 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen därför att P.B. och J.S. under denna tid hade diskriminerats i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen.

När det sedan gällde perioden från augusti 2006 till juni 2007 fann Europadomstolen att P.B. visserligen inte varit helt avskuren från försäkringsskyddet men att det fortfarande förelåg en skillnad gentemot heterosexuella par, eftersom det för dessa inte gällde något villkor om uppfostran av barn eller fullgörande av vårduppgifter. Även under denna tid hade P.B. och J.S. alltså diskriminerats i strid med artikel 14 med avseende på sin rätt enligt artikel 8.
    Alltifrån juli 2007 hade emellertid lagstiftningen varit könsneutral, och det var därför inte längre fråga om diskriminering. Det förhållandet att det gällde en övergångsbestämmelse avseende personer som tidigare åtnjutit förmåner tillgodosåg kravet på rättssäkerhet och medförde enligt Europadomstolens mening inte att lagen fortfarande skulle anses diskriminerande.

 

19. Melis mot Grekland (dom 22.7.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Melis, som var bosatt i USA, var ägare till ett markområde på ön Chios. I oktober 1989 väckte en annan person, E.G., talan mot honom för att bli erkänd som ägare till marken i fråga. I mars 1993 beslöt domstolen att höra två vittnen. Förhören hölls vid en domstolsförhandling i april 1995, varefter domstolen i augusti samma år på grund av ett av dessa vittnesmål beslöt att marken tillhörde E.G.
    I juli 1999 fann en brottmålsdomstol att vittnet i fråga hade begått mened. Eftersom domen överklagades, blev den inte slutgiltig förrän i februari 2002. I april 2002 begärde Melis resning i civilmålet om äganderätten till marken. Hans begäran avvisades på grund av att den gjorts för sent. Domstolen framhöll att en begäran om resning på grund av mened skulle föras inom 120 dagar om sökanden bodde i utlandet, vilket var fallet med Melis, och att tidsfristen skulle räknas från det att menedsdomen vunnit laga kraft. Denna tidsfrist hade iakttagits av Melis. Emellertid gällde också att talan inte fick väckas mer än tre år efter det att den dom som begärdes upphävd eller ändrad hade vunnit laga kraft, och denna tidsfrist hade överskridits i detta fall.
    Europadomstolen konstaterade att Melis hade respekterat tidsfristen om 120 dagar men att han genom tillämpning av ytterligare en tidsfrist hade berövats möjligheten att söka resning på grund av mened. Att menedsmålet pågått under flera år var inte Melis fel utan berodde på långsam rättskipning. Eftersom det hade varit omöjligt för Melis att utverka en slutlig menedsdom inom tre år från domen i tvistemålet, hade han saknat varje möjlighet att få resning på grund av mened. Europadomstolen fann att detta stred mot hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

20. Aksu mot Turkiet (dom 27.7.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Aksu, som tillhörde den romska folkgruppen, klagade i egenskap av företrädare för en romsk organisation över att en bok utgiven av det turkiska kulturministeriet innehöll uppgifter som var kränkande för romerna. Särskilt hänvisade han till påståenden om att romer ägnade sig åt olika slags brottslig verksamhet. Han yrkade att boken skulle tas i beslag och dess fortsatta spridning förbjudas. De turkiska domstolarna fann att boken grundades på vetenskaplig forskning och att de kritiserade avsnitten inte var kränkande.
    Aksu angrep även en annan publikation som hade finansierats av kulturministeriet. Det rörde sig om en ordbok för skolbarn i vilken det fanns nedsättande ord med anknytning till romerna. Bl.a. förekom ett ord som ”zigenarskap”, vilket översattes med snålhet och girighet. Aksu begärde att sådana ord skulle tas bort från ordboken. En turkisk domstol fann emellertid att orden i fråga grundade sig på historiska och sociologiska fakta och att avsikten med publiceringen inte varit att kränka en folkgrupp.
    När det gällde den första boken fann Europadomstolen att vissa avsnitt visserligen kunde verka kränkande mot romerna men att det vid en bedömning av boken som helhet inte fanns skäl att tro att författaren haft någon avsikt att kränka den romska folkgruppen. Boken var en akademisk studie som grundades på iakttagelser av den romska folkgruppens levnadsförhållanden i Turkiet, och de avsnitt som Aksu kritiserat innehöll inte författarens bedömningar utan var exempel på hur romerna uppfattades inom det turkiska samhället.
    När det gällde ordboken konstaterade Europadomstolen att det särskilt angetts att uttrycken i fråga var metaforiska, och Europadomstolen fann ingen anledning att avvika från de turkiska domstolarnas bedömning att boken inte var diskriminerande.
    Europadomstolens slutsats, som antogs med 4 röster mot 3, blev således att Aksu inte hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

 

21. Gatt mot Malta (dom 27.7.2010)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Gatt, som var misstänkt för narkotikabrott, arresterades men frigavs mot en borgensförbindelse om 23 200 euro och föreskrifter som begränsade hans rätt att lämna sin bostad. Eftersom han ansågs ha brutit mot dessa föreskrifter, återkallades beslutet om frigivning, och Gatt ålades att betala borgensbeloppet. Eftersom han inte kunde göra detta, omvandlades borgenssumman till frihetsberövande i 2 000 dagar, beräknat på så sätt att 11,50 euro motsvarande en dags frihetsberövande.

Europadomstolen fann att Gatt, som varit frigiven mot säkerhet under nästan fem år och under denna tid förmodligen inte hade kunnat förtjäna sitt uppehälle, inte hade kunnat förväntas vara i stånd att betala borgensbeloppet. Maltesisk lag och dess tillämpning i detta fall hade enligt Europadomstolens mening varit bristfälliga i två hänseenden. För det första gjordes ingen skillnad mellan fall då en misstänkt undandrar sig lagföring och fall då vederbörande bryter mot föreskrifter om begränsningar i rörelsefriheten. För det andra fanns det inget tak för frihetsberövandet vid brott mot föreskrifterna, och det kunde inte heller prövas om längden på frihetsberövandet var proportionerlig. Detta innebar enligt Europadomstolens mening att frihetsberövandet i detta fall stred mot artikel 5:1 i konventionen.

 

22. Mengesha Kimfe och Agraw, båda mot Schweiz (domar 29.7.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Zaid Agraw och Mengesha Kimfe var två etiopiska kvinnor som kommit illegalt till Schweiz 1994 och 1998. I avvaktan på asylprövning överfördes Zaid Agraw till kantonen Bern och Mengesha Kimfe till kantonen St. Gallen. Sedan deras asylansökningar avslagits, skulle de utvisas till Etiopien, men de stannade kvar i Schweiz, eftersom utvisningsbesluten inte kunnat verkställas på grund av de etiopiska myndigheternas vägran att ta emot dem.
    Zaid Agraw och Mengesha Kimfe gifte sig 2002 och 2003 i Schweiz med etiopiska män, som likaledes begärt asyl i Schweiz och som överförts till kantonen Vaud för asylprövning. Även deras asylansökningar hade avslagits. Zaid Agraw och Mengesha Kimfe begärde att bli överförda till kantonen Vaud för att kunna leva tillsammans med sina män, men detta vägrades med hänvisning till att de, när de gifte sig, hade varit medvetna om att de inte kunde räkna med att få leva ihop med sina män i Schweiz. Först 2008 fick de tillstånd att av familjeskäl bosätta sig i kantonen Vaud.
    Europadomstolen förklarade sig ha förståelse för att de schweiziska myndigheterna varit ovilliga att ändra vistelseort för personer som skulle utvisas från Schweiz, men konsekvensen hade i detta fall blivit att Zaid Agraw och Mengesha Kimfe under cirka fem år hade förhindrats att etablera ett familjeliv tillsammans med sina män. Europadomstolen fann att detta stred mot deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.

 

23. Kaushal m.fl. mot Bulgarien (dom 2.9.2010)
Frågor om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var indiske medborgaren Rajesh Kaushal, hans hustru Kristina Boneva Kaushal, som var bulgarisk medborgare, och makarnas två döttrar Viktoria och Elena Rajesh Kaushal.

Rajesh Kaushal bosatte sig 1990 i Bulgarien, där han 1994 gifte sig med Kristina Boneva. Deras döttrar föddes 1992 och 1998. Rajesh Kaushal fick permanent uppehållstillstånd i Bulgarien. År 2005 drog myndigheterna in hans uppehållstillstånd och beslöt att han skulle utvisas med förbud att återvända till Bulgarien under en tid av tio år på grund av att han utgjorde ett allvarligt hot mot nationell säkerhet. Rajesh Kaushal tvingades därför återvända till Indien.
    Europadomstolen konstaterade att beslutet att utvisa Rajesh Kaushal grundades på uppgifter om att han var verksam i extremistgrupper och var inblandad i människohandel samt fann att i vart fall deltagande i extremistisk verksamhet kunde utgöra ett hot mot nationell säkerhet. Det krävdes emellertid att den som anklagades för sådant handlande skulle kunna försvara sig i ett kontradiktoriskt förfarande inför en oberoende instans. I det aktuella fallet hade Rajesh Kaushal inte haft möjlighet att försvara sig, eftersom han inte ens fått veta vilka handlingar han anklagades för. De domstolar som han vänt sig till hade inte heller utrett om anklagelserna hade någon saklig grund utan nöjt sig med att granska beslutet i formellt hänseende. Under sådana förhållanden hade Rajesh Kaushal inte åtnjutit det minimiskydd mot godtycke som krävdes för att inskränkningen i rätten till respekt för familjelivet skulle anses ha skett i enlighet med lag.
    Europadomstolens slutsats blev därför att Rajesh Kaushals rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade kränkts. Eftersom varken han, hans hustru eller deras barn haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande, förelåg också ett brott mot deras rätt enligt artikel 13 i konventionen. Slutligen fann Europadomstolen att Rajesh Kaushal inte hade åtnjutit det minimiskydd mot utvisning som garanteras i artikel 1 i protokoll 7 till konventionen.

 

24. Mincheva mot Bulgarien (dom 2.9.2010)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Mariana Mincheva och hennes man G.E. hade en son, Z, född 1990. I samband med skilsmässa 1994 tillerkändes G.E. vårdnaden om Z, medan Mariana Mincheva fick rätt till umgänge med honom. Utövandet av umgängesrätten obstruerades emellertid av G.E., vilket ledde till långvariga processer.
    Europadomstolen fann att de bulgariska myndigheterna inte hade gjort vad som ankommit på dem för att Mariana Mincheva trots G.E:s negativa hållning skulle kunna hålla kontakt med Z. De borde ha tagit reda på var Z befann sig och sedan ha försökt arrangera möten med Mariana Mincheva, särskilt som Z aldrig hade vägrat att träffa sin mor. Snarare hade Z felaktigt fått uppfattningen att hans mor inte var intresserad av honom. Dessutom hade verkställighetsförfarandet inte bedrivits med tillräcklig skyndsamhet. På grund av dessa omständigheter fann Europadomstolen att Mariana Minchevas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv hade kränkts.

25. Y.P. och L.P. mot Frankrike (dom 2.9.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Y.P. och hans hustru L.P. var vitryska medborgare. Y.P. hävdade att han i Vitryssland vid flera tillfällen hade berövats friheten och misshandlats på grund av politisk verksamhet. Y.P. och L.P. vägrades emellertid asyl i Frankrike.
    Europadomstolen fann att Y.P:s redogörelse för den behandling han utsatts för i Vitryssland var trovärdig och att de franska myndigheterna vid sin bedömning av fallet inte hade tagit hänsyn till internationella rapporter om situationen i Vitryssland och vad som hänt andra regimkritiker i detta land. Inte heller hade de beaktat den fortsatta politiska verksamhet som Y.P. bedrivit i Frankrike. Europadomstolen fann omständigheterna vara sådana att såväl Y.P. själv som medlemmar av hans familj riskerade förföljelse av myndigheterna om de återvände till Vitryssland. Europadomstolens konklusion blev att det för närvarande skulle strida mot artikel 3 i konventionen att återföra Y.P och L.P. till Vitryssland.

 

26. Danev mot Bulgarien (dom 2.9.2010)
Fråga om rätt till skadestånd för brott mot personlig frihet (artikel 5:5 i konventionen)
Danev häktades på grund av misstanke om olaga vapeninnehav men frigavs efter en kortare tid, eftersom bevisningen mot honom var otillräcklig. Han begärde då ersättning för frihetsberövandet. Han åberopade att han hade hållits i isoleringscell under dåliga förhållanden och att han genom frihetsberövandet åsamkats lidande på grund av att han inte hade kunnat ta hand om sin dotter och sin handikappade bror. Den bulgariska domstolen fann att frihetsberövandet visserligen varit olagligt men att Danev inte visat att han lidit någon ideell skada. Han tillerkändes endast minimal ersättning.
    Europadomstolen konstaterade att den bulgariska domstolen hade accepterat att det förelåg ett brott mot artikel 5:1 c) i konventionen men att Danevs begäran om ersättning ändå hade ogillats på grund av att han inte visat att han lidit någon ideell skada. Vittnesutsagor hade inte tillmätts någon vikt i detta sammanhang, eftersom de hade gällt hans situation efter frigivningen. Detta innebar att Danev hade ålagts bevisa att han under själva frihetsberövandet lidit ideell skada i form av fysiskt eller psykologiskt lidande. Genom ett sådant krav var det i flertalet fall av kortvariga frihetsberövanden osannolikt att ersättning skulle kunna utdömas, och eftersom Danev inte hade haft någon annan möjlighet att få upprättelse, fann Europadomstolen att hans rätt enligt artikel 5:5 i konventionen hade kränkts.

 

27. Rumpf mot Tyskland (dom 2.9.2010)
Fråga om rätt till rättegång inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Domen är ett s.k. pilotavgörande i fråga om oskäliga dröjsmål vid prövning av tvistemål. Ett stort antal klagomål mot Tyskland rörande sådana dröjsmål har inkommit till Europadomstolen. Under tiden 1959–2009 hade Europadomstolen i mer än 40 fall funnit att Tyskland brutit mot konventionen på grund av att civilprocesser pågått under alltför lång tid. Enbart under 2009 hade Tyskland befunnits skyldig till sådana kränkningar av konventionen i 13 fall. Cirka 55 mål mot Tyskland rörande sådana frågor var alltjämt anhängiga vid Europadomstolen och antalet mål föreföll att ständigt öka.
    Europadomstolen ansåg därför att det rörde sig om en brist i det tyska rättssystemet som det ålåg Tyskland att bota genom att inom ett år från det att Europadomstolens dom blivit slutgiltig inrätta ett effektivt inhemskt rättsmedel mot alltför långsam rättskipning.
    I det aktuella fallet hade Rumpf, som innehade ett privat säkerhetsföretag, fört talan mot ett beslut att inte förnya hans vapenlicenser. Detta hade lett till processer som totalt pågått i mer än 13 år. Europadomstolen fann att detta stred mot artikel 6:1 i konventionen och att Rumpf dessutom hade saknat ett sådant effektivt rättsmedel som krävdes enligt artikel 13 i konventionen.

 

28. Uzun mot Tyskland (dom 2.9.2010)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Uzun var misstänkt för inblandning i terroristisk verksamhet, vilket ledde till att han hölls under uppsikt av polisen. I övervakningen ingick telefonavlyssning, och en radiosändare hade placerats i en bil som användes av honom och en misstänkt medbrottsling. Den senare övervakningsmetoden blev emellertid avslöjad. I stället installerades då en GPS-mottagare, som gjorde det möjligt att avgöra var bilen befann sig.
    Uzun åtalades och dömdes för mordförsök och för att ha utplacerat bomber framför tidigare parlamentsledamöters bostäder och vid ett konsulat. I bevisningen ingick data härrörande från övervakningen med GPS. Författningsdomstolen fann att denna övervakning hade varit proportionerlig med hänsyn till att brotten var allvarliga och Uzun hade undvikit andra övervakningsmetoder.
    Europadomstolen konstaterade att de tyska myndigheterna systematiskt hade sökt kartlägga Uzuns vistelseorter och förflyttningar och att GPS-övervakningen hade varit ett led i detta. Det var därför klart att denna övervakning hade berört hans rätt till respekt för privatlivet. Frågan var emellertid om den omfattades av undantagsbestämmelsen i artikel 8:2 i konventionen.

I detta hänseende noterade Europadomstolen att det i den tyska straffprocesslagen fanns en bestämmelse som legat till grund för övervakningen. Europadomstolen fann vidare att GPS-övervakningen ingrep mindre i privatlivet än optisk eller akustisk övervakning, eftersom den inte avslöjade lika mycket om den övervakade personens handlingar, åsikter eller känslor. På grund härav var det inte nödvändigt att omgärda den med lika strikta tidsgränser och regler om användning och lagring av data. Det fanns i tysk lag bestämmelser som innebar begränsningar av användningen av GPS i övervakningssyfte. Bl.a. fick metoden användas enbart mot den som var misstänkt för brott av allvarlig beskaffenhet, och det fanns i efterhand rätt till domstolskontroll av lagligheten. Efter brottsundersökningen i Uzuns fall hade ytterligare begränsningar införts i tysk lag, vilka innebar att det krävdes domstols medgivande till användning av metoden under längre tid än en månad.
    Europadomstolen konstaterade att utredningen i detta fall avsåg flera mordförsök för vilka en terroristorganisation påtagit sig ansvaret och att det också gällde att hindra nya bombdåd. Det hade alltså varit fråga om att skydda nationell säkerhet och allmän säkerhet, att hindra brott och att skydda enskilda personer. GPS-övervakningen hade tillgripits först sedan andra mindre ingripande metoder visat sig verkningslösa, och övervakningen hade använts under en relativt kort tid om tre månader. Europadomstolen fann att övervakningen under sådana förhållanden hade varit proportionerlig och att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.

 

29. McFarlane mot Irland (dom 10.9.2010)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
McFarlane frigavs i januari 1998 villkorligt från ett fängelsestraff i Nordirland, som han avtjänat för inblandning i ett bombdåd. Kort efter frigivningen åtalades han i Republiken Irland för olovligt frihetsberövande och olagligt vapeninnehav. Dessa handlingar skulle ha begåtts 1983. McFarlane klagade till de irländska domstolarna och åberopade särskilt att åtal hade väckts så lång tid efter händelserna att hans möjligheter att försvara sig hade beskurits väsentligt. Hans invändningar ogillades 2006 av den irländska högsta domstolen. McFarlane frikändes slutligen i juni 2008.
    Vid Europadomstolen klagade McFarlane över den långsamma rättskipningen vid de irländska domstolarna och avsaknaden av ett rättsmedel häremot. Irländska regeringen invände att det fanns rättsmedel som motsvarade kraven i artikel 13 i konventionen.
    Det första rättsmedlet som angavs av irländska regeringen var en talan om skadestånd för brott mot den irländska konstitutionen. Europadomstolen konstaterade emellertid att en sådan talan i princip hade varit tillgänglig i nästan 25 år men att det inte fanns något avgörande som visade vilken prövning som skulle ske vid påståenden om

långsam rättskipning och hur utsikterna till framgång gestaltade sig. Europadomstolen fann det därför mycket osäkert om detta verkligen var ett effektivt rättsmedel.
    Inte heller en skadeståndstalan enligt den irländska European Convention of Human Rights Act 2003 kunde enligt Europadomstolens mening anses som ett effektivt rättsmedel, eftersom det inte var möjligt att föra talan om domstolars dröjsmål och lagen dessutom inte hade trätt i kraft förrän den 31 december 2003, då behandlingen av McFarlanes mål redan hade pågått i nästan sex år.
    Europadomstolen konkluderade att irländska regeringen inte hade visat att det vid den aktuella tidpunkten fanns ett effektivt rättsmedel motsvarande kraven i artikel 13 i konventionen.

 

30. Hyde Park m.fl. mot Moldavien (nr 5 och nr 6) (dom 14.9.2010)
Frågor om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagande var Hyde Park, en registrerad organisation som verkade för yttrandefrihet och mötesfrihet, samt fyra av dess medlemmar. Med anledning av myndigheternas trakasserier av Hyde Park anordnade klagandena tre demonstrationer utanför Inrikesministeriet och Riksåklagarens kontor. För den första och den tredje demonstrationen hade tillstånd beviljats av myndigheterna. Trots detta arresterades deltagare i dessa demonstrationer av polis, vid det första tillfället på grund av att tillståndet påstods inte vara giltigt och vid det tredje tillfället på grund av att tillståndet inte innehöll samtliga demonstranters namn. Vid det andra tillfället, då tillstånd inte erhållits, följdes arresteringarna av åtal och dom för anordnande av en olaglig demonstration.
    Europadomstolen ansåg det inte visat att det funnits skäl vid det första och det tredje tillfället att arrestera deltagare i demonstrationen för att kontrollera tillstånden. Inte heller vid det andra tillfället hade frihetsberövanden varit motiverade, eftersom det hade varit tillräckligt att polisen uppmanat deltagarna att skingras och att samlas på nytt sedan tillstånd till demonstrationen utverkats. Dessutom hade höga böter utdömts. Europadomstolens konklusion blev att mötesfriheten enligt artikel 11 i konventionen hade kränkts vid alla tre tillfällena.

 

31. Sanoma Uitgevers B.V. mot Nederländerna (dom 14.9.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av ett tidigare avgörande den 31 mars 2009 av Europadomstolen i vanlig sammansättning. Om de faktiska omständigheterna hänvisas till SvJT 2009 s. 705. Medan slutsatsen i det tidigare avgörandet var att yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen inte hade kränkts, kom domstolen i sin större sammansättning enhälligt fram till att det förelåg ett brott mot artikel 10. Motiveringen var att det i nederländsk rätt inte

fanns tillräckliga rättsliga garantier för en oavhängig prövning av om brottsbekämpningens intressen vägde tyngre än intresset av att skydda journalisters källor. I avsaknad av sådana garantier var kravet i artikel 10 på att inskränkningar i yttrandefriheten skall vara föreskrivna i lag inte uppfyllt.

 

32. Florea mot Rumänien (dom 14.9.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Florea var först häktad och avtjänade därefter ett straff i ett fängelse och tidvis också i fängelsets sjukhus. Han delade cell med andra fångar som var rökare, medan Florea av läkare rekommenderats att avhålla sig från tobak. Europadomstolen fann att tvånget för Florea att utsättas för passiv rökning under en sammanlagd tid av nästan tre år — i förening med andra omständigheter — utgjorde ett brott mot artikel 3 i konventionen.

 

33. Dink mot Turkiet (dom 14.9.2010)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Fırat Dink, med pseudonymen Hrant Dink, var en turkisk journalist av armeniskt ursprung, som mördades i januari 2007. Han hade dessförinnan publicerat en rad artiklar som gällde armeniernas krav på att bli erkända som offer för folkmord genom händelserna 1915 och den avvisande turkiska hållningen till dessa krav. Med anledning av uttalanden i dessa artiklar åtalades och dömdes Fırat Dink för att ha förolämpat den turkiska befolkningen, och han fick, innan han mördades, motta en rad hotelser riktade mot hans liv.
    Europadomstolen fann att turkisk polis måste ha varit medveten om den fientliga inställningen till Fırat Dink hos turkiska nationalister. Det hade funnits uppgifter om att ett mord planerades, men myndigheterna hade inte vidtagit effektiva åtgärder för att skydda Fırat Dink. De hade därigenom brutit mot skyldigheten enligt artikel 2 i konventionen att skydda rätten till liv. Det hade också funnits brister i den efterföljande brottsutredningen, och även i detta hänseende förelåg det därför enligt Europadomstolens mening ett brott mot artikel 2.
    Europadomstolen fann vidare att Fırat Dink i realiteten hade dömts för att han kritiserat turkiska statens förnekande av att händelserna 1915 utgjorde folkmord. Han hade handlat som journalist i en fråga av allmänt intresse. Eftersom det i yttrandefriheten också ingår en rätt att söka den historiska sanningen, kunde domen mot honom för att han svärtat ner den turkiska identiteten inte rättfärdigas, och denna dom utgjorde därför enligt Europadomstolens mening ett brott mot den i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten.

 

34. Kay m.fl. mot Förenade kungariket (dom 21.9.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Klagandena fick genom en välgörenhetsorganisation temporärt bo i kommunalt ägda hus som skulle rivas. Senare sade kommunen upp klagandena till avflyttning och begärde domstolsbeslut om att avhysning skulle få ske. Sådana beslut meddelades men överklagades av klagandena, som bl.a. åberopade att besluten stred mot deras rätt till respekt för privatliv och hem enligt artikel 8 i konventionen. House of Lords gjorde bedömningen att kommunen i princip hade en ovillkorlig rätt att avhysa klagandena och att utrymmet för att ta hänsyn till de omständigheter som konstituerade skydd enligt artikel 8 i konventionen var mycket begränsat.
    Europadomstolen fann att det förhållandet att de engelska domstolarna inte hade prövat om vräkning av klagandena under de föreliggande omständigheterna var en proportionerlig åtgärd innebar att de inte hade åtnjutit ett sådant rättsskydd som ingick i artikel 8 i konventionen. Deras rätt enligt denna artikel hade därför kränkts.

 

35. Szypusz mot Förenade kungariket (dom 21.9.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Szypusz åtalades för mordförsök. Bevisningen mot honom bestod bl.a. av videoinspelningar. Under sina överläggningar i skuldfrågan framförde juryn önskemål om att på nytt få se vissa avsnitt av videofilmen. Domaren tillät då en polisman att hjälpa juryn med den tekniska utrustningen. Han lämnade samtidigt anvisningar om att polismannens medverkan uteslutande fick vara av teknisk art och att det inte fick förekomma något samtal i andra frågor mellan juryn och polismannen. Frågan i målet var om polismannens närvaro i juryrummet under två timmar innebar att Szypusz inte hade fått en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade att domaren hade lämnat klara instruktioner för att förhindra varje obehörig påverkan på juryn till följd av polismannens närvaro och att Szypusz försvarare inte hade framfört någon invändning mot det förfarande som föreslagits av domaren. Det fanns enligt Europadomstolens mening inte legitima skäl att frukta att juryn utsatts för obehörig påverkan, och slutsatsen blev att Szypusz rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade kränkts.

 

36. Polanco Torres och Movilla Polanco mot Spanien (dom 21.9.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Elisa Polanco Torres var hustru och Emma Movilla Polanco dotter till C.M., som var en hög domare i Kantabrien. Medan den domstol i vilken C.M. presiderade handlade ett brottmål mot presidenten i den autonoma regionen Kantabrien, publicerades i tidningen El Mundo en artikel som anklagade Elisa Polanco Torres för olagliga affärs-

transaktioner med bolaget Intra. Till grund för artikeln låg en diskett som överlämnats av en anonym källa och som uppgavs innehålla bokföringsmaterial från Intra. El Mundo hade före publiceringen kontrollerat att disketten verkligen innehöll data från Intras bokföring. I artikeln angavs också att Elisa Polanco Torres förnekade alla förbindelser med Intra och ansåg att det var fråga om ett försök av den åtalade presidenten i Kantabrien att misskreditera hennes man C.M.
    C.M. och Elisa Polanco Torres väckte därefter ärekränkningstalan mot El Mundo, dess chefredaktör och styrelseordförande samt den journalist som skrivit artikeln. De fick delvis bifall till sin talan vid de allmänna domstolarna, men deras domar upphävdes av Författningsdomstolen, som fann att journalisten hade gjort vad som kunnat krävas av honom för att verifiera att det material som han byggde på var äkta samt för att tillse att även Elisa Polanco Torres ståndpunkt återgavs i artikeln.
    Europadomstolen konstaterade att artikeln hade gällt frågor av allmänt intresse och att journalisten hade gjort sitt bästa för att kontrollera uppgifterna. Han hade också gett Elisa Polanco Torres tillfälle att yttra sig. Europadomstolen godtog Författningsdomstolens bedömning att det vid publiceringen gjorts en rimlig avvägning av de motstående intressena och att Elisa Polanco Torres och C.M:s rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv därför inte blivit kränkt.

 

37. Iskandarov mot Ryssland (dom 23.9.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Iskandarov var tidigare ledare för den politiska oppositionen i Tadzjikistan. Han hade öppet kritiserat landets president innan han lämnade landet och begav sig till Ryssland. I Tadzjikistan anklagades han i sin frånvaro för terrorism och andra brott, och han efterlystes internationellt. Han greps i Ryssland och återfördes därifrån till Tadzjikistan utan att han fått möjlighet att försvara sig i ett utlämningsförfarande.
    Europadomstolen fann att Iskandarov på grund av sin tidigare politiska verksamhet och förhållandena i Tadzjikistan löpte allvarliga risker vid återkomsten dit. De ryska myndigheternas åtgärd att tvinga honom att återvända till Tadzjikistan utgjorde därför enligt Europadomstolens mening omänsklig eller förnedrande behandling, som stred mot artikel 3 i konventionen. Eftersom den lagliga proceduren för utlämning inte hade tillämpats, hade även hans rätt enligt artikel 5:1 i konventionen till personlig frihet kränkts.

 

38. Obst och Schüth, båda mot Tyskland (domar 23.9.2010)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Båda målen gällde personer som avskedats från anställning hos kyrkliga samfund på grund av äktenskapsbrott.

Obst, som innehade en direktörsbefattning hos mormonkyrkan, avskedades sedan han själv meddelat sin pastor att hans förhållande till sin hustru under lång tid varit dåligt och att han inlett en förbindelse med en annan kvinna. Han överklagade avskedandet till de tyska arbetsdomstolarna. Den dom som slutligen meddelades innebar att avskedandet var lagligt. Den rättsprincip som tillämpades innebar att religionssamfund i princip skall ha rätt att sköta sina angelägenheter autonomt men att arbetsdomstolarna skall försäkra sig om att de kyrkliga arbetsgivarnas religiösa och moraliska normer inte tillämpas så att det uppkommer en konflikt med grundläggande principer i den statliga rättsordningen. I det aktuella fallet kunde mormonkyrkans krav på trohet i äktenskapet inte anses strida mot några sådana grundläggande principer, eftersom äktenskapet åtnjuter särskilt skydd även enligt den tyska grundlagen. I den tyska domen framhölls också att Obst måste ha varit medveten om att hans otrohet i äktenskapet kunde komma att leda till att han avskedades. Schüth, som var organist och körledare i en katolsk församling, avskedades sedan han separerat från sin hustru och upptagit samlevnad med en annan kvinna. Han ansågs av församlingen genom sin otrohet ha brutit mot de grundläggande villkoren för att vara anställd i katolska kyrkan. Genom att inleda en utomäktenskaplig förbindelse med en kvinna, som dessutom väntade barn med honom, hade han enligt katolsk uppfattning gjort sig skyldig till både äktenskapsbrott och bigami. Schüth överklagade avskedandet till arbetsdomstolarna utan framgång.
    Europadomstolen konstaterade att den hade att pröva om de tyska domstolarna gjort en intresseavvägning som i tillräcklig grad skyddat Obsts och Schüths rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv. Vid denna bedömning beaktade Europadomstolen att religiösa samfunds autonomi enligt artikel 9 i förening med artikel 11 i konventionen skall skyddas mot oberättigade ingrepp från statens sida. Genom att inrätta ett system med arbetsdomstolar med behörighet att pröva dessa frågor hade Tyskland uppfyllt det grundläggande konventionskravet.
    När det gällde Obst fann Europadomstolen att de tyska domstolarna hade tagit hänsyn till alla relevanta faktorer och gjort en grundlig avvägning av motstående intressen. Europadomstolen fann att resultatet av denna avvägning var rimligt och att Obsts rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv inte hade kränkts. När det gällde Schüth blev Europadomstolens konklusion den motsatta. Den tyska domstolen hade upprepat den katolska kyrkans ståndpunkt att Schüths arbete var så nära förbundet med kyrkans förkunnelse att församlingen skulle förlora sin trovärdighet om den behöll honom i sin tjänst. Domstolen hade inte ens nämnt Schüths samboförhållande och det skydd som detta förhållande åtnjöt som familjeliv enligt artikel 8 i konventionen. En avvägning hade inte

gjorts mot hans rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv utan endast mot hans intresse att ha kvar sitt arbete. Genom dessa brister i domstolens prövning hade Schüth enligt Europadomstolens mening inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv.

 

39. Bousarra mot Frankrike (dom 23.9.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Målet gällde utvisning till Marocko av en marockansk medborgare som kommit till Frankrike när han var tre månader gammal och som dömts för bl.a. narkotikabrott.
    Europadomstolen angav att den vid prövningen av om en utvisning är förenlig med artikel 8 i konventionen särskilt tar hänsyn till de begångna brottens natur och svårhetsgrad, den tid den dömde bott eller vistats i det land från vilket utvisning skall ske, den tid som förflutit sedan brotten begicks och den dömdes uppförande under denna tid, karaktären av familjerelationer i de berörda länderna och utvisningens eventuella tidsbegränsning. I det aktuella fallet fann Europadomstolen, med hänsyn bl.a. till att Bousarra vistats nästan hela sitt liv i Frankrike, att utvisning av honom till Marocko skulle strida mot artikel 8 i konventionen.

 

40. Mangouras mot Spanien (dom 28.9.2010)
Fråga om frigivning mot borgen (artikel 5:3 i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom som meddelats den 8 januari 2009 av Europadomstolen i normal sammansättning. Om sakförhållandena i målet hänvisas till SvJT 2009 s. 669 f. Liksom i den tidigare domen blev Europadomstolens slutsats, som antogs med 10 röster mot 7, att kravet på ett borgensbelopp om 3 miljoner euro inte stred mot artikel 5:3 i konventionen.

 

41. A.S. mot Finland (dom 28.9.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
A.S. åtalades för sexuella övergrepp mot en 4-årig pojke. Han frikändes vid tingsrätt men dömdes av hovrätt till ett års villkorligt fängelsestraff. Han klagade över att han befunnits skyldig på grund av en videoinspelad intervju med pojken.
    Europadomstolen konstaterade att pojken hade hörts under förundersökningen men inte inför domstol, eftersom en läkare hade förklarat att detta skulle utsätta honom för alltför stor påfrestning. Det videoinspelade förhöret från förundersökningen hade utgjort den väsentliga bevisningen mot A.S., och denne hade inte beretts tillfälle att vid detta förhör ställa frågor till pojken. Under sådana förhållanden hade A.S. enligt Europadomstolens mening inte fått en rättvis

rättegång, och hans rätt enligt artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 d) i konventionen hade kränkts.

 

42. J.M. mot Förenade kungariket (dom 29.9.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
J.M. var mor till två omyndiga barn. Vid skilsmässa fick hennes man vårdnaden om barnen, och J.M. ålades att bidra ekonomiskt till deras försörjning. J.M. levde tillsammans med en annan kvinna i ett homosexuellt förhållande. Enligt gällande lag skulle hennes underhållsbidrag till barnen ha minskat om hon sammanbott med en man. Däremot fanns ingen motsvarande rätt till nedsättning av bidragen, om hon levde tillsammans med en kvinna.
    Europadomstolen fann att de underhållsbidrag som J.M. betalade var att jämställa med sociala avgifter eller skatter och att de därför föll under artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Följaktligen var även diskrimineringsförbudet i artikel 14 i konventionen tilllämpligt på denna situation.
    Europadomstolen ansåg vidare att J.M:s samlevnad med en kvinna var jämförbar med en situation då en frånskild mor börjat leva ihop med en ny man. Enligt Europadomstolens mening saknades tillräckliga skäl för att behandla dessa situationer olika såvitt gällde skyldigheten att betala underhållsbidrag till barn. Följaktligen konkluderade Europadomstolen att J.M. i strid med artikel 14 hade utsatts för diskriminering med avseende på sin genom artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen skyddade rätt till egendom.

 

43. Kerimova mot Azerbajdzjan (dom 30.9.2010)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Kerimova var kandidat för ett oppositionsparti i val till parlamentet. Efter valet meddelade den lokala valkommissionen att hon med stor majoritet hade vunnit ett mandat i sin valkrets. Trots detta ogiltigförklarades valet i denna valkrets av den centrala valkommissionen på grund av att protokollen över röstproceduren hade manipulerats. Senare dömdes två valfunktionärer för att de genom förfalskningar i protokollen sökt få en annan kandidat än Kerimova vald.
    Europadomstolen fann det klart att Kerimova hade vunnit valet i sin valkrets. När valet ogiltigförklarades på grund av vissa formella brister, angav den centrala valkommissionen inte hur dessa brister kunde ha påverkat utgången av valet. Inte heller fann kommissionen skäl att föranstalta om en ny rösträkning efter det att bristerna uppdagats. Under sådana förhållanden var beslutet att ogiltigförklara valet enligt Europadomstolens mening omotiverat och godtyckligt. Beslutet innebar också att valresultatet inte respekterades och att de funktionärer som på kriminellt sätt sökt hindra Kerimova att bli vald hade uppnått det resultat som de önskade.

Europadomstolen konkluderade att Kerimovas rätt att kandidera till parlamentet hade kränkts i strid med artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.