Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2009

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under fjärde kvartalet 2009 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Stanchev mot Bulgarien (dom 1.10.2009)
Fråga om rätt att överklaga straffdom (artikel 2 i protokoll 7)
Stanchev dömdes för en administrativ förseelse till fem dagars frihetsberövande. Enligt bulgarisk lag kunde beslutet inte överklagas. Europadomstolen konstaterade att det straff som var föreskrivet för förseelsen i fråga var frihetsberövande om högst femton dagar. Det innebar att förseelsen inte kunde anses som ett sådant mindre brott som avses i artikel 2 i protokoll 7 till konventionen. Följaktligen måste det enligt denna artikel finnas en rätt att överklaga beslutet. Eftersom en sådan rätt saknades, hade Stanchev inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 2 i protokoll 7.

2. Kimlya m.fl. mot Ryssland (dom 1.10.2009)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) i förening med föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Två avdelningar av Scientologykyrkan vägrades av rysk myndighet registrering som religiöst samfund på grund av att de inte hade styrkt att de verkat minst 15 år i någon viss del av Ryssland eller att de var del av en central religiös organisation. Avsaknad av registrering innebar att de inte hade rättskapacitet och inte hade rätt att öppna lokaler för religionsutövning, att arrangera religionsutövning för allmänheten eller att sprida religiös litteratur.
    Europadomstolen framhöll att det var omstritt om scientology kunde anses som en religion men att de ryska myndigheterna hade behandlat avdelningarna av Scientologykyrkan enligt de regler som gällde i Ryssland för religiösa samfund. Under sådana förhållanden ansåg Europadomstolen att artikel 9 i konventionen, som gäller religionsfriheten, var tillämplig men att även bestämmelserna om föreningsfriheten i artikel 11 i konventionen måste beaktas, eftersom kla-

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2009, den senaste i SvJT 2009 s. 971 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

gomålet gällde påstådda inskränkningar i rätten att bedriva verksamhet tillsammans med andra troende.
    Europadomstolen konstaterade vidare att myndigheternas vägran att registrera de två avdelningarna av Scientologykyrkan inte berodde på misstankar om att de skulle ägna sig åt olaglig verksamhet utan uteslutande på att de inte hade uppfyllt krav i rysk lag på 15 års tidigare verksamhet i en viss region eller på anknytning till en central organisation. Eftersom det inte visats att det fanns godtagbara skäl för dessa formella krav, konkluderade Europadomstolen att religionsfriheten enligt artikel 9 i konventionen, tolkad i ljuset av artikel 11, hade kränkts.

3. C.C. mot Spanien (dom 6.10.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
C.C., som var HIV-positiv, hade tecknat en försäkring och väckte talan mot försäkringsbolaget för att få ut ersättning enligt försäkringen på grund av arbetsoförmåga. Han klagade vid Europadomstolen över att information om hans hälsotillstånd hade ingått i processmaterialet och att det i domen och andra handlingar angivits att han var HIVpositiv.
    Europadomstolen fann att den medicinska informationen hade varit relevant i målet men framhöll att det också var angeläget att sådan information behandlades med stor varsamhet. I särskilt hög grad gällde detta när det var fråga om ett så känsligt förhållande som HIVstatus. Den spanska domstolen hade i sin dom kunnat dölja C.C:s identitet genom att ersätta hans namn med initialer. Det hade också varit möjligt att begränsa allmänhetens rätt att ta del av domen. Genom att sådana åtgärder till skydd för C.C:s integritet inte hade vidtagits fann Europadomstolen att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts.

4. Çatak mot Turkiet (dom 6.10.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) Çatak avstängdes av säkerhetsskäl från militärakademin. Han överklagade beslutet till den militära förvaltningsdomstolen. Med beaktande av en utredning, som tillhandahölls av Försvarsministeriet men som på grund av den militära sekretessen inte delgavs Çatak, avslog förvaltningsdomstolen hans överklagande. Europadomstolen fann att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandet och att rättegången vid förvaltningsdomstolen inte hade uppfyllt kraven i denna artikel.

 

5. Kuliś och Różycki mot Polen (dom 6.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kuliś ägde ett förlag som utgav en tidskrift med en särskild bilaga för barn. Różycki var tidskriftens redaktör. I barnbilagan publicerades en artikel som var kritisk till ett livsmedelsbolags annonser för potatischips i vilka en populär seriefigur kallades för ”mördare”. I artikeln ingick en bild av seriefiguren med kommentaren: ”Polska barn chockerade över chipsannonsen, men var inte oroliga, jag skulle också vara en mördare om jag åt den där smörjan”.
    Efter stämning av livsmedelsbolaget dömdes Kuliś och Różycki för ärekränkning på grund av att de genom det nedsättande ordvalet hade skadat bolaget.
    Europadomstolen konstaterade att den av livsmedelsbolaget organiserade reklamkampanjen, som riktade sig till barn, var kontroversiell och hade väckt frågor av allmänt intresse. Tidskriftsartikeln utgjorde en satirisk kommentar till reklamkampanjen och hade haft det legitima syftet att kritisera företagets reklammetoder. Slutsatsen blev att de påföljder som utdömts mot Kuliś och Różycki inte hade varit förenliga med deras genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

6. Bozcaada Kimisis Teodoku Rum Ortodoks Kilisesi Vakfı mot Turkiet (nr 2) (dom 6.10.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Den religiösa stiftelse som var klagande i detta mål gjorde gällande att den genom gåvor och testamentariska förordnanden förvärvat ett antal fastigheter. Eftersom dessa inte hade registrerats som stiftelsens egendom i fastighetsregistret, kunde stiftelsen inte få sin äganderätt erkänd, trots att den haft egendomen i sin besittning under mer än 20 år.
    Europadomstolen fann att rättsläget varit sådant att vägran att godta stiftelsens äganderätt till en del av den fasta egendomen inte hade varit tillräckligt förutsebar. När det gällde en annan del av egendomen hade de turkiska domstolarna inte prövat om stiftelsen hade blivit ägare genom lång tids hävd. Slutligen hade stiftelsen inte kunnat dra fördel av en ny lag från 2002 som möjliggjorde att fastigheter infördes i fastighetsregister på grundval av långvarig besittning. Slutsatsen blev att stiftelsens rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

7. Brunet-Lecomte och Tanant mot Frankrike (dom 8.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Brunet-Lecomte var utgivare av en regional tidskrift och Tanat var journalist i tidskriften. I en artikel i tidskriften uppgavs att C, som var parlamentsledamot och ställföreträdare för borgmästaren i staden

Saint Etienne, kunde ha gjort sig skyldig till missbruk av ämbete för personlig vinning. C gjorde brottsanmälan och anklagade BrunetLecomte och Tanant för ärekränkning. Brunet-Lecomte och Tanant försvarade sig med att de handlat i god tro och kontrollerat sina källor och att de dessutom varit försiktiga i sina kommentarer. De dömdes emellertid för ärekränkning till att betala skadestånd om 19 000 euro till C och att ersätta kostnader om 2 000 euro.
    Europadomstolen konstaterade att artikeln hade gällt en fråga av allmänt intresse och att Brunet-Lecomte och Tanant under rättegången hade erbjudit sig att framlägga bevisning till stöd för sina uppgifter i artikeln men vägrats att göra detta. De hade inte påstått att C faktiskt var skyldig till brott och artikeln hade haft ett sakligt underlag. Dessutom hade de belopp som de ålagts betala — sammanlagt 21.000 euro — varit mycket höga. Europadomstolen konkluderade att domen mot dem hade varit oproportionerlig och stått i strid med deras genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

8. Porubova och Romanenko m.fl., båda mot Ryssland (dom 8.10.2009)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och rätt till offentlig rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Yana Porubova var chefredaktör för tidningen D.S.P. Tatyana Romanenko, Irina Grebneva och Vladimir Trubitsyn var grundare av veckotidskriften Arsenyevskie Vesti.
    Yana Porubova publicerade en artikel i vilken hon anklagade de två lokala makthavarna V och K för att ha förskingrat allmänna medel. I artikeln gjorde hon också gällande att V och K hade ett homosexuellt förhållande. Sedan V och K anklagat Yana Porubova för ärekränkning, beslöt domstol att inte ta upp påståendena om förskingring. Däremot fann domstolen att uppgifterna om en homosexuell relation hade skadat V:s och K:s anseende som politiker och tjänstemän. Efter en rättegång bakom stängda dörrar dömdes Yana Porubova till ett frihetsstraff, vilket hon dock på grund av amnesti inte behövde avtjäna.
    Tatyana Romanenko, Irina Grebneva och Vladimir Trubitsyn kritiserade i två artiklar användningen av allmänna medel i en viss region, särskilt när det gällde försäljning av timmer till kinesiska bolag. En domstol fann att klagandena hade spritt information utan att verifiera om den var sann och dömde dem för förtal av en regional chef att betala skadestånd.
    Europadomstolen fann att artiklarna i båda fallen hade gällt användningen av allmänna medel och därmed frågor av allmänt intresse. I det första fallet hade de uppgifter som tagits upp av domstolen visserligen berört en påstådd homosexuell förbindelse mellan V och K, men artikeln hade i huvudsak behandlat tvivelaktiga transaktioner med skattebetalarnas pengar och inte V:s och K:s privatliv. Påstående-

na om deras homosexuella relation hade framförts för att ge färg åt händelserna och förklara varför K hade gynnats av deras handlande. Inte heller hade någon myndighet eller domstol prövat om dessa påståenden var korrekta eller inte. Yana Porubova hade dessutom ådömts ett strängt straff som hon befriats från genom omständigheter som inte kunnat förutses. När det gällde det andra fallet konstaterade Europadomstolen att klagandena hade handlat i god tro genom att återge ett offentligt öppet brev och att uppgifterna om de bakomliggande faktiska förhållandena, t.ex. att vissa inköpskvoter för timmer varit onormalt höga eller att vissa bolag som köpt timmer tillåtits verka utan licenser, inte hade bestritts. De skadestånd som utdömts hade också varit betydande och motsvarat flera månadslöner för klagandena.
    Sammantaget fann Europadomstolen i båda fallen att yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen blivit kränkt.
    När det gällde det förhållandet att rättegången mot Yana Porubova hållits bakom stränga dörrar fann Europadomstolen däremot att utestängandet av pressen och allmänheten kunde anses ha varit nödvändigt för att skydda målsägandenas privatliv och inte stred mot artikel 6:1 i konventionen.

9. Tebieti Mühafize Cemiyyeti och Israfilov mot Azerbaidzjan (dom 8.10.2009)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Tebieti Mühafize Cemiyyeti var en ideell förening och Israfilov dess tidigare ordförande. Föreningen registrerades av Justitieministeriet i augusti 1995. I augusti 2002 inledde ministeriet en inspektion, som resulterade i varningar med anledning av att föreningen inte hade hållit årliga möten och hade sökt med olagliga medel driva in medlemsavgifter. På ministeriets begäran beslöt domstol i mars 2003 att föreningen skulle upplösas. Europadomstolen konstaterade att föreningen under flera år hade försummat att kalla medlemmarna till föreningsmöten och att de azeriska myndigheterna hade haft fog för att varna föreningen. Emellertid var upplösning av föreningen en oproportionerlig sanktion för dessa försummelser. Andra anklagelser som riktats mot föreningen hade varit vaga och obevisade och hade inte blivit föremål för någon oberoende utredning. De kunde därför inte heller ha utgjort ett godtagbart skäl att upplösa föreningen. Europadomstolen konkluderade att föreningsfriheten i artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

10. Mikolenko mot Estland (dom 8.10.2009)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Mikolenko var en rysk medborgare som vägrats förlängt uppehållstillstånd i Estland och som därför skulle utvisas. För att utvisningen skulle kunna verkställas krävdes emellertid att han innehade en rysk identitetshandling och en sådan kunde inte erhållas utan hans medverkan, vilken han vägrade lämna. Resultatet blev att han förblev berövad friheten i mer än tre år och elva månader innan han slutligen frigavs. Europadomstolen konstaterade att frihetsberövandet initialt hade omfattats av artikel 5:1 f) i konventionen men att det efter en tid måste ha stått klart för de estniska myndigheterna att utvisningen inte kunde verkställas. Nämnda bestämmelse i konventionen kunde därför inte ha utgjort grund för frihetsberövandet under hela perioden, varför slutsatsen blev att Mikolenkos rätt enligt artikel 5:1 i konventionen till personlig frihet hade kränkts.

11. Adzhigovich mot Ryssland (dom 8.10.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Yuliya Adzhigovich medförde vid utresa ur Ryssland ett belopp om 13 020 dollar av vilket hon endast deklarerade 10 000 dollar. Detta ledde till att hela beloppet togs i beslag och senare förklarades förverkat av en distriktsdomstol. Hon överklagade beslutet till en högre domstol som fann att det inte hade varit lagligt grundat och beslöt att det deklarerade beloppet om 10 000 dollar skulle återbetalas till henne. Så skedde emellertid inte på grund av att de beslagtagna dollarsedlarna inte kunde återfinnas hos tullen.
    Europadomstolen konstaterade att den ryska domstolen funnit att det hade saknats grund för förverkandet i dess helhet och att det därför var oklart varför den beslutat att endast 10 000 dollar skulle återbetalas. Eftersom det inte funnits en laglig grund för förverkandet, hade Yuliyas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen kränkts. När det gällde beloppet om 10 000 dollar förelåg en kränkning också på grund av att återbetalning inte skett trots beslutet att beloppet skulle återbetalas.

12. Gsell mot Schweiz (dom 8.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Gsell var en journalist som fått i uppdrag att skriva en artikel om hur demonstrationer i samband med World Economic Forum (WEF) in Davos påverkade de lokala restaurangerna och hotellen. När han begav sig till WEF:s möte, vägrades han av polisen tillträde till Davos som ett led i säkerhetsåtgärderna i samband med befarade demonstrationer och störningar.
    Europadomstolen konstaterade att Gsell hade begivit sig till Davos för att skriva en artikel och att han därför av polisen hade hindrats i utövandet av sin yttrandefrihet. Demonstrationer och störningar i

samband med WEF:s möte hade varit förutsebara, och polisen hade haft rätt att ingripa mot personer som störde ordningen. Däremot hade det inte funnits laglig grund för att hindra Gsell att resa in i Davos, och polisens åtgärd kunde inte anses ha respekterat hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

13. Ferré Gisbert mot Spanien (dom 13.10.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Ferré Gisbert överklagade ett beslut i ett fordringsärende till domstol med hänvisning till att han inte delgivits kravet på ett formellt riktigt sätt. Domstolen beslöt den 1 oktober 2001 att avvisa överklagandet på grund av att han använt fel rättsmedel och i stället borde ha framfört sina invändningar inom ramen för en fastställelsetalan. Domstolen angav vidare att detta beslut inte kunde överklagas. Ferré Gisbert väckte därefter en fastställelsetalan, som prövades i sak men som ogillades, senast genom dom den 19 november 2003. Av Ferré Gisbert anförda författningsbesvär avvisades av Författningsdomstolen på grund av att tidsfristen för sådana besvär inte iakttagits. Enligt Författningsdomstolens mening borde tidsfristen ha räknats från beslutet den 1 oktober 2001 och inte från domen den 19 november 2003.
    Europadomstolen konstaterade att det i beslutet den 1 oktober 2001 uttryckligt angivits att Ferré Gisbert borde framföra sina invändningar inom ramen för en fastställelsetalan och att han, genom att föra en sådan talan, hade följt de anvisningar han fått från domstolen. Inom ramen för en fastställelsetalan hade hans invändningar också prövats i sak men ogillats. Hans författningstalan måste därför ha avsett den bedömning som domstolarna gjort i detta senare förfarande, och Författningsdomstolens uppfattning att överklagandefristen skulle räknas från den 1 oktober 2001 innebar under sådana förhållanden att han berövats sin rätt till prövning vid Författningsdomstolen i strid med artikel 6:1 i konventionen.

14. Selin Aslı Öztürk mot Turkiet (dom 13.10.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klaganden var född i september 2000 som utomäktenskaplig dotter till en man som var gift med en tysk kvinna. I februari 2001 dömde tysk domstol till skilsmässa mellan fadern och dennes hustru. I maj 2001 avled fadern innan han begärt att skilsmässodomen skulle erkännas och bli verkställbar i Turkiet. I juni 2001 beslöt turkisk domstol att en fjärdedel av arvet skulle tillkomma faderns hustru och tre fjärdedelar klaganden. I juli 2001 ansökte klagandens mor för klagandens räkning om att skilsmässodomen skulle erkännas och förklaras verkställbar i Turkiet. Denna begäran bifölls i september 2001 genom en dom som emellertid i december 2001 upphävdes av Kassa-

tionsdomstolen. Eftersom skilsmässodomen inte erkänts i Turkiet, hade äktenskapet enligt Kassationsdomstolens mening upplösts först genom faderns död, och klaganden var inte behörig att i efterhand begära erkännande av skilsmässodomen.
    Europadomstolen konstaterade att Kassationsdomstolens avgörande hade grundat sig på en rättspraxis enligt vilken endast parterna i ett mål, och inte deras successorer, var behöriga att i Turkiet begära erkännande och verkställighet av domen i målet. En sådan princip kunde i och för sig ha goda skäl för sig men hade i det aktuella fallet medfört allvarliga konsekvenser för klaganden, som därigenom blivit förhindrad att få faderns skilsmässa erkänd i Turkiet. Detta resultat var oproportionerligt och berörde själva substansen av rätten till domstolsprövning. Slutsatsen blev att klagandens rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. Eftersom klaganden genom domstolens ställningstagande också hade berövats möjligheten att göra anspråk på hela — och inte endast tre fjärdedelar av — faderns kvarlåtenskap, fann Europadomstolen att även äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

15. Tunce m.fl. mot Turkiet (dom 13.10.2009)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena i detta mål var häktade under cirka 12 år. En av de frågor som uppkom i målet var om de hade haft ett rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen mot det brott mot artikel 5:3 i konventionen som den långa häktningstiden kunde utgöra.
    Europadomstolen konstaterade att det i den nya turkiska straffprocesslag som trätt i kraft den 1 juni 2005 hade införts en rätt att kräva skadestånd för långvarig häktning. Emellertid kunde detta rättsmedel inte användas förrän efter det att rättegången avslutats och det fanns en lagakraftvunnen dom. Något rättsmedel stod däremot inte till förfogande så länge förfarandet pågick. Klagandena i det aktuella fallet hade därför inte kunnat få sina krav på skadestånd prövade, när de vände sig till Europadomstolen, eftersom förfarandet mot dem då alltjämt pågick. De hade alltså inte haft något effektivt rättsmedel, och Europadomstolen konkluderade att artikel 13 i konventionen hade kränkts.

 

16. de Schepper mot Belgien (dom 13.10.2009)
Fråga om personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Med början 1970 avtjänade de Schepper åtta fängelsedomar för sexuella övergrepp mot barn. I en dom den 2 januari 2001 dömde en brottmålsdomstol honom till sex års fängelse för våldtäkt och andra sexuella övergrepp mot minderåriga. Domstolen förordnade att han efter avtjänat straff skulle stå “till regeringens förfogande” under tio år, vilket innebar att justitieministern under denna period kunde efter egen bedömning antingen frige honom på vissa villkor eller besluta om hans fortsatta frihetsberövande. Den 9 oktober 2006, då de Schepper avtjänat fängelsestraffet, beslöt justitieministern att han skulle interneras enligt en lag om samhällsskydd. Beslutet grundade sig på innehållet i sakkunnigutlåtanden och på bedömningen att de Schepper, om han frigavs, skulle utgöra en fara för samhället.
    Europadomstolen konstaterade att interneringen hade sin grund i brottmålsdomstolens beslut att de Schepper skulle ställas till regeringens förfogande efter avtjänat straff. Justitieministerns beslut gällde således verkställigheten av en domstols dom, och beslutet hade innehållit en klar motivering. Europadomstolen fann vidare att de belgiska myndigheterna hade sökt ge de Schepper en behandling som syftade till att möjliggöra hans frigivning men funnit att frigivning ännu inte var försvarlig. Detta befriade dock inte regeringen från skyldigheten att söka efter en offentlig eller privat institution med kompetens att behandla fall av detta slag. Under framhållande av regeringens skyldighet att fortsätta verka för att frigivning skulle kunna ske konkluderade Europadomstolen att de Scheppers frihetsberövande efter oktober 2006 hade varit berättigat och att artikel 5:1 i konventionen inte hade kränkts.

17. Costreie mot Rumänien (dom 13.10.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Costreie och hans hustru C.D.E. hade två minderåriga döttrar. C.D.E. lämnade familjens hem tillsammans med döttrarna utan Costreies medgivande. I väntan på skilsmässa tillerkändes C.D.E. vårdnaden om döttrarna och Costreie rätt till umgänge med dem. Umgängesrätten kunde emellertid inte utövas på grund av C.D.E:s obstruktion. I samband med skilsmässan tillerkändes C.D.E. på nytt vårdnaden, medan Costreies umgängesrätt förblev oförändrad.
    Europadomstolen fann att de rumänska myndigheterna inte hade vidtagit sådana åtgärder som kunde förväntas av dem för att underlätta för Costreie att utöva sin umgängesrätt. Myndigheterna hade varit medvetna om C.D.E:s obstruktion men inte vidtagit lämpliga åtgärder för att motverka den. Inte heller hade de sökt underlätta möten mellan Costreie och döttrarna, och hans relationer till dem hade allvarligt försämrats genom att han förhindrats att träffa dem. Europadom-

stolen konkluderade att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts.

18. Business Şi Investiţii Pentru Toţi mot Moldavien (dom 13.10.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget väckte år 2000 skadeståndstalan mot bolaget I på grund av att I försummat att tillhandahålla kontorsutrymme enligt ett kontrakt mellan de båda bolagen. Dessutom väckte klagandebolaget i februari 2003 talan mot I och det statliga bolaget M för att få sin äganderätt till kontorslokalerna fastställd. År 2004 återtog klagandebolaget sina yrkanden mot I men vidhöll sin talan mot M.
    Parallellt förde M en process mot bl.a. I och det statliga bolaget L. M hävdade att ett kontrakt mellan L och I om byggnadsarbeten i utbyte mot kontorsutrymme i den aktuella byggnaden inkräktade på M:s rätt till en del av byggnaden. M:s talan bifölls av Högsta domstolen i juli 2004.
    Klagandebolaget begärde att 2004 års dom skulle upphävas på grund av att den berört klagandebolagets rättigheter trots att klagandebolaget inte hade varit part i processen. I september 2004 ogillade Högsta domstolen detta yrkande med motiveringen att klagandebolaget inte var ägare till byggnaden. Högsta domstolen konstaterade vidare att I hade varit i ond tro vid ingående av kontraktet med klagandebolaget, eftersom äganderätten hade varit tvistig.
    Europadomstolen konstaterade att Högsta domstolen, genom att bifalla M:s krav på byggnaden gentemot I och L, hade i realiteten tagit ställning mot klagandebolaget men utan att involvera detta bolag i processen. Härigenom hade Högsta domstolen kränkt klagandebolagets rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

19. Salontaji-Drobnjak mot Serbien (dom 13.10.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Salontaji-Drobnjak åtalades för olaga hot men befanns av domstol inte vara straffrättsligt tillräknelig. På grundval av psykiatriska undersökningar konstaterade ett psykiatriskt institut att han led av förföljelsemani som motiverade en inskränkning av hans rättshandlingsförmåga. Efter en förhandling, vid vilken Salontaji-Drobnjak inte var närvarande men företrädd av en av myndigheterna utsedd advokat, beslöt en domstol i februari 2005 att beröva honom hans rättshandlingsförmåga.
    En begäran av Salontaji-Drobnjak att hans rättshandlingsförmåga skulle återställas avslogs på grund av att han inte var behörig att agera vid domstol utan förmyndare. Senare utsågs hans son till förmyndare men med den begränsningen att de sociala myndigheternas godkännande krävdes för de handlingar sonen utförde som förmyndare.

Denna begränsning medförde att sonens begäran till domstol att faderns rättshandlingsförmåga skulle återställas avvisades på den formella grunden att de sociala myndigheterna inte hade godkänt att en sådan framställning gjordes. Europadomstolen konstaterade att Salontaji-Drobnjak inte hade varit personligen närvarande vid förhandlingen om hans rättshandlingsförmåga och därför inte heller haft möjlighet att personligen angripa expertutlåtandet om hans sinnesbeskaffenhet. Det hade inte visats att hans närvaro vid förhandlingen hade varit meningslös, och han hade inte beretts tillfälle att ge instruktioner till den advokat som företrädde honom. Förhandlingen kunde under sådana förhållanden inte anses uppfylla kraven i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann att Salontaji-Drobnjaks rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts även under den därpå följande tiden, eftersom det inte funnits en rätt till periodisk omprövning av inskränkningen i hans rättshandlingsförmåga och det hade legat i de sociala myndigheternas hand att avgöra om sådan omprövning vid domstol skulle tillåtas. Dessutom ansåg Europadomstolen att begränsningen av SalontajiDrobnjaks rättshandlingsförmåga hade varit så omfattande att den stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.

20. Tsourlakis mot Grekland (dom 15.10.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Tsourlakis hade tillsammans med sin hustru en son. I samband med separation mellan makarna fördes en vårdnadsprocess i vilken yttrande inhämtades från en barnavårdsnämnd. Sedan yttrandet ingivits, beslöt domstolen att tillerkänna modern vårdnaden om sonen. Tsourlakis begärde att få ta del av barnavårdsnämndens yttrande men vägrades detta på grund av att yttrandet var konfidentiellt och endast avsett att tjäna till vägledning för domstolen.
    Europadomstolen, som av formella skäl inte kunde pröva om förfarandet vid den grekiska domstolen utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen, konstaterade att innehållet i barnavårdsnämndens yttrande var av betydelse för Tsourlakis relationer med sonen och att han därför hade ett legitimt anspråk på att få ta del av yttrandet. Grekiska regeringen hade inte åberopat några tvingande skäl för att yttrandet skulle hållas hemligt för Tsourlakis, och myndigheterna fick därför anses ha kränkt hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv.

21. Micallef mot Malta (dom 15.10.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Domen grundade sig på omprövning i stor kammare av ett mål som tidigare avgjorts av Europadomstolen i mindre sammansättning. Be-

träffande omständigheterna i målet hänvisas till SvJT 2008 s. 428 f. I domen, som antogs med 11 röster mot 6, fann Europadomstolen — med avvikelse från sin tidigare rättspraxis — att artikel 6:1 i konventionen är tillämplig även på interimistiska förfaranden om civila rättigheter men att det undantagsvis kan finnas skäl att vid sådana förfaranden tillämpa artikeln mindre strikt än eljest. Emellertid fann Europadomstolen att släktskapsförhållandet mellan domstolens ordförande och ena partens ombud medförde att den andra parten hade anledning att på legitima grunder betvivla domstolens opartiskhet. Slutsatsen blev alltså att det förelåg ett brott mot artikel 6:1.

22. Gorgiladze och Panjikidze m.fl., båda mot Georgien (domar 20.10.2009 och 27.10.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena i dessa mål hade dömts för brott av domstolar bestående av en yrkesdomare och två lekmannadomare. Vid Europadomstolen hävdade de att domstolarna inte hade varit upprättade enligt lag, eftersom lekmannadomarna inte varit behöriga att verka om domare.
    Europadomstolen konstaterade att sammansättningen av en yrkesdomare och två lekmannadomare hade varit föreskriven i georgisk lag. Däremot hade vid den aktuella tiden saknats tydliga regler om hur lekmannadomarna skulle utses och vilka rättigheter och skyldigheter de hade. Även dessa förhållanden borde ha varit lagreglerande för att domstolarna skulle anses upprättade enligt lag på sätt som krävdes i artikel 6:1 i konventionen. Detta var av särskild betydelse eftersom de två lekmannadomarna var likställda med yrkesdomaren och således utgjorde en majoritet i domstolen. Konklusionen blev att klagandena i dessa mål i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade dömts av domstolar som upprättats enligt lag.

23. Nowiński mot Polen (dom 20.10.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klaganden, som var polisman, väckte vid polsk domstol skadeståndstalan mot polska staten. När han av domstolen uppmanats att uppge sin bostadsadress, förklarade han att han inte hade någon fast adress, eftersom han på grund av skilsmässa flyttat ut ur sin våning och därefter bott hos vänner på skilda adresser. Han angav i stället en postbox som kunde användas för korrespondens och upplyste att han dessutom dagligen kunde nås på den polisstation där han arbetade. Domstolen, som fann att en postbox eller en kontorsadress inte uppfyllde lagens krav, avvisade hans talan på grund av att han inte hade uppgivit sin bostadsadress. Europadomstolen konstaterade att klaganden vid den aktuella tiden inte hade någon stadig bostad och att det inte visats att den boxadress eller den arbetsadress han uppgivit hade varit otillräcklig för att skadeståndsprocessen skulle kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

Slutsatsen blev att klaganden i strid med artikel 6:1 i konventionen hade förvägrats sin rätt till domstolsprövning.

24. Ürper m.fl. mot Turkiet (dom 20.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Målet gällde tidsbegränsade förbud mot utgivning av fyra tidningar som ansågs ha innehållit propaganda till förmån för PKK och positiva uttalanden om vissa terroraktioner och som dessutom namngivit tjänstemän med terroristbekämpande uppgifter och därigenom utsatt dem för risker.
    Europadomstolen framhöll att utgivningsförbud är en ingripande åtgärd och att förbuden i dessa fall inte begränsats till särskild rapportering utan gällt hela tidningar vilkas framtida innehåll inte kunde vara känt. Förbuden hade en allmänt avskräckande effekt och hindrade journalister i deras yrkesverksamhet. Europadomstolen fann att mindre drakoniska åtgärder kunde ha vidtagits, t.ex. indragning av särskilda nummer av tidningarna eller inskränkningar i publiceringen av särskilda artiklar. Konklusionen blev att förbuden mot utgivning stred mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

25. Lombardi Vallauri mot Italien (dom 20.10.2009)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Lombardi Vallauri undervisade i rättsfilosofi vid ett katolskt universitet i Milano på grundval av årliga anställningskontrakt. När hans tjänst utlystes för läsåret 1998–1999, gav han in en ansökan. Heliga stolens myndighet för katolsk uppfostran meddelade emellertid universitetets rektor att vissa av Lombardi Vallauris åsikter stred mot den katolska läran och att det därför var olämpligt att han undervisade vid universitetet. Juridiska fakulteten beslöt då att inte beakta hans ansökan, eftersom Heliga stolens godkännande var ett villkor för att få söka tjänsten. Lombardi Vallauri överklagade beslutet till förvaltningsdomstolarna som avslog överklagandet med motivering bl.a. att domstolarna inte fick överpröva Heliga stolens ställningstagande.
    Europadomstolen konstaterade att Lombardo Vallauri visserligen hade varit anställd med temporära kontrakt men att dessa hade förnyats under mer än 20 år och att hans akademiska kvalifikationer var allmänt erkända av hans kolleger. Fakultetsstyrelsen hade hänvisat till att Lombardi Vallauris åsikter ansetts inte överensstämma med katolsk doktrin men inte angivit skälen för denna bedömning. Förvaltningsdomstolarna hade inte heller angivit några skäl eller uttalat sig om avsaknaden av motivering i fakultetsstyrelsens beslut.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att universitetets intresse av att ge undervisning överensstämmande med katolsk doktrin inte fick skada själva de grundläggande förfarandegarantier som innefattas i artikel 10 i konventionen och att skyddet för yttrandefriheten i

dess processuella del hade kränkts i detta fall. Av samma skäl hade Lombardi Vallauri inte heller på ett effektivt sätt åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

26. Alves da Silva mot Portugal (dom 20.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Alves da Silva dömdes för ärekränkning bestående i att han under karnevalsupptåg på en mindre ort hade i en bil transporterat en docka med ett anagram av borgmästarens namn och en blå väska, vilket uppfattades som en symbol för illegala och icke redovisade penningbetalningar, samt ljudillustrationer som i satirisk form antydde att borgmästaren inte hade hållit sig inom lagens ram.
    Europadomstolen framhöll att det vid satiriska budskap under en karneval fanns anledning att räkna med överdrifter och provokation och att borgmästaren i egenskap av politiker borde ha visat ett större mått av tolerans mot den kritik som satiren innefattade. Bestraffningen av Alves da Silva var under sådana förhållanden inte förenlig med hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

27. Pasko mot Ryssland (dom 22.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Pasko var rysk marinofficer och tjänstgjorde som journalist på den ryska stillahavsflottans tidning. Han arresterades i november 1997 och anklagades för förräderi bestående i att han i september 1997 samlat hemlig information i syfte att överlämna den till en utländsk medborgare. Han befanns skyldig och dömdes av militärdomstol till fyra års fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att det i en lag från 1993 angavs vilken information som kunde klassificeras som hemlig och att ett presidentdekret från 1995 innehöll preciseringar av vilken information som utgjorde statshemligheter. Både lagen och dekretet hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten, vilket gjort det möjligt för Pasko att förutse konsekvenserna av sitt handlande. Lagen och dekretet hade utgjort tillräcklig rättslig grund för domen mot Pasko. Hans brott var av perdurerande art och hade pågått mellan den 11 september och den 20 november 1997. Därför hade de ändringar i lagen om statshemligheter som genomförts den 8 oktober 1997 blivit tillämpliga på Paskos handlande. Pasko hade dömts som officer och inte som journalist, och domarna mot honom föreföll grundade på tillräckliga skäl. Europadomstolen konkluderade att Paskos genom artikel 10 skyddade yttrandefrihet inte hade kränkts.

28. Trajče Stojanovski mot Makedonien (dom 22.10.2009)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Stojanovski, som var döv och stum, blev genom domstolsbeslut i juli 1998 intagen för obestämd tid i en sluten psykiatrisk institution. An-

ledningen var att han hade slagit ner en annan person som senare avlidit. Han bedömdes vara mentalt lätt efterbliven och aggressiv.
    I oktober 1999 och april 2003 begärde sjukhuset där Stojanovski vårdades att han skulle friges, eftersom han skött sig väl och inte visat våldstendenser, men sjukhusets begäran avslogs av domstol. En liknande begäran i november 2008 ledde inte heller till frigivning.
    Europadomstolen fann att tvångsintagningen, som grundades på beslut av domstol, till en början hade varit ett lagligt frihetsberövande. Däremot hade domstolarna efter en tid inte anfört tillräckliga skäl för att frihetsberövandet skulle fortgå. Som skäl för att avslå sjukhusets begäran 2003 hade domstolen åberopat ortsbefolkningens oro, men ingenting visade att det fanns en risk för återfall i brott. Europadomstolen ansåg därför att Stojanovskis mentala störning inte hade varit sådan att den motiverat ett fortsatt frihetsberövande. Slutsatsen blev att artikel 5:1 e) i konventionen inte hade respekterats.

29. Apostolakis mot Grekland (dom 22.10.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Apostolakis var direktör för en försäkringsfond men tvingades avgå sedan han åtalats för förfalskning. Han dömdes senare för detta brott till ett långt fängelsestraff. Han frigavs i december 1998. Dessförinnan hade han erhållit rätt till ålderspension grundad på 30 års arbete. I december 1999 fattades emellertid beslut om att han på grund av sitt brott skulle berövas sina pensionsrättigheter.
    Europadomstolen fann att upphävandet av pensionsrättigheterna hade utgjort ett extra straff och åsamkat Apostolakis oproportionerlig skada, eftersom han berövats sin försörjning under resten av livet, trots att det brott han begått inte hade något att göra med hans rättigheter som försäkrad enligt sociallagstiftningen. Detta var inte förenligt med vare sig principen om social rehabilitering inom straffrätten eller konventionens anda. Slutsatsen blev att Apostolakis rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

30. Europapress Holding d.o.o. mot Kroatien (dom 22.10.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Europapress Holding var ett förlag som bl.a. gav ut tidskriften Globus. I denna tidskrift rapporterades om en incident som kort dessförinnan skulle ha inträffat i en regeringsbyggnad. Enligt uppgift hade dåvarande finansministern och vice premiärministern, som var missnöjd med en artikel av journalisten E.V., sagt åt henne att hon skulle dödas. Han skulle också ha tagit ett handeldvapen från en säkerhetsman och siktat på E.V., hotat att döda henne och sedan skrattat åt sitt skämt. Incidenten återgavs senare även i två dagliga tidningar.
    Ministern väckte ärekränkningstalan mot Europapress Holding. Hans talan bifölls delvis av domstol, som fann att den publicerade in-

formationen var osann, särskilt när det gällde påståendet att ministern skulle ha riktat ett vapen mot E.V. Den journalist som skrivit artikeln hade inte varit närvarande vid incidenten och borde enligt domstolens mening ha kontrollerat uppgifterna bättre. Europress Holding förpliktades att betala skadestånd för ideell skada.
    Europadomstolen fann det inte oförenligt med artikel 10 i konventionen att kräva att svaranden i ett ärekränkningsmål styrker att de uppgifter som han lämnat är i huvudsak sanna. I det aktuella fallet fann Europadomstolen ingen anledning att ifrågasätta att artikeln innehöll osanna uppgifter, och det hade inte visats att journalisten hade försökt ta kontakt med ministerns kontor eller med något ögonvittne för att verifiera vad som faktiskt hänt. Europadomstolen fann att det under sådana förhållanden hade funnits godtagbara skäl för att utdöma skadestånd, och eftersom skadeståndsbeloppet var rimligt, blev slutsatsen att artikel 10 i konventionen inte hade överträtts.

31. Andreou mot Turkiet (dom 27.10.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Georgia Andreou var brittisk medborgare bosatt på Cypern. I samband med grekcypriotiska demonstrationer i augusti 1996 vid FN:s buffertzon uppkom en konfrontation mellan demonstranter och turkisk eller turkcypriotisk militär. Fastän Georgia Andreou befann sig utanför buffertzonen, träffades hon av ett gevärsskott och ådrog sig allvarliga skador. Enligt FN-rapporter hade skott avlossats från den turkcypriotiska sidan på ett sätt som äventyrade liv. Europadomstolen fann att Georgia Andreou, även om hon överlevde skottlossningen, hade befunnit sig i livsfara. Det rörde sig om en oproportionerlig våldsanvändning som inte hade varit nödvändig för att stävja upplopp eller uppror, och Turkiet var därför ansvarigt för en kränkning av hennes rätt till liv enligt artikel 2 i konventionen.

32. Haralambie mot Rumänien (dom 27.10.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Haralambie hävdade att han alltjämt led av följderna av den förföljelse han varit utsatt för under kommunistregimen i Rumänien. Jordbruksmark tillhörande hans mor hade konfiskerats. Efter en rättegång om restitution av marken begärde han att få veta om han hade varit utsatt för övervakning av säkerhetstjänsten Securitate. Han fick veta att det fanns en akt om honom, och när han slutligen fick se en kopia av akten, konstaterade han att det fanns anteckningar om att den hade öppnats i april 1983 och mikrofilmats i juli 1996. Det fanns också uppgifter om att han uttalat sig kritiskt om politiken och den ekonomiska situationen och att han åtagit sig att samarbeta med Se-

curitate men inte fullföljt detta åtagande, varför han skulle placeras under övervakning och hans korrespondens granskas. Europadomstolen fann till en början att Haralambies rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans egendomsrätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts genom att hans krav på restitution av konfiskerad mark hade avslagits av domstol utan sakprövning på grund av att de administrativa myndigheterna ansetts ensamma behöriga att avgöra dessa frågor.
    Europadomstolen framhöll vidare att det var angeläget för personer om vilka det fanns anteckningar i hemliga register hos myndigheterna att få ta del av dessa handlingar och att det ankom på myndigheterna att tillhandahålla ett förfarande som gjorde tillgång till dessa handlingar möjlig. Ett sådant förfarande hade inrättats i Rumänien, men Haralambie hade först efter sex år beretts tillfälle att studera sin personakt. Detta dröjsmål var inte försvarligt, och Europadomstolen fann därför att Haralambies rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts.

33. Kallis och Androulla Panayi mot Turkiet (dom 27.10.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Målet gällde Stelios Panayi, som tillhört det cypriotiska nationalgardet och som skjutits ihjäl av turkisk militär när han begett sig in i FN:s buffertzon i Nicosia. Omständigheterna var omstridda. Europadomstolen grundade sin bedömning på en FN-rapport om händelsen, av vilken det framgick att Stelios hade burit uniform och att han därför kunde antas ha varit beväpnad. Detta kunde emellertid inte ensamt motivera att skott avlossats mot honom. Eftersom de turkiska soldaterna varit i full kontroll av situationen, kunde de ha hejdat Stelios utan att äventyra hans liv. Vidare hade FN-soldaterna hindrats att efter skottlossningen bistå Stelios med medicinsk behandling. Slutsatsen blev att Turkiet hade handlat i strid med artikel 2 i konventionen. Dessutom hade den turkiska utredningen om händelsen varit otillfredsställande och inte utförts på ett objektivt sätt. Även i detta hänseende förelåg därför ett brott mot nämnda artikel.

34. Bayatyan mot Armenien (dom 27.10.2009)
Fråga om samvetsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Bayatyan tillhörde Jehovas vittnen. Sedan han inkallats till militärtjänst, förklarade han att han av samvetsskäl vägrade att fullgöra sådan tjänst men att han var beredd att utföra civil tjänst i stället för militärtjänst. Han fick beskedet att det inte fanns någon lag om vapenfri tjänst i Armenien och att han därför var tvungen att fullgöra militärtjänst. Sedan han uteblivit från militärtjänst, åtalades han för rymning och dömdes till två och ett halvt års fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att flertalet medlemsstater i Europarådet har antagit lagar om vapenfri ersättningstjänst men att artikel

9 måste läsas tillsammans med artikel 4:3 b) i konventionen, som från begreppet tvångsarbete undantar militärtjänst och ersättningstjänst för samvetsvägrare. Av detta följer att varje konventionsstat själv får avgöra om den vill erkänna samvetsvägrare, och något sådant erkännande förelåg inte i Armenien vid den aktuella tiden. Slutsatsen blev därför att Bayatyans rätt enligt artikel 9 i konventionen inte hade kränkts.

35. Chaudet mot Frankrike (dom 29.10.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Patricia Chaudet, som var flygvärdinna, drabbades av en sjukdom som tvingade henne att sluta arbeta. Hon tillerkändes emellertid ingen ersättning från sitt flygbolag, eftersom civilflygets medicinska nämnd fann att hennes arbetsoförmåga inte berodde på hennes arbete. Hon överklagade detta beslut till den högsta förvaltningsdomstolen Conseil d’Etat, som avslog överklagandet.
    Europadomstolen fann det inte påkallat att pröva om den medicinska nämnden uppfyllde kraven på en domstol i artikel 6:1 i konventionen, eftersom hennes fall också hade prövats av Conseil d’Etat. Denna domstol hade visserligen inte full jurisdiktion att pröva alla aspekter av fallet men hade tagit ställning till alla de fakta och rättsliga grunder som åberopats av Patricia Chaudet i hennes överklagande och granskat den bevisning som ingick i hennes medicinska dokumentation. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att hon i enlighet med artikel 6:1 i konventionen hade åtnjutit en rättvis rättegång vid domstol.

36. Si Amer mot Frankrike (dom 29.10.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Si Amer var algerisk medborgare. Fram till den 31 december 1962 hade han haft franskt medborgarskap. Under tiden 1953–1962 arbetade han i Algeriet i ett franskt bolag. Han var ansluten till en försäkringskassa och betalade premier till denna kassa för en pensionsförsäkring. I december 1964 ingicks en överenskommelse mellan Frankrike och Algeriet om sådana försäkringar. Enligt denna överenskommelse skulle Algeriet svara för utbetalningar till personer bosatta i Algeriet och Frankrike för utbetalningar till personer bosatta i Frankrike. Ett krav på bosättning i Frankrike infördes därför i de franska bestämmelserna om sådana utbetalningar.
    År 1998 vände sig Si Amer till en fransk försäkringskassa med begäran om utbetalning av pension. Hans begäran avslogs på grund av att han inte var bosatt i Frankrike. Han hävdade att detta var diskriminerande, därför att det rörde sig om olikbehandling grundad på nationalitet.

Europadomstolen fann att den åtskillnad som gjordes på grundval av bosättning hade det legitima syftet att fördela bördorna mellan Algeriet och Frankrike och att säkerställa rättigheter för dem som repatrierats till Frankrike efter Algeriets självständighet 1962. Si Amer hade inte berövats sina pensionsrättigheter, och frågan gällde endast vilken stat som skulle uppfylla förpliktelserna mot honom. Europadomstolen konkluderade att den distinktion som gjorts på grund av bosättning inte kunde anses diskriminerande och alltså inte stred mot artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

37. Sierpiński mot Polen (dom 3.11.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klaganden var arvinge till de tidigare ägarna av ett markområde i Warszawa. Marken hade 1945 genom lagstiftning överförts till staden Warszawa. I juni 1967 beslöt en myndighet att T.K. skulle få ständig nyttjanderätt till marken. I juni 2000 fann en besvärsnämnd att detta beslut hade varit olagligt men att det ändå inte kunde upphävas på grund av de konsekvenser detta skulle få för egendomsförhållandena. I mars 2003 avslog besvärsnämnden klagandens begäran om skadestånd från staten. Beslutet överklagades till domstol, som avvisade överklagandet på grund av att det var kommunen och inte staten som var rätt svarande.
    Europadomstolen fann att klaganden, sedan besvärsnämnden 2000 beslutat att 1967 års beslut var olagligt, hade haft en legitim förväntan att få skadestånd och att denna förväntan utgjorde en egendomsrätt som skyddades av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Hans krav på skadestånd hade avvisats på grund av att han ansågs ha stämt fel svarande. Det hade emellertid ingalunda varit klart om det var staten eller kommunen som var rätt svarande, och det hade ålegat staten att skapa klarhet om detta. På grund av den otydlighet som förelegat hade staten försummat sin positiva skyldighet att skydda klagandens rätt enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet, och klagandens rätt enligt denna artikel hade härigenom blivit kränkt.

38. Suljagić mot Bosnien och Hercegovina (dom 3.11.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Suljagić hade sedan tiden före Jugoslaviens upplösning ett tillgodohavande i utländsk valuta i en bosnisk bank. Enligt en lag från 2006 fick innehavare av sådana bankkonton endast ta ut ett mindre belopp i kontanter, medan resten skulle återbetalas i form av statsobligationer, vilka successivt skulle förfalla till betalning.
    Europadomstolen accepterade att exceptionella åtgärder kunde ha varit motiverade för att skydda ekonomin efter de krigsförhållanden som rått i början av 1990-talet. Emellertid hade det system som inrättats genom lagen inte kommit till utförande i alla delar. Bl.a.

hade utfärdandet av statsobligationer i en del av landet kraftigt försenats och amorteringar hade inte gjorts enligt planen. I dessa hänseenden var situationen inte förenlig med egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

39. Davran mot Turkiet
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Davran dömdes i sin frånvaro till fyra års fängelse. Eftersom hans uppehållsort var okänd, beslöt domstolen om kungörelsedelgivning av domen, som därefter vann laga kraft. Emellertid hade Davran vid den aktuella tiden varit häktad på annan ort, vilket inte meddelats den domstol som dömt honom till fängelse. Först sedan fängelsedomen överlämnats för verkställighet fick Davran kännedom om den, och han begärde då att få överklaga den. Hans begäran avvisades på grund av att överklagandet inte skett inom 15 dagar efter domens meddelande.
    Europadomstolen fann att delgivning borde ha skett med Davran i häktet och att det hade ålegat staten att inrätta och tillämpa ett informationssystem som gjorde det möjligt för de rättsliga myndigheterna på en ort att konstatera om en person var berövad friheten på annan ort. Genom den brist som funnits i detta hänseende hade Davran gått miste om sin rätt till domstolsprövning i strid med artikel 6:1 i konventionen.

40. Lautsi mot Italien (dom 3.11.2009)
Fråga om rätt till utbildning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet) i förening med religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Soile Lautsi var mor till två barn, som var 11 och 13 år gamla och gick i en statlig skola. I denna skola fanns i varje klassrum ett krucifix på väggen, vilket Soile Lautsi ansåg strida mot den sekulära uppfostran som hon ville ge sina barn.
    Europadomstolen konstaterade att ett krucifix är en kristen symbol och att dess närvaro i skolsalar därför kan skapa problem för elever med andra religioner eller med ateistisk världsuppfattning. Enligt Europadomstolens mening var detta oförenligt med statens skyldighet att iaktta religiös neutralitet i statliga skolor och att respektera föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin egen livsåskådning. Slutsatsen blev att artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen i förening med artikel 9 i konventionen hade kränkts.

41. Kolevi (medlemmar av familjen Kolev) mot Bulgarien (dom 5.11.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till personlig frihet (artikel 5 i konventionen)
Nikolai Kolev hade en hög åklagarbefattning men kom i konflikt med riksåklagaren. Beslut fattades om att han skulle gå i förtidspension,

men beslutet upphävdes efter överklagande, vilket föranledde Nikolai Kolev att framföra skarpa anklagelser mot riksåklagaren.
    Någon tid därefter arresterades Nikolai Kolev och anklagades för innehav av narkotika och vapen. Efter några månaders frihetsberövande frigavs han, och efter ytterligare någon tid beslöts att inte väcka åtal mot honom eftersom han som åklagare åtnjöt immunitet. Mindre än ett år efter frigivningen sköts han ihjäl utanför sitt hus. Misstankar riktades mot riksåklagaren och säkerhetspolisen. En brottsutredning inleddes men uppsköts gång på gång med hänvisning till att ingen gärningsman kunde identifieras. Europadomstolen konstaterade att Nikolai Kolev först fem dagar efter arresteringen ställts inför en domare och att detta stred mot artikel 5:3 i konventionen. Vidare hade frihetsberövandet varit olagligt och därmed oförenligt med artikel 5:1 i konventionen, eftersom Nikolai Kolev åtnjöt straffrättslig immunitet. Dessutom hade Nikolai Kolevs överklagande av frihetsberövandet prövats först efter 36 dagar, vilket stod i strid med artikel 5:4 i konventionen.
    När det gällde utredningen om mordet på Nikolai Kolev konstaterade Europadomstolen att de brottsutredande myndigheterna varit väl medvetna om konflikten mellan honom och riksåklagaren och att de dessutom fått uppgifter om att höga åklagare, inklusive riksåklagaren själv, kunde ha varit inblandade i mordet, men dessa påståenden hade inte närmare utretts. Dessutom hade brottsutredningen i praktiken stått under riksåklagarens kontroll, och den kunde därför inte anses ha varit oberoende och effektiv. Europadomstolen konkluderade att artikel 2 i konventionen i dessa hänseenden hade kränkts.

42. Nunes Guerreiro mot Luxemburg (dom 5.11.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Nunes Guerreiro överklagade genom sin advokat en dom i en pensionstvist till Kassationsdomstolen. Som skäl för överklagandet anförde advokaten att de lägre domstolarna hade tolkat lagen felaktigt. Han förklarade vidare hur lagen enligt hans mening borde ha tolkats. Kassationsdomstolen avvisade överklagandet med motiveringen att det av de grunder som anförts inte tydligt framgick på vilket sätt rättsreglerna skulle ha kränkts eller tillämpats felaktigt.
    Europadomstolen fann att Nunes Guerreiro i sina inlagor till Kassationsdomstolen hade angivit de väsentliga elementen i målet och preciserat sina invändningar mot den överklagade domen. Det krav på ytterligare tydlighet som Kassationsdomstolen uppställt hade inte varit nödvändigt för att domstolen skulle kunna ta ställning till överklagandet, och uppställandet av ett sådant krav minskade avsevärt möjligheten för enskilda personer att få sina ärenden prövade av domstolen. Genom en överdrivet formalistisk hållning hade Kassationsdomstolen enligt Europadomstolens mening berövat Nunes Guerreiro hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

43. S.A. Thaleia Karydi Axte mot Grekland (dom 5.11.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
En fastighet tillhörande klagandebolaget utmättes på begäran av en borgenär och såldes på exekutiv auktion. Bolagets överklagande avvisades på grund av att överklagande av utmätningen borde ha skett före auktionen.
    Europadomstolen konstaterade att det hade funnits brister i det sätt på vilket underrättelser om auktionen överlämnats till klagandebolaget och att det därför var osäkert om bolaget haft kännedom om tidpunkten för auktionen. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att såväl bolagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång som dess rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till respekt för sin egendom hade kränkts.

44. Kaboulov mot Ukraina (dom 19.11.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) samt omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Kaboulov var i Kazakstan efterlyst för mord. Sedan han häktats i Ukraina, ansökte de kazakiska myndigheterna om hans utlämning. De ukrainska myndigheterna biföll framställningen. Kaboulov hävdade att han, om han utlämnades, riskerade att dömas till döden och avrättas och att det dessutom var sannolikt att skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att det i Kazakstan råder ett moratorium i fråga om verkställighet av dödsstraff och att inga dödsdomar har verkställts under de senaste åren. Dessutom hade de kazakiska myndigheterna avgivit försäkringar om att Kaboulov inte skulle komma att avrättas. Europadomstolen fann därför att hans utlämning inte skulle utgöra ett brott mot artikel 2 i konventionen.
    Däremot noterade Europadomstolen att det fanns trovärdiga rapporter från olika internationella och kazakiska organisationer om tortyr och rutinmässig misshandel av personer som berövats friheten i Kazakstan och om oacceptabla förhållanden i kazakiska fängelser. På grundval av dessa uppgifter fann Europadomstolen att Kaboulovs utlämning till Kazakstan skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

45. Kolesnik mot Ukraina (dom 19.11.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt att försvara sig (artikel 6:3 c) i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Kolesnik arresterades på grund av misstanke om mord och rån. Under de inledande förhören, vid vilka han inte bistods av advokat, erkände han att han tillsammans med andra personer hade begått två mord. Han tog senare tillbaka detta erkännande och hävdade att poli-

sen hade tvingat honom att erkänna och förmått honom att avstå från rätten till en försvarare. Han dömdes senare för mord och rån till ett långt fängelsestraff, huvudsakligen på grund av sitt erkännande efter arresteringen.
    Europadomstolen fann att Kolesniks rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts, eftersom han dömts på grund av ett erkännande som avgivits i hans försvarares frånvaro under omständigheter som skapade tvivel om att det gjorts frivilligt.

46. Flux mot Moldavien (nr 7) (dom 24.11.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I tidningen Flux publicerades en artikel med titeln “Ytterligare fyra kommunister har fått våningar på vår bekostnad”. I artikeln uppgavs att fyra våningar som byggts för statliga pengar enligt källor i parlamentet hade tilldelats V.S., som var ledare för den kommunistiska fraktionen i parlamentet, och andra politiker. På talan av V.S. dömdes Flux för ärekränkning att betala skadestånd till honom och att publicera en ursäkt.
    Europadomstolen konstaterade att Flux hade gjort allvarliga försök att verifiera uppgifterna i artikeln men mötts av ovilja att förse honom med information. Detta gav anledning till misstankar om att fördelningen av våningar skett på ett oriktigt sätt, och tidningen hade haft goda skäl att publicera de uppgifter som fanns tillgängliga, även i den utsträckning det rörde sig om obekräftade rykten. Tidningen hade också gjort klart att uppgifterna inte hade kunnat verifieras. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att domen mot tidningen utgjorde ett brott mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

47. Ipteh SA m.fl. mot Moldavien (dom 24.11.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var bolaget Ipteh samt tre aktieägare i detta bolag. Ipteh, som var statsägt, var jämte ett annat statsägt bolag ägare till en byggnad i Chişinău. År 1999 beslöts om privatisering av bolagen, vilkas aktier såldes till det privata bolaget U, som i sin tur överlät byggnaden till Ipteh. Under år 2000 överklagade Ipteh privatiseringen till domstol, som i juli 2000 fann att privatiseringen hade varit laglig och avslog överklagandet. I april 2007 begärde åklagare att privatiseringen skulle upphävas. Klagandena invände bl.a. att hans talan var för sent väckt, eftersom talepreskription hade inträtt. I juli 2008 biföll domstolen åklagarens talan under ogillande av preskriptionsinvändningen. Högsta domstolen fastställde domen och uttalade att talepreskription visserligen hade inträtt enligt den civillag som gällde vid tidpunkten för privatiseringen men att åklagarens talan hade väckts efter det att en ny civillag trätt i kraft och att preskriptionsreglerna i den nya lagen

skulle tillämpas. Enligt dessa nya regler gällde ingen preskription för åklagarens talan om ogiltigförklaring av privatiseringen.
    Europadomstolen fann att den retroaktiva tillämpningen av de nya reglerna på det aktuella fallet där preskription redan hade inträtt stred mot klagandenas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

48. Omojudi mot Förenade kungariket (dom 24.11.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Omojudi var nigeriansk medborgare, född i Nigeria 1960 och bosatt där fram till 1982, då han kom till Storbritannien som student. Han stannade kvar i Storbritannien och gifte sig där år 1987 med en nigeriansk kvinna. Paret fick tre barn, som alla var brittiska medborgare.
    Innan Omojudis uppehållstillstånd löpte ut i januari 1986, ertappades han med ett brittiskt pass som han anskaffat med bedrägliga medel. Detta ledde till att han vägrades förlängt uppehållstillstånd och att beslut fattades om att han skulle utvisas. År 1989 dömdes han också till fyra års fängelse för stöld och andra brott. Efter ansökan erhöll emellertid han och hans hustru i april 2005 nya uppehållstillstånd utan tidsbegränsning.
    I november 2006 dömdes Omojudi för sexuellt ofredande till 15 månaders fängelse, vilket ledde till att Inrikesministeriet i mars 2007 utfärdade en utvisningsorder mot honom. Utvisningen verkställdes i april 2008.
    Europadomstolen konstaterade att Omojudi, trots de brott han dömts för 1989, hade fått ett tidsobegränsat uppehållstillstånd 2005. Det var därför tillräckligt att pröva om han därefter gjort sig skyldig till så allvarliga brott att de motiverade utvisning. Det sexuella ofredande som han dömts för 2006 var otvivelaktigt allvarligt, men straffet hade legat på den nedre delen av straffskalan. Av vikt var också att Omojudi och hans hustru hade bott i Storbritannien under mycket lång tid och att de hade mycket starkare band till detta land än till Nigeria. Genom de tre barnen, som alla var födda i Storbritannien och hade brittiskt medborgarskap, hade Omojudi särskilt starka familjeband i detta land. Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att utvisningen var en oproportionerlig åtgärd som stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.

49. Ieremeiov mot Rumänien (nr 1 och nr 2) (domar 24.11.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Ieremeiov, som var journalist, åtalades för att han i artiklar hade dels anklagat en lokal tjänsteman inom hälsovården för sexuella trakasserier mot en patient, dels återgivit rykten om att en borgmästare hade samarbetat med säkerhetstjänsten Securitate under den kommunis-

tiska regimen. Han frikändes i första instans men dömdes senare till böter och skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att Ieremeiovs artiklar hade gällt två offentliga personer och därmed frågor av allmänt intresse. Det hade funnits omständigheter som gav stöd åt uppgifterna i artiklarna, och det fanns inget som tydde på att Ieremeiov haft till syfte att svartmåla de två personerna. Eftersom de rumänska myndigheterna inte hade anfört tillräckliga skäl för ingreppen i Ieremeiovs yttrandefrihet, fann Europadomstolen att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

50. Gochev mot Bulgarien (dom 26.11.2009)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
I oktober 1999 och april 2001 företogs indrivningsåtgärder mot Gochev på grund av skulder till två privata bolag. Med anledning härav beslöts i december 2001 att hans pass skulle dras in och att inget nytt pass fick utfärdas för honom. Beslutet blev bestående fram till maj 2008.
    Europadomstolen konstaterade att ett förbud för en person att lämna sitt land måste vara proportionerligt och att den slutliga bedömningen härav måste ankomma på domstol. I detta fall hade Gochev förhindrats lämna Bulgarien under mer än sex år och fyra månader utan att domstol under denna långa tid prövat om inskränkningen fortfarande var berättigad och proportionerlig. Detta innebar enligt Europadomstolens bedömning att Gochevs rätt enligt artikel 2 i protokoll 4 till konventionen hade kränkts.

51. Velcea och Mazăre mot Rumänien (dom 1.12.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Stefan Velcea och Florica Mazăre var far och syster till Tatiana. I januari 1993 dödades Tatiana och hennes mor under ett slagsmål som hade börjat mellan Tatiana och hennes man Aurel. Dennes bror George, som var polis, hade också varit närvarande och gett sig av från platsen tillsammans med Aurel. Kort därefter begick Aurel självmord. Han efterlämnade två brev i vilka han erkände att han hade dödat sin hustru och sin svärmor.
    Brottsutredningen avslutades med ett konstaterande av att gärningsmannen hade avlidit och att ingen annan var inblandad. När det gällde George återupptogs utredningen två gånger, men den lades slutligt ner i mars 2004.
    Arvskiftet efter Tatiana påbörjades 1993. Stefan Velcea begärde att Aurels familj i enlighet med rumänsk lag skulle uteslutas från arvet, eftersom Aurel hade dödat Tatiana. De rumänska domstolarna konstaterade emellertid att Aurel inte hade dömts för mordet på Tatiana och fann därför att hans familj hade arvsrätt.

Europadomstolen framhöll att myndigheterna hade varit senfärdiga med att utreda Georges eventuella inblandning i Tatianas död. Eftersom George var polis samt åklagarna och polisen tillhörde samma militära organisation, var det också tveksamt om de åklagare som svarat för utredningen varit tillräckligt självständiga. Vidare hade Stefan Velcea och Florica Mazăre inte fått tillräcklig information om de beslut som fattats på grund av utredningen. Sammantaget fann Europadomstolen att utredningen inte hade uppfyllt kraven i artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att arvsrätt är en del av familjelivet. Eftersom det var ställt utom tvivel att Aurel hade dödat Tatiana, fann Europadomstolen det oacceptabelt att hans gärning inte skulle få de följder för arvsrätten som var föreskrivna i lag för fall av uppsåtligt dödande. Konklusionen blev att beslutet att Aurels familj hade arvsrätt stred mot rätten i artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet.

52. Hokic och Hrustic mot Italien (dom 1.12.2009)
Fråga om ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:1 i konventionen)
Klagandena var ett romskt par från Bosnien-Hercegovina, som bodde med sina barn i ett läger för kringresande i närheten av Rom. I januari 2005 delgavs de av polisen ett domstolsbeslut om utvisning på grund av att de efter sin ankomst till Italien inte hade begärt och beviljats uppehållstillstånd och att de hade inrest i Italien utan att underkasta sig gränskontroll. Efter överklagande upphävdes utvisningsbeslutet, eftersom undersökningar visat att klagandena vid inresa till Italien hade erhållit uppehållstillstånd, vars giltighetstid emellertid löpt ut.
    Europadomstolen konstaterade att ett frihetsberövande i princip är lagligt om det sker till verkställighet av ett domstolsbeslut. I detta fall var emellertid frågan om domstolsbeslutet hade en tillräcklig rättslig grund. Europadomstolen uttalade att en distinktion härvidlag måste göras mellan uppenbart ogiltiga domstolsbeslut, t.ex. sådana som meddelats av en icke behörig domstol, och sådana beslut som vid en första anblick är giltiga och som har verkan intill dess de upphävs av en annan domstol. I det aktuella fallet hade den domare som utfärdat beslutet om frihetsberövande varit behörig att fatta ett sådant beslut. Att beslutet senare upphävts på grund av att det grundats på en felaktig uppfattning om de faktiska förhållandena innebar inte att beslutet hade varit olagligt i konventionens mening. Något brott mot artikel 5:1 i konventionen förelåg alltså inte i detta hänseende.
    Däremot fann Europadomstolen en kränkning av artikel 5:1 i konventionen i ett annat hänseende. Beslutet att upphäva frihetsberövandet för den ena klaganden hade nämligen inte verkställts förrän efter 48–60 timmar, vilket medförde att denne var berövad friheten under längre än tid som var förenligt med konventionen.

53. Vinčić m.fl. mot Serbien (dom 1.12.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var alla medlemmar av en fackförening för flygingenjörer. Efter en strejk enade sig denna fackförening och flygbolaget JAT om att medlemmarna av fackföreningen skulle erhålla vissa ekonomiska förmåner i utbyte mot att strejken avbröts. Eftersom avtalet inte verkställdes, väckte ett stort antal personer, varibland klagandena, civilrättslig talan mot JAT vid en domstol i Belgrad. Vissa av dessa personer fick bifall till sin talan, medan andra, bl.a. klagandena, fick avslag på sina yrkanden. Besluten grundade sig i de senare fallen på att generaldirektören i JAT ansågs inte ha varit behörig att ingå avtalet med fackföreningen utan regeringens bemyndigande. I minst 17 andra fall bifölls emellertid yrkandena trots att den faktiska och rättsliga situationen var densamma.
    Europadomstolen konstaterade att det kan förekomma inkonsekvenser i rättspraxis när samma fråga avgörs av olika domstolar. I det aktuella fallet var det däremot fråga om samma domstol som dömde på olika sätt i mål rörande personer i identiskt lika situationer, och eftersom domstolen avgjorde saken i sista instans, kunde det inte heller ske någon korrigering efter överklagande. Detta skapade osäkerhet och var ägnat att skada förtroendet för rättskipningen. Utan att ta ställning till vad som hade varit den korrekta bedömningen fann Europadomstolen att den rättsliga oklarhet som skapats genom de motstridiga domarna medförde att klagandena inte hade fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

54. G.N. m.fl. mot Italien (dom 1.12.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Sex av klagandena var anhöriga till personer som avlidit efter att ha smittats med HIV eller hepatit C genom blodtransfusioner inom den statliga hälsovården. Den sjunde klaganden hade själv fått sådan smitta genom blodtransfusion. Samtliga dessa personer led av thalassemi, en ärftlig sjukdom som medförde behov av blod eller blodprodukter.
    Italienska domstolar hade ansett staten skadeståndsskyldig för smitta genom blodtransfusioner men endast om transfusionerna skett efter vissa tidpunkter då risken för överförande av HIV och hepatit C genom blodtransfusioner blivit känd. De i detta mål berörda personerna hade emellertid fått transfusioner före dessa tidpunkter och kunde därför inte få skadestånd. Europadomstolen ansåg den avgränsning av statens ansvar som gjorts av de italienska domstolarna vara rimlig och fann inte att rätten till liv i artikel 2 i konventionen hade kränkts genom denna rättspraxis. Emellertid hade vederbörande italienska ministerium bemyndigats att också träffa ekonomiska uppgörelser utanför domstol med perso-

ner som led av blödarsjuka (hemofili), även om överförandet av smitta skett före nyssnämnda tidpunkter. Eftersom de personer det var fråga om i detta mål led av annan sjukdom, hade de inte möjlighet att ingå liknande avtal med staten. Europadomstolen fann att detta var diskriminerande gentemot dem som led av thalassemi och att artikel 14 i konventionen i förening med artikel 2 i konventionen således blivit kränkt i detta hänseende.

55. Karsai mot Ungern (dom 1.12.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Karsai var historiker och universitetsprofessor. Under 2004 fördes i Ungern en debatt om huruvida en staty skulle resas till minne av den tidigare premiärministern Pál Teleki, som hade samarbetat med NaziTyskland och varit inblandad i antagandet av antisemitiska lagar. Karsai publicerade en artikel i vilken han kritiserade bl.a. författaren B.T. för att ha uttalat sig berömmande om Teleki och för att själv ha gjort antisemitiska uttalanden. På talan av B.T. befanns Karsai skyldig till ärekränkning, särskilt genom att han anklagat B.T. för att ha “pucklat på judarna”. Han ålades att publicera en rättelse.
    Europadomstolen konstaterade att Karsai hade skrivit sin artikel inom ramen för en debatt av stort allmänt intresse rörande Ungerns förhållande till sitt förflutna. På grund härav måste publiceringen åtnjuta starkt skydd, och B.T. hade dessutom genom att själv delta i debatten utsatt sig för kritik. Den sanktion som utdömts — skyldighet att publicera en rättelse — var vidare sådan att den påverkade Karsais anseende som historiker. Europadomstolen konkluderade att Karsais genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts.

56. Daoudi mot Frankrike (dom 3.12.2009)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Den algeriske medborgaren Daoudi, född 1974, kom till Frankrike 1979 med sina föräldrar. Han förvärvade franskt medborgarskap 2001 genom naturalisering men berövades detta medborgarskap 2002 sedan han misstänkts och åtalats för terroristisk verksamhet. År 2005 dömdes han för att ha planerat terrordåd till sex års fängelse och utvisning från Frankrike.
    Europadomstolen konstaterade att de algeriska myndigheterna kände till Daoud och de allvarliga brott han dömts för. Det framgick av tillförlitliga uppgifter att personer som var inblandade i terroristiska handlingar brukade arresteras av den algeriska säkerhetstjänsten för att förhöras och att de efter arresteringen förvägrades all kontakt med yttervärlden och kunde utsättas för tortyr eller annan misshandel. Europadomstolen fann det sannolikt att Daoud, om han utvisades till Algeriet, skulle komma att uppmärksammas av säkerhetstjänsten och att det fanns risk för att han skulle utsättas för omänsklig eller

förnedrande behandling. Att utvisa honom till Algeriet skulle därför vara oförenligt med artikel 3 i konventionen.

57. Kart mot Turkiet (dom 3.12.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Domen, som meddelades av Europadomstolen i stor kammare, grundade sig på en omprövning av en dom som meddelats den 8 juli 2008 av domstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna i målet hänvisas till SvJT 2008 s. 896. Till skillnad från konklusionen i den tidigare domen kom Europadomstolen nu, med 13 röster mot 4, fram till att det inte förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade i sin motivering att parlamentarisk immunitet tjänar ett legitimt ändamål och att parlamentets beslut att häva eller inte häva immuniteten är av politisk karaktär. Genom att ställa upp som kandidat i politiska val hade Kart varit medveten om att den pågående rättegången mot honom kunde komma att påverkas om han blev vald. Immuniteten utgjorde emellertid endast ett temporärt hinder för rättegången, och Kart skulle alltså senare få möjlighet att försvara sig mot anklagelserna mot honom. Sammantaget ansåg Europadomstolen att hindret mot rättslig prövning på grund av immuniteten inte var oproportionerligt i förhållande till syftet med immuniteten, som var att skydda det parlamentariska systemet.

58. Aleksandr Krutov mot Ryssland (dom 3.12.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Krutov, som var journalist, publicerade en artikel i vilken han uppgav att regionåklagaren B hade mottagit ”gåvor” från en kommun i utbyte mot att han hade skyddat vissa kommunala befattningshavare mot åtal. Med anledning av artikeln dömdes Krutov och den tidning där artikeln publicerats för ärekränkning till böter, och tidningen ålades att publicera en rättelse.
    Europadomstolen fann att artikeln hade behandlat viktiga frågor av allmänt intresse och att Krutov hade haft rätt att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid dessa frågor. B var statstjänsteman och måste som sådan vara beredd att tåla kritik, och det hade dessutom funnits ett sakligt underlag för uppgifterna i artikeln. Europadomstolen fann att domen mot Krutov stred mot hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

59. Zaunegger mot Tyskland (dom 3.12.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Zaunegger var far till en utomäktenskaplig dotter, född 1995, som växt upp med båda föräldrarna fram till deras separation i augusti 1998 och som därefter bott hos sin far fram till januari 2001. Därefter hade dottern bott hos sin mor, men föräldrarna hade träffat ett avtal om att Zaunegger skulle ha regelbunden kontakt med henne. Modern hade emellertid enligt tysk lag ensam vårdnaden om dottern.
    Zaunegger begärde att domstol skulle ge föräldrarna gemensam vårdnad om dottern, men denna begäran avslogs på grund av att modern hade motsatt sig detta. En förutsättning för gemensam vårdnad om ett utomäktenskapligt barn var nämligen enligt tysk lag att föräldrarna var ense om detta eller att föräldrarna gifte sig med varandra.
    Europadomstolen konstaterade att de tyska domstolarna, genom att i enlighet med tysk lag avslå Zauneggers begäran om gemensam vårdnad utan att pröva vad som skulle vara bäst för barnet, hade behandlat Zaunegger på annat sätt än modern till ett utomäktenskapligt barn eller fadern till ett barn fött inom äktenskap. Syftet med denna olikbehandling var att skydda det utomäktenskapliga barnet genom att bestämma dess lagliga vårdnadshavare och att undvika vårdnadstvister mellan föräldrarna. Detta var i och för sig legitima ändamål. Det kunde också finnas skäl att vägra fadern till ett utomäktenskapligt barn medbestämmanderätt över barnet, om föräldrarna inte hade kontakt med varandra, men en sådan situation förelåg inte i det aktuella fallet. Det kunde inte heller anses att gemensam vårdnad mot moderns vilja generellt stred mot ett utomäktenskapligt barns intressen. Vårdnadstvister kunde visserligen ha negativa verkningar för barnet, men domstolsprövning var enligt tysk lag möjlig bl.a. när det gällde föräldrar som är eller har varit gifta med varandra. Europadomstolen kunde inte finna skäl till att det aktuella fallet skulle behandlas på annat sätt och fann därför att Zaunegger utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.

60. Wieczorek mot Polen (dom 8.12.2009)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Krzysztofa Wieczorek uppbar sjukpension under många år fram till 2000, då pensionen drogs in på grund av att hon ansågs inte längre sakna arbetsförmåga. Beslutet ändrades av domstol, som tillerkände henne fortsatt sjukpension men endast för åren 2001 och 2002. Hon överklagade detta beslut och hävdade att hon var berättigad till permanent sjukpension. Appellationsdomstolen ogillade överklagandet

och avslog också hennes begäran om rättshjälp för vidare överklagande till Högsta domstolen.
    Europadomstolen fann att de frågor som de polska domstolarna hade att bedöma var komplexa och att rättspraxis rörande dessa frågor var otydlig. Appellationsdomstolen borde ha beaktat detta men hade inte gjort någon analys av om Krzysztofa Wieczorek skulle ha rimliga utsikter till framgång i Högsta domstolen. På grund härav hade hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen inte respekterats vid behandlingen av hennes begäran om rättshjälp.
    Däremot fann Europadomstolen att Krzysztofa Wieczorek inte hade haft anledning att räkna med att hon skulle fortsätta att uppbära sjukpension oberoende av hur hennes hälsotillstånd utvecklades. Hon hade också kunnat få domstol att pröva om den administrativa myndighetens beslut var rimligt. Hennes försörjning hade underlättats av att pensionsrätten förlängts med två år och av att inga krav på återbetalning av redan utbetalda pensionsförmåner hade framställts. Sammantaget hade en rimlig balans upprätthållits mellan de olika intressena, och hennes rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade inte kränkts.

61. Janatuinen mot Finland (dom 8.12.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) med avseende på rätt att försvara sig (artikel 6:3 b) i konventionen)
Janatuinen dömdes för narkotikabrott till fem års fängelse. Som bevisning mot honom åberopades inspelningar av telefonsamtal som avlyssnats av polisen. Dessa telefonsamtal utgjorde ett urval av alla de samtal som avlyssnats, och Janatuinen begärde att få tillgång till inspelningar av andra avlyssnade samtal vilka enligt hans mening skulle visa att hans samtal med en annan åtalad person gällt helt andra mellanhavanden än narkotikaaffärer. Han kunde emellertid inte få tillgång till dessa samtal, eftersom inspelningarna hade förstörts på grund av att de ansetts sakna betydelse i målet.
    Europadomstolen fann sig inte kunna utesluta att de övriga inspelade samtalen hade varit av betydelse för Janatuinens försvar och ansåg därför att polisen genom att förstöra inspelningarna hade kränkt hans rätt enligt artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 b) i konventionen.

62. Muñoz Díaz mot Spanien (dom 8.12.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
María Luisa Muñoz Díaz, som tillhörde den romska folkgruppen, gifte sig med M.D. vid ett romskt bröllop. När M.D. dog, ansökte María Luisa om efterlevandepension, vilket vägrades henne på grund av att hennes äktenskap med M.D. inte hade varit rättsligt giltigt.

Europadomstolen konstaterade att María Luisa och M.D. hade sex barn tillsammans och att de levt tillsammans under många år fram till hans död. Familjen hade i folkbokföringen registrerats som ”storfamilj”, vilket förutsatte att föräldrarna accepterats som ”makar”. M.D. hade omfattats av socialförsäkringen under lång tid, och på officiella dokument hade angivits att han försörjde sin hustru och sina barn. María Luisa hade trott att hennes äktenskap, som ingåtts efter romska riter, blivit rättsligt giltigt, och hon hade haft en legitim förväntan att erhålla efterlevandepension. Europadomstolen konkluderade att hon, genom att vägras sådan pension, hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

63. Koktysh mot Ukraina (dom 10.12.2009)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Koktysh häktades i Ukraina på grund av att han var efterlyst för mord och rån i Vitryssland. Europadomstolen hänvisade till internationella organisationers rapporter om tortyr och andra brott mot mänskliga rättigheter i Vitryssland och noterade att de vitryska myndigheterna själva hade funnit att Koktysh utsatts för misshandel när han tidigare varit fängslad i Vitryssland. Europadomstolen ansåg vidare att de försäkringar som lämnats från vitrysk sida om att Koktysh inte skulle misshandlas eller dömas till döden i Vitryssland inte var tillräckliga för att eliminera risken för sådan behandling. Slutsatsen blev därför att de ukrainska myndigheterna skulle bryta mot artikel 3 i konventionen om de utlämnade Koktysh till Vitryssland.

64. Koottummel mot Österrike (dom 10.12.2009)
Fråga om muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Geethakumari Koottummel, som ägde en indisk restaurang, ansökte om arbetstillstånd för en indisk kock, som hon såg som en nyckelperson i restaurangrörelsen. Hon fick avslag på sin ansökan och överklagade beslutet till förvaltningsdomstol med begäran om muntlig förhandling inför domstolen, men hennes överklagande avslogs utan sådan förhandling.
    Europadomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen hade varit den första och enda domstol som var behörig att pröva hennes fall och att hon därför hade haft rätt till muntlig förhandling, såvida inte målet gällde rent rättsliga eller uteslutande tekniska frågor. Så hade inte varit fallet, och domstolens vägran att hålla en muntlig förhandling stred därför mot artikel 6:1 i konventionen.

 

65. Koppi mot Österrike (dom 10.12.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Koppi tillhörde ett religiöst samfund och hade som samvetsvägrare befriats från militärtjänst. Han var fortsatt skyldig att fullgöra civil vapenfri tjänst men begärde befrielse även från sådan tjänst på grund av att han inom sitt samfund hade uppgifter som pastor, vilka motsvarade den verksamhet som enligt österrikisk lag gav präster i erkända religionssamfund rätt till befrielse även från obligatorisk civil tjänst. Hans begäran avslogs med hänvisning till att rätten till befrielse enligt lagen var begränsad till präster i erkända religionssamfund.
    Europadomstolen konstaterade att det förhållandet att vissa religiösa samfund tillerkändes särskild status och särskilda privilegier inte stred mot förbudet mot diskriminering i artikel 14 i konventionen, såvida det fanns klara regler i lag som gav andra samfund möjlighet att på ett icke diskriminerande sätt uppnå sådan status. I det aktuella fallet fanns ingenting som tydde på att Koppis religionssamfund hade sökt status som erkänt religiöst samfund eller att detta vägrats på grunder som var oförenliga med religionsfriheten. Koppi kunde under sådana förhållanden inte anses vara i en jämförbar situation med medlemmar av erkända religionssamfund, varför Europadomstolen konkluderade att det inte var fråga om ett brott mot diskrimineringsförbudet i artikel 14 i konventionen med avseende på den i artikel 9 i konventionen skyddade religionsfriheten.

66. Shagin mot Ukraina (dom 10.12.2009)
Frågor om rätt till offentlig rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Shagin åtalades för att ha upprättat en gangstergrupp som misstänktes ha begått ett stort antal mord och andra brott. Sedan han arresterats, höll åklagaren en presskonferens under vilken han upplyste att Shagin hade betalat ungefär 100 000 dollar till sina medbrottslingar för att utföra brotten. Den följande rättegången tilldrog sig stort allmänt intresse, men efter en tid beslöt domstolen att övergå till att hålla förhandlingarna inom stängda dörrar för att skydda vittnenas och offrens privatliv och deltagarnas säkerhet. Domstolen framhöll särskilt att det bland åhörarna fanns en beväpnad person som följde rättegången och gjorde ljudupptagningar.
    Europadomstolen framhöll att hänsyn till säkerheten endast sällan kan utgöra skäl för att utestänga allmänheten från en rättegång. I det aktuella fallet hade endast angivits att en speciell person bland åhörarna kunde bedömas som farlig, men detta kunde inte vara tillräckligt för att hålla rättegången inom stängda dörrar. Inte heller i övrigt hade anförts något skäl som motiverade en sådan åtgärd. Slutsatsen blev att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

Europadomstolen fann vidare att uttalandet vid presskonferensen innebar att åklagaren funnit det klarlagt att Shagin beordrat morden och betalat för dem och att det enda som var oklart var vilket exakt belopp som betalats. Detta uttalande, som gjordes innan Shagin ens åtalats, utgjorde ett påstående om hans skuld och en förhandsbedömning av de omständigheter som skulle prövas av domstol. Slutsatsen blev att Shagins rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts.

67. Gurguchiani mot Spanien (dom 15.12.2009)
Fråga om bestraffning utan lagstöd (artikel 7 i konventionen)
Gurguchiani var en georgisk medborgare som vistades illegalt i Spanien, där han dömdes till 18 månaders fängelse för ett inbrottsförsök i september 2002. I juli 2003 begärde polisen att straffet skulle ersättas av utvisning med tillämpning av en bestämmelse i strafflagen om att ett fängelsestraff om högst sex år, när det ådömts en person som befunnit sig illegalt i Spanien, kunde ersättas av utvisning och förbud att återvända till Spanien under en tid mellan tre och tio år. Den spanska domstolen beslöt emellertid senare samma månad att Gurguchiani skulle avtjäna fängelsestraffet. Sedan detta beslut överklagats av åklagare, bifölls överklagandet i april 2004 av en högre domstol som, med tillämpning av en sedan oktober 2003 gällande ny lydelse av bestämmelsen i strafflagen, beslöt att Gurguchiani skulle utvisas med förbud att återvända under tio år. Genom den förändrade lydelsen av bestämmelsen hade det blivit obligatoriskt att, i stället för att verkställa fängelsestraff om högst sex år, utvisa den dömde om han illegalt befann sig i Spanien.
    Europadomstolen konstaterade att den nya bestämmelsen i strafflagen hade tillämpats retroaktivt mot Gurguchiani, som härigenom hade fått en strängare påföljd än den som varit föreskriven när brottet begicks och att artikel 7 i konventionen därför hade kränkts.

68. Maiorano m.fl. mot Italien (dom 15.12.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till Maria Carmela Linciano och Valentina Maiorano, som hade mördats 2005 av Angelo Izzo.
    Angelo Izzo hade 1976 dömts för brutala våldsbrott till livstids fängelse. År 1992 fick han permission i olika perioder, men efter en permission rymde han till Frankrike, varifrån han återfördes till Italien. Fr.o.m. 1999 beviljades han frigång på grund av gott uppförande, men han misskötte sig och återfördes 2003 till fängelset. I november 2004 beviljades han daglig frigång under viss övervakning. Polisen hade emellertid fått uppgifter om att han planerade att mörda en domare och konstaterade också att han återknutit kontakter i den undre världen. Dessa uppgifter vidarebefordrades inte till den domare som var ansvarig för beslutet om frigång. Medan Angelo Izzo var på

fri fot, mördade han tillsammans med två medgärningsmän Maria Carmela Linciano och Valentina Maiorano. Han uppgav att han inte haft något speciellt motiv för morden men att han hade känt sig upprymd när han dödade de två kvinnorna. Han dömdes därefter på nytt till livstids fängelse.
    Europadomstolen framhöll att en stat enligt artikel 2 i konventionen är skyldig att skydda rätten till liv, vilket kan innebära att den måste skydda personer som är potentiella mål för attacker. I andra situationer kan det åligga staten att ge befolkningen som helhet skydd mot farliga personer som avtjänat straff för våldsbrott. I det aktuella fallet hade ingenting tytt på att just Maria Carmela Linciano och Valentina Maiorano var utsatta för särskilda risker. Däremot hade det funnits indikationer på att Angelo Izzi, som tidigare begått synnerligen grova brott, alltjämt kunde vara våldsbenägen. Europadomstolen fann att beviljandet av frigång trots att han tidvis misskött sig under fängelsetiden, i förening med att den ansvarige domaren inte fått fullständig information om väsentliga förhållanden, innefattade ett brott mot statens plikt att skydda rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.

69. Financial Times Ltd m.fl. mot Förenade kungariket (dom 15.12.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var bl.a. tidningen Financial Times. Bakgrunden var att en journalist vid tidningen hade fått en kopia av ett konfidentiellt dokument om ett bolags erbjudande att köpa upp ett sydafrikanskt bryggeri. Uppgifter om detta publicerades på tidningens hemsida och återgavs även av andra tidningar. Uppmärksamheten kring den planerade affären ledde till en kraftig uppgång i börskursen för aktierna i det sydafrikanska bolaget. De berörda tidningarna ålades av brittisk domstol att upplysa om vem som läckt dokumentet i fråga och hänvisade som motivering till det starka intresset av att skydda aktiemarknadens integritet.
    Europadomstolen framhöll att ett åläggande att röja en tidnings källa endast kunde vara rimligt under extraordinära förhållanden och att i det aktuella fallet intresset av att ingripa med åtgärder mot att Financial Times försetts med hemlig information inte kunde tillmätas större vikt än det allmänna intresset av att skydda journalisters källor. Den brittiska domstolens åläggande stred därför mot artikel 10 i konventionen.

 

70. Burak Hun mot Turkiet (dom 15.12.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
På beställning av en person som handlade på uppdrag av polisen anskaffade Burak Hun narkotika. Han åtalades och dömdes därefter för narkotikabrott.
    Europadomstolen konstaterade att polisens spaning inte hade begränsats till att iaktta Burak Huns beteende för att eventuellt avslöja honom som narkotikahandlare. I stället hade det brott för vilket Burak Han dömts direkt framkallats av en person som handlade på polisens uppdrag. Europadomstolen konkluderade att Burak Hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång under sådana förhållanden hade kränkts.

71. Bouchacourt, Gardel och M.B., samtliga mot Frankrike (domar 17.12.2009)
Frågor om retroaktiv tillämpning av strafflag (artikel 7:1 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena hade alla dömts för våldtäkt av minderåriga. Med tilllämpning av en efter tidpunkten för brotten antagen lag infördes uppgifter om dem i ett dataregister över sexualbrottslingar. De hävdade att detta innebar en retroaktiv tillämpning av strafflag i strid med artikel 7:1 i konventionen och att det dessutom stred mot deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.
    Europadomstolen fann emellertid att införandet i dataregistret inte var en straffpåföljd och att artikel 7 i konventionen därför inte var tilllämplig. Vidare framhöll Europadomstolen att registret hade det legitima syftet att skydda andra mot brott. Klagandena hade också möjlighet att få prövat om deras namn skulle strykas ur registret, och Europadomstolen fann att maximitiden för registrering, som var 30 år, inte var oproportionerlig. Slutligen var användningen av dataregistret underkastad begränsningar till skydd för de registrerade personerna. Med hänsyn till dessa förhållanden fann Europadomstolen att inte heller deras rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.

72. M mot Tyskland (dom 17.12.2009)
Frågor om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och retroaktiv tillämpning av strafflag (artikel 7:1 i konventionen)
M dömdes i november 1986 för mordförsök och rån till fem års fängelse och därpå följande säkerhetsförvaring på grund av att han bedömdes som våldsbenägen och farlig för allmänheten. Enligt de regler i strafflagen som gällde fram till 1998 fick säkerhetsförvaringen inte överstiga en tid om 10 år, men när denna tidsgräns nåtts i september 2001, fortsatte säkerhetsförvaringen av M. Grunden för detta var att säkerhetsförvaring efter en lagändring 1998 fick pågå utan tidsbegränsning.

Europadomstolen fann att M:s säkerhetsförvaring fram till 10årsperiodens utgång var grundad på 1986 års dom och därmed föll under bestämmelsen i artikel 5:1 a) i konventionen. När det gällde säkerhetsförvaringen efter 10-årsperiodens utgång fanns det däremot inte längre ett tydligt samband med domen, eftersom denna inte innebar annat än att M kunde berövas friheten under den då gällande maximitiden. Följaktligen kunde frihetsberövandet enligt Europadomstolens mening efter 10-årsperiodens utgång inte längre baseras på artikel 5:1 a). Eftersom frihetsberövandet inte heller kunde hänföras under någon annan bestämmelse i artikel 5:1, stod det efter 10årsperiodens utgång i strid med denna artikel.
    Europadomstolen fann vidare att säkerhetsförvaringen vid tillämpning av artikel 7:1 i konventionen var att anse som ett straff. Det innebar att förlängningen av frihetsberövandet utöver vad som gällt när brottet begicks innebar att M i strid med artikel 7:1 hade retroaktivt ålagts ett strängare straff.

73. Sejdić och Finci mot Bosnien och Hercegovina (dom 22.12.2009)
Frågor om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt att kandidera i fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)och det allmänna förbudet mot diskriminering (artikel 1 i protokoll 12)
Sejdić var bosnier av romskt ursprung. Finci var bosnisk jude. I den bosniska konstitutionen görs en skillnad mellan de tre “konstituerande folken” (bosniaker, kroater och serber) och “övriga” (romer, judar och andra minoriteter samt personer som inte förklarar sin tillhörighet till något av de konstituerande folken). Parlamentets andra kammare, ”folkkammaren”, består enligt konstitutionen enbart av personer som tillhör de konstituerande folken, nämligen fem bosniaker, fem kroater och fem serber. Detsamma gäller det högsta exekutiva organet, “presidentskapet”, som är kollektivt sammansatt och består av en bosniak, en kroat och en serb. Till följd av bestämmelserna i konstitutionen var det omöjligt för Sejdić och Finci, som inte tillhörde något av de konstituerande folken, att ställa upp som kandidater vid val till folkkammaren eller presidentskapet.
    Europadomstolen konstaterade att konstitutionen hade antagits 1995 som ett led i fredsuppgörelsen för Bosnien och Hercegovina och haft till syfte att återställa freden i landet genom att skapa ett system med maktdelning mellan de tre viktigaste folkgrupperna. Icke desto mindre innebar ett system som uteslöt vissa medborgare från politisk representation en diskriminering av dem. När det gällde rätten att kandidera till folkkammaren, som hade lagstiftande uppgifter, var det fråga om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på rätten att kandidera i val till den lagstiftande församlingen enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Såvitt gällde möjligheten att kandidera vid val av medlemmar

av presidentskapet var artikel 3 inte tillämplig, men det var i stället fråga om diskriminering i strid med det allmänna förbudet mot diskriminering i artikel 1 i protokoll 12 till konventionen.