Litteratur

 

 

 

 

ANNA-SARA LIND, Sociala rättigheter i förändring — En konstitutionellrättslig studie. Akademisk avhandling, Uppsala universitet, 2009, 497 s.

 

1. Undersökningens ämnesområde
Sociala rättigheter är ett brett område som vanligtvis avser en speciell del av förvaltningsrätten. Anna-Sara Linds undersökning fokuserar på ett övergripande sätt på den statsförfattningsrättsligt relevanta regleringen av sociala rättigheter och lämnar åt sidan den övriga social- och förvaltningsrättsliga delen av rättsordningen.1 Genom denna fokusering blir den normativa utgångspunkten för studien bestämmelsen i regeringsformens 1 kap. 2 § 2 stycket.2 För de sociala rättigheternas vidkommande är det målsättningen i bestämmelsens första sats och den särskilda plikten för det allmänna i andra satsen att bl.a. trygga rätten till hälsa och bostad samt verka för social omsorg och trygghet som avhandlingen analyserar. Denna målsättning och särskilda plikt för lagstiftaren men även för andra myndighetsorgan framstår som en tunn och — mot bak-

 

1 Undertecknad hade äran att i egenskap av fakultetsopponent bekanta sig med verket. 2 Bestämmelsen, som författaren karakteriserar som en målsättningsnorm, lyder som följer: ”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.”

grund av exempel utanför den svenska rättsordningen — tämligen intetsägande reglering, trots att den vanliga lagstiftningen som riksdagen stiftat är rik på socialrättsliga bestämmelser. Bestämmelsen i regeringsformen kan inte bli föremål för lagprövning, och det kan också anses vara oklart på vilket juridiskt sätt bestämmelsen skall inverka på t.ex. riksdagen i lagstiftningsskedet eller på andra myndigheter och domstolar vid deras beslutsfattande. Man frågar sig vilken betydelse en sådan bestämmelse i grundlagen kan ha som inte etablerar några rättigheter för individen eller som inte specificerar beslutsfattarens skyldigheter? Avhandlingen tar avstamp i den diskussion om ”justiciability of social rights” som under en tid pågått inom folkrätten, särskilt under de senaste tio åren.3

 

3 Att vissa sociala rättigheter sedan länge varit prövningsbara inte endast genom besvär över myndighetsbeslut utan även i det horisontella förhållandet mellan enskilda kan göras gällande t.ex. med hänvisning till domstolsprövning av hyreskontrakt i sådana fall där hyrestagaren, som i lagstiftningen skyddas som den svagare parten, erkänns vissa rättigheter. Icke-konstitutionella sociala rättigheter hör således till de vanliga ärendena både inför allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Följaktligen torde det vara den statsförfattningsrättsliga tilläggsdimensionen som gör de konstitutionella sociala rättigheterna svårhanterliga

 

Eftersom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna redan år 1948 skapade en principiell utgångspunkt inte endast för traditionella medborgerliga och politiska rättigheter, vilka allmänt ansetts som ”riktiga” rättigheter, utan också för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, har den uppspaltning i ”riktiga” rättigheter och ”inte riktigt riktiga rättigheter” som följde av stormaktspolitiska motsättningar under 1950- och 1960-talen och som registrerades i de två FN-konventionerna år 1966 präglat tillämpningen av mänskliga rättigheter.4 Genom utvecklandet av individuella och kollektiva klagomekanismer även för de sociala rättigheternas del, vilket man först var misstänksam emot, har de internationella övervakningsorganen visat att det går att uttala sig på ett juridiskt relevant sätt även om den konkreta tillämpningen av sociala rättigheter. Europarådets kommitté för de sociala rättigheterna och FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har gett prov på hur denna juridifieringsprocess framskrider. Bidrag lämnas i detta avseende även av FN:s människorättskommitté, Europeiska människorättsdomstolen och EG-

 

inför olika domstolar, i synnerhet då den enda folkrättsliga konventionen som nämns i regeringsformen är Europeiska människorättskonventionen, som innehåller mycket få bestämmelser av socialrättslig natur. 4 Det är relevant ur ett svensk-finskt perspektiv att under märkesåret för den s.k. rikssprängningen 1809 notera den betydelse som den i Sotkamo socken födda och i Nedervetil och nuvarande Karleby på 1700-talet verksamma prästen Anders Chydenius haft på statsförfattningsrätten genom 1766 års tryckfrihetsförordning och även genom tankar kring religionsfrihet.

domstolen, vilka på var sitt håll har utvecklat egen doktrin kring sociala rättigheter. Förändringar i nationell grundlagsstiftning i flera andra länder pekar åt samma håll, här exemplifierade genom studier i finsk, kanadensisk och sydafrikansk rätt. Den doktrinära åsikten, framtagen genom rättsdogmatisk analys av varje relevant rättsordning, nationell, EG-rättslig och folkrättslig, är således stadd i rörelse i riktning mot att likställa de sociala grundrättigheterna med de mera traditionella grundrättigheterna.

 

2. Metodologiska spörsmål
Det förefaller i stöd av avhandlingen finnas möjligheter att ge sociala rättigheter nya utformningar på statsförfattningens nivå. Frågan är hur? På vilket sätt skapar man en måttstock med vilken man mäter lagstiftarens och de övriga myndigheternas åtgärder inom området för sociala rättigheter? Skall man t.o.m. kunna driva ett mål vid domstol med hänvisning till en bestämmelse om sociala rättigheter i regeringsformen? Temat är aktuellt i och med att det redan en längre tid pågått ett lagberedningsarbete som avser en översyn av regeringsformens bestämmelser. Precis nu borde utredningsarbete kring juridifiering av sociala grundrättigheter äga rum. Ett uttalat syfte med avhandlingen är således att framföra synpunkter de lege ferenda i stöd av den doktrinära utvecklingen. I detta avseende kan avhandlingen karakteriseras som ett deltagande inlägg i pågående lagberedning, kanske även i politisk process. Ämnesområdet, dvs. de konstitutionella sociala rättigheterna, har veterligen inte tidigare studerats i någon större

utsträckning i en svensk juridisk miljö, även om det gjorts studier över det svenska rättighetsskyddet på statsför-fattningens nivå5 och över de svenska socialrättsliga frågeställningarna uti– från den vanliga lagstiftningen,6 ofta inom ramen för s.k. särskild förvaltningsrätt.7 I detta avseende fyller avhandlingen ett tomrum och kan anses som nydanande. Däremot har man från svenskt håll deltagit i den internationella diskussionen inom området för internationella sociala rättig– heter8 och kring det hur folk– rättsliga föreställningar uttryckta i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna inverkar på nationell rätt och politik.9 Avhandlingen utgår ifrån fyra frågeställningar i det inledande kapitlet: 1) Behövs det — eller är det önskvärt — att Sverige får ett starkare konstitutionellt skydd för de sociala rättigheterna — rätten till socialt bistånd, rätten till hälsa och rätten till bostad — mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga eller EG-rättsliga för-

5 T.ex. Joakim Nergelius, Konstitutionellt rättighetsskydd — Svensk rätt i ett komparativt perspektiv. Stockholm: Fritzes Förlag, 1996. 6 T.ex. Lotta Westerhäll, Den svenska socialrätten. Stockholm: Norstedts Förlag, 1990. 7 T.ex. Håkan Strömberg & Bengt Lundell, Speciell förvaltningsrätt. Malmö: Liber Ekonomi, 2004, ss. 117–197. 8 T.ex. Gudmundur Alfredsson, ’Technical Cooperation in the Field of Economic, Social and Cultural Rights’, ss. 473–477 i Asbjörn Eide, Catarina Krause & Allan Rosas (eds), Economic, Social and Cultural Rights — a Textbook (Second Revised Edition). Dordrecht, Boston, London: Martinus Nijhoff Publishers, 2001. 9 Jonas Grimheden, ’Sweden: Underestimation of Rights’, ss. 111–133 i Vinodh Jaichand & Markku Suksi, 60 Years of the Universal Declaration of Human Rights in Europe. Antwerp, Oxford, Portland: Intersentia, 2009.

pliktelser? 2) Om det behövs ett annorlunda skydd, hur skulle ett sådant kunna utformas? 3) Vilka krav ställer folkrätten och EUrätten på den svenska rätten idag? 4) Hur interagerar dessa olika system i förrättsligandet av sociala rättigheter? Frågeställningarna är metodologiskt sett i någon mån inriktade på rättsdogmatik, men det huvudsakliga syftet med frågeställningarna och därmed med avhandlingen är att åstadkomma en utvärdering av den svenska statsförfattningsrätten de lege ferenda, dvs. med avseende på vad rättsläget borde vara i framtiden, vilket gör avhandlingen till ett rättspolitiskt inlägg i den aktuella diskussionen om ändringar till regeringsformen. I rättspolitiskt avseende kan inlägget uppfattas som kritiskt, kanske inte direkt mot den nyss avslutade grundlagsutredningen, men däremot nog mot den politiska uppgiftsformulering som definierade grundlagsutredningens mandat. I avslutningen sker en viss omformulering av dessa frågor och en minskning av deras antal till två: 1) Behövs det ett annorlunda skydd för rätten till social omsorg, bostad och hälsa i 1 kap. 2 § 2 st.? 2) Behöver skyddet vara starkare än det som i dag råder. Omformuleringen stärker avhandlingens de lege ferenda-syften. Det blir dock något oklart vilket det kunskapsintresse är som frågeställningarna reflekterar och vilken metoden för hela undersökningen/avhandlingen är, i synnerhet när de centrala frågeställningarna i avhandlingen avser de lege ferenda. Varje särskilt kapitel är byggt utifrån en rättsdogmatisk utgångspunkt och metoden för varje kapitel är rättsdogmatisk utifrån förutsättningarna för varje skild

rättsordning eller normativ struktur som studeras. I det avseende kan man anse att varje kapitel är ”självgående” utan att desto mera kopplingar görs mellan de olika kapitlen. Trots att den uttalade forskningsmetoden identifieras som rättsdogmatisk, nämner författaren att studiet av andra länders konstitutioner är ett försök till en komparativ ansats, och helheten verkar genom frågeställningarna i själva verket vara mera baserad på den komparativa metoden än den rättsdogmatiska: utifrån rättsordningar som finns utanför den svenska rättsordningen dras slutsatser för vad dessa utomnationella rättsordningar (EMRK, EU/EG) förutsätter av den svenska rättsordningen och hur sociala rättigheter borde eller kunde positiveras i den svenska regeringsformen. En viktig del av avhandlingen gäller således analys av rättsläget i andra rättsordningar i ett komparativt avseende, men huvudfrågeställningarna innehåller ingen komparativ fråga. Däremot ingår i kapitel 2 ett antal specificerande tilläggsfrågor med avseende på komparationen mellan olika länder: ”1) Vilka är skälen till att sociala rättigheter skrivs in i konstitutionen? 2) Hur stor makt får domstolar över dessa rättigheter uttryckligen genom grundlag? 3) Hur mycket makt ”tar sig” domstolarna? 4) Vilka spår lämnar den internationella rätten?”

 

3. Uppbyggnad
Avhandlingen diskuterar sin tematik utifrån tre perspektiv. Del II handlar om fyra nationella statsförfattningar (Sverige, Finland, Kanada och Sydafrika) och deras förhållande till sociala rättigheter. Här beaktas i någon

mån även folkrättens inverkan på de nationella rättsordningarna. Valet av länder i komparationen kan dock kritiseras för att det inte verkar följa någon klar logik. Valet av Finland kan anses naturligt och välmotiverat,10 även om hänvisningen till den juridiska kopplingen genom nordiska konventioner inom socialskyddets område saknas, likaså valet av EU. Däremot kan man undra varför just Kanada och Sydafrika tagits med i komparationen. Borde inte de två övriga länderna ha valts från en sådan krets

 

10 I Finland har sociala rättigheter enligt grundlagens 19 § egentligen både en förstahandsinverkan i förhållande till lagstiftaren och en andrahandsinverkan i förhållande till lagtillämparen (myndighet eller domstol). När det gäller förstahandsinverkan, se t.ex. grundlagsutskottets utlåtande 45/2002 (www.riksdagen.fi), som gällde ändringar i lagstiftningen om bostadsrätter. När det gäller andrahandsinverkan, se t.ex. Uleåborgs förvaltningsdomstols mål (Dnr: 01287/07/6101 av den 27 maj 2008, liggare 08/0257/2) om sänkning av utkomststöds basdel, i vilken man tillämpade, vid prövning av besvär över kommuns socialmyndighet, grundlagens 19(1) § och lagen om utskomstskydd för att förhindra en säkning av utkomstskyddets basbelopp och Högsta förvaltningsdomstolens dom av den 18 januari 2005 om ogiltigförklarande med stöd av grundlagens 19(3) § och socialtjänstlagen av strykning i en kommuns budget av anslag för sociala utgifter så att det stod klart att kommunen inte under budgetåret skulle vara kapabel att betala för de i lag stadgade obligatoriska socialutgifterna. Se även Försäkringsdomstolens dom (Dnr 6254:2005 av den 24 oktober 2006) med anledning av besvär beträffande rehabiliteringsstöd, som avgjordes i stöd av grundlagens 106 § om uppenbar grundlagsstridighet och grundlagens 21 § om rätten till rättvis rättegång p.g.a. att lagstiftningen om rehabiliterinsstöd påförde besvärsförbud.

länder som är föremål för samma folkrättsliga och EU/EGrättsliga reglering som Sverige och Finland, såsom Förbundsrepubliken Tyskland, som enligt sin grundlag är en Sozialstaat, eller Portugal eller Spanien, vilka båda har socialrättsliga bestämmelser i sina grundlagar? Det är väl då man bättre kunnat få fram kommensurabla nationella variationer, särskilt när det gäller de internationella övervakningsorganens förhållningssätt till olika nationella tilllämpningssituationer.11 Avhandlingen utlovar också ett studium av sociala rättigheters historiska utveckling, men en rättshistorisk översikt om de sociala rättigheternas utveckling i olika grundlagar saknas. Detta leder till att läsaren kan få intrycket av att sociala rättigheter

 

11 I detta avseende hade man kunnat önska sig upplysningar om vad de olika folkrättsliga övervakningsorganen sagt om Sverige, å ena sidan, samt om Finland och Kanada, å andra sidan (Sydafrika är inte med i något med de övriga länderna gemensamt konventionsarrangemang), särskilt när t.ex. FN:s ESKkommitté i sin fjärde och femte avslutande åsikt av år 2006 blivit mera kritisk gentemot förverkligandet av ESK-rättigheterna i Kanada än vad den var i den mycket positiva tredje avslutande åsikten av år 1998. Vad gäller Europarådets ES-kommitté hade en större användning av dess slutomdömen varit att rekommendera, i synnerhet som ES-kommittén kommenterat förverkligandet av de sociala rättigheterna i både Sverige (kritiken som framfördes i ESkommittén i slutsatserna år 2006 gav egentligen svaret för hur kommittén hade avgjort EG-domstolens Försterfall) och Finland och kommenterat även den finska grundlagens 19 § i positiv anda samtidigt som kommittén framfört en viss kritik. En grundlagsbestämmelse om sociala rättigheter behöver nödvändigtvis inte i sig innebära att ”allting blir bra”, utan det är tillämpningen av konventionen som är avgörande.

på statsförfattningens nivå diskuterades i Sverige före och efter andra världskriget och att de infördes på folkrättens nivå efter kriget för att sedan söka sig ner till den nationella nivån efter 1980-talet. I själva verket stiftades de första europeiska statsförfattningsrättsliga bestämmelserna om sociala rättigheter redan på 1920-talet. Den östeuropeiska statsförfattningsutvecklingen efter 1989 innehåller flera exempel på socialrättsliga normer. Läsaren blir således inte underrättad om den lagstiftningsstrategi som olika länder utnyttjat för att nå fram till en viss formulering av sociala rättigheter. Däremot är det lätt att förena sig med författaren om att det sker rättsliga ”utbyten” mellan den nationella nivån och den folkrättsliga nivån, och det förefaller som om denna påverkan var både kontinuerlig och ömsesidig. Del III diskuterar sociala rättigheter i folkrätten, främst med tanke på FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna och konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, Europarådets sociala stadga och europeiska människorättskonventionen. Del IV öppnar upp det EG-rättsliga perspektivet på sociala rättigheter. I dessa delar behandlas dels det allmänna förbudet mot diskriminering, dels de mera specifika sociala rättigheterna. Den särskilda fokuseringen ligger på hur domstolsväsendet hanterat bestämmelser om icke-diskriminering inom det sociala området och bestämmelser om innehållsmässiga sociala rättigheter inom området för rätten till socialt bistånd, till hälsa och till bostad. Med tanke på den komparativa metoden finns här

både horisontell komparation mellan rättsordningar på samma nivå (Sverige, Finland, Kanada och Sydafrika samt EU/EGrätt12) och vertikal komparation mellan rättsordningar på olika nivåer (folkrätt och nationell rätt).
    När det gäller icke-diskriminering inom det sociala området verkar tolkningarna vara tämligen enhetliga och peka ut ett tillämpningsutrymme som ligger utanför de traditionella medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna. Diskrimineringsförbudet förefaller vara den gemensamma nämnaren mellan de olika rättsordningarna, särskilt de utomnationella, och det syns att diskrimineringsförbudet i regel även tillämpas på sociala rättigheter. Läget är dock mera varierande när det gäller de materiella sociala rättigheterna, även om det står helt klart att dylika kodifierats i de olika rättsordningarnas konstitutionella dokument och inom de folkrättsliga dokument som avhandlingen baserar sig på. Det som uppenbarligen av misstag bortfallit när det gäller folkrättslig reglering är de nordiska konventionerna om social trygghet. Dessa nordiska strukturer har existerat sedan 1950- och 1960-talen och antar uttryckligen ett ickediskrimineringsperspektiv.13Författarens

 

12 Primärrätten i grundfördraget kan anses utgöra en reglering som motsvarar statsförfattningsrättsliga normer i ett lands grundlag, medan EG-förordningarna och t.ex. direktivet 2004/38 utgör sekundärrätt och är därmed jämförbara med vanlig lagstiftning i medlemsstat som Sverige. Författaren är därför inte trogen sin avgränsning som är gjord med avseende på materiell lagstiftning, i varje fall för Sveriges del, men uppenbarligen inte för EU:s del. 13 Konvention om social trygghet, 15 maj 1992 (ursprungligen konven-

 

påstående att förekomsten av ett socialt Europa grundar sig helt på medlemsstaternas egna välfärdssystem gäller i Norden för de nordiska ländernas vidkommande sedan 1950-talet. Detta är fallet även beträffande sådana personer som inte är arbetstagare eller knutna till arbetstagare, vilket egentligen går längre än EU-reglerna. Analysen av EG-rätten inom området för sociala rättigheter får mycket utrymme, vilket kan motiveras t.ex. med tanke på det vid disputationstidpunkten nära förestående ikraftträdandet av det s.k. Lissabonfördraget, eller dels fördraget om Europeiska unionen, dels fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Grundrättighetsstadgan, som nu blivit bindande EU-rätt, verkar inte genom artikel 34 om social trygghet och socialhjälp förändra i någon större utsträckning den juridiska ram som sedan tidigare gäller för Europeiska unionens medborgare. Vad gäller socialtjänster är utgångspunkten den att en individ från en annan medlemsstat bör klara sig själv i vistelsestaten utan att ligga denna stats sociala trygghetssystem till last. Rätten enligt artikel 35 i

 

tionen om social trygghet den 15 september 1955; likställdhet), Konvention om socialt bistånd och sociala tjänster, 14 juni 1994 (likställighet av nordiska medborgare, art. 4: materiella rättigheter, t.ex. utvidgad rätt i jämförelse med EU att få socialt bistånd (art. 6), flytta till annat nordiskt land för långvarig hälsovård under förutsättning att personen har särskild anknytning till det landet (art. 9), handikappades möjlighet att i gränsområdet resa över till annat land, skydd mot att bli hemskickad (art. 7), etc.), Konventionen om social trygghet, 18 augusti 2003 (anpassar det nordiska samarbetet till EG-förordningen 1408/71 och till frågan om tredjelandsmedborgare).

grundrättighetsstadgan att få hälsovård enligt nationell lagstiftning och nationell praxis verkar inte heller genomgå någon större förändring. Behörigheten att stifta lag om hälsovårdstjänster och anordna sådana hör till medlemsstaterna. EG-domstolen har dock med utgångspunkt i gemenskapsfördraget och bestämmelserna om fri rörlighet skapat en stark rätt till hälsovårdstjänster i EU-medborgarens vistelsestat eller i den medlemsstat till vilken EU-medborgaren väljer att resa för dylika tjänsters skull, något som kan anses vara en central och mycket viktig rättighet för den som behöver vård.

 

4. Resultat
Med utgångspunkt i frågorna i inledningen jämte de komparativa tilläggsfrågorna meddelas i det avslutande kapitlet vissa svar som även bör uppfattas som kritiska synpunkter med avseende på Grundlagsutredningens mandat (kanske även implicit gentemot utredningens förslag): 1. Ett generellt diskrimineringsförbud i regeringsformen i kombination med utökade tolkningsmöjligheter för domstolarna skulle behövas för att erbjuda åtminstone ett indirekt skydd för sociala rättigheter såsom de är förankrade på den vanliga lagstiftningens nivå; 2. Inom området för sociala rättigheter kan det uppkomma situationer som leder till att det faktiska skydd som en rättighet erbjuder kan minskas, men man borde införa regler som inte tillåter dylika försämringar, dvs. ett försämringsförbud; 3. Äganderättens betydelse för de sociala rättigheterna borde dryftas; 4. Mot bakgrunden av att vissa länders grundlagar stiftats på 1990-talet med bl.a. folkrättsliga

sociala rättigheter som förebild finns det inget i den konstitutionella rätten som hindrar att sociala rättigheter ges en mera framträdande ställning. Sammantaget kan man således komma till den slutsatsen att det vore önskvärt att införa individuella sociala rättigheter i regeringsformens 2 kapitel; 5. Om inte detta är möjligt, kunde åtminstone vissa allmänna rättsprinciper, såsom proportionalitetsprincipen, skrivas in i regeringsformen med en förväntning om att domstolarna tillämpar dem på ett sätt som inte är alltför olikt deras tillämpning inom folkrätten och EG-rätten. Den första rekommendationen beträffande icke-diskriminering föranleder emellertid frågan om diskrimineringsförbudet alls är en social rättighet? Kanske inte, och även om det kunde anses vara en social rättighet, så är det på sin höjd indirekt verkande. Den slutsats som dras i avhandlingen att man borde införa ett allmänt diskrimineringsförbud verkar således ganska ”tunn” eller intetsägande med tanke på de sociala rättigheterna. Till exempel så är det kanadensiska Eldridge-fallet kring teckenspråkigas rätt till tolktjänster viktigt ur ett ickediskrimineringsperspektiv, men det är inte klart på vilket sätt fallet är viktigt för specifika sociala rättigheter (vilka ju inte ingår i den kanadensiska statsförfattningen, men vilka ofta tryggats på provinsnivå). Frågan är om någon av de analyserade rättsnormhelheterna förutsätter att uttryckliga bestämmelser om sociala rättigheter införs i den svenska regeringsformen, dvs. förutsätter de eller behövs det mot dessas bakgrund statsförfattningsrättsliga normer

om sociala rättigheter (de tre nationella rättsordningarna, dvs. Finland, Kanada och Sydafrika, gör givetvis inga sådana anspråk)? Svaret torde vara negativt. Folkrätten är vanligtvis inte intresserad av den normativa nivå på vilken den inomstatliga regleringen sker och förutsätter därmed inte statsförfattningsrättsliga regler. Huvudsaken är att rättigheten tryggas i materiellt avseende, men härvid kunde en uppsättning starkare sociala rättigheter etablerade i regeringsformen bidra med att konstant påminna både lagstiftaren och lagtillämparen om de skyldigheter som det allmänna påtagit sig inom detta område både nationellträttsligt och folkrättsligt. Kodifieringen av sociala rättigheter i regeringsformen skulle därför enligt min uppfattning endast sekundärt äga rum mot bakgrunden av folkrättsliga föreställningar och primärt med anledning av att de varit närvarande i rättsordningen så länge och på ett så grundläggande sätt att de kan registreras i statsförfattningen som uttryck för (bestående) nationella värderingar.
    EU/EG-rätten kräver inte heller någon kodifiering på statsförfattningens nivå, för den fungerar autonomt och slår ut varje nationell regel som står i strid med den oberoende av normativ nivå. Det som man enligt min uppfattning kunde framföra i förhållande till EU/EG-rätten är att en bestämmelse om sociala rättigheter i regeringsformen kunde politiskt sett fungera som ett argument vid förhandlingar om nya rättsakter inom EU samtidigt som man eventuellt kunde tänka sig dylika normer i Solange-konstruktioner som försvar av den svenska välfärds-

modellen inför EU:s harmoniseringstryck. Denna diskussion förs dock inte i avhandlingen. I själva verket kan man i stöd av undersökningen undra hurudant ett sådant paragrafförslag kring sociala rättigheter skulle vara som författaren ville införa i regeringsformens andra kapitel. Avhandlingens tematik är mycket aktuell och angelägen. Avhandlingens utförande är på en god nivå och behandlingen av de olika ämnesområdena är rik på detaljer och tolkningar. Användningen av rättsfall från de olika rättsordningarna och de folkrättsliga övervakningsorganen är omfattande.14 Hantverket är på det hela taget gott, även om en ytterligare korrekturomgång behövts.15 I ett omfattande, mångdimensionellt och mångfacetterat arbete som detta finns oundgängligen saker som man kan kritisera och problematisera, men den kritiken förtar inte arbetet sitt värde. Det är

 

14 Europeiska människorättsdomstolens fall Nasri v.
Frankrike av år 1995 saknas dock, även om det kunde ha erbjudit en intressant jämförelse med det kanadensiska fallet Baker v. Canada och även med skälighetsbedömning i fallen Grootboom och TAC från Sydafrika. EMRD:s fall Hatton and others v. UK (flygtrafik från Heathrowflygfältet under nattetid) används som ett positivt exempel på förverkligandet av sociala rättigheter, men i målet konstaterades inte något brott mot art. 8. Däremot framförde EMRD som sin åsikt att Hattons ju alltid kan sälja sitt hus och flytta bort, vilket inte låter väldigt övertygande utifrån ett socialrättsligt perspektiv. 15 En del ord saknas, vissa termer används felaktigt (t.ex. retrogressive/försämrande i betydelsen retroaktiv) eller missvisande (justiciability/prövningsbarhet uppenbarligen i betydelsen utkrävbarhet både inför domstol och myndighet) och böjningsformen av termen ”traktat” är ofta felaktig.

fråga om en bra, gedigen och förtjänstfull undersökning.
Markku Suksi