Det allmännas vårdplikt vid custodia

 

 

Av universitetslektor JAKOB HEIDBRINK

I artikeln undersöks det allmännas ansvar för enskild egendom som det allmänna har om hand (ansvar för custodia). Det konstateras att myndigheter inte har något strikt, utan endast ett culpaansvar med omvänd bevisbörda (presumtions- eller exculpationsansvar). Innehållet i culpaansvaret fastställs med ledning av den omhändertagna egendomens egenskaper.

 

1. Inledning
Det allmänna kan omhänderha enskilds egendom i två principiellt olika grupper av situationer. Dels kan det allmänna genom utövande av myndighet sätta sig i besittning till enskilds egendom genom beslag eller annat tvångsvist omhändertagande. Dels kan det allmänna omhänderta enskilds egendom som led i mer servicebetonad verksamhet, såsom polismyndighets omhändertagande av hittegods enligt lag (1938:121) om hittegods [hittegodslagen]. Med avseende på det allmännas ansvar för den omhändertagna egendomen kan dessa två typer av situationer tänkas böra behandlas olika, i det att det i den första situationsgruppen är tal om tvångsvisa ingripanden mot en enskild person och dennas egendom, medan det i den andra gruppen är tal om att leverera en service till allmänheten. Det skulle måhända inte vara uppseendeväckande om situationer då egendom tvångsvis omhändertagits med avseende på det allmännas vårdplikt behandlades strängare än situationer i vilka det allmänna i grunden presterat en service åt allmänheten.
    Då jag tidigare lanserat tesen att ansvaret för omhändertagen egendom i svensk rätt är enhetligt, utgör därför det allmännas ansvar en prövosten för tesen. Denna prövosten har dessutom den fördelen att den kan avgränsas till att gälla rent utomobligatoriska situationer, alltså situationer i vilka kontraktuellt färgade lojalitetsförpliktelser inte riskerar att skymma utsikten mot det centrala. Förevarande artikel skall därför behandla myndighets ansvar för omhänderhavd egendom.1

2. Fundamentala utgångspunkter
2.1 Det allmännas principiella ansvar för custodia
I de flesta fall då det allmänna omhändertar enskilds egendom stadgas förvisso om någon form av vårdplikt, men denna är inte särskilt

 

1 I detta ansluter förevarande artikel till min tidigare artikel om custodia i rent utomkontraktuella situationer; Jakob Heidbrink, Utgångspunkten för ansvar för annans lösöre (custodia) i straff- och skadeståndsrätten, TfR 4/2009 s. 577 [nedan Heidbrink, Custodia]

sanktionerad. Således stadgas i exempelvis 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken att beslagtagen egendom skall väl vårdas, men det finns ingen sanktion i rättegångsbalken för försummelser av denna skyldighet. Bestämmelsen och dess motsvarigheter på annat håll sanktioneras istället genom stadgandet om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
    I förarbetena till skadeståndslagen diskuteras det allmännas ansvar för omhändertaganden av enskilds egendom.2 Departementschefen uttalade att det allmänna som huvudregel bör svara på samma sätt som en privat depositarie, men att det för speciella fall skulle kunna tänkas att ansvaret bör svara strängare än så. Frågan är alltså huruvida utvecklingen efter skadeståndslagens tillkomst inneburit att ett strängare ansvar tillämpas i någon eller några situationer.
    På flera håll i litteraturen anförs att ansvaret i dessa situationer liknar det privaträttsliga ansvaret för deposition. Bengtsson uttalar att custodieansvaret vilar på en ordinär culpabedömning, låt vara att statens ansvar processuellt kan vara förstärkt med en presumtion för att vållande förekommit (och alltså utgör ett presumtionsansvar).3 Även Hellner och Radetzki skriver att de fel som kan tänkas förekomma vid myndigheters ingripanden ofta ligger nära de som kan förekomma i privat verksamhet.4 Jan Kleineman har särskilt uppehållit sig vid myndigheters ansvar för custodia.5 Efter att ha diskuterat några rättsfall konstaterar han att ”skillnaden mellan det rent privaträttsliga ansvaret och det allmännas ansvar inte i någon större utsträckning är framträdande.”6 Han jämför vidare myndigheternas ansvar med det ansvar som åvilar juridiska personer och uttalar sammanfattningsvis att det allmännas ansvar i dessa situationer inte på något särskilt sätt skiljer sig från ansvaret allmänt för juridiska personer.7 De här refererade uttalandena innebär alltså att åtminstone vad gäller omhänderhavd egendom — custodia — myndigheters och privata aktörers ansvar är detsamma. Någon egentlig skillnad vad avser culpabedömningen tycks inte finnas. Detta resultat utgör utgångs-

 

2 Prop. 1972:5 s. 357 ff. 3 Bengtsson, Skadestånd I, s. 324 ff. Bengtsson hänvisar dock också till praxis som enligt hans mening indikerar att bedömningen är strängare än vid andra culpabedömningar. Den praxis som Bengtsson åberopar har endast delvis kunnat identifieras med hjälp av de uppgifter han lämnar. Det har endast varit möjligt att identifiera de av Bengtsson åberopade avgöranden av Rikspolisstyrelsen. Dessa visar dock enligt min mening inte att ”vållande inte […] förekommit”, utan besluten grundas på att Rikspolisstyrelsen inte kunnat klarlägga hur den i ärendet aktuella skadan uppstått, eller med andra ord på det med custodia förknippade presumtionsansvaret. 4 Jan Hellner, Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, Sjunde upplagan, Norstedts Juridik, Stockholm 2006 [nedan Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt], s. 455 5 Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar — offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 1991/92 nr 1 s. 63 [nedan Kleineman, Skadeståndsansvar] 6 Kleineman, Skadeståndsansvar, s. 71 7 Kleineman, Skadeståndsansvar, s. 82

punkten för följande undersökning av culpabedömningens närmare innehåll: speciella hänsyn till att det här rör sig om offentliga ansvarssubjekt kommer inte att tas.

 

2.2 Legal och faktisk custodia
Det är inte givet att den som står ansvar som custor också fysiskt innehar egendomen. Min tentativa hypotes avseende det vid custodia gällande besittningskravet är att custorn ”snabbt, säkert och något så när obehindrat [skall kunna] sätta sig i omedelbar kontroll över föremålet över vilket besittning utövas”.8 Detta innebär att något krav på direkt och omedelbar besittning inte ställs. Terminologiskt kan man göra en skillnad mellan den som har bestämmandemakt över föremålet och den som faktiskt utövar den direkta och omedelbara besittningen genom att kalla den förra den legala, den senare den faktiska custorn.
    För att det allmänna skall anses utgöra någon custor över huvud taget, måste det ha uppträtt som custor på något sätt, antingen genom ett beslut om omhändertagande eller rent faktiskt genom att det allmänna tagit besittning till godset.9 Dess företrädare måste alltså åtminstone på något sätt gjort anspråk att få bestämma över egendomen.10 Endast det faktum att en skada uppstår i sammanhang där det allmänna uppträder räcker inte ensamt för att utlösa ansvar.11 Det allmänna kan samtidigt inte undgå ansvar som legal custor genom att anlita en faktisk custor.12 Staten bär alltså ansvaret gentemot ägaren

 

8 Jakob Heidbrink, Custodia, s. 588 9 Jfr NJA 1989 s. 607. Fallet gällde pengar som förkommit i samband med en husrannsakan. Ägaren till pengarna gjorde gällande att staten var ansvarig för de förkomna pengarna. Domstolarna fann att fel eller försummelse inte förekommit från polismyndighetens sida. Pengarna hade inte beslagtagits och statens företrädare hade inte heller på annat sätt gjort anspråk på rätten att få bestämma över hur det skulle förfaras med pengarna. Staten hade således inte fått någon som helst relation till pengarna. 10 Detta följer också av NJA 1950 s. 5, där avgörande för hovrättens av Högsta domstolen fastställda bedömning var att varuägaren inte hade någon rätt över huvud taget att under tullbehandlingen ta befattning med godset. 11 Jfr Skatteverkets rättsinformation C 24/05. Här rörde frågan Kronofogdemyndighetens ansvar för egendom som efter en avhysning genom myndighetens försorg flyttats till ett magasin och där lagrats. När gäldenären ville avhämta sitt bohag, kunde detta inte återfinnas. Gäldenären stämde staten med yrkande på ersättning för förlusten. Svea hovrätt uttalade att statens ansvar enligt den på situationen tillämpliga 16 kap. 6 § 1 st. utsökningsbalken inte sträckte sig längre än till att för gäldenärens räkning ombesörja transport och förvaring av egendom som gäldenären själv inte kan ta omhand. Gäldenären har rätt och möjlighet att när som helst hämta ut sin egendom, medan Kronofogdemyndigheten inte har någon rätt att bestämma över egendomen efter att transporten är avslutad och egendomen överlämnats till förvaring. Kronofogdemyndigheten gör alltså från den tidpunkt då godset är inlagrat inte längre anspråk på att få bestämma över det. Därmed slutar det allmännas ansvar. 12 Jfr NJA 1989 s. 191 Målet gällde en med kvarstad belagd segelbåt som under vintern upplagts på ett privat varv och där skadats. Fråga var bland annat i vilken utsträckning som det allmänna svarar för andra aktörers åtgärder med omhändertagen egendom. I denna fråga uttalade hovrätten i sin av Högsta domstolen fastställda dom: ”Beträffande frågan om statens ansvar vid anlitande av självständiga medhjälpare är i förevarande fall att beakta, att vården av båten visserligen anförtrotts

 

till ett beslagtaget föremål under den tid detta omhänderhas för det allmännas räkning, även om den faktiska vården anförtrotts någon tredje part.13 Detta innebär att det i vart fall inte är den faktiska custorn ensam som svarar gentemot ägaren för skador som uppkommer under den tid custodian varar. Det lämnar dock i förekommande fall öppet frågan om ansvarfördelningen mellan custorerna.
    Eftersom ägaren av praktiska skäl i de flesta fall torde föredra att vända sig mot staten och dess djupa fickor istället för att vända sig mot en privat part, är det svårt att i rättspraxis hitta klara svar på frågan om ansvarsfördelningen mellan det allmänna som legal och en faktisk custor. Det som krävs skulle vara rättsfall om återkrav från staten mot den faktiska custorn eller ett fall i vilket ägaren vänt sitt anspråk direkt mot den faktiska custorn. Veterligen finns inget sådant rättsfall publicerat.14 Den slutliga ansvarsfördelningen mellan det allmänna som legal custor och faktiska custorer kan alltså inte med säkerhet fastställas.15 Jag anser dock principiellt att det bör vara möjligt för staten att utöva regress mot den faktiska custorn. De allmänna reglerna om custodia adresserar faktiska såväl som legala custorer. Vård av beslagtagen egendom utgör inte någon kärnverksamhet för myndigheterna, vilket innebär att det allmänna genom utövande av regress inte övervältrar kostnader som skattebetalaren skall bära på enskilda rättssubjekt. Någon egentlig rättsteknisk eller rättspolitisk anledning att låta en faktisk custor slippa ifrån ansvaret för vården av egendomen kan jag inte heller se. Regressrätten bör med denna argumentation avse hela det belopp som staten utgivit.
    Det innebär att det allmänna, när det omhändertar egendom som custor, är primärt ansvarigt för egendomens vård även i de fall där den faktiska vården anförtros någon tredje part. Det allmänna bör dock i förekommande fall ha möjlighet att utöva regress avseende sina kostnader mot den faktiska custorn, som således i sista hand blir ansvarig för vården av custodiegodset. Med denna tolkning ligger det

varvet, men att vården utövats för statens räkning och ingått som ett led i dess myndighetsutövning. Med hänsyn härtill och på skäl TR:n i övrigt anfört finner HovR:n att staten har att svara för fel eller försummelse hos varvet i fråga om vården av båten […].” 13 Jfr också Justitiekanslerns beslut i ärende 1248-90-40 under Riksskatteverkets bedömning av ärendet 14 Det finns ett fall — NJA 1949 s. 298 — i vilket den skadelidande, när postverkets ansvar var begränsat, utan framgång försökte att utfå överskjutande förlust från det privata rederi som hade transporterat kärandens paket. Frågan handlar dock om anspråkskonkurrens mellan kontraktuella och utomkontraktuella anspråk, och postverket uppträdde som avtalspart, inte som statlig myndighet. Av fallet kan alltså inga slutsatser dras i förevarande avseende. 15 I ljuset av viss annan rättspraxis avseende statens möjligheter till regress för myndigheters kostnader kan i och för sig betvivlas huruvida staten har någon regressrätt över huvud taget. Jfr NJA 1950 s. 610, NJA 2004 s. 566 och NJA 2001 s. 627. Det kan dock sägas att dessa rättsfall rör kärnan i myndigheternas uppgifter. Vårdplikten avseende omhändertagen egendom utgör däremot en incidens av myndighetens fullgörande av sina uppgifter, inte någon direkt och central uppgift för myndigheten.

allmännas ansvar för omhänderhavd egendom — och enskildas ansvar för egendom som omhänderhas å det allmännas vägnar — väl i linje med min tes om att det finns ett allmänt och tämligen enhetligt ansvar för custodia i svensk rätt.16

3. Polisen som custor
3.1 Inledning
Polisen kan i olika sammanhang komma i situationen att den omhändertar enskild egendom, eller med andra ord att den blir custor. Situationerna sträcker sig från beslagtagande av egendom enligt 27 kap. rättegångsbalken via omhändertagande av sjöfynd enligt 1 § lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd och 1 § förordning (1984:985) om handläggningen av ärenden rörande sjöfynd, till ärenden enligt 2 § lag (1938:121) om hittegods. Situationerna sträcker sig med andra ord från området för högst påtagliga myndighetsingripanden (beslag) till området där polismyndigheten närmast fyller en samhällelig servicefunktion (hittegods).
    Ser man på Polisens egna föreskrifter och allmänna råd, faller detta vidsträckta område sönder i de två olika grupper av fall som nämndes redan inledningsvis i denna artikel, nämligen dels å ena sidan beslagtagande och andra besläktade ingripanden, dels å andra sidan omhändertagande av gods enligt bestämmelser om upphittad eller kvarglömd egendom. Således regleras beslagssituationer och därmed besläktade fall i 1 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar17, medan Rikspolisstyrelsens allmänna råd 650-2 angående hantering m.m. av hittegods18 avser just hittegods och därmed besläktade situationer. Även här skall därför skiljas mellan dessa två situationer.
    Båda områden regleras i de allmänna råden så att en figur står i centrum för uppmärksamheten och att andra, besläktade, figurer regleras i anslutning till den prototypiska situationen. För ingripandesituationerna utgör beslag den prototypiska åtgärden; för servicesituationerna utgör hittgodslagen det typiska fallet. Här nedan skall först reglerna om vårdplikt avseende beslagtagen egendom undersökas, varpå följer en undersökning avseende förfarandet med hittegods.

 

 

16 En intressant fråga är naturligtvis om och i så fall i vad mån det allmännas vårdansvar skiljer sig från den faktiska custorns vårdansvar. I de fall där den faktiska custorn står i ett särskilt förhållande till det allmänna, kan diskrepanser uppstå mellan det allmännas och den faktiska custorns ansvar. Hithörande frågor bör dock lämpligen behandlas som en aspekt av regressreglerna. När regressreglerna behandlas, måste också uppmärksammas de särskilda spärregler som gäller vid anspråkskonkurrens mellan kontraktuella och utomobligatoriska anspråk (jfr NJA 2007 s. 758). Dessa frågor faller således utanför ramen för förevarande artikel. 17 RPSFS 2000:56 18 RPS AR 650-2

3.2 Beslag
3.2.1 Inledning
Det finns inga särskilda bestämmelser i rättegångsbalken om statens ersättningsansvar i det fall att förvarad eller beslagtagen egendom skulle skadas, förstöras eller tappas bort. Istället måste frågor av detta slag bedömas med utgångspunkt i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. De nedan diskuterade rättsfallen utgår därför från denna bestämmelse.
    Enligt 27 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken kan beslagtagen egendom lämnas kvar i innehavarens besittning.19 Enligt stadgandets andra stycke får innehavaren i detta fall — och förutsatt att egendomen inte förseglats — också nyttja egendomen. Stadgandet innebär att beslagtagen egendom väl kan vara i en enskild custors faktiska vård. I enlighet med det ovan sagda har det allmänna i dessa fall det legala custodieansvaret från tidpunkten för beslaget och är gentemot ägaren ansvarigt i samma mån som den faktiska custorn. Väljer ägaren att vända sig mot det allmänna i ett fall där den faktiska custorn givit upphov till skadan, har det allmänna regressrätt mot den faktiska custorn. Det slutliga ansvaret stannar alltså hos den faktiska custorn.

 

3.2.2 Vårdpliktens innehåll
3.2.2.1 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken och dess förarbeten
Den mest fullödiga och ändå mycket knapphändiga beskrivningen av vårdpliktens innehåll i rättegångsbalkens egna bestämmelser finns i 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken20, som lyder:

 

Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed.

 

Med andra ord föreligger en skyldighet att bevara egendomen i samma tillstånd som när den togs i beslag. Vidare följer av ordalagen en skyldighet att veta var egendomen finns (”att det icke förbytes”) och att tillse att inte ”missbruk” sker med den. Vad som skall anses vara ”missbruk” går inte att utläsa av lagtexten.
    I förarbetena till rättegångsbalken sägs i princip ingenting om vårdpliktens innehåll. Det enda som sägs rör situationen då det beslagtagna föremålet lämnas i innehavarens besittning:

 

Innehavaren bör äga rätt att nyttja föremålet; dock bör förbud däremot kunna meddelas, om ändamålet med beslaget eljest skulle äventyras.21

Det sägs dock att föreskrifterna i 27 kap. rättegångsbalken ”i huvudsak” överensstämmer med innehållet i lagen den 12 maj 1933 om vissa

 

19 Samma möjlighet finns enligt 26 kap. 3a § första stycket rättegångsbalken. 20 Reglerna om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken har nyligen anpassats till reglerna om beslag, varvid vårdplikten som stadgas i 26 kap 3 a § 3 st. rättegångsbalken har utformats efter förebilden i 27 kap. 10 § 3 st. samma lag. Prop. 2007/08:68 s. 106 f. 21 SOU 1938:44, Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. II. Motiv m.m., s. 326

tvångsmedel i brottmål.22 Denna lag vilade i här relevanta avseenden i sin tur på ett inom Justitiedepartementet framtaget lagförslag som 1920 framlades inför Lagrådet för yttrande. I detta förslag stadgades i 3 kap. 6 § 3 st.:

 

Föremål, som tagits i beslag eller satts under skingringsförbud, skall så vårdas, att det ej kan förbytas, förändras eller annorledes missbrukas.23

Det är alltså i detta förslag som dagens lydelse av 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken har sitt ursprung.
    Bestämmelsen har aldrig motiverats eller diskuterats i detalj. Det enda uttalande som kunnat finnas härstammar från justitierådet Leijonhufvud och avser just det ursprungliga förslaget 1920.24 Justitierådet uttalade sig dock inte om vårdpliktens innehåll, utan endast om att den vårdplikt som i förekommande fall kan åvila enskilda vid tiden för förslaget inte var straffsanktionerad (och enligt Leijonhufvuds mening inte heller borde vara det), och att därför vårdplikten endast bör åvila myndigheten. Detta utgör ett resonemang, inte om vårdpliktens innehåll, utan om frågan vem som skall bära vårdplikten. Uttalandet har alltså ingen bäring på diskussionen här.25 Detta innebär i sin tur att förarbetena till rättegångsbalken och dess föregångare inte ger upplysning om vad som konkret skall anses följa av vårdpliktsbestämmelsen i 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken. Ledning måste alltså sökas på annat håll.

 

3.2.2.2 Myndighetsföreskrifter i anledning av bestämmelsen RP-SFS 2000:56
FAP 102-2 om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar uppehåller sig med ett undantag inte vid vårdpliktens egentliga innehåll, utan reglerar rutiner avseende dokumentation av beslagtagen egendom och dess försäljning. Dokumentationsregler finns i 2 till 6 kap. i föreskriften26 och kan på sin höjd anses utgöra en aspekt av vårdplikten, nämligen i så måtto att de skall säkerställa att egendomen vid behov kan finnas och utlämnas, vilket kan anses utgöra ett led i säkerställandet av att egendomen

 

22 SOU 1938:44 s. 323 23 Se bilaga till motion nr 80 i Första kammaren 1933 av Eliel Löfgren s. 8 ff. 24 Bilaga till motion nr 80 i Första kammaren 1933 av Eliel Löfgren s. 59 25 Det kan här konstateras att Leijonhufvuds mening dels inte fick Lagrådets majoritet med sig, dels att den inte påverkade beslagsinstitutets utformning. Man kan också påpeka att uttalandet är besynnerligt: om egendom lämnas i enskildas vård, och om man nu över huvud taget anser att ett lagstadgande om vårdplikt avseende beslagtagen egendom krävs, måste det rimligtvis finnas rättstekniska fördelar med att vårdplikten odiskutabelt åvilar också den enskilda, även om det är myndigheten som primärt ansvarar mot ägaren för vårdpliktens fullgörande. Myndigheten har, om inget annat, ett intresse av att regressvis kunna vända sig mot den faktiska custorn. I många fall torde dessutom, vilket också Leijonhufvud anger, den enskildes besittning till custodiegodset vara avtalsreglerat. Det är inte helt klart varför Leijonhufvud lägger sådan vikt på just det straffrättsliga skyddet för vårdplikten. 26 1 kap. anger vilka omhändertaganden som avses genom att ange de lagar och förordningar genom vilka polismyndigheten fått rätt att omhänderta enskilds egendom.

”icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed”. Dokumentationen utgör därmed en förvaltningsåtgärd som skall säkerställa att den egentliga vårdplikten kan uppfyllas, och kan på så sätt endast anses utgöra en vårdrelaterad åtgärd, inte någon åtgärd som direkt påverkar vården av egendomen. Jag kommer att särskilt behandla dokumentationsreglernas innebörd nedan.
    Kapitel 8 till 11 stadgar regler om kungörelse, försäljning av egendom och redovisning av influtna medel och berör således inte heller den egentliga vårdplikten. Kapitel 12 lämnar avslutningsvis det allmänna rådet att lokala polismyndigheter bör besluta lokala föreskrifter avseende förfarandet med egendom som avses i lagen. Endast i föreskriftens 7 kap. finns vissa särskilda bestämmelser om pengar, aktier, obligationer med mera som stadgar om vårdpliktens innehåll i mera konkret bemärkelse: här stadgas hur i vissa avseenden faktiskt skall förfaras med egendomen.
    Kapitlet omfattar två typer av vård, nämligen dels ett system som avser beslagtagna svenska pengar eller pengar som trätt i beslagtaget gods ställe27, dels ett system för obligationer, andra liknande värdehandlingar och utländsk valuta. Gemensamt för båda systemen är att två anställda skall förordnas att i förening kunna förfoga över egendomen.28 I övrigt gäller att pengar skall göras räntebärande och att värdepapper skall förvaras i bankfack eller annat utrymme som uppfyller motsvarande säkerhetskrav.29 Huvudsyftet i bestämmelserna tycks för värdepapprens del ligga i stöldsäkerheten. I övrigt rör det sig om att säkerställa att värdepapper och pengar skall ge den avkastning som de kan ge.
    RPSFS 2000:56 kan alltså i här relevant sammanhang sammanfattas på så sätt att polismyndighet skall noggrant dokumentera alla åtgärder som vidtas med avseende på egendom som omfattas av föreskriften. Värdepapper och pengar skall säkras mot stöld. Svenska pengar skall dessutom göras räntebärande. Detta är förstås tämligen rudimentärt och föga upplysande vad gäller frågan om vårdpliktens egentliga innehåll. Frågan är hur bestämmelserna fyllts ut i rättspraxis.

 

3.2.2.3 Rättspraxis
Frågan om statens ansvar för fullgörande av Polisens vårdplikt har i några fall prövats i rättspraxis. De flesta fallen handlar dock inte om den egentliga vårdplikten — alltså åtgärder som vidtas med godset — utan om dokumentation och om utlämnande till rätt part; dessa aspekter skall behandlas särskilt nedan. Hur Polisen faktiskt skall förfara med beslagtagen egendom under den tid denna är i Polisens besittning framgår i de flesta fall inte.

 

27 7 kap. 4 § RPSFS 2000:56 FAP 102-2 28 7 kap. 3 och 7 §§ RPSFS 2000:56 FAP 102-2. Utan att detta uttryckligen sägs kan antas att föreskriften avser att försvåra förskingringar eller andra obehöriga förfaranden med custodiegodset. 29 7 kap. 2 och 6 §§ RPSFS 2000:56 FAP 102-2

Ett av de få fall i domstol som närmare behandlar vårdpliktens innehåll är det opublicerade avgörandet i målet T 8308-01 i Svea hovrätt. Målet gällde en camper som under beslagstiden på målsägandens begäran ställts upp på en privat bilfirmas område och därifrån stulits.30 Käranden i det efterföljande skadeståndsmålet begärde skadestånd av staten för den stulna campern under åberopande att fel eller försummelse begåtts vid förvaringen av campern.
    Hovrätten fann att ”[a]vgörande är […] hur förvaringen av campern faktiskt har skett”. I detta avseende bedömde hovrätten huruvida de stöldskyddsåtgärder som vidtagits kunde anses ha varit adekvata och fann att så var fallet. Prövningen utmynnade i konstaterandet att:

 

[e]nligt hovrätten är omständigheterna sådana att staten får anses ha gjort vad som rimligen kan krävas för att skydda den beslagtagna egendomen från stöld och andra olovliga angrepp utifrån.

 

Central var alltså frågan huruvida de faktiskt vidtagna åtgärderna varit lämpliga ur stöldskyddssynvinkel, och denna fråga besvaras jakande. Härvid gjordes en inskränkning för rimlighet: hovrätten krävde inte det orimliga av statens företrädare. Med andra ord stöder detta fall tesen att myndighetens ansvar egentligen inte skiljer sig från det vanliga culpaansvar som åvilar enskilda custorer.
    I samma riktning går Justitiekanslerns beslut i ärendet JK 1987 C. 4, där fråga var om förvaringen av en segelbåt som beslagtagits i samband med att dess ägare greps. Justitiekanslerns konkreta argumentation i beslutet präglas förvisso av den numera avskaffade tidigare standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen, men torde åtminstone i viss utsträckning ännu ha aktualitet. Justitiekanslern uttalade:

 

Utredningen visar att polisen inte haft faktisk möjlighet att i anslutning till beslagstillfället lyfta båten ur vattnet, varför den satts lätt på grund. I denna situation har båten också förvarats inom inhägnat område. Även sedan båten överförts till ny förvaringsplats har den genom polisens försorg förvarats inom inhägnat område där bl.a. möjlighet fanns till bevakning. Enligt uppgift — vilket inte motsagts — har båten dagligen länspumpats på den nya förvaringsplatsen. Mot bakgrund av dessa uppgifter kan jag inte finna annat än att polisen vid förvaringen av den egendom som det varit fråga om och i den situation som förevarit gjort vad som rimligen kan begäras för att ge egendomen så god vård som möjligt.

 

Justitiekanslern betonar alltså på samma sätt som hovrätten i ovan citerade fall de rimliga krav som kan ställas i den situation som förevarit. Vilka krav som är rimliga tycks avgöras med ledning den typ av egendom det är fråga om i ärendet.

 

30 Det förelåg således (vilket var ostridigt mellan parterna) inget avtal om förvaring mellan polisen och bilfirman. I ljuset av NJA 1989 s. 191 är detta dock irrelevant, då staten svarar primärt gentemot ägaren av det beslagtagna föremålet, vilket också åberopades av hovrätten.

För vissa typer av egendom gäller därför också logiskt riktigt speciella skyldigheter för Polisen som custor. I beslutet JK 1994 C. 13 var fråga om flygbiljetter som beslagtagits. Trots propåer därom från de misstänktas sida underlät polismyndigheten att återlämna biljetterna till flygbolaget, vilket medförde att inlösendagen för biljetterna passerade och dessa förföll utan möjlighet för de misstänkta att när beslaget hävdes återfå sina pengar. Justitiekanslern påpekar i beslutet det allmännas depositarieliknande ansvar för beslagtagen egendom och uttalar vidare:

 

Det kan givetvis diskuteras hur långt vårdansvaret sträcker sig. Med tanke på hur lagtexten har utformats torde det dock få ankomma på den förvarande myndigheten att bevaka att den omhändertagna egendomens värde inte går förlorat genom t.ex. yttre påverkan. Det finns enligt min mening starka skäl att anlägga liknande synpunkter när det gäller förvaring av värdehandlingar. Skulle exempelvis tiden för inlösen av en obligation gå ut under förvarstiden torde det sålunda få ankomma på förvararen att medverka till att obligationen verkligen löses in. På motsvarande sätt bör man se på den situation som föreligger i detta fall.31

Allmänt gäller alltså att egendom skall skyddas mot att gå förlorad genom yttre påverkan. Detta utsträcks av Justitiekanslern till att gälla bevakning av värdepappers ekonomiska värde. Polisen har med andra ord en skyldighet att bevaka värdepappers förfallodag och att i förekommande fall omvandla en fordring till kontanta medel.
    I beslut den 11 februari 1999 tillerkände vidare Justitiekanslern sökanden skadestånd för att Polisen förstört ett beslagtaget utländskt körkort. Justitiekanslern konstaterade att någon rättsgrund för att förstöra körkortet inte fanns. Med andra ord får Polisen inte förstöra custodieegendom utan att det finns explicit stöd i författning för detta. Polisen har en grundläggande bevarandeplikt.
    Hittills diskuterade praxis konkretiserar alltså vårdplikten i tre avseenden. Beslagtagen egendom får inte förstöras utan att det finns stöd i författning för detta. Under beslagstiden skall egendomen säkras mot stöld. Slutligen skall dess värde bevaras och skyddas mot yttre påverkan. Vilken mera konkret vård det är fråga om, avgörs med ledning av egendomens särart. Dessa konkretiseringar av vårdplikten är generella och formuleringarna i den anförda domen och i de anförda besluten är bredare än det enskilda fallet. Den således konkretiserade vårdplikten gäller alltså alla typer av föremål. Vårdpliktens innehåll tycks således inte ha med rättsgrunden beslag att göra, utan följer istället de krav som bevarandet av den beslagtagna egendomen ställer med hänsyn till det beslagtagnas egenskaper.

 

 

31 Jfr också 7 kap. 7 § 2 st. RPSFS 2000:56 FAP 102-2, där det med avseende på hanteringen av beslagtagna värdepapper stadgas att ”[k]ontroll av eventuell vinst eller utdelning skall göras med sådana intervaller att preskription inte riskeras”.

3.2.2.4 Särskilt om dokumentation Som tidigare sagts har dokumentation inget med den egentliga vården av ett föremål att göra. Snarare utgör dokumentation en förteckning över de åtgärder som vidtagits med ett visst föremål i ett enskilt fall. Dokumentationen är alltså en spegel av vårdplikten som inte får förväxlas med själva skyldigheten att vårda egendom.
    Avseende beslag stadgas i 27 kap. 13 § rättegångsbalken bland annat att ”beslagtaget föremål [skall] noggrant beskrivas”, samt att den som drabbats av beslaget har rätt att av Polisen få bevis om beslaget. Dokumentationsskyldigheten har i några fall varit föremål för de rättstillämpande myndigheternas bedömning, dock har såvitt kunnat utrönas inte i något fall någon enskild fått ersättning av det allmänna endast på grund av att myndighetens tjänstemän slarvat med dokumentationen. Istället har bristerna renderat anmärkningar.32 Bristande dokumentation kan dock få återverkningar på det allmännas ansvar genom det presumtionsansvar som går igen med custodia. Förvisso skall presumtionsansvaret inte behandlas i förevarande sammanhang, men det kan vara värt att påpeka att den bristande dokumentationen förvisso inte kan påverka själva culpabedömningen, men däremot myndighetens möjlighet att exculpera sig. Ett exempel utgörs av Justitiekanslerns beslut JK 1985 C. 12, där fråga var dels huruvida mynt över huvud taget tagits i beslag, dels om mynt som inte kunde återfinnas när beslaget hävdes. Justitiekanslern fann att dokumentation saknades såväl avseende vilka föremål som tagits i beslag vid det i målet aktuella tillfället — somlig (oförtecknad) egendom fanns kvar vid hävande av beslaget, somlig annan egendom (däribland mynten) inte —, som avseende hur det förfarits med den beslagtagna egendomen. Eftersom möjlighet saknades att utröna vad som hade hänt, kunde inte uteslutas att mynten förkommit på grund fel eller försummelse från polismyndighetens sida. Avsaknad av dokumentation ledde alltså till att det allmänna inte kunde exculpera sig. Ärendet visar tydligt dokumentationens funktion av bevissäkringsmekanism.
    Dokumentationen — eller snarare brist på dokumentation — bör alltså inte anses utgöra någon del av vårdplikten, utan endast ett led i den bevissäkring som är nödvändig för att custorn skall kunna exculpera sig. Rättsregler och rättspraxis som rör dokumentation har således ingen bäring på vårdpliktens egentliga innehåll.

 

3.2.2.5 Särskilt om utlämnande
Utlämnande till rätt part är endast i vidaste bemärkelse en aspekt av vårdplikten avseende själva föremålet, och det kan således diskuteras huruvida ämnet bör behandlas i förevarande sammanhang. Eftersom

 

32 Se som exempel JK 1994 A. 7 och JO:s beslut den 26 september 2008 i ärende 4357-2006

frågan dock i rättspraxis behandlas i samband med statens ansvar för custodia, kan några ord vara på sin plats.

 

Beslag innebär en besittningsrubbning för visst godtaget ändamål. Om förutsättningar för beslagets bestånd inte längre är för handen skall det rubbade besittningsförhållandet återställas. Egendom skall utlämnas till den från vilken den tagits, utan att någon prövning görs om annans eventuella rätt till godset. Att någon annan gör gällande bättre rätt till egendomen eller att ifrågasättande av äganderätten förekommer är i princip utan betydelse. Domstol kan däremot om det i brottmålet förs talan om återställande av egendomen förordna att den skall utlämnas till annan än den hos vilken beslaget skett. Förundersökningsledare kan också under vissa omständigheter förordna att egendomen skall lämnas ut till annan än den berättigade. En sådan förutsättning kan föreligga om den hos vilken beslaget skett medger att egendomen utlämnas till annan eller om den som begär att utfå egendomen kan visa att han fått uppdrag från den hos vilken beslaget skett att hämta egendomen. Dessa torde vara de undantag som finns från huvudregeln.33

Denna principiella utgångspunkt har sedan det citerade JK-beslutet ändrats något. Numera gäller enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken att, om det är ”uppenbart” att målsägande eller någon som trätt i dennas ställa har bättre rätt till beslagtagen egendom, förundersökningsledaren får besluta att föremålet skall lämnas ut till henne.34 Undantaget är dock begränsat genom att det skall vara ”uppenbart” att den som begär utlämnande har bättre rätt. Propositionen talar om att det skall vara ”fullständigt klarlagt” att egendomen olovligen frånhänts målsäganden eller att den från vilken beslaget gjorts erkänner den sökandes bättre rätt eller har frånsagt sig sina anspråk på egendomen.35 Förändringen berör dock inte beslagets karaktär av besittningsrubbning och utgör endast ett marginellt avsteg från regeln att besittningen normalt skall återställas till den från vilken egendomen beslagtagits.36 Staten kan bli skadeståndsskyldig om egendom utlämnas till fel part. Härvid görs dock en culpabedömning: misstag från Polisens sida kan principiellt sett vara försvarliga. Som vanligt vid custodia är det

 

33 JK 1988 C. 5 34 Jag kan inte låta bli att reagera på den slarvigt genomförda lagtextredigeringen i paragrafen. Svensk lagtext bemödar sig numera om att vara könsneutral i det att det otympliga ”han eller hon” och ”honom eller henne” trätt i det tidigare generiska pronomenets ”han” ställe (jfr till exempel 54 § konsumenttjänstlagen). Samtidigt har dock språkvårdarna på Regeringskansliet tydligen inte uppmärksammat att demonstrativpronomenet ”denne” grammatiskt sett är en maskulin form: den generiska formen är ”denna” (jfr Svenska akademins ordbok på www.saob.se under uppslagsordet ”denne”). Misstaget är inte isolerat, utan upprepas bland annat i prop. 2008/09:88 Ny kommissionslag samt har överlevt alla lagtextredigeringar in i den lag som trätt i kraft den 1 oktober 2009 (jfr bland annat 2, 3 och 4 §§ kommissionslagen). 35 Prop. 2002/03:17 s. 41 f. 36 Se också Justitiekanslerns beslut den 7 oktober 2003 i ärende 1476-01-40 och den 10 september 2004 i ärende 2226-03-40

därvid custorn — Polisen — som har bevisbördan för att culpa inte förekommit, eller med andra ord att misstaget varit försvarligt.37 Det mest slående i reglerna avseende utlämnande av beslagtagen egendom är att de återspeglar samma rättspolitiska överväganden som ligger bakom det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för enskilda avseende utlämnande av custodieegendom.38 Ett enskilt rättssubjekt får enligt 10 kap. 4 § brottsbalken inte vägra lämna ut custodiegods till den berättigade och bär också ett skadeståndsrättsligt ansvar när egendomen försvunnit i custorns vård. Det allmänna behandlas alltså i detta avseende inte på något annat sätt än enskilda rättssubjekt. Beslag utgör således ett begränsat avsteg från besittarens rätt till egendomen, men följer i övrigt samma materiella regler som andra lovliga och olovliga omhändertaganden av annans egendom. De anförda besluten avseende statens ansvar för korrekt utlämnande av beslagtagen egendom förtätar alltså de allmänna reglerna om ansvar för custodia.

 

3.3 Hittegods
3.3.1 Författningar och allmänna råd
Hittegods skall enligt 2 § 1 st. hittegodslagen väl vårdas. Vad denna bestämmelse skall anses innebära, framgår inte av lagen och inte heller av den därtill anslutande kungörelsen (1938:677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods. Förarbetena ger inte heller någon upplysning.
    Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd angående hantering av hittegods m.m. (RPS AR 650-2). Det är lite osäkert vilket tillämpningsområde som dessa allmänna råd skall anses ha. I rådens punkt 1 nämns en mängd olika författningar, medan det i de därefter följande punkterna konsekvent talas om hittegods och hittegodslagen. Det finns vidare en hänvisning till andra författningar än hittegodslagen i rådens punkt 2.1, första stycket in fine, och, beträffande sjöfynd, till RPSFS 2003:339 i punkt 2.1, fjärde stycket. Mot denna bakgrund måste antas att de allmänna råden avseende hittegods har en i princip utfyllande funktion avseende omhändertaget gods som inte utgör hittegods. Råden måste antas utgöra lex generalis i förhållande till eventuella särskilda bestämmelser i andra författningar, vilket också skulle förklara författningshänvisningarna under punkten 1. I de uppräknade författningarna har inga uttalanden avseende vårdpliktens konkreta innehåll kunnat hittas.40 Några från råden avvikande särbestämmelser tycks alltså inte finnas. Förevarande

 

37 Justitiekanslerns beslut den 10 september 2004 i ärende 2226-03-40 38 Jfr Heidbrink, Custodia, s. 593 f. och s. 606 f. 39 Tidigare FAP 654-1 40 I RPSFS 2003:3 avseende sjöfynd behandlas i och för sig ”vård och förvaring” av sjöfynd i punkt 3.4., men där nämns endast dels att godset skall skyddas mot tillgrepp, dels att fyndet skall skyddas mot försämring. Dessa formuleringar är tämligen abstrakta och måste i det enskilda fallet utfyllas med andra kriterier.

diskussion av Polisens custodieansvar avseende hittegods är alltså representativ också för andra omhändertaganden av liknande karaktär.
    Råden innehåller i tredje punkten tämligen detaljerade regler om hur hittegods skall vårdas. Allmänt sägs i punkt 3 att ”[h]ittegods skall förvaras väl ordnat och under betryggande skydd” och att det normalt skall förvaras hos Polisen. I vissa uppräknade fall kan hittegodset lämnas i upphittarens besittning, men då skall Polisen träffa avtal med upphittaren om ”lämpliga tillämpningsrutiner”.41 Det påminns också om att ”såväl polismyndigheten som hittegodsförvarande upphittare kan drabbas av skadeståndsskyldighet” om vårdplikten inte fullgörs. Det sistnämnda uttalandet är oprecist formulerat. I den mån det avses att polismyndigheten och hittegodsförvarande upphittare samtidigt kan göra sig skadeståndsskyldiga, är detta enligt min mening felaktigt i vissa fall. Om upphittaren förvisso fullgjort sin skyldighet enligt 1 § hittegodslagen att anmäla fyndet, men inte gjort bruk av sin rätt enligt 2 § första stycket att överlämna godset till polismyndigheten och denna inte heller funnit skäl att omhänderta godset, har polismyndigheten på inget sätt gjort anspråk på att få bestämma över hittegodset. Myndigheten uppfyller därför i dessa fall inte villkoren för custodia och behöver därför inte fullgöra någon vårdplikt. Någon skadeståndsskyldighet kan alltså inte drabba Polisen i dessa fall.42 Endast om Polisen fattat beslut att omhänderta godset, men av praktiska skäl anförtrott den faktiska vården till någon annan är det Polisen som ansvarar för föremålets vård. Har den faktiska vården anförtrotts åt någon annan, kan inte polismyndigheten gentemot ägaren hänvisa till tredje mans försummelse som ursäktsgrund.43 I detta fall kan alltså Polisen gentemot ägaren drabbas av skadeståndsskyldighet, men kan normalt regressvis föra anspråket vidare mot den faktiska custorn.44 Den faktiska custorn torde också själv och direkt gentemot den berättigade svara för godsets vård, om den berättigade skulle välja att vända sig direkt mot den faktiska custorn istället för mot Polisen. I dessa fall har den faktiska custorn självfallet ingen möjlighet till regress mot Polisen.
    Bortsett från denna oprecisa formulering betonar de allmänna råden i förevarande punkt huvudsakligen ordningen i förvaringen och att förvaringen skall ske under betryggande skydd för hittegodset. Ordningen i förvaringen torde avse möjligheten att hitta och identifiera hittegodset när ägaren frågar efter det. ”Betryggande skydd” kan

 

41 Dessa rutiner utvecklas närmare i punkt 6.2 i de allmänna råden, men där sägs inget om vårdpliktens innehåll. 42 Jfr NJA 1989 s. 607 ovan under 3.2 och Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 456 43 Se NJA 1989 s. 191 44 Se om det allmänna besittningskravet vid custodia och polisens ansvar gentemot ägaren ovan. De allmänna råden implicerar dessutom att det normalt föreligger någon form av avtal mellan polisen och den faktiska custorn, och regressen kan då grundas på ett sådant avtal.

tolkas på olika sätt, men torde främst avse skydd mot stöldrisken och mot försämring i hittegodset.
    Övriga bestämmelser i RPS AR 650-2 punkt 3 uppehåller sig vid särskilda godskategorier. Således stadgas särskilda regler för gods som snabbt försämras, för djur, för gods med särskilt värde och några andra godsslag. Gemensamt för dessa regler är att de betonar kvaliteten i det utrymme eller den plats där godset skall förvaras. Exempelvis skall förvaring av husdjur ske hos lämplig fodervärd, medan explosiva varor skall förvaras i godkända utrymmen.
    Det kan sammanfattningsvis sägas att de allmänna råden detaljerar vårdpliktens innehåll med ledning av godsslaget: i grunden ligger allmänna bestämmelser om betryggande förvaring, och dessa allmänna bestämmelser fylls sedan ut av mera detaljerade bestämmelser avseende vissa godstyper. Eftersom bestämmelserna avseende hittegods också måste antas vara analogiskt tillämpliga på enskild egendom som omhänderhas av Polisen på andra grunder än att egendomen utgör hittegods, kan sägas att vårdpliktens konkreta innehåll i huvudsak bestäms, inte av den rättsgrund på vilken Polisen innehar godset, utan av godsets egna egenskaper.45

3.3.2 Rättspraxis I rättspraxis har jag kunnat hitta fyra beslut av Justitiekanslern som rör hittegods. Tre av dessa beslut rör frågan huruvida Polisen vid omhändertaganden av hittegods måste forska efter vem som äger godset. Avseende denna fråga gäller olika regler i olika situationer: medan Polisen inte är skyldig att efterforska ägaren till hittegods, måste efterforskningar ske när det gäller gods som tas omhand som led i en brottsutredning.

 

Beslutet JK 1989 C. 14 gäller frågan huruvida polismyndigheten är skyldig att efterforska ägaren till anmält hittegods. Justitiekanslern konstaterar att någon sådan skyldighet inte finns, men att det är fast ordning inom polisen att göra vissa efterforskningar.46 I Justitiekanslerns beslut den 30 december 2004 i ärende 3072-03-40 var fråga om ett liknande problem. En moped som omhändertagits av polisen hade efter mycket ytliga utredningar avseende ägarens identitet behandlats som hittegods och sålts på hittegodsauktion. Justitiekanslern fann att mopeden borde ha behandlats som stöldgods, och att polisen därför borde ha gjort mera grundliga försök att finna ägaren. Beslutet att utge skadestånd

 

45 Detta intryck förstärks tydligt i punkt 3.2.5, 1 stycket, där det påminns om att ”folköl/lättöl är färskvara med begränsad lagringstid”, och där alltså godsslagets egenskap tillmäts betydelse vid regler om vårdplikt. Här uppstår för övrigt en länk mellan reglerna om beslag och reglerna om hittegods i det att det i den nu diskuterade punkten hänvisas till lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker, vilken i 2 § första stycket hänvisar till de allmänna reglerna om beslag i brottmål. 46 Skyldighet att efterforska ägaren i brottsutredningar föreligger implicit enligt 2 § tredje stycket lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Jfr också Justitiekanslerns beslut den 30 december 2004 i ärende 3072-03-40.

till sökanden grundades alltså på att polisen försummat sina polisiära åligganden att hitta ägaren till stöldgods, inte på någon försummad vårdplikt, och kan därför inte illustrera vårdpliktens innehåll.47 Beslutet JK 1989 C.3 gällde en båt som av polisen enligt 6 § lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd på grund av sitt ringa värde utlämnats till bärgaren.48 Bärgaren hade sålt båten vidare till tredje man. Justitiekanslern fann att omständigheterna när båten upphittades inte var sådana att den borde ha behandlats som sjöfynd och tillerkände därför den ursprungliga ägaren skadestånd för sin förlust av båten. Skadeståndsbeslutet grundades alltså på klassificeringen omständigheterna vid båtens omhändertagande, inte på den (bristande) vård som kommit båten till del. Inte heller detta beslut belyser därför vårdpliktens innehåll.

 

Vid efterforskande av ägaren till omhändertaget gods — som alltså har inte med den egentliga vårdplikten att göra — gör sig olika rättspolitiska hänsyn gällande: medan det vid brottsutredningar finns ett allmänt intresse av att ägaren identifieras och återfår sin egendom, kan det vid hittegods på mycket goda grunder anses vara ägarens sak att forska efter sin egendom. Brottsutredningar är del av kärnan i Polisens verksamhet, och av denna anledning är dess skyldigheter mera omfattande. Jag anser därför skyldigheten att efterforska ägaren utgöra en incidens av den brottsutredande verksamheten, så att alltså variationerna i ansvaret vad gäller efterforskningen av ägaren inte har någon bäring på den diskussionen om vårdpliktens innehåll.49 Det enda beslut som närmare behandlar vårdpliktens konkreta innehåll är beslutet JK 1989 C. 7. Ärendet gällde en upphittad plånbok som omhändertagits av en polisman och sedan av denne lämnats obevakad på polisexpeditionens disk, varefter den förkommit. Justitiekanslern hänvisar till de allmänna råden RPS AR 650-2 och uttalandet där att värdesaker bör förvaras i värdeskåp.50 Det konstaterades att ”[h]andlingssättet utgör ett avsteg från tjänsteanvisningar och dessutom från sedvanlig aktsamhet” och skadestånd tillerkändes sökanden.51

 

47 Skillnaden i klassificeringen av egendom som hittegods eller stöldgods för också med sig olika tidsfrister vad gäller uppkomsten av polisens rätt att försälja egendomen, jämför 2 § tredje stycket lag (1974:1066) med 4 och 4a §§ hittegodslagen. Den polisiära skyldigheten att försöka hitta ägaren till stöldgods medför en i tiden mera utsträckt vårdplikt, om än inte någon förändring av vårdpliktens egentliga innehåll. 48 Rubriken till beslutet lyder: ”Hittegods; anspråk på ersättning av staten på grund av felaktig handläggning av sjöfynd”. Rubriken har således samma utgångspunkt som ovan gjorts gällande, att nämligen reglerna om behandlingen av hittegods också gäller andra kategorier av gods som omhändertas av polisen. 49 Däremot ger reglerna om efterforskande anledning att fundera på slutpunkten för ansvaret för custodia. Denna diskussion skjuts dock lämpligen upp till ett tillfälle då ansvarsperiodens slut kan analyseras över en större variation av situationer, däribland kontraktuella situationer. 50 Punkt 3.2.3 51 Med risk för att vara tröttsam vill jag påpeka att här alltså händelseförloppet kunnat klarläggas och det framstod som tydligt att detta händelseförlopp innebär culpa. När bevisläget är sådant, finns inget utrymme att tillämpa något presumtionsansvar.

Beslutet bekräftar att vårdpliktens innehåll bestäms av custodiegodsets egenskaper.

 

3.4 Sammanfattning: Polisen som custor
Polisens ansvar för custodieegendom kan sammanfattas på följande sätt. Det finns inget objektivt ansvar för custodiegods, utan ansvaret utgörs av det vanliga culpaansvaret. Bevisbördan är dock omkastad (presumtionsansvar). När polismyndigheten tagit ett föremål om hand, ansvarar den som legal custor för egendomen även om godset skulle lämnas i någon faktisk custors vård. I förekommande fall har polismyndigheten ett regressanspråk mot den faktiska custorn.
    Egendomen skall väl vårdas. I detta ligger att den skall bevaras och inte får förstöras samt att den skall skyddas mot stöld. Vidare måste rimliga krav på aktiv vård av egendomen uppfyllas. Som vid alla culpabedömningar är det närmare innehållet i dessa krav beroende på situationen, men allmänt kan sägas att kraven varierar beroende på vilken typ av egendom som det är fråga om. Värdepappers ekonomiska värde skall bevaras, plånböcker skall låsas in och djur lämnas till lämplig fodervärd. Däremot finns i materialet inget som skulle antyda att rättsgrunden för Polisens innehav av enskilds egendom — alltså huruvida det rör sig om ett något mera påtagligt myndighetsingripande eller en mera servicebetonad åtgärd — skulle ha återverkningar på vårdpliktens närmare utformning.

 

4. Tullverket som custor
Det är endast i undantagsfall som Tullverket självt kommer i sådan besittning till varor att det kan anses utgöra någon faktisk custor. Tullverket har däremot vidsträckta befogenheter att bestämma hur innehavaren av godset skall förfara med egendomen. Normalt är det dock den berättigade själv som behåller egendomen i sin faktiska vård.
    Tullverket kan därför i vanliga fall endast anses utgöra en legal custor. Eftersom verket dock inte fråntar den berättigade sin faktiska besittning, uppstår konkreta skador på godset i all regel genom den berättigades egna misstag i den faktiska vården av godset. När den slutliga skadevållaren är skadelidanden själv, kan det vanligtvis inte tänkas att Tullverkets ansvar för legal custodia blir aktuellt. I publicerad rättspraxis har inte heller något fall kunnat finnas om Tullverkets ansvar för custodia som härstammar från tiden efter Sveriges inträde i Europeiska unionen.
    Ett exempel på hur mekanismen fungerar utgörs av reglerna om införsel av varor i förordning EG/450/2008 (Moderniserad tullkodex). I art. 91 stadgas att varor som förs in till gemenskapens tullområde står under tullövervakning. Detta innebär bland mycket annat att varorna enligt art. 92(1) 1 st. måste transporteras på den rutt som Tullverket anvisat och att varorna enligt art. 96(1) 1 st. endast får los-

sas på en plats som anvisats eller godkänts av Tullverket. Tullverkets befogenheter härvidlag betyder inte att Tullverket gör anspråk på att få bestämma över hur det faktiskt förfars med varorna. Även eventuella kontroller eller provtagningar skall enligt art. 118(1) hanteras av deklaranten.
    Något som i sammanhanget kan leda till förvirring är begreppet kvarhållande, som används bland annat i 8 § lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr m.m. Begreppet kan ge intryck av att Tullverket skulle ”hålla kvar” egendomen i sin egen besittning. Så är dock inte fallet. Tullverket tar inte att hand om egendom annat än i begränsade undantagsfall, och begreppet kvarhållande avser att varor som lagts upp i ett tullager hålls kvar i detta.52 Tullager (och frizoner, vilka dock inte finns i Sverige) utgör dock inte allmänna områden i den bemärkelsen att de skulle ägas och förvaltas av Tullverket, utan utgör särskilt certifierade privata områden.53 Tullverket får alltså inte heller i dessa fall någon egen besittning till de föremål som finns i ett tullager, utan endast ett ansvar för legal custodia i det att ett visst tullager anvisats som förvaringsplats för godset i avbidan på tullbehandling.
    Enligt 17 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen) har dock Tullverket rätt att ta hand om en vara. Här kan i princip tänkas att även faktisk custodia uppstår, låt vara att varorna i normalfallet anförtros någon tredje man för faktisk vård. Varan läggs i dessa fall upp på ett tillfälligt lager och Tullverket har rätt att hålla kvar varan till dess kostnader som uppstått i samhand med uppläggningen ersatts. Denna rätt är dock begränsad av att ett omhändertagande endast får ske i syfte att kontrollera varan:

 

När kontrollen är genomförd finns alltså inte något lagligt stöd för ett fortsatt omhändertagande, såvida det inte föreligger misstanke om varusmugglingsbrott, då ett omhändertagande enligt inregränslagen kan ersättas med ett beslag med stöd av bestämmelserna i lagen om straff för varusmuggling.54

Omhändertagandet är alltså helt tillfälligt. Enligt 17 b § första stycket, andra punkten inregränslagen skall ett beslut om att en vara inte får lämnas ut upphävas om ett beslut om beslag fattas. Omhändertagandet är alltså en tillfällig åtgärd i avbidan antingen på beslag eller på återlämnande av egendomen. Det stadgas inte särskilt om något vårdansvar för egendomen under omhändertagandetiden.

 

52 Begreppet kvarhållande är svårt att få grepp om med ledning endast av lagstiftningen och förarbetena. Min tolkning här har dock med avseende på Tullverkets möjligheter att ingripa mot egendom som gör intrång i immaterialrättsliga rättigheter bekräftats av Monica Fridolf på Tullverket i Malmö i ett telefonsamtal den 17 mars 2009. 53 Jfr art. 153 och art. 156 förordningen EG/450/2008 54 Prop. 1998/99:79 s. 86.

I övrigt har tullen har tullen rätt att ta hand om enskild egendom endast genom beslag. Bestämmelser om beslag finns i lag (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen). Enligt 1 § andra och tredje styckena smugglingslagen har tullen i vissa där uppräknade fall befogenheter att förhindra, utreda och beivra brott. För min undersökning här finns de relevanta bestämmelserna i 22 till 25 a §§ smugglingslagen.
    I 22 § första stycket smugglingslagen hänvisas bara till 27 kap. 4 § rättegångsbalken. Bestämmelsen utgör alltså enligt sin ordalydelse endast en hänvisning till grunderna, inte formerna för beslag. Frågan är alltså hur bestämmelserna om beslag i smugglingslagen förhåller sig till rättegångsbalkens bestämmelser.
    I propositionen tycks förutsättas att smugglingslagen utgör lex specialis i förhållande till rättegångsbalken. Detta innebär att rättegångsbalkens bestämmelser om beslag är tillämpliga såvida inte annat stadgas i smugglingslagen. Klarast framgår denna inställning — som inte görs explicit i smugglingslagens förarbeten — av specialmotiveringen till 22 § första stycket smugglingslagen, där sägs:

 

I 27 kap. 1 § rättegångsbalken anges de allmänna förutsättningarna enligt rättegångsbalken för beslag. Dessa förutsättningar gäller även då det är fråga om beslag enligt den här bestämmelsen.55

Den enda för undersökningen här relevanta skillnaden mellan rättegångsbalkens bestämmelser om beslag och deras motsvarighet i smugglingslagen ligger i möjligheten att lämna godset i innehavarens besittning: denna möjlighet gäller enligt 23 § smugglingslagen inte på smugglingslagens område. Den möjlighet som i 23 § smugglingslagen nämns att i undantagsfall låta annan ta vård om godset avser enligt propositionen främst möjligheten att av utredningstekniska skäl låta polismyndigheten ta hand om godset.56 Med andra ord är det vid beslag enligt smugglingslagen normalt alltid företrädare för det allmänna som å det allmännas vägnar utövar custodia över den beslagtagna egendomen.
    Eftersom smugglingslagen och inregränslagen saknar självständiga bestämmelser om vårdplikt, eftersom omhändertagande enligt inregränslagen utgör ett förstadium för beslagtagande och eftersom reglerna i rättegångsbalken om beslag i alla här väsentliga avseenden också gäller för beslag enligt smugglingslagen, måste alla de välutvecklade regler som ovan beskrivits med avseende på Polisen som custor också anses omfatta Tullverket. Ingen distinktion finns alltså med avseende på custodia mellan dessa statliga myndigheter. Denna slutsats styrks också av att fallet NJA 1989 s. 19157 — som regelbundet åbe-

 

55 Prop. 1999/2000:124 s. 162 56 Prop. 1999/2000:124 s. 165, specialmotiveringen till 23 § smugglingslagen 57 Som dock avgjordes före Sveriges inträde i Europeiska unionen, alltså före det att den europeiska tullkodexen trädde i kraft på svenskt territorium.

ropas i rättspraxis om ärenden avseende Polisens beslag — i sig faktiskt avsåg tullens omhändertagande av en segelbåt som påstods ha använts som hjälpmedel vid smuggling.
    I fall av legal custodia enligt tullkodexen och därtill omedelbart anslutande bestämmelser finns som sagt ingenting stadgat om Tullverkets vårdansvar. Det kan dock knappast antas att denna tystnad i lagstiftningen skall tolkas som att här något undantag från custodieansvar skulle föreligga: det finns såvitt jag kan se ingen som helst rättspolitisk motivering att befria Tullverket från ansvar för custodia i situationer som är fullt jämförbara med Polisens omhändertagande av hittegods som faktiskt lämnas i upphittarens vård. Skall systemet på det här området vara konsekvent och koherent, krävs att ett vårdansvar gäller för Tullverket också i situationer i vilka något sådant ansvar inte särskilt omtalas.58 Tullverkets och Polisens ansvar för custodieegendom skiljer sig alltså inte från varandra.

 

5. Kronofogdemyndigheten som custor
Kronofogden kan bli custor till lösöre genom säkerställande av utmätning enligt 6 kap. utsökningsbalken. Enligt 6 kap. 2 § skall värdepapper vid utmätning tas i förvar. Vad gäller annan lös egendom gäller enligt 6 kap. 4 § att även denna skall tas i förvar eller — om den lämnas i gäldenärens besittning — förseglas eller märkas, såvida detta inte framstår som obehövligt. Egendom som inte förseglas eller märks, får — förutsatt att inte Kronofogdemyndigheten bestämmer annat — nyttjas av gäldenären.
    Förevarande artikel avser endast lösöre, alltså en underkategori till lös egendom. Vad avser lösöre annat än värdepapper, uppvisar bestämmelserna i 6 kap. 4 § utsökningsbalken uppenbara likheter med bestämmelserna om beslag i 27 kap. 10 § rättegångsbalken i vad avser möjligheterna att lämna egendomen i gäldenärens besittning, att märka och försegla den och att tillåta innehavaren att nyttja egendomen. I avsaknad av speciella bestämmelser om vårdplikt som skulle specifikt avse Kronofogdemyndigheten finns alltså ingen anledning att anta att Kronofogdemyndighetens ansvar vid utmätning skulle skilja sig från Polisens ansvar vid beslagtagande.

 

58 En invändning mot detta resonemang skulle kunna vara att tullagstiftningen numera är europeisk, och att det skulle vara olämpligt om det svenska Tullverket ansågs ha ett ansvar för custodia som sträcker sig längre än andra europeiska tullmyndigheters motsvarande ansvar. Jag tror inte att ett sådant motargument är bärkraftigt. Det finns variationer i den europeiska tullagstiftningen som beror på de olika förvaltningsrättsliga strukturerna i medlemstaterna. Finns acceptabla förvaltningsrättsliga skillnader, måste det också finnas utrymme för acceptabla skillnader i olika ansvarskonstruktioner avseende custodia. Det är inte heller så att tullbehandlingen i sig — vilket är det centrala — skulle förändras eller påverkas genom Tullverkets ansvar för custodia, utan fråga är om en ansvarsgrund när fel förekommit i ett ändå mycket specifikt avseende. Tullagstiftningens enhetlighet på europeisk nivå påverkas alltså inte av att Tullverket anses ha ett ansvar för custodia, och unifieringssträvanden kan därför inte anföras som motargument mot ett ansvar för custodia.

Kronofogdemyndigheten själv anser dock att den har ”ett i det närmaste strikt ansvar” för förvarstagen egendom.59 Uttalandet grundas på NJA 1989 s. 191 och är således inte helt korrekt: Kronofogdemyndigheten har ett vanligt custodieansvar för den egendom som omhänderhas av myndigheten. Med andra ord är Kronofogdemyndigheten i förekommande fall en legal eller faktisk custor som har ett culpaansvar för den omhändertagna egendomens vård, och detta culpaansvar går på den processrättsliga sidan igen med en omkastad bevisbörda avseende culpa när väl egendomen befinns ha skadats eller förkommit.
    Att Kronofogdemyndigheten har ett vanligt vårdansvar enligt reglerna för custodia framgår också av Justitiekanslerns beslut i ärende 1248-90-40.
    Ärendet gällde en på sommaren utmätt och säkerställd lastbil som under sammanlagt 22 månader hade fått stå utomhus och därvid försämrats. Justitiekanslern anförde i beslutet att: ”Förvaring av skrymmande egendom som har utmätts möter särskilda svårigheter. Myndigheternas möjligheter att ordna med sådan förvaring är ofta begränsade av rent praktiska skäl. Bristande praktiska möjligheter torde emellertid myndigheten få svara för före ägaren till egendomen.” Praktiska svårigheter att ordna med lämplig förvaring kan alltså inte anses vara ursäktande för att en enskild persons egendom tar skada. Detta ligger väl i linje med det som ovan sagts avseende Polisens ansvar för beslagtagen egendom: myndigheterna skall göra det som rimligt kan krävas av dem för att skydda egendom av ifrågavarande slag från skada. Att det kan vara svårt att skydda egendomen är inte allena avgörande för skadeståndsfrågan. Justitiekanslern instämde i Riksskatteverkets bedömning, som innebar att Kronofogdemyndigheten borde, när den insåg att ärendet skulle dra ut på tiden, ha övervägt att vidta åtgärder för att hejda den värdeförstöring som naturligt åsamkas ett fordon som är utsatt för vind och väder.60 Bedömningen ligger helt i linje med vad som gäller för Polisens custodieansvar för beslagtagen egendom.
    En intressant detalj i Kronofogdemyndighetens ansvar för förvarstagen egendom är att myndigheten i vissa fall anses böra — inte skola — försäkra egendomen. Under förarbetena till utsökningsbalken hade lagberedningen föreslagit att en skyldighet att hålla förvarstagen egendom försäkrad skulle explicit stadgas i utsökningsbalken.61 Departementschefen avvisade förslaget, men hänvisade till att myndigheten enligt 4 kap. 31 § utsökningsbalken har rätt att vidta sådana åt-

 

59 KMF 901 utgåva 5, Utmätning, Fritzes, Stockholm 2008, s. 108 60 Det var alltså inte så att praktiska möjligheter att skydda egendomen saknades helt, vilket Justitiekanslerns formulering kan ge intryck av, utan Kronofogdemyndigheten övervägde inte ens att skydda fordonet. Målet har uppenbara paralleller med det ovan diskuterade målet nr T 8308-01 i Svea hovrätt, där frågan gällde stöld av en beslagtagen camper. 61 Avseende detta och det följande se prop. 1980/80:8 s. 529 f.

gärder med egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tas till vara. I fall då ingen av parterna medverkar till att teckna försäkring ansåg departementschefen att Kronofogdemyndigheten ”bör” ingripa och teckna försäkring. Kostnaden för försäkringen skall enligt departementschefens mening tas ur köpeskillingen och i andra hand av sökanden, som också ansågs skyldig att förskottera kostnaden. Av diskussionen i förarbetena kan dock knappast anses framgå någon ovillkorlig plikt för Kronofogdemyndigheten att hålla custodieegendom försäkrad.62

6. Sammanfattning och diskussion: det allmännas vårdplikt
Det kan konstateras att det allmännas ansvar för omhänderhavd egendom är enhetligt. Klarast och mest detaljerade är reglerna vad avser polismyndighetens omhändertagande av egendom genom beslag. Även reglerna avseende Polisens hantering av hittegods är tämligen väl utvecklade. Vad gäller Tullverkets och Kronofogdemyndighetens är reglerna dels svårare att hitta över huvud taget, dels tämligen innehållslösa. Normalt hänvisas till reglerna om beslag och därtill anslutande rättspraxis. Detta innebär att det som gäller för Polisens ansvar som custor också måste anses gälla för Tullverket och Kronofogdemyndigheten.
    Ansvaret tycks på inget sätt präglas av att det i här aktuella situationer ofta rör sig om myndighetsåtgärder, utan bedömningen följer väl det som kan uppfattas som det normala mönstret för culpabedömningar. Myndigheterna har inget objektivt ansvar, utan bär ett culpaansvar med omvänd bevisbörda. Däri ligger att det orimliga eller omöjliga inte krävs av myndigheterna, utan att de skall göra sitt under omständigheterna bästa för att förhindra att enskild egendom skadas, förstörs eller förkommer. Vad som utgör det bästa en myndighet kan åstadkomma, avgörs bland annat av egendomens karaktär: värdesaker skall förvaras på ett betryggande sätt, annan egendom skall på rimliga sätt skyddas mot stöld, egendom som tar skada av att utsättas för vind och väder skall skyddas för väderleken, djur skall få lämpliga fodervärdar, och så vidare. Vid omhändertagandets slut skall egendomen återlämnas till den från vilken den togs och den ursprungliga besittningen till föremålet således återställas. I allt detta liknar det allmännas ansvar det ansvar som jag tidigare identifierat på grund av allmänna straff- och skadeståndsrättsliga bestämmelser. Det är över huvud taget svårt att se hur ansvar för annans egendom skall kunna konkretiseras på något annat sätt än genom egendomens karaktär och omständigheterna under vilka det förvaras, åtminstone så länge det är ansvar för culpa som gäller för förvaringen.

 

62 I kontraktuella sammanhang är en försäkringsplikt avseende custodiegods i tilltagande grad vanlig. Jfr exempelvis 6 § i den nya kommissionslagen (prop. 2008/09:88 s. 98) och RH 2002:20 (där näringsidkaren ålades en informationsplikt för fall i vilka hon inte har en i branschen sedvanlig försäkring avseende förvarad egendom).

Min hypotes är alltså fortsatt att ansvaret för custodia är enhetligt i svensk rätt, och att alltså det kontraktuella depositarieansvaret och andra kontraktuella bestämmelser inte på något mera fundamentalt sätt kommer att avvika från de här identifierade reglerna för det offentligas custodieansvar.