Är hovrätters bevisprövning konsekvent?

 

 

Av professor FRANK LINDBLAD1

Vi har analyserat samtliga nio domar av nedanstående slag från 1989–2004 avseende lagförda misstankar om sexuella övergrepp mot barn:

 


- Fällande dom i hovrätten
- Ny information tillkommer efter domen
- HD beviljar resningsansökan
- Friande dom i hovrätten

 


Vi identifierade i dessa domar 20 exempel där bägge domstolarna i samma ärende diskuterade samma bevisomständigheter utifrån samma bakgrundsinformation. Endast i ett fall gjorde man samma bedömning i bägge förhandlingarna.

 


Introduktion
JK:s utredning ”Felaktigt dömda” har initierat en livaktig debatt om bland annat rättssäkerhets- och rättstrygghetsfrågor när det gäller mål rörande sexuella övergrepp mot barn. Parallellt med — men oberoende av — denna utredning har vi arbetat med ett liknande och med utredningen delvis överlappande urval av ärenden men utifrån en annan utgångspunkt. Vårt syfte har varit att undersöka om hovrätter är konsekventa i sin tillämpning av beviskriterier. Resultaten har publicerats i tidskriften Journal of Investigative Psychology and Offender Profiling (Lindblad, Lainpelto, 2008). Redan artikelns titel avslöjar resultaten: “When superior courts reach different conclusions in the same child sexual abuse cases — is there a lesson to be learned?”. Jag kommer i det följande att kort sammanfatta studiens uppläggning och dess resultat. Jag tar också artikeln som utgångspunkt för att diskutera begreppen objektivitet och övertygelse, bland annat utifrån en text som synes ha varit av central betydelse för domstolars bedömning i sexualbrottsmål med barn som målsäganden: “Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn” av Torkel Gregow (1996).

 

 

1 Frank Lindblad är barnpsykiater och innehar en FAS-finansierad forskartjänst vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet. Han är också affilierad som professor vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet.

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 345 Studieupplägg
Vi har samlat in domar från alla fall avseende lagförda misstankar om sexuella övergrepp mot barn (<18 år) under perioden 1989–2004 med följande karakteristika:

 


- Först en fällande dom i en hovrätt
- Ny information av vikt tillkommer efter domen
- Högsta domstolen beviljar resningsansökan
- Därefter friande dom i samma hovrätt (med andra domare)

 

Totalt identifierade vi nio fall av detta slag vilket innebär att vi granskat 18 domar. 53 juristdomare har varit involverade (en medverkade i två olika fall).
    Granskningen har bestått i att vi sammanställt hur domstolarna i sina skriftliga domskäl bedömt psykologiska uppgifter med anknytning till målsäganden. För den fortsatta analysen har vi endast värderat argument där hovrätten haft likartad information i de bägge förhandlingsomgångarna. Vi har sedan jämfört bedömningarna från den första hovrättsförhandlingen med bedömningarna från den andra. För denna granskning har vi använt oss av en för studien framtagen mall som av oss utarbetats utifrån några av de kriterier som framfördes av Torkel Gregow i den redan nämnda artikeln från 1996. Denna mall innehåller olika typer av argument som rör följande teman:

 


- Trovärdighet, här definierat som individualpsykologiska förutsättningar för att varsebli, minnas och kommunicera om upplevda händelser på ett pålitligt sätt
- Eventuella indikationer på påverkan före första berättelsen om övergrepp
- Eventuella indikationer på påverkan i samband med den rättsliga utredningen
- Motiv för att berätta om övergrepp alternativt att återta sådana berättelser
- Utsagornas karaktär
- Utsagornas utveckling
- Beteende och/eller känslouttryck i samband med utredningen
- Psykiska symtom av möjlig betydelse för misstankarna

 

När vi identifierat och klassificerat hovrättens argument med hjälp av denna mall har vi i nästa steg kategoriserat argumenten som

 


- stöder övergreppsmisstankarna
- talar emot att uppgifterna skulle kunna stöda övergreppsmisstankarna
- ifrågasätter övergreppsmisstankarna
- talar emot att uppgifterna skulle kunna ifrågasätta övergreppsmisstankarna
- ger varken stöd eller ifrågasätter övergreppsmisstankarna, ”indifferenta”

 

346 Frank Lindblad SvJT 2010 Samstämmigheten mellan oss bedömare var 94 procent, vilket med andra ord innebär att vi oberoende av varandra gjorde samma kategorisering för 72 av 77 identifierade argument.
    För den metodologiskt intresserade hänvisas till originalartikeln där metodiken beskrivs mer utförligt.

 

Är detta upplägg meningsfullt?
När jag muntligen har presenterat våra resultat i olika sammanhang har jag ofta mötts av samma fråga: Men är det här verkligen intressant? Det är väl klart att man kommer fram till olika bedömningar om man har olika information — som ju hovrätterna haft i den andra jämfört med den första förhandlingsomgången? Och eftersom urvalet består av ärenden där hovrätter gjort olika bedömningar så är det väl självklart att man hittar argument som går emot varandra? Dessa kritiker har missat huvudpoängen i det metodologiska upplägget, nämligen att vi — som nämnts ovan — endast värderat argument där hovrätten haft likartad information i de bägge förhandlingsomgångarna. (Även om det inte är möjligt att med hundraprocentig säkerhet fastställa att så varit fallet så är det i regel utifrån de skriftliga domarna möjligt att göra en bedömning i detta avseende med en rätt hög grad av sannolikhet.) Den nya informationen — som föranlett resningstillståndet — betraktas istället utifrån vår metodologiska ansats som en experimentell betingelse. Uttryckt på ett annat sätt: Påverkas domstolen — i den andra förhandlingsomgången — i sin bedömning när det t.ex. gäller en utsagas detaljrikedom av att man fått ny information om till exempel ett felaktigt sakkunnigutlåtande avseende slutsatser från kroppsundersökning? Vi försöker med andra ord att värdera de tillämpade beviskriteriernas reliabilitet, det vill säga om bedömningen blir densamma vid olika tillämpningstillfällen och oberoende av vem som tillämpar dem.

 

Studiens resultat
Den målsägande var i de flesta fall en tonårig (vid polisanmälan) flicka, som berättade om allvarliga uppgivna övergrepp (samlag beskrevs i åtta fall) från en närstående. Detta urval motsvarar de typer av fall som Gregows artikel hänvisar till (s. 510, st. 3).
    Vi identifierade sammanlagt 20 exempel där bägge domstolarna i samma ärende diskuterade samma bevisomständigheter och — såvitt vi kunde bedöma — utifrån samma bakgrundsinformation om just dessa omständigheter. I 15 av dessa fall kom man till diametralt motsatt slutsats i den andra jämfört med den första omgången. I fyra fall argumenterade den ena domstolen för att uppgifterna hade betydelse för att värdera övergreppsmisstankarna (för eller emot) medan den andra framförde argument av det slag som vi kallat för indifferenta. I ett fall gjorde man samma bedömning. I originalartikeln redovisas

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 347 alla dessa 20 exempel i form av korta vinjetter, varav två redovisas i denna artikel.
    Det första exemplet rör den typ av argument som vi kallat ”Eventuella indikationer på påverkan i samband med den rättsliga utredningen”. Efter den första förhandlingsomgången skriver hovrätten i sina domskäl:

 

”I de nu aktuella förhören har visserligen förekommit ledande frågor. Det framgår emellertid att NN väsentligen inte låtit sina svar bestämmas av frågorna. … Sammantaget sett finner hovrätten sig kunna utgå från att NN i allt väsentligt självständigt lämnat sina uppgifter.”

 

Efter den andra hovrättsförhandlingen (efter resningsbeslutet) skriver man i domskälen:

 

”Förhörstekniken ger dock ett inte obetydligt utrymme för antagandet att NN ibland kan ha lämnat upplysningar som hon anat att förhörsledaren önskat få.”

 

Vi har kategoriserat argumentet från den första omgången som att det används emot att uppgifterna (dvs. de ledande frågorna) skulle kunna ifrågasätta övergreppsmisstankarna medan den andra omgångens argument har kategoriserats som att uppgifterna (dvs. förhörstekniken) gör att man kan ifrågasätta övergreppsmisstankarna. Vår slutsats är att hovrätten i dessa två förhandlingsomgångar värderat betydelsen av ledande frågor/förhörsteknik på diametralt motsatt sätt.
    Nästa exempel rör den typ av argument som vi kallat ”utsagornas karaktär” och rör en undergrupp av denna typ, detaljrikedom. Efter den första förhandlingsomgången skriver hovrätten i sina domskäl:

 

”När hon berättat om de olika händelserna har hon också tagit med en del detaljer och kommentarer som talar för att hon verkligen berättat om något som hon varit med om.”

 

Efter den andra hovrättsförhandlingen (efter resningsbeslutet) skriver man i domskälen:

 

”Hennes beskrivning när det har gällt själva gärningarna har emellertid enligt hovrättens mening varit påfallande knapphändig och stereotyp.”

 

Vi har kategoriserat argumentet från den första omgången som att uppgifterna (detaljrikedomen) stöder övergreppsmisstankarna medan den andra omgångens argument har kategoriserats som att uppgifterna (knapphändig och stereotyp beskrivning av gärningarna) gör att man kan ifrågasätta övergreppsmisstankarna. Vår slutsats är att hovrätten även i dessa två förhandlingsomgångar värderat betydelsen av samma omständigheter (mängden av detaljer) på diametralt motsatt sätt.

348 Frank Lindblad SvJT 2010 I 20 fall fanns således argument utifrån samma omständigheter i bägge domstolsförhandlingarna. Därutöver kan nämnas att i 29 fall användes i den ena förhandlingen vissa omständigheter som argument i bevisprövningen medan motsvarande omständigheter inte kommenterades alls i den andra. I resterande 23 fall gavs ingen kommentar eller en indifferent bedömning i bägge omgångarna.
    I de två olika domstolsomgångarna i varje ärende dominerade olika typer av argument. I den första omgången (fällande dom) fanns i alla fall stödjande argument baserade på utsagornas karaktär och dessutom minst ett stödjande argument om icke-verbala iakttagelser (beteenden, känslor, symtom). I sju fall redovisades därutöver argument både om trovärdighet och om motiv, i alla utom ett exempel i syfte att avvisa hypoteser som skulle kunna ifrågasätta övergreppsmisstankarna. Utsagornas utveckling uppfattades ge stöd år misstankarna i fyra fall. I alla sex fallen i den andra omgången, med argument av de slag vi sökte, fanns argument om påverkan och då som argument mot övergreppsmisstankarna. I övrigt var de ifrågasättande argumenten rätt jämnt fördelade över de andra argumenttyperna med undantag av att det inte fanns några för/emot-argument i kategorin om utsagornas utveckling.

 

Hur ska man tolka resultaten?
Resultaten talar enligt vår mening för att de rättsliga kriterierna inte är reliabla; bedömningen blev inte densamma vid olika tillämpningstillfällen och oberoende av vem som tillämpade dem. Att undersöka reliabiliteten är också ett sätt att försöka belysa den svåra frågan om validitet, det vill säga hur väl de rättsliga kriterierna förmår återspegla bakomliggande händelser; låg reliabilitet, som i detta fall, innebär per automatik också låg validitet medan man inte kan uttala sig om validiteten ifall reliabiliteten är hög (Herman, 2005).
    Vad kan det finnas för orsaker till våra resultat? En huvudförklaring skulle kunna vara att kriterierna är för otydliga, vilket i så fall ökar risken att de tillämpas på ett subjektivt och godtyckligt sätt. Ett exempel är detaljrikedom. Hur ska man veta vad som är en detaljrik berättelse? Frågan är om det över huvud taget finns ett kriterium för detta — eller om det ens är möjligt att formulera ett sådant kriterium? En annan möjlig förklaring är att kriterierna och reglerna för hur de ska tillämpas inte varit allmänt kända. Det skulle i så fall röra sig om en utbildningsfråga. Man kan också tänka sig en kombination av dessa bägge förklaringar — både otydliga och otillräckligt implementerade kriterier.
    En alternativ tolkning är att kriterierna inte har tillämpats utan att de endast använts för att förmedla en bedömning som kommit till på annat sätt. Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas. När jag i några sammanhang diskuterat våra resultat med jurister

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 349 är det just denna förklaring som återkommande föreslagits, gärna associerad med en bedömning att detta inte är så anmärkningsvärt. Med andra ord skulle bedömningen i sig inte ha grundats på en prövning av de kriterier som man redovisar. Våra resultat skulle i så fall inte vara ett uttryck för rättsliga kriteriers reliabilitet. Kriterierna skulle istället ha fungerat som ett språk med vilket man på det juridiskt förväntade sättet beskrivit stöd för eller avvisande av möjligheten att barnet varit utsatt. Processer av detta slag behöver inte nödvändigtvis ske på ett medvetet plan. Bakom ett sådant förhållningssätt skulle dock kunna ligga en medveten ambition att förmedla ett tydligt budskap till bägge parterna. I samtal med enskilda jurister har det ibland också framförts att domskäl av praxis skrivs förenklade och övertydliga, just för att ge ett klart budskap om rättens mening till parterna. Om så är fallet så förtjänar det att uppmärksammas och diskuteras i öppna sammanhang. Det är således svårt att hålla med om att denna tredje tolkning vore ett godartat sätt att förstå våra resultat. Den skulle innebära att den rättsliga beslutsprocessen är dold för utomstående och baserad på icke definierade kriterier. Det vore knappast förenligt med den transparens som man kan förvänta sig i en rättsstat. Peter Fitger har kommenterat just denna aspekt i en nätbaserad text:

 

"Bedömningen av bevisningen ställer ofta stora krav på domstolen. Detta gäller särskilt bevisvärderingsfrågor. Som angetts i anslutning till avdelningsrubriken bör det i dagens demokratiska samhälle närmast utgöra en självklarhet att en domare även rörande sådana frågor bör relativt utförligt redovisa sin uppfattning och hur han tänkt.” (Fitger, 2009)

 

Man kan också ifrågasätta om det vore förenligt med förarbetena till rättegångsbalken att inte redovisa tydliga grunder för sitt ställningstagande. I dessa kan man bland annat utläsa:

 

"På sätt i kapitlet om domstols protokoll framhålles, bör han även vara pliktig att redogöra för de grunder, på vilka han bygger sin slutsats. Detta innebär en kontroll på prövningens riktighet." (SOU 1926:32 s 255; i Lindell, 1987)

 

En text från förarbetet från 1938 synes också vara av relevans:

 

"Det åligger domaren att för sig själv och även i domskälen klarlägga de olika grunder, på vilka han stöder sin övertygelse." (SOU 1938:44 s 377 f; i Lindell, 1987)

Ett besläktat fenomen, som vi inte studerat i denna undersökning men väl sett flera exempel på, är vad Edelstam kallar ”… att de verkliga skälen ibland inte uttrycks i domskälen utan att man i stället faller tillbaka på vedertagna formuleringar.” (Ekelöf, Edelstam & Heuman, 2009) Det kan gälla uttryck som att en berättelse ”bär det självupplevdas prägel”. Att som vi diskuterat ovan använda språket på det juri-

350 Frank Lindblad SvJT 2010 diskt förväntade sättet — vare sig detta har någon grund eller inte i materialet — kan till sin funktion påminna om dessa schablonformuleringar därigenom att den faktiska bevisvärderingen osynliggörs.

 

Reflektioner om vår vetenskapliga metod
En grundläggande fråga är om domskäl är ett bra underlag om man vill studera på vilka grunder domstolar fattar sina beslut. För att svara på den frågan är de ovan refererade citaten från förarbetena till rättegångsbalken av relevans. Dessa formuleringar inskärper betydelsen av domskälens utformning. Lindell benämner två av de krav som uttrycks i förarbetena ”redovisningskravet” och ”analyskravet”. Det förstnämnda innebär att skälen för en bedömning måste redovisas för att andra ska kunna kontrollera bedömningen. Det andra innebär att domaren är skyldig att göra en ”diskursiv analys”, vilket också betyder att ”En intuitiv överblick får således inte fälla avgörandet.” (Lindell, 1987) Gregow varnar dock för (s. 522)

 

”… alltför ingående och diskuterande domskäl i bevisvärderingsfrågor, där domstolen uttalar sig om alla detaljer som har framkommit i målet, även om de inte har någon särskild betydelse för utgången.”

 

Han fortsätter (s. 522):

 

”Motiveringen bör koncentreras till de förhållanden som har någon verklig betydelse för frågan om åtalet skall bifallas eller ogillas.”

 

Det första citatet tycks rekommendera mycket korta domskäl men i ljuset av det andra kan jag inte tolka rekommendationen på annat sätt än att den förespråkar en rimlig avvägning där allt av verklig betydelse ska redovisas och att kraven på vad som skrivs således måste betraktas som höga. Det är svårt att göra annat än att hålla med. Inte bara förarbetena till rättegångsbalken och Lindells tolkningar av dem utan även Gregows formuleringar tycks ge ett gott stöd för att domskäl i princip borde vara ett bra underlag för att studera bevisvärdering.
    En annan fråga gäller hur generaliserbara våra resultat är. Man skulle kunna hävda att det rört sig om särskilt komplicerade fall och att de regler som tillämpas för bevisvärdering i mål av detta slag skulle kunna vara tillfyllest i den stora merparten av övergreppsärenden. Det är förvisso sant att det rört sig om komplicerade fall. Å andra sidan är det väl just för sådana fall som de kriterier som åberopats är av särskild betydelse. Det bör också påpekas att analysen helt baseras på hovrättsdomar vilket innebär att eventuella effekter av att mindre erfarna domare medverkat eliminerats. I sammanhanget bör också påpekas att 53 domare deltagit i de aktuella hovrättsmålen, att ställas mot de cirka 180 som är anställda vid Sveriges hovrätter. De representerar olika hovrätter och är sannolikt väsentligen slumpmässigt utval-

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 351 da. Ärendena torde således vara representativa för bevisvärdering i svenska hovrätter under den aktuella perioden.

 

Objektivitet och övertygelse
Gregow skriver om den ovisshet som ligger i att

 

”... det på grund av någon omständighet som inte rimligen kunnat tas i beräkning kan visa sig att det i själva verket förhöll sig på ett annat sätt.” (s. 510, st. 5)

 

Detta är en principiell invändning som är betydelsefull som en utgångspunkt och som manar till ödmjukhet. Att helt eliminera felaktiga domar är säkert en omöjlighet. Däremot är det viktigt att så långt möjligt försöka eliminera riskfaktorer för sådana misslyckanden. En möjlig sådan faktor skulle kunna vara att domarens övertygelse rubbat hans/hennes objektivitet. I förarbetena till rättegångsbalken finns precis som för domskälens utformning (se ovan) textavsnitt som ger en bakgrund till begrepp som objektivitet och övertygelse:

 

"Regeln om domarens frihet vid bevisvärderingen innebär icke, att han får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Hans övertygelse måste vara objektivt grundad, och sålunda stödjas på skäl, som kunna godtas av andra förståndiga personer. Ej heller får avgörandet grundas å totalintrycket av det föreliggande materialet.” (SOU 1938:44 s. 377 f; i Lindell, 1987)

 

"Den fria bevisprövningen innebär ej heller, att de äldre legala reglerna om uppskattning av de särskilda bevismedlen blivit ersatta av domarens godtycke eller att han skulle kunna nöja sig med ett instinktivt försanthållande. Domaren skall vid sin bevisprövning noga överväga alla de upplysningar som i målet blivit förebragta, och på denna grund pröva, hurudant sakförhållandet må anses vara. Denna prövning skall vara objektiv, d.v.s. sådan att den även för andra innebär en övertygande beviskraft, därvid domaren naturligen måste använda allmänna erfarenhetssatser och slutledningsregler.” (SOU 1926:32 s 255; i Lindell, 1987)

 

Gregow skriver om objektivitet (s. 511, st. 5):

 

”Det måste finnas objektiva skäl, och tillräckliga sådana, till stöd för åtalet för att detta skall bifallas.”

 

På ett teoretiskt plan är det lätt att hålla med. Gregow fortsätter:

 

”En vederhäftig utsaga av ett vittne eller en målsägande räknar jag som ett objektivt skäl.”

 

Denna formulering torde för många vara liktydigt med en acceptans av en betydligt högre grad av osäkerhet än vad uttrycket ”objektiv” ger ett intryck av. Gregow fortsätter också en mening längre fram i texten:

 

352 Frank Lindblad SvJT 2010 ”Att olika domare ej sällan tillmäter bevisningen i målet varierande betydelse torde bero på allmän bakgrund, grundläggande synsätt och andra faktorer som inte så lätt kan fångas in.”

 

Utifrån en sådan beskrivning av bevisvärdering framstår våra resultat kanske inte som så överraskande. Snarast är det något överraskande att läsa denna öppna skrivning om den osäkerhet som finns inbyggd. Formuleringen pekar på ett viktigt utvecklingsområde: Hur ska man komma till rätta med problemen att ”allmän bakgrund, grundläggande synsätt och andra faktorer som inte så lätt kan fångas in” utmanar den rättsliga metodens tillförlitlighet? Göran Lambertz har i en aktuell artikel beskrivit domarens personliga övertygelse som ett problem för rättssäkerheten (Lambertz, 2009). Han refererar till texter från förarbetena till RB på liknande sätt som jag gjort ovan och nämner särskilt två krav som var/är avsedda att förebygga ”alltför” subjektiva inslag: kravet att grunderna för bedömningen ska klarläggas i domskälen och kravet att avgörandet ska grundas på en bedömning av de enskilda bevisen. Det som jag ovan beskrivit som förutsättningar för vår vetenskapliga metod, dvs. huruvida domskäl kan användas för att analysera bevisvärdering, anförs således som en förutsättning också för att motverka subjektivitet.
    Gregow gör olika distinktioner när han diskuterar övertygelse. Han skriver:

 

”Ibland uttrycks beviskravet på så sätt att domstolen (domaren) måste vara fullständigt övertygad om att den åtalade är skyldig. Detta är väl på ett sätt riktigt men innebär dock en förenkling. Det kan inte godtas att en domare känner sig övertygad enbart av subjektiva skäl, dvs. endast på grund av en allmän känsla av att den åtalade är skyldig.”

 

Lite längre fram i texten skriver Gregow:

 

”Det finns i dag säkerligen inte någon domare som är beredd att fälla en åtalad till ansvar, om han eller hon inte på grund av bevisningen i övrigt själv blivit övertygad om att den åtalade är skyldig.”

 

Gregow tycks mena att begreppet ”övertygelse” kan förstås på olika sätt, ett mer känslomässigt och ett mer rationellt. Begreppet i dess känslomässiga innebörd tycks kunna utgöra en utmaning för tillförlitligheten och objektiviteten. Begreppet i dess rationella innebörd tycks vara en förutsättning för att en domare ska kunna ställa sig bakom en fällande dom. Den fråga som inställer sig är hur den enskilde domaren ska kunna lära sig att följa sin rationella övertygelse och att värna sig för sin känslomässiga övertygelse.
    Det traditionella sättet för en domare att hantera subjektivitet torde vara att noggrant följa regelverket. Lambertz lyfter fram systematiken i utformningen av domskäl som en naturlig utveckling av en sådan hållning. Han diskuterar också möjligheten till ”kvalitetssäkring”, ett

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 353 uttryck som sedan 90-talet präglat många diskussioner om sjukvårdens utveckling. Han formulerar också en ”checklista” som ett sätt att förhålla sig till kvalitetssäkring. Personligen tror jag att detta är en viktig utvecklingsmöjlighet. Den invändning jag ändå har mot Lambertz ”checklista” är att den är så allmänt hållen att den riskerar att bli mindre användbar. Jag tror att det vore fullt möjligt att utarbeta mer detaljerade och specifika listor för t.ex. mål om sexuella övergrepp mot barn. Självfallet ska inte dessa ses som någon form av bedömning. De skulle däremot kunna utgöra en mall både för att kontrollera att relevant information är inkluderad och att vissa nyckelsteg i analysen har genomförts. Sådana listor är alltså inte tänkta att ersätta analysen eller delar av denna men de kan förebygga att regelmässigt återkommande frågor inte värderas eller analyseras. Som domare blir man därigenom tvingad att konfrontera sig själv och sin analys med moment som man av något skäl — kanske subjektiv övertygelse — inte förmår se i stunden.
    Denna typ av listor behöver kontinuerligt utvecklas, vilket leder in på att annat område som möjligen är eftersatt inom svenskt rättsväsende, nämligen utvärdering. Kanske finns det en inbyggd spärr mot utvärdering av domstolars arbete; man ska inte ”kvälja dom”. En utvärdering ska dock inte vara en överprövning. Som jag ser det bör det istället vara en kontroll av att man följt vissa givna regler. Lambertz uttrycker detta som att ”… inrikta sig på processen, alltså tillvägagångssättet vid bevisprövningen.” Ett sätt att genomföra en utvärdering är att följa upp i vilken grad domskäl uppfyller vissa kvalitetskriterier. Det är exempelvis svårt att acceptera att argument som ”berättelsen bär det självupplevdas prägel” ska få utgöra tillräckliga motiveringar till en dom. Någon måste ta ansvaret för att ställa krav i detta avseende och kraven måste följas upp med utvärdering.
    Ett annat sätt är att utvärdera om domstolarna redovisar alternativhypoteser. Mitt intryck är dock att detta ibland kan göras tämligen schablonartat, gärna följande de alternativhypoteser som framgår av Gregows text. En svårighet i detta sammanhang tycks också vara att man inte alltid är medveten om att denna hypotesprövning kan ske på olika nivåer. I ett annat sammanhang har jag utvecklat detta tema utifrån ett av de ärenden som ingår i den aktuella studien (Lindblad, 2009). Domen i detta ärende gav ett intryck av att hovrätten vinnlagt sig om att värdera alternativa hypoteser. Det visade sig emellertid att denna prövning bara skett på en lägre nivå, nämligen av det jag kallat deltolkningar. På en högre nivå kan man tala om helhetstolkningar. Sådana byggs i regel upp på grunden av ett antal deltolkningar. Domstolen redovisade inte några alternativa helhetstolkningar. I detta fall kunde också visas hur en alternativ helhetstolkning hade ett beaktansvärt stöd och inte heller kunde motsägas.

354 Frank Lindblad SvJT 2010 Inför de resultat som vi har presenterat inställer sig också frågan hur man ska kunna driva utvecklingen framåt om inte jurister själva går in på de mycket konkreta frågor som väcks. Inom sjukvården försöker man ofta genomföra en ”psykologisk obduktion” efter en katastrof som när en patient tagit livet av sig. Med detta menas att man går igenom patientens sjukhistoria för att förstå den tragiska händelseutvecklingen och särskilt analysera på vilka sätt sjukvården kunde ha agerat annorlunda för att om möjligt förhindra självmordet. Jag har ställt mig frågan hur de hovrätter som varit aktuella i denna studie hanterat de divergerande domsluten, också en typ av katastrofer. Har man haft gemensamma möten för att skärpa sina kriterier inför framtiden? Har man bara lagt domarna till handlingarna och gått vidare utan diskussion? Inom psykiatrin konfronteras man i sin yrkesutövning också med mer eller mindre starka känslor i möten med olika patienter. Ett vanligt sätt att hantera detta professionellt är att sträva efter öppenhet om vad som sker inom en själv. Detta kan ske inom ramen för handledning, i grupp eller enskilt. Sexuella övergrepp mot barn tycks vara en problematik som kan väcka starka känslor — också hos dem som inom ramen för sin profession ska lösa de frågor som uppkommer. En fråga är om domare skulle kunna använda sig av metoder som påminner om vad som används inom psykiatrin. Skulle domare kunna förbättra sin yrkeskompetens om de fick möjlighet att uttrycka sina känslor i relation till ett givet ärende? Skulle detta kunna minska risken för ”subjektiv övertygelse”?

 

Kriterier — rättslig metod
Att ur ett juridiskt perspektiv analysera frågan om metoder för bevisvärdering — särskilt i relation till principen om fri bevisvärdering — framstår för mig som medicinare och icke-jurist som ett omöjligt uppdrag. Man kan för övrigt generellt fråga sig om det är möjligt att tala om en rättslig ”metod” när fri bevisprövning råder. Under alla omständigheter finns det ingen etablerad rättslig metod för bevisvärdering vid misstankar om övergrepp mot barn. För den som läst många domar om sexuella övergrepp mot barn under det senaste dryga decenniet förefaller det som om Gregows artikel har haft en mycket stor genomslagskraft och möjligen till och med betraktats som en metod. Domskälen tycks inte sällan vara utformade utifrån den mall som implicit tycks framgå av artikeln. Egentligen är artikeln bara en ram där olika löst sammanfogade teser samlats utifrån en välrenommerad jurists erfarenheter. Den innehåller ingen metod — och utger sig inte heller för att göra det — men det finns en risk att den används som om den vore en metod.
    I avsaknad av en rättslig metod är det mer rimligt att fokusera diskussionen på de bevisvärderingskriterier som åberopas. En komplikation i detta sammanhang är att ett kriterium kan uppfattas som något

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 355 som ska vara generellt giltigt. I själva verket är många kriterier mer lämpade för att belysa en specifik och avgränsad alternativhypotes. När det gäller till exempel detaljrikedom så kan detta förmodligen vara ett meningsfullt kriterium under vissa begränsade omständigheter. Det kan antagligen någorlunda tillförlitligt skilja en självupplevd berättelse från en “falsk” berättelse av en person, som har svårt att fantisera och/eller saknar egna referenser till sexuella sammanhang — och som kanske har haft kort tid att förbereda sin “falska” berättelse och inte heller haft flera samtal tidigare i samma fråga. Det är däremot tveksamt om det är ett användbart kriterium i fall av det slag som legat till grund för vår studie, framför allt om kriteriet ska tillämpas på målsägandens berättelse inför rätten.
    Ibland kan negationen av ett kriterium, såsom ”detaljfattigdom”, verka lättare att tillämpa. Det kan dock finnas flera olika förklaringar till att en självupplevd berättelse är detaljfattig. Det mest uppenbara är att barnets kognitiva förmåga — på grund av låg ålder eller på grund av en avvikande utveckling — inte tillåter mer än en begränsad verbal beskrivning. En annan bakgrund är att barnet varit med om upprepade händelser av samma slag under flera år. Detaljerna i berättelsen tenderar då att suddas ut för att ersättas av ett schablonminne som utgör en form av koncentrat av hur övergreppen brukar gå till. Ytterligare ett skäl kan vara att barnet helt enkelt inte vill berätta mer, kanske på grund av att kontakten med den som förhört eller intervjuat barnet inte varit tillräckligt bra.
    Ett annat problem är att kriterier ska kunna diskriminera mellan berättelser om självupplevda och icke självupplevda händelser. Om vi fortsätter att diskutera detaljrikedom så finns det en hel del empiriskt material som ger stöd åt att “sanna” berättelser är detaljrika. Problemet är att detta också kan känneteckna “falska” berättelser.
    En generell fråga är hur domstolar ska kunna tillägna sig erfarenheter från andra kunskapsområden än det juridiska. Ekelöf et al menar att doktrinens betydelse kan komma att öka i framtiden, bl.a. ”den del som avser det man brukar kalla för juridikens hjälpvetenskaper” (2009). Beteendevetenskap nämns som ett exempel på en sådan hjälpvetenskap. Med detta avses sannolikt både psykologisk och psykiatrisk kunskap, även om det sistnämnda snarare brukar betraktas som medicinsk vetenskap. Beteendevetenskap och medicinsk vetenskap är empiriska till sin karaktär och uttrycker oftast sina resultat som produkter av statistiska beräkningar, ofta återspeglande begrepp som frekvens, riskökning eller grad av sannolikhet. En svårighet för juridiken är att applicera sådan kunskap eftersom den sällan eller aldrig frambringar kriterier som med hundraprocentig säkerhet kan användas. Till detta kommer att domstolar inte primärt är intresserade av det som kännetecknar en grupp utan av att förstå en individ (Canter, 2008). Dessutom saknas ofta kunskap om hur t.ex. ett kriterium som avser ett visst beteende differentierar mellan faktiskt utsatta och indi-

356 Frank Lindblad SvJT 2010 vider som felaktigt uppger att de har varit det (Poole & Linday, 1998). Det brukar också saknas kunskaper om hur själva utredningsprocessen kan påverka de förhållanden (t.ex. en viss typ av beteende) som kriteriet ska tillämpas på (idem). Det finns således goda skäl för att domaren ska tillägna sig empirisk kunskap från hjälpvetenskaper med en kritisk hållning.

 

Slutsatser
Analysen av resultaten från vår studie inger farhågor om en instabilitet i hur hovrätter tillämpar barnrelaterade psykologiska beviskriterier i mål rörande övergreppsmisstankar. Den svenska domstolsmodellen bygger visserligen på en fri bevisvärdering, men detta ger i sig inget stöd för att kriterier ska tillämpas ”fritt”. Kriterietolkning är en långt svårare konst än vad många tycks föreställa sig. Det har hävdats att frågan om hur domare i Sverige värderar bevis är ett eftersatt forskningsområde (Ekelöf et al, 2009). Det är vår förhoppning att vår metodologiska ansats och våra resultat kan inspirera till en fördjupad diskussion om bevisvärderingen i åtminstone sexualbrottsmål gällande barn.

 

Deklaration av finansiering och särintressen
Forskningen har finansierats genom ett ramanslag från Brottsoffermyndigheten.

 

Referenser
Canter, D. (2008). In the Kingdom of the Blind. In: Canter, D., & Zukauskiene R. Psychology and Law. Bridging the Gap (s. 1–21). Aldershot: Ashgate Publishing Limited. Ekelöf, PO, Edelstam H och Heuman L. (2009). Rättegång, fjärde häftet, upplaga 7:1. Kapitel 26, Bevisvärdering. Stockholm: Norstedts Juridik AB. Fitger, P, (2009). Rättegångsbalken. En kommentar på Internet, under 35 kap. 1 §. Gregow, T (1996). Några synpunkter på frågan om bevisprövning i mål om sexuella övergrepp. Svensk Juristtidning, 81, 509–523. Herman, S. (2005). Improving decision making in forensic child sexual abuse evaluations. Law and Human Behavior, 29, 87–120. Lambertz, G. (2009) Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål. Svensk Juristtidning, 94, 1–14. Lindblad, F. (2009). Alternativhypotesen — ett hjälpmedel eller en fallgrop? Juridisk Publikation, 1: 93–118. Lindblad, F, Lainpelto, K. (2008). When superior courts reach different conclusions in the same child sexual abuse cases — is there a lesson to be learned? Journal of Investigative Psychology and Offender Profiling. 5, 171–187.

SvJT 2010 Är hovrätters bevisprövning konsekvent? 357 Lindell, B. Sakfrågor och rättsfrågor. (1987). En studie av gränser, skillnader och förhållanden mellan faktum och rätt. Uppsala: Iustus Förlag. Poole, D. A., & Lindsay, D. S. (1998). Assessing the accuracy of young children’s reports: Lessons from the investigation of child sexual abuse. Applied and Preventive Psychology, 7, 1–26.