Europadomstolens domar — första kvartalet 2010

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under första kvartalet 2010 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Frasik och Jaremowicz, båda mot Polen (domar 5.1.2010)
Fråga om rätt att ingå äktenskap (artikel 12 i konventionen)
Frasik och Jaremowicz, som avtjänade fängelsestraff, begärde tillstånd att få gifta sig i fängelset, Frasik med en kvinna som han dömts för att ha våldtagit och misshandlat och Jaremowicz med en kvinna som han träffat i fängelset och som också avtjänade straff. Deras ansökningar avslogs. Europadomstolen konstaterade att en persons rätt enligt artikel 12 i konventionen att ingå äktenskap inte är beroende av om han eller hon är på fri fot eller berövad friheten. De polska myndigheternas vägran att ge Frasik och Jaremowicz tillstånd att gifta sig hade inte grundats på en önskan att garantera säkerheten i fängelset eller att hindra brott eller oordning. I stället hade myndigheterna värderat deras relationer med kvinnorna i fråga och ansett dem inte vara sådana att tillstånd till äktenskap borde beviljas. Arten av relationer var emellertid något helt privat, och det ankom inte på myndigheterna att göra en värdering av om ett förhållande utgjorde en tillräcklig grund för äktenskap. Polska regeringens argument att Frasik och Jaremowicz hade kunnat ingå äktenskap senare var inte heller övertygande, eftersom även ett temporärt hinder mot att ingå äktenskap strider mot artikel 12. Europadomstolens slutsats blev därför att Frasik och Jaremowicz inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 12 att ingå äktenskap.

 

2. Bucuria mot Moldavien (dom 5.1.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Sedan bolaget Bucuria avskedat en av sina anställda, M, väckte denne talan mot Bucuria och begärde att bli återanställd. En distriktsdomstol biföll hans talan, men Bucuria överklagade domen till appellationsdomstolen, som med ändring av distriktsdomstolens dom ogil-

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2009, den senaste i SvJT 2009 s. 971 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

lade M:s talan. M överklagade appellationsdomstolens dom till Högsta domstolen, som satte ut målet till förhandling den 23 juni 2004. Bucuria begärde uppskov med förhandlingen. Yrkandet bifölls av Högsta domstolen, som bestämde att förhandlingen i stället skulle hållas den 7 juli 2004. Efter förhandling sistnämnda dag beslöt Högsta domstolen att bifalla M:s yrkande.
    Europadomstolen konstaterade att det i Högsta domstolens akt fanns en uppgift om att underrättelse om att förhandling skulle hållas den 7 juli 2004 hade sänts till Bucurias adress den 24 juni 2004 och att Bucuria, utan att ta kontakt med domstolen, hade underlåtit att inställa sig den 7 juli 2004. Däremot fanns det i akten inget som styrkte att Bucuria faktiskt hade mottagit meddelandet om den nya förhandlingstiden. Europadomstolen framhöll att avsändandet av en kallelse med posten inte utgör tillräckligt bevis om att adressaten har mottagit kallelsen. Följaktligen kunde det inte anses klarlagt att Bucuria hade kallats till förhandlingen den 7 juli 2004. Eftersom appellationsdomstolens dom efter förhandlingen denna dag hade ändrats till Bucurias nackdel, kunde Bucuria under sådana omständigheter inte anses ha haft en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

3. Vera Fernández-Huidobro mot Spanien (dom 6.1.2010)
Fråga om rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Fernández-Huidobro anklagades av en undersökningsdomare för förskingring och för medlemskap i en illegal väpnad organisation. Han häktades och förblev i häkte under avsevärd tid. Han gjorde jävsinvändning mot undersökningsdomaren och åberopade att han själv och undersökningsdomaren vid samma tid hade varit statssekreterare i Inrikesministeriet och att det hade rått motsättningar mellan dem. Vidare hade undersökningsdomaren som statssekreterare haft ansvar för bekämpande av kriminella organisationer, vilket gav anledning till tvivel om hans opartiskhet när han sedan som undersökningsdomare fick ansvar för en utredning som just handlade om sådana grupper. Fernández-Huidobros jävsinvändning ogillades, men efter en tid togs målet över av en undersökningsdomare vid en högre domstol. Denne gjorde en ny utredning, som ledde till att Fernández-Huidobro på nytt anklagades för att ha tillhört en illegal väpnad organisation. Han dömdes senare till ett fängelsestraff.
    Europadomstolen ansåg att det, i vart fall på grund av att undersökningsdomaren under tjänstgöring i Inrikesministeriet haft ansvar för kampen mot illegala organisationer, fanns anledning att ifrågasätta hans opartiskhet när han därefter som undersökningsdomare handlagt det aktuella målet som gällde sådana organisationer. Emellertid kunde denna brist på opartiskhet anses ha botats genom den utredning som därefter gjorts av en undersökningsdomare på högre nivå. Europadomstolens slutsats, som antogs med 4 röster mot 3, blev

därför att det vid en bedömning av målet som en helhet inte förelåg en kränkning av artikel 6:1 i konventionen.

 

4. Penev mot Bulgarien (dom 7.1.2010)
Fråga om rätt att underrättas om anklagelse (artikel 6:1 a) i konventionen) och rätt att försvara sig (artikel 6:3 b) i konventionen) i förening med rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Penev var konkursförvaltare i ett bolag. Han åtalades och dömdes till fängelsestraff för att han överskridit sina befogenheter genom att uppdra åt en advokat att företräda bolaget i en process utan att först ha fått konkursdomstolens medgivande till att betala advokatens arvode och genom att beordra utbetalning av arvodet vid en tidpunkt då han inte längre var konkursförvaltare. Efter överklagande frikändes han från dessa anklagelser, men den högre domstolen dömde honom i stället enligt en annan bestämmelse i strafflagen för att uppsåtligen ha ingått ett för bolaget oförmånligt kontrakt.
    Europadomstolen fann att Penev inte hade informerats om den ändrade anklagelsen och att han inte hade fått möjligheter att försvara sig mot den. Han hade således inte fått en rättvis rättegång, och hans rättigheter enligt artikel 6:3 a) och b) i förening med artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

5. Rantsev mot Cypern och Ryssland (dom 7.1.2010)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) samt slaveri och tvångsarbete (artikel 4 i konventionen)
Rantsev, som var rysk medborgare, var far till Oksana, född 1980, som dog under oklara omständigheter efter att ha fallit från ett fönster i en privatbostad på Cypern. Hon hade kommit till Cypern på ett “artistvisum” och börjat arbeta på en cabaret som hon lämnat efter några dagar under uppgivande att hon avsåg att återvända till Ryssland. Cabaretägaren hade emellertid spårat upp henne och — efter kontakter med polisen — placerat henne i den våning utanför vilken hon senare påträffats död.
    Europadomstolen fann till en början att de cypriotiska myndigheternas utredning om dödsfallet hade varit otillräcklig och att artikel 2 i konventionen hade kränkts i detta hänseende.
    Vidare fann Europadomstolen indikationer på att Oksana Rantseva hade varit föremål för människohandel (”trafficking”). Enligt Europadomstolens mening hade det på Cypern inte införts lagbestämmelser eller antagits administrativa regler som motverkade människohandel i samband med beviljande av ”artistvisum”, och polisen hade inte vidtagit effektiva åtgärder för att skydda Oksana Rantseva trots att det hade funnits omständigheter som tydde på att hon var utsatt för sådan verksamhet. Europadomstolen ansåg också att de ryska myndigheterna inte hade sökt utreda hur och var Oksana Rantseva hade rekryterats för att bege sig till Cypern och inte sökt identifiera

de personer som varit inblandade i denna rekrytering och fastställa hur de gått till väga. Slutsatsen blev att både Cypern och Ryssland hade brutit mot förbudet mot slaveri och tvångsarbete i artikel 4 i konventionen.

 

6. Gillan och Quinton mot Förenade kungariket (dom 12.1.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Målet gällde 2000 års brittiska lag mot terrorism, enligt vilken polisen hade rätt att kroppsundersöka personer utan skälig misstanke om brott. Polisen kunde kräva att en person tog av sig huvudbonad, skor, ytterkläder och handskar och fick med händerna söka efter innehållet i fickor, runt kragar, sockor och skor samt i personens hår. Åtgärderna fick vidtas på offentlig plats, och vägran att underkasta sig åtgärderna var straffbart.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om ingrepp i privatlivet och att dessa ingrepp inte kunde jämföras med t.ex. kontroller på en flygplats där passagerarna kunde anses ha lämnat sitt samtycke genom att välja att resa med flyg. Inte heller hade befogenheterna enligt lagen mot terrorism förbundits med tillräckliga rättsliga garantier. Bl.a. stod det en polisman fritt att handla helt efter egen bedömning. Den enda begränsningen var att syftet måste vara att söka efter föremål som kunde användas i samband med terroristiska brott, men detta var en vidsträckt kategori som innefattade även många vardagliga föremål. Det fanns också risk för att befogenheterna utövades på ett diskriminerande sätt mot personer med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung. Slutsatsen blev att åtgärderna inte var tillräckligt specificerade och inte omgärdade med adekvat rättsligt skydd och att de därför inte uppfyllde kravet på respekt för privatlivet i artikel 8 i konventionen.

 

7. Suuripää mot Finland (dom 12.1.2010)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Suuripää åtalades för tagande av muta men frikändes av hovrätten efter en förhandling, vid vilken ett stort antal vittnen hördes. Åklagaren överklagade domen till Högsta domstolen som, utan att hålla en muntlig förhandling, upphävde hovrättens dom och dömde Suuripää för mutbrott till ett bötesstraff. I domskälen framhölls att Högsta domstolen gjorde en annan rättslig bedömning av de faktiska förhållanden som framkommit under rättegången i hovrätten. Högsta domstolen tillade att det med hänsyn till de omständigheter som avgörandet grundades på inte var nödvändigt att hålla en muntlig förhandling.
    Europadomstolen framhöll att rätten till en muntlig förhandling inte är undantagslös. Bl.a. behöver en sådan inte hållas, om en part på ett tydligt sätt — uttryckligt eller underförstått — har avstått från en förhandling och det inte heller finns några frågor av allmänt intresse som påkallar en förhandling. I det aktuella fallet hade Suuripää be-

gärt att få en muntlig förhandling i Högsta domstolen men enbart om domstolen skulle göra en annan bevisvärdering än hovrätten. Europadomstolen fann emellertid att denna begäran, även om den var villkorlig, innebar att Suuripää inte hade avstått från en förhandling.
    Europadomstolen erinrade vidare om att en muntlig förhandling hade hållits i första instans och att frågan gällde rätten till en ny förhandling i högre instans. Rätten till en sådan förhandling berodde på vad överinstansen hade att pröva. I detta fall hade Högsta domstolen gjort en ny rättslig värdering av de faktiska förhållandena, men de faktiska förhållandena och den rättsliga bedömningen av dem var nära förbundna med varandra, och Europadomstolen fann att Högsta domstolen inte borde ha ändrat den frikännande domen utan att ha gett Suuripää tillfälle att förklara sig vid en muntlig förhandling. Slutsatsen blev att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en muntlig förhandling hade kränkts.

 

8. Karl Gottfried Schwarz och Helmut Martin Schwarz mot Rumänien (dom 12.1.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var bröder och ägare till hälften av en fastighet i Rumänien. Deras mor var ägare till den andra hälften av fastigheten. Sedan klagandena lämnat Rumänien 1989 och bosatt sig i Tyskland, beslöt rumänsk myndighet att konfiskera deras andel i fastigheten enligt ett dekret från 1974 som föreskrev konfiskation av egendom tillhörande en person som olovligen befann sig utomlands. Detta dekret, som senare upphävts, hade i flera domar av den rumänska högsta domstolen befunnits strida mot konstitutionen.
    För att återfå sin egendom väckte klagandena talan mot staten och mot de personer som förvärvat fastigheten från staten. De åberopade därvid att 1974 års dekret var olagligt på grund av att det stred mot konstitutionen. De rumänska domstolarna förklarade sig emellertid inte kunna pröva denna invändning och ogillade klagandenas yrkanden.
    Europadomstolen konstaterade att frågan om 1974 års dekret var giltigt eller inte var av avgörande betydelse i målet och att klagandena hade haft rätt att få denna fråga prövad av domstol. Genom att vägra att göra en sådan prövning hade de rumänska domstolarna enligt Europadomstolens mening kränkt klagandenas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

9. A.W. Khan mot Förenade kungariket (dom 12.1.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Khan var en pakistansk medborgare, född 1975, som bott i Storbritannien sedan tre års ålder. Han dömdes 2003 till sju års fängelse för grovt narkotikabrott men frigavs 2006 på grund av gott uppförande.

Han delgavs därefter ett beslut om att han skulle utvisas på grund av det allvarliga brott han begått.
    Europadomstolen konstaterade att Khan bott nästan hela sitt liv i Storbritannien och att han inte längre hade någon familj i Pakistan eller andra band med detta land. Däremot hade han i Storbritannien sin mor, två bröder, en brittisk flickvän och en dotter. Europadomstolen fann att hans utvisning till Pakistan under sådana omständigheter skulle strida mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv.

 

10. Sâmbata Bihar Greek Catholic Parish mot Rumänien (dom 12.1.2010)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klaganden var en grekisk katolsk församling som hade upplösts 1948, varvid dess kyrkobyggnad hade överförts till den ortodoxa kyrkan. Sedan klaganden 1990 på nytt erkänts som kyrka, uppstod en tvist med den ortodoxa kyrkan om viss egendom, bl.a. den nämnda kyrkobyggnaden. Klaganden sökte få domstol att besluta om dess rätt att hålla gudstjänster i byggnaden i fråga, men domstolen fann att sådana frågor skulle prövas av en särskild nämnd.
    Europadomstolen konstaterade att kravet på prövning av en nämnd i detta fall tjänade det legitima syftet att upprätthålla samhälleligt lugn. Emellertid saknades bestämmelser i lag om förfarandet inför nämnden och om beslutsprocessen. Nämndens beslut kunde dessutom endast i begränsad omfattning överprövas av domstol. Under sådana förhållanden kunde klaganden enligt Europadomstolens mening inte anses ha åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning med avseende på sina civila rättigheter.
    Europadomstolen fann vidare att klaganden i fråga om sin rätt till domstolsprövning hade behandlats på annat sätt än andra församlingar som varit inblandade i liknande tvister och att klaganden därför också utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på rätten till domstolsprövning.

 

11. Tsonyo Tsonev mot Bulgarien (nr 2) (dom 14.1.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt att bistås av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen) och rätt att inte bestraffas två gånger för samma brott (artikel 4 i protokoll 7)
Tsonev var inblandad i ett slagsmål. Detta föranledde den lokale borgmästaren att med tillämpning av lokala ordningsregler bötfälla Tsonev för att han tagit sig in i en persons hem och slagit den person som bodde där. Domen kunde överklagas, men den delgavs inte Tsonev, eftersom hans adress var okänd.
    Någon tid därefter åtalades Tsonev av åklagare för misshandel och hemfridsbrott med avseende på samma händelse. Han dömdes av

domstol till 18 månaders fängelse. Han överklagade domen till en appellationsdomstol. Vid förhandlingen inför denna domstol inställde sig inte Tsonevs försvarare. I stället utsågs en ny försvarare, som fick kort tid för att förbereda sig, men Tsonev förklarade sig införstådd med detta, eftersom försvararen redan kände till fallet. Sedan appellationsdomstolen fastställt den överklagade domen, överklagade Tsonev appellationsdomstolens dom till Högsta domstolen. Han begärde att Högsta domstolen skulle utse en försvarare för honom i denna instans, men hans begäran avslogs utan närmare motivering. Efter förhandling avslog Högsta domstolen också överklagandet.
    Europadomstolen konstaterade att Tsonev vid appellationsdomstolen fått en försvarare och att varken han eller försvararen begärt att förhandlingen skulle uppskjutas på grund av att försvararen inte fått tillfälle att förbereda sig. Tvärtom hade Tsonev uttryckligen bekräftat att försvararen var i stånd att biträda honom. Något brott mot artikel 6 i konventionen förelåg därför inte i detta hänseende.
    När det gällde förfarandet i Högsta domstolen hade Tsonev däremot inte fått någon offentlig försvarare, och han hade inte haft möjlighet att betala en privat försvarare. Eftersom målet kunde leda till en dom på fängelse, fann Europadomstolen att rättvisans intresse hade krävt att han biståtts av en försvarare även i denna instans. Slutsatsen blev att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen och artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts på detta stadium av processen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Tsonev först hade dömts till böter i ett förfarande som vid tillämpning av konventionen var att hänföra till det straffrättsliga området, eftersom syftet var att straffa och avhålla från socialt oacceptabelt beteende. Han hade därefter dömts till fängelse. Europadomstolen fann att det var samma faktiska förhållanden — intrång i annans bostad och misshandel — som hade legat till grund både för böterna och för den senare domen. Slutsatsen blev därför att Tsonev hade dömts två gånger för samma handlande, vilket stred mot artikel 4 i protokoll 7 till konventionen.

 

12. Atanasovski mot Makedonien (dom 14.1.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Efter att ha arbetat under lång tid i ett bolag omplacerades Atanasovski till en annan befattning i bolaget. Han väckte talan mot bolaget för att få omplaceringen upphävd och fick bifall i lägre instanser, medan Högsta domstolen ogillade hans talan med motiveringen att arbetsgivaren hade haft rätt att fritt bedöma behovet av omplacering.
    Vid Europadomstolen klagade Atanasovski över att Högsta domstolen utan motivering hade avvikit från sin tidigare praxis, enligt vilken det krävdes att arbetsgivare vid omplaceringar angav konkreta skäl för åtgärden.
    Europadomstolen konstaterade att förändringar i rättspraxis inte i och för sig strider mot konventionen. Däremot hade det enligt kon-

ventionen ankommit på Högsta domstolen, när den för första gången avvek från sin tidigare praxis, att tydligt motivera avvikelsen. Eftersom någon sådan motivering inte lämnats, blev slutsatsen att Atanasovskis rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

13. Vanjak mot Kroatien (dom 14.1.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Vanjak avskedades i disciplinär väg från sin tjänst som polisman på grund av att han hade medverkat till att en person kunnat anskaffa ett falskt intyg om kroatiskt medborgarskap.
    Europadomstolen fann att det disciplinära förfarandet mot Vanjak hade gällt hans civila rättigheter och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig på förfarandet. Eftersom hans fall hade behandlats vid två disciplinära domstolar och vid Författningsdomstolen, var hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning tillgodosedd. Frågan var emellertid om förfarandet mot honom hade varit rättvist.
    Även om avskedandet av Vanjak vid tillämpning av artikel 6 i konventionen inte gällde en anklagelse för brott, var förfarandet sådant att vissa av de garantier som gällde i brottmål fick anses tillämpliga. Som bevisning mot Vanjak hade åberopats två vittnesutsagor som gjorts inför polisen utan att Vanjak eller hans ombud varit närvarande, och vittnena hade sedan inte hörts inför de disciplinära domstolarna. Utsagorna hade inte heller delgivits Vanjak och inte lästs upp vid domstolsförhandlingen. Vidare hade Vanjaks uttalanden vid polisförhör åberopats mot honom trots att Vanjak hävdat att dessa uttalanden gjorts under tvång. Denna invändning hade inte bemötts av de disciplinära domstolarna som inte heller hade hört de polismän som förhört Vanjak. Europadomstolen fann att Vanjak till följd av dessa brister i förfarandet inte hade fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att en brottsutredning hade inletts mot Vanjak och att han i detta förfarande vid tillämpning av artikel 6 var att anse som anklagad för brott. Frågan var emellertid om de disciplinära domstolarna genom att, innan brottmålet avgjorts, avskeda Vanjak på grund av brottsligt handlande hade kränkt hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.
    Europadomstolen konstaterade att Vanjak i det disciplinära förfarandet hade funnits skyldig till ett disciplinärt brott och inte till ett brott enligt strafflagen. Det disciplinära brottet hade bestått i att han hade medverkat till att anskaffa ett falskt intyg om kroatiskt medborgarskap till en annan person. Europadomstolen fann att de disciplinära domstolarna hade haft skäl att oberoende av det straffrättsliga

förfarandet fastställa detta händelseförlopp och att detta inte hade påverkat Vanjaks rätt att i straffrättsligt hänseende presumeras vara oskyldig till brott. Beslutet att avskeda Vanjak utgjorde därför inte en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6:2 i konventionen.

 

14. Kotov mot Ryssland (dom 14.1.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Kotov hade ett tillgodohavande på ett konto i banken Yurak, som försatts i likvidation. Enligt rysk lag skulle, när en banks skulder översteg tillgångarna, fördelning av tillgångarna till fordringsägarna ske proportionellt, men en förmånsrätt gällde för individuella kontohavare som Kotov. I fråga om Yurak beslöt emellertid likvidatorn att ge företräde åt handikappade personer, krigsveteraner, behövande och personer som deltagit aktivt i bankens likvidation. Detta ledde till att 700 personer fick full betalning. Kotov var inte en av dem och erhöll utdelning med endast 0,78 procent av behållningen på sitt konto.
    Efter talan av Kotov fann en domstol att likvidatorn hade handlat i strid med lagen och ålade honom att rätta felet. Denna dom kunde emellertid inte verkställas eftersom det, sedan utdelning skett, inte längre fanns några tillgångar i banken att fördela.
    Europadomstolen konstaterade att likvidatorn genom sin ställning kunde anses som företrädare för staten och att staten därför vid tilllämpning av konventionen var ansvarig för hans handlingar. I detta fall hade likvidatorn vid fördelningen av bankens tillgångar utan stöd i lag gett företräde åt särskilda grupper av borgenärer, vilket medfört att bl.a. Kotov gått miste om den utdelning han annars skulle ha fått. Europadomstolen konkluderade att detta utgjorde en kränkning av hans rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

15. Muskhadzhiyeva m.fl. mot Belgien (dom 19.1.2010)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Aina Muskhadzhiyeva och hennes fyra barn Alik, född 2000, Liana, född 2001, Khadizha, född 2004, och Louisa, född 2006, var ryska medborgare av tjetjenskt ursprung. Efter att ha flytt från Grozny i Tjetjenien kom de till Belgien, där de ansökte om asyl. Eftersom de dessförinnan hade vistats i Polen, accepterade de polska myndigheterna att ta hand om dem i enlighet med gällande EU-regler. De belgiska myndigheterna vägrade dem den 21 december 2006 tillstånd att stanna i Belgien och ålade dem att lämna landet. Den 22 december 2006 placerades de i ett slutet transitcenter, som enligt flera oberoende rapporter inte var lämpligt som vistelseplats för barn. I januari 2007 befanns vid en psykologisk undersökning av familjen att barnen, särskilt Khadizha, uppvisade allvarliga psykologiska och psykotraumatiska symptom. Den 24 januari 2007 sändes familjen tillbaka till Polen. I en senare rapport av den 27 mars 2007 bekräftade en psykolog i

Polen att Khadizha befann sig i ett kritiskt psykologiskt tillstånd, som kunde ha orsakats av behandlingen i Belgien.
    Europadomstolen fann att frihetsberövandet under mer än en månad i ett slutet transitcenter som var olämpligt för barn hade medfört att de fyra barnen utsatts för omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen. När det gällde modern utgjorde däremot vistelsen i centret inte omänsklig behandling.

 

16. Z.N.S. mot Turkiet (dom 19.1.2010)
Fråga om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Z.N.S. var en iransk medborgare som kommit till Turkiet illegalt och som där hade konverterat till kristendomen. Hon ansökte om flyktingstatus och fick stöd av FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). De turkiska myndigheterna höll henne emellertid i förvar i avvaktan på hennes utvisning, och en turkisk domstol avslog en begäran om att utvisningen skulle uppskjutas. Europadomstolen konstaterade att UNHCR efter prövning av omständigheterna i fallet hade funnit att Z.N.S. riskerade förföljelse i Iran. Europadomstolen anslöt sig till denna bedömning och fann vägande skäl tala för att hon på grund av sin religion riskerade omänsklig behandling i Iran. Konklusionen blev därför att hennes utvisning dit skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

 

17. Laranjeira Marques da Silva mot Portugal (dom 19.1.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Laranjeira Marques da Silva var redaktör för en veckotidning i vilken han publicerade en artikel om en förundersökning rörande J. Denne var en välkänd läkare och politiker, som misstänktes för sexuella övergrepp mot en patient. Laranjeira Marques da Silva skrev senare en andra artikel i vilken han redogjorde för ytterligare fakta och efterlyste information om liknande händelser i vilka J varit inblandad. Han dömdes med anledning av dessa artiklar för brott mot förundersökningssekretessen och för ärekränkning av J. Domstolen angav som en försvårande omständighet att brottet riktade sig mot en folkvald förtroendeman.
    Laranjeira Marques da Silva överklagade domen till en appellationsdomstol och gjorde gällande bl.a. att den nämnda försvårande omständigheten inte förelåg, eftersom J:s handling inte begåtts i hans egenskap av politiker. Appellationsdomstolen avslog överklagandet utan att yttra sig om denna invändning.
    Europadomstolen konstaterade att en appellationsdomstol inte är skyldig att uttala sig om alla argument som åberopas av en part men att frågan om det föreligger en försvårande omständighet normalt kräver ett uttryckligt ställningstagande från domstolen. Eftersom något svar i denna del inte hade lämnats av appellationsdomstolen,

fann Europadomstolen att Laranjeira Marques da Silvas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts Europadomstolen konstaterade vidare att förundersökningen hade varit avslutad när artiklarna publicerades och att det inte fanns något som tydde på att publiceringen haft negativa effekter på brottsutredningen eller på rättskipningen. Europadomstolen framhöll att det också kan finnas ett allmänt intresse av att informera allmänheten om brottsutredningar rörande politiker, och detta även om brotten inte rör deras politiska verksamhet. Laranjeira Marques da Silva hade — utöver ett negativt värdeomdöme om J — i huvudsak endast förmedlat information om brottsförfarandet och hade haft underlag för detta i vad som redan återgivits i media. Med 5 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen att domen mot Laranjeira Marques da Silva stred mot dennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

18. Xavier Da Silveira mot Frankrike (dom 21.1.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Da Silveira var advokat i Portugal men hade sitt hem i Frankrike, där han också utövade viss advokatverksamhet. I samband med en brottsutredning rörande bedrägeri och andra brott gjordes en husrannsakan i hans hem i Frankrike, varvid vissa föremål togs i beslag. Dessa åtgärder vidtogs trots att han protesterade och åberopade att han var advokat och registrerad som sådan i ett EU-land. Han upplyste vidare att ordföranden i den lokala advokatsammanslutningen var beredd att närvara vid husrannsakningen.
    Europadomstolen framhöll att husrannsakningen med hänsyn till Da Silveiras ställning som advokat borde ha kringgärdats med särskilda förfarandegarantier i syfte att skydda konfidentiella relationer mellan honom och hans klienter. Sådana åtgärder borde ha vidtagits trots att han endast tidvis verkade som advokat i Frankrike. Inte heller hade Da Silveira varit misstänkt för att själv ha begått ett brott, och han hade inte haft en effektiv möjlighet att motsätta sig husrannsakningen eller beslaget av hans egendom. Europadomstolens slutsats blev att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och hem hade kränkts.

 

19. R.P., Barret och Sirjean, Fernandez m.fl., samtliga mot Frankrike (domar 21.1.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var ägare till jordbruksmark och vingårdar på Korsika. Deras mark ockuperades olagligt av korsikanska fackföreningar och militanta nationalistiska grupper, som också utsatte klagandena för våld och hot. Myndigheterna beordrade ockupanterna att lämna egendomen men vidtog inga åtgärder för att avhysa dem.
    Europadomstolen förklarade sig medveten om svårigheterna att upprätthålla lag och ordning på Korsika men fann ändå att myndig-

heternas passivitet innebar att de hade tolererat ett slags privat ockupation och kränkt klagandenas rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

20. Puchstein och Stechauer, båda mot Österrike (domar 28.1.2010)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Puchstein och Stechauer var läkare, och frågan i dessa mål var om deras krav på arvoden enligt avtal med den regionala sjukförsäkringskassan hade avgjorts av en oavhängig och opartisk domstol. I högre instans hade kraven prövats av en regional överklagandenämnd. Denna nämnd bestod av en domare och fyra lekmän. De senare var utnämnda av justitieministern, två av dem på förslag av det österrikiska läkarsamfundet och de andra två på förslag av socialförsäkringsmyndigheterna. Företrädare för den regionala sjukförsäkringskassa som ingått det i målet aktuella avtalet och anställda hos denna kassa fick inte tjänstgöra som bisittare, och detsamma gällde företrädare för den regionala läkarorganisation som var part i avtalet och anställda hos denna organisation.
    Europadomstolen fann att de nämnda föreskrifterna om den regionala nämndens sammansättning var tillräckliga för att garantera nämndens oavhängighet och opartiskhet. Det förhållandet att andra regionala sjukförsäkringskassor kunde ha likartade bestämmelser i sina avtal var inte tillräckligt för att skapa tvivel om de deltagande lekmännens opartiskhet. Slutsatsen blev att det inte förelåg något brott mot kravet i artikel 6:1 i konventionen på en oavhängig och opartisk domstol.

 

21. Klaus och Iouri Kiladze mot Georgien (dom 2.2.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bröderna Klaus och Iouri Kiladze, som erkänts som offer för politisk förföljelse under den sovjetiska regimen, begärde skadestånd enligt en georgisk lag från 1997, i vilken det föreskrevs att politiskt förföljda hade rätt till ideellt skadestånd men att ersättningsbelopp och förfarandet för att fastställa ersättningen skulle närmare regleras genom lag. Bröderna Kiladzes yrkanden avslogs slutligt i november 2005 med hänvisning till att någon lag om ersättningsbelopp och förfarande inte hade utfärdats. Europadomstolen konstaterade att bröderna Kiladze uppfyllde alla villkor för att erhålla ideellt skadestånd enligt 1997 års lag. De hade därför ett rättsligt anspråk som åtnjöt skydd som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Det förhållandet att georgiska staten under en lång följd av år inte vidtagit några åtgärder för att personer som enligt 1997 års lag var berättigade till skadestånd skulle kunna åtnjuta sin rätt medförde enligt Europadomstolens mening att dessa personer fått bära en oproportionerlig börda.

Slutsatsen blev att bröderna Kiladzes rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom hade kränkts.

22. Kemal Taşkın m.fl. mot Turkiet (dom 2.2.2010)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagandena var turkiska medborgare av kurdiskt ursprung, som ansökt om att få byta sina förnamn mot kurdiska namn. Deras ansökningar avslogs med hänvisning till att de namn de önskade anta innehöll bokstäverna q, w och x som inte finns i det turkiska alfabetet.
    Europadomstolen konstaterade att det vid den aktuella tiden var möjligt i Turkiet att anta kurdiska namn och att problemet i de aktuella fallen endast gällde stavningen av namnen. De turkiska myndigheterna hade vid uppställande av krav på stavningen inte överskridit gränserna för vad en stat kunde reglera i detta hänseende och hade således inte kränkt klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet. Eftersom grunden för myndigheternas vägran att godta vissa bokstäver som inte förekommer i det turkiska alfabetet inte var klagandenas etniska ursprung, var det inte heller fråga om diskriminering enligt artikel 14 i konventionen.

 

23. Aizpurua Ortiz m.fl. mot Spanien (dom 2.2.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var personer som efter förtidspensionering hade fått viss pension enligt ett kollektivavtal från 1983. Pensionsutbetalningarna upphörde emellertid sedan det 2000 ingåtts ett nytt kollektivavtal, enligt vilket personer som åtnjutit pensionsrättigheter enligt det tidigare avtalet endast skulle ha rätt till ytterligare tre månadsbetalningar av pensionen.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om pension från ett privat bolag och att pensionsrättigheterna hade grundat sig på ett kollektivavtal. Pensionen hade utbetalats under en följd av år, och klagandena hade haft legitima förväntningar om att utbetalningarna skulle fortsätta. Deras rätt till pension åtnjöt därför skydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Emellertid innebar det spanska systemet att rättigheter av detta slag kunde regleras i kollektivavtal och att rättigheter enligt ett kollektivavtal kunde upphävas genom ett senare kollektivavtal. I det aktuella fallet hade ändringen grundats på att bolaget hamnat i ekonomiska svårigheter. Följaktligen hade ingreppet i klagandenas egendomsrätt tjänat legitima ändamål, nämligen att skydda bolaget och dess fordringsägare samt sysselsättningen och rätten till kollektiva förhandlingar. Pensionsrättigheterna hade inte heller upphävts helt utan för varje berättigad person ersatts med betalning av en klumpsumma. Slutsatsen blev att klagandenas rätt enligt artikel 1 i

första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom inte hade kränkts.

24. Kadłuczka och Krosta, båda mot Polen (domar 2.2.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Kadłuczka och Krosta hade under andra världskriget deporterats från Polen till Tyskland, där de utfört tvångsarbete inom jordbruket fram till krigsslutet. Krostas hustru hade arbetat på samma gård som Krosta, och en dotter till dem hade fötts där i april 1945.
    Efter förhandlingar mellan Polen och Tyskland överenskoms om ersättning till polacker som varit tvångsarbetare i Nazi-Tyskland, och en polsk stiftelse upprättades för att pröva ansökningar om ersättning. Kadłuczka och Krosta ingav ansökningar till stiftelsen, som avslog Kadłuczkas ansökan men beviljade viss mindre ersättning till Krosta. Däremot vägrade stiftelsen att ge ersättning till Krostas dotter.
    Kadłuczka och Krosta överklagade inte besluten till domstol, eftersom domstolarna vid den aktuella tiden inte ansåg sig behöriga att överpröva stiftelsens beslut. Detta ändrades några år senare genom att den polska högsta domstolen förklarade att krav på ersättning från stiftelsen var civila fordringar som gav rätt till prövning vid civildomstol.
    Europadomstolen konstaterade att polska staten inte hade någon generell skyldighet att utge ersättning för skada som orsakats av en annan stat. Emellertid hade efter överenskommelse mellan Polen och Tyskland ett system skapats som gav personer bosatta i Polen rätt till ersättning från en polsk stiftelse. Härav följde att stiftelsens beslut gällde civila rättigheter, som enligt artikel 6:1 i konventionen måste kunna överprövas av domstol. Någon sådan rätt till överprövning hade vid den aktuella tiden inte funnits för Kadłuczka och Krosta, vilkas rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen därför blivit kränkt.

 

25. Kubaszewski mot Polen (dom 2.2.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kubaszewski, som var politiker på det lokala planet, uttalade under en debatt i kommunfullmäktige på sin hemort stark kritik mot kommunens budget och ifrågasatte om inte kommunstyrelsen gjort sig skyldig till penningtvätt. Med anledning av detta uttalande ålades han av domstol, på begäran av medlemmar av kommunstyrelsen, att publicera en ursäkt och att också framföra en ursäkt vid ett kommande möte med kommunstyrelsen.
    Europadomstolen konstaterade att Kubaszewskis uttalande om penningtvätt inte riktats mot någon enskild person utan mot kommunstyrelsen i dess helhet. För en folkvald representant som Kubaszewski var det en viktig uppgift att granska de offentliga utgifterna, och med hänsyn till vikten av den politiska debatten måste politiker

tåla mera kritik än andra. Sammantaget fann Europadomstolen att domen mot Kubaszewski stred mot dennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

26. Sinan Işık mot Turkiet (dom 2.2.2010)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Işık var av alevitisk trosuppfattning, av många betraktad som en separat religion men av andra som en gren av islam.
    Fram till 2006 fanns krav på att turkiska identitetskort skulle innehålla upplysning om innehavarens religionstillhörighet. Efter 2006 blev det möjligt för en person att begära att denna uppgift skulle utelämnas. Işık begärde före 2006 att domstol skulle på hans identitetskort ange hans religion som “Alevi” och inte som “Islam”. Denna begäran avslogs med motiveringen att “Alevi” var en undergrupp av “Islam”.
    Europadomstolen framhöll att religionsfrihet innefattar rätt för en person att inte tvingas avslöja sin religion och att inte heller tvingas handla på sådant sätt att det blir möjligt för andra att dra slutsatser om hans eller hennes uppfattning i livsåskådningsfrågor. Det system som rådde i Turkiet före 2006 med avseende på identitetskorten var således oförenligt med religionsfriheten och stred mot artikel 9 i konventionen.
    Men inte heller det system som infördes 2006 var enligt Europadomstolens mening förenligt med religionsfriheten, eftersom det tvingade den som inte ville ha religion angiven på identitetskortet att begära detta och redan en sådan begäran kunde anses ge viss information om vederbörande persons trosuppfattning eller livsåskådning.
    Europadomstolen konkluderade därför att Işıks rätt enligt artikel 9 i konventionen hade kränkts genom att hans identitetskort hade innehållit en rubrik om religionstillhörighet, oavsett om religion fanns angiven eller inte.

 

27. Sud Parisienne de Construction mot Frankrike (dom 11.2.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bolaget Sud Parisienne de Construction (klagandebolaget) deltog 1986 som underleverantör i byggnadsarbeten på ett sjukhus i Paris. Enligt det bakomliggande avtalet med sjukhusförvaltningen (APHP) skulle det vid försenad betalning utgå dröjsmålsränta med 17 procent (2,5 procent över ”räntan på garanterade obligationer”, som var fastställd till 14,5 procent). Med tillämpning av denna klausul ålades APHP att betala ett visst belopp jämte 17 procent ränta till klagandebolaget.
    Emellertid hade under tiden antagits en ny lag enligt vilken dröjsmålsräntan på offentliga kontrakt sänkts med retroaktiv verkan. Vid verkställighet av domen begärde därför APHP att den nya lägre

räntan skulle tillämpas. Detta yrkande bifölls, och klagandebolaget erhöll därför dröjsmålsränta med 11,5 procent i stället för 17 procent.
    Europadomstolen erinrade om tidigare avgöranden i vilka domstolen funnit retroaktiv lagstiftning strida mot konventionen, när utgången i pågående tvister vid domstol påverkats. I det aktuella fallet hade emellertid klagandebolagets rätt till skadestånd kvarstått oförändrad och endast dröjsmålsräntan sänkts med hänsyn till inflationen och den allmänna ekonomiska utvecklingen. Europadomstolen fann att detta ingrepp i klagandebolagets äganderättsskydd var proportionerligt och att det inte kränkte bolagets rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

28. Syngelidis mot Grekland (dom 11.2.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Syngelidis var gift med M.A., som var parlamentsledamot. I samband med skilsmässa träffade makarna en överenskommelse om vårdnaden om deras son och rätten till umgänge med honom. Överenskommelsen fastställdes av domstol. Efter en tid väckte Syngelidis straffrättslig talan mot M.A. med begäran om skadestånd för att han hindrats utöva sin umgängesrätt. Eftersom M.A. åtnjöt parlamentarisk immunitet, hänsköt åklagaren frågan om hävande av immuniteten till parlamentet, som emellertid utan närmare motivering beslöt att inte häva immuniteten.
    Europadomstolen konstaterade att den grekiska konstitutionen gav parlamentet rätt att vägra häva den straffrättsliga immuniteten men endast i fall då den åtalade handlingen hade samband med parlamentets verksamhet. I det aktuella fallet fanns det inget samband mellan det påstådda brottet mot umgängesrätten och M.A:s åligganden som parlamentsledamot. Eftersom beslutet att vägra häva immuniteten inte hade motiverats, hade Syngelidis inte heller fått besked om skälen till beslutet. Det förelåg dessutom en obalans mellan parterna såtillvida som inget hindrade M.A. att väcka straffrättslig talan mot Syngelidis. Europadomstolens slutsats blev att Syngelidis rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning hade kränkts.

 

29. Alfantakis mot Grekland (dom 11.2.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Alfantakis bistod som advokat en känd grekisk sångare, A.V., som anklagade sin hustru S.P. för bedrägeri och förfalskning. Åklagaren D.M. beslöt emellertid att inte väcka åtal mot S.P. Med anledning härav förklarade Alfantakis i ett televisionsprogram att beslutet var löjeväckande och visade förakt för hans klient. D.M. anklagade Alfantakis för ärekränkning, och denne dömdes att betala skadestånd till D.M.
    Europadomstolen noterade att en advokat är underkastad särskilda uppförandenormer men har rätt att inom vissa gränser uttala sig offentligt om rättskipningen. I detta fall var det av betydelse att Alfanta-

kis kommentarer avsåg en tjänsteman inom rättskipningen, vars yrkesmässiga anseende och förtroende hos allmänheten kunde skadas av nedsättande omdömen. Europadomstolen konstaterade emellertid att Alfantakis uttalande hade gällt ett uppmärksammat mål och syftat till att försvara hans klient snarare än att nedvärdera D.M. Uttalandet hade också gjorts i ett direktsänt program i television och hade därför inte kunnat redigeras i efterhand. Sammantaget fann Europadomstolen att domen mot Alfantakis kränkte hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

30. Raza mot Bulgarien (dom 11.2.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var pakistanske medborgaren Ali Raza och hans hustru Zoya Georgieva Raza, som var bulgarisk medborgare.
    Ali Raza hade permanent uppehållstillstånd i Bulgarien. Trots att han inte hade anklagats för något brott, beslöt bulgariska säkerhetstjänsten att han skulle utvisas från Bulgarien på grund av att han utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Beslutet innehöll inga uppgifter om vilka faktiska omständigheter det grundade sig på. Verkställigheten av beslutet uppsköts på grund av att Ali Raza inte innehade de dokument som krävdes för inresa i Pakistan.
    Europadomstolen anförde att det kan vara nödvändigt att använda konfidentiellt material i fråga om nationell säkerhet men att total sekretess av domstolsbeslut inte kan anses acceptabel ens i sådana fall. Även myndigheter i stater som drabbats eller riskerat att drabbas av terroristattacker hade funnit det möjligt att begränsa sig till att hemlighålla de delar av beslut vilkas röjande skulle kunna äventyra den nationella säkerheten eller andra personers säkerhet. I avsaknad av uppgifter om fakta var Europadomstolen inte heller övertygad om att Ali Raza verkligen utgjorde ett hot mot nationell säkerhet, och det var osäkert om de bulgariska domstolarna hade prövat detta. Europadomstolen ansåg därför att Ali Raza inte hade åtnjutit tillräckligt skydd mot godtycklig behandling från myndigheternas sida och att hans utvisning till Pakistan inte skulle uppfylla kravet på laglighet i artikel 8 i konventionen. Slutsatsen blev att utvisningen skulle stå i strid med den i artikel 8 skyddade rätten till respekt för privatliv och familjeliv.

 

31. Javaugue mot Frankrike (dom 11.2.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Javaugue var anställd inom den offentliga sjukvården. Den 7 januari 2004 begärde han förtidspension fr.o.m. den 26 november 2004. Han åberopade att han var far till tre barn, vilket enligt lagen gav en kvinnlig arbetstagare rätt till förtidspension. I anslutning därtill hänvisade han till avgöranden av EG-domstolen om att olika pensionsregler för män och kvinnor stred mot EG-rätten. Hans begäran avslogs den 5

april 2004 av vederbörande myndighet, varefter Javaugue den 14 april 2004 överklagade detta beslut till förvaltningsdomstol.
    Den 30 december 2004 infördes en ny lag med könsneutrala men samtidigt mera restriktiva villkor för offentliganställdas pensionsrättigheter. Lagen trädde i kraft den 12 maj 2005 och skulle enligt övergångsbestämmelserna tillämpas retroaktivt på yrkanden om pension som framställts före lagens ikraftträdande men som ännu inte lett till lagakraftvunna beslut. Den 5 juli 2005 avslog förvaltningsdomstolen Javaugues överklagande på grundval av den nya lagen.
    Europadomstolen framhöll att det inte i och för sig strider mot konventionen att införa civilrättsliga regler med retroaktiv effekt. Däremot kunde det enligt Europadomstolens mening inte anses tilllåtet att lagstiftaren ingriper med nya bestämmelser som påverkar utgången av pågående rättegångar, såvida det inte finns mycket tunga allmänna intressen som kräver detta.
    Europadomstolen fann att Javaugue, innan lagen av den 30 december 2004 infördes, hade haft anledning räkna med att få bifall till sitt yrkande om förtidspension men att han enligt den nya lagen inte hade någon sådan rätt. Det fanns inte heller något allmänintresse av sådan vikt att det motiverade att de nya reglerna skulle göras tillämpliga även på pågående processer. Europadomstolen konkluderade därför att Javaugues rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

32. Fedchenko mot Ryssland (nr 1 och nr 2) (domar 11.2.2010)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Fedchenko, som var klagande i båda målen, var utgivare av en tidning som utkom en gång i veckan. År 2003 publicerade han i tidningen en artikel om en broschyr som spreds i regionen och i vilken det uppgavs att parlamentsledamoten S hade skaffat sig en förmögenhet på tvivelaktigt sätt. Efter angivelse av S fann en domstol att artikeln var ärekränkande och dömde Fedchenko till skadestånd. År 2005 publicerade Fedchenko en artikel av två författare som kritiserade undervisningssystemet i regionen och särskilt chefen för den regionala skolmyndigheten G. Bl.a. hävdades i artikeln att många elever blev socialt missanpassade och att de pengar som anslogs till undervisningen inte användes för avsedda ändamål. Med anledning av artikeln dömdes Fedchenko på nytt att betala skadestånd för ärekränkning.
    Europadomstolen konstaterade att båda artiklarna hade gällt ämnen av allmänt intresse, som det fanns anledning att uppmärksamma i pressen. Vad som framförts i artiklarna hade inte överskridit gränserna för tillåtlig journalistik, och Europadomstolen konkluderade därför att Fedchenkos yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts i båda fallen.

 

33. Leandro Da Silva mot Luxemburg (dom 11.2.2010)
Fråga om rättegång inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
Leandro Da Silva var part i en civilrättslig rättegång som pågått i flera år, och han klagade vid Europadomstolen över att målet inte hade avgjorts inom skälig tid. En första fråga var om det fanns ett effektivt rättsmedel som han borde ha uttömt innan han klagade till Europadomstolen.
    I detta hänseende noterade Europadomstolen att den i tidigare mål hade ansett att en skadeståndstalan mot staten för långsam rättskipning inte var ett i luxemburgsk rätt tillräckligt etablerat rättsmedel för att en klagande skulle vara tvungen att använda sig av det för att uttömma rättsmedlen innan talan väcktes vid Europadomstolen. Emellertid hade rättspraxis i Luxemburg utvecklats, särskilt genom en dom från november 2007 varigenom ett bolag hade fått ett skadestånd på 15.000 euro för att ett mål inte hade avgjorts inom skälig tid. Detta belopp stod i rimlig relation till vad Europadomstolen själv dömde ut i liknande fall, och det fanns anledning att anta att domen i fråga varit allmänt känd åtminstone sedan den 1 augusti 2008. Efter detta datum ålåg det således klagande i Luxemburg att använda sig av rättsmedlet i fråga innan ett mål anhängiggjordes vid Europadomstolen.
    Leandro Da Silva hade emellertid klagat till Europadomstolen långt före den 1 augusti 2008, varför kravet på uttömmande av rättsmedlet i fråga inte gällde honom. Europadomstolen prövade därför hans klagomål i sak och kom fram till att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade åtnjutit sin rätt till ett avgörande inom skälig tid.

34. Akdaş mot Turkiet (dom 16.2.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Akdaş var bokförläggare och publicerade 1999 på sitt förlag en turkisk översättning av Guillaume Appollinaires erotiska roman Les onze mille verges. Han dömdes för att ha publicerat obscent eller omoraliskt material till ett högt bötesstraff.
    Europadomstolen erinrade om att det gått mer än 100 år sedan Appollinaires bok först kom ut i Frankrike och att boken översatts till många språk och publicerats i ett stort antal länder. Boken hade också fått särskilt erkännande genom att utges i den prestigefyllda “La Pléiade”-serien. Europadomstolen fann att erkännandet av varje enskilt lands kulturella, historiska och religiösa egenart inte fick gå så långt att allmänheten i en av Europarådets medlemsstater hindrades att ta del av ett verk som tillhörde det gemensamma europeiska litterära arvet.
    Europadomstolens konklusion blev därför att domen mot Akdaş stred mot hans i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

35. Albert mot Rumänien (dom 16.2.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Som borgmästare i en kommun med en stor ungersk minoritet beslöt Albert bl.a. att ta bort den rumänska flaggan från stadshusets fasad och att använda kommunens ungerska namn i officiella skrivelser. För dessa åtgärder dömdes han genom administrativt beslut till ett högt bötesstraff. Han överklagade beslutet till domstol och hävdade bl.a. att hans handlande inte utgjorde brott enligt rumänsk lag och att beslutet inte heller var formellt riktigt, eftersom det inte hade angivits något datum då kommunens ungerska namn hade använts i officiella skrivelser. Domstolen avslog överklagandet under angivande av att det administrativa beslutet var lagligt. I sitt överklagande till högre domstol framhöll Albert att den lägre domstolen inte hade yttrat sig över hans invändning om avsaknaden av datum vid användandet av kommunens ungerska namn, men överklagandet avslogs utan att något svar lämnades på denna invändning.
    Europadomstolen framhöll att en domstol enligt artikel 6:1 i konventionen har att ange skälen för sitt beslut, vilket dock inte innebär att det krävs ett detaljerat ställningstagande till varje enskilt argument som framförts. I det aktuella fallet hade emellertid Albert i sitt överklagande av den lägre domstolens beslut speciellt åberopat att denna domstol inte hade tagit ställning till hans invändning om att det saknades angivande av datum för det brott som bestod i att han använt kommunens ungerska namn i officiella skrivelser, och den högre domstolen hade inte heller yttrat sig om detta. Till följd härav konkluderade Europadomstolen att kraven på en rättvis rättegång i artikel 6:1 i konventionen inte hade uppfyllts.

 

36. Baysakov m.fl. mot Ukraina (dom 18.2.2010)
Fråga om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Klagandena var medborgare i Kazakstan, där de tillhört en politisk oppositionsgrupp och varifrån de begivit sig till Ukraina sedan gruppens ledare arresterats i Kazakstan och klagandena själva där åtalats för olika brott. I Ukraina hade de beviljats politisk asyl. Sedan åklagarmyndighet i Kazakstan begärt dem utlämnade för diverse grova brott, yrkade en ukrainsk åklagare att deras flyktingstatus i Ukraina skulle hävas, och frågan om så skulle ske var inte slutligt avgjord när Europadomstolen meddelade sin dom.
    Europadomstolen hänvisade till en rad rapporter från internationella organisationer om användning av tortyr och annat våld mot arresterade personer i Kazakstan samt om otillfredsställande fängelseförhållanden. Att det fanns risk för att klagandena kunde utsättas för politisk förföljelse i Kazakstan framgick också av att de hade beviljats politisk asyl i Ukraina. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att det skulle strida mot artikel 3 i konventionen att utlämna dem till Kazakstan.

37. Taffin och Contribuables Associés mot Frankrike (dom 18.2.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Benoite Taffin var redaktör för en tidskrift, som utgavs av föreningen Contribuables Associés. År 2001 publicerade tidskriften en artikel om skattekontroll av G.L., som var en känd tv-producent. Artikeln innehöll en intervju med G.L. som anklagade en viss skatteinspektör för förfalskning och försök att till varje pris sätta fast G.L. samt för att vara helt oansvarig och ha begått inte små fel utan allvarliga missgrepp i sin verksamhet. Uttalandena bedömdes av domstol som ärekränkande, och Benoite Taffin och Contribuables Associés ålades att betala böter och ett symboliskt skadestånd till skatteinspektören.
    Eftersom Contribuables Associés inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen, var det endast Benoite Taffins talan som Europadomstolen prövade i sak. Europadomstolen konstaterade att massmedia även i frågor av allmänt intresse i princip har skyldighet att verifiera att uppgifter om fakta som är nedsättande för en person är sanna eller åtminstone har en viss grad av trovärdighet. Benoite Taffin hade emellertid inte lyckats övertyga de franska domstolarna om att påståendena om skatteinspektören var sanna eller att hon varit i god tro när hon publicerat dem. Det rörde sig också om allvarliga anklagelser mot en tjänsteman, och artikeln hade handlat om en speciell skattetvist och inte syftat till att lämna allmän information om skatteärenden. Sammantaget fann Europadomstolen att domen mot Benoite Taffin hade varit proportionerlig och att den inte stred mot hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

38. Lesjak mot Kroatien (dom 18.2.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Lesjak, som var anställd hos polisen, fick i oktober 1999 med rekommenderat brev tillbaka sin anställningsbok i vilken det fanns angivet att anställningen upphört den 4 oktober 1999. Han sökte få beslutet om anställningens upphörande ändrat av domstol, men de allmänna domstolarna fann sig sakna behörighet att pröva frågan, varför målet överlämnades till en förvaltningsdomstol, som förelade Lesjak att ange vilket beslut han angrep och att ge in två kopior av beslutet. Eftersom det inte fanns något skriftligt beslut, kunde han inte efterkomma föreläggandet, vilket ledde till att hans talan avvisades. I ett parallellt mål som en kollega till Lesjak hade fört till domstol hade utgången blivit en annan såtillvida som förvaltningsdomstolen hade hänskjutit behörighetsfrågan till Högsta domstolen, som därefter beslutat att allmän domstol var behörig att pröva målet.
    Europadomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen, sedan allmän domstol funnit sig inte vara behörig att pröva Lesjaks överklagande, hade vägrat att pröva överklagandet av det formella skälet att

Lesjak inte hade efterkommit ett föreläggande som han saknat möjlighet att efterkomma. Genom att avvisa Lesjaks talan på denna grund i stället för att, som i det parallella målet, begära Högsta domstolens avgörande av vilken domstol som var behörig hade förvaltningsdomstolen berövat Lesjak rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

39. Nikiforenko mot Ukraina (dom 18.2.2010)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
På grund av brottsmisstankar utfärdades i januari 1998 reseförbud mot Lyudmila Nikiforenko. Förbudet förblev i kraft fram till oktober 2008, men under denna tid hade hon vid flera tillfällen fått tillstånd att resa utomlands för att besöka släktingar. Europadomstolen fann ändå att tidslängden på förbudet hade varit oproportionerlig och att Lyudmila Nikiforenkos genom artikel 2 i protokoll 4 till konventionen skyddade rörelsefrihet därför hade kränkts.

 

40. Ahmet Arslan m.fl. mot Turkiet (dom 23.2.2010)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagandena tillhörde en religiös grupp som anordnade en ceremoni i Ankara. I samband därmed tågade de på stadens gator klädda på ett sätt som var karakteristiskt för gruppen. Klädseln bestod av turban, säckiga haremsbyxor, en tunika och en käpp. I samband med en domstolsförhandling uppträdde de i samma klädsel. De åtalades och dömdes för brott mot lagbestämmelser om bärande på allmän plats av huvudbonad och klädesplagg som utmärker religionstillhörighet.
    Europadomstolen konstaterade att målet gällde bestraffning för bärande av kläder på allmänna, för alla tillgängliga platser till skillnad från användning av religiösa symboler i institutioner, där neutralitet i religionsfrågor kan tillmätas större vikt än rätten att manifestera sin religion. Det fanns ingenting som tydde på att klagandena utgjort ett hot mot allmän ordning eller att de utövat olämplig påverkan på utomstående. Det hade under sådana förhållanden inte visats att det varit nödvändigt att inskränka klagandenas rätt att utöva sin religion. Europadomstolens slutsats blev därför att klagandenas genom artikel 9 skyddade religionsfrihet hade kränkts.

 

41. Lisica mot Kroatien (dom 25.2.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Zlatko och Meri Lisica arresterades i maj 2000 som misstänkta för att ha rånat en värdetransport. Medan de var häktade, undersökte polisen dels en stulen bil av märket Volkswagen Golf som påträffats på brottsplatsen, dels en bil av märket BMW som ägdes av Zlatko Lisica. Det senare fordonet undersöktes av polisen vid tre tillfällen, och vid det andra undersökningstillfället var varken de häktade eller deras försvarare närvarande. Vid den tredje undersökningen av bilen på-

träffades en avgjutning av ett billås, som tydde på ett samband mellan Zlatko Lisicas bil och den Volkswagen Golf som påträffats på brottsplatsen. Detta blev sedan ett betydelsefullt bevis i den kroatiska domstolen som fann Zlatko och Meri Lisica skyldiga till grovt rån och dömde dem till fängelsestraff.
    Europadomstolen konstaterade att avgjutningen inte hade påträffats i Zlatko Lisicas bil förrän vid den tredje undersökningen av bilen och att polisen dessförinnan hade gjort en undersökning av bilen utan särskilt bemyndigande och utan att de häktade eller deras försvarare kunnat iaktta vad som skedde. Det fanns därför tvivel om tillförlitligheten och värdet av den bevisning som framskaffats, vilket enligt Europadomstolens mening medförde att Zlatko och Meri Lisica inte hade fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

42. Renaud mot Frankrike (dom 25.2.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Renaud var ordförande i en medborgarkommitté som motsatte sig planer på en omfattande nybyggnadsverksamhet i kommunen Sens. Som ett led i oppositionen mot dessa planer hade han på medborgarkommitténs hemsida på Internet gjort häftiga utfall mot borgmästaren M.-L.F., som han anklagade för att uppmuntra kriminaliteten i stadens centrum för att rättfärdiga sin politik. Han ställde också frågan om M.-L.F. var cynisk, schizofren eller lögnaktig och gjorde en antydan om att hon eventuellt avsåg att berika sig själv. För dessa uttalanden dömdes Renaud för ärekränkning och för att ha offentligt förolämpat en statlig befattningshavare.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om en livlig polemik mellan en medborgargrupp och en borgmästare och att uttalandena måste läsas i ljuset av detta. Sammantaget fann Europadomstolen att uttalandena omfattades av yttrandefriheten och att domen mot Renaud därför stred mot artikel 10 i konventionen.

 

43. Kozak mot Polen (dom 2.3.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Kozak levde i en homosexuell relation och delade våning med sin partner, som hyrde våningen av kommunen. Sedan partnern dött, ansökte Kozak om att få överta våningen, vilket kommunen vägrade. Kozak stämde kommunen för att få sin rätt till våningen erkänd. Han hävdade att han hade rätt att överta våningen, eftersom han under många år haft gemensamt hushåll med sin partner och hade levt med honom i ett äktenskapsliknande förhållande. Den polska domstolen avslog hans begäran och hänvisade till att polsk lag endast erkände äktenskapsliknande förhållanden mellan personer av olika kön.
    Europadomstolen fann det godtagbart att familjen, grundad på en förbindelse mellan en man och en kvinna, åtnjuter särskilt skydd i lag

och att detta kan medföra att andra relationer inte får samma behandling. Emellertid måste staterna, vid avvägningen av skyddet för familjen och sexuella minoriteters rättigheter, beakta att det finns mer än ett sätt att utforma sitt privatliv. Europadomstolen fann det sålunda inte nödvändigt, för att skydda familjen, att förvägra personer som lever i homosexuella parförhållanden rätten att succedera varandra i fråga om hyresavtal. Europadomstolen konkluderade att Kozak utsatts för diskriminering enligt artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

 

44. Grosaru mot Rumänien (dom 2.3.2010)
Frågor om rätt att kandidera i val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
I parlamentsval i november 2000 var Grosaru kandidat till ett mandat som var reserverat för den italienska minoriteten i Rumänien. Fastän han erhöll flest röster på nationell nivå, tillföll mandatet en annan kandidat som totalt erhållit ett mindre antal röster men som fått sina röster i en och samma valkrets. Europadomstolen framhöll att staterna har stor frihet att utforma sina valsystem. Emellertid hade 1992 års rumänska vallag varit oklar när det gällde frågan om rösterna skulle räknas på nationell nivå eller per valkrets. Valkommissionen borde därför ha klargjort hur den tolkade reglerna och ha förklarat varför den ansåg att ett högt röstetal på regional nivå skulle ges större vikt än det totala antalet röster på nationell nivå. Någon sådan förklaring hade emellertid inte lämnats. Ingen rumänsk domstol hade heller varit behörig att pröva om valkommissionens tolkning var riktig. Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att Grosarus rätt enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

45. Antică och R mot Rumänien (dom 2.3.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var Antică och förlaget R, hos vilket Antică vid den aktuella tiden var anställd som fotoreporter. I januari 1999 publicerade en av förlaget utgiven tidning en artikel om ett amerikanskt bolag till vilket rumänska staten hade betalat ekonomiska bidrag. Bolaget hade sedan gått i konkurs, och flera politiker och högre ämbetsmän uppgavs ha varit inblandade i konkursen. R.D., vars roll särskilt ifrågasatts i artikeln, gjorde en brottsanmälan, som ledde till åtal mot Antică och R. Den rumänska domstolen frikände Antică för brott men ålade honom att betala ett högt skadestånd samt förklarade R vara solidariskt ansvarigt för skadeståndet.
    Europadomstolen konstaterade att den rumänska domstolen funnit Antică ensam ha personligt ansvar för artikeln, trots att han undertecknat den tillsammans med sin kollega Cornel V, som inte an-

setts ansvarig eftersom han endast tagit de foton som ingick i artikeln. Den rumänska domstolen hade inte förklarat varför inte detsamma gällde Antică som också var fotoreporter. I själva verket hade förundersökningen utvisat att det var en tredje person som skrivit artikeln, och de rumänska domstolarna hade inte förklarat varför de avvikit från detta konstaterande. Inte heller hade de yttrat sig om de bevis som Antică och R lagt fram för att visa att Antică inte var ansvarig för artikelns innehåll. Genom att inte klargöra sin syn på dessa frågor hade de rumänska domstolarna kränkt Anticăs rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång, och Europadomstolen fann det med hänsyn härtill inte nödvändigt att pröva om även Anticăs yttrandefrihet hade kränkts. Europadomstolen konstaterade vidare att artikeln hade gällt en fråga av stort allmänt intresse och att de rumänska domstolarna ansett R ansvarigt i egenskap av arbetsgivare. Europadomstolen noterade vidare att det skadeståndsbelopp som utdömts var 30 gånger högre än den genomsnittliga månadslönen i Rumänien och tre gånger högre än maximistraffet för ärekränkning. Slutsatsen blev att R:s yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

46. Al-Saadoon och Mufdhi mot Förenade kungariket (dom 2.3.2010)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och enskild klagorätt (artikel 34 i konventionen)
Al-Saadoon och Mufdhi greps av brittiska styrkor i Irak. De misstänktes för inblandning i morden på två brittiska soldater i Irak i mars 2003.
    I augusti 2004 återinförde Iraks nationalförsamling dödsstraffet med avseende på bl.a. mord och vissa krigsförbytelser. I december 2005 beslöt de brittiska myndigheterna att överlämna utredningen om Al-Saadoon och Mufdhi till de irakiska brottmålsdomstolarna. I maj 2006 häktades de av brottmålsdomstolen i Basra som misstänkta för mord och krigsförbrytelser. Senare fastställde denna domstol att brotten utgjorde krigsförbrytelser och beslöt att målet skulle överlämnas till Iraks Höga Tribunal (IHT), som var behörig i fråga om irakier anklagade för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. IHT begärde därefter att Al-Saadoon och Mufdhi, som alltjämt hölls i förvar hos de brittiska styrkorna, skulle överlämnas till IHT.
    Al-Saadoon och Mufdhi väckte talan vid brittisk domstol för att hindra att de överfördes till IHT. Målet avgjordes av Court of Appeal som ansåg att det fanns en reell risk för att de skulle komma att avrättas om de överfördes till IHT men att Storbritannien måste respektera irakisk suveränitet på irakiskt territorium och därför överlämna AlSaadoon och Mufdhi. Sedan dessa vänt sig till Europadomstolen och denna domstol den 30 december 2008 uppmanat brittiska regering-

en att tills vidare inte bortföra de båda männen från den plats där de hölls i förvar, svarade brittiska regeringen den 31 december 2008 att FN-mandatet, som låg till grund för de brittiska styrkornas behörighet att verkställa frihetsberövanden i Irak, utlöpte samma dag vid midnatt, vilket gjort det omöjligt att hålla kvar Al-Saadoon och Mufdhi i brittiskt förvar, och att Storbritannien därför i detta speciella fall inte kunnat följa Europadomstolens anvisning utan tidigare samma dag hade överlämnat de båda männen till irakiskt förvar.
    Med hänsyn till den utveckling som ägt rum sedan konventionen kom till stånd fann Europadomstolen att dödsstraffet numera kunde anses omänskligt och förnedrande och därmed stridande mot artikel 3 i konventionen. Det fanns enligt Europadomstolens mening en klar risk för att Al-Saadoon och Mufdhi skulle komma att dömas till döden om en irakisk domstol fann dem skyldiga till de åtalade brotten. Trots att dödsstraffet återinförts i Irak i augusti 2004 och fastän några försäkringar om att ett sådant straff inte skulle komma att verkställas mot Al-Saadoon och Mufdhi, hade de brittiska myndigheterna i december 2005 beslutat att överlämna målet mot dem till irakisk domstol, där förfarandet inletts i maj 2006. Det innebar att AlSaadoon och Mufdhi hade åsamkats stort mentalt lidande genom att utsättas för välgrundad fruktan att, sedan den rättsliga processen avslutats, bli avrättade.
    Europadomstolen förklarade sig inte vara övertygad av argumentet att Al-Saadoons och Mufdhis rättigheter inte hade kunnat respekteras utan kränkning av Iraks suveränitet. Det föreföll inte ha gjorts något allvarligt försök att förhandla med de irakiska myndigheterna om att dödsstraff inte skulle utdömas eller verkställas. Det kunde också ha varit möjligt att söka en överenskommelse med Irak om ett alternativt förfarande, innebärande att de två männen skulle lagföras inför brittisk domstol antingen i Irak eller i Storbritannien.
    Europadomstolen konkluderade därför att Al-Saadoon och Mufdhi hade utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen ansåg det inte heller visat att de brittiska myndigheterna hade vidtagit rimliga åtgärder för att rätta sig efter Europadomstolens interimistiska anvisning att Al-Saadoon och Mufdhi inte skulle bortföras från sitt förvar hos de brittiska styrkorna. Inget försök syntes ha gjorts att förhandla med de irakiska myndigheterna om en temporär lösning för att skydda de båda männens rättigheter intill dess Europadomstolen prövat målet. Som en följd härav hade Al-Saadoon och Mufdhi utsatts för risk för irreparabel skada, och deras rätt till ett effektivt rättsmedel inför House of Lords hade också omintetgjorts. Slutsatsen blev att det förelåg brott mot både artikel 13 och artikel 34 i konventionen.

 

47. Adamkiewicz mot Polen (dom 2.3.2010)
Frågor om rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Adamkiewicz, född 1982, arresterades i december 1997 och förhördes om mordet på en 12-årig pojke, M.S., vars kropp hade påträffats nära det hus där Adamkiewicz bodde. Han förnekade först inblandning i mordet men erkände senare att han hade strypt M.S. med ett rep. Han inställdes inför en domare för familjeangelägenheter, som beslöt att under det fortsatta förfarandet placera honom i ett barnhem. Den advokat som utsetts för Adamkiewicz fick träffa honom först sex veckor efter arresteringen. Adamkiewicz förhördes också vid flera tillfällen utan att någon advokat var närvarande.
    I oktober 1998 fann en barndomstol, i vilken domaren för familjeangelägenheter var en av domarna, Adamkiewicz skyldig till mord och beslöt att han skulle placeras i en korrektionsanstalt under sex år.
    Europadomstolen konstaterade att domstolar i mål om omyndiga måste handla så att de omyndigas intressen skyddas under särskilt beaktande av deras ålder och mognad samt deras intellektuella och känslomässiga förmåga. Åtgärder måste också vidtas för att främja deras möjligheter att delta i förfarandet. I det aktuella fallet hade Adamkiewicz inte upplysts om sin rätt att vägra svara på frågor. Han hade först på ett sent stadium fått juridisk hjälp, trots att det hade varit av stor vikt för honom att bistås av en försvarare alltifrån förfarandets början.
    Europadomstolen konkluderade att de avsevärda inskränkningarna i Adamkiewicz rätt att försvara sig utgjorde en kränkning av artikel 6:3 c) i förening med artikel 6:1 i konventionen.
    När det sedan gällde barndomstolens opartiskhet konstaterade Europadomstolen att de frågor som domaren för familjeangelägenheter haft att besluta om under brottsundersökningen låg nära de frågor som han senare fått avgöra som ordförande i barndomstolen. Han hade under brottsutredningen beslutat att inleda det straffrättsliga förfarandet, gett anvisningar om bevisupptagningen och beslutat att ställa Adamkiewicz till svars inför domstolen. Detta medförde enligt Europadomstolens uppfattning att samme domares deltagande i det slutliga avgörandet inte var ägnat att garantera ett maximalt skydd för Adamkiewicz intressen. Följaktligen förelåg det även i detta hänseende ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

48. R.C. mot Sverige (dom 9.3.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
R.C. var en iransk medborgare som kom till Sverige i oktober 2003 och sökte asyl. Han hävdade att han, efter att ha deltagit i en regeringsfientlig demonstration i Iran, hade arresterats, torterats och hållits i förvar i nästan två år innan han lyckades fly. Han uppgav att han

sedan hade lämnat Iran illegalt. Invandrarverket avslog hans asylansökan, och han överklagade beslutet till domstol men utan framgång.
    Europadomstolen konstaterade att R.C. hade lämnat en sammanhängande redogörelse för den behandling han utsatts för och att det inte fanns omständigheter som gav anledning att ifrågasätta trovärdigheten av hans uppgifter. Det fanns också märken på R.C:s kropp som kunde härröra från tortyr. Europadomstolen fann det sannolikt att hans bakgrund skulle uppenbaras för de iranska myndigheterna, om han återvände till Iran, och att han då skulle tas i förvar och misshandlas. Med den svenska domaren Elisabet Fura som skiljaktig konkluderade Europadomstolen att det skulle strida mot artikel 3 i konventionen att utvisa R.C. till Iran.

49. Oršuš m.fl. mot Kroatien (dom 16.3.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
I målet omprövades i stor kammare en dom som meddelats den 17 juli 2008 av Europadomstolen i vanlig sammansättning (se SvJT 2008 s. 900). Målet gällde placeringen av romska barn i särskilda skolor, och i den tidigare domen fann Europadomstolen att det inte var fråga om brott mot rätten till undervisning i artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen eller mot denna artikel i förening med förbudet mot diskriminering i artikel 14 i konventionen. I sin större sammansättning kom Europadomstolen, med 9 röster mot 8, till annat resultat.
    Europadomstolen noterade att skälet till att romska elever placerats i särskilda klasser uppgivits vara att de saknade tillräckliga kunskaper i det kroatiska språket. Emellertid fanns det ingen kroatisk lag som föreskrev specialklasser för dem som inte behärskade detta språk. De tester som företagits hade inte heller gällt barnens språkkunskaper, och schemat för deras undervisning hade inte varit inriktat på att komma till rätta med bristande språkkunskaper. Vidare hade en stor andel av barnen lämnat skolan i förtid utan att myndigheterna vidtagit positiva åtgärder för att hjälpa dem att fullfölja undervisningen.
    Europadomstolen fann att det inte vidtagits tillräckliga åtgärder för att tillgodose de behov som klagandena hade i egenskap av medlemmar av en missgynnad grupp. Placeringen av dem i specialklasser med enbart romska elever hade i många fall inte varit motiverad, och Europadomstolens konklusion blev att klagandena hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt till undervisning enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet.

 

50. Carson m.fl. mot Förenade kungariket (dom 16.3.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var 13 brittiska medborgare som tidigare arbetat i Storbritannien och betalat premier till socialförsäkringen men som senare flyttat till Sydafrika, Australien eller Canada. De klagade över att det inte skett någon indexuppräkning av deras pensioner och att de därför diskriminerats i jämförelse med brittiska medborgare som alltjämt var bosatta i Storbritannien, eftersom dessas pensioner hade uppräknats efter index.
    Europadomstolen hade i vanlig sammansättning meddelat en dom den 4 november 2008, i vilken domstolen funnit att det inte var fråga om diskriminering i fråga om rätten till egendom (se SvJT 2009 s. 96 f.). Med 11 röster mot 6 kom Europadomstolen i stor kammare till samma resultat.

 

51. di Belmonte mot Italien (dom 16.3.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Genom dom i februari 1990, som vann laga kraft i maj 1991, tillerkändes di Belmonte 1,85 miljoner euro i ersättning för exproprierad egendom. Beloppet utbetalades flera år senare, men med avdrag av omkring 526.000 euro enligt en lag från december 1991, varigenom skatt införts på expropriationsersättningar.
    Europadomstolen framhöll att konventionsstaterna har vidsträckt frihet att utforma sina föreskrifter om skatter och att även retroaktiv beskattning kan vara förenlig med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Emellertid skulle det i detta fall inte ha utgått någon skatt, om myndigheterna betalat ut ersättningen i normal tid. Det var således myndigheternas senfärdighet med betalningen som var orsak till att ersättningen blivit beskattningsbar. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att beskattningen innebar ett brott mot di Belmontes rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

52. A.D. och O.D. mot Förenade kungariket (dom 16.3.2010)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
A.D. var mor till O.D. Några månader efter O.D:s födelse upptäckte läkare frakturer på hans revben, vilka de ansåg inte vara resultatet av en olyckshändelse. O.D. tvångsomhändertogs därför av myndigheterna, och A.D. och O.D:s far förmåddes att flytta till en institution tillsammans med O.D. för att man skulle kunna fastställa om denne var utsatt för särskilda risker från föräldrarnas sida. Någon verklig riskbedömning gjordes emellertid inte. I stället placerades O.D. i ett fosterhem. Medan han var i fosterhemmet, föll han och fördes till ett sjukhus, där man konstaterade att han led av benskörhet. Fortsatta undersökningar visade att de frakturer på revbenen som föranlett

myndigheternas ingripande kunde ha uppkommit vid normal skötsel av O.D. Denne återlämnades därför till föräldrarna.
    Europadomstolen konstaterade att en professionell bedömning av om ett barn är utsatt för risk kan i efterhand visa sig ha varit felaktig men att detta inte automatiskt medför att ett på bedömningen grundat tvångsomhändertagande av barnet strider mot artikel 8 i konventionen. Den benskörhet som O.D. led av hade varit svår att fastställa, och myndigheterna kunde inte klandras för att de handlat utifrån misstanken om att skadan på O.D. orsakats av misshandel. Europadomstolen fann däremot att det hade gjorts andra fel från myndigheternas sida. Familjen hade placerats i en institution långt ifrån sin bostad, och det hade inte gjorts någon verklig riskbedömning under familjens vistelse där. Placeringen i fosterhem hade därför skett på otillräckligt underlag, och O.D. hade också återlämnats till föräldrarna med viss försening. Till följd av dessa omständigheter fann Europadomstolen att A.D:s och O.D:s rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv hade kränkts.

 

53. Kuzmin mot Ryssland (dom 18.3.2010)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Kuzmin, som var åklagare, åtalades för våldtäkt på en ung kvinna. När förfarandet inletts, uttalade sig Alexander Lebed, som kandiderade till en post som guvernör och som tidigare varit general och ledamot av statsduman, om Kuzmin i flera tv-program. Han förklarade att Kuzmin var en brottsling som borde ha berövats friheten för länge sedan och att Lebed skulle se till att Kuzmin snart fick ruttna i ett fängelse. Lebed valdes därefter till guvernör. Kuzmin åtalades och avskedades från sin tjänst som åklagare. Både i åtalsbeslutet och i beslutet om hans avskedande angavs att han hade begått en våldtäkt.
    Europadomstolen fann att Lebed, som var en välkänd politiker, inte hade uttalat sig om Kuzmin som privatperson. Hans uttalanden kunde uppfattas som ställningstaganden till Kuzmins skuld. Med hänsyn till de omständigheter under vilka uttalandena gjorts fann Europadomstolen att det var fråga om deklarationer av en hög ämbetsman som stärkte allmänheten i dess uppfattning om Kuzmins skuld och föregrep den kommande domstolsprövningen. Slutsatsen blev att Kuzmins rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts. Däremot fann Europadomstolen att formuleringarna i åtalsbeslutet och beslutet om avskedande av Kuzmin, lästa i sitt sammanhang, måste förstås som uttalanden enbart om en misstanke mot honom, som låg till grund för besluten. Något brott mot artikel 6:2 i konventionen förelåg alltså inte i fråga om dessa beslut.

 

54. Krumpholz mot Österrike (dom 18.3.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Krumpholz var ägare till en bil som vid radarkontroll konstaterades ha framförts med för hög hastighet. Han ålades av österrikisk myndighet att uppge vem som varit bilens förare vid det aktuella tillfället, och när han inte efterkom denna uppmaning, ådömdes han i administrativ väg ett bötesstraff. Han dömdes också själv för hastighetsförseelse, eftersom myndigheten av hans underlåtenhet att lämna uppgift om förare drog slutsatsen att det var han som framfört bilen.
    Europadomstolen erinrade om att den som är misstänkt för brott inte får tvingas att anklaga sig själv och har rätt att iaktta tystnad i fråga om misstanken men att det inte i och för sig strider mot konventionen att dra slutsatser av den misstänktes vägran att yttra sig.
    Europadomstolen framhöll att det i det aktuella fallet inte fanns någon bevisning om vem som varit bilens förare. Krumpholz hade förnekat att han fört bilen och förklarat att han inte kunde ange vem som varit förare, eftersom det var flera olika personer som regelbundet hade använt bilen. Europadomstolen fann det inte rimligt att därav dra slutsatsen att Krumpholz hade fört bilen vid det aktuella tillfället. Den österrikiska myndighetens ställningstagande innebar att bevisbördan hade åvilat den misstänkte, och denne hade inte heller haft tillräckliga processuella garantier till sitt förfogande, eftersom det i detta slags mål inte hölls någon muntlig förhandling annat än på särskild begäran av den misstänkte. Sammantaget fann Europadomstolen att Krumpholz rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts.

 

55. M.A.K. och R.K. mot Förenade kungariket (dom 23.3.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
M.A.K. hade en dotter, R.K., som var född 1989. Vid två tillfällen, i september 1997 och februari 1998, tog M.A.K. sin dotter till en läkare på grund av blåmärken på hennes ben. Detta ledde till undersökningar i föräldrarnas frånvaro och utan deras medgivande, varvid läkaren fann att R.K. hade utsatts för sexuella övergrepp och informerade de sociala myndigheterna om detta. R.K. behandlades på ett sjukhus, och M.A.K. vägrades först tillstånd att besöka henne där. Senare fick han besökstillstånd, men besöken övervakades, eftersom R.K. misstänktes ha varit utsatt för övergrepp.
    Vid en senare undersökning hos en hudläkare konstaterades att R.K. led av en ovanlig hudsjukdom, och hon utskrevs då från sjukhuset. Den läkare som först undersökt henne konstaterade att fadern inte längre borde vara misstänkt för att ha förgripit sig på dottern.
    Europadomstolen erinrade om att de medicinska och sociala myndigheternas skyldighet att skydda barn bör medföra att de inte kan

hållas ansvariga varje gång som de ingriper på grund av allvarliga och rimliga misstankar om övergrepp från föräldrarnas sida, även om dessa misstankar i efterhand visar sig ha varit ogrundade. I det aktuella fallet hade det varit rimligt att misstänka övergrepp och att ta kontakt med socialmyndigheterna. Det hade emellertid funnit skäl att låta en hudläkare undersöka R.K. tidigare och inte först efter fyra dagar. Framför allt hade det emellertid saknats skäl att mot föräldrarnas vilja låta en läkare ta blodprov på R.K. och ta närgångna fotografier av hennes kropp, medan hon var ensam på sjukhuset. I detta hänseende fann Europadomstolen att M.A.K:s och R.K:s rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts.

 

56. Oyal mot Turkiet (dom 23.3.2010)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagande var Yiğit Turhan Oyal, född 1996, och hans föräldrar. Yiğit smittades genom blodtransfusion med HIV-virus när Yiğit var fyra månader gammal. Efter långvariga domstolsförfaranden tilldömdes klagandena ideellt skadestånd och begränsad ersättning för sjukvård och mediciner, men samtidigt gick familjen som en följd av domarna miste om viss rätt till mediciner som annars skulle ha tillkommit den.
    Europadomstolen konstaterade att den ersättning som Yiğit erhållit endast omfattade sjukvård och medicinering under ett år och att familjen samtidigt berövats andra ekonomiska förmåner, vilket gjort det utomordentligt svårt att betala de höga kostnaderna för fortlöpande behandling av Yiğit. Även om visst skadestånd utdömts, hade den lämpligaste gottgörelsen varit att, förutom ideellt skadestånd, ersätta kostnaderna för livslång sjukvård och medicinering. Med hänsyn härtill och till att det rättsliga förfarandet hade tagit orimlig lång tid, fann Europadomstolen att rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen hade kränkts.

57. Čudak mot Litauen (dom 23.3.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
I november 1997 tog Alicija Čudak anställning på Polens ambassad i Vilnius som sekreterare och växeltelefonist. År 1999 klagade hon över att en av hennes manliga kolleger hade utsatt henne för sexuella trakasserier, vilket hade lett till att hon insjuknat. När hon tillfrisknat, hade hon inte släppts in på ambassaden, och hon hade sedan avskedats för att hon uteblivit från sitt arbete. Hon väckte talan vid litauisk domstol och hävdade att hon avskedats utan giltigt skäl, men hennes talan avvisades på grund av att polska staten som svarande åtnjöt immunitet.
    Europadomstolen konstaterade att det fanns en tendens inom folkrätten att begränsa statsimmuniteten, särskilt i fråga om anställda vid utlandsmyndigheter. Emellertid gällde fortfarande immunitet i arbetsrättsliga tvister avseende särskilt diplomater och konsulära

tjänstemän samt anställda som är medborgare i den utländska anställningsstaten. Europadomstolen fann vidare att Alicija Čudak inte hade omfattats av något sådant undantag. Hon hade inte heller haft arbetsuppgifter som var förbundna med utövande av statlig suveränitet, och frågan om hennes avskedande hade samband med påstådda sexuella trakasserier, som saknade varje samband med polska statens vitala intressen. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att de litauiska domstolarna, genom att avvisa hennes talan på grund av statsimmunitet, hade kränkt hennes rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

58. Mutlag mot Tyskland (dom 25.3.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Mutlag var jordansk medborgare, född i Tyskland 1981. Han växte upp i Tyskland, där han också fick sin skolutbildning. Han fick permanent uppehållstillstånd 1997. Emellertid utvisades han 2006 till Jordanien på grund av att han begått allvarliga brott i Tyskland.
    Europadomstolen konstaterade att Mutlag hade dömts vid flera tillfällen för grov misshandel och att det var fråga om allvarliga våldshandlingar. Den tyska domstolen hade framhållit att brottsoffren hade kunnat få mycket allvarliga skador och att en av dem hade riskerat att dödas. Europadomstolen konkluderade att utvisningen av Mutlag under sådana förhållanden, trots dennes starka anknytning till Tyskland, inte stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.

 

59. Mitreski mot Makedonien (dom 25.3.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning av lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Mitreski ålades genom beslut av domstol husarrest på grund av att han var misstänkt för utpressning. Åklagaren överklagade beslutet och yrkade att han i stället skulle häktas. Överklagandet bifölls av domstol, som beslöt att husarresten skulle ersättas med häktning.
    Europadomstolen konstaterade att åklagarens överklagande inte hade delgivits Mitreski, som således inte haft möjlighet att effektivt delta i det fortsatta förfarandet. Vidare hade den makedonska domstolen prövat överklagandet utan att hålla en förhandling och trots detta ersatt husarrest med den strängare åtgärden häktning. Detta hade inte bort ske utan att Mitreski beretts tillfälle att muntligt framföra sina synpunkter inför den beslutande domstolen. Slutsatsen blev därför att det tillämpade förfarandet stred mot artikel 5:4 i konventionen.

 

60. Medvedyev m.fl. mot Frankrike (dom 29.3.2010)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och rätt att utan dröjsmål ställas inför domstol (artikel 5:3 i konventionen)
I domen omprövade Europadomstolen i stor kammare en dom som tidigare meddelats av domstolen i vanlig sammansättning. Om omständigheterna i målet hänvisas till SvJT 2008 s. 898. Liksom i den tidigare domen konkluderade Europadomstolen att frihetsberövandet ombord på ett franskt fartyg inte uppfyllt kraven i artikel 5:1 i konventionen men att dröjsmålet med att ställa de frihetsberövade personerna inför domstol, som berott på den tid det tagit för fartyget att nå fransk hamn, inte kunde anses utgöra ett brott mot artikel 5:3 i konventionen. Meningarna inom domstolen var emellertid delade. Konklusionen att artikel 5:1 blivit kränkt antogs med 10 röster mot 7. Till konklusionen att artikel 5:3 inte blivit kränkt anslöt sig 9 domare, medan 8 domare var av motsatt uppfattning.

 

61. Depalle samt Brosset-Triboulet, båda mot Frankrike (domar 29.3.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena i dessa mål innehade hus vid havet i Bretagne. De hade fortlöpande fått tillstånd av behörig myndighet att förfoga över den mark på vilken husen var belägna, men det hade vid varje tillfälle då tillstånden förlängdes angivits att tillstånden kunde komma att dras in och att det då inte skulle utgå någon ersättning.
    Med anledning av ny lagstiftning beslöt myndigheterna att inte vidare förlänga tillstånden. Emellertid erbjöds klagandena att med staten ingå avtal som skulle göra det möjligt för dem att stanna kvar på marken under sin livstid men utan rätt att utföra byggnadsarbeten och utan rätt att överlåta husen eller marken till tredje man. Klagandena vägrade att ingå sådana avtal. De ålades då att utan ersättning riva husen och återställa fastigheterna i sitt tidigare skick.
    Europadomstolen fann att klagandena visserligen inte var ägare till fastigheterna men att de genom långvarigt innehav av dem ändå hade förvärvat en rätt som skyddades av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Emellertid tjänade myndigheternas beslut att marken skulle återställas till ursprungligt skick ett allmänt intresse, och klagandena hade fortlöpande underrättats om att deras bruksrätt var prekär och kunde komma att upphöra. Dessutom hade klagandena förkastat myndigheternas erbjudanden om att de på vissa villkor skulle få vara kvar på fastigheterna. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att klagandena inte fått bära en oproportionerlig börda och konkluderade, med 13 röster mot 4, att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts.

 

62. Băcilă mot Rumänien (dom 30.3.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv, familjeliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Maria Băcilă bodde nära en fabrik som släppte ut stora kvantiteter av svaveldioxid och damm innehållande tungmetaller som bly och kadmium. Det fanns flera rapporter som visade att marken, luften och vattendrag i fabrikens närhet innehöll tungmetaller långt över tillåtna gränsvärden och att respiratoriska sjukdomar var mycket vanligare där än i landet i övrigt.
    Europadomstolen framhöll att allvarliga miljöföroreningar kan påverka människor och deras hemliv på sådant sätt att de utgör ett ingrepp i deras privatliv och familjeliv. Därför har staterna en skyldighet att reglera miljöfarlig verksamhet i syfte att ge ett effektivt skydd åt människor vilkas liv och hälsa kan äventyras genom verksamheten. I det aktuella fallet var det oklart vilka regler som hade utfärdats av myndigheterna, och det framgick också att fabriken under en tid hade verkat utan miljötillstånd. Även om verksamheten hade varit ekonomiskt betydelsefull, hade det ankommit på myndigheterna att tillse att människors liv och hälsa inte äventyrades, och genom att underlåta detta hade de brutit mot Maria Băcilăs rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv, sitt familjeliv och sitt hem.

 

63. Handölsdalens sameby m.fl. mot Sverige (dom 30.3.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande var fyra samebyar i Härjedalen. Målet gällde en rättegång i vilken samebyarna stämts av markägare med yrkande om förbud för dem att utan avtal med markägarna använda deras mark för renarnas vinterbete. Rättegången hade pågått mellan 1990 och 2004, och samebyarna hade inte haft rättshjälp och som förlorande part drabbats av höga rättegångskostnader. Frågorna i målet var dels om samebyarnas rätt till effektiv domstolsprövning hade kränkts genom att de inte hade kunnat få rättshjälp, dels om rättegången pågått under oskäligt lång tid.
    Europadomstolen konstaterade att rättegången hade gällt en fråga av stor betydelse för samebyarna och att de frågor de svenska domstolarna haft att avgöra var komplicerade. Enligt Europadomstolens mening hade domstolarna emellertid inte handlagt frågorna om rättegångskostnader på ett oskäligt sätt. Samebyarna kunde som juridiska personer inte jämföras med enskilda parter, och de hade företrätts av advokat och kunnat utföra sin talan vid domstolarna. Domar hade meddelats efter ett kontradiktoriskt förfarande och långa muntliga förhandlingar. Europadomstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att deras rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts. Däremot fann Europadomstolen att rättegången, som pågått i 13 år och 7 månader, inte hade bedrivits med rimlig skyndsamhet och att

samebyarnas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till ett avgörande inom skälig tid därför hade kränkts.

 

64. Allen mot Förenade kungariket (dom 30.3.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning av lagligheten av frihetsberövande (artikel
5:4 i konventionen)
Susan Anne Allen häktades för narkotikabrott men beviljades frigivning mot borgen. Eftersom åklagaren överklagade beslutet om frigivning mot borgen, förblev hon emellertid i häkte. En förhandling om överklagandet utsattes att äga rum några dagar senare, och Susan Anne Allens försvarare begärde att hon skulle få närvara vid förhandlingen. Denna begäran avslogs, och efter förhandlingen beslöt domaren att vägra henne frigivning mot borgen på grund av flyktfara och kollusionsfara.
    Europadomstolen konstaterade att det i detta fall var fråga om en åklagares överklagande av ett beslut om frigivning mot borgen och att situationen därför skilde sig från en häktad persons överklagande av ett beslut att vägra frigivning mot borgen. Enligt gällande lag avsåg den förhandling, som hölls efter åklagarens överklagande, en ny och fullständig prövning av frågan om frigivning mot borgen, vilket innebar att Susan Anne Allen borde ha beretts samma möjlighet att delta i förhandlingen som hon haft vid den tidigare förhandlingen om samma fråga. Vägran att tillåta henne att delta i förhandlingen stred därför enligt Europadomstolens mening mot artikel 5:4 i konventionen.

 

65. Poncelet mot Belgien (dom 30.3.2010)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Poncelet var en högre statlig tjänsteman. En förundersökning öppnades 1995 mot honom avseende brott i samband med offentlig upphandling. I september 2006 beslöt en appellationsdomstol att avskriva målet på grund av att preskription hade inträtt. I ett senare beslut fann samma domstol att förundersökningsledaren inte hade varit opartisk när det gällde Poncelets skuld och att anklagelserna mot honom borde ha prövats av domstol. Emellertid var anklagelserna preskriberade, och någon vidare prövning av dem kunde därför inte ske.
    Europadomstolen konstaterade att den belgiska appellationsdomstolen hade funnit anledning till kritik mot det sätt på vilket förundersökningen hade bedrivits och menat att anklagelserna borde ha prövats av domstol. Enligt Europadomstolens mening kunde appellationsdomstolens resonemang förstås så att det endast var preskriptionen som hindrade att Poncelet kunde dömas för brott. Europadomstolen fann därför, med 4 röster mot 3, att hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts.

 

66. Petrenco mot Moldavien (dom 30.3.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Petrenco var universitetsprofessor i historia. I en tidningsartikel hävdade en annan historiker och tidigare undervisningsminister, S.N., att Petrenco hade fått sin tjänst vid universitetet på grund av att han hade samarbetat med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Petrenco väckte talan mot S.N. för ärekränkning, men hans talan ogillades på grund av att S.N. ansågs endast ha uttryckt sin egen åsikt.
    Europadomstolen fann att S.N:s artikel hade gällt en fråga av allmänt intresse och att Petrenco, som innehade en offentlig befattning, hade att tåla mera kritik än en vanlig medborgare. Emellertid var påståendet att han hade samarbetat med KGB inte en värderingsfråga utan en fråga om vad som faktiskt hänt, och påståendet var utomordentligt nedsättande för Petrenco. Eftersom den allvarliga anklagelsen inte visats ha saklig grund utan utgjort en lös spekulation, föll den utanför ramen för tillåten kritik och debatt, och genom att de moldaviska domstolarna inte bifallit Petrencos talan om ärekränkning fick de anses ha kränkt hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.