Vilka preventiva vinster kan förändringar av straffrätten och påföljdssystemet ge?

Vilka besked ger forskningen?

 

 

Av samordningschefen ERIK GREVHOLM och generaldirektören JAN ANDERSSON

I direktiven till den pågående översynen av påföljdssystemet anges att straffsystemet har en central roll i den kriminalpolitik som syftar till att förebygga att brott begås — och att straff och påföljder syftar till att på olika sätt motverka brott i samhället. Några av alla frågor som infinner sig under ett sådant utredningsarbete blir därför: Vad finns det egentligen för belägg från den empiriska forskningen om de brottsförebyggande effekterna av förändringar av utformningen och tillämpningen av straffrätten och påföljdssystemet? Vad fungerar och vad fungerar inte, rent preventivt? I den här artikeln går vi igenom ett antal funktioner som på teoretiska grunder skulle kunna ge positiva preventiva effekter och vänder oss sedan till den empiriska forskningen för att få besked om det är belagt eller inte att funktionerna har effekter — och i så fall hur stora de potentiella effekterna förefaller vara under realistiska förhållanden. Med genomgången som grund diskuterar vi sedan vilka konsekvenserna skulle kunna bli i ett arbete med att se över och föreslå förändringar av påföljdssystemet.

 

1 Inledning
Vi är knappast ensamma om att mena att den översyn av påföljdssystemet som inletts är angelägen. Till de stora uppgifterna hör att få systemets många olika delar att hänga samman på ett ändamålsenligt sätt. En fråga som engagerar oss i sammanhanget är om det är möjligt att vinna goda preventiva effekter genom utformningen och tillämpningen av straffrätten och i sammanhanget framför allt påföljdssystemet. För att besvara — eller i vart fall belysa — den frågan tar vi befintliga forskningsresultat som utgångspunkt för att teckna en bild av det som forskningen indikerar fungerar respektive inte fungerar preventivt — och förstås av vad det är den ännu inte kan ge besked om.
    Redan inledningsvis vill vi betona att de resultat som vi åberopar och de tolkningar vi för fram, gäller preventiva effekter under realistiska förhållanden, inte under extrema tentativa förhållanden. De forskningsresultat som används gäller sådant som effekter av en viss faktisk straffrättlig förändring i en viss given kontext. Till saken hör då att den bild av de potentiella effekterna som framträder inte avser de totala effekterna utifrån utgångsläget att inget system eller inga insat-

ser alls fanns på plats. Den bild som ges gäller snarare vilket preventivt mervärde en förändring kan ge i förhållande till hur det såg ut i ett utgångsläge då det redan fanns ett omfattande system i drift. (Vår personliga, om än inte strikt forskningsbaserade, utgångspunkt att ett straffsystem av svenskt snitt av allt att döma ger olika preventiva effekter.) Det den empiriska forskning kan bidra med är alltså en uppfattning om vilka ytterligare preventiva effekter som kan uppnås genom sådana förändringar som redan prövats i praktiken.
    Att identifiera och mäta effekter tillhör en av de riktigt krävande uppgifterna inom den empiriska forskningen. Det går, men ställer krav på data av hög kvalitet och framför allt ett kvalificerat analysupplägg. På vissa områden som vi går igenom finns det omfattande empirisk forskning av hög kvalitet, vilket skärper våra empiriska krav. Våra bedömningar vilar då inte på enskilda studier, utan på så kallade systematiska forskningsgenomgångar med statistiska metaanalyser. De ger en god sammanfattande bild av resultaten från många väl utförda och tillförlitliga studier. Andra områden är betydligt mindre utforskade, varför vi i de delarna kommer att återge empirisk forskning med avsevärt lägre förmåga att belägga eller förkasta effekter. Här åberopas ibland — i brist på bättre — enstaka studier som i själva verket har svagt bevisvärde. De vetenskapliga krav vi ställer skiljer alltså sig åt beroende på vilken fråga som är i fokus. Vår genomgång har heller inte ambitionen att vara uttömmande. Det vore oklokt med tanke på all forskning som publiceras i världen och vårt i sammanhanget begränsade företag.
    När man redogör för och tar del av resultat om effekter är det viktigt att ha ordning på tolkningarna och vad resultaten egentligen säger och inte säger. Det ska exempelvis råda samma beviskrav för att belägga att en funktion ger positiva effekter som att den inte gör det. Det är tyvärr inte ovanligt att brist på belägg för att en viss funktion fungerar, tolkas som att det finns belägg för att den inte fungerar. Men det är alltså att dra tolkningen ett steg för långt. I de fall forskningsansträngningarna om en funktion vare sig indikerat positiva eller negativa effekter kommer vi att kategorisera kunskapsläget som oklart.
    För att besvara den övergripande frågan om effekter är det dock nödvändigt att först bena ut vad det finns för funktioner i sammanhanget som skulle kunna verka preventivt och alltså ligga bakom de eventuella effekterna. När vi inledningsvis gör det utgår vi i någon mån från straffrättsteorier, men förhåller oss sedan relativt fritt till den teoretiska doktrinen. Som de kriminologer från den tillämpade forskningen vi är, tittar vi i stället enligt vår sedvana på fältet ifråga och försöker dela in det i några rimligt avgränsade och för vårt syfte hanterbara delfunktioner. Det blir lite som att bygga en platt men användbar teoretisk karta över de tänkbara preventiva funktionerna av straffrätten inklusive påföljdssystemet.

 

2 Tänkbara preventiva funktioner av straffrätten och påföljdssystemet
Med utgångspunkt i vad olika betraktare före oss — forskare och andra — har sett och kommenterat och vad vi själva ser framför oss, väljer vi att utgå från de två funktionerna allmänprevention och individualprevention. Med allmänprevention avses här den preventiva funktion som antas verka på individerna i ett samhälle redan innan de begått ett brott. Allmänpreventionen verkar således inte på en person genom att han eller hon blir föremål för någon form av åtgärd, utan genom att personen förmodar att den skulle kunna bli det. Individualpreventionen är i stället den preventiva funktionen som antas verka genom eller på just de individer som är föremål för särskilda åtgärder.
    Vi finner dock att det för våra syften finns anledning att dela in allmän- respektive individualpreventionen i tre delfunktioner var. Ifråga om allmänpreventionen menar vi att en tänkbar delfunktion är kriminalisering, vilken tar fasta på att individers handlande kan påverkas av om en handling, eller en handling av en viss grad, är straffbar eller inte. Tanken är att kriminaliseringar eller förändringar i graden av kriminalisering påverkar beteendet genom antingen moralbildning eller förstärkning av moralen. En andra delfunktion menar vi kan vara effekten av den upplevda risken att en gärning över huvud taget blir upptäckt och hanterad straffrättsligt, det som brukar kallas upplevd upptäcktsrisk. Den tredje delfunktionen avser straffens avskräckande effekter på allmänheten snarast utifrån själva tillämpningen av straff och påföljder, alltså den effekt utdömda eller verkställda påföljder har på personer som skulle kunna men som ännu inte har begått ett brott.
    Ifråga om individualprevention finner vi att den för det första består av delfunktionen inkapacitering, som innebär att en person som är föremål för en ingripande påföljd, framför allt fängelse, inte kan begå brott i samhället under den tiden som påföljden verkställs. En annan delfunktion — här benämnd påföljdstypen i sig — antar vi är funktionen att en påföljdstyp innebär att den av någon anledning har bättre preventiva förutsättningar än en annan påföljdstyp. Den tredje delfunktionen — behandling eller rehabilitering — är funktionen att ett särskilt innehåll i verkställigheten får personer att i framtiden helt eller delvis avhålla sig från att begå brott, genom någon form av särskild insats. Det vi ser framför oss när det gäller straffrätten och påföljdssystemet är alltså en indelning i sex preventiva delfunktioner, inordnat under en huvudindelning i allmän- respektive individualprevention. Det är nu vår avsikt att för var och en av delfunktionerna gå igenom och redovisa vår bild av vad forskningen säger eller inte ger svar på, för att på så sätt teckna en i alla fall preliminär bild av forskningsläget om effekter av prevention av straffrätten och påföljdssystemet.

 

3 Allmänpreventiva effekter av kriminalisering
Exempel på beteenden som i forskningen har visats sig påverkas av kriminalisering och kriminaliseringens utformning är barnaga och rattfylleri.1 I samband med att barnagan kriminaliserades år 1979 förändrades attityden i samhället gentemot barnaga från att i stort sett ha varit ett accepterat inslag i barnuppfostran, till att i stor utsträckning ses som en form av våld mot barn.2 När nivån för rattfylleri i trafiken har sänkts har även stora delar av befolkningen anpassas sin alkoholkonsumtion i anslutning till bilkörning.3 Det tycks alltså som att förändringar av straffrättens utformning i dessa fall har gett moralbildande och moralförstärkande effekter som i sin tur påverkar själva beteendet. Forskningen ger alltså vissa positiva signaler på några sådana här avgränsade områden. Men i princip har man i länder som Sverige redan kriminaliserat de breda och vanligt förkommande oönskade beteenden som man vill kriminalisera och långt ifrån alla nykriminaliseringar har följts upp vetenskapligt, vilket begränsar området som det finns forskningsunderlag om. Dessutom är det inte lätta att särskilja effekter av kriminalisering från eventuella effekter av andra preventiva delfunktioner, vilket exemplet med införandet med förbud av sexköp i Sverige illustrerar. Eftersom handlingen inte var förbjuden tidigare finns det inga data som kan jämföras med dagens kriminalstatistiska uppgifter om sexköp. Och om man skulle kunna konstatera att kriminaliseringen åtföljts av minskande problem med sexköp så skulle det förstås kunna vara en funktion av något annat än blott och bart kriminaliseringen i sig, exempelvis avskräckning. Sammanfattningsvis finns det exempel från forskningen som tyder på preventiva effekter av kriminalisering, men i det större sammanhanget gäller resultaten enbart på sådana enskilda delar av straffrättens område där det har laborerats med påtagliga förändringar i kriminaliseringen. Mot denna bakgrund förmodar vi att potentialen att uppnå ytterligare preventiva vinster genom förändringar i kriminaliseringar trots allt är måttlig i det större sammanhanget.

 

4 Allmänpreventiva effekter av upptäcktsrisk
Den andra av de allmänpreventiva funktionerna gäller således effekter av den upplevda risken för att ett straffhot sätts i verket. Det här handlar således inte om straffrättens utformning i sig, utan om hur den tillämpas av exempelvis polisen. Vi väljer dock att ta med denna funktion i genomgången för så att säga ge en helhetsbild av effektpotentialen. På några smala områden har det visat sig att individers be-

 

1 Här bortser vi från möjligheten att det i stället är moralförändringar som föranlett förändringarna i kriminaliseringarna, som exempelvis diskuteras i Axberger, H-G, (1996). Det allmänna rättsmedvetandet, Brå-rapport 1996:1. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes. 2 Brå (2004). Århundradets attitydförändring. I Apropå 2004, Nr 1. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 3 Se exempelvis Brå (1998). Rattfylleri. Utvärdering av 1994-års reform. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes.

teenden anpassas till den upplevda upptäcktsrisken. Kända exempel gäller bland annat information om förstärkta kontroller mot stölder i butiker,4 åtgärder mot försäkringsbedrägerier5 och de konstaterade förebyggande effekterna av kameraövervakning6 och av grannsamverkan7. Mekanismen som sådan beteendeanpassning bygger på är enkel till naturen och torde kunna spela roll både vid allvarlig och mindre allvarlig brottslighet. Den som väger olika handlingsalternativ värderar i många fall i någon utsträckning tänkbara och omedelbara negativa konsekvenser av handlingarna, som att upptäckas och rapporteras till polisen. Den upplevda upptäcktsrisken har av allt att döma mindre betydelse för expressiva handlingar som vissa våldsbrott, men däremot större betydelse för alla former av instrumentellt handlande som trots allt utgör en stor del av de brott som begås. Forskningen om kameraövervakning visar exempelvis att övervakningen många gånger påverkar tillgreppsbrott som stölder av fordon, men sällan har visat sig påverka våldsbrott som misshandel.8 I sammanfattning finns det alltså på enskilda områden forskningsstöd för att ökad upplevd risk för att ett straffhot ska sättas i verket kan ge brottsförebyggande effekter. Vi menar dock att det inte finns något empiriskt stöd för att anta att de preventiva effekterna i det större sammanhanget, i termer av hela brottsligheten i samhället, är annat än måttliga.

 

5 Allmänpreventiva effekter av avskräckning
I någon mån finns det forskning som belyser de avskräckande effekterna av påföljdssystemets utformning och tillämpning på brottsnivån i samhället, det som kan kallas avskräckning. Det som behövs för att fastställa sådana effekter är forskning som bygger på empiriska jämförelser mellan områden — eller samma område men vid olika tidpunkter — som särskiljer sig genom att framför allt fängelsestraffet används i olika utsträckning. Det är dock inte självklart att resultaten bara speglar allmänpreventiva effekter av avskräckning, eftersom sådana effekter är svåra att särskilja från effekter av individualprevention i form av inkapacitering. I den utsträckning det finns forskningsresultat belägger de inte att användningen av fängelsestraffet har påtaglig allmänpreventiv betydelse. Ett känt exempel, som i och för sig även brukar användas för att belysa avsaknad av påtagliga inkapaciteringseffekter, är den mycket kraftiga minskningen av fångtalen i Fin-

 

4 Se exempelvis Carter, N. (1996). Functional Analysis of Stimuli Influencing in Retail
Theft. Uppsala: Acta Universitatis Upslaiensis, respektive Farrington, D.P. (1999). Measuring, Explaining and Preventing Shoplifting: A Review of British Research. Security Journal 7 (1):3–9. 5 Brå (1994). Nya anmälningsrutiner vid bilbrott — en utvärdering. Brå PM 1994:1. Stockholm: Brå. Fritzes. 6 Brå (2007) Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2007:29. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes. 7 Brå (2008) Grannsamverkans effekter på brottsligheten. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2008:9. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes. 8 Brå (2007) Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2007:29. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes.

land under efterkrigstiden. Fångtalen halverades flera gånger om utan att det ledde till större ökning av brottsligheten i det finska samhället jämfört med i andra länder.9 Men det finns således knapphändigt med forskning härvidlag och alltså inte påtagliga empiriska belägg för att det finns — eller inte finns — preventiva effekter av avskräckning. Vi vill här påminna om att våra bedömningar genomgående grundas på vad forskningen om konkreta förändringar visar — och alltså inte på teoretiska resonemang som inte har tydligt empiriskt stöd.

 

6 Individualpreventiva effekter av inkapacitering
Det kan framstå som självklart att brottsnivån i ett samhälle påverkas påtagligt av om de som begår brott blir inlåsta eller inte. Men i och med bara en bråkdel av alla brott som begås leder till att någon ställts till ansvar och att när ansvar utkrävs är det kanske inte för de brott med högst straffvärde som personen begått, är inte förutsättningarna självklara för inkapaciteringseffekter. Forskningen om inkapacitering visade på tidigt stadium att inlåsning av personer som begått brott i någon mån påverkar brottsnivån i samhället. Det som varit mer omstritt är frågan om effekten är påtaglig eller snarare försumbar. De forskningsresultat som finns idag visar att samhällen som i stor utsträckning inkapaciterar många dömda också får påtagliga förebyggande effekter. Framför allt visar analyser av situationen i USA att den kraftigt ökande inkapaciteringen under 1990-talet bidrog till att trycka ner brottsnivån.10 I samhällen med generellt sett lägre inkapaciteringsnivå, som Sverige, skulle det däremot behövas mycket kraftiga ökningar av inkapaciteringen för att se påtagliga effekter på brottnivåerna i samhället.11 Här kan en möjlig väg vara ökad selektiv inkapacitering utifrån de dömdas tidigare brottslighet. Av det som forskningen hittills visat gör vi dock bedömningen att den potentiella effekten av ytterligare inkapacitering i den svenska kontexten kan förmodas vara måttlig.

 

7 Individualpreventiva effekter av påföljdstyp
Finns det då vissa påföljder som sammantaget till sin natur har preventiva fördelar i termer av prevention jämfört med andra typer av påföljder? Fokus flyttas nu över från brottsnivåer i samhällen till risken för återfall för de personer som berörs av påföljderna efter verkställigheten. Inom det här området finns det framför allt internationella forskningsresultat som jämför frihetsberövande påföljder där fängelse dominerar, med icke-frihetsberövande påföljder i form av det vi i Sve-

 

9 Se exempelvis Lappi-Seppelä, T. (2000). The Fall of the Finnish Prison Population. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, No 1:27– 40. 10 Blumstein, A. & Wallman, J. (2000). The Crime Drop in America. New York: Cambridge University Press. 11 Andersson, J. (1991). Kriminella karriärer och påföljdsval. Research Report No 35. Sociologiska Institutionen. Stockholms Universitet.

rige benämner frivårdspåföljder, som skyddstillsyn, samhällstjänst etc. Den hittills mest långtgående forskningsgenomgången i världen finner att vissa analyssätt ger resultat i riktning mot att frihetsberövande påföljder skulle ge en viss preventiv effekt jämfört med ickefrihetsberövande dito, medan andra analyssätt pekar på det motsatta förhållandet.12 Genomgående gäller dock att om det över huvud taget finns några effekter så är de helt svaga. Den slutsats som måste dras av dessa resultat är att det idag inte finns några säkra belägg för att säga att en typ av påföljd har en högre eller lägre inverkan på risken för återfall i brott jämfört med en annan typ av påföljd. Det finns således inte något stöd för att frivårdspåföljder som ibland betraktas som mer behandlingsinriktade ger lägre återfall än en mindre behandlingsinriktad reaktion som verkställighet i fängelse. När det gäller den i Sverige enskilda och från vanligt fängelse klart åtskilda verkställigheten av fängelsestraff i form av elektronisk intensivövervakning (så kallad IÖV), har den dock visat sig ge något lägre återfall i brott jämfört med verkställighet i fängelse.13 8 Individualpreventiva effekter av behandling
Återstår gör då frågan om något särskilt innehåll i påföljderna har preventiva effekter på återfall i brott, innehåll som exempelvis ett påverkansprogram, en utbildning etc. På det här området har det på många håll i världen bedrivits ett omfattande utvecklingsarbete, som har genererat stora mängder praktiska erfarenheter och forskningsresultat. De forskningssammanställningar som finns att tillgå berör olika delar av området. När det exempelvis gäller behandling mot drogmissbruk under frihetsberövning säger den modernaste och mest långtgående forskningssammanställningen att behandling verkar ge viss preventiv effekt på återfall i brott, men att resultaten är osäkra.14 En forskningsgenomgång av programverksamheter för män som begått våldsbrott, varav en del avtjänade fängelse och en del frivårdspåföljder, indikerar små minskningar i återfall i brott.15 I fråga om behandling av unga på institution visar forskningssammanställningar att det finns en del insatser som rätt utförda ger positiva effekter på återfall i brott, exempelvis behandling som bygger på kognitiv beteendeterapi.16 Men forskningen framhåller att effekterna av behandling i institution många gånger är lägre än vid motsvarande behandling utan-

 

12 Killias, M, Villettaz, P. & Zoder, I. (2006). The effects of Custodial vs. Non-Custodial
Sentences on Re-Offending: A Systematic Review of the State of Knowledge. Campbell Systematic Reviews 2006:13. 13 Brå (2005). Electronic tagging in Sweden. Report 2005:8. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 14 Mitchell, O, Wilson, D & MacKenzie, D. (2006). The Effectiveness of Incarceration
Based Drug Treatment on Criminal Behavior. Campbell Systematic Reviews 2006:11. 15 Jolliffe, D. & Farrington D. P. (2009). Effectiveness of Interventions with Adult Male
Violent Offenders. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes. 16 Carpelan m.fl. (2008). Insatser för unga lagöverträdare. En systematisk sammanställning av översikter om effekter på återfall i kriminalitet. Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, Socialstyrelsen.

för institution. En genomgång av forskningen angående behandling av frihetsberövande ungdomar som begått allvarliga brott visar vissa positiva effekter på återfall i brott, men effekterna är inte särskilt starka.17 En annan forskningsgenomgång visar att program för att få frivårdsklienter i arbete inte påverkade risken för återfall i brott.18 I Sverige har utvärderingar av utslussning från fängelse med elektronisk övervakning påvisat vissa positiva effekter på återfallet.19 I sammanfattning har forskningen utifrån praktiska försök visat att vissa typer av insatser — rätt utförda för rätt personer — kan minska återfallsrisken. Ofta är återfallsminskningen några procentenheter per population. Men till bilden hör då att effekter i den storleksordningen inte kan förväntas regelmässigt i de enskilda fallen, eftersom behandlingar aldrig ger någon garanti för goda resultat. Sammantaget tycks det alltså som att särskilda behandlingsinsatser inom ramen för påföljder kan ge vissa men vanligtvis inte så starka positiva effekter på klienternas återfall i brott.

 

9 Dokumenterade effekter av straff- och påföljdssystem i sammanfattning
Utifrån redogörelsen av forskningsresultaten om effekterna av de sex preventiva funktionerna presenteras huvudresultaten i tablå 1.

 

Tablå 1
Allmänprevention — effekter på dem som inte ställs till ansvar

 

Kriminalisering Upptäcktsrisk Avskräckning
Ja, för vissa brott Ja, för vissa brott Oklart (Måttlig styrka) (Måttlig styrka)

Individualprevention — effekter genom eller på dem som ställs till ansvar

 

Inkapacitering Påföljden i sig Behandling
Ja, effekter i samhället Oklart Ja, vissa genom dem som behandlings- inkapaciteras insatser (Måttlig styrka) (Måttlig styrka)

10 Direkta konsekvenser för översynen av påföljdssystemet
Vad innebär då resultatbilden i ett arbete med att se över och föreslå förändringar av påföljdssystemet? Forskningen om effekter av all-

 

17 Garrido, V. & Morales, L. A. (2007). Serious (violent or chronic) Juvenile Offenders: A
Systematic Review of Treatment Effectiveness in Secure Corrections. Campbell Systematic Reviews 2007:7. 18 Visher, C, Winterfield, L. & Coggeshall, M. (2006). Systematic Review of Non
Custodial Employment Programs: Impact on Recidivism Rates on Ex-Offenders. Campbell Systematic Reviews 2006:1. 19 Marklund, F. & Holmberg, S. (2009). Effects of Early Release from Prison Using Electronic Monitoring. Journal of Experimental Criminology. Vol. 5, No 1:41–61 samt Brå (2010). Utökad frigång och återfall. Slutrapport om 2007 års reform av utslussning i Kriminalvården. Brå-rapport 2010:8.

mänpreventionen indikerar alltså att kriminalisering och ökad upptäcktsrisk tycks ha viss potential att påverka brottsligheten i ett samhälle, i vart fall för vissa typer av brott. Men dessa funktioner påverkas inte nämnvärt av själva påföljdssystemet, utan är främst resultat av kriminaliseringen och dess utformning och tillämpning. Den tredje allmänpreventiva funktionen avskräckning, har direkt bäring på utformningen och tillämpningen av påföljdssystemet. Men vår bedömning i denna del är alltså att det inte finns något påtagligt forskningsstöd för preventiva effekter av ytterligare förändringar. Fast forskningsunderlaget är inte särskilt starkt och det kan heller inte anses vara belagt att förändringar av påföljdssystem inte har några preventiva effekter genom avskräckning.
    I stället vänder vi oss till de individualpreventiva funktionerna. Utifrån den empiriska forskningen går det att anta att det går att uppnå en viss men på det hela taget måttlig preventiv effekt genom ökad inkapacitering. Men i den aktuella situationen med de direktiv som utfärdats för utredningen som ser över påföljdssystemet, finns det inte mycket utrymme för att föreslå förändringar som tar till vara inkapaciteringseffekter. Utredningen förväntas visserligen inkorporera förslagen om strängare straff med längre fängelsestraff för våldsbrott. Men samtidigt efterfrågas förslag som innebär att användningen av fängelsestraffet kan minska, framför allt de korta straffen, med bibehållen trovärdighet för systemet.
    Om vi övergår till tanken att vissa typer av påföljder i sig ger mer positiv preventiv effekt än andra, skulle det kunna ha stor betydelse i arbetet med att reformera påföljdssystemet. Men utifrån den forskning som finns till hands finns det mycket begränsade möjligheter att argumentera för att vissa påföljder är bättre än andra i preventionshänseende. Ett undantag förefaller vara den svenska användningen av elektronisk övervakning som verkställighet av fängelse, där återkommande utvärderingar indikerar vissa positiva effekter på återfall i brott. Sist men inte minst finns det alltså trots allt en del positiva resultat att föra fram när det gäller enskilda behandlingsinsatser under verkställigheter av påföljder eller fängelsestraff. Om detta finns det mycket forskning och därtill forskning av hög empirisk kvalitet, vilket gör resultatbilden säkrare än i andra delar. Det är behandlingsinsatser av ganska olika slag som visat sig kunna förebygga klienternas brottslighet, men genomgående i begränsad utsträckning. I huvudsak är det alltså i de här behandlingsinriktade delarna som forskningen relativt entydigt pekar ut förbättringsmöjligheter som skulle kunna användas i arbetet med att se över och reformera påföljdssystemet.

 

11 Indirekta konsekvenser för översynen av påföljdssystemet
Om vi lyfter blicken en aning och tillåter oss att förhålla oss lite friare till relationen mellan forskningsresultaten och det översynen av på-

följdssystemet har att hantera — vad ser vi då av intresse? En sådan friare utblick ger anledning att beakta i vart fall två omständigheter.
    Den ena omständigheten är att det generellt tycks finnas potential för att göra individualpreventiva vinster, men att vinstutrymmet är osäkert och därtill begränsat. Till bilden hör att det inte finns någon säker empirisk grund för att anta att påföljderna i sig är olika bra eller dåliga i preventivt syfte, undantaget elektronisk övervakning som verkställighet av fängelse. Men betydelse i sammanhanget har det faktum att forskningen visar att det går att göra ytterligare vinster när det gäller själva påföljdssinnehållet genom insatser för behandling och påverkan av olika slag. En rimlig hypotes blir då att ett ökat systematiskt inslag av bra — och bra genomförd — behandling under verkställighet av en viss typ av påföljd, borde leda till att påföljden i sig skulle bli mer preventivt gynnsam. På så sätt skulle utformningen och kompositionen av påföljder trots allt kunna ha stor betydelse för förutsättningarna att uppnå goda preventiva effekter.
    Den kortsiktiga vinstpotentialen av behandling under verkställighet är enligt forskningen inte sällan i storleksordningen några procent lägre återfall i brott per population, vilket i ett större perspektiv kan framstå som en liten förbättringsmarginal. I åtanke bör man dock ha att också marginella minskningar av något så oönskat som brott kan vara av stort värde, för brottsoffer, för förövarna själva och förstås för rättsväsendet och inte minst samhället i stort. Utifrån utgångspunkten att rättssystemet och samhället i övrigt ska vara humant, framstår det hur som helst som nödvändigt att göra stora ansträngningar för att utnyttja den individualpreventiva potential som trots allt finns. Den andra omständigheten som behöver beaktas är att straffrätten inklusive påföljdssystemet och dess innehåll i Sverige redan idag är utformat och tillämpas på ett sätt som så att säga tar till vara på en del av den dokumenterade respektive förmodade preventiva potentialen. Bilden av att systemet i inte obetydlig utsträckning är konstruerat för att stödja preventiva funktioner reflekteras i princip moment för moment genom de preventiva stegen vi har avhandlat. De flesta typer av handlingar som är kraftigt oönskade är redan kriminaliserade, brott upptäcks och leder till lagföring, allvarlig brottslighet ger mer ingripande påföljder än mindre allvarlig brottslighet, personer som fällts för allvarliga brott inkapaciteras under betydande tider och många dömda blir föremål för behandling och påverkansinsatser under verkställigheten, vilket särskilt gäller dem som är motiverade och mottagliga för sådana insatser. De här förhållandena torde alltså innebära att systemet redan idag tar tillvara en del av de preventiva möjligheter som bevisligen finns och även de teoretiskt motiverade preventiva funktionerna vars verkan hittills inte belagts genom forskning. Rent hypotetiskt kan man laborera med tanken på ett påföljdssystem som i princip är kontrafaktiskt jämfört med det rådande systemet. I ett sådant hypotetiskt läge skulle exempelvis lindrigare brott kunna ge

bland de mest ingripande påföljderna och behandlingsinsatser skulle inte ges till behövande eller inte ges alls. Utan att det går att föra i bevis från erfarenhetsmässiga utgångspunkter torde det vara uppenbart för var och en att en sådan i och för sig otänkbar ordning skulle kunna ge många negativa effekter, varav en mycket väl kan vara ökad risk för återfall i brott.
    Den första slutsatsen av dessa omständigheter blir i så fall att det finns en potential för negativa effekter om påföljdssystemet utformas och tillämpas på ett sämre sätt än idag. Den andra slutsatsen blir att det med samma logik finns en potential för att uppnå positiva effekter om systemet utformas och tillämpas på ett sätt som i ännu högre grad än idag tar till vara på och stödjer de preventiva funktionerna. I praktiken blir den självklara utmaningen då att parera riskerna och att justera systemet så att det på ett bättre sätt än idag stödjer och drar nytta av både bevisade — men även teoretiska men empiriskt obevisade — preventiva möjligheter.