Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten1

 

 

Av professor, f.d. justitierådet BERTIL BENGTSSON

Artikeln innehåller en kritisk diskussion av framför allt 2010 års lagstiftning om ändringar i reglerna om ersättning vid expropriation och rådighetsinskränkningar. Enligt författaren har lagstiftarens entusiasm för markäganderätten lett till en reform som ingriper i vissa grundläggande principer på ersättningsrättens och miljörättens område på ett otillräckligt genomtänkt och delvis inkonsekvent sätt.

 


1. Inledande anmärkningar
Det tycks numera ha blivit en tradition att varje gång borgerliga regeringar försöker förstärka markäganderätten ställer det till besvärande juridiska problem. De ideologiska sympatierna medför alltför lätt att man bortser från allehanda juridiska komplikationer med lagförslaget. Det gällde vid ändringar beträffande regeringsformens egendomsskydd 19792 och — i än högre grad — 1994 (jfr nedan). Detsamma kan sägas om de färska ändringar i expropriationslagen (ExprL) m.fl. lagar som jag här skall diskutera.3 Fast motiven tar lätt på frågan berör lagstiftningen vissa grundläggande tankegångar i gällande rätt. För miljörättens del är ju inställningen, att hållbar utveckling skall främjas och natur- och kulturmiljöer skall skyddas och vårdas, så klart fastslagen bl.a. i 1 kap. 1 § och 2 kap. MB att man hittills inte behövt känna något tvivel om lagstiftarens inställning. En annan grundsats, som har mindre att göra med lagstiftarens syfte, har i alla händelser fått en fundamental betydelse för rättstillämpningen; det gäller expropriationslagstiftningens anknytning till skadeståndsrätten. Det är klart att expropriationsersättningen kan bestämmas annorlunda än skadeståndet i olika avseenden, ibland genom att vissa värden inte ersätts fullt ut; men huvudprincipen, att ersättningen högst kan motsvara den ekonomiska skadan har länge ansetts självklar. — Om skadeståndsrätten omvänt påverkas av expropriationsrätten kan vara mera tveksamt; i vart fall när

 

1 Uppsatsen utgör en betydligt utvidgad version av en föreläsning vid miljörättsdagen i april 2010. — Först när sista korrektur avlämnats har jag tagit del av Magnus Hermanssons presentation av den aktuella lagstiftningen — särskilt ändringarna i expropriationslagen — i SvJT 2010 s. 621 ff. Den innehåller bl.a. en sakkunnig diskussion av en del frågor som jag här har förbigått. 2 Se om problemen med tolkning av formuleringen, att ersättning för ”förlusten” skall bestämmas ”enligt grunder som anges i lag” Bengtsson, Ersättning för offentliga ingrepp I (1986) kap. 5. 3 Se härom framför allt prop. 2009/10:162. Civilutskottets utlåtande (2009/10:CU 21) innehåller inte något av intresse vid sidan av propositionen.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 727 det gäller skadestånd för miljöskada finns dock ett ganska nära samband.4 I båda dessa avseenden har den borgerliga regeringen och riksdagsmajoriteten åstadkommit en ändring genom en lagstiftning, beslutad i sista stund före 2010 års riksdagsval. Den innebär en omsvängning i inställningen som måste medföra åtskilliga problem vid tillämpningen och dessutom menliga konsekvenser för miljö- och naturskydd (fast det kanske inte anses lika bekymmersamt på alla håll). Brådskan att före valet infria det tidigare vallöftet att förstärka äganderätten har gjort en svår uppgift ännu svårare för de jurister som måst närmare utforma och motivera reformen.
    I det följande skall jag ta upp några av de frågor som denna lagstiftning aktualiserat, mot bakgrunden av det mindre kontroversiella grundlagsförslag som hösten 2010 lär komma att antas av den nyvalda riksdagen.

 

2. Grundlagsförslaget
Som bekant lyckades de borgerliga partierna redan under föregående regeringsperiod få till stånd en ny formulering av 2 kap. 18 § RF, som skulle förstärka egendomsskyddet. Det var ingen bra lagstiftning, där lagtexten inte stämde med motiven. Den mest kontroversiella delen av paragrafen gällde ersättning för rådighetsinskränkningar, alltså — på miljörättens område — bl.a. förordnanden av typen naturreservat, kulturreservat och biotopskydd. Där garanterades ägaren ersättning för sin förlust bl.a. genom att användningen av mark eller byggnad inskränktes så att pågående markanvändning inom berört område avsevärt försvårades. Detsamma skulle gälla när skada uppkom som är betydande i förhållandet till den berörda delens värde — en formulering som anknöt till vissa ersättningsregler i bl.a. plan- och bygglagen. Regeln kom emellertid att avfattas på så sätt att ersättning skulle utgå också när man ingrep mot förorenande eller annars miljöskadliga verksamheter, vilket stred mot gällande rätt och inte stämde med motiven.
    Jag förbigår den debatt denna grundlagsregel väckte och de problem den ställde till bl.a. vid MB:s tillkomst.5 Genom det nya grundlagsförslag som har lagts fram våren 2010 under enighet mellan de politiska partierna har man någorlunda reparerat bristerna. Den bestämmelse som skall genomföras efter nyvalet i höst innebär två ändringar. Dels skall regeln om egendomsskydd — numera i 2 kap. 15 § RF — kräva ”full ersättning”, vilket den inte gjorde förut. Alltjämt föreskriver dock regeln att ersättningen skall utgå efter grunder som bestäms i lag, och det kan öppna för diskussioner vad egentligen ”full ersättning” innebär — inte minst efter de senaste ändringarna i expropriationslagen (se 3 nedan). Dels ändras den olyckliga formule-

 

4 Jfr Bengtsson m.fl., Miljöbalken. En kommentar (supplement 2009) s. 32:4 f. 5 Jfr härom bl.a. Bengtsson i 21 uppsatser (2003) s. 215 ff, med ytterligare hänvisningar; även i Fågelperspektiv på rättsordningen. Vänbok till Staffan Westerlund (2002) s. 267 ff.

728 Bertil Bengtsson SvJT 2010 ringen beträffande pågående markanvändning m.m.; sedan man fastslagit att grundlagen garanterar ersättning i de angivna fallen tillägger lagstiftaren i ett nytt stycke: ”Vid inskränkningar av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om ersättning.” Man tar alltså bort grundlagsskyddet bl.a. vid ingrepp mot miljöfarliga verksamheter, vilket innebär att MB:s utformning av ersättningsreglerna nu är förenlig med regeringsformen.
    Också denna formulering kan emellertid vålla vissa problem. Den talar ju om inskränkning bl.a. av ”miljöskyddsskäl”, och i motiven sägs att vid naturreservat och liknande ingrepp gäller alltjämt att grundlagen garanterar ersättning. Men också när t.ex. ett naturreservat beslutas för att skydda en värdefull naturmiljö är det fråga om ingrepp av miljöskyddsskäl; skulle man följa ordalagen så gällde numera inte någon garanti för markägarens rätt heller i detta fall. Å andra sidan kan sägas att en oklar grundlagsregel bör tolkas till förmån för den skyddade enskilde medborgaren, i detta fall markägaren — särskilt när motiven ger stöd för detta. Ägaren skulle alltså ha en garanti för ”full ersättning” också vid reservatförordnanden och liknande rådighetsinskränkningar i miljöns intresse — alltså just sådan ersättning som behandlas i den nya lagstiftningen om MB av 2010. Med en sådan tolkning blir bestämmelsen fullt acceptabel.

 

3. Ändringar i expropriationsreglerna
Den ändring i expropriationslagstiftningen som genomförts våren 2010 går emellertid längre än att bara ge ”full ersättning”. De omtalade grundlagsändringarna motiverades delvis med att Sverige borde anpassa sig till Europakonventionens egendomsskydd, men nu har man släppt anknytningen till konventionen och gett sig ut på nya vägar. Det var ju redan tidigare en tydlig linje i den nuvarande regeringens lagstiftning att markägarens rättigheter bör utvidgas även om det skedde på miljöns bekostnad. Detta var en tanke bakom 2009 års ändring av MB:s regler om strandskydd,6 fast lagens slutliga utformning knappast kom att nämnvärt skada friluftslivets och miljöskyddets intressen (frånsett att kommunerna fick ökad makt över strandskyddsdispenserna).7 Men principiellt viktigare, och — skulle man kunna säga — mera utmanande om man tittar närmare på den, är den lagstiftning som enligt propositionen kallas ”Ersättning vid expropriation” men har betydligt större räckvidd.
    Från ägarsynpunkt har rättsläget vid expropriation varit otillfredsställande ända sedan reformen av expropriationslagstiftningen i början av 1970-talet. Markägaren skulle visserligen i princip ha ersättning beräknat efter markvärdet, men den s.k. presumtionsregeln i 4 kap.

 

6 Före 2006 års regeringsskifte innebar inställningen på visst borgerligt håll att rätten att bebygga stränderna skulle i princip bli fri; jfr Bengtsson i Äganderätten — dess omfattning och begränsningar (2009) s. 14 f med hänvisning bl.a. till 2004/05:MJU 15 (reservation av moderat och centerpartist). 7 Se närmare Bengtsson-Bjällås-Rubenson-Strömberg, Miljöbalken. En kommentar (supplement 2010; kommentar till 2 kap.13–18g §§ MB).

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 729 3 § ExprL innebar att man väsentligen bortsåg från fastighetens förväntningsvärde; med viss förenkling kan sägas att ägaren inte fick ersättning för värdehöjning de senaste 10 åren utom när den bevisligen inte berodde på förväntningar om förändringar i fastighetens tillåtna användningssätt. Nu har denna regel avskaffats; man beaktar i princip också förväntningsvärden, även om de föranletts av expropriationsföretaget. Såtillvida innebär detta ett närmande till allmänna ersättningsprinciper som man inom skadeståndsrätten normalt lär beakta också eventuella förväntningsvärden när skadestånd bestäms för mistad eller förstörd egendom. Från andra synpunkter kan det verka anmärkningsvärt att ersättning utgår också för förväntningsvärden som det allmänna själv har skapat; det skall dock inte utvecklas närmare här. — Förändringen innebär i alla händelser att reglerna i 4 kap. 2 § ExprL om företagsnytta får större betydelse — också de handlar till en del om höjda förväntningsvärden av detta slag. Det neutraliserar i viss mån effekten av att presumtionsregeln slopas. (Jfr nedan.) Ännu mera iögonenfallande är en annan ändring i ExprL som har särskilt intresse också för miljörättens del. Man vill till en början öka markägarens rätt till ersättning genom att höja löseskilling och ersättning vid delexpropriation — alltså intrångsersättning — så att ersättning utgår med 125 procent av fastighetens marknadsvärde respektive minskningen av marknadsvärdet vid delexpropriation. Denna regel får återverkningar också vid ingrepp enligt miljöbalken. I 31 kap. 2 § hänvisas som bekant till expropriationslagen vid ersättning ”enligt detta kapitel”, om inte balken innehåller avvikande bestämmelser. Det innebär att ändringar i fråga om beräkningen av expropriationsersättningen direkt påverkar också kompensationen enligt MB — inte bara vid inlösen av fastigheter utan också vid rådighetsinskränkningar av miljöskäl. Det gäller alltså bl.a. de fall som omtalas i 31 kap. 4 § MB, där man bestämmer ersättning för avsevärt försvårande av pågående markanvändning på samma sätt som intrångsersättningen vid delexpropriation.
    Det är ett ganska radikalt grepp som regeringen tagit för att förstärka äganderätten. Att den enskilde skulle vinna på expropriation i jämförelse med en frivillig försäljning är något helt nytt i modern rätt — som jag återkommer till vill inte heller regeringen riktigt erkänna att detta är förslagets innebörd i denna del. Tanken står också i strid med den sedvanliga uppfattningen, att expropriation främjar frivilliga uppgörelser; fastighetsägaren anses bli villigare att sälja behövlig mark om staten eller en kommun kan hänvisa till expropriationsmöjligheten.8 Nu lär det bli tvärtom: den enskilde kan väntas vägra frivillig försäljning, eftersom han om han framtvingar expropriation kan hoppas på att få 125 procent av det pris han annars skulle ha fått (och dessutom ersätts för rättegångskostnader i vart fall i första instans9). Redan denna regel kan alltså vålla bekymmer för jurister som håller på traditionella grundsatser — man får tänka om. Regeringen anser

 

8 Se t.ex. Ljungman-Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten II (3 uppl. 1968) s. 14 f; jfr även SOU 1969:50 s. 129. 9 Se 7 kap. 1 och 3 §§ ExprL.

730 Bertil Bengtsson SvJT 2010 visserligen att tvärtom de enkla och förutsebara reglerna medför att uppgörelser underlättas mellan parterna.10 Det är svårt att förstå varför. Utgångspunkten är ändå marknadsvärdet, som är lika besvärligt att slå fast som tidigare. Dessutom kan man som sagt knappast vänta sig att fastighetsägaren i detta läge skall gå med på en försäljning enligt marknadsvärdet. Och man kan undra, om t.ex. en kommun utan vidare skall vara beredd att betala 125 procent av fastighetens värde. I så fall kan man vänta sig en särskild marknad för fastigheter som ligger i riskzonen för expropriation, där priserna kommer att stiga. Detta bör väl i sin tur påverka marknadsvärdet, vilket leder till att ersättningen nu beräknas på detta förhöjda värde. — I propositionen sägs dock allmänt att det inte gör så mycket om markpriserna stiger, bl.a. eftersom bostadspolitiken är en annan idag — den har avreglerats.11 Jag vet inte om man håller med om detta på alla håll, men det är i varje fall regeringens inställning.
     I det betänkande (SOU 2008:99) som ligger till grund för lagstiftningen och i propositionen har man i alla händelser försökt utveckla flera olika argument för lagändringen. Sålunda har framhållits att idag det till stor del är privata företag som får expropriationstillstånd, t.ex. för master för tv eller telekommunikation och för kraftledningar. Med tanke på att företagen bedriver en vinstgivande verksamhet kunde det verka stötande för en fastighetsägare att inte få någon del av vinsten när hans mark tas ifrån honom av sådana skäl. — Argumentet borde väl leda till att ersättningen bestämdes annorlunda när det allmänna exproprierar än vid privata företag.12 Men den konsekvensen har regeringen inte velat dra. Man menar att då blir lagstiftningen inte tillräckligt enkel och förutsebar; när det allmänna och enskilda företag kan expropriera för samma eller liknande ändamål kunde det också var slumpartat vem som stod bakom en expropriation.13 I stället ändras ersättningsreglerna över hela linjen.
    Ett annat viktigt argument för regeringen är att priset som utgår från marknadsvärdet inte motsvarar vad ägaren skulle ha begärt för en frivillig försäljning — vad som i rättsekonomisk litteratur ofta kallas för ”reservationspriset”. Han menar alltså att fastigheten är värd mera för honom. I vissa fall har den ett affektionsvärde; som exempel brukar nämnas gamla släktgårdar och villor. Men det värdet skall ju traditionellt inte ersättas vare sig i skadestånds- eller expropriationsrätten. När regeringen vill stärka ägarens ställning talar man i stället om fastighetens ”individuella värde”. Med utgångspunkt i de synpunkterna vill regeringen, som det sägs, ”göra en mera allsidig bedömning av värdet på den egendom som avstås”.14 Och den allsidiga bedöm-

 

10 Prop. 2009/10:162 s. 49. 11 Se prop. 2009/10:162 s. 48 f. 12 I diskussionen har här dragits paralleller med ersättning för obehörig vinst. Man kan dock fråga på vilket sätt vinsten kan anses obehörig vid en laglig expropriation. I vart fall saknar parallellen betydelse när det allmänna exproprierar. 13 Se prop. 2009/10:162 s. 50, där det också framhålls att en förmånlig särbehandling av det allmänna motverkar att reformen återspeglar förstärkningen av enskildas äganderätt. 14 Se närmare om resonemanget prop. 2009/10:162 s. 66 ff.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 731 ningen skulle resultera i att ägaren skulle få betydligt mer än marknadsvärdet. I propositionen betonas att ”med det synsätt som bär upp reformen” det trots allt är en ekonomisk skada som skall kompenseras — inte ett affektionsvärde. Det tycks innebära att begreppet ekonomisk skada — som ju har betydelse långt utöver expropriationsfallen — skulle få ett nytt innehåll på grund av den politiska inställning lagstiftaren har till äganderätten.
    Resonemanget om det individuella värdet stämmer kanske i några sådana fall som jag talat om — släktgården, villafastigheten — men knappast när det är en skogsägare eller en lantbrukare som får en markremsa exproprierad t.ex. på grund av ett vägbygge eller när en mobilmast skall uppföras. Den situationen lär vara betydligt mera praktisk än expropriation av släktgårdar och villor; ingrepp som tvingar bort enskilda från deras hem skall ju om möjligt undvikas (jfr 2 kap. 12 § 1 st.).15 Vilket är det individuella värdet hos en sådan markremsa?16 Med propositionens resonemang borde påslaget med 25 procent egentligen gälla bara fastigheter där ägaren bor, eller kanske snarare fastigheter där expropriationen framtvingar att han flyttar; fast den möjligheten tycks man inte ha övervägt. Dessutom kan framhållas att det individuella värdet är knutet snarare till marken som den används för tillfället än till dess förväntningsvärden — och dessa värden skall ju numera ersättas när presumtionsregeln tas bort. Inte heller sådana invändningar godtar regeringen. Det sägs vara svårt att skilja mellan de olika momenten i den enskilde fastighetsägarens värdering av sin fastighet, och med den allsidiga bedömning som anses riktig menar man att påslaget också borde omfatta förväntningsvärdet.17 Markägaren förutsätts tydligen ha en särskild känsla också för mark som han tänkt sig att exploatera. — För övrigt kan framhållas att påslaget gäller också vid expropriation av sådan särskild rätt, t.ex. servitut, som normalt inte har något individuellt värde.18 Vad angår expropriation av hyres- eller arrenderätt får nyttjanderättshavaren mestadels reda sig utan ersättning för själva rätten, som täcks av hyran eller arrendeavgiften — däremot för annan förlust, t.ex. för flyttning. Då gäller inget påslag, hur stort värde än den särskilda bostaden har för honom. Det kan tyckas inkonsekvent men är en naturlig följd av att äganderätten privilegieras. Vid sidan av talet om ett individuellt värde fäster motiven stor vikt vid att det gäller ett tvångsförfarande; den enskilde borde ha en kompensation för att han inte får göra som han vill med sin fastighet, oavsett sina känslor för fastigheten. Ägarens intresse väger tyngre än de allmänna intressen som ligger bakom ingreppet och som den enskilde förutsätts stå främmande för. Det är alltså närmast ett politiskt, el-

 

15 Se härom Bouvin-Stark, Expropriationslagen. En kommentar (2 uppl. 1989) s. 117 ff, med hänvisningar till motiven. 16 Jfr diskussionen i SOU 2008:99 s. 170 ff (som dock utgår från att påslag skall ske och framför allt diskuterar dess storlek). 17 Prop. 2009/10:162 s.68. 18 Se Prop. 2009/10:162 s. 93.

732 Bertil Bengtsson SvJT 2010 ler snarare ideologiskt, argument.19 Det påminner i viss mån om skadeståndspraxis vid överträdelser av Europakonventionen — att ersätta ekonomisk skada är inte nog, det skall också utgå ideellt skadestånd.20 Skillnaden är förstås att expropriationen är ett lagligt ingrepp i allmänt intresse — ingen kränkning av någon rättighet.
    På en punkt håller man dock i stort sett fast vid tidigare ersättningsprinciper; det är vid s.k. företagsskada, alltså när expropriationsföretaget sänker värdet på den fastighet som helt eller delvis exproprieras. Man inlöser en del av en fastighet för en motorväg, och trafikimmissionerna minskar värdet på den återstående delen. De nuvarande reglerna i 4 kap. 2 § ExprL innebär ju att de värdesänkande effekter som expropriationsföretaget har på företagets marknadsvärde ska ersättas, dock inte om effekterna på grund av sin orts- eller allmänvanlighet skäligen får godtas utan ersättning. Här skall man utgå från det minskade marknadsvärdet utan att lägga på 125 procent. Skillnaden verkar såtillvida motiverad som ExprL:s bestämmelse om företagsskada snarare utgör en skadeståndsregel än en expropriationsregel; den har liknande formulering som regeln i 32 kap. 1 § 3 st. MB och anses traditionellt ha samma innebörd. Det avdrag från skadeersättningen som tillämpats i rättspraxis (se bl.a. NJA 1977 s. 424) skall dock inte längre gälla (se nedan 6). — På motsvarande sätt skall man enligt 4 kap. 2 § beakta den nytta företaget kan medföra för fastigheten när ersättningen skall bestämmas, också här om den inte kan betraktas som orts- eller allmänvanlig. I detta fall sker alltså inte någon större förändring i ersättningsreglerna — frånsett att det marknadsvärde man kommer fram till också här skall höjas med påslaget.
    Man kan dock sätta i fråga om skälighetsbedömningen i fråga om företagsskada och företagsnytta blir helt densamma som tidigare. Kan man vid företagsskada bortse från resonemanget, att det inte går någon nöd på den skadelidande, eftersom han i varje fall kan räkna på ersättning med 125 procent av värdet på det område han avstår; det skulle därför vara rimligt att han får finna sig i vissa orts- eller allmänvanliga skador utan ytterligare ersättning. Mot detta resonemang kan dock invändas att ersättningsregeln också i fortsättningen skall vara densamma som framgår av 32 kap. 1 § 3 st. MB, och där kan går det inte att dra in sådana synpunkter i bedömningen.
    När det gäller företagsnytta kan man däremot utan hänsyn till MB:s skadeståndsregler ställa en motsvarande fråga: Om fastighetsägaren får 125 procent för det avstådda området kan det väl inte vara så oskäligt om han måste avräkna den nytta expropriationen medfört för

 

19 Det har också framhållits att en sådan regel — t.o.m. om 150 procent tillägg — förekom i en expropriationsförordning från 1850; det skulle visa att den ändå har gamla traditioner. Emellertid avskaffades det här tillägget redan 1866. Under närmare 150 år synes man ha inte tagit upp tanken att återinföra något sådant påslag. Det förekom tidigare regler om 150 procent ersättning i vattenrätten, men de avskaffades på 1970-talet. - Regeringen gör inte heller något väsen av dessa historiska förhållanden. Såvitt gäller vattenlagen var det dessutom ofta fråga om sådana ingripande förändringar i landskapet att det var naturligt att ideella intressen beaktades. 20 Jfr bl.a. NJA 2005 s. 462.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 733 hans del? Å andra sidan stämmer ett sådant resonemang inte särskilt väl med motivens ägarvänliga inställning.

 

4. Rådighetsinskränkningar
De argument som framförts beträffande påslaget vid expropriation är inte så värst starka. De kan verka acceptabla i vissa situationer, såsom vid expropriation av bostadshus och till förmån för en del kommersiella verksamheter, men avgjort inte generellt. I varje fall är det tydligen samma argument som ligger till grund för nästa steg som lagstiftaren tar: tillämpningen av motsvarande regler vid rådighetsinskränkningar enligt MB och åtskilliga andra författningar, bl.a. plan- och bygglagen.
    Utgångspunkten för resonemanget är att inom ramen för ExprL:s tillämpningsområde ersättningsnivån skall höjas vid tvångsvisa ianspråktaganden av mark. Vid tillämpning av andra lagregler som hänvisar till marknadsvärdet måste man då avgöra i vad mån skadan består i minskning av marknadsvärdet eller kan hänföras till annan skada (jfr 4 kap. 1 § 1 st. sista meningen ExprL); i det senare fallet skall inte något påslag betalas.21 Som framgår av fortsättningen är det emellertid inte alldeles lätt att avgöra hur gränsen mellan de två fallen skall dras. Regeringen går visserligen inte så långt att man vill ersätta förväntningsvärden i dessa fall; någon motsvarighet till upphävande av presumtionsregeln sker inte enligt denna följdlagstiftning.22 Men reformen får ändå ingripande konsekvenser även här.
    Framför allt är att märka, att enligt 31 kap. 2 § MB slår påslagsregeln igenom också vid dessa ingrepp: ersättningen för avsevärt försvårande av pågående markanvändning t.ex. vid naturreservat och liknande ingrepp enligt 7 kap. MB kommer att höjas till 125 procent på samma sätt som löseskilling och intrångsersättning vid expropriation. Bestämmelsen i 31 kap. 4 § MB får på detta vis en ny innebörd. I betänkandet medgavs att effekten skulle bli betydande för natur- och miljövården, men man kom — utan närmare motivering — fram till att detta påslag fick godtas. Varför man alls skulle höja ersättningen vid rådighetsinskränkning diskuterades inte.23 Också i propositionen konstaterades att det var angeläget att effektiva möjligheter fanns att skydda t.ex. natur- och kulturmiljöintressen genom rådighetsinskränkningar, något som skulle tala emot att låta påslaget gälla i dessa fall. Men enligt regeringen gör sig intresset av ett starkt skydd för äganderätten gällande i samma grad också här; liksom vid inlösen inskränks äganderätten med tvång, och en förhöjd ersättning skulle motsvara vad fastighetsägaren skulle begära för att frivilligt upplåta en särskild rätt i fastigheten.24 Vidare sägs att alla rådighetsinskränkning-

 

21 Jfr prop. 2009/10:162 s. 71. 22 Se prop. 2009/10:162 s. 72 f. 23 Jfr SOU 2008:99 s. 159 f och s. 369. 24 En sådan parallell är klart missvisande; den jämförliga särskilda rätten är ett negativt servitut, och en sådan rätt har självfallet inte samma slags individuella värde som själva fastigheten.

734 Bertil Bengtsson SvJT 2010 ar borde behandlas på samma sätt — det saknades anledning att skilja mellan olika allmänna intressen i sammanhanget. Och det fanns enligt motiven även andra möjligheter i lagstiftningen att skydda viktiga miljö- och kulturvärden — vilka man tänkt på är oklart.25 Motiveringen för detta ingrepp i miljölagstiftningen bygger på detta vis väsentligen på principiella och ideologiska tankegångar. Man har dock enligt min mening förbigått vissa synpunkter som avgjort talar emot en sådan reform — det går inte bara att hänvisa till resonemangen bakom ändringarna i ExprL.
    Till en början kan sägas att de argument som framförts för påslaget vid expropriation inte håller när det gäller rådighetsinskränkningar för att skydda natur och miljö. Man hänvisade som sagt till det individuella värde som fastigheten kan ha, t.ex. gamla släktgårdar och villafastigheter. Men detta värde spelar inte alls samma roll när det gäller rådighetsinskränkningar — de innebär ju att fastigheten behålls som den är, med det särskilda värde den kan ha för ägaren. Om t.ex. en skogsägare genom beslut om naturreservat hindras från att avverka skog som bör bevaras med hänsyn till naturmiljön eller betydelsen för friluftslivet, är det svårt att förstå att skogsavverkningen skulle ha ett ideellt eller i varje fall individuellt värde för honom — har vinsten på avverkningen något som liknar ett affektionsvärde? Inte heller kan man åberopa det nyss berörda argumentet att ingreppen numera brukar ske på initiativ av enskilda företag i kommersiellt syfte; en rådighetsinskränkning enligt MB sker naturligtvis i det allmännas intresse, och vinstintresset finns helt på markägarens sida.
    Det är vidare ofrånkomligt att regeln försvårar för det allmänna att skydda värdefull natur, bl.a. motverkar det skyldigheten att genomföra flera av EU:s miljödirektiv och skapa Natura 2000-områden. Lagrådet var också inne på denna synpunkt, fast man uttalade sig försiktigt om förslaget.26 — Man kan tillägga att ett påslag av denna typ vid miljöersättningar veterligen saknar motsvarighet i andra rättssystem. Sverige kommer att framstå som ett land där miljöintressen har särskilt svårt att hävda sig mot ägarintresset. Reformen strider väl inte mot direktivens bokstav, men i vart fall mot deras anda.
    Motiven förbigår också att regeln lämnar öppet möjligheten för missbruk. Regeringen har på goda grunder gjort undantag från påslagsregeln vid expropriationer som föranletts av fastighetsägarens eget förhållande (vid expropriation på grund av grov vanvård av fastigheten, enligt 2 kap. 7 § ExprL). Det finns emellertid en viss motsvarighet till detta vid rådighetsinskränkningar — en situation som blivit aktuell i flera uppmärksammade fall de senaste åren. En fastighetsägare hotar att avverka en skog med stora naturvärden, och den kan bara räddas genom att man gör den till reservat. I fortsättningen kommer sådana hot att bli lönande — fastighetsägaren får, åtminstone i princip, 125 procent av vad avverkningen skulle ha inbringat. Och på samma sätt skulle den som hotar att riva ett k-märkt hus belönas, om myndigheterna räddar huset genom att göra det till bygg-

 

25 Se prop. 2009/10:162 s. 73 f. 26 Prop. 2009/10:162 s. 200.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 735 nadsminne — samma regel skall gälla vid ingrepp enligt kulturminneslagen.
    Det är alltså fråga om en klar omsvängning i tidigare miljöpolitik. Hänsyn till äganderätten — eller kanske snarare till ägarens vinstintresse — tillmäts uttryckligen större vikt än miljöhänsyn.

 

5. Reformens räckvidd
Ser man närmare på denna reform visar den sig oklar i vissa avseenden och inkonsekvent i ännu större utsträckning, framför allt på MB:s område. Inställningen avviker inte bara från den traditionella synen på expropriationsrättens förhållande till skadeståndsreglerna utan också från den åtskillnad mellan expropriation och rådighetsinskränkningar som är vedertagen bl.a. i regeringsformen; man har överfört ett resonemang med sikte på typisk expropriation till ett område där ersättningen snarare har karaktären av ett skadestånd. MB:s hänvisning till expropriationslagens regler har visserligen gjort det lättare att genomföra reformen på ett enkelt och diskret sätt, men det går inte att komma ifrån att den gäller två skilda ersättningstyper.
    Tanken är ju att påslaget skall gälla i fråga om rådighetsinskränkningar när de innebär en minskning av marknadsvärdet. Men det uppkommer problem bl.a. när skada uppstår på annat sätt, för markägaren eller för någon annan. Som nämnt hänvisar propositionen till den skillnad som 4 kap. 1 § ExprL gör mellan å ana sidan löseskilling och intrångsersättning, å andra sidan annan skada. Vidare har företagsskada undantagits från påslaget; liksom tidigare har regeln samma innehåll som skadeståndsbestämmelsen i 32 kap. 1 § 3 st. MB. Om man utgår från att lösningen är genomtänkt, skulle konsekvensen i fråga om följdlagstiftningen bli en skillnad mellan följande situationer:

 

1. Inlösenfall. Här bestäms löseskilling och intrångsersättning med tilllämpning av påslaget. (Dessutom ersätts förväntningsvärden.) 2. Rådighetsinskränkningar. Intrångsersättning bestäms enligt påslagsregeln. (Däremot beaktas inte förväntningsvärden.) 3. Skada som annars drabbar fastigheten genom åtgärd från det allmännas sida. Här är det tveksamt i vad mån påslagsregeln gäller. 4. Skada som i övrigt drabbar markägaren. Påslaget anses tydligen inte böra gälla i dessa fall; motiven hänvisar som nämnt till de avvikande reglerna om annan skada (4 kap. 1 § första stycket tredje meningen ExprL). Ersättningen skulle bestämmas enligt vanliga skadeståndsregler. 5. Skada som drabbar annan fastighet eller omgivningen i övrigt. I konsekvens med reglerna om företagsskada och 32 kap. 1 § MB borde inte påslagsregeln gälla vid minskning av marknadsvärdet. Också här skulle vanliga skadeståndsregler gälla.

Tvekan skulle alltså föreligga främst beträffande fall 3. I vart fall vid fysisk skada på fastigheten — det vanliga i dessa fall — ligger det närmast till hands att tillämpa skadeståndsregler utan påslag; situationen skiljer sig då klart från rådighetsinskränkningar.

736 Bertil Bengtsson SvJT 2010 Propositionen ger emellertid inga klara besked om gränsen skall dras efter dessa linjer, och ännu mindre det betänkande som förslaget utgår ifrån; där går man inte närmare in på problematiken, och för övrigt har betänkandet delvis en avvikande inställning till ersättningsfrågorna som påverkar uttalandena.27 Som lagstiftningen slutligen utformades, skall ändring ske i viss följdlagstiftning även utanför MB, och vidare framgår av övergångsbestämmelserna att även i en del andra fall hänvisningen till ExprL ansetts innebära en förändring av rättsläget. Det finns anledning att närmare granska lagstiftningens utformning i dessa avseenden för att om möjligt få ledning beträffande lagstiftarens syfte.
    Vad först angår ersättningsreglerna i MB, innebär hänvisningen till ExprL i 31 kap. 2 § att lagens regler skall tillämpas inte bara vid inlösen och sådana rådighetsinskränkningar som regleras i 31 kap. 4 § utan också i åtskilliga andra fall. Man kunde vänta sig att de närmare berördes i motiven, men dessa förbigår mestadels frågan när påslaget skall gälla. Övergångsreglerna till ändringarna i MB anger emellertid en rad paragrafer i MB där äldre lagstiftning skall tillämpas vid beslut eller åtgärder före ikraftträdandet. Motsättningsvis, kan man tycka, borde de nya reglerna inklusive påslaget gälla när rätten till ersättning inträder efter denna tidpunkt.28 Delvis är uppräkningen dock ganska överraskande. Här nämns inte bara 31 kap. 4, 5, 14 och 17 §§ MB, vilket är naturligt, utan en rad andra bestämmelser där det långtifrån alltid blir fråga om tvångsingrepp med inverkan på marknadsvärdet. Åtskilliga liknar mera vanliga skadeståndsregler.
    Till en början nämns 31 kap. 10 §, angående skada och intrång som tillfogas en fastighetsägare genom åtgärder som avses i 28 kap. 1 § MB. Det gäller alltså rätten för en myndighet29 att få tillträde till fastigheter, byggnader och andra anläggningar m.m. för att utföra undersökningar och andra åtgärder. Att dessa undersökningsåtgärder i och för sig skulle innebära intrång som minskade marknadsvärdet lär vara helt opraktiskt. Däremot kan naturligtvis skada tillfogas fastigheten, väl närmast genom något missöde vid arbete på den. Då skall ersättning till synes utgå med 125 procent, fast det är fråga om en ren skadeståndsregel — alltså närmast fall 3 ovan.30 Vidare anges 31 kap. 11 §, som rör ersättning vid föreläggande om stängselgenombrott enligt 26 kap. 11 § MB. Den som måst öppna en grind eller annan genomgång har som huvudregel rätt till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången. Ersättningsre-

 

27 Bl.a. bygger förslaget på tanken att också en vinstdelning skall ske mellan fastighetsägaren och motparten, och även i vissa detaljer (bl.a. beträffande 4 kap. 2 § ExprL) är synsättet ett annat. 28 Det är att märka att i flertalet av nedan berörda fallen har presumtionsregeln i 4 kap. 3 § inte varit aktuell; man kan därför inte gärna resonera så, att övergångsregeln bara tar sikte på att inte längre presumtionsregeln skall gälla. 29 Liksom annan som utför arbete på myndighetens uppdrag. 30 En liknande regel förekommer i 7 kap. 5 § ExprL; om påslaget skall gälla också här är helt oklart. Reglerna bör dock rimligtvis tolkas på samma vis. Jfr BouvinStark, Expropriationslagen (2 uppl. 1989) s. 328 f.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 737 geln tar sikte på själva anordnandet och underhållet av grind m.m. — inte på att fastigheten blir mindre attraktiv när allmänheten passerar över den.31 Att detta skulle minska marknadsvärdet är knappast tänkbart. Det är fråga om ersättning för vissa begränsade kostnader avseende fastigheten — närmast fall 4 ovan. Att paragrafen nämns i sammanhanget tyder onekligen på att påslaget skulle gälla, annars skulle omnämnandet vara meningslöst. Möjligen har man velat gardera sig för att trots allt i något fall marknadsvärdet skulle minska genom anordnandet och underhållet — hur det nu skulle gå till.
    Övergångsreglerna nämner också ersättning enligt 31 kap. 16–19 §§, vilka rör tillstånd till vattenverksamhet. Att påslaget gäller vid inlösen och i anspråkstagande av egendom enligt 16 § — alltså fall 1 — är naturligt. Paragrafen handlar emellertid också om åtgärder som skadar annans egendom, vilket naturligtvis i allvarliga fall kan minska marknadsvärdet på en fastighet; varför mindre skador skulle ersättas med skadans belopp men ett påslag ske på större skador har dock inte motiverats. I alla händelser är det då fråga om fall 5 ovan. Rimligen borde ersättning utgå utan påslag i dessa skadefall.32 I 31 kap. 19 § behandlas ersättning vid utrivning av en vattenanläggning. Den som fått tillstånd till utrivningen skall i vissa fall betala ”skälig ersättning” för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Ändringen kan naturligtvis medföra sänkning av marknadsvärdet på den andra fastigheten, men också här är det fråga om en regel jämförlig med bestämmelserna om miljöskada i grannförhållanden (fall 5 ovan). Man kan för övrigt undra hur ett påslag skulle påverka bedömningen vilken ersättning som kan anses skälig. Påslagsregeln passar inte i detta sammanhang.
    Bestämmelsen i 31 kap. 20 § nämns också i övergångsbestämmelserna. Första stycket handlar om omprövning av tillstånd som medför förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för tillståndshavaren. Även om man inte brukar tala om äganderätt till vatten gäller det i samtliga fall ett sådant ingrepp som enligt lagstiftarens inställning skall kompenseras med ett påslag (närmast fall 1 ovan). Andra stycket i paragrafen talar däremot om skada för någon annan än tillståndshavaren. Enligt det tidigare resonemanget skulle inte påslaget gälla i dessa skadeståndsliknande situationer. Om detta är lagstiftarens mening är dock oklart.
    Enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är ersättningsrätten begränsad vid omprövning av viss vattenverksamhet. Paragraferna nämns inte i övergångsreglerna eller i lagmotiven. Stämmer det att ersättning för förlust av vatten och fallhöjd nu skall höjas, uppkommer problem om hur begränsningarna skall förhålla sig till påslaget enligt 20 § 1 st.

 

31 Se härom Jonzon-Delin-Bengtsson, Naturvårdslagen (3 uppl. 1988) s. 129. 32Ytterligare omtalas regeln i 31 kap. 18 §, som innebär att ersättning skall bestämmas för att tillgodose borgenärer som har panträtt i en fastighet som tillhör tillståndshavaren. Denna ersättning kommer att utgå med 125 procent, som alltså i första hand tillkommer borgenärerna; överskjutande belopp lär återbetalas till tillståndshavaren själv. Regeln blir onekligen originell, men den tycks i vart fall inte göra någon skada.

738 Bertil Bengtsson SvJT 2010 Sannolikt får man först reducera ersättningen på sätt som anges i 22 § 2 st. och sedan lägga på 25 procent.
    Också i andra lagar har skett en rad följdändringar. En del rör klara fall av inlösen, där tydligen ett påslag skall ske; andra kan vålla tvekan. Några skall nämnas här.
    Bestämmelsen i 13d § ledningsrättslagen rör ersättning för skada och intrång på grund av att en ledning dras fram och begagnas. Enligt övergångsbestämmelserna blir det avgörande för den nya regelns tilllämpning tidpunkten då fastighetsägaren har underrättats om arbetets påbörjande (detta i motsats till ersättning för upplåtelse och inlösen, som behandlas särskilt i 13 §).33 Tanken tycks ha varit att framdragningen och begagnandet kan medföra en minskning i marknadsvärdet. När det gäller arbetet, kan ersättningen för uppkomna skador jämställas med skadestånd för en miljöskada, och i den mån begagnandet medför skada på fastigheten kan denna ses som en sorts företagsskada (jfr 4 kap. 2 § ExprL). Här är det tydligen fråga om fall 5 ovan; ersättningen skulle bestämmas utan något påslag. Om detta är riktigt kan man fråga varför lagstiftaren ansett de nya reglerna få betydelse i denna situation.
    Enligt 14 kap. 10 § plan- och bygglagen, som avser ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde, ska påslaget gälla bl.a. vid tillämpning av 14 kap. 3 och 4 §§. Bestämmelsen i 3 § rör föreläggande om att vissa åtgärder skall vidtas med en byggnad eller annan anläggning i trafiksäkerhetens intresse, och ägaren skall då ha påslag på den minskning av marknadsvärdet som åtgärden medfört. Åtgärder på grund av beslutet medför omedelbart förändringar på fastigheten (fall 3), och det kan därför ha verkat motiverat med ett påslag, fast beslutet inte kan ses som vare sig ett i anspråkstagande eller en rådighetsinskränkning. Mera anmärkningsvärt är från denna synpunkt att påslag utgår på ersättning enligt 14 kap. 4 §, som avser skada på närliggande fastigheter när område avsett för allmän samfärdsel skall användas till annat ändamål eller ändras till sitt höjdläge. Ersättningen framstår som ett skadestånd i grannförhållande (fall 5).34 Också i övrigt är flera ändringar i plan- och bygglagen oklara i fråga om påslaget. Ersättningen enligt 14 kap. 6 § avser skada som uppkommer genom tillträde till fastigheten och vissa åtgärder där (alltså närmast fall 3). Enligt den nya 14 kap. 9 § skall 4 kap. ExprL tillämpas också i detta fall, tydligen inklusive påslagsregeln; visserligen kan annat gälla enligt vad som följer av 10 §, men den nämner inte ersättning enligt 6 §. Däremot har man velat förtydliga 10 § genom ett tillägg som påminner om att påslagsregeln gäller i vissa andra fall, men det rubbar knappast huvudregeln i 9 §. Eller skall man anse att det utan vidare följer av lagstiftarens inställning att påslaget inte avser skada genom åtgärder enligt 6 §, oavsett om de medför minskning i fastighetens marknadsvärde? — Vad angår 14 kap. 7 §, skall på samma

 

33 Se även den särskilda regeln i 2 p. a) i övergångsbestämmelserna, där tiden för ansökan om förrättning blir avgörande för lagändringens tillämpning. Se vidare prop. 2009/10:162 s. 106. 34 Se om paragrafen prop. 2009/10:162 s. 112.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 739 sätt 4 kap. ExprL tillämpas om inte annat följer av 10 §, men inte heller 7 § nämns i 10 §. Bestämmelsen i 7 § föreskriver återbetalning av viss ersättning, varvid det återbetalade beloppet motsvarar viss skada för fastighetsägaren; här kan återbetalningssituationen vara en särskild motivering för att inte påslag skall utgå, men lagregleringen är ingalunda klar. Både 6 och 7 §§ nämns i övergångsbestämmelserna, vilket kan tyda på att ersättningen på något sätt anses påverkad av de nya reglerna.
    En säregen konsekvens av påslagsregeln framgår av bestämmelsen i 14 kap. 10 §. Enligt bestämmelsen skall liksom tidigare avdrag i ersättningsbeloppet göras för den inskränkning i rådigheten som markägaren får tåla utan ersättning vid bl.a. vägrat bygglov i rivningsfall och vid rivningsförbud (se 14 kap. 8 § 1 och 2 p.) Avgörande blir här om skadan är ”betydande” i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten (14 kap. 8 § 2 st.). Men sedan skall det sålunda reducerade beloppet — som ofta torde bero på en skälighetsbedömning35 åter höjas med 25 procent.36 Hur de intresseavvägningar som motiverat avdraget skall förenas med dem som motiverat påslaget är inte lätt att förstå.
     Minerallagens ersättningsregel i 7 kap. 1 § avser skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete. Det är naturligt att påslaget gäller vid intrångsersättning (se 7 kap. 4 §). Enligt lagtexten kan det emellertid tillämpas också på skada som avses i 3 kap. 3 § (fall 3).37 Även här uppkommer frågan om påslagsregeln skall begränsas till intrångsfallen. — När det gäller mineralersättning enligt 7 kap. 7 § framhålls i motiven att den har en annan innebörd än den ersättning för markavståendet som påslaget enligt ExprL gäller. Trots detta ansågs påslaget böra omfatta också mineralersättning.38 Onekligen liknar också situationen inlösenfallet. — Även 27 § lagen om vissa torvfyndigheter gäller både intrångsersättning och annan ersättning för skada. Också i detta fall kan man fråga om påslaget skall begränsas till intrångsersättningen.39 Slutligen kan nämnas ändringen i 9 kap. 18 § bostadsrättslagen, som avser situationen där en bostadsrättsförening beslutar att förändra en bostadsrättslägenhet eller ta den i anspråk med anledning av en om- eller tillbyggnad. Ersättningen skall avse intrång och annan skada. Påslaget skall tydligen gälla också här, fast det delvis är fråga om ett rent civilrättsligt skadeståndsansvar, närmast fall 3 — låt vara att paragrafen redan tidigare hänvisade till expropriationslagen beträffande skadeståndets bestämmande.
    Resultatet av denna genomgång blir att lagstiftaren ingalunda inskränkt påslagsregeln till fall av inlösen eller rådighetsinskränkning. I flera fall gäller regeln ett typiskt skadestånd; i andra blir den tillämp-

 

35 Jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2 (1991) s. 109 f med hänvisningar. 36 Se prop. 2009/10:162 s. 112. 37 Jfr prop. 2009/10:162 s. 76, där dock huvudsakligen mineralersättning behandlas, och s. 117. 38 Se prop. 2009/10:162 s. 76 f. 39 Se prop. 2009/10:162 s.110.

740 Bertil Bengtsson SvJT 2010 lig bl.a. också på ett skadestånd; därtill kommer flera regler där påslaget tycks gälla i vissa speciella situationer, som klart avviker från dem som regleras i ExprL. Särskilt komplicerat blir det när påslagsregeln skall tillämpas samtidigt med en skälighetsbedömning av skadeståndet. Till detta kommer åtskilliga fall där det är oklart vad egentligen lagstiftaren menat. — Som redan nämnts kan en förklaring till denna reglering vara att övergångsbestämmelser ibland medtagits för säkerhets skull, för den händelse trots allt lagstiftningen skulle medföra att ersättningen bestäms på annat vis än tidigare.40 I en del fall kan man ha tänkt sig att presumtionsregelns upphävande skulle få betydelse; men den lär som sagt bara ha tillämpats i inlösenfallen. Hur som helst kunde man ha väntat sig att resonemanget fått uttryck i författningskommentaren. Det normala är ju att övergångsregler bara tas med där de faktiskt leder till annat resultat än äldre rätt. För övrigt ger sådana förklaringar som antytts ingen ledning för hur gränsen för påslagsregeln är tänkt att gå.
    Det är alltså svårt att dra upp en konsekvent skiljelinje mellan inlösen och rådighetsinskränkning å ena sidan, skadeståndsfallen å andra sidan. Emellertid förefaller detta som den gränsdragning som är mest acceptabel från systematisk synpunkt — och även sakligt sett, om man godtar lagstiftarens synsätt. Påslaget skulle gälla bara i de förra fallen.

 

6. Ändringar i självriskreglerna.
Som nämndes inledningsvis har också MB:s ersättningsregler ändrats på annat sätt. Man har tagit bort markägarens självrisk vid intrång och skada — en situation som blir aktuell dels när det gäller ersättning för försvårande av pågående markanvändning, dels beträffande strikt ansvar enligt 32 kap. MB.
    I båda fallen är bakgrunden att markägaren är skyldig att tåla vissa mindre intrång och skador utan ersättning. Enligt 31 kap. 4 § MB är det ju bara när ett myndighetsbeslut avsevärt försvårar pågående markanvändning som kompensation utgår — inte redan vid mindre skadeverkningar. Och enligt 32 kap. 1 § 3 st. MB, den välkända regeln om strikt ansvar, talas det som sagt om sådana orts- eller allmänvanliga störningar som skäligen bör tålas. Också här får han reda sig utan ersättning vid mindre skador. I båda fallen har man ansett konsekvent att när skadan är så pass stor att ersättning skall utgå man under alla förhållanden skall dra från ett belopp motsvarande vad markägaren skäligen får tåla; genom ett sådant avdrag blir det en mjukare övergång från fallet då ingen ersättning alls utgår. Detta har framgått av en tidigare regel i 31 kap. 6 § MB och formuleringen rörande strikt ansvar (”i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas”).
    Nu har emellertid båda avdragsreglerna slopats och gjorts om till en sorts tröskelregler: så snart skadan är så pass stor att den är ersättningsgill utgår full kompensation. Regeln om avdrag i 31 kap. 6 § har sålunda upphävts, och både regeln om företagsskada i 4 kap. 2 § ExprL och skadeståndsregeln i 32 kap. 1 § 3 st. MB har ändrats: er-

 

40 Denna förklaring har under hand antytts av jurister som sysslat med lagförslaget.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 741 sättning utgår inte längre ”i den utsträckning” det är skäligt utan ”om” det är skäligt. Också på denna punkt skall ersättningsreglerna följa varandra. Syftet är naturligtvis även här att förbättra markägarens ställning. Man respekterar däremot alltjämt principen att mindre skador inte skall ersättas enligt MB:s strikta ansvarsregel.
    Ändringen kan leda till vissa överraskande resultat, särskilt vid ersättning enligt 31 kap. 4 § MB. Om vid ett reservatförordnande markägaren anses böra tåla ett försvårande av markanvändningen värderat till 50 000 kr får han inte en skada på 49 900 kr ersatt, men samtidigt anses det skäligt att han får en skada på 50 100 kr ersatt — inte bara full ersättning utan efter påslaget 62 525 kr. Är det däremot fråga om skadestånd enligt 32 kap. MB får den skadelidande däremot nöja sig med 50 100 kr. — En sådan tröskelregel kan verka litet ologisk, men samtidigt kan framhållas att det finns motsvarigheter på annat håll — dock utan att något påslag komplicerar situationen. Exempelvis 32 kap. 1 § 2 st. MB innebär att rena förmögenhetsskador bara ersätts enligt det strikta ansvaret i 32 kap. om ”skadan är av någon betydelse”. Vad detta uttryck närmare innebär kan diskuteras,41 men är skadan så pass stor skall den ersättas fullt ut.
    Också efter lagändringen blir det viktigt hur man skall bestämma den förlust som skall ersättas enligt 31 kap. 4 §. Vad som komplicerar saken är att ersättningen kan tänkas bli reducerad på en annan grund: de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB (och väl även den allmänna regeln i 1 kap. 1 §). Även dessa bestämmelser ger ju uttryck för tanken att den enskilde i miljöns intresse får bära vissa mindre ingrepp själv.42 Frågan är om den reduktionen skall behållas, även när skadan överstiger vad som skäligen får tålas enligt 31 kap. 4 §. Troligen får man behandla dessa självriskregler på samma vis: de kan inverka på frågan om skadan uppgår till ersättningsgillt belopp, men sedan påverkar de inte beloppets storlek — full ersättning skall utgå. Det skulle i varje fall stämma med regeringens nuvarande inställning — äganderätten väger tyngre än miljöhänsyn. Däremot avviker det klart från grundsynen bakom MB.
    När det gäller miljöskadeersättningen enligt 32 kap. är väl inte tilllämpningsproblemen lika stora. Domstolen får följa äldre rättspraxis i fråga om skadans värdering och vad som är ersättningsgill skada, fast när den kommer fram till att skadan skall ersättas får den inte dra av självrisken. Det kan tyckas otillfredsställande i sådana gränsfall som jag talat om, men det bör inte vålla några direkta svårigheter. Här är det som sagt inte fråga om något påslag på ersättningen.

 

 

41 Se Bengtsson m.fl., Miljöbalken. En kommentar s. 32:23 med hänvisningar. 42 Jfr Bengtsson m.fl., a.a. s. 31:19 f med hänvisningar bl.a. till MB:s motiv.

742 Bertil Bengtsson SvJT 2010 7. Avslutande synpunkter.
Om man begränsar sig till att anlägga juridiska synpunkter på dessa reformer, ger de anledning till åtskilliga betänkligheter — särskilt då den nya påslagsregeln. Den framstår som otillräckligt underbyggd redan då det gäller expropriation. Regeringen har betonat vissa speciella fall — expropriation av fastigheter med individuellt värde och expropriation till förmån för enskilda — och låtit de rättspolitiska synpunkter som framträder där motivera en ändring i en rad andra situationer, som i praktiken lär ha minst lika stor betydelse; här har åberopats att de olika expropriationsfallen skulle vara svåra att hålla isär. Utan andra egentliga argument än ideologiska skäl har regeringen sedan låtit denna otillräckligt motiverade reform för konsekvensens skull motivera en ändring i miljölagstiftningen, som går tvärs emot tidigare inställning på området; den är mycket svår att förena med allmänna rättsgrundsatser och traditionella miljörättsliga resonemang. Trots att skillnaden mellan inlösen och rådighetsinskränkning har framhållits i propositionen43 har påslagsregeln utvidgats till situationer där de åberopade skälen för regeln inte gäller. Dessutom har regeringen haft så bråttom att genomföra lagstiftningen att man inte hunnit analysera vare sig dess återverkningar inom ersättningsrätten i övrigt eller följdlagstiftningens detaljer; på viktiga punkter är regelsystemet oklart, i andra avseenden tydligt inkonsekvent.44 — Ingen kritik skall dock riktas mot juristerna i regeringskansliet; de har ställts för en nära nog omöjlig uppgift att på kort tid genomföra de politiska intentionerna på ett sätt som juridiskt sett varit någorlunda försvarligt. Också Lagrådet får anses ursäktat för sitt tämligen beskedliga yttrande: granskningen har skett under stark tidspress, som försvårat den lagtekniska genomgången, och dessutom bygger reformen på ideologiska överväganden som kan anses ligga utanför Lagrådets egentliga granskningsuppgift.45 Lagstiftningen kan tänkas få följder av flera slag. Jag håller mig alltjämt till de juridiska konsekvenserna; andra får diskutera de följder den kan få i ekonomiskt hänseende, bl.a. på markvärdena och möjligheter till markspekulationer, liksom hur den på längre sikt kan påverka expropriationsinstitutet. Någon analys av sådana frågor förekommer i alla händelser inte i propositionen.46 Till en början kan reformen tänkas påverka den allmänna inställningen till miljölagstiftningen och på detta vis få betydelse för dess tolkning. I sådana sammanhang brukar ju beaktas att MB har som mål

 

43 Se särskilt prop. 2009/10:162 s. 72 f. 44 När det gäller påslagsregelns tillämpning i lagar som inte hänvisar till ExprL har regeringen ansett det onödigt att undersöka om påslagsregeln bör tillämpas, bl.a. då det skulle försena reformen (prop. 2009/10:162 s. 71 f); här accepteras alltså inkonsekvenser hos lagstiftningen, under hänvisning till en eventuell senare översyn. Frågan är om också inkonsekvenserna i det framlagda lagförslaget rimligen kan försvaras med denna brådska. 45 Jfr 8 kap. 18 § RF. 46 I SOU 2008:99 s. 102 ff förekommer däremot en rättsekonomisk diskussion, som särskilt tar sikte på valet mellan en vinstfördelningsprincip eller en skadeståndsprincip. Utredningens förslag om vinstfördelning tas emellertid inte upp i det nu aktuella lagförslaget; jfr prop. 2009/10:162 s.39, 75.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 743 en hållbar utveckling och en större hänsyn till naturmiljön; som framhållits inledningsvis har man hittills fäst stor vikt vid reglerna i 1 kap. 1 § och 2 kap. MB, som skulle ange det väsentliga syftet med balken. Men 2010 års lagändringar visar en annan inställning. Vill man vara lojal mot lagstiftaren kan man nu nödgas beakta att äganderätten idag anses viktigare än miljön och tolka vissa regler därefter. Visserligen har de centrala bestämmelserna om ändamålen bakom MB inte ändrats, men resonemang som hittills tyckts självklara skulle nu kunna ifrågasättas. Mindre bekymmersamma är kanske de verkningar som reformen kan få beträffande expropriationsrätten i övrigt. Vid beslut om expropriation skall man ju enligt 2 kap. 12 § ExprL väga mot varandra olägenheterna av expropriationen bl.a. från enskild synpunkt och de fördelar som kan vinnas med den. Denna avvägning måste rimligen påverkas av att den enskilde ekonomiskt vinner på expropriationen. Följden kan bli att tröskeln sänks för expropriationsbeslutet. Frågan berörs inte i motiven.
    Förarbetena förbigår också helt de återverkningar som påslaget kan få på skadeståndsrättens område. Till en början står det klart, att om staten eller en kommun utan laga stöd tar mark i anspråk för något ändamål, det allmänna inte gärna kan bli bättre ställt än om man ansökt om expropriation; kräver ägaren skadestånd bör han kunna göra anspråk på förhöjd ersättning enligt påslagsregeln.47 Detsamma bör gälla när ett privat företag på motsvarande sätt olagligen tar mark i anspråk utan expropriation — enligt motiven skulle ju påslaget vara särskilt berättigat när marken exproprierades för kommersiella syften. Här har traditionellt bara den ekonomiska skadan ersatts, men nu bör beloppet bestämmas till 125 procent av marknadsvärdet. Och skulle en myndighet fatta ett felaktigt beslut som inskränker ägarens pågående markanvändning, kan man överväga att — oavsett hur beslutet grundats — bestämma skadestånd enligt 3 kap. 2 § SkL på motsvarande sätt. Ännu en regel om statens ersättningsskyldighet som kommer i blickfältet är 18 kap. 4 § JB, som gäller situationen då någon felaktigt mist sin fastighet på grund av godtrosförvärv, förfalskade åtkomsthandlingar m.m.; hör inte påslagsregeln hemma också i denna situation,48 eller bör man inte för konsekvensens skull åtminstone överväga en lagändring på denna punkt? Vidare kan frågas hur andra avsiktliga handlingar skall bedömas, om de berövar fastighetsägaren hans fastighet eller skadar den så att dess värde sänks. En bedragare lurar av ägaren fastigheten, eller en mordbrännare bränner ned byggnaderna; det måste vara svårbegripligt för många att dessa kommer billigare undan än när staten eller kommunen övertar fastigheten för det allmännas bästa. Är avsiktlig skadegörelse mindre graverande än lagligt tvång? Och utgår det förhöjd er-

 

47 Jfr Lagrådets uttalande i motiven till MB att när talan bara grundas på RF:s regel om egendomsskydd ersättningen får bestämmas med analog tillämpning av MB:s regler (prop. 1997/98:45 II s. 516). 48 Frågan kan i varje fall ställas, men som jag ser saken är det knappast möjligt att utan stöd ens av något motivuttalande överföra påslaget till denna situation.

744 Bertil Bengtsson SvJT 2010 sättning i dessa situationer ligger det nära till hands att ställa frågan, om inte fastighetsägaren enligt lagstiftarens synsätt behöver samma skydd även vid vårdslösa handlingar — ett företag vållar översvämning på fastigheten som medför bestående skadeverkningar och minskar marknadsvärdet.49 Det kan visserligen invändas att påslagsregeln inte utsträckts till skadestånd enligt 32 kap. MB, men där är det dock fråga om strikt ansvar. — Nästa fråga blir om inte påslaget bör gälla också mistad lös egendom, i varje fall sådan som har ett individuellt värde — t.ex. en fritidsbåt. Och skulle man vara så välvillig mot den skadelidande vid sakskador, bör väl exempelvis hans arbetsförmåga skyddas på samma vis: borde man inte för konsekvensens skulle ersätta också inkomstförlust vid personskada med 125 procent? Frågorna kan delvis tyckas föga rimliga med ett traditionellt skadeståndsrättsligt synsätt, men de utgör en naturlig följd av regeringens inställning till det ekonomiska skyddet för äganderätten.50 På någon punkt måste den analogiska tillämpningen te sig helt oacceptabel, men var skall man egentligen stoppa? För egen del skulle jag vilja inskränka analogisluten till fall 1 och möjligen 2 — alltså ianspråktagande av mark och rådighetsinskränkning — men jag kanske saknar tillräcklig förståelse för lagstiftarens hållning till markäganderätten. Med andra värderingar kan man komma längre; som framgått ger övergångsreglerna ett visst stöd för detta.
    Slutligen kan man fråga sig vad propositionens sätt att förvandla affektionsvärden till ekonomisk skada i övrigt kan betyda för skadeståndsrättens del. Det skulle rubba den vedertagna principen att skadeståndet inte täcker sådana värden, även om den på senare år i någon mån luckrats upp.51 Å andra sidan får resonemangen i förarbetena uppfattas närmast som ett försök att förena en politiskt motiverad reform med traditionella rättsregler; om någon mera genomtänkt ståndpunkt till skadebegreppet är knappast fråga. På sin höjd kan man tänka sig en ökad möjlighet att kräva skadestånd för sådana ideella miljövärden som idag inte anses ersättningsgilla.52 Det kunde i så fall vara en viss vinst med den nya lagstiftningen från miljörättslig synpunkt. Men det förutsätter förstås att det är en markägare som kräver sådan ersättning — lagstiftarens sympatier sträcker sig knappast till andra skadelidande, t.ex. staten som lagt ned kostnad på att bevara miljön.
    Ofta när främmande element av detta slag ställer till problem i vår lagstiftning har orsaken varit påverkan utifrån — från EG-rätten eller från Europadomstolens praxis. Men så är det inte här. Som nämnt

 

49 Även om skadan täcks av försäkring, kan det tänkas att vid sidan av försäkringsgivarens regresskrav ägaren skulle ha ett krav motsvarande det överskjutande individuella värdet på fastigheten — i varje fall om man tillämpar lagstiftarens tankegångar på fallet. 50 Jfr Magnus Hermansson, a.a. s. 632, som tar upp liknande frågor. 51 Jfr NJA 2001 s. 65 I och II (sällskapsdjur); se härom Bengtsson i SvJT 2004 s. 841. Man kan vidare nämna den inverkan Europakonventionen fått på svensk skadeståndsrätt, något som medfört att nya typer av ideell skada ersätts; jfr bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584. 52 Jfr Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar (2001) s. 167 ff.

SvJT 2010 Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten 745 tycks påslagsregeln sakna internationella motsvarigheter, i vart fall på miljörättens och skadeståndsrättens område. För många utländska iakttagare måste den verka närmast bisarr. Svensk ersättningsrätt har vid en internationell jämförelse framträtt särskilt genom sin sociala inriktning och de dominerande försäkringssynpunkterna; nu utmärker den sig på ett annat sätt, genom att sätta markägarens rättigheter i en särställning. Det kan visserligen sägas att regeringsformen erkänner vikten av markäganderätten genom det särskilda skyddet i 2 kap. 18 § 2 st. (2 kap. 15 § 2 st. enligt grundlagsförslaget). Men det är en sak att garantera att ersättning utgår för vissa tvångsingrepp, en annan att gynna en viss kategori av (för övrigt välbeställda) medborgare framför andra, genom att för deras del gå ifrån den annars självklara regeln att en skadeersättning inte skall överstiga skadan. Man kan sätta i fråga om detta stämmer så väl med allmänna likhetsprinciper — kanske inte om allas likhet inför lagen men om likheten inför allmänna rättsgrundsatser.
    Rättvisesynpunkter av detta slag kan naturligtvis vara kontroversiella — det finns säkert åtskilliga som anser det rimligt att en viss grupp privilegieras på detta vis — och de skall inte utvecklas här. I varje fall kan sägas att denna lagstiftning framstår som väl lättvindigt tillkommen — otillräckligt motiverad och otillräckligt genomtänkt.53 I särskild grad gäller detta i fråga om rådighetsinskränkningar enligt MB m.fl. lagar. Förledda av sin entusiasm för äganderätten har politikerna utan hänsyn till juridiska invändningar och traditionella miljösynpunkter gripit in i ett tidigare sammanhängande regelsystem och öppnat för en utveckling som avlägsnar sig från svenska traditioner och internationellt vedertagna principer. Den innebär dessutom en omsvängning i en miljöpolitik som tidigare förefallit godtagen av alla politiska partier.
    Hur denna situation skall klaras upp är ovisst. Den nuvarande borgerliga regeringen lär inte så snart vara beredd att tänka om; man får bara hoppas att den inte snubblar vidare på samma väg och fortsätter att reglera olika ersättningsfrågor med markäganderätten som ledstjärna. Och det är osäkert om man kan räkna med någon ändring vid ett eventuellt regimskifte; i varje fall hittills har oppositionen verkat förvånansvärt ointresserad av dessa frågor.54 Möjligen får vi ganska länge finna oss i det nuvarande säregna rättsläget och tolka bestäm-

 

53 På sina håll brukar man nämna det s.k. Lidbommeriet på 1970-talet som exempel just på dåligt övertänkt, politiskt färgad lagstiftning. För den som kommit i kontakt med departementsarbetet under den tiden framstår dock en jämförelse med den aktuella reformen knappast som träffande. 1970-talets reformer var kontroversiella och genomfördes ibland på ett bryskt sätt, men de var i regel väl genomtänkta och konsekvent utformade; politikerna lyssnade till juridisk expertis, och lagarna hann bli betydligt bättre genomarbetade än den nya expropriationsreformen. 54 Oppositionspartierna yrkade visserligen i vanlig ordning avslag på propositionen om ersättning vid expropriation, men motionen gör ett ganska kraftlöst och oengagerat intryck; se motion 2009/10:C 12. Detsamma gäller deras reservationer i utskotten, se 2009/10:Cu21. — Anmärkningsvärt är också att miljöorganisationerna inte reagerade mot förslagen i betänkandet; bl.a. avstod Svenska Naturskyddsföreningen från att avge remissyttrande. Fattade man verkligen vad förslagen innebar?

746 Bertil Bengtsson SvJT 2010 melserna i enlighet med lagstiftarens syfte — kanske motvilligt, men med vederbörlig lojalitet.