Hägerström och juridiken1

 

Av f.d. kammarrättspresidenten REIDUNN LAURÉN

Jurister och filosofer har sällan känt sig manade att korsa gränsen mellan sina akademiska områden och det har nog inte berott på bristande intresse utan framför allt på den respekt som man har känt för varandras områden.
Ett lysande undantag från denna försiktiga attityd var filosofen Axel Hägerström, som var verksam i början och mitten av förra seklet och som med friskt mod och stor beslutsamhet föresatte sig att göra sina tankar kända och accepterade inom den juridiska världen för att därigenom förändra samhällets regelverk i socialistisk riktning. Vem var då denne man och vad var det som han så intensivt förfäktade? Vad är det som gör att han än i dag har en sådan betydelse inom juridiken att hans namn ständigt återkommer i debatten?

 

Inledning
Axel Hägerström (1868–1939) var son till en kyrkoherde i Vadstenatrakten. Meningen var att han skulle gå i faderns fotspår och han började läsa teologi i Uppsala. Men snart därefter drabbades han av en religiös kris som medförde att han övergav sin barndoms tro. Han slutade de teologiska studierna och övergick i stället till att läsa teoretisk och praktisk filosofi. Under den följande och mycket framgångsrika akademiska karriären blev det också allt tydligare att han såg sig som politiskt radikal och hade ett starkt intresse för socialismens idéer.
    Hägerström kallades 1911 till professuren i praktisk filosofi i Uppsala och höll vid installationen sin berömda föreläsning ”Om moraliska föreställningars sanning”. I denna lade han fram grundstenarna till den extrema värdeteori som han skulle ägna hela sitt fortsatta liv. Föreläsningen väckte stor debatt och även stark upprördhet inom många läger och han blev i ett slag en känd person i Sverige. Teorin kom att kallas värdenihilism, vilket inledningsvis var en nedlåtande beteckning som användes av en av hans arga kritiker, men den blev sedan en godtagen neutral benämning.

 

Värdenihilismen
Vad innebar då värdenihilismen? Enkelt uttryckt så avvisade Hägerström bestämt all metafysik som ren vidskepelse. Han ansåg att världen var en och odelbar och att det därför inte kunde finnas två samtidigt existerande verkligheter, en andlig och en fysisk. Världen bestod av tiden och rummet och människans kunskap om världen var genuin och äkta. Det enda verkliga som existerade ingick i det rums-

 

1 Detta är ett kort sammandrag av en uppsats i idéhistoria av artikelförfattaren. Notapparaten har uteslutits för att underlätta läsningen.

tidsliga sammanhang som sinnevärlden utgjorde. Men han avvisade inte att det fanns andliga upplevelser såsom tankar, känslor och värderingar som hade karaktär av verklighet. Dessa upplevelser saknade dock existens och detsamma gällde självfallet även religiösa föreställningar. Utifrån denna grundläggande inställning utformade han sedan hela sitt filosofiska tankebygge.
    Inom moralfilosofin företrädde Hägerström en teori som innebar att man skilde mellan verkliga omdömen och värdeomdömen. Ett verkligt omdöme var en föreställning om något som var objektivt verkligt och det var endast sådana omdömen som kunde vara sanna eller falska. Värdeomdömen däremot var varken sanna eller falska och skulle därför ses bara som uttryck för känslor. Ett värdeomdöme berodde av känslan hos den som värderade och ett sådant omdöme kunde då inte vara sant, eftersom det som var sant måste vara oberoende av uppfattningen hos den som värderade. Värdeomdömen var alltså meningslösa känslouttryck.
    Moraliska satser var värdeomdömen och en ny och vetenskaplig moralfilosofi skulle inte vara en lära i moral utan en lära om moral. Men det innebar inte att moraliska regler var obefintliga, tvärtom var det självklart att det måste finnas moraliska regler för mänskligt handlande. Men det var inte vetenskapens uppgift att fastställa vad som var rätt eller orätt och moraliska regler kunde därför aldrig bli normerande. Vetenskapen skulle bara syssla med den objektiva verkligheten och måste i konsekvens därmed befrias från normativa element.
    Hägerström ansåg att hans teori var totalt omvälvande, en s.k. kopernikansk revolution, och hade betydligt större vyer än att bara förklara de filosofiska sammanhangen. Han ville medverka till en genomgripande förändring av tänkandet hos människor och därmed till en radikal förändring av hela samhället. Eftersom samhället vilade på rättslig grund var det naturligt att han kom att intressera sig för juridiken. Hans moralfilosofi med dess inriktning på värdeomdömenas natur hade även bidragit till att han intresserade sig för rättsfilosofi med dess mångfald av olika begrepp som rättsplikt, rättsnorm, rättslig sanktion och rättighet och rättsfilosofi blev i fortsättningen den viktigaste delen av hans verksamhet.

 

Naturrätten och rättspositivismen
När Hägerström presenterade sina tankar 1911 var naturrätten en allmänt omfattad övertygelse. Naturrätten ansågs vara grundad i människans natur och stå över den positiva rätten som skapas genom lagarna. Den vilade på den allmänna moralen och denna var i sin tur grundad i naturens ordning och förpliktande för alla förnuftsväsen. Naturrätten hade i olika skepnader funnits ända sedan antiken och även dessförinnan, kända företrädare under 1600-talet och början av 1700-talet var bl.a. Hugo Grotius, Thomas Hobbes, John Locke och David Hume. Från 1930-talet började dock naturrätten att tappa mark

genom kritiken från de s.k. rättspositivisterna. Jeremy Bentham (1748–1832), som var den ursprunglige grundaren av rättspositivismen, ansåg att rätten inte var något annat än den faktiskt existerande legala ordningen och att denna var bara var ett uttryck för statsmaktens vilja. Någon ideell sfär av rättigheter och plikter fanns helt enkelt inte. Rättspositivismen hade vuxit sig stark i Danmark och även i Lund och dess främste företrädare var den danske juristprofessorn Alf Ross. Ross definierade något syrligt den klassiska naturrätten som en sammansmältning av aristotelisk-thomistisk värdemetafysik, stoisk pliktkänsla och romersk rättighetsmagi. Men även om naturrätten ifrågasattes av dessa rättsvetare fanns naturrättsliga tankar ändå levande kvar hos de flesta svenska jurister.
    Hägerström, som ju ansåg att det inte fanns någon översinnlig rätt vare sig hos Gud eller i människors medvetande, avvisade med kraft naturrätten. Han avvisade något förvånande även rättspositivismen, eftersom det enligt hans mening hade insmugit sig vissa naturrättsliga tankar där, vilket medförde en objektivering av rätten som därigenom fick en översinnlig dimension. Det skulle föra för långt i detta sammanhang att gå närmare in på hans invecklade resonemang, men man kan notera att här visade han prov på den kompromisslöshet som sedan kom att prägla hans fortsatta skrifter och debatter om värdenihilismen.
    Gällande rätt var enligt Hägerström bara ett system av sociala handlingsregler genom vilka samhället så att säga styrde sig självt, ett slags gigantiskt mekaniskt maskineri, vilket i sin tur bestämdes av ett antal socialt bestämda krafter. Dessa krafter var främst det allmänna rättsmedvetandet men också klassintressen, rädslan för anarki, samt benägenheten hos människor att foga sig efter de faktiska omständigheterna och deras vana att underordna sig vad som uppfattas som gällande rätt.

 

Det allmänna rättsmedvetandet
Vad var då det allmänna rättsmedvetandet enligt Hägerström? Han menade att sedvänjan hade en stor betydelse, liksom även de tvångsmedel som drabbar enskilda som bryter mot rättsreglerna. Därtill kom sedan föreställningar hos människor om det riktiga i att bestraffa rättsöverträdelser. Av detta följde i sin tur att det blev förkastligt i sig att bryta mot lagen. På så sätt upplevde människor att de hade objektiva regler för sina handlingar. Men rättsplikt fanns bara i en mening, nämligen som en föreställning hos människor om något som borde göras, alltså inte som något som var. Men sådana föreställningar kunde givetvis vara mycket kraftfulla och Hägerström talade här om ett system av handlingar och handlingsmönster som var förbundet med pliktkänslor hos människor och som ledde till impulsmässiga, närmast reflexmässiga handlingar.

Rättigheter var inte några heliga begrepp utan bara exempel på hur normativa föreställningar kunde prägla vetenskapen, sådana termer anknöt alltså till moraliska föreställningar om hur något borde vara, inte hur något var och de kunde sålunda inte motsvaras av något i verklighetens värld. Naturliga rättigheter som inte var lagfästa existerade helt enkelt inte och legala rättigheter måste vara sanktionerade för att kunna hävdas. Om det inte fanns några lagregler som garanterade den förmånliga positionen för någon, t.ex. en ägare, så fanns det inte heller någon rättighet.

 

Hägerström och Lundstedt
Som nyss nämnts var Hägerström angelägen om att hans värdeteori skulle förändra hela samhället i radikal riktning och i detta projekt fick han en värdefull partner och medarbetare i Vilhelm Lundstedt. Lundstedt var professor i civilrätt och romersk rätt i Uppsala och tillika socialdemokratisk riksdagsman. Såvitt bekant hade Hägerström inte någon formell anknytning till socialdemokratin i form av medlemskap eller uppdrag, men Hägerström och Lundstedt hade omvittnat samma syn i filosofiska och politiska frågor. Lundstedt var Hägerströms gode vän och de liknade också varandra på så sätt att båda var uppfyllda av ett starkt upplysningspatos. Lundstedt blev nu en entusiastisk och outtröttlig vapendragare för värdenihilismen. Arbetsfördelningen dem emellan gav sig själv, eftersom Hägerström ville verka inom den akademiska sfären och inte var intresserad av att delta i stora offentliga debatter. Lundstedts uppgift blev därför att ta hand om både juridiken och merparten av dessa debatter.
    Lundstedt var alltså både jurist och vänsterpolitiker och det sistnämnda färgade hans framtoning och framställning. Han stödde sig på Marx samhällsvetenskapliga teorier och debatterade gärna juridik som vore det politik, alltså med en teknik som var polemisk och ibland ganska våldsam och kryddad med personangrepp. En minst sagt ovanlig debattmetod i juridiska sammanhang vilket också bidrog till att han ofta kom att betraktas mer som politiker än jurist.
    Lundstedt gjorde en ”översättning” av Hägerströms tankegångar till juridiken. Han konstaterade att rättsvetenskapen var värdebestämd och att den räknade med normativa innebörder i begrepp som rättighet, rättsplikt, rättsstridig handling etc. Därmed kunde det slås fast att rättsvetenskapen inte var vetenskaplig. Lundstedt införde också det för honom centrala begreppet samhällsnyttan. Det var samhällsnyttans krav som bestämde lagens innebörd och även borde bestämma dess uttolkning. Samhällsnyttan gavs alltså en både deskriptiv och normativ betydelse. (Lundstedt gick här betydligt längre än Hägerström, som ju ansåg att samhället styrde sig själv genom sociala krafter, framför allt genom det allmänna rättsmedvetandet. Men den annars så kompromisslöse Hägerström gick aldrig ut offentligt och korrigerade Lundstedt i detta avseende.) Lundstedt intresserade sig särskilt för straffrät-

ten. Han menade att det var straffrättens moralbildande kraft som hade betydelse och att det var den allmänna samstämmigheten i reaktionen mot brottet som underhöll samhällets moraluppfattning. Men man kunde inte straffbelägga vilka handlingar som helst utan det måste finnas en mottaglighet i det allmänna rättsmedvetandet som accepterade en handling som klandervärd. Ett exempel på en lag med kontraproduktiv verkan var enligt Lundstedt en lag som förbjöd inköp av alkohol.
    Det förekom på 1920-talet en mycket uppmärksammad och häftig offentlig debatt om rättspliktens natur mellan Lundstedt och straffrättsprofessorn i Lund Johan Thyrén. Thyrén, som var en känd högerpolitiker och riksdagsman och senare även justitieminister, ansåg att straffrättens uppgift var att bekämpa brottet som ett socialt fenomen och att gällande rätt var ett uttryck för samhällsviljan. Thyrén visade sig vara en tung, kanske alltför tung, motståndare och Hägerström gjorde därför ett av sina sällsynta inlägg i debatten för att hjälpa Lundstedt. I en debattartikel i Svensk Juristtidning 1920 ”Naturrätt i straffvetenskapen?” ingrep han på Lundstedts sida och underströk att det viktiga var att straffet ingick i och upprätthöll ett system där alla brottslingar som begått straff bestraffas, eftersom det var just regulariteten i bestraffningen som var det viktiga.

 

Värdenihilismen och juristerna
Det var inga fler jurister som engagerade sig i denna stora debatt, vilket väckte en viss förvåning. Juristerna var i själva verket påfallande frånvarande i alla debatter om värdenihilismen. Det kan till en början verka förbryllande att en ny och intressant teori om rättsliga begrepp får ett så ljummet mottagande, men förklaringen torde vara dels att rättsvetarna i Lund sympatiserade med den danska rättspositivismen och var skeptiska till värdenihilismen — och här kan inflikas att det gällde även juristerna inom övriga Norden — dels att jurister i allmänhet kände stor tveksamhet inför att skriva artiklar om rättsfilosofi.
    Förutom Lundstedt hade Hägerström många sympatisörer bland rättsvetarna i Uppsala, bl.a. Per-Olof Ekelöf, Per Olof Bolding, Konrad Marc-Wogau och Anders Wedberg. Men ingen av dessa hade någon djupare filosofisk skolning och bl.a. Lundstedt och Ekelöf ansåg själva att det var en beklaglig brist. Lundstedt sade t.ex. i en artikel i Svensk Juristtidning 1933 att han vid upprepade tillfällen gjort klart att han inte hade någon rättsfilosofisk utbildning och att han därför inte var kompetent att behandla rättsfilosofiska frågor utan alltid hänvisade till Hägerström för sådana spörsmål. Ekelöf sade i en artikel i samma tidning 1956 för egen del följande:

 

Visserligen har jag även tidigare uttalat mig om det nedan behandlade spörsmålet (innebörden av termer som äganderätt och fordran). Men arbetet härpå har bragt mig till insikt om hur vanskligt det är för en jurist att syssla med rättsfilosofi. För den som har att ägna sig åt positivrättsliga pro-

blem är det svårt att få tid att hålla sig à jour med utvecklingen inom en vetenskap som ligger juridiken så fjärran som filosofin.

En genomgång av Svensk Juristtidning åren 1917–1967 bekräftar det uttalandet, det var bara ett fåtal rättsvetare som vågade sig på att skriva något om värdenihilismen. Det blev därför till helt övervägande del Lundstedt som under denna tid skrev debattartiklar i Svensk Juristtidning om Hägerströms filosofi. I övrigt kan nämnas en artikel 1925 av Karl Olivecrona, ”Talerätt och materiell rätt. En relikt från naturrätten”, en artikel av Ross 1932, ”Realismen i rättsvetenskapen och samhällsnyttochimären” samt en anmälan 1933 av Wedberg beträffande en bok av Ross. Olivecrona, som var en av Hägerströms disciplar, skrev om naturrätten helt i Hägerströms efterföljd och Wedbergs neutrala anmälan innehöll ingen kritik mot Hägerström. Ross var den ende som framförde kritiska åsikter, men han riktade sig i första hand mot Lundstedt, vilken han tydligen uppfattade som en sorts kvasifilosof. Lundstedt och Ross förde därefter en årslång animerad debatt i tidningen.
    Genomgången av Svensk Juristtidning förefaller alltså ge vid handen att värdenihilismen inte fick något egentligt genomslag hos juristerna, i vart fall inte hos de rättstillämpande, och Ivar Strahl gav i en artikel i Svensk Juristtidning 1941 följande förklaring till detta:

 

Hägerströms kritik har avsett att uppvisa att rätten icke är det eller det, men juristerna ha ej haft direkt intresse för denna fråga. I viss utsträckning ha de icke ens känt igen de föreställningar mot vilka kritiken riktats. I stället för att fråga vad rätten är, frågar nämligen juristen: vad är rätt, hur skall man handla i förekommande fall? För juristen, som står mitt uppe i sin verksamhet, gäller det med andra ord icke att veta vad rätten är utan vad den betyder. Svaret på den frågan är uppenbarligen, att rätten har betydelse som rättesnöre för mänskligt handlande. För juristen är denna betydelse det enda viktiga, och den består även om man skulle ändra sin åsikt om vad rätten egentligen är. För juristen ter sig därför rätten såsom regler, vilka han har att följa i sin verksamhet.

Ivar Agge var inne på samma linje i en artikel i samma tidning några decennier senare. Han menade att rättsfilosofiska systembyggnader i regel får något verklighetsfrämmande över sig och saknar intresse för den praktiskt syftande juridiken.
    1952 blev Lundstedt 70 år och Svensk Juristtidning gav med anledning av detta ut ett jubileumsnummer. Ett femtontal rättsvetare från hela Skandinavien deltog med hyllningsartiklar. Några nämnde Hägerströms filosofi i berömmande ordalag, men de svenska författarna nöjde sig överlag med att ta upp sådana frågor som för tillfället engagerade dem. Den enda som diskuterade Hägerströms/Lundstedts tankegångar var äldre justitierådmannen B.C. Carlson i en artikel med titeln ”Om det lämpliga i att anlita rättspliktens och rättighetens begrepp i rätten”. Men Carlson hade dessvärre inte tillgodogjort sig

värdenihilismens systematik och tankegångar och artikeln förbigicks med tystnad.
    De stora striderna om värdenihilismen, som rasade framför allt på 1930-talet, var juristerna alltså inte inblandade i. Hägerström/Lundstedt kämpade framför allt mot den lundensiska/danska rättspositivismen men även mot stora delar av den svenska kulturella eliten samt naturligtvis mot de politiska motståndare som ansåg att Hägerströms idéer var samhällsomstörtande. Man skulle därför kunna dra slutsatsen att värdenihilismen inte betydde något för det juridiska tänkandet men det vore nog förhastat. Hägerström hade ett stort inflytande på den allmänna debatten under denna tid och man kan utgå från att hans tankar diskuterades även bland juristerna.

 

Hägerström och politiken
Men hur kom det sig då att Hägerström med sin långt ifrån lättillgängliga filosofi blev så känd och fick ett sådant inflytande? Man måste söka svaret på detta såväl i hans egen personlighet som i tidens strömningar och det politiska stödet från socialdemokratin.
    Under början av 1900-talet pågick det stora omvälvande förändringar i Europa i form av en stadigt stigande industrialisering, övergången från ett gammalt åkerbrukssamhälle till ett modernt stadssamhälle, bättre kommunikationer och ökade krav på utbildning och sociala åtgärder från stora och växande befolkningsgrupper. Tiden var mogen för reformer på alla områden — ekonomiskt, socialt, politiskt, kulturellt och filosofiskt. Hägerströms rationella/analytiska filosofi, som han presenterade i sina grunddrag redan 1911, dvs. före både Cambridgeskolan och Wienkretsen, låg alltså rätt i tiden.
    Hägerström var också enligt alla källor en karismatisk person med stor förmåga att trollbinda sina åhörare och få hängivna efterföljare. Man får intrycket av att värdenihilismen framfördes och mottogs nästan som en religiös förkunnelse. Det är således ingen tvekan om att hans personlighet spelade en stor roll för hans ryktbarhet och publika framgång. Även Lundstedt hade en del i detta, han förde ut Hägerströms idéer med samma glöd som läromästaren och visade genom alla år en okuvlig energi och debattvilja för att övertyga tveksamma.
    Men den avgörande faktorn var ändå att Hägerströms värdeteori passade den uppåtstigande socialdemokratin som hand i handske. Socialdemokratin hade i början av 1930-talet etablerats som en dominerande politisk kraft i Sverige — 1931 bildades för första gången en rent socialdemokratisk regering — men sågs trots det under 1930- och 1940-talen fortfarande som en radikal rörelse. För socialdemokratin var samhällsnyttan central och individen var underordnad kollektivet, majoriteten hade rätt och skulle bestämma den framtida färdriktningen för samhället. Med stöd av värdenihilismen kunde socialdemokraterna hävda att det inte existerade någon naturrätt och att rättigheter fanns bara genom sanktionerade lagregler som beslutats

av staten, dvs. riksdagen, där socialdemokraterna hade en betryggande majoritet.
    Socialdemokraterna genomdrev under sitt långa regeringsinnehav förändringar och förnyelser av lagstiftningen som förändrade samhället radikalt. Men så skulle ha skett även utan hjälp av Hägerströms filosofi eftersom socialdemokratin hade ett brett folkligt stöd för sin politik. Den Hägerströmska värdenihilismen var visserligen ett nyttigt redskap i politiken men inte på något sätt avgörande för socialdemokratins framgång. Idéhistorikern Staffan Källström skriver 1984 i sin avhandling ”Värdenihilism och vetenskap” att Hägeströms/Lundstedts betydelse i den konkreta politiken blev ganska ringa och det finns ingen anledning att betvivla detta. Däremot fick Hägerströms teori genom socialdemokraternas uppbackning ett enastående stöd och med hjälp av socialdemokratin och socialdemokratiskt influerade debattörer kom värdenihilismen att spridas i hela samhället och prägla det intellektuella klimatet i Sverige under decennier framöver.
    Man kan konstatera att Hägerström inte heller gjorde något bestående intryck på juridikens område. För den praktiska rättstillämpningen betydde hans värdeteori föga, eftersom domstolarna även före Hägerström alltid hållit sig strikt till gällande regelsystem, vilket Strahl påpekade redan 1941. För rättsvetenskapen hade värdenihilismen ett klargörande inflytande framför allt genom att naturrätten kunde avfärdas, men i detta avseende överensstämde Hägerströms teori med rättspositivismen. Det fördes många debatter mellan Hägerström och rättspositivisterna om värdenihilism contra rättspositivism och Hägerström försvarade med kraft sin kompromisslösa inställning. För en nutida betraktare förefaller det närmast ha varit som en strid om påvens skägg, men för Hägerström var det naturligtvis av största vikt att dra en skarp gräns mellan den egna filosofin och rättspositivismen för att kunna behålla egenarten av den egna filosofin. Summan av det hela var dock att de flesta rättsvetare såväl i Uppsala som i Lund var ense om att naturrätten skulle avfärdas, om än med stöd av olika teorier. Hägerströms teori hade alltså ingen större betydelse härvidlag.

 

På väg bort från Hägerström
Till sist kan noteras att i en artikel i Svensk Juristtidning 1956, ”Några anteckningar om juridik och filosofi”, lade Jan Hellner fram sina tankar om en nyorientering av juridiken och särskilt av rättsvetenskapen. Han menade att man i efterföljd av den s.k. språkliga vändningen inom den teoretiska filosofin nu borde inrikta sig på en analys av det juridiska språket och även på en användning av den formella logiken inom juridiken eftersom detta borde vara fruktbart för en precisering och en ökad klarhet i juridiska begrepp och mönster. Artikeln fick inte några uppföljare i Svensk Juristtidning men är ändå intressant som ett tecken på att det var dags att bryta med resonemangen om Hägerströms värdeteori och gå vidare.