Inverkandekrav vid skiljedomsklander

 

 

Av jur. kand. NIKLAS ELOFSSON1

För att en skiljedom ska kunna upphävas till följd av handläggningsfel krävs det enligt LSF att felet har inverkat på domslutet. Något motsvarande explicit inverkanderekvisit finns inte vid klander på grund av uppdragsöverskridande. Två avgöranden de senaste åren och syftet med klanderreglerna talar emellertid enligt författaren för att det uppställs ett implicit krav.
Detta implicita krav synes dock vara svagare än det lagstadgade och definieras negativt: en skiljedom ska inte upphävas om det är uteslutet att uppdragsöverskridandet har inverkat på utgången.

 


1 Inledning
Konsekvenserna av att en domstol upphäver en skiljedom är betydande. Tvisten som var avsedd att lösas genom ett relativt snabbt eninstansförfarande har efter klanderprövningen behandlats förgäves i två instanser — först ett skiljeförfarande och sedan allmän domstol — med den tid och de kostnader det innebär.2 Eftersom domstolen aldrig dömer över den materiella tvisten i ett klandermål krävs således en tredje prövning, ett nytt skiljeförfarande, för att tvisten ska nå ett slut om parterna inte förliks. För att minimera antalet sådana situationer och upprätthålla skiljedomars slutgiltighet med alla fördelar det innebär har det ansetts motiverat att skiljedomar inte ska kunna upphävas på grund av handläggningsfel som inte har påverkat utgången i målet. I lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) och föregångaren, lagen (1929:145) om skiljemän (SkmL), finns det följaktligen ett krav på sannolikt samband mellan felet och utgången för att felet ska kunna ligga till grund för en framgångsrik klandertalan. Det räcker exempelvis inte att felet enbart haft inverkan på domskälens utformning.3 Att det uppställs ett inverkanderekvisit4 i klanderreglerna har emellertid inte enbart fördelar. För att kunna avgöra om ett fel sannolikt har inverkat på utgången krävs det att domstolen tar ställning till hur

 

1 Verksam vid Advokatfirman Lindahls tvistelösningsgrupp. Artikeln är baserad på författarens uppsats ”Skiljemäns uppdragsöverskridande och handläggningsfel — En analys med utgångspunkt i klandrade skiljedomar under perioden 1999–2009” (Uppsala universitet, 2010), vilken kan laddas ner i sin helhet från Juridicums hemsida (www.jur.uu.se). Författaren vill framföra ett varmt tack till docenten Eric Bylander för värdefulla synpunkter på artikeln. 2 I de sällsynta fall där klandertalan även prövas av Högsta domstolen i enlighet med 43 § andra stycket LSF blir det således fråga om en tredje instans. 3 NJA 1941 s. 468 och Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 636. 4 Ibland benämnt orsaksrekvisit eller effektrekvisit.

830 Niklas Elofsson SvJT 2010 skiljemännen skulle ha bedömt tvisten om felet inte hade förekommit. En sådan prövning medför ibland att domstolen måste utvidga sin prövning till att även omfatta skiljeförfarandets materiella frågor, vilket går emot grundtanken om att domstolen inte ska pröva dessa. Därtill har det i både förarbeten och doktrinen framförts att ett inverkanderekvisit kan leda till att parterna kan komma att behöva lägga fram omfattande bevisning rörande materiella frågor och att processmaterialet i klandermålen därigenom sväller på ett oönskat sätt.5 I LSF finns ett uttryckligt inverkanderekvisit endast avseende den sista klandergrunden, handläggningsfel. Huruvida ett inverkanderekvisit uppställs för någon annan klandergrund har inte berörts i förarbetena men, som kommer att behandlas nedan, finns dock exempel i praxis på avgöranden där felets inverkan på utgången har diskuterats även vid uppdragsöverskridande. Inte heller i doktrinen har frågan fått något större utrymme, men det har framkommit vissa synpunkter och tolkningar avseende frågan om ett liknande inverkanderekvisit kan uppställas implicit vid uppdragsöverskridande.

 

2 Explicit krav vid prövning av handläggningsfel
I 34 § första stycket sjätte momentet LSF kan man läsa att handläggningsfel endast utgör klandergrund om felet ”sannolikt har inverkat på utgången”. Genom införandet av nuvarande lydelse avsåg lagstiftaren att skärpa kravet något jämfört med tidigare formulering ”med sannolikhet kan antas”. Det är nämligen inte tänkt att redan en beaktansvärd möjlighet att utgången skulle ha blivit en annan är tillräckligt för att inverkanderekvisitet ska vara uppfyllt.6 Även om en viss skärpning var avsedd är det fortfarande inte fråga om något särskilt högt krav på sannolikhet. Innebörden är snarast att det ska vara sannolikt att utgången hade blivit annorlunda och mer fördelaktig för klaganden om något fel inte hade förekommit. Enligt Lindskog är det normalt tillräckligt att ett fel faktiskt har inverkat på utgången, även om det inte kan bevisas, för att en skiljedom ska upphävas.7 På vilket sätt ett fel ska ha inverkat på utgången och hur prövningen av detta ska göras är inte helt klart. I äldre rättspraxis finns ett antal exempel från tillämpningen av SkmL där domstolen i slutet av domskälen, närmast i förbifarten, nöjt sig med att kortfattat slå fast att felet med sannolikhet kan antas ha inverkat på utgången, utan att någon motivering till ställningstagandet angivits.8 Likaså finns det exempel där domstolen på motsvarande sätt yttrat motsatsen, att felet inte med sannolikhet kan antas ha inverkat på utgången.9 Om inte

 

5 Prop. 1998/99:35 s. 147 och Heuman, Editionsförelägganden i civilprocesser och skiljetvister — Del II, JT 1989/90, s. 244. 6 Prop. 1998/99:35 s. 148 och s. 236, SOU 1994:81 s. 179 f. samt Cars, Lagen om skiljeförfarande — En kommentar, 2001, s. 172. 7 Lindskog, Skiljeförfarande — en kommentar på internet, 2008, 34 § 5.1.7. 8 Se exempelvis NJA 1965 s. 384 och RH 1987:121. 9 Se exempelvis NJA 1937 s. 120.

SvJT 2010 Inverkandekrav vid skiljedomsklander 831 skälen bakom domstolarnas tillämpning anges är det svårt att med säkerhet säga hur inverkanderekvisitet ska bedömas. I doktrinen har det framförts att orsakssambandet presumeras stå i relation till felets art; vid allvarliga fel antas inverkanderekvisitet vara uppfyllt och tvärtom när det är fråga om fel av liten betydelse.10

3 Implicit krav vid prövning av uppdragsöverskridande
3.1 Synpunkter i doktrin
Det råder delade meningar i doktrinen om huruvida det finns ett implicit inverkanderekvisit för klandergrunden uppdragsöverskridande i 34 § första stycket andra momentet LSF och om det i så fall skiljer sig från vad som gäller för handläggningsfel. På flera håll tas frågan över huvud taget inte upp när uppdragsöverskridande behandlas och på en del ställen möter man, utan närmare diskussion, ett kort konstaterande att det vid handläggningsfel uppställs ett inverkanderekvisit.11 Det är svårt att uttyda om dessa författare utgår ifrån att denna typ av krav inte kan uppställas utöver vad som framgår av lagtexten eller om de bara inte har tagit ställning i frågan.
    Det faktum att ett explicit inverkanderekvisit endast finns i paragrafens sjätte moment är onekligen ett argument som talar emot att ett motsvarande rekvisit skulle gälla även för övriga klandergrunder.12 Om lagstiftarens avsikt var att inverkanderekvisitet skulle omfatta samtliga klandergrunder torde rekvisitet ha formulerats som ett generellt krav i 34 § LSF, men så har inte gjorts. Att de sex klandergrunderna språkligt är utformade som en lång uppdelad mening som avslutas med inverkanderekvisitet skulle möjligen kunna anföras som argument för att rekvisitet avser samtliga moment. Man skulle även kunna tänka sig att ”annars” i sjätte momentet innebär att de föregående momenten, uttryckligen, utgör handläggningsfel som sannolikt har inverkat på utgången.13 Ingen av dessa tolkningar synes emellertid vinna stöd i förarbeten eller doktrin, där det explicita inverkanderekvisitet endast behandlas i samband med sjätte momentet.
    Ett annat argument som talar emot att det uppställs ett inverkanderekvisit för uppdragsöverskridande är att domstolen inte har någon diskretionär rätt att avgöra om ett upphävande är motiverat; enligt bestämmelsens utformning ”skall” en skiljedom upphävas om någon klandergrund är för handen. Kan ett inverkanderekvisit inte inläsas i någon av de fem första klandergrunderna bör domstolen rimligen inte ha någon möjlighet att avstå ifrån ett upphävande på grund av att

 

10 Heuman, Skiljemannarätt, s. 637 f. En liknande presumtion förekommer vid tilllämpningen av domvilloreglerna, jfr Welamsson, Rättegång VI, 1994, s. 252. 11 Se exempelvis Madsen, Skiljeförfarande i Sverige, 2009, s. 269, Cars, a.a. s. 163 ff., Bolding, Skiljedom — Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet, 1962, s. 148 ff. och Hassler & Cars, Skiljeförfarande, 1989, s. 138 f. 12 Lindskog, a.a. 34 § 4.2.9. 13 Jfr exempelvis ”annat […] inverkat på målets utgång” i 59 kap. 1 § första stycket RB.

832 Niklas Elofsson SvJT 2010 ett konstaterat fel inte har påverkat utgången.14 Paragrafens obligatoriska utformning medför att domstolarna inte får välja om en dom ska upphävas efter eget skön. Tillämpningen av ett inverkanderekvisit förutsätter att det kan tolkas in i regeln trots att det inte stadgas tydligt eller synes ha varit tänkt att uppställas av lagstiftaren.
    Samma år som LSF trädde ikraft argumenterade Heuman för att det följer ett implicit inverkanderekvisit även vid uppdragsöverskridande av paragrafens stadgande om partiellt upphävande.15 Eftersom skiljedomar endast ska upphävas i den mån uppdraget har överskridits förutsätter, enligt Heuman, även denna klandergrund att felet har inverkat på utgången.16 Typexemplet är kvantitativa uppdragsöverskridanden, såsom när skiljemännen utdömer högre ersättning än vad parterna har yrkat. Upphävande ska i sådana fall endast avse den del av ersättningen som inte föll inom ramen för yrkandena. Motsvarande gäller om skiljemännen går utöver sitt uppdrag såvitt gäller ett av flera yrkanden, då upphävande, om möjligt, endast ska ske avseende det yrkandet som är behäftat med fel. Heuman framhåller emellertid att detta inverkanderekvisit har en begränsad räckvidd och inte alltid kan upprätthållas. Om skiljemännen exempelvis har underlåtit att beakta en invändning under förfarandet kan det i ett efterföljande klandermål vara svårt att avgöra om utgången skulle blivit annorlunda ifall invändningen hade prövats. Ett inverkanderekvisit skulle generellt medföra betydande bevissvårigheter samtidigt som det vore svårt att avgöra i vilka delar som domen skulle upphävas. Denna typ av rättstillämpningsproblem talar enligt Heuman för att ett implicit orsaksrekvisit endast ska upprätthållas i vissa fall.17 Lindskog har senare framhållit att det kan vara fråga om olika slag av inverkanderekvisit som gäller för uppdragsöverskridande i andra momentet och handläggningsfel i sjätte momentet. Inverkanderekvisitet i sjätte momentet är kvalitativt och tar sikte på innehållet i domen, dvs. huruvida handläggningsfelet har haft inverkan på domen. I andra momentet är rekvisitet däremot kvantitativt och tar sikte på vad av skiljedomen som har stöd i parternas dispositioner. Det senare innebär exempelvis att en dom där skiljemännen har dömt utöver parternas yrkanden endast ska upphävas till den del det utdömda överskrider yrkandena.18 Till skillnad från vad som gäller det explicita inverkandekravet för handläggningsfel anser Lindskog att kravet vid uppdragsöverskridan-

 

14 Lindskog, a.a. 34 § 8.1.1 och 4.2.9. 15 Heuman, a.a. s. 607 ff. 16 I SkmL 21 § första stycket första momentet stadgades att en skiljedom på parts talan skulle hävas ”i den mån” skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Vid införandet av 34 § LSF valde lagstiftaren formuleringen att en skiljedom ”helt eller delvis” ska upphävas om skiljemännen har överskridit sitt uppdrag. Enligt prop. 1998/99:35 s. 235 och SOU 1994:81 s. 290 f. är inte någon förändring i sak avsedd genom omformuleringen. 17 Heuman, a.a. s. 607 ff. och s. 614. 18 Lindskog, a.a. 34 § 4.2.9.

SvJT 2010 Inverkandekrav vid skiljedomsklander 833 de endast bör uppställas i kombination med ett uppenbarhetskrav. Något långtgående generellt inverkanderekvisit ska således enligt hans uppfattning inte utläsas ur bestämmelsen. Däremot är det motiverat att en skiljedom inte upphävs ifall det är uppenbart att uppdragsöverskridandet inte har inverkat på utgången. Anledningen härtill är bland annat att klandergrunderna primärt inte syftar till att upprätthålla god ordning bland skiljemän, utan snarare att tillgodose parternas rättssäkerhetsintresse. Ogiltighetsreglerna däremot skyddar allmänna intressen. Om skiljemännen har överskridit sitt uppdrag kan det visserligen anses skada parternas rättssäkerhetsintresse även om det inte är visat att felet har påverkat utgången. Detta rättssäkerhetsintresse gör sig dock inte gällande om det är uppenbart att felet inte har inverkat på utgången.19 Lindskogs och Heumans uppfattningar synes inte ligga så långt ifrån varandra, men deras åsikter tar delvis sikte på olika saker. Heuman betonar att det implicita kravet endast är tillämpligt i vissa situationer, primärt vid kvantitativa uppdragsöverskridanden. Enligt Lindskogs mening verkar det implicita inverkanderekvisitet inte enbart begränsas till kvantitativa uppdragsöverskridanden, men det ska förenas med ett uppenbarhetskrav.

 

3.2 Förekomst i rättspraxis
Om man studerar de klandermål som har bifallits på grunden uppdragsöverskridande sedan ikraftträdandet av LSF kan man se att rätten i två av tre avgöranden har berört huruvida det aktuella felet har haft inverkan på utgången.20 Det första är domen i Svea hovrätts mål T 8016-0421 där rätten i slutet av sina domskäl, efter att ha tagit ställning till om skiljemännen överskridit sitt uppdrag, anförde:

 

Enligt hovrättens uppfattning har skiljenämnden överskridit sitt uppdrag genom att avslå [klagandens] yrkande på grunder som föll utanför yrkandet (jfr prop. 1998/99:35 s. 145). Detta får anses innebära att skiljenämnden gått utöver parternas yrkanden men också att nämnden har grundat sitt avgörande på omständigheter som inte underkastats skiljenämndens prövning. Det kan tilläggas att felet har haft en direkt betydelse för utgången i den här delen av tvisten och synes ha fört med sig att nämnden tagit ställning till bevisfrågor i den del av målet där i första hand [klaganden] inte ansett sig ha anledning att åberopa bevisning.22 Utan någon närmare motivering slog hovrätten således fast att uppdragsöverskridandet hade direkt betydelse för utgången. Det korta yttrandet väcker frågan varför rätten valde att uttala sig om felets sam-

 

19 Lindskog, a.st. 20 Under den undersökta tidsperioden har även ett fjärde mål vunnit bifall på denna grund, men detta mål lämnas här utan avseende eftersom det var en tredskodom som meddelades utan prövning i sak. 21 Svea hovrätts dom 2005-11-03 (If Skadeförsäkring ./. Securitasbolagen). 22 Kursiverat här.

834 Niklas Elofsson SvJT 2010 band med domslutet, trots att något uttryckligt inverkanderekvisit inte stadgas i lagtexten. Ansåg rätten att det fanns ett implicit krav på orsakssamband eller låg förklaringen i att det var en omständighet som klaganden hade anfört i sina grunder, såväl avseende förstahandsgrunden uppdragsöverskridande som andrahandsgrunden handläggningsfel? Av nämnda avgörande är det svårt att dra några säkra slutsatser annat än att det de facto var en fråga som rätten uttalade sig om. I Svea hovrätts dom i mål T 4548-0823 några år senare blev inverkanderekvisitet däremot föremål för en mer utförlig redogörelse. Efter att rätten hade slagit fast att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag anfördes:

 

[Svaranden] har gjort gällande att ett uppdragsöverskridande i vart fall inte påverkat utgången i målet. Hovrätten gör i den delen följande överväganden. En tillämpning av bestämmelsen om uppdragsöverskridande förutsätter inte, som den om handläggningsfel, att felet sannolikt har inverkat på utgången. Det anses dock finnas ett sådant krav, bl.a. mot bakgrund av att ett undanröjande av en skiljedom inte bör ske om man på förhand kan se att utgången inte skulle blivit en annan även om något uppdragsöverskridande inte förekommit (jfr Heuman, Skiljemannarätt, s. 609 ff.). Nämnden hade med sin bedömning aldrig anledning att pröva om hävningsrätten enligt allmänna rättsprinciper i och för sig skulle varit tillämplig på de förfaranden som föranlett [klagandens] hävningar. Det går därmed inte med säkerhet att säga hur en prövning skulle ha utfallit. Enligt hovrättens bedömning kan det i vart fall inte uteslutas att felet har inverkat på utgången. [Klagandens] talan om att skiljedomen helt ska upphävas ska alltså bifallas.24 Hovrättens motivering är mer ingående än i föregående mål, men rättens ställningstagande är inte alldeles tydligt. Först uttalas samma ståndpunkt som lagtextens ordalydelse ger stöd för, att det vid uppdragsöverskridande, till skillnad från handläggningsfel, inte krävs att felet sannolikt har inverkat på utgången. Med hänvisning till Heuman anför dock hovrätten direkt därefter att det ändå anses finnas ”ett sådant krav”, bland annat eftersom skiljedomar inte bör undanröjas om felet inte påverkat utgången. Rätten övergår sedan till att pröva om felet har inverkat på utgången och finner då att det inte säkert går att fastslå, men att det i vart fall inte kan uteslutas. De två inledande uttalandena är till synes motstridiga, men eftersom rätten väljer att pröva felets inverkan på utgången talar det med styrka för att hovrätten anser att det uppställs ett inverkanderekvisit även vid uppdragsöverskridande. Det närmare innehållet i ett sådant implicit inverkanderekvisit förefaller dock oklart.
    Vad gäller frågan vilket beviskrav som ska ställas avseende inverkanderekvisitet tyder hovrättens avgörande på att det är lägre än vid handläggningsfel. Som anförts i avsnitt 2 ovan är lagstiftarens avsikt att beviskravet vid handläggningsfel inte är uppfyllt bara för att det

 

23 Svea hovrätts dom 2009-12-01 (Systembolaget AB ./. V&S AB). 24 Kursiverat här.

SvJT 2010 Inverkandekrav vid skiljedomsklander 835 finns en beaktansvärd möjlighet att utgången skulle ha blivit en annan om felet inte förekommit. Som framgår av lagtexten måste felet sannolikt ha inverkat på utgången. I förevarande avgörande fann hovrätten att det inte gick att säga i vilken mån felet påverkade utgången, men att orsakssambandet i vart fall inte kunde uteslutas. Enligt min mening ligger beviskravet som hovrätten tillämpade, ”i vart fall inte uteslutas”, betydligt närmare det beviskrav som Lindskog förordar (se avsnitt 3.1), än det som gäller vid handläggningsfel. Klaganden synes inte ha behövt bevisa att orsakssambandet skulle vara sannolikt utan det förefaller snarare som att domstolen ansåg det tillräckligt att det inte var uteslutet att felet hade inverkan på utgången.

 

4 Slutsatser
Avsaknaden av vägledning från förarbeten och publicerade överrättsavgöranden gör det svårt att med säkerhet kunna fastställa huruvida det uppställs ett implicit inverkanderekvisit för klandergrunden uppdragsöverskridande samt hur strängt kravet i så fall är. Att uppdragsöverskridandets inverkan på utgången har varit föremål för prövning i två domar från hovrätterna på senare år talar emellertid för att det i rättstillämpningen har kommit att uppställas ett sådant krav i någon form. Ett inverkandekrav är enligt min mening motiverat om man ser till ändamålen bakom klanderreglerna samt konsekvenserna av att skiljedomar upphävs. Som tidigare nämnts riskerar många av skiljeförfarandets fördelar att urholkas om inte skiljedomar förblir slutgiltiga i största möjliga mån. Klanderreglerna är därför restriktivt utformade och upphävande av skiljedom ska endast bli aktuellt om allvarliga processuella fel har begåtts. Som Lindskog anfört är det i linje härmed svårt att se att rättssäkerhetsskäl talar för att en skiljedom ska kunna upphävas även när det är uppenbart att felet inte har inverkat på utgången. Även regeln om partiellt upphävande talar, som Heuman påpekat, för den restriktiva inställningen att upphävande endast ska ske i den mån uppdraget överskridits och detta förhållande således påverkat utgången.
    Det går samtidigt inte att bortse ifrån lagstiftarens perspektiv och lagtextens utformning. I både lagtext och förarbeten har ett inverkanderekvisit endast kommit till tydligt uttryck beträffande klandergrunden handläggningsfel. Det talar för att lagstiftaren inte avsett att motsvarande inverkanderekvisit som återfinns för handläggningsfel ska gälla i övrigt, men det bör samtidigt inte utesluta ett lägre krav på orsakssamband mellan felet och utgången vid uppdragsöverskridande. Med tanke på att klandergrunden handläggningsfel är utformad som en generalklausul vore det inte orimligt om dess tillämpning förutsatte ett strängare inverkanderekvisit än de mer specifika klandergrunderna.
    Det ovanstående talar för att det uppställs ett implicit inverkanderekvisit även vid uppdragsöverskridande, men att det är svagare jäm-

836 Niklas Elofsson SvJT 2010 fört med vad som gäller vid handläggningsfel. Vid uppdragsöverskridande bör det, såsom uttalats i praxis, följaktligen inte krävas att det är sannolikt att felet har inverkat på utgången, utan det är tillräckligt att ett orsakssamband inte kan uteslutas. Att ett konstaterat uppdragsöverskridande inte bör medföra att skiljedomen upphävs torde således endast vara fallet om det kan uteslutas att felet har påverkat utgången i skiljedomen. En sådan ordning har även fördelen att den inte synes medföra att någon mer omfattande bevisning behöver förebringas eller att domstolen tvingas ta ställning till komplicerade materiella frågor.
    Även om doktrin och praxis tyder på att det uppställs ett implicit inverkanderekvisit vid uppdragsöverskridande kan rättsläget inte betraktas som klart, i vart fall inte när det gäller kravets närmare innehåll och omfattning. Ett inverkanderekvisit i enlighet med vad som anförts får anses motiverat eftersom det bidrar till att skiljedomar inte upphävs i onödan, utan att det för den skull tynger klanderprocesserna med omfattande bevisning eller att det görs avkall på rättssäkerhetsskäl. För att undanröja rådande ovisshet vore det önskvärt med ett klargörande ställningstagande i rättspraxis eller möjligen från lagstiftarhåll, särskilt med hänsyn till att uppdragsöverskridande är en av de klandergrunder som oftast blir föremål för prövning.