Några reflektioner över frågan om hovrätternas bevisprövning är konsekvent

 

 

Av chefsrådmannen PETRA LUNDH1

Brottmål rörande bland annat sexuella övergrepp mot barn inrymmer inte sällan betydande svårigheter för domstolarna när det gäller bevisvärdering och bevisprövning. Ofta saknas bevisning i form av vittnesmål av personer som gjort direkta iakttagelser av händelsen/händelserna liksom teknisk bevisning som kan binda en gärningsman till brottet. Att domstolar brustit i sin bevisvärdering och bevisprövning i denna typ av allvarliga brottmål har framhållits från skilda håll. I denna artikel reflekterar författaren utifrån ett domarperspektiv över den fråga som ställts i en studie inom psykiatrin och som tidigare publicerats i Svensk Juristtidning, nämligen ”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”. Författarens uppfattning är att det inte går att dra den långtgående slutsatsen att de i studien granskade domarna är representativa för bevisvärdering i svenska hovrätter under den tidsperiod som studien avsåg.

 


Bakgrund
Justitiekanslerns (JK) rättssäkerhetsprojekt publicerade i maj 2006 rapporten Felaktigt dömda. Projektet startades av JK år 2004 som ett tillsynsprojekt om rättssäkerheten i brottmål och det leddes av dåvarande professorn Hans-Gunnar Axberger. I rapporten behandlas elva fall där personer dömda till långa fängelsestraff beviljats resning och därefter frikänts vid den förnyade prövningen i hovrätten. Av dessa elva fall rör åtta påstådda sexuella övergrepp, begångna av närstående, riktade mot barn. Redan i samband med att rapporten redovisades uppstod frågor och meningsutbyten om vilka slutsatser som kunde dras av den.2 Alltsedan dess pågår en livaktig diskussion såväl internt bland domare som externt kring frågor rörande domstolars bevisvärdering och bevisprövning i brottmål.
    Ett externt bidrag till denna diskussion utgör en artikel om bevisprövning i brottmål, författad av dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz, publicerad i Svensk Juristtidning i början av år 2009.3ran Lambertz framhåller där att domstolarnas granskning av bevisut-

 

1 Petra Lundh är chefsrådman vid Stockholms tingsrätt och har tidigare varit hovrättsråd och vice ordförande i Svea hovrätt. 2 Se bl.a. artiklar av Hans-Gunnar Axberger på DN Debatt den 29 maj 2006 samt av hovrättslagmannen Staffan Levén, dåvarande justitierådet Anna Skarhed och dåvarande lagmannen Barbro Thorblad på DN Debatt den 10 juni 2006. 3 SvJT 2009 s. 1 ff., Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål.

850 Petra Lundh SvJT 2010 sagor i vissa fall är otillräcklig och att bevisprövningen därför behöver kvalitetssäkras. I kölvattnet av rapporten Felaktigt dömda publicerade Svensk Juristtidning i våras en artikel av professorn och barnpsykiatrikern Frank Lindblad.4 Under rubriken Är hovrätters bevisprövning konsekvent? redogör Frank Lindblad för en intressant studie som han arbetat med. Studien har pågått parallellt med, men oberoende av, den utredning som JK:s rättssäkerhetsprojekt har gjort. Urvalet av ärenden är delvis det samma men studien har gjorts utifrån andra utgångspunkter. Studiens syfte har varit att undersöka om hovrätter är konsekventa i sin tillämpning av beviskriterier. I artikeln redogör Frank Lindblad för studien, dess resultat och sin tolkning av resultatet. Han diskuterar där också begreppen objektivitet och övertygelse bland annat utifrån dåvarande justitierådet Torkel Gregows artikel Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn, publicerad i Svensk Juristtidning 1996.5 Det är en artikel som de flesta domare i allmän domstol känner till.
    I det följande redogör jag i komprimerad form för studiens upplägg, resultat och Frank Lindblads slutsatser. Jag tillåter mig därefter att utifrån mitt perspektiv som domare reflektera över studiens resultat och de därav dragna slutsatserna.

 

Studiens upplägg, resultat och slutsatser
Den studie som Frank Lindblad deltagit i utgick ifrån samtliga domar som rörde sexuella övergrepp mot barn under perioden 1989−2004 och som hade följande karakteristika.

 


- Först en fällande hovrättsdom
- Ny information tillkommer efter domen
- Högsta domstolen beviljar resningsansökan
- Därefter friande dom i samma hovrätt

 

I studien identifierades på detta sätt nio fall, vilket innebär att 18 hovrättsdomar granskades. En sammanställning gjordes av hur domstolarna i de olika domarna — i domskälen — bedömt psykologiska uppgifter med anknytning till målsägandena. Efter det sållades sådana argument bort som hänförde sig till olikartad information i de båda förhandlingsomgångarna. På detta sätt kom endast likartad information i båda förhandlingsomgångarna att värderas. Därefter jämfördes beträffande sådan information bedömningarna som gjordes efter den första förhandlingen med bedömningarna som gjordes efter den andra förhandlingen. Vid denna jämförelse använde sig granskarna av en mall som tagits fram med ledning av några av de kriterier som framfördes av Torkel Gregow i tidigare nämnd artikel. Mallen innehöll följande teman.

 

4 SvJT 2010 s. 344 ff. 5 SvJT 1996 s. 509 ff.

SvJT 2010 Några reflektioner över frågan om hovrätternas… 851 -­‐ Trovärdighet, definierat som individualpsykologiska förutsättningar för att varsebli, minnas och kommunicera om upplevda händelser på ett pålitligt sätt
-­‐ Indikationer på påverkan före första berättelsen om övergrepp
-­‐ Indikationer på påverkan under den rättsliga utredningen
-­‐ Motiv för att berätta respektive för att återta en berättelse
-­‐ Utsagornas karaktär
-­‐ Utsagornas utveckling
-­‐ Beteende och/eller känslouttryck i samband med utredningen
-­‐ Psykiska symptom av möjlig betydelse för misstankarna

När hovrättens argument hade identifierats och klassificerats med hjälp av mallen kategoriserades i nästa steg argumenten som

 


-­‐ stöder övergreppsmisstankarna
-­‐ talar emot att uppgifterna skulle kunna stöda övergreppsmisstankarna
-­‐ ifrågasätter övergreppsmisstankarna
-­‐ talar emot att uppgifterna skulle kunna ifrågasätta övergreppsmisstankarna
-­‐ ger varken stöd för eller ifrågasätter övergreppsmisstankarna

 

När var och en av granskarna bedömt de identifierade argumenten visade det sig att samstämmigheten dem emellan var mycket stor (94 procent).
    Syftet med studien var att granskarna ville värdera de tillämpade beviskriteriernas reliabilitet, dvs. undersöka om bedömningen av ett beviskriterium blir det samma vid olika tillämpningstillfällen och oberoende av vem som tillämpar det. Eller uttryckt på ett annat sätt: Påverkas domstolen — i den andra förhandlingsomgången — i sin bedömning när det gäller t.ex. en utsagas detaljrikedom av att man fått ny information om t.ex. ett felaktigt sakkunnigutlåtande? Studien resulterade i att granskarna identifierade sammanlagt 20 exempel där hovrätten i båda förhandlingsomgångarna i samma mål diskuterade samma bevisomständigheter och — såvitt granskarna kunde bedöma — utifrån samma bakgrundsinformation om just dessa omständigheter. I 15 av fallen kom rätten, enligt granskarna, till diametralt motsatt slutsats i den andra förhandlingsomgången jämfört med den första förhandlingsomgången. Ett exempel som i detta sammanhang nämns är betydelsen av ledande frågor/förhörsteknik och ett annat rör utsagans detaljrikedom. I 29 fall användes i den ena förhandlingen vissa omständigheter som argument i bevisprövningen medan motsvarande omständigheter inte kommenterades alls i den andra förhandlingen. I resterande fall (23 stycken) gavs ingen kommentar eller gjordes en indifferent bedömning, dvs. omständigheten talade varken för eller emot ett visst påstående.
    Resultatet av studien talade, enligt granskarna, för att beviskriterierna inte är reliabla, dvs. bedömningen blev inte densamma vid de

852 Petra Lundh SvJT 2010 olika tillämpningstillfällena och oberoende av vem som tillämpade dem. Som en följd av detta ställer sig Frank Lindblad i artikeln frågan vilka orsaker som kan tänkas ligga bakom detta resultat. En första förklaring som han lyfter fram är att kriterierna kanske är alltför otydliga, vilket i så fall skulle kunna öka risken för att de tillämpas på ett subjektivt och godtyckligt sätt. Ett exempel på detta är detaljrikedom; hur ska man veta vad som är en detaljrik berättelse? En annan möjlig förklaring är, enligt Frank Lindblad, att kriterierna och reglerna för hur de ska tillämpas inte varit allmänt kända, vilket i så fall skulle kunna tas till intäkt för att det finns en utbildningsbrist inom domarkåren. En alternativ tolkning som Frank Lindblad pekar på är att rätten inte har tillämpat kriterierna utan att de endast har använts för att förmedla en bedömning som kommit till på ett annat sätt, t.ex. rent intuitivt eller genom en metod som inte har redovisats i domskälen.

 

Några inledande reflektioner
Låt mig inledningsvis framhålla att jag med stort intresse tagit del av Frank Lindblads redogörelse för den studie han arbetat med och för de frågeställningar och synpunkter som studien lett fram till. Denna form av tvärvetenskaplig forskning är ett sällsynt men mycket välkommet och värdefullt inslag i den pågående debatten om domstolarnas bevisvärdering och bevisprövning i vissa brottmål av allvarlig karaktär. Den aktuella studien har gjorts inom det medicinska vetenskapsområdet psykiatri och med en metodologisk ansats som så långt jag kan bedöma är ovanlig inom juridiken. Även om juridik också är en vetenskap skiljer sig nivån på ”vetenskaplighet” åt mellan de olika disciplinerna. Det är detta som gör studien och dess resultat extra spännande.
    I Frank Lindblads artikel diskuteras en mängd olika frågeställningar. En del besvaras medan andra lämnas mer eller mindre öppna. Där görs också vissa antaganden och påståenden. I det följande försöker jag utifrån mina erfarenheter som domare presentera möjliga svar på några av frågeställningarna, komma med tänkbara förklaringar i vissa fall och kommentera en del av de påståenden som görs i artikeln.

 

Reflektioner kring den vetenskapliga metoden
Två grundläggande frågor som rör den vetenskapliga metoden i studien och som därmed har betydelse för resultatet och slutsatserna är följande.

 

1. Är domskäl ett bra underlag om man vill studera på vilka grunder domstolarna fattar sina beslut? 2. Hur generaliserbara är studiens resultat?

 

SvJT 2010 Några reflektioner över frågan om hovrätternas… 853 Är domskäl ett bra underlag om man vill studera på vilka grunder domstolarna fattar sina beslut?
Svaret på denna första fråga måste tveklöst bli ja. Det är det enda sättet för utomstående att få reda på hur rätten har motiverat sitt beslut, dvs. hur man har resonerat i aktuella frågor och hur skilda bevis har bedömts och varför. I svensk rätt finns inga regler för hur bevisvärderingen ska göras. Förarbetena till rättegångsbalken innehåller endast några allmänna reflektioner kring frågan men bevisvärderingen är fri. Hur bevisvärderingen har gjorts ska dock redovisas i domen. Detta framgår av en bestämmelse i rättegångsbalken där det sägs att domen ska vara skriftlig och bland annat ange domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet (30 kap. 5 § 5). Varken lag eller förarbeten innehåller någon närmare precisering av vad domskälen ska innehålla. Viss vägledning kan emellertid hämtas av följande uttalande av Processlagberedningen.6 Regeln om domarens frihet vid bevisvärderingen innebär icke, att han får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Hans övertygelse måste vara objektivt grundad och sålunda stödjas på skäl, som kunna godtagas av andra förståndiga personer. Ej heller får avgörandet grundas å totalintrycket av materialet. Det åligger domaren att för sig själv och även andra i domskälen klarlägga de olika grunder, på vilka han stöder sin övertygelse.

Av detta uttalande följer att domaren i domskälen ska klarlägga grunderna för sin bevisvärdering. Att bevisvärderingen ska redovisas förebygger sannolikt tankefel, subjektiva inslag, m.m. Genom att domaren i domskälen klart och tydligt redogör för sin bevisvärdering blir det också möjligt för utomstående att ta del av denna och kritiskt granska den. Domens riktighet kan på detta sätt bli föremål för bedömning av andra. Domskälen bör helt enkelt ha en sådan robusthet att de kan studeras och tåla att bli föremål för utomståendes granskning. Något annat är inte acceptabelt. Jag delar således den uppfattning som Frank Lindblad gett uttryck för, dvs. att domskälen i princip borde vara ett bra underlag för att studera bevisvärdering.

 

Hur generaliserbara är studiens resultat?
I Frank Lindblads artikel har författaren själv ställt frågan om studiens resultat är generaliserbara. Han menar att det förvisso rört sig om komplicerade fall men att det väl just är för sådana fall som de kriterier som åberopats är av särskild betydelse. Han framhåller också att det faktum att studien helt baserats på hovrättsdomar eliminerat eventuella effekter av att mindre erfarna domare har medverkat i avgörandena samt att 53 domare av hovrätternas totalt cirka 180 domare deltagit i de aktuella hovrättsmålen. Slutsatsen som Frank Lindblad drar

 

6 SOU 1938:44 s. 377 f.

854 Petra Lundh SvJT 2010 av detta är att de granskade domarna torde vara representativa för bevisvärdering i svenska hovrätter under den aktuella perioden.
    Även om det i sammanhanget saknar betydelse bör det för riktighetens skull påpekas att det i avgörandena sannolikt deltagit några unga och relativt oerfarna domare som varit under utbildning i hovrätten.7 Troligen är det också så att flera av de övriga medverkande domarna inte var ordinarie domare i hovrätten och därför inte ingår i de 180 domare som Frank Lindblad nämner.8 Av betydelse för resultatens generaliserbarhet kan däremot underlaget för studien vara. Studien baseras på nio hovrättsfall rörande sexuella övergrepp mot barn. Samtliga fall har först lett till fällande domar. Efter beslut om resning har därefter hovrätten i alla fall meddelat friande domar. Det är naturligtvis svårt att göra en studie som den nu aktuella på ett annat underlag, dvs. om man inte har två domar i samma instans rörande samma gärning att göra jämförelser mellan. Jag menar emellertid att detta utgör ett särskilt problem. Resningsfallen är mycket speciella. Jag är relativt övertygad om att det finns en risk för att hovrätterna i de här fallen uppfattar Högsta domstolens beslut om resning som en signal om att den första domen var felaktig. Kanske är det därför så att hovrätten när den prövar målet i en andra förhandlingsomgång blir extra vaksam och försiktig när den värderar aktuell bevisning.
    En annan faktor som också hänför sig till underlaget och som därför kan ha betydelse för resultatens generaliserbarhet är det faktum att domstolen endast får döma över det som förekommit vid förhandlingen. Även om det av domskälen i båda domarna ser ut att vara samma argument som har bedömts kan det därför inte uteslutas att vissa — om än kanske mindre — skillnader faktiskt finns. Detta är en risk som även Frank Lindblad har pekat på men bedömt vara så liten att den enligt hans mening inte har inverkat på resultatet.
    Mot bakgrund av att underlaget för studien är så pass begränsat och så speciellt då det helt bygger på resningsfall anser jag att man bör vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser. Frank Lindblad har dragit slutsatsen att de granskade domarna är representativa för bevisvärdering i svenska hovrätter under den aktuella perioden. Jag menar att det på basis av studien inte går att dra den slutsatsen, dvs. studiens resultat är enligt min mening inte generaliserbara.
    I sammanhanget bör dock framhållas att även om resultaten inte är generaliserbara så är studien och dess resultat i sig naturligtvis av stort värde för rättsväsendet då den lyfter fram de svårigheter som det in-

 

7 I de åtta fall (egentligen sju mål men ett av målen gällde två tilltalade) rörande sexuella övergrepp mot barn som redovisas i rapporten Felaktigt dömda har 41 domare deltagit (en domare dömde i två av målen). Av dessa var tio tf hovrättsassessorer eller hovrättsassessorer. 8 Detta framgår också av redogörelserna för de åtta fallen som lämnas i rapporten Felaktigt dömda.

SvJT 2010 Några reflektioner över frågan om hovrätternas… 855 nebär att värdera och pröva bevisning i denna typ av mål. Jag återkommer till frågan i slutet av denna artikel.

 

Betydelsen av Torkel Gregows artikel
I aktuell studie har Torkel Gregows artikel om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn haft en central roll. Bland annat har den mall som granskarna tagit fram utarbetats utifrån några av de kriterier som framfördes i artikeln.
    Torkel Gregows artikel skrevs i avsikt att diskutera principerna för en godtagbar bevisprövning och bevisvärdering i incestmål, särskilt med hänsyn till att ingen oskyldig skulle behöva riskera att bli fälld till ansvar. Med andra ord var syftet med artikeln att åstadkomma en mer samlad syn — större enhetlighet och viss uppstramning — på bevisvärderingen i sådana mål.
    I Torkel Gregows artikel utgår behandlingen av frågan om bevisprövning ifrån att det är möjligt att grunda en fällande dom uteslutande på målsägandens uppgifter. Torkel Gregow tar upp de olika delfrågor som han menar är av betydelse för att bedöma målsägandens trovärdighet och därmed uppgifternas tillförlitlighet. Det är några av dessa delfrågor som använts som kriterier i den mall som granskarna utarbetat.
    Frank Lindblad framhåller i sin artikel att det inte finns någon etablerad rättslig metod för bevisvärdering av misstankar om sexuella övergrepp mot barn. Han menar dock att Torkel Gregows artikel förefaller ha haft en mycket stor genomslagskraft och att det finns en risk att den av jurister används som en metod trots att den inte är det och inte utger sig för att vara det.
    Torkel Gregows artikel har utan tvekan haft betydelse för domare som har handlagt mål av aktuell typ och då kanske särskilt i tiden mellan 1996 och 2005. Att artikeln används eller skulle ha använts som rättslig metod för att värdera bevisning i aktuell typ av mål anser jag dock vara att dra väl långtgående slutsatser av de studerade domarna. I sammanhanget ska nämnas att Högsta domstolen 2005 och 2009 prövat bevisvärderingsfrågor i sexualbrottmål.9 Dessa avgöranden bör nog tolkas som att Högsta domstolen tagit ett steg mot krav på viss stödbevisning i denna typ av mål, dvs. det förefaller krävas något mer än att målsäganden är trovärdig för att enbart hennes eller hans uppgifter ska kunna läggas till grund för en fällande dom.

 

Utvärdering och handledning
Jag har tidigare varit inne på att domskälen inte bör grundas på subjektiva inslag utan en dom ska vara objektivt grundad. Göran Lambertz har i den artikel som nämndes inledningsvis beskrivit domarens personliga övertygelse som ett problem för rättssäkerheten.10 Han

 

9 Se NJA 2005 s. 712 och 2009 s. 447. 10 SvJT 2009 s. 1 ff.

856 Petra Lundh SvJT 2010 framhåller där att ett sätt att komma bort från den personliga övertygelsen är att domstolarnas bevishantering bör följa en metod som inriktar sig på själva tillvägagångssättet vid bevisprövningen. Metoden måste vara praktiskt användbar; lätthanterlig och robust. Han menar vidare att en god bevisprövningsmetod också skulle kunna fungera som en ”kvalitetssäkring” och att man för detta ändamål skulle kunna utarbeta en checklista.
    Frank Lindblad instämmer på det stora hela i Göran Lambertz synpunkter och framhåller för egen del att utvärdering möjligen är något som är eftersatt inom svenskt rättsväsende.
    Jag är böjd att hålla med Frank Lindblad om att domstolarna inte har någon tradition när det gäller att utvärdera sig själva. För egen del tror jag att det beror på att framför allt tingsrätterna men även hovrätterna har andra domstolar — instanser — som överprövar det de kommit fram till. I detta ligger i någon mån att det görs en ”utvärdering” i överinstansen av vad underinstansen kommit fram till. Någon utvärdering i ordets mer traditionella mening är dock ovanlig. Frank Lindblad jämför med vad man inom sjukvården kallar för en ”psykologisk obduktion” efter det att en patient tagit livet av sig. Med detta menas enligt honom att man, genom att gå igenom patientens sjukdomshistoria för att förstå händelsen och genom att analysera om man kunde gjort något annorlunda för att förhindra självmordet, försöker dra lärdomar inför framtiden. Jag delar uppfattningen att sådana divergerande domslut som behandlas i studien också är en typ av katastrofer som vi inom rättsväsendet i större utsträckning borde utvärdera och lära av inför framtiden. Vi har blivit bättre under de senaste åren, framför allt efter det att rapporten Felaktigt dömda kom. Numera pågår som jag nämnde inledningsvis en öppen diskussion men vi kan säkert göra mer i det avseendet.
    När det gäller frågan om framtagande av en metod för bevisvärdering är jag emellertid mer tveksam. Som redan påpekats gäller i Sverige fri bevisvärdering. Särskilt i förhållande till denna princip kan frågan ställas om det överhuvudtaget är möjligt att uppställa krav på att bevisvärderingen ska följa en viss metod. Jag tror att ett bättre sätt att så långt möjligt försöka eliminera riskerna för felaktiga domar är att öppet debattera och diskutera de svårigheter som finns när det gäller bevisvärdering och bevisprövning i brottmål. Frågor som hur ska bevisvärderingen göras, vad bör särskilt beaktas, vilka fällor kan finnas etc. bör vara föremål för en ständigt pågående diskussion. I sammanhanget kan nämnas att Domstolsakademin återkommande arrangerar särskilda seminarier och utbildningsdagar för domare där dessa frågor står i centrum.
    Jag är också lite tveksamt inställd till Frank Lindblads fråga om risken för ”subjektiv övertygelse” bland domare skulle minska om vi fick möjlighet att uttrycka känslor i relation till ett givet ärende. Frank Lindblad jämför när man inom psykiatrin i sin yrkesutövning kon-

SvJT 2010 Några reflektioner över frågan om hovrätternas… 857 fronteras med mer eller mindre starka känslor i möten med olika patienter. Ett vanligt sätt att hantera detta professionellt är, enligt Frank Lindblad, att sträva efter öppenhet om vad som händer inom en själv och detta sker normalt inom ramen för handledning. Handledning för domare som hanterar känslomässigt jobbiga mål har förekommit och förekommer sannolikt fortfarande. Jag tror emellertid att detta i sig inte är något som eliminerar risken för ”subjektiv övertygelse”. Ett sätt som jag tror är betydligt mer effektivt är det jag nämnde ovan, nämligen öppna diskussioner, kanske i samband med utvärderingar, där domare medvetandegörs om de risker som kan finnas i samband med att bevis värderas och prövas.

 

Avslutande reflektioner
Avslutningsvis vill jag återigen peka på det värdefulla i att man inom en helt annan vetenskaplig disciplin — psykiatrin — lagt ned resurser på en studie om bevisvärdering och bevisprövning i hovrätterna. Som jag tidigare framhållit har det varit mycket spännande att ta del av studien och dess resultat.
    Det tycks finnas en del grundläggande skillnader mellan vetenskaperna psykiatri och juridik, bland annat när det gäller anslag, metod, sätt att analysera etc. Medan man inom psykiatrin i större utsträckning tycks utgå ifrån isolerade omständigheter måste man inom juridiken, i vart fall inom den dömande verksamheten, inte bara se till sådana isolerade omständigheter utan också till kringfakta som kan vara av betydelse, dvs. man måste i ett sammanhang, ödmjukt, se till samtliga omständigheter för att kunna bedöma helheten.
    Frank Lindblad avslutar sin artikel med att det är hans och hans medarbetares förhoppning att deras metodologiska ansats och resultat kan inspirera till en fördjupad diskussion om bevisvärdering i åtminstone sexualbrottmål gällande barn. Jag är övertygad om att studien och dess resultat både kan inspirera och bidra till den pågående diskussionen inte bara när det gäller bevisvärdering i sexualbrottmål som rör barn utan också i frågor om bevisvärdering och bevisprövning i ett större perspektiv.