Avgöranden från EU-domstolen — första halvåret 2010

 

 

Av IDA OTKEN ERIKSSON, JAKOB LUNDSTRÖM, MARTIN MÖRK och ULF ÖBERG∗

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EUdomstolen har meddelat under första halvåret 2010.1

I enlighet med EU-domstolens citeringspraxis hänvisas till relevanta artiklar i fördraget om Europeiska unionen (FEU) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Den tidigare numreringen enligt EU- eller EG-fördraget anges dock inom parantes första gången som en specifik artikel i ett av dessa fördrag nämns.

 

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 2 mars 2010 i mål C-135/08, Rottmann. Fråga om medlemsstaternas respektive unionens befogenheter vad gäller förvärv och förlust av medborgarskap.
2. Dom av den 16 mars 2010 i mål C-325/08, Olympique Lyonnais. Fråga om fotbollsklubbars utbildningsersättning när unga fotbollsspelare ingår ett proffskontrakt med en klubb i en annan medlemsstat.
3. Dom av den 13 april 2010 i mål C-73/08, Bressol och Chaverot m.fl. Unionsmedborgarskap — kvoterad inskrivning av studenter bosatta i andra medlemsstater på vissa högre utbildningar.
4. Dom av den 1 juni 2010 i de förenade målen C-570/07 och C571/07, Pérez och Gómez. Villkor för tillstånd att öppna nya apotek.
5. Dom av den 15 juni 2010 i mål C-211/08, kommissionen mot Spanien. Ersättning för kostnader vid akut sjukhusvård i samband med tillfällig vistelse i en annan medlemsstat. 6. Dom av den 4 mars 2010 i mål C-578/08, Chakroun. Villkor för rätt till familjeåterförening.
7. Dom av den 29 juni 2010 i mål C-139/07 P, kommissionen mot Technische Glaswerke Ilmenau. Fråga om tillgång till handlingar vid kommissionens granskningsförfaranden avseende statliga stödåtgärder.
8. Dom av den 19 januari 2010 i mål C-555/07, Kücükdeveci. Den nationella domstolens roll i frågor om nationell lagstiftning som är i strid med förbudet mot diskriminering på grund av ålder.

 

∗Författarna är verksamma vid Advokatfirman Öberg & Associés. Ulf Öberg och Jakob Lundström är advokater, Ida Otken Eriksson är medlem av det danska advokatsamfundet och registrerad vid Sveriges advokatsamfund. Martin Mörk är jur. kand. och MJur (Oxf.). 1Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff., 2005 s. 291 ff., 2005 s. 973 ff., 2006 s. 273 ff., 2006 s. 724 ff., 2007 s. 367 ff., 2007 s. 735 ff., 2008 s. 184 ff., 2008 s. 795 ff., 2009 s. 585 ff. samt 2010 s. 259 ff. Referaten avser månaderna januari till och med juni 2010.

9. Dom av den 23 mars 2010 i de förenade målen C-236/08–C238/08, Google France och Google m.fl. Användning av sökord på internet som är identiska med varumärken.
10. Dom av den 25 mars 2010 i mål C-451/08, Müller. Begreppet offentligt byggentreprenadkontrakt — försäljning av offentlig mark på vilken köparen avser att utföra byggentreprenad som uppfyller ändamål avseende utveckling av stadsbebyggelse vilka specificerats av regional myndighet.
11. Dom av den 6 maj 2010 i de förenade målen C-145/08 och C149/08, Club Hotel Loutraki m.fl. Fråga om blandat kontrakt vars huvudsakliga föremål är ett företags förvärv av 49 procent av kapitalet i ett offentligt företag och vars accessoriska föremål avser utförande av tjänster och byggnadsarbeten.
12. Dom av den 20 april 2010 i mål C-246/07, kommissionen mot Sverige. En medlemsstats ensidiga förslag till ändring av en konvention där unionen och medlemsstaterna har delad befogenhet utgör ett åsidosättande av medlemsstatens lojalitetsskyldighet.

 

1. Dom av den 2 mars 2010 i mål C-135/08, Rottmann
I denna dom slog EU-domstolen fast att den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen är tillämplig på medlemsstaternas beslut avseende förlust av nationellt medborgarskap.
    Janko Rottmann förvärvade österrikiskt medborgarskap vid födelsen. År 1995 flyttade han till Tyskland och i februari 1998 ansökte han om tyskt medborgarskap. Vid ansökningsförfarandet undanhöll han att han var föremål för en förundersökning rörande grovt bedrägeri i Österrike. Då han i januari 1999 erhöll tyskt medborgarskap genom naturalisation, förlorade han samtidigt sitt österrikiska medborgarskap.
    I augusti 1999 underrättade österrikiska myndigheter de tyska myndigheterna om att Janko Rottmann hade åtalats och eftersöktes i Österrike. Freistaat Bayern beslutade att med retroaktiv verkan återkalla beslutet om naturalisation på grund av att Rottmann hade förvärvat sitt tyska medborgarskap genom bedrägligt handlande. Rottmann begärde ogiltighetsförklaring av detta beslut.
    Målet överklagades till Bundesverwaltungsgericht som beslutade att fråga EU-domstolen huruvida EU-rätten utgör hinder för att en person förlorar sitt unionsmedborgarskap under dessa omständigheter. Kan en medlemsstat återkalla ett beslut om naturalisation, som erhållits genom bedrägligt handlande, när detta leder till att personen i fråga blir statslös, eftersom denne inte återfår sitt ursprungliga medborgarskap i en annan medlemsstat enligt gällande rätt i den medlemsstaten? EU-domstolen slog inledningsvis fast att fastställandet av förutsättningarna för förvärv och förlust av medborgarskap hör till varje medlemsstats befogenhet. Domstolen fann dock att de nationella be-

stämmelserna måste vara förenliga med unionsrätten i situationer som omfattas av denna. Domstolen ansåg att det var uppenbart att Rottmanns situation omfattades av unionsrätten. Det aktuella beslutet om att åkerkalla naturalisationen skulle nämligen leda till att Rottmann förlorade den ställning och de rättigheter som tillerkänns honom enligt unionsrätten.
    Domstolen konstaterade därnäst att det fanns ett allmänintresse i att en medlemsstat kan återkalla ett beslut om naturalisation på grund av att det förekommit bedrägligt handlande. Det var således berättigat för en medlemsstat att skydda det särskilda band av solidaritet och lojalitet som finns mellan staten och dess medborgare.
    Domstolen tillade dock att det ankom på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida återkallelsebeslutet är förenligt med den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen. Detta innebär enligt EU-domstolen att den nationella domstolen ska ta hänsyn till de följder som en återkallelse av beslutet kan få för den berörde och, i förekommande fall, för medlemmarna i dennes familj. Bland annat ska den nationella domstolen kontrollera om förlusten av de rättigheter som unionsmedborgarskapet innebär framstår som berättigad i förhållande till överträdelsens svårighetsgrad samt därvidlag beakta såväl den tid som har förflutit mellan beslutet om naturalisation och beslutet om återkallelse som den berördes möjligheter att återfå sitt ursprungliga medborgarskap.
    EU-domstolen slog slutligen fast att en medlemsstat inte kan anses skyldig att avstå från att återkalla ett beslut om naturalisation enbart på den grunden att den berörde inte har återfått sitt ursprungliga medborgarskap. Domstolen lämnade till den nationella domstolen att bedöma huruvida proportionalitetsprincipen kräver en skälig tidsfrist under vilken den berörde kan försöka att återfå sitt ursprungliga medborgarskap, innan återkallelsen börjar gälla.
    EU-domstolen ger i domen tydligt uttryck för att Freistaat Sachsen bör kunna återkalla naturalisationen på grund av Rottmanns bedrägliga handlande, eventuellt efter beaktande av en skälig tidsfrist. Domstolen betonar dock unionsmedborgarskapets vikt och klargör den omfattande bedömning en nationell domstol bör göra (eventuella följder för familjen, förlusten av rättigheter, hur allvarlig överträdelsen är, hur lång tid som förflutit samt möjligheten för att återfå det ursprungliga medborgarskapet).
    Det bör i sammanhanget nämnas att det vid införandet av unionsmedborgarskapet år 1992 i många medlemsstater fanns en stor oro för att unionsmedborgarskapet skulle ersätta det nationella medborgarskapet eller åtminstone att medlemsstaternas befogenhet på området skulle begränsas. Det föreskrevs således bl.a. i fördragstexten (numera artikel 9 FEU), att unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet och medlemsstaternas stats- och regeringschefer uttalade att ”frågan om en person är

medborgare i en medlemsstat avgörs enbart på grundval av den nationella rätten i den berörda medlemsstaten”.2 Trots detta är det numera ställt utom tvivel att medlemsstaternas befogenhet avseende det nationella medborgarskapet rent faktiskt är inskränkt. Att en stat ska vara försiktig med att, med statslöshet för den enskilde som följd, återkalla ett medborgarskap följer dock inte enbart av unionsrätten. Även flera internationella överenskommelser föreskriver att statslöshet ska undvikas.3 2. Dom av den 16 mars 2010 i mål C-325/08, Olympique Lyonnais
I denna dom preciserar EU-domstolen konsekvenserna av sin mycket omskrivna dom i målet Bosman4 rörande fri rörlighet för fotbollsspelare. Domstolen godkänner i princip att fotbollsklubbar kan få ersättning för sina kostnader för att utbilda unga fotbollstalanger, men ställer strikta villkor för proportionaliteten av ett sådant ersättningssystem.
    År 1997 ingick Olivier Bernard ett 3-årigt lärlingskontrakt med den franska fotbollsklubben Olympique Lyonnais. När avtalstiden gick ut, erbjöd Olympique Lyonnais Bernard ett proffskontrakt. Han avböjde emellertid detta erbjudande och ingick i stället ett proffskontrakt med engelska Newcastle UFC. När Olympique Lyonnais fick kännedom om kontraktet med Newcastle UFC, väckte klubben talan mot Bernard och yrkade att han, solidariskt med Newcastle UFC, skulle förpliktas att betala skadestånd i enlighet med de franska reglerna om utbildning av fotbollslärlingar. Enligt dessa regler är en fotbollslärling skyldig att ingå sitt första proffskontrakt med den klubb som utbildat honom om denna så önskar. Det yrkade skadeståndet uppgick till 53 357,16 euro, vilket motsvarade den ersättning som Olivier Bernard skulle ha fått under ett år om han hade godtagit det kontrakt som Olympique Lyonnais erbjöd. Cour de cassation beslutade att hänskjuta två tolkningsfrågor till EU-domstolen rörande regelverkets förenlighet med artikel 45 FEUF (f.d. artikel 39 EG) om fri rörlighet för arbetstagare.
    EU-domstolen konstaterade inledningsvis, bl.a. med hänvisning till Bosman-domen, att Bernards arbete omfattades av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF. Det aktuella regelverket gjorde det mindre lockande för en fotbollslärling att utöva rätten till fri rörlighet. Frågan var således om denna inskränkning i rätten till fri rörlighet kunde motiveras och var proportionell.

 

2 Avsnitt A i beslutet som fattades av stats- eller regeringscheferna, församlade i Europeiska rådet i Edinburgh den 11 och den 12 december 1992, om vissa problem som togs upp av Danmark med avseende på fördraget om Europeiska unionen (EGT C 348, s. 1). 3 Se t.ex. den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948, konventionen om begränsning av statslöshet som antogs i New York den 30 augusti 1961 samt den europeiska konventionen om medborgarskap av den 6 november 1997. 4 Dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921.

Domstolen förklarade i detta avseende att målet att uppmuntra rekrytering och utbildning av unga spelare kan anses som ett berättigat mål som kan motivera en inskränkning av den fria rörligheten för arbetstagare. Med hänvisning till Bosman-domen vad avser proffsidrott, tog domstolen fasta på den beaktansvärda sociala betydelse som idrottsverksamheten, och särskilt fotbollen, har inom unionen. Domstolen fann att de klubbar som utbildar unga fotbollsspelare kan avskräckas från att investera i sådana fotbollsspelares utbildning om de saknar möjlighet att få tillbaka de utgifter de har haft för denna utbildning när en fotbollsspelare efter avslutad utbildning ingår ett proffskontrakt med en annan klubb. Ett system som innehåller regler om att utbildningsersättning ska betalas när en ung fotbollsspelare, efter avslutad utbildning, ingår ett proffskontrakt med en annan klubb än den klubb som har utbildat honom, skulle därför i princip kunna motiveras av målet att uppmuntra rekrytering och utbildning av unga fotbollsspelare.
    Domstolen tillade emellertid att ett sådant system måste vara ägnat att uppnå detta mål och stå i proportion till detsamma. Hänsyn ska tas till de utgifter som klubbarna har burit för att utbilda såväl blivande professionella spelare som de spelare som aldrig blir professionella. Det system som var i fråga i det aktuella målet kännetecknades dock av att den klubb som utbildade fotbollsspelaren inte krävde någon ersättning för utbildningen som sådan. I stället blev den aktuella spelaren skyldig att betala ett skadestånd för avtalsbrott. Skadeståndets storlek saknade vidare anknytning till de verkliga kostnader som klubben hade haft för spelarens utbildning. Domstolen fann att möjligheten att erhålla ett sådant skadestånd gick utöver vad som är nödvändigt för att uppmuntra klubbar att rekrytera och utbilda unga fotbollsspelare och för att finansiera sådan verksamhet.
    I en tid då EU-domstolen ofta överlåter svåra proportionalitetsbedömningar till de nationella domstolarna, är det intressant att domstolen i detta mål väljer att klart ta ställning till på vilket sätt en fotbollsklubb kan kräva ersättning. Frågan om ersättning kan utgå som en avtalsenlig klumpsumma som är mer eller mindre rimlig i förhållande till själva utbildningskostnaderna, torde kunna överlämnas till nationella regelverk och nationella domstolar. Avgörandet visar att EU-domstolen inte har för avsikt att släppa sin stundtals rigorösa kontroll av nationella regelverks proportionalitet.
    Domen ger vidare anledning att fråga sig huruvida de principer som domstolen fastslår i domen kan användas inom andra branscher med höga utbildningskostnader och/eller kan tillämpas på konkurrensklausuler. Privata anställningsförhållanden omfattas av artikel 45 FEUF och en konkurrensklausul kan mycket väl utgöra ett hinder för en anställning inom samma bransch i en annan medlemsstat. Dessutom torde de belopp som utkrävs vid brott mot konkurrensklausuler i

regel inte vara fastställda med beaktande av de verkliga kostnader eller förluster som uppstår.

 

3. Dom av den 13 april 2010 i mål C-73/08, Bressol och Chaverot m.fl.
I denna dom godkänner EU-domstolen i princip att en medlemsstat genom kvotering kan begränsa antagningen av studenter från andra medlemsstater till vissa högre utbildningar inom hälsoområdet. I likhet med den ovan refererade Olympique Lyonnais-domen ställer domstolen dock upp både detaljerade och strikta krav för att en sådan ordning ska godkännas. Den franskspråkiga gemenskapen i Belgien har generellt sett fört en politik som innebär fri inskrivning till högre utbildning utan något särskilt antagningsförfarande. Sedan den franskspråkiga gemenskapen konstaterat en märkbar ökning av antalet studenter från andra medlemsstater, i synnerhet på vissa utbildningar inom det medicinska området, antogs år 2006 ett dekret enligt vilket de utbildningsinstitutioner som höll dessa utbildningar blev skyldiga att begränsa antagningen av studenter som vid antagningstillfället inte var bosatta i Belgien. Institutionerna i fråga införde härvidlag ett "tak" som innebar att andelen studenter bosatta utanför Belgien inte fick överstiga 30 procent.
    Ett antal utländska studenter som inte antogs till utbildningarna i fråga väckte talan om att ogiltigförklara dekretet. Cour constitutionnelle beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta ett antal tolkningsfrågor till EU-domstolen. EU-domstolen förklarade inledningsvis att det står medlemsstaterna fritt att välja antingen ett utbildningssystem som grundar sig på fritt tillträde till utbildning, utan begränsning av det antal studenter som kan skrivas in, eller ett system med reglerat tillträde, där ett urval görs bland studenterna. När medlemsstaterna väl har valt ett av systemen eller en kombination av båda systemen, måste det valda systemets villkor vara förenliga med unionsrätten och i synnerhet principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.
    Domstolen konstaterade sedan att det genom det aktuella dekretet infördes en skillnad i behandling mellan studenter som är bosatta i Belgien och studenter som inte är bosatta i Belgien. Särbehandlingen omfattades således av artiklarna 18 och 21 FEUF (f.d. artiklarna 12 och 18 EG). Frågan var därnäst om det fanns giltiga skäl för denna särbehandling. Domstolen förkastade bl.a. den belgiska regeringens argument att kvoteringen var nödvändig för att undvika att finansieringen av den högre utbildningen skulle bli orimligt betungande. Såvitt avsåg den belgiska regeringens argument att ordningen var nödvändig för att skydda folkhälsan, uttalade domstolen däremot att det inte kan uteslutas att en eventuell försämring av utbildningskvaliteten för framtida yrkesverksamma inom hälsoområdet på sikt kan påverka

kvaliteten på den vård som tillhandahålls inom det aktuella territoriet. Domstolen medgav således att en brist på sjukvårdspersonal skulle orsaka allvarliga problem för folkhälsoskyddet och att det för att undvika en sådan utveckling krävs att ett tillräckligt antal högskoleutbildade personer etablerar sig på nämnda territorium.
    Domstolen formulerade dock en rad omständigheter som den hänskjutande domstolen ska beakta innan en ordning med kvoterad inskrivning av utländska studenter kan godtas som motiverad. Domstolen betonade bl.a. att det åligger de nationella myndigheterna att visa att det föreligger en verklig risk för folkhälsan. Detta krav måste uppfyllas för var och en av utbildningarna med hjälp av en objektiv, utförlig och med sifferuppgifter underbyggd analys, samt med stöd av seriösa, överensstämmande och övertygande uppgifter. Analysen kan inte begränsas till att enbart avse sifferuppgifter angående den ena eller andra studentkategorin, utan ska beakta hur antagningen av studenter som inte är bosatta i Belgien påverkar möjligheten att uppfylla målet att garantera tillgången till utbildade personer inom den franskspråkiga gemenskapen. I detta sammanhang ska hänsyn tas till möjligheten att studenter bosatta i Belgien beslutar att utöva sitt yrke i en annan medlemsstat än Belgien efter sina studier, samt möjligheten att personer som inte studerat i den franskspråkiga gemenskapen senare kan komma att etablera sig där för att utöva nämnda yrken.
    Mot bakgrund av den analys som presenterats av de nationella myndigheterna ska den hänskjutande domstolen bedöma om det föreligger en verklig risk för folkhälsoskyddet. Kan en begränsning av antalet studenter som inte är bosatta i Belgien verkligen öka antalet högskoleutbildade personer som på sikt kan garantera tillgången på sjukvård i den franskspråkiga gemenskapen? Kan detta mål inte uppnås genom åtgärder med mindre begränsande verkan, t.ex. åtgärder som uppmuntrar de studenter som studerar i den franskspråkiga gemenskapen att etablera sig där efter sina studier eller som syftar till att uppmuntra personer som utbildat sig utanför den franskspråkiga gemenskapen att etablera sig i denna gemenskap? Domstolen tillade slutligen att det framgick av handlingarna i målet att studenter som inte är bosatta i Belgien och som är intresserade av högre studier får genomgå en lottdragning vid inskrivningen, vilket innebär att deras kunskaper och erfarenhet inte beaktas. Domstolen framhöll att det även i detta avseende åligger den hänskjutande domstolen att kontrollera om denna urvalsmetod är nödvändig för att uppnå de eftersträvade målen.
    Domen bör förstås i ljuset av den omfattande kritik som riktades mot EU-domstolens dom i målet kommissionen mot Österrike5 från år 2005, där domstolen fällde det österrikiska systemet för antagning till universitetsutbildning. Att domstolen nu, något långsökt, erkänner en

 

5 Dom av den 7 juli 2005 i mål C‑147/03, kommissionen mot Österrike, REG 2005, s. I‑5969.

koppling mellan skyddet för folkhälsan och intresset att på lång sikt skydda kvaliteten på vården får i detta sammanhang ses som en rättspolitisk eftergift för att blidka domstolens kritiker på området.
    Domstolens mycket detaljerade beskrivning av vilka krav som måste uppfyllas för att ordningen i fråga ska godkännas framstår som anmärkningsvärd. Särskilt intressant är domstolens betoning på att en mycket övertygande analys krävs från de nationella myndigheternas sida för att en dylik kvoteringsåtgärd ska kunna godtas. Därigenom har domstolen gett de nationella domstolarna ett enkelt verktyg för att avgöra liknande mål om fri rörlighet. Avgörande blir om de behöriga myndigheterna kan uppfylla sin bevisbörda genom att framlägga en tillräckligt (dvs. "mycket") övertygande analys rörande behovet av åtgärden. Vad specifikt gäller den belgiska ordningen, framgår det relativt tydligt av domen att den inte kan godkännas i sitt nuvarande skick. Avsaknaden av en begränsning avseende det totala antalet studenter på utbildningarna, gör det svårt att hävda att en kvoteringsåtgärd är nödvändig för att säkra kvaliteten inom vården.
    Vidare antas de belgiska respektive de icke-belgiska studenterna på ett för domstolen till synes otillfredsställande sätt (fri inskrivning respektive lottdragning). Domstolen visar tydligt i domen att direkt diskriminerande åtgärder som den aktuella endast kan godkännas i undantagsfall, dvs. om domstolens mycket strikta krav på motivering och proportionalitet är uppfyllda.

 

4. Dom av den 1 juni 2010 i de förenade målen C-570/07 och C-571/07, Pérez och Gómez
Frågan om medlemsstaternas reglering av apoteksmarknaden tycks föranleda en aldrig sinande ström av intressanta frågor till EUdomstolen. I denna dom tog EU-domstolen ställning till en spansk (asturisk) reglering, enligt vilken det för vissa angivna geografiska områden som huvudregel får finnas högst ett apotek per 2 800 invånare. Vidare får enligt regleringen nya apotek endast etableras med beaktande av ett minimiavstånd, som huvudregel 250 meter, till redan befintliga apotek.
    Domstolen fann att bestämmelserna i fråga gjorde det svårare och mindre attraktivt för apotekare från andra medlemsstater att bedriva sin verksamhet i Spanien genom ett fast driftställe. Regleringen utgjorde därmed en inskränkning i etableringsfriheten i den mening som avses i artikel 49 FEUF (f.d. artikel 43 EG). Domstolen fann dock att regleringen i och för sig kunde motiveras av målet att säkerställa en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen. Frågan var emellertid om regleringen var proportionerlig.
    I detta avseende konstaterade domstolen att de aktuella villkoren tillsammans bidrog till att uppnå målet att apoteken ska vara jämnt fördelade över landet, för att säkerställa att hela befolkningen har

adekvat tillgång till apotekstjänster. Domstolen godtog inte argumentationen att den aktuella lagstiftningen leder till att vissa apotekare utestängs från möjligheten att starta yrkesverksamhet som egenföretagare och att de apotekare som redan är etablerade på marknaden får oproportionerliga fördelar. Domstolen fann vidare att den nationella lagstiftningen var konsekvent och systematisk och att den inte gick längre än nödvändigt. Domstolen ålade dock den hänskjutande domstolen att kontrollera att reglerna angående 2 800 invånare respektive 250 meter till redan befintliga apotek inte utgjorde hinder för att ett tillräckligt stort antal apotek etableras i geografiska områden med särskilda demografiska egenskaper.
    Domen visar hur EU-domstolen ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönmässig bedömning vad avser nationella regleringar på hälsoområdet. Domstolen kom exempelvis fram till en helt annan slutsats i den nyligen avkunnade domen i målet Attanasio Group.6 Detta mål rörde italiensk lagstiftning, enligt vilken det föreskrevs ett krav på minimiavstånd mellan anläggningar för bränsledistribution vid vägar. Domstolen fann att lagstiftningen utgjorde en inskränkning i etableringsfriheten eftersom lagstiftningen gynnade aktörer som redan var etablerade i Italien och kunde hindra aktörer från andra medlemsstater att få tillträde till den italienska marknaden. Domstolen fann vidare att lagstiftningen inte ”verkade vara sådan” att den kunde motiveras av trafiksäkerhetssyftet, hälso- och miljöskyddssyftena eller tvingande konsumenthänsyn, bl.a. med hänvisning till att de nämnda syftena kunde uppfyllas på ett lämpligare sätt.
    Domen måste onekligen ses som ett något "tufft" beslut för medlemsstater med låga bensinpriser som inte önskar se sina gränsområden överbelamrade med bensinstationer.

 

5. Dom av den 15 juni 2010 i mål C-211/08, kommissionen mot Spanien
Efter EU-domstolens omfattande rättspraxis om unionsmedborgares rätt att söka vård i andra medlemsstater och få ersättning enligt reglerna i sin hemstat,7 behandlar domstolen i detta mål frågan om hemstaten är skyldig att ersätta kostnader i samband med akutvård under en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat.
    Kommissionen väckte talan mot Spanien för brott mot artikel 56 FEUF (f.d. artikel 49 EG). Grunden för talan var att personer som är anslutna till det spanska hälso- och sjukvårdssystemet, och vars hälsotillstånd gjort det nödvändigt för dem att erhålla sjukhusvård under en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat, som huvudregel inte har rätt till kompletterande ersättning från det spanska systemet, när den

 

6 Dom av den 11 mars 2010 i mål C-384/08, Attanasio Group, REU 2010, s. I-0000. 7 Se t.ex. dom av den 16 maj 2006 i mål C-372/04, Watts, REG 2006, s. 4325, SvJT 2006 s. 737 ff.

tillämpliga ersättningsnivån i vistelsemedlemsstaten är lägre än den som tillämpas i Spanien.
    EU-domstolen erinrade inledningsvis om sin rättspraxis om unionsmedborgarnas rätt att söka planerad vård i andra medlemsstater.8 Därefter konstaterade domstolen att situationen är en annan vad gäller oplanerad vård. Domstolen fann således att när det gäller en försäkrad person som beger sig till en annan medlemsstat i samband med turism eller utbildning, medför reglerna om fri rörlighet inte att denne garanteras neutralitet för samtliga tjänster som avser oplanerad sjukhusvård som kan komma att tillhandahållas honom i vistelsemedlemsstaten. Mot bakgrund av dels de nationella skillnader som föreligger vad gäller det sociala skyddet, dels syftet med förordning nr 1408/719 vilket är att samordna men inte harmonisera de nationella lagstiftningarna, kan villkoren för en sådan oplanerad sjukhusvistelse i en annan medlemsstat vara mer eller mindre förmånliga för den försäkrade.
    Domstolen förklarade att eftersom oplanerad vård, till skillnad från planerad sådan, just uppstår på akut basis och kostnaderna för behandlingen i vistelsestaten därför inte kan bedömas på förhand, kunde den omtvistade lagstiftningen inte ha ”någon som helst” begränsande verkan såvitt avsåg tillhandahållandet av tjänster avseende sjukhusvård från tjänsteleverantörer i den andra medlemsstaten. Enligt domstolen var detta resonemang även tillämpligt på äldre försäkrade personer samt personer som lider av en kronisk sjukdom eller ett existerande sjukdomstillstånd. Domstolen erkände att sådana personer kan löpa en större risk för att deras hälsa försämras, men fann att dessa personer endast skulle påverkas av den omtvistade lagstiftningen om två villkor är uppfyllda: om deras hälsotillstånd faktiskt gör det nödvändigt med sjukhusvård under den tillfälliga vistelsen i den andra medlemsstaten, samt om den i denna stat tillämpliga ersättningsnivån faktiskt är lägre än den motsvarande nivån i Spanien. Domstolen fann att risken för att sådana personer skulle avstå från att resa till en annan medlemsstat var för osäker eller indirekt för att kunna beaktas. Den omtvistade lagstiftningen kunde därför som helhet betraktad inte anses ägnad att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster avseende sjukhusvård, turism eller utbildning.10 EU-domstolen ogillade därför kommissionens talan.
    Domen är intressant i det att EU-domstolen inskränker tillämpningsområdet för artikel 56 FEUF, som domstolen normalt sett, t.ex. i

 

8 Op. cit. 9 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, EGT L 149, s. 2–50, Svensk specialutgåva: Område 5 Volym 1 s. 57, som senare ändrats. 10 Domstolen hänvisade i detta sammanhang analogt, vad gäller fri rörlighet för varor respektive fri rörlighet för arbetstagare, till dom av den 7 mars 1990 i mål C‑69/88, Krantz, REG 1990, s. I‑583, punkt 11, och dom av den 27 januari 2000 i mål C‑190/98, Graf, REG 2000, s. I‑493, punkterna 24 och 25.

sin rättspraxis om planerad vård, tolkar mycket extensivt. Avgörande för domstolens slutsats är sannolikt att personerna i fråga åtminstone säkras minst samma behandling som medborgare i vistelsestaten. Att medlemsstaterna har olika ersättningssystem och olika nivåer för ersättning måste accepteras. EU-rätten innebär inte att man bär sina nationella ersättningsnivåer med sig var man än befinner sig i unionen.

 

6. Dom av den 4 mars 2010 i mål C-578/08, Chakroun
I denna dom klargör EU-domstolen förutsättningarna för familjeåterförening enligt rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (”direktivet”).11 Domstolen tolkar bl.a. det försörjningskrav som medlemsstaterna kan ställa samt begreppet ”hjälp från systemet för socialt bistånd”, vilket kan utgöra ett hinder för rätten till familjeåterförening.
    Den marockanska medborgaren Rhimou Chakroun ansökte om provisoriskt uppehållstillstånd vid den nederländska ambassaden i Rabat (Marocko) för att kunna bo med sin make Mohamed Chakroun. Mohamed Chakroun var marockansk medborgare bosatt i Nederländerna med permanent uppehållstillstånd. Den ansvarige ministern avslog ansökan. Skälet till avslaget var att Mohamed Chakroun inte hade tillräckligt hög inkomst i den mening som avses i den nederländska utlänningslagen. Enligt denna måste referenspersonen (i detta fall Mohamed Chakroun) förfoga över försörjningsmedel motsvarande 120 procent av minimilönen vid familjebildning. Av uppgifterna i målet framgår att nederländsk rätt härvidlag beträffande det försörjningskrav som ställs gör en skillnad beroende på om familjebanden knutits före eller efter referenspersonens inresa till Nederländerna. I Rhimou Chakrouns fall tillämpades ett högre försörjningskrav mot bakgrund av att familjebanden hade knutits efter Mohamed Chakrouns inresa till Nederländerna. Om banden hade knutits före dennes inresa skulle försörjningskravet endast ha varit minimilönen och inte 120 procent av denna.
    Avslaget överklagades av Rhimou Chakroun och Raad van State framställde en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Raad van State ville för det första ha svar på frågan om försörjningskriteriet i den nederländska lagstiftningen var förenligt med artikel 7.1 c i direktivet som ger medlemsstaterna en möjlighet att kräva att referenspersonen har "stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten". Enligt den nederländska lagstiftningen kunde nämligen familjeåterförening nekas en referensperson som bl.a. var berättigad till särskilt bistånd för sina levnadskostnader.
    För det andra ville domstolen ha svar på om direktivet och då särskilt artikel 2 d som definierar begreppet "familjeåterförening" för-

 

11 EUT L 251, s. 12.

hindrar att, såvitt avser det försörjningskrav som uppställs, en åtskillnad görs beroende på om familjebanden har knutits före eller efter referenspersonens inresa i medlemsstaten.
    EU-domstolen konstaterade att eftersom huvudregeln är att familjeåterförening ska beviljas, ska möjligheten att begränsa rätten till familjeåterförening som föreskrivs i artikel 7.1 c i direktivet tolkas restriktivt. Det utrymme för skönsmässiga bedömningar som tillerkänns medlemsstaterna ska inte heller användas på ett sätt som äventyrar direktivets syfte att främja familjeåterförening.
    Domstolen slog vidare fast att bestämmelserna i direktivet, särskilt artikel 7.1 c, ska tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, närmare bestämt rätten till respekt för familjelivet som erkänns såväl av Europakonventionen som Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
    Domstolen ansåg det inte vara domstolens sak att pröva huruvida den minimilön som föreskrivs i den nederländska lagstiftningen är tillräcklig för att arbetstagare i Nederländerna ska kunna täcka sina vardagliga behov. Domstolen kunde dock konstatera att de nederländska myndigheterna själva ansåg att minimilönen motsvarade tillräckliga försörjningsmedel i den mening som avses i artikel 7.1 c i direktivet. Detta eftersom minimilönen hade ansetts vara tillräcklig om familjebanden mellan makarna hade knutits före Mohamed Chakrouns inresa. Det högre försörjningskrav motsvarande 120 procent av minimilönen som ställts på Mohamed Chakroun kunde därmed inte motiveras. Vad gäller den andra frågan konstaterade domstolen, med hänvisning till sin dom i målet Metock,12 att unionslagstiftaren inte avsett att göra någon åtskillnad hänförlig till tidpunkten för familjebildningen. Med hänsyn till att bestämmelserna i direktivet inte får tolkas restriktivt eller fråntas sin ändamålsenliga verkan, saknar medlemsstaterna utrymme att införa en sådan åtskillnad i den nationella implementeringslagstiftningen. Domstolen tillade att en referenspersons förmåga att förfoga över regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel inte är beroende av vid vilken tidpunkt denne bildade familj.
    Genom domen klargör EU-domstolen att medlemsstaterna ska göra en individuell prövning av ansökningar om familjeåterförening. Medlemsstaterna måste således ställa adekvata krav vad gäller referenspersonens försörjningssituation och kan inte neka familjeåterförening endast med hänvisning till att referenspersonen är berättigad till någon form av särskilt bistånd. Domstolen klargör dessutom att dess uppmärksammade slutsats rörande direktiv 2004/3813 i Metock-

 

12 Se dom av den 25 juli 2008 i mål C‑127/08, Metock m.fl., REG 2008, s. I‑6241, punkt 93, SvJT 2008 s. 802 ff. 13 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG,

 

målet, dvs. att tidpunkten för familjebildning saknar relevans, även gäller för direktivet om familjeåterförening.

 

7. Dom av den 29 juni 2010 i mål C-139/07 P, kommissionen mot Technische Glaswerke Ilmenau.
I denna dom slog EU-domstolen fast att handlingar som rör granskningsförfaranden avseende statliga stödåtgärder omfattas av utredningssekretess enligt artikel 4.2 i rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.14 Med ändring av tribunalens dom av den 14 december 2006 i mål T‑237/02, Technische Glaswerke Ilmenau mot kommissionen,15 konstaterade EU-domstolen att intresserade parter inte har rätt att få tillgång till kommissionens handlingar i ärendet i granskningsförfaranden rörande statligt stöd. Domstolen ansåg att om intresserade parter skulle ha en sådan rätt, skulle systemet för granskning av statliga stödåtgärder äventyras. Enligt domstolen skulle sådan handlingsoffentlighet innebära en möjlighet för intresserade parter att få ut samtliga synpunkter och handlingar som har inkommit till kommissionen. Därmed skulle de då kunna ta ställning till dessa uppgifter i sina egna yttranden — vilket för en utomstående betraktare är en av själva poängerna med handlingsoffentlighet. EU-domstolen fann emellertid att detta skulle ”leda till att förfarandet ändrar beskaffenhet”.
    Domstolen lade på denna grund ned en ny allmän presumtionsregel, med innebörden att utlämnandet av handlingarna i ett sådant ärende i princip alltid undergräver skyddet för syftet med utredningen.
    I en brasklapp uttalade domstolen att denna allmänna presumtionsregel inte utesluter att intresserade parter har rätt att styrka att en viss handling som avses i en ansökan om tillgång inte omfattas av denna huvudregel. Domstolen tillade att det inte heller kan uteslutas att det föreligger ett övervägande allmänintresse av att handlingen lämnas ut i enlighet med artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001.
    EU-domstolen upphävde således tribunalens dom, som ogiltigförklarade ett kommissionsbeslut om vägran att ge tillgång till handlingar som rör granskningsförfaranden avseende statliga stödåtgärder.
    Genom den refererade domen har en till synes sekretessivrande EU-domstol åter vridit klockan tillbaka på offentlighetsområdet. I motsats till tribunalen, generaladvokaten Kokott16 och de intervenerande medlemsstaterna Sverige, Finland och Danmark, gick EUdomstolen på kommissionens linje.

72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, EUT L 158, s. 77. 14 EGT L 145, s. 43. 15 REG 2006, s. II‑5131. 16 Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott av den 8 september 2009.

Kommissionens grundtanke är att pågående undersökningar om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, måste bygga på lojalt samarbete och ömsesidigt förtroende mellan kommissionen, medlemsstaten och de berörda företagen. Den av kommissionen framförda grunden för sådan utredningssekretess är att de olika ”parterna” ska kunna uttrycka sig fritt. Tillgång till handlingar i en sådan undersökning ”skulle kunna undergräva undersökningen av detta klagomål genom att försvåra denna dialog”. Denna motivering var inte tillräcklig för att övertyga varken tribunalen eller generaladvokaten om att samtliga handlingar i akten i ett förfarande för granskning av ett statligt stöd uppenbart bör omfattas av undantaget för utredningar.
    Som generaladvokaten konstaterade i sitt förslag till avgörande, kan en ökad handlingsoffentlighet i statsstödsärenden förvisso medföra en avskräckande verkan (chilling effect), vilket gör det svårare för kommissionen att inhämta uppgifter från tredje parter. Det är bara att beklaga att EU-domstolen inte var beredd att acceptera detta faktum som en ofrånkomlig följd av offentlighetsprincipen. Som generaladvokaten framhöll i sitt yttrande, borde det inte existera någon rätt att utan risk för påföljder påverka utgången i kommissionens utredningar. Tillgången till synpunkter från tredje parter skulle onekligen förbättra kommissionens beslutsunderlag i statsstödsärenden. Om synpunkterna är tillgängliga kan berörda parter kontrollera varandra och korrigera felaktiga uppgifter i tid. Likaså minskar försöken att ge kommissionen felaktiga eller vilseledande uppgifter. Utgången i detta mål borde därför leda till att rådet och Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lagstiftningsändringar och öppna statsstödsförfarandet för extern kontroll.

 

8. Dom av den 19 januari 2010 i mål C-555/07, Kücükdeveci
Genom denna dom bekräftar EU-domstolen sin hårt kritiserade dom i mål C-144/04, Mangold,17 i vilken EU-domstolen konstaterade att en allmän rättsprincip om förbud mot åldersdiskriminering gäller inom EU-rätten.
    I Mangold fann domstolen dessutom att nationella domstolar var skyldiga att, i avsaknad av nationell lagstiftning, tillämpa denna princip direkt i förhållanden mellan enskilda arbetsgivare och arbetstagare i situationer som omfattas av EU-rätten. Den omständigheten att införlivandefristen för direktiv 2000/7818 — vilket stadgar ett konkret förbud mot åldersdiskriminering — inte hade löpt ut utgjorde inget hinder för domstolens slutsats. Avgörandet har blivit föremål för kritik bl.a. från EU-domstolens egen generaladvokat Ján Mazák, som har

 

17 Dom av den 22 november 2005 i mål C-144/04, Mangold, REG 2005, s. I-9981, SvJT 2006 s. 276 ff. 18 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling, EGT L 303, s. 16.

ifrågasatt grunden för EU-domstolens ”fynd” av en allmän rättsprincip.
    Omständigheterna i målet är inte komplicerade. Seda Kücükdeveci anställdes av det tyska företaget Swedex 1996 när hon var 18 år gammal. År 2006 sade Swedex upp henne med omedelbar verkan. Vid beräkningen av uppsägningstiden följdes en bestämmelse i BGB, enligt vilken anställningsperioder som fullgjorts innan arbetstagaren fyllt 25 år inte skulle beaktas. Kücükdeveci fick därmed en uppsägningstid som var tre månader kortare än vad som skulle ha varit fallet om hela hennes tioåriga anställningstid hade beaktats. Kücükdeveci bestred uppsägningen i domstol och gjorde gällande att bestämmelsen i fråga innebar diskriminering på grund av ålder.
    I sin begäran om förhandsavgörande frågade Landesarbeitsgericht Düsseldorf EU-domstolen bl.a. om en bestämmelse av det aktuella slaget stred mot unionsrättslig primärrätt eller direktiv 2000/78 samt, om så skulle vara fallet, huruvida en nationell domstol är skyldig att underlåta att tillämpa en sådan bestämmelse i en tvist mellan enskilda.
    EU-domstolen konstaterade med hänvisning till sitt avgörande i Mangold att den allmänna principen om likabehandling i arbetslivet inte slås fast i direktiv 2000/78, utan ”bara har kommit till uttryck i denna rättsakt”. Vidare är principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder en allmän rättsprincip inom unionsrätten ”eftersom den utgör en specifik tillämpning av den allmänna principen om likabehandling”. Vid sin materiella prövning, fann EU-domstolen att ”principen om förbud mot diskriminering, så som den har kommit till uttryck i direktiv 2000/78”, utgjorde hinder för en bestämmelse av det slag som var fråga i målet.
    Därutöver fann EU-domstolen att en nationell domstol, inom ramen för sin befogenhet, är skyldig att säkerställa enskildas rättsskydd och unionsrättens fulla verkan. Vid behov ska den därför underlåta att tillämpa varje bestämmelse i den nationella lagstiftningen som strider mot den aktuella principen. Skyldigheten gäller även i en tvist mellan enskilda.
    Det har diskuterats om avgörandet innebär att domstolens fasta praxis enligt vilken s.k. horisontell direkt effekt av direktiv (dvs. i förhållanden mellan enskilda) är utesluten, inte längre skulle gälla om saken rör diskriminering. Denna diskussion är dock missriktad. För det första är det tydligt att EU-domstolen anser att det inte är direktivet som sådant som medför att den nationella bestämmelsen inte får tillämpas, utan själva rättsprincipen. Direktivet används emellertid som tolkningskälla för rättsprincipens innebörd. För det andra har EU-domstolen i avgörande delar inte resonerat kring termer av direkt effekt, utan har, såvitt kan bedömas, istället utgått från en mer renodlat normhierarkisk tankemodell. All nationell lagstiftning som befinns strida mot högre unionsrätt (t.ex. allmänna rättsprinciper) får som

utgångspunkt inte tillämpas av nationella domstolar, oavsett om det rör sig om en tvist mellan enskilda eller inte. En förutsättning för denna ”spärrverkan” är dock att situationen omfattas av unionsrätten.
    På ett mer principiellt plan aktualiserar domen frågeställningar om förhållandet mellan unionsrättslig primärrätt och sekundärrätt. Bör sekundärrätten (direktiv 2000/78) främst ses som ett uttryck för lagstiftarens intentioner eller för högre principer?

 

9. Dom av den 23 mars 2010 i de förenade målen C-236/08– C-238/08, Google France och Google m.fl.
I denna medialt uppmärksammade dom fastslår EU-domstolen bl.a. att Google (och andra söktjänstleverantörer) har rätt att använda sökord på internet som är identiska med varumärken.
    Bakgrunden var att en begäran om förhandsavgörande framställdes i ett antal nationella mål där bolagen Louis Vuitton Malletier SA m.fl. (”varumärkesinnehavarna”) väckte talan mot bolagen Google France SARL och Google Inc (nedan kallade, individuellt eller gemensamt, "Google"). Målen rörde visning av reklamlänkar på internet utifrån sökord som motsvarar varumärken.
    Google driver en sökmotor på internet och erbjuder bl.a. en avgiftsbelagd söktjänst kallad AdWords. Med denna tjänst kan näringsidkare — genom att välja ett eller flera sökord — få en reklamlänk till sin webbplats visad när det eller de valda sökorden i fråga sammanfaller med innehållet i de förfrågningar som internetanvändare skickar till sökmotorn. Reklamlänken visas under rubriken ”Sponsrade länkar”, som syns på skärmen i anslutning till sökresultaten.
    Franska Cour de cassation, sista instans i varumärkesinnehavarnas respektive talan mot Google, ville bl.a. få klarhet i frågan huruvida artikel 5.1 a och b i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar19 och, vad avser gemenskapsvarumärken, artikel 9.1 a och b i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken,20 ska tolkas så, att innehavaren av ett varumärke har rätt att förhindra att tredje man, utifrån ett sökord som är identiskt med eller liknar detta varumärke och som vederbörande utan varumärkesinnehavarens medgivande har valt ut eller lagrat i en söktjänst på internet, visar eller låter visa en annons för varor och tjänster som är identiska med eller av liknande slag som dem för vilka varumärket i fråga har registrerats. EU-domstolen konstaterade, med hänvisning till sin tidigare praxis,21 att varumärkesinnehavare har rätt att förhindra att tredje man,

 

19 EGT L 40, s. 1. 20 EGT L 11, s. 1. 21 Se bl.a. dom av den 11 september 2007 i mål C‑17/06, Céline, REG 2007, s. I‑7041, punkt 16, SvJT 2008 s. 206 ff, beslut av den 19 februari 2009 i mål C‑62/08, UDV North America, REG 2009, s. I‑1279, punkt 42, och dom av den 18 juni 2009 i mål C‑487/07, L’Oréal m.fl., REG 2009, s. I‑5185, punkt 58.

som inte har hans medgivande, i näringsverksamhet använder ett kännetecken som är identiskt med nämnda varumärke för varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket har registrerats när användningen skadar eller kan skada varumärkets funktion.
    Efter en utförlig motivering kom domstolen till slutsatsen att de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna ska tolkas så, att innehavaren av ett varumärke har rätt att förhindra att en annonsör, utifrån ett sökord som är identiskt med detta varumärke och som annonsören utan varumärkesinnehavarens medgivande har valt ut i en söktjänst på internet, gör reklam för varor och tjänster som är identiska med dem för vilka nämnda varumärke har registrerats, när denna reklam inte möjliggör eller endast med svårighet möjliggör för en genomsnittlig internetanvändare att få reda på om de varor och tjänster som avses i annonsen härrör från varumärkesinnehavaren eller från ett företag med ekonomiska band till varumärkesinnehavaren eller, tvärtom, från tredje man.
    Cour de cassation frågade även EU-domstolen om vilket ansvar en sådan operatör som Google har för uppgifter som kunder tillhandahåller och som operatören lagrar på sin server. Frågan var här om en sådan internetbaserad söktjänst som AdWords utgör en ”informationssamhällets tjänst” i form av lagring av uppgifter som annonsören tillhandahållit, vilket i så fall enligt artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel),22 begränsar söktjänstleverantörens ansvar.
    I detta avseende framhöll EU-domstolen att det ankommer på Cour de cassation att pröva om den roll som leverantören i fråga utövar är neutral och om hans verksamhet är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att han varken har kännedom om eller kontroll över de uppgifter han lagrar. Om leverantören inte har utövat en aktiv roll, kan han enligt EU-domstolen inte hållas ansvarig för de uppgifter han har lagrat på en annonsörs begäran annat än om han har underlåtit att — när han fått kännedom om den olagliga karaktären på dessa uppgifter eller på annonsörens verksamhet — utan dröjsmål avlägsna eller göra nämnda uppgifter oåtkomliga.
    I och med domen är det klarlagt att om ett varumärke har använts som sökord, kan varumärkesinnehavare inte åberopa sin ensamrätt till detta varumärke gentemot Google. De kan däremot, enligt domen, åberopa denna rätt gentemot annonsörer om en normal konsument inte kan eller endast med svårighet kan fastställa om varan eller tjänsten kommer från varumärkesinnehavaren. Domen kan ses som en delseger för såväl Google som varumärkesinnehavarna. I och med domen är det förvisso fastställt att Google, utan risk för varumärkesintrång, har rätt att använda sökord som är identiska med varu-

 

22 EGT L 178, s. 1.

märken. Domen hindrar dock inte varumärkesinnehavare från att rikta krav gentemot annonsörer som (via Google) kränker deras rättigheter. De måste dock själva ansvara för att aktivt försvara sina rättigheter och kan inte lita på Google i detta avseende. Domstolen valde dessutom att överlåta till de nationella domstolarna att från fall till fall avgöra huruvida Google spelar en passiv eller aktiv roll vad gäller Adwords, vilket i sin tur påverkar Googles eventuella ansvar gentemot rättighetsinnehavarna enligt direktivet om elektronisk handel. Detta medför således en osäkerhet för Google och andra som tillhandahåller online-tjänster, eftersom medlemsstaternas domstolar kan komma att göra olika bedömningar i detta avseende.

 

10. Dom av den 25 mars 2010 i mål C-451/08, Helmut Müller
I denna viktiga dom på upphandlingsområdet uttalar sig EUdomstolen om tolkningen av begreppet ”offentligt byggentreprenadkontrakt” i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster23 (”direktiv 2004/18”). Därmed klargör domstolen sin tidigare praxis på området.24 En tysk federal myndighet med ansvar för fastighetsfrågor (nedan kallad ”Bundesanstalt”) var ägare till en fastighet med beteckningen ”Wittekind-kasernen”. Efter att Bundesanstalt sålt Wittekind-kasernen till Gut Spascher Sand Immobilien Gmbh (härefter ”GSSI”) i juni 2007, begärde Helmut Müller Gmbh (härefter ”Helmut Müller”) överprövning hos Vergabekammer (ett organ som är behörigt att i första instans pröva frågor gällande offentlig upphandling). Helmut Müller hävdade att det inte hade genomförts något regelmässigt upphandlingsförfarande, trots att försäljningen av kasernen omfattades av bestämmelserna om offentlig upphandling.
    Vergabekammer avvisade begäran om överprövning och angav som skäl i huvudsak att GSSI inte hade tilldelats något byggentreprenadkontrakt. Helmut Müller överklagade detta beslut till Oberlandesgericht Düsseldorf och gjorde gällande att det med hänsyn till omständigheterna skulle anses att GSSI skulle komma att tilldelas ett byggentreprenadkontrakt i form av en byggkoncession. Enligt Helmut Müller hade Bundesanstalt och Wildeshausens kommun tillsammans fattat de relevanta besluten.
    Oberlandesgericht Düsseldorf beslutade att vilandeförklara målet och ställde nio tolkningsfrågor till EU-domstolen. I sitt svar på de två första frågorna konstaterade domstolen att begreppet offentliga byggentreprenadkontrakt, i den mening som avses i artikel 1.2 b i direktiv 2004/18, inte innebär ett krav på att den byggentreprenad som

 

23 EUT L 134, s. 114. 24 Se bl.a. dom av den 18 januari 2007 i mål C‑220/05, Auroux m.fl., REG 2007, s. I‑385.

är föremål för kontraktet på ett konkret eller materiellt sätt utförs åt den upphandlande myndigheten. Det är tillräckligt att myndigheten har ett direkt ekonomiskt intresse av byggentreprenaden. Den omständigheten att den upphandlande myndigheten använder sig av sin befogenhet att utöva tillsyn i frågor avseende stadsplanering, räcker dock enligt domstolen inte för att detta villkor ska vara uppfyllt.
    Domstolen slog dessutom fast att begreppet offentliga byggentreprenadkontrakt innefattar ett krav på att entreprenören är direkt eller indirekt skyldig att utföra den byggentreprenad som är föremål för kontraktet. Det måste därvidlag enligt domstolen vara fråga om en skyldighet vars fullgörande kan åberopas inför nationell domstol i enlighet med de villkor som uppställs i nationell rätt.
    Domstolen konstaterade vidare att kravet avseende ”behov som den upphandlande myndigheten har specificerat”, enligt det tredje alternativet i artikel 1.2 b i direktiv 2004/18, inte är uppfyllt bara för att en upphandlande myndighet undersöker vissa av de byggplaner som presenterats för den, eller fattar beslut inom ramen för sin befogenhet att utöva tillsyn i frågor avseende stadsplanering. Enligt domstolen krävs det nämligen att myndigheten har ”vidtagit åtgärder för att specificera byggentreprenaden eller åtminstone för att utöva ett bestämmande inflytande på dess projektering”.
    Domstolen uteslöt inte heller att direktiv 2004/18 kunde vara tilllämpligt på ett upphandlingsförfarande som sker i två steg. Vid försäljning av mark beträffande vilken ett byggentreprenadkontrakt ska tilldelas senare, kan transaktionerna nämligen ses som en helhet. Omständigheterna i målet i den nationella domstolen gav emellertid inte domstolen stöd för att det fanns förutsättningar för en sådan tilllämpning av direktivet.
    Domen är principiellt viktig såvitt avser tolkningen av direktiv 2004/18 och dess tillämplighet på s.k. offentlig-privat samverkan inom ramen för t.ex. större bygg- och anläggningsprojekt. I och med domen står det numera klart att upphandlingsreglerna endast träffar dylika samarbeten när den upphandlande myndigheten har ett direkt ekonomiskt intresse av byggentreprenaden, vilket, förutom äganderätt till resultatet, enligt domstolen, kan bestå i t.ex. myndighetens rätt att nyttja egendomen och i att myndigheten bidragit ekonomiskt vid utförandet av byggentreprenaden. Vad gäller byggentreprenader som tillgodoser de ”behov som den upphandlande myndigheten har specificerat” och som omfattas av direktiv 2004/18, finns en oklarhet om vad som avses. Klart är dock att en lokal myndighets utövande av tillsyn i frågor avseende stadsplanering inte i sig medför att det upphandlingsrättsliga regelverket skall tillämpas.

 

11. Dom av den 6 maj 2010 i de förenade målen C-145/08 och C-149/08, Club Hotel Loutraki m.fl.
I denna dom, som rör tolkningen av EU:s upphandlingsregler25 fann EU-domstolen att upphandlingsreglerna inte omfattar ett s.k. blandat kontrakt vars huvudsakliga föremål är ett företags förvärv av 49 procent av kapitalet i ett offentligt företag. Dessutom uttalar sig domstolen om principen om effektivt domstolsskydd och dess betydelse på upphandlingsområdet.
    Bakgrunden i mål C-145/08 kan i korthet sammanfattas enligt följande. Den grekiska staten beslutade att privatisera kasinoföretaget Elliniko Kazino Parnithas AE (”EKP”), dotterbolag till bolaget Ellinika Touristika Akinita AE (”ETA”), vars samtliga aktier tillhör den grekiska staten, genom ett kontrakt av blandad karaktär. Kontraktet bestod huvudsakligen av (i) ett avtal om att ETA skulle överlåta 49 procent av aktierna i EKP till ett "bolag med särskilt syfte" (nedan kallat "AEAS") som bildas av den vinnande anbudsgivaren, (ii) ett avtal enligt vilket AEAS mot ersättning övertog driften av kasinoföretaget och (iii) ett avtal enligt vilket AEAS förband sig att genomföra en plan som avsåg förbättring av kasinolokalerna och de anslutande hotellokalerna samt anläggning av den omgivande marken.
    Ett konsortium lämnade det bästa anbudet och utsågs till entreprenör. Innan kontraktet undertecknades underrättades den behöriga grekiska myndigheten (”ESR”)26 av ETA om namnen på ägarna, delägarna, huvudaktieägarna och på personer i ledande ställning i entreprenörskonsortiet i syfte att ESR skulle utfärda ett intyg om att det inte förelåg något hinder enligt grekisk lagstiftning mot att låta konsortiet få kontraktet. ESR intygade att det i detta fall inte förelåg något sådant hinder.
    ESR:s beslut blev föremål för en talan om ogiltigförklaring som väcktes av medlemmar i ett annat konsortium vilket hade lagt ett anbud men inte tilldelats kontraktet. Symvoulio tis Epikrateias (högsta förvaltningsdomstolen) valde att vilandeförklara målet och framställde en begäran om förhandsavgörande. Den nationella domstolen ville bl.a. veta om det aktuella kontraktet reglerades av direktiv 92/50.
    Bakgrunden till mål C-149/08 var att Thessaloniki stad hade beslutat att anordna ett förfarande för offentlig upphandling i syfte att tilldela den vinnande anbudsgivaren ett kontrakt rörande uppförande av

 

25 Rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster, EGT L 209, s. 1 och rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten, i dess lydelse enligt direktiv 92/50 (”direktiv 89/665”), EGT L 395, s. 33. 26 ESR är enligt nationell lagstiftning behörig och skyldig att kontrollera huruvida personer som är ägare, delägare, huvudaktieägare, medlemmar i ett administrativt organ eller personer i ledande ställning i ett anbudsgivande företag, vilket deltar i ett förfarande för offentlig upphandling, på grund av vissa hinder enligt denna lagstiftning och därför per automatik ska uteslutas från förfarandet.

ett kommunhus och en parkering under jord. Genom beslut av kommunstyrelsen den 1 juli 2004 tilldelades kontraktet ett konsortium bestående av tre bolag, Aktor ATE, Themeliodomi AE och Domotechniki AE. Inför undertecknandet underrättade den upphandlande myndigheten ESR för utfärdande av intyg. Efter att ha konstaterat att hinder förelåg beträffande en av styrelsemedlemmarna i bolaget Aktor ATE beslutade ESR att den inte kunde utfärda något intyg. Aktor ATE begärde utan framgång omprövning av detta beslut. Aktor ATE väckte då, såsom enda bolag av de tre bolagen i det vinnande konsortiet, en talan om ogiltigförklaring av ESR:s beslut.
    Symvoulio tis Epikrateias valde även i detta fall att inhämta ett förhandsavgörande. Domstolen ville bl.a. få klarhet i huruvida direktiv 89/665 utgjorde hinder mot nationell lagstiftning enligt vilken talan mot ett beslut om tilldelning av ett kontrakt som fattats av en upphandlande myndighet, vid äventyr av avvisning, måste väckas av samtliga medlemmar i ett anbudsgivande konsortium, samt om bedömningen i avvisningsfrågan påverkades av att de enskilda konsortiemedlemmarna vid avvisning enligt grekisk rätt skulle sakna möjlighet att väcka talan om skadestånd.
    Såvitt avsåg mål C-145/08 konstaterade EU-domstolen, med hänvisning till sin tidigare praxis,27 att i fall där det är fråga om ett blandat kontrakt, vars olika delar är så sammankopplade att de inte kan särskiljas och sålunda bildar en odelbar enhet, ska transaktionen prövas i sin helhet. Kontraktet ska i sådana fall bedömas utifrån de bestämmelser som styr den del som utgör kontraktets huvudsakliga föremål eller dominerande beståndsdel. Domstolen konstaterade att det blandade kontraktet i målet var ett sådant odelbart kontrakt, vars huvudsakliga föremål utgjordes av aktieöverlåtelsen. Efter en motivering som bl.a. utgick från kommissionens grönbok om offentlig-privata partnerskap och EG‑rätten om offentlig upphandling och koncessioner,28 fann domstolen att det aktuella kontraktet som huvudsakligen avsåg överlåtelse av aktier i ett offentligt företag inte omfattades av direktiven om offentlig upphandling.
    Vad gäller mål C-149/08 fann domstolen inledningsvis att det beslut som målet vid den hänskjutande domstolen rörde hade utfärdats av ESR, dvs. en annan myndighet än den upphandlande myndigheten. EU-domstolen konstaterade att tvister rörande sådana beslut inte omfattas av det system för rättsmedel som har inrättats genom direktiv 89/665 (det s.k. rättsmedelsdirektivet).

 

27 Se dom av den 5 december 1989 i mål C‑3/88, kommissionen mot Italien, REG 1989, s. 4035, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 10, s. 269, av den 19 april 1994 i mål C‑331/92, Gestión Hotelera Internacional, REG 1992, s. I‑1329, punkterna 23–26, av den 18 januari 2007 i mål C‑220/05, Auroux m.fl., REG 2007, s. I‑385, punkterna 36 och 37, av den 21 februari 2008 i mål C‑412/04, kommissionen mot Italien, REG 2008, s. I‑619, punkt 47, samt av den 29 oktober 2009 i mål C‑536/07, kommissionen mot Tyskland, REG 2009, s. I‑0000, punkterna 28, 29, 57 och 61. 28 KOM(2004) 327 slutlig.

EU-domstolen fann emellertid inte att detta innebar att enskilda i Aktor ATE:s situation skulle stå utan rättsskydd. Mot bakgrund av att ett negativt beslut från ESR kan få till konsekvens att en vinnande anbudsgivare utesluts från ett upphandlingsförfarande och då det inte kan uteslutas att ett sådant beslut fattats i strid med upphandlingsreglerna, konstaterade EU-domstolen att en lagstiftning som den grekiska som omöjliggör för enskilda medlemmar i ett konsortium att begära ersättning för den skada som de anser sig ha lidit till följd av ett sådant beslut strider mot unionsrätten och särskilt rätten till ett effektivt domstolsskydd.
    Domen klargör att det kan föreligga en rätt till rättsmedel även i situationer som inte omfattas av rättsmedelsdirektivet. Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet fanns det ingen anledning för domstolen att uttala sig om det kan finnas en på upphandlingsreglerna grundad principiell klagorätt utanför rättsmedelsdirektivet beträffande beslut som inte har fattats av den upphandlande myndigheten, men som likväl är avgörande för upphandlingsförfarandet. Inte minst i ljuset av den extensiva tolkning som domstolen har gjort beträffande rätten till överprövning i sin praxis rörande rättsmedelsdirektiven,29 kan det emellertid inte uteslutas att domstolen kan komma att anse att en sådan rätt bör finnas vid sidan om möjligheten till skadestånd.
    Vad gäller slutsatserna i mål C-145/08 finns det skäl att fråga sig om domen inte innebär att en upphandlande myndighet enkelt kan kringgå upphandlingsreglerna genom att delvis privatisera viss verksamhet. Samtidigt bör man hålla i minnet att vid försäljning av offentlig egendom i form av aktier m.m. uppställer EU:s statsstödsregler upphandlingsliknande krav, för att säkerställa att den offentliga egendomen inte säljs till underpris och därmed utgör ett olagligt statligt stöd.

 

12. Dom av den 20 april 2010 i mål C-246/07, kommissionen mot Sverige
I denna dom, som gällde en fördragsbrottstalan mot Sverige, konstaterade domstolen att Sverige agerat i strid med lojalitetsplikten genom ett ensidigt agerande som avvek från en gemensam strategi på miljöområdet.
    Den 19 december 2005 meddelade kommissionen, inom ramen för ett administrativt förfarande, den svenska regeringen att Sveriges åtgärd den 14 juli 2005 att ensidigt föreslå att ett ämne, perfluoroktansulfonat (”PFOS”), skulle införas i bilaga A till Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar (”Stockholmskonventionen”) medförde att unionens internationella representation splittrades. Kommissionen ansåg att Sveriges agerande äventyrade den enighet som hade uppnåtts, såväl vid den första partskonferensen som be-

 

29 Se t.ex. dom av den 18 juni 2002 i mål C-92/00, HI Hospital Ingenieure Krankenhaustechnik PlanungsgesmbH, REG 2002, s. I-5553, p. 50.

träffande förslaget om att nya ämnen skulle införas i Århusprotokollet. Enligt kommissionen hade Sverige vidtagit den aktuella åtgärden trots att Sverige visste att förberedande arbete pågick inom EU beträffande ämnet ifråga. Enligt kommissionen utgjorde detta arbete en förutsättning för att gemenskapen och medlemsstaterna skulle kunna agera internationellt med avseende på protokollet. Sveriges ensidiga åtgärd skulle vidare kunna leda till att förordning (EG) nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG (”POP-förordningen”)30 måste ändras. Detta skulle i sin tur innebära att kommissionen berövades sin initiativrätt på ett område som till stora delar omfattades av gemenskapens befogenhet samt därtill att rådet berövades sin möjlighet att enligt artikel 218.1 FEUF (f.d. artikel 300.1 EG) besluta om att föreslå att detta ämne ska införas. Kommissionen ansåg att Sverige genom sitt agerande hade överträtt lojalitetsplikten i artikel 4.3 FEU (f.d. artikel 10 EG).
    Sverige gjorde å sin sida gällande att gemenskapen inte hade vidtagit några åtgärder avseende PFOS vid den tidpunkt då Sverige tog det kritiserade initiativet. Medlemsstaterna hade därför fortfarande befogenhet att föreslå att PFOS infördes i bilagan till Stockholmskonventionen. Sverige angav vidare att det, trots Sveriges ansträngningar att förmå gemenskapen att föreslå att ämnet skulle införas, inte gick att nå enighet i denna fråga vid det sammanträde som rådets arbetsgrupp för internationella miljöfrågor höll den 6 juli 2005. Sverige ansåg mot denna bakgrund att man inte hade gjort sig skyldig till någon överträdelse av lojalitetsplikten.
    Efter att Sverige tillställts ett motiverat yttrande och i sitt svar vidhållit sin ståndpunkt, väckte kommissionen en fördragsbrottstalan mot Sverige vid EU-domstolen. Kommissionen yrkade att EUdomstolen skulle fastställa att Sverige hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 4.3 FEU och 218.1 FEUF.
    Domstolen inledde med att konstatera att skyldigheten till lojalt samarbete är allmänt tillämplig och inte beroende av huruvida den berörda befogenheten är exklusiv för gemenskapen eller som i detta fall delad med medlemstaterna. Skyldigheten till lojalt samarbete är inte heller beroende av medlemsstaternas eventuella rätt att avtala om skyldigheter i förhållande till tredjeland.
    Med hänvisning till tidigare praxis31 slog domstolen fast att medlemsstaterna är skyldiga att avstå från att agera i en situation där kommissionen har lagt fram förslag för rådet som, även om de inte har antagits av rådet, bildar utgångspunkten för en samordnad gemenskapsåtgärd. Enligt domstolen är så än mer fallet i en situation som den i målet aktuella där medlemsstaterna har enats om en gemensam strategi i rådet och då den ensidiga åtgärden vidtas i ett

 

30 EUT L 158, s. 7, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 5. 31 Se dom av den 14 juli 2005 i mål C‑433/03, kommissionen mot Tyskland, REG 2005, s. I‑6985, punkt 65.

sammanhang som kännetecknas av sådana institutionella bestämmelser och sådana förfarandebestämmelser som de i Stockholmskonventionen.
     Mot denna bakgrund fann domstolen att Sverige hade åsidosatt artikel 4.3 FEU. Kommissionens talan såvitt avsåg överträdelsen av 218.1 FEUF, ansågs emellertid sakna grund.
    Domen tydliggör lojalitetspliktens vida tillämpningsområde och skyldigheten för medlemsstaterna att beakta den även vad avser internationella relationer inom områden med delad befogenhet. På sådana områden är medlemsstaterna förhindrade att agera ensidigt i situationer där en gemensam strategi inom unionen föreligger. Detta förändras inte av att det råder ett "dödläge" inom EU (i det aktuella fallet hade en gemensam strategi lagts fram, men någon enighet i frågan om PFOS hade inte uppnåtts).