Domstolarna i Hitlertyskland — nyare forskning om myter och sanningar kring ett problematiskt arv

 

 

Av kriminalinspektören LENNART WESTBERG

År 1942 tjänstgjorde inom Tredje rikets maktsfär 14 048 domare och 2 596 åklagare. De tjänade en regim som sedan 1933 systematiskt upphävt rättsstatens grundläggande principer. Insikten i Västtyskland att en absolut majoritet av den tyska domar- och åklagarkåren inte bara förhöll sig utomordentligt lojal mot den nya nationalsocialistiska staten utan även i hög grad var den pådrivande kraften i en radikaliserad nazistisk rättspraxis, kom mycket sent efter krigsslutet. Nyare tysk forskning i ämnet har även påvisat en annan viktig punkt: att Västtysklands rättsväsende i mycket hög grad personellt övertog Tredje rikets juristkår efter 1945.

 


Bakgrund
För historieskrivningen om Tredje rikets rättshistoria låg fokus länge framför allt på Folkdomstolens och det nazistiska åklagarväsendets drakoniska ”rättsskipning” på straffrättens område.1 Sifforna talar här för sig själva: minst 17 000 människor dömdes under åren 1933–45 till döden av Folkdomstolen och andra specialdomstolar medan över 10 000 män och kvinnor blev föremål för dödsdomar genom de tyska militärdomstolarnas verksamhet under perioden 1939–45.2 Mindre utforskad förblev verksamheten vid olika specialdomstolar under samma period: framför allt de tyska förvaltningsdomstolarna inom områdena allmän förvaltnings-, arbets-, och skatterätt samt civilrätten.

 

Mytbildningen
Efter krigsslutet 1945 utformades en kompakt mytbildning kring Tredje rikets rättsväsende, ofta artikulerat av nazisttidens aktiva jurister av olika professioner. Myten gick ut på att ett i grunden hedervärt tyskt juristskrå blev den lidande parten under den nazistiska diktaturen och ett offer för Hitlers lagstiftning (förstärkt genom en rättsposi-

 

Lennart Westberg är kriminalpolis vid Polismyndigheten i Sundsvall. Han har tidigare publicerat ett antal artiklar om Förintelsen i olika facktidskrifter. Han är (tillsammans med Lars Gyllenhaal) författare till boken Svenskar i krig 1914–1945 (Historiska Media 2005) vilken 2010 utkom i USA som Swedes at War. Willing Warriors of a Neutral Nation (Aberjona Press). 1 Folkdomstolen (Volksgerichtshof) inrättades 1934 och prövade och dömde i hög- och landsförräderimål. Dess ordförande var Otto Georg Thierack (1936–42) och Roland Freisler (1942–45). Folkdomstolen blev mest känd under rättegångarna mot männen och kvinnorna runt 20 juli-attentatet 1944. 2I denna siffra inräknas inte de civila och militära offren för de tyska så kallade ståndrätterna (Standgerichte) i krigets slutskede.

898 Lennart Westberg SvJT 2010 tivistisk uppfattning), men att juristerna försökte ”göra det bästa av situationen”. Retrospektivt är det iögonfallande hur tillrättalagd denna bild var, inte bara ur ett självrättfärdigande perspektiv för den aktuella, och delvis svårt belastade, juristgenerationen utan även hur väl myten passade in i återuppbyggnaden av den västtyska rättsapparaten efter 1945. Detta skedde desto lättare eftersom i stort sett samma personal övertogs av den nya västtyska statens rättsväsende, både inom domstols- och åklagarväsendet.
    Uppvaknandet och tillnyktringen skulle bli desto större för både de inblandade och den västtyska allmänheten i slutet på 1960-talet när regeringen tillsatte en speciell polis- och åklagarkommission i syfte att genomdriva en systematisk lagföring av misstänkta nazistiska massförbrytare från krigsåren.3 Senast kring 1970 klarnade bilden ytterligare av en belastad tysk rättsapparat som 1933–45 till största delen varit mycket regimtrogen och i hög grad aktivt drivit exempelvis lagstiftningsfrågor och domstolsförhandlingar i en politisk och därmed starkt nazistisk anda.4 Die Justiz utvecklade sig efter maktövertagande 1933 snabbt till och förblev till krigsslutet en grundbult i den nazistiska maktapparaten. Die Justiz stigmatiserade, diskriminerade och rannsakade lydigt och ofta ivrigt de grupper som nazismen betecknade som ”motståndare” och ”folkfiender”. Under kriget understödde den civila rättsapparaten ”hemmafronten” medan krigsmaktens rättsapparat konsoliderade de militära fronterna. Först genom den tyska studentrevolten 1968, i kombination med liberala krafter, möjliggjordes en seriös diskussion om hur en svårt belastad och komprometterad tysk domar- och åklagargeneration problemfritt kunde åtnjuta nya karriärmöjligheter i Förbundsrepubliken utan att några kritiska frågor ställdes.5 Både den tyska och utländska allmänheten registrerade fortlöpande hur exempelvis belastade ”blodsdomare” och åklagare under nazistregimen gjort glänsande karriärer i den nya västtyska statens tjänst. Under den period då man högtidlighöll motståndsgruppen ”Vita Rosen” vid universitetet i München avslöjades ett pinsamt men tidstypiskt fenomen: änkan efter den fanatiske nazistdomaren Roland Freisler (känd från rättegångarna inför Folkdomstolen i Berlin mot 20 juli-männen 1944) hade efter kriget fått ett påslag i sin änkepension eftersom de västtyska myndigheterna presumerade att hennes make även skulle ha blivit befordrad till en högre tjänst inom den västtyska rättsapparaten.

 

3Lennart Westberg: ”Krigsförbrytarprocesser i Västtyskland”, SvJT 1983 s. 578 ff. 4Ingo Müller, Furchtbare Juristen. Die unbewältigte Vergangenheit unserer Justiz, München 1987. 5Ett av de mer kända fallen var Hans Globke (1898–1973) vilken som jurist i Hitlers inrikesministerium formulerade och kommenterade de nya nazistiska diskriminerande raslagarna och som även var aktiv i andra antisemitiska lagstiftningsåtgärder. Globke tjänstgjorde 1953–63 som statssekreterare i förbundskanslern Konrad Adenauers regeringskansli.

SvJT 2010 Domstolarna i Hitlertyskland 899 Förvaltningsdomstolarna
Ifråga om de allmänna förvaltningsdomstolarna kom dessa i skottlinjen för nazisterna redan efter maktövertagandet 1933. Dessa domstolar betraktades ur partiets synvinkel som en anomali eftersom det efter den nationalsocialistiska revolutionen inte längre förväntades föreligga någon dualism mellan den tyske medborgaren och den tyska staten. Eftersom ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft) förutsatte att det inte längre förelåg någon diskrepans mellan individuell rätt och den på ”folkviljan” legitimerade Tredje rikets myndighetsutövning ansågs de tyska förvaltningsdomstolarna efter en kort övergångsperiod mogna att skrotas. De ledande förvaltningsjuristerna å sin sida bejakade dock snabbt de nya makthavarna och menade att det inte fanns någon motsättning mellan den nya nationalsocialistiska staten och förvaltningsrätten utan att denna först nu fått en renässans och egentlig legitimation under den nya regimen. Även i den innersta ledningskretsen var meningarna delade: SS och Gestapo var klara fiender till den ”reaktionära” förvaltningsrätten medan riksinrikesministern Wilhelm Frick 1936 bestämde att domstolarna skulle bevaras. Men redan samma år förlorade förvaltningsdomstolarna exempelvis alla ärenden till Gestapo som säkerhetstjänsten förklarade som ”politiska”. Innan dess erbjöd dessa domstolar, regionalt uppdelade som de var, en ambivalent bild. Det kan dock vara värt att, särskilt i dessa dagar, citera ett utslag som den Preussiska förvaltningsöverdomstolen gav så sent som 1936 i ett ärende där polisen nekat tyska romer rättigheten att fritt röra sig mellan olika orter men där domstolen dömde till romernas fördel:

 

”Såsom tyska medborgare är zigenare inte underkastade någon undantagsrätt. Likaväl som de har medborgerliga skyldigheter åtnjuter de även lagens beskydd. Givetvis är polisen berättigad att vidta de åtgärder som är befogade ur ordningssynpunkt. Men det innebär ingen rätt för polisen att jaga zigenare från ort till ort.”6

Civil-, arbets- och skatterätten
Ifråga om civilprocessen vid de tyska under- och överrätterna är forskningen ofullständig. En specialstudie om verksamheten vid hovrätten i Celle kastar emellertid nytt ljus över civilrättens hantering.7 Eftersom samma domarpersonal dömde i både de väl utforskade brottmålen och de mindre kända civilmålen i samma överrätt, är det inte överraskande att även civilmålen i viss omfattning präglades av nationalsocialistiska tankegångar. Efter maktövertagandet slog det nazistiska rättstänkandet fullständigt igenom i den tyska rättsvetenskapliga litte-

 

6 Bernhard Distelkamp och Michael Stolleis (red), Justizalltag im Dritten Reich, Frankfurt am Main 1988, s. 34. 7 Rainer Schröder: ”Der zivilrechtliche Alltag des Volksgenossen. Beispiele aus der Praxis des Oberlandesgerichtes Celle im Dritten Reich”, i: Distelkamp och Scholles, a.a. s. 39 ff. Den tyska regionala överrätten (Oberlandesgericht) har här översatts med “hovrätt”.

900 Lennart Westberg SvJT 2010 raturen samt inom rättsfilosofin och detta påverkade givetvis även civilrätten. Framför allt i de civilmål som behandlade den ekonomiska diskrimineringen av de tyska judarna.8 Samma bild erbjuder den tyska arbetsrätten med det viktiga tillägget att flera kontroversiella rättskomplex aldrig kom att behandlas av arbetsdomstolarna: nazisternas krossande av den tyska fackföreningsrörelsen, den tyska statens inkallelser av medborgare till tvångsarbete för anläggande av exempelvis militära befästningar (dessa ärenden handlades av de kommunala organen och gick för övrigt inte att överklaga) och slutligen komplexen av tvångsvis deporterade utländska medborgare till arbetstjänst i Tredje riket vilka givetvis var helt undantagna rättslig prövning.
    När det gäller skatterätten uppvisar åren 1933–36 en stigande målingång för de regionala skatterätterna och dess överinstans: Reichsfinanzhof. Orsaken låg i den kvardröjande ekonomiska krisen sedan 1929 och en större skattereform 1934. Skatterätternas existens ifrågasattes efter maktövertagandet 1933, delvis från riksfinansministeriets sida. Dödsstöten för skatterätterna kom med Hitlers dekret om kraftiga nedskärningar i alla offentliga förvaltningar strax före fälttåget mot Polen i september 1939. Kvar blev Reichsfinanzhof som existerade fram till krigsslutet, om än under en alltmer tynande tillvaro. En klar tendens i domsluten under åren före Förintelsen är att dessa genomgående utföll till de judiska klienternas nackdel i skatteärenden.
    Det är överflödigt att nämna att samtliga tyska domstolar, oavsett deras karaktär, senast 1934 hade avskedat alla domare och andra anställda av judisk härkomst.

 

Nya perspektiv på straffrätten
För straffrättens del har nyare forskning föreslagit ett utvidgat perspektiv genom att även inbegripa åtgärder utanför domstolarnas verksamhet men som ändå tolererades av dessa och blev föremål för amnesti under Tredje riket.9 Ett klassiskt exempel är ”De långa knivarnas natt” 1934 då Hitler och SS mördade SA-ledaren Ernst Röhm och hans stab samt dessutom ett flertal andra politiska motståndare ur de konservativas led. En ny lag gav snabbt amnesti åt alla skyldiga för denna aktion. Den tyske rättslärde Carl Schmitt kommenterade 1934 i Tysk Juristtidning att morden utgjorde inte bara en ”äkta rättshandling” utan även ”högsta rätt” (höchste Justiz).10 Morden på 100 000 tyska mentalpatienter och förståndshandikappade tyska barn inom ramen för Aktion T 4 ("eutanasin") 1939-45 undandrogs uttryckligen alla eventuella åtalsprövningar enligt de direktiv som vid en konferens i april 1941 lämnades av riksjustitieministern Franz Schlegelberg till Tysklands

 

8 Schröder, a.a. s. 47. 9 Klaus Marxen, Strafjustiz im Nationalsozialismus. Vorschläge für eine Erweiterung der historischen Perspektive, i: Distelkamp och Stolleis, a.a. s. 101 ff. 10Carl Schmitt (1888–1985) var Weimarrepublikens mest kände författningsjurist och stödde från 1933 nazismen tills han föll i onåd 1936. Schmitt var professor i juridik vid Berlins universitet 1933–45.

SvJT 2010 Domstolarna i Hitlertyskland 901 samtliga hovrättspresidenter, lagmän och chefsåklagare. Ett annat exempel är riksdagshusbranden 1933 då den uppgivne brandstiftaren och holländske kommunisten Marinus van der Lubbe avrättades med stöd av retroaktiv lagstiftning. Liksom ”Kristallnatten” 1938 då SApöbeln brände ner tyska synagogor och plundrade judiska affärer samt utövade mord. I det sammanhanget förtjänar att nämnas den ytterst modige polisinspektören Wilhelm Krützfeld i Berlin som med draget tjänstevapen på natten ensam jagade ut SA- och SS-män ur den judiska synagogan på Oranienburger Strasse och räddade den från att planenligt brännas ner. Följden för Krützfeld blev ett obehagligt och hotfullt samtal påföljande dag med Berlins nazistiske polispresident greve von Helldorf där polismannen anklagades för att ha obstruerat ”den tyska folkviljan”. Krützfeld argumenterade att hans plikt var att som polis rädda liv och egendom och hänvisade även till att synagogan var förklarad som byggnadsminnesmärke av den preussiska staten. Krützfelds agerande förblev ett bland några få positiva undantag hos en både före och under Förintelsen starkt belastad tysk poliskår.11 Nyare tysk forskning har visat på flera intressanta, inte så mycket juridiska utan i första hand socialhistoriska, förklaringsmodeller varför den tyska domarkåren så snabbt blev ett konformt maktinstrument i de nya nazistiska makthavarnas tjänst: Weimar-republikens domarkår 1919-33 var i stort identisk med det tidigare tyska kejsardömets och starkt antiparlamentarisk. Domarkåren dominerades av autoritära idéer om ”den starka staten”, rekryterades av finansiella skäl ur högborgerliga kretsar och influerades under 1920-talet även av en förstärkt antisemitism. De rikstyska och preussiska domarförbunden, som ofta offentligt klagat över Weimarrepublikens ”rättslöshet”, visade under 1933 däremot ingen reaktion, ännu mindre kritik, över Hitlers odemokratiska och illegalistiska genomdrivande av de nazistiska fullmaktslagarna samma år, då alla väsentliga tyska medborgerliga fri- och rättigheter krossades. Redan före Hitlers regeringsförklaring den 23 mars 1933 förklarade spontant båda domarförbunden att de ville medverka till ”Tysklands förnyelse”. 12 Katastrofen var ett faktum.

 

11Wilhelm Krützfeld var född 1880 och tjänstgjorde som polis i Berlin sedan 1907. Han blev 1936 chef för det lokala poliskontoret vid Hackescher Markt i centrala Berlin, nära den judiska synagogan på Oranienburger Strasse. På samma poliskontor tjänstgjorde äldre poliser som enligt vittnesmål efter kriget systematiskt varnade judar i stadsdelen för förestående gestaporazzior och deportationer. Krützfeld tvångspensionerades 1942 och avled 1953. Wolf-Heinrich Graf von Helldorf var polispresident i Berlin sedan 1935 och avrättades den 15 augusti 1944 för delaktighet i 20 juli-attentatet mot Hitler. Om Krützfelds agerande 1938 och senare livsöde, se: Heinz Knobloch, Der beherzte Reviervorsteher. Ungewöhnliche Zivilcourage am Hackeschen Markt, Berlin 1993. 12 Ralph Angermund, Deutsche Richterschaft 1919-1945, Frankfurt am Main 1990, s. 19 ff.