Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende

 

 

Av docent RICKARD L SJÖBERG

 

Under de senaste 16 åren har ett antal populärvetenskapliga uppfattningar om dissociation, bortträngning och barns och vuxnas motståndskraft mot suggestion fått stort inflytande inom svenskt rättsväsende. Syftet med denna artikel är att kritiskt granska centrala delar av det vetenskapliga underlag dessa uppfattningar sägs vila på.

 


Inledning
I 40 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas om sakkunniga att i ”fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap” är en möjlighet att anlita ”en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande”.
    Psykologiska sakkunnigvittnen i svenska domstolar kan i praktiken anses höra till någon av följande tre kategorier:

 

1. Individer som äger sakkunskap inom psykologins område som har sin grund i egna och andras allmänna erfarenheter, reflektioner och intryck, exempelvis av möten med en viss typ av patienter eller en viss typ av brottslingar.
2. Individer som äger sakkunskap och skicklighet i användandet av en specifik metod, exempelvis olika former av strukturell utsageanalys, vilka kan tillämpas på det aktuella fallet. 3. Individer som, genom egen erfarenhet av forskning kan anses äga sakkunskap om det aktuella kunskapsläget i en eller flera specifika vetenskapliga frågor som är av betydelse för bevisvärderingen i aktuellt mål.1 Under mitten av 1990-talet framhölls från bland annat juridiskt håll att användande av de två första typerna av sakkunnigvittnen kan ses som potentiellt problematiska.2 Delvis kanske som ett resultat av detta tycks antalet psykologiska expertvittnen ha minskat i svenska domstolar från mitten av 1980-talet

 

Rickard L Sjöberg är docent i medicinsk psykologi vid Centrum för klinisk forskning vid Centrallasarettet i Västerås och Uppsala universitet samt ST-läkare i neurokirurgi vid Norrlands universitetssjukhus. 1 Jfr Urisman, AB. (2010), Att glömma och minnas igen: En studie av svenska domstolars bevisvärdering av bortträngda minnen. Examensarbete. Lund: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. 2Se t.ex. Gregow, T., Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 1996 s. 510–523 samt NJA 1992 s. 446

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 171 fram till sent 1990-tal, åtminstone i fall som rör sexuella övergrepp mot barn.3 I mitten av 1990-talet kom dock sannolikt möjligheten att använda den tredje gruppen av sakkunniga, dvs. individer med kunskap om forskningsläget, att ersätta den bristsituation som på så vis uppstått.
    Användandet av denna tredje typ av vittnen har åtminstone teoretiskt uppenbara fördelar i relation till de tidigare två i det att vetenskaplig kunskap såsom den traditionellt definieras inom psykologisk forskning baseras på hypotestestning genom systematiska vetenskapliga studier och därmed i mycket liten utsträckning kan antas vara avhängig av enskilda individers personliga skicklighet eller auktoritet.
    I praktiken innebär detta att styrkan i vad denna typ av vittne hävdar i första hand har sitt ursprung i de empiriska observationer (gjorda i forskningssammanhang av individen själv eller av andra forskare) som han eller hon stödjer sina resonemang på. Detta innebär också att det i idealfallet bör bli åtminstone teoretiskt möjligt även för lekmän med begränsad erfarenhet av psykologisk forskning att genom kontroll av de studier denna typ av sakkunnigvittnen åberopar (i praktiken genom att läsa aktuella vetenskapliga originalartiklar), göra någon form av värdering av rimligheten i deras resonemang.
    En fallgrop i sammanhanget torde dock vara att det inom dessa verksamheter alltför ofta finns en bristande förståelse för den vetenskapliga kunskapsbildningens natur. I praktiken har detta kommit att leda till att jurister alltför sällan kritiskt söker sätta sig in i den vetenskapliga grund forskningen vilar på, dvs. fråga sig hur en forskare vet vad han eller hon säger sig veta. Istället tycks man ofta ha vänt sig till vad som uppfattats som den eller de namnkunnigaste auktoriteterna på den svenska arenan och nöjt sig med att efterfråga dessa individers åsikter i olika frågor.
    En mycket aktuell serie rättsfall där detta problem kommit att bli särskilt tydligt rör den påstådde seriemördaren Thomas Quick, som under 1990-talet i samband med att han genomgick psykoterapi, återuppväckte minnen av ett trettiotal mord och dömdes för åtta av dessa vid sex rättegångar.4 Dessa mord förklarades bland annat av sakkunnigvittnet professorn Sven Å Christianson som iscensättningar av minnen av en emotionellt sönderslitande (”traumatisk”) barndom. Christianson tycks ha valt att här tillämpa teorier om seriemord, bortträngning och barns och vuxnas påverkbarhet, som han själv varit

 

3 Gumpert, CH. (2002), Bedömningar av barns trovärdighet vid sexuella övergrepp: Ett komplicerat samspel mellan rättsväsende och expertvittnen, Läkartidningen, vol. 99, s. 2734–2738. 4 Hedemora tingsrätt mål nr B 348/95 och B 100/97, Falu tingsrätt mål nr B 154899, Gällivare tingsrätt mål nr B 26/95, Piteå tingsrätt mål nr B 179/94 och Sundsvalls tingsrätt mål nr B 187-93.

172 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 med om att lansera i en serie populärvetenskapliga svenska arbeten mellan 1994 och 2008.5 De delar av det rättsvårdande systemet som involverades i fallen rörande Thomas Quick tycks inte ha varit ensamma om att betrakta dessa teorier med stor respekt. Christianson ska i september 2008 själv ha konstaterat att han i egenskap av psykologiskt sakkunnig ”har medverkat i ett par hundra brottsutredningar”.6 Han inbjöds vidare att skriva en expertrapport för Socialstyrelsens räkning om barns minnesförmåga och sexuella övergrepp som publicerades 1999.7 Sveriges psykologförbunds styrelse samma år antog riktlinjer för bland annat hur förbundets medlemmar bör agera som sakkunnigvittnen i domstol i frågor som rör bortträngda minnen var tre populärvetenskapliga svenska böcker av denne författare de enda referenser till ”vetenskaplig” litteratur som åberopades i dokumentet.8 Juristers tilltro till denna litteratur kan vidare illustreras av en dom från år 2004 där Hovrätten över Skåne och Blekinge med hänvisning till boken Rättspsykologi i sina domskäl slår fast: ”Att minnen på detta sätt kan trängas bort för att sedan efter lång tid återkomma torde inte kunna sättas i fråga.”9

Sven Å Christiansons teori
Enligt de teorier som framförs i ovan nämnda skrifter kan minnen av starkt obehagliga upplevelser, såsom exempelvis sexuella övergrepp under barndomen, ibland komma att lagras intakta i individen utan att han eller hon är medveten om detta eller har möjlighet att viljemässigt komma åt dem. ”Oftast finns de traumatiska händelserna representerade som minnen av tankar, känslor och kroppsliga upplevelser. Minnesinformationen kan vara svår att uttrycka i ord men kan ses tydligt genom olika symptom.”10 Ett exempel på sådana symptom är seriemord. Enligt teorin kan hos en del seriemördare: ”…morden ses som berättelser, där gärningsmannen återgestaltar vad han varit med om tidigare […]. Morden/handlingarna blir det omedvetna språk (ett kroppsspråk) genom vilka tidiga upplevelser både kan avvärjas (på bekostnad av andra) och uttryckas, men mördaren vet inte själv vad han berättar om…”11 Minnena kan dock även ta sig andra mer harmlösa uttryck såsom hos en ”kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn, bl a

 

5 Christianson, S.Å. (1994, 2008), Traumatiska minnen. Borås: Natur och Kultur. Christianson, S.Å. (1996), Rättspsykologi. Borås: Natur och Kultur. 6 Mattson A., Lindvall JT., Johansson S. (2008), Minnesexperten sågar Carolas vittnesmål. Expressen 17 september 2008. http://gt.expressen.se/ nyheter/1.1302755/minnesprofessor-i-hovratten. 7 Christianson, S.Å. (1999), Barns Minnesförmåga Stockholm: Socialstyrelsen. Artikelnummer: 1999-36-005. 8 Sveriges psykologförbund (1999), Kvalitetsstandard: Traumatiska Minnen. Antagna av Sveriges psykologförbunds styrelse 1999-06-01. 9 Hovrätten över Skåne och Blekinge mål nr B 2222-04. 10 Christianson 1994, s. 108–109. 11 Christianson 1996, s. 163.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 173 oralsex…[som] var oförmögen att i vuxen ålder dricka mjölk, filmjölk eller borsta tänderna så att det blev skum i munnen. Hon kunde minnas äckelkänslorna, men inte minnas specifika episoder.”12 Enligt teorin är det i psykoterapeutiska sammanhang ”…viktigt att häva minnesblockeringar från barndomen för att patienten ska kunna bearbeta de tidiga upplevelserna.”13 ”En god intervjuteknik för att komma åt känsloladdade/traumatiska händelser är”, enligt detta synsätt, ”att fråga efter centrala detaljer (detaljer som väcker känslor), känslor i sig, tankar, kroppsminnen och luktupplevelser.”14 Risken att intervjuer med individer som saknar minnen av de händelser de antas ha upplevt skulle kunna leda till att barn eller vuxna lämnar felaktiga uppgifter, uppfattas i praktiken som försumbar. Visserligen vidkänns det faktum att vissa psykologiska experiment visat att det är teoretiskt möjligt att påverka försökspersoners minne för en händelse genom att ställa ledande frågor.
    Samtidigt konstateras dock att denna forskning ”…baseras på universitetsstudenters minne för detaljer i bildserier och korta berättelser, där känsligheten för påverkan kan vara mycket stor.”15 När däremot ”…detaljerade och personliga minnen beskrivs — minnen som är förknippade med starka känsloyttringar — och när man dessutom finner symptom och samverkande uppgifter från andra personer, förefaller det” enligt dessa teorier, ”högst osannolikt att minnena skulle vara fabricerade”.16 Små barns förmåga att motstå påverkan och suggestion uppfattas i praktiken som om möjligt ännu starkare än äldre barns och vuxnas. Som stöd för antaganden om att risken för felaktiga uppgifter om sexuella övergrepp från barn i praktiken är i det närmaste obefintlig åberopas förutom personliga erfarenheter som ska vara gjorda av en svensk kriminalinspektör och en tysk professor i barn- och ungdomspsykiatri och kommunicerade till Christianson, den s.k. Clevelandaffären:

 

”…i England där läkare felaktigt diagnosticerade cirka 150 barn som sexuellt utnyttjade […] Trots pressande polisförhör och starka förväntningar från de vuxna var det inget av barnen som tillstod att de blivit sexuellt utnyttjade.”17 I expertrapporten från Socialstyrelsen refereras vidare till stöd för detta antagande, systematiska studier av barns minnen för den medicinska undersökningen retrograd miktionsuretrocystografi, där röntgenpersonal sprutar in kontrastvätska i barnets urinrör och barnet därefter får kissa ut densamma i röntgengenomlysning. I rapportens

 

12 Christianson 1994, s.109. 13 Christianson 1994, s.114. 14 Christianson 1994, s.109. 15 Christianson 1994, s.116. 16 Christianson 1994, s.117. 17 Christianson 1994, s.132.

174 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 sammanfattning konstateras, bland annat, så vitt går att förstå mot bakgrund av denna forskning, att:

 

”Man finner bl a att yngre barn är mindre påverkbara än äldre barn om frågorna berör känsloladdade handlingar och känsloladdad detaljinformation.”18

Kritiska synpunkter på teorin
Som ett resultat av de senaste 3–4 decenniernas internationella rättspsykologiska och minnespsykologiska forskning finns idag en omfattande vetenskapligt baserad kunskap om hur människor minns starkt obehagliga händelser, hur barn bäst används som vittnen exempelvis i fall som rör sexuella övergrepp och vilka effekter denna typ av övergrepp kan ha på individens psykiska hälsa.19 De populärvetenskapliga idéer som Christianson lanserat i dessa sammanhang måste dock tyvärr anses som kontroversiella. Så är exempelvis det vetenskapliga stödet för att den specifika mekanismen bortträngning av emotionellt sönderslitande erfarenheter existerar och att den leder till psykisk sjukdom att betrakta som tvetydigt. Vidare talar en relativt omfattande forskning starkt emot att barns och vuxnas självbiografiska berättelser skulle vara i det närmaste immuna mot olika typer av sociala och kognitiva påverkansfaktorer.
    Slutligen kan konstateras att tillämpning av dessa teorier sannolikt innebär risk för att människor kommer till skada.
    Syftet med denna artikel är att kritiskt diskutera några av denna teoris mest centrala påståenden. Artikeln utgör alltså inte en sammanfattning av det rättspsykologiska kunskapsläget utan forskning och erfarenheter inom området beskrivs i den mån det är av relevans för förståelsen den granskade teorins vetenskapliga status.

 

Bortträngningsteorin
Historia
Antagandet att emotionellt sönderslitande erfarenheter kan leda till att individen lagrar minnen utanför medvetandets kännedom och räckvidd på ett sätt som får denne att bete sig konstigt eller sjukt har sitt ursprung i teorier som lanserades av neurologen Jean Martin Charcot under senare delen av 1800-talet och vidareutvecklades av dennes lärjungar. En av dessa, Pierre Janét beskriver i en i samman-

 

18 Christianson 1999, s. 6. 19 Se t.ex. översikter av Sjöberg, RL., och Lindholm, T. (2009), Children's autobiographical reports about sexual abuse: A narrative review of the research literature. Nord J Psychiatry. vol 11 s. 1–8, Putnam, F.W. (2003), Ten-year research update review: Child sexual abuse. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry vol 42 s. 269– 278, Ceci SJ, Bruck M. (1993), Suggestibility of the child witness: A historical review and synthesis. Psych Bull vol. 113 s. 403–439.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 175 hanget viktig artikel20 ett fall där en kvinna (Fru D) utsattes för att en skämtare kom in till henne med orden:

 

”Fru D, se till att en säng ställs i ordning, man kommer hit med er man som är död.”21 Trots att man strax hämtade Fru D:s friske och välmående man för att visa att det hela inte varit allvarligt menat drabbades kvinnan av en så svår psykisk chock att hon, enligt Janéts beskrivning, förlorade förmågan att minnas vad hon därefter upplevde. Efter denna händelse blev kvinnan biten av en rabiessmittad hund och därför behandlad på Pasteurinstitutet i Paris. Hon lades senare, på grund av sin minnesstörning, in på La Salpêtrière-sjukhuset, där Janét vid denna tid arbetade tillsammans med Charcot.
    I vaket tillstånd tycktes kvinnan sakna minnen av exempelvis att ha blivit hundbiten. Janét och hans kollegor kunde dock konstatera att hon talade i sömnen om händelsen. Janét lyckades även genom hypnos och automatiskt skrivande få kvinnan att tillfälligt återhämta sina minnen. Detta ledde Janét till slutsatsen att Fru D under normala förhållanden hade en annan upplevelse av vem hon var — av sin personlighet — än då hon sov, var hypnotiserad eller ägnade sig åt automatiskt skrivande. Minnesförlusten var således enligt Janét orsakad av en avsplittring av personligheten i olika delar, varav bara en del hade tillgång till minnet. Denna särskilda minnesmekanism kom av Janéts efterföljare att benämnas ”dissociation”.
    En besläktad teori presenterades 1896 av Sigmund Freud som också inspirerats av de teorier som diskuterades på La Salpêtrière vid denna tid. Freud behandlade en rad hysteriska patienter genom att få dem att tala och associera fritt. Så småningom fann Freud att samtliga i en grupp av 18 patienter han behandlat bar på minnen av sexuella övergrepp i barndomen som förklarade de symptom de led av. Enligt Freud hade minnena blockerats bort från medvetandet genom laddningar av psykisk energi. Detta orsakade i sin tur, enligt teorin, de hysteriska symptomen.22 Enligt både Janét och Freud kunde patienterna bara botas genom ett hävande av minnesförlusten. Visserligen kom den psykoanalytiska rörelse Freud grundade att under första halvan av 1900-talet ta avstånd från denna hans s.k. ”förförelseteori” om sexuella övergrepp.23 Teorin kom dock att vinna förnyad aktualitet under 1980-talet efter att ha uppmärksammats och återaktualiserats av ett par inflytelserika

 

20 Janet, P. (2001), Study of cases of anterograde amnesia in a disease of mental disintegration. History of Psychiatry. Vol 12, s. 485–488 (Ursprungligen publicerad på franska år 1892). 21 Janet 2001, s. 487. Artikelförfattarens översättning. 22 Se Masson, JM (1992), The Assault on Truth: Freud and Child Sexual Abuse. Glasgow: Fontana s. 259–290. 23 Se t.ex. Freud, S. (1948), An Autobiographical Study. London: The Hogarth Press.

176 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 debattörer inom den psykoanalytiska rörelsen. Janéts teori kom i sin tur under senare delen av 1900-talet att ligga till grund för flera diagnostiska kategorier i den mycket inflytelserika manual över psykiska sjukdomar som regelbundet publiceras av det Amerikanska psykiatrikerförbundet.24 Systematiska studier av fenomenet
Under 1990-talet kom en grupp forskare ledda av Harrison J Pope vid Harvard i USA att undersöka i vilken utsträckning fenomenen bortträngning och dissociation kunnat påvisas i vetenskapliga studier av dokumenterade, starkt obehagliga händelser såsom sexuella övergrepp, vistelse i koncentrationsläger m.m. Man menade att om fenomenet var vanligt förekommande borde det vara möjligt att identifiera individer som med säkerhet upplevt denna typ av händelser, vilka på direkta och specifika frågor om dessa påstod sig helt sakna minnen av dem. För att undvika att minnesförlust orsakad av våld mot huvudet eller användning av droger skulle kunna påverka resultaten uteslöts studier där sådant förekommit. Man uteslöt även studier med små barn där man menade att risken fanns att den välkända svårigheten att minnas mycket tidiga barndomsupplevelser skulle kunna påverka resultaten.
    Efter att systematiskt ha sökt igenom den internationellt publicerade, fackgranskade vetenskapliga litteraturen på området sedan 1960 konstaterade forskarna att studier som påvisat denna typ av minnesförlust saknades.25 Visserligen fanns några exempel på studier där försökspersoner med dokumenterade erfarenheter av sexuella övergrepp som svar på allmänt hållna frågor nekade till att ha utsatts för övergrepp i barndomen, men inga studier hittades där man ställt specifika frågor om en specifik dokumenterad händelse där personer vidhöll ett sådant allmänt hållet nekande.

 

Kritik mot Pope och hans kollegor
Popes och hans kollegors litteraturöversikter kom att få stor betydelse för forskarvärldens syn på bortträngnings- och dissociationsteorierna under mitten av 1990-talet. Samtidigt är det inte omöjligt att ifrågasätta eller utmana dem. Detta kan illustreras av en studie jag själv publicerade, tillsammans med Frank Lindblad år 2002 i American Journal of Psychiatry.26 I detta arbete presenterades material från ett svenskt

 

24 American Psychiatric Association (2000), Diagnostic and statistical manual of mental disorders 4th edition Text Revision. Washington DC: American Psychiatric Association. 25 Pope, HG, Hudson, JI. (1995), Can memories of childhood sexual abuse be repressed? Psychological Medicine, vol. 25 s. 121–126. Pope G, Hudson JI, Bodkin JA, Oliva P. (1998), Questionable validity of "dissociative amnesia" in trauma victims: Evidence from prospective studies. Br J Psychiatry vol. 172 s. 210–215. 26 Sjöberg, RL., och Lindblad, F. (2002), Limited Disclosure of Sexual Abuse in Children Whose Experiences Were Documented By Videotape. Am J Psychiatry vol. 259 s. 312–314.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 177 rättsfall där tolv svenska barn identifierats via barnpornografiskt material som beslagtagits hos en svensk sexualbrottsförövare. På 102 videofilmade sekvenser förekom här barn som utsattes för en lång rad ofta avancerade sexuella övergrepp vilka i fyra fall bland annat innefattade fullbordat samlag och där ett av dessa fall även inkluderade mer extrema övergrepp där sexuell användning av exkrementer m.m. förekom. Tio av barnen utsattes för polisförhör vilka ofta innebar tuffa konfrontationer, ifrågasättanden och även ledande frågor från polisens sida. Trots detta var det fem av barnen som inte berättade något alls om övergreppen för polisen. Åtminstone ett av dessa barn torde åldersmässigt uppfylla Popes och hans kollegors kriterier för ett påvisat fall av bortträngning.
    Samtidigt bör dock framhållas att flera av dessa barn under förhören uppgav andra skäl än bortträngning till att de inte berättade. Bland dessa var att de helt enkelt inte ville berätta, att de var rädda för hur förövaren skulle reagera om de berättade och att de hade svårt att minnas därför att de undvikit att tänka på det inträffade. Dessa minnespsykologiska fenomen är uppenbart av annan karaktär än de som beskrivs av Janét, Freud och Sven Å Christianson i de ovan refererade arbetena. Även om denna studie således illustrerar att det ibland kan vara svårt att få barn att berätta om egna erfarenheter av sexuella övergrepp duger den alltså inte för att med säkerhet påvisa existensen av bortträngning eller dissociation i strikt bemärkelse.

 

Validerade fall av återuppväckta minnen
För fullständighetens skull bör också nämnas att flera forskare kunnat identifiera fall där individer rapporterar minnen av starkt obehagliga händelser som de själva beskriver att de under en period inte varit medvetna om och där man funnit oberoende dokumentation som bekräftar att händelserna ägt rum. Ett exempel presenteras av den amerikanska forskaren Jonathan Schooler i en artikel publicerad 2001 i tidskriften Journal of Aggression Maltreatment and Trauma.27 Schooler beskriver en 41-årig kvinna som:

 

”…beskrev att hon upptäckte ett minne av att bli våldtagen på ett sjukhus vid nitton års ålder och att hon därefter drev fallet i domstol. Hon upptäckte minnet vid 35 års ålder när hon körde hem ett antal timmar efter att hennes gruppterapeut påpekat att överlevare efter övergrepp i barndomen, vilket DN hade ett intakt minne av att vara, ofta blev offer även som vuxna. Hon beskrev upptäckten på följande sätt: “Jag blev tvungen att bara sitta där en stund med denna extrema känsla av fruktan och total misstro. Misstro mot att detta inträffat, misstro mot att jag kunde ha glömt något så traumatiskt.” Valideringen: DN:s tidigare advokat bekräftade att fallet hade dragits inför rätta och att förövaren befanns skyldig.”28

 

27 Schooler, JW. (2001), Discovering memories of abuse in the light of metaawareness. Journal of Aggression, Maltreatment and Trauma vol. 4 s. 105–136. 28 Schooler 2001, s. 110–111. Artikelförfattarens översättning.

178 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 Det kanske mest intressanta fyndet i dessa sammanhang var dock att andra vittnen i flera av de fall Schooler beskrev kunde intyga att patienten ifråga hade talat om de föregivet bortträngda minnena under den tid då dessa ska ha varit bortträngda. Den förklaring till detta som idag får anses som mest intressant och väl utforskad i ett psykologiskt perspektiv är att en upplevelse av att ett minne är nytt (”återuppväckt”) kan skapas i en situation där man plötsligt ser minnet i ett helt nytt perspektiv. En sådan upplevelse skulle alltså kunna leda till att vissa individer minns fel, då de försöker beskriva sin tidigare förmåga att minnas.

Nuvarande kunskapsläge
Som förhoppningsvis illustreras av ovanstående resonemang kring bortträngnings- och dissociationsteorierna är forskningen på området, i motsats till vad som hävdas av bland annat Sveriges psykologförbund och i inflytelserika svenska populärvetenskapliga arbeten, tvetydig. En orsak till detta är sannolikt att frågan huruvida bortträngning existerar är mycket svår att undersöka vetenskapligt på ett för såväl troende som kritiker tillfredsställande sätt. Teoretiskt skulle den ideala studien innebära att man identifierade en liten videobandspelare i ett antal försökspersoners hjärna, där minnen spelas in på ett sätt som gör det möjligt att med någon form av avancerad teknisk utrustning spela upp dem igen oberoende av individens medverkan. Man skulle därefter fråga ett antal individer som genomgått dokumenterade traumatiska erfarenheter om de medvetet kan komma åt sina minnen av dessa. Vid nekande svar skulle man därefter fiska fram en minnesfilm av händelsen med hjälp av den tekniska apparaten och helst jämföra denna med en vanlig film av den verkliga händelsen. Om det uppspelade, omedvetna minnet skulle visa sig överensstämma med den vanliga filmen skulle man möjligtvis på ett för skeptiker tillfredsställande sätt kunna argumentera för att bortträngning existerar som empiriskt fenomen.
    En sådan studie är dock problematisk att genomföra av flera skäl. Det första är att den tekniska utrustning som skulle krävas för att avläsa en sådan mental videobandspelare ännu ej konstruerats. Det andra är att det sannolikt inte ens finns någon sådan videobandspelare i hjärnan. Tvärtom talar resultat av modern minnespsykologisk forskning tämligen entydigt för att minnen rekonstrueras i framplockningsögonblicket snarare än att de spelas upp intakta.29 Slutligen skulle en hårdnackad skeptiker fortfarande kunna peka på problem när det gäller tillförlitligheten i den självrapporterade oförmågan att minnas. Slutsatsen blir att vetenskapliga studier som definitivt bevisar eller motbevisar existensen av bortträngning sannolikt aldrig kommer att kunna genomföras.

 

29 Loftus EF, Loftus G. (1980), On the permanence of stored information in the human brain. American Psychologist vol. 35 s. 409–420.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 179 Av stor praktisk betydelse är dock att det även saknas vetenskapligt stöd för antagandet att återuppväckande av denna typ av minnen utgör en effektiv behandling av psykisk ohälsa. En sådan studie skulle enkelt kunna genomföras på så vis att individer som misstänks vara psykiskt sjuka på grund av bortträngda minnen lottas till att antingen få terapeutisk hjälp att återuppväcka minnena eller till konventionell behandling. Man skulle därefter statistiskt jämföra hur medlemmarna i de två grupperna grupper mår efter behandlingen.
    En observation som indirekt talar emot antagandet att bortträngning orsakar diffusa kroppsliga symptom eller annat lidande ses vidare i studier där man jämfört individer som svarar nekande på allmänt hållna frågor om dokumenterade övergrepp i barndomen med olika typer av jämförelsegrupper. I den mest välgjorda studien av detta slag går resultaten rakt emot vad man skulle förvänta sig utifrån bortträngnings- och dissociationsteorierna, dvs. denna typ av besvär är mindre hos individer som förnekar dokumenterade övergreppserfarenheter än hos jämförelsegrupper.30 Rimligtvis innebär detta att påståendet att det är ”viktigt att häva minnesblockeringar från barndomen för att patienten ska kunna bearbeta de tidiga upplevelserna”, måste sättas i fråga.

 

Om suggestion, historisk bakgrund
Som antytts ovan var det ursprungliga syftet med de tekniker och teorier som Janét och Freud utvecklade mot slutet av 1800-talet att hitta behandlingar av tillståndet ”hysteri”. Detta tillstånd utgjordes huvudsakligen av en serie dramatiska men mycket specifika, psykiskt utlösta, kroppsliga symptom. Samtidiga kritiker, såsom Hippolyte Bernheim, hävdade dock att viktiga former av detta sjukdomstillstånd framförallt dök upp hos patienter som varit i kontakt med La Salpêtrièresjukhuset under den tid Jean Martin Charcot var överläkare där. Exempelvis i Nancy, där Bernheim var överläkare tycktes fenomenet inte existera alls. Utifrån dessa och andra observationer hävdade kritiker att hysteriska åkommor ofta orsakades av en form av omedveten påverkan från sjukvårdens sida som man kallade ”suggestion”.31 Det kom också att visa sig att många av de former av hysteri som Charcot studerat gradvis försvann under decennierna efter dennes död 1893 och kritikernas synsätt på dessa tillstånd som orsakade av suggestion anses ha kommit att bli dominerande inom psykiatrin under första halvan av 1900-talet.

 

30 Raphael KG, Widom CS, Lange G. (2001), Childhood victimization and pain in adulthood: a prospective investigation Pain vol. 92, s. 283–93, Widom CS, Weiler BL, Cottler LB. (1999), Childhood victimization and drug abuse: a comparison of prospective and retrospective findings. J Consult Clin Psychol. vol. 67 s. 867–80. 31 Se t.ex. Spanos, NP. (1996), Multiple identities and false memories. Washington DC: American Psychological Association, s. 194–197 och 211–227; James W (1890) The Principles of psychology vol. 2. New York: Henry Holt and Company s. 598– 601.

180 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 Det finns idag ett relativt gott stöd i forskningen för antagandet att sexuella övergrepp inte är ovanliga och att de kan leda till en statistiskt ökad risk för utvecklande av depression och möjligen även andra psykiska sjukdomssymptom.32 Oron för att det skulle kunna finnas en risk att ingripanden från hälso- och sjukvården i dessa sammanhang också skulle kunna ha ”suggestiva” effekter vilka skulle kunna leda till att beteenden, sjukdomssymptom och felaktiga beskrivningar av det förflutna skapas, finns dock kvar. Riskerna för detta har aktualiserats av såväl experimentell forskning som verkliga händelser och kriser i samhället under de senaste decennierna.

 

Barns minnen av övergrepp — Clevelandaffären 1987
Clevelandaffären år 1987 har utifrån Sven Å Christiansons korta referat av densamma kommit att få en central betydelse för många svenskars syn på risker och möjligheter med användande av barn som vittnen. Clevelandaffären kan sägas ha startat i och med att en artikel publicerades i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften The Lancet där två kliniskt verksamma barnläkare presenterade en serie av 35 fall där man menade att barn utsatts för sexuella övergrepp i form av anal penetration. I 13 av dessa fall dvs. ca 37 procent hade man observerat att barnets analsfinkter reflexmässigt tycktes slappna av om man lade barnet i vänster sidoläge och lyfte på ena skinkan. Man hade inte i artikeln systematiskt kontrollerat hur vanligt detta var hos ickeövergreppsutsatta barn men konstaterade att man åtminstone själva ”inte sett detta hos normala barn”33. En nybliven specialist i barnmedicin, började påföljande år rutinmässigt undersöka denna anala dilatationsreflex på de barn som kom till hennes praktik i Cleveland. En av hennes första patienter var en sexårig flicka som sökte på grund av vaginal blödning. Då den anala dilatationsreflexen upptäcktes hos flickan anmäldes detta till myndigheterna och efter förhör med flickan utpekade hon en äldre släkting som ansvarig för övergrepp. Släktingen greps av polisen men då flickan kom på återbesök fanns den anala dilatationsreflexen kvar. Flickan pekade nu ut sin far som ansvarig för övergrepp. Som ett resultat av detta fosterhemsplacerades flickan och planerades in för ett nytt återbesök. Då man då återigen fann att flickan uppvisade anal dilatationsreflex uppstod misstanke om övergrepp i fosterfamiljen.
    Som ett resultat av verksamheten vid barnläkarkliniken i Cleveland kom på ungefär ett år drygt 60 barn att tvångsomhändertas av myndigheterna och drygt 120 barn diagnostiserades som utsatta för sexuella övergrepp. Många av dessa barn pekade under förhör med polis

 

32 Se t.ex. Åslund C., Nilsson KW., Starrin B., Sjöberg RL., (2007), Shaming experiences and the association between adolescent depression and psychosocial risk factors. European Child and Adolescent Psychiatry vol 16 s. 98–304. Widom, CS. (1989) The cycle of violence. Science. vol. 244 s. 160–166. 33 Hobbs CJ, Wynne JM. (1986), Buggery in childhood: A common syndrome of child abuse. Lancet vol 328 s. 794.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 181 och socialarbetare ut ansvariga förövare34. År 1989 presenterades dock en artikel i British medical journal som visade att den anala dilatationsreflexen förekommer hos ca 14 procent av normala barn och således är oanvändbart för diagnostik av sexuella övergrepp35. Clevelandaffären kom också att visa på problem med hur barn vid denna tid förhördes i samband med utredningar av sexuella övergrepp, vilket bidrog till att Storbritannien tidigt tog fram forskningsbaserade riktlinjer för barnförhör.36 Det för svensk rättspsykologi så centrala påståendet att under Clevelandhändelserna ”inget av barnen […] tillstod att de blivit sexuellt utnyttjade” tycks således tyvärr vara felaktigt.

 

Små barns minnen för retrograd miktionsuretrocystografi
En möjlig faktor som kan ha spelat in i händelserna i Cleveland skulle kunna vara att påverkbarhet är relaterad till ålder på så vis att små barn är mer påverkbara för suggestion än äldre barn och vuxna. Detta antagande har undersökts av forskare med flera metoder, bland annat genom studier av barns beskrivningar av retrograd miktionsuretrocystografi. Detta är en röntgenundersökning som utförs rutinmässigt på barn som av oförklarliga skäl är med om upprepade urinvägsinfektioner. Detta för att utesluta att missbildningar i urinvägarna leder till att urin pressas tillbaka från urinblåsan till njurarna eftersom denna typ av missbildning i värsta fall kan bidra till att njurarna förstörs av infektioner.
    Undersökningen går till så att röntgenkontrastvätska sprutas in i barnets urinrör och barnet därefter får kissa ut densamma i röntgengenomlysning. Eftersom proceduren ofta upplevs som starkt obehaglig och bland annat innebär att främmande vuxna manipulerar barnets könsorgan har den intresserat minnespsykologiska forskare som en möjlig parallell till upplevelser av sexuella övergrepp.
    År 2004 publicerade jag själv tillsammans med Torun Lindholm en systematisk genomgång av de internationellt publicerade och fackgranskade studier där man undersökt barns minnen för denna typ av upplevelser.37 I tre av dessa studier hade man undersökt om det fanns åldersskillnader i hur påverkad barnet blir av ledande frågor och i samtliga dessa hade forskarna identifierat statistiskt säkerställda skillnader i påverkbarhet till de mindre barnens nackdel. I fem studier

 

34 Se Butler-Schloss, E. (1988), Report of the inquiry into child abuse in Cleveland 1987. London: HMSO s. 14–16. En svensk sammanfattande artikel om fallet har även publicerats i Läkartidningen: Sjöberg, RL. (2004), Fallet Cleveland 1987: En illustration av betydelsen av kontrollgrupper vid vetenskapliga studier av samband mellan orsak och verkan. Läkartidningen vol. 101 s. 3166–3167. 35 Stanton, A., Sunderland, R. (1989), Prevalence of reflex anal dilatation in 200 children. BMJ vol. 298 s. 802–803. 36 Home Office with the Department of Health. (1992), Memorandum of good Practise on video-recorded interviews with child witnesses for criminal proceedings. London: HMSO. 37 Sjöberg RL., Lindholm T. (2005), A systematic review for children’s memories for voiding cysto-urethrogram. Eur Child Adolesc Psychiatry, 14, s. 104–105.

182 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 undersöktes åldersskillnader när det gällde svar på specifika frågor (exempelvis ja-/nejfrågor). I två av dessa hittades inga statistiskt säkerställda skillnader medan man i de tre övriga fann skillnader i svarens tillförlitlighet som var till de mindre barnens nackdel. I fyra av studierna fick barnen slutligen även fritt berätta om sina erfarenheter. När så var fallet hittades inga statistiskt säkerställda skillnader i tillförlitlighet mellan små barn och äldre barn.
    Detta illustrerar att det finns goda möjligheter att få fram tillförlitlig information även från mycket små barn om dessa kan fås att berätta fritt om en upplevelse. Samtidigt illustrerar dessa resultat att små barn är betydligt mer påverkbara än äldre barn bland annat då det gäller känsloladdade erfarenheter och känsloladdad detaljinformation.
    I den ovan citerade expertrapporten från Socialstyrelsen om Barns
Minnesförmåga refereras en av dessa studier och i sammanfattningen konstateras, (får man förmoda mot utgångspunkt i detta referat), att:

 

”yngre barn är mindre påverkbara än äldre barn om frågorna berör känsloladdade handlingar och känsloladdad detaljinformation.”

Tyvärr tycks dock alltså detta inte stämma vare sig med den i studien refererade artikelns resultat (som var en av de som visade skillnader till de mindre barnens nackdel) eller med den mer fullständigt sammanfattade forskningen på området.

 

Risk för felaktiga uppgifter om starkt obehagliga upplevelser
Forskningen om huruvida olika typer av interpersonella påverkanseffekter kan leda till att en individ beskriver sina upplevelser på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten är omfattande och det är knappast möjligt att redogöra uttömmande för densamma inom ramen för denna artikel. Det finns i denna litteratur förvisso exempel på studier där man undersökt universitetsstudenters minnen för detaljer i bildserier och korta berättelser. Det finns dock även annan forskning av stort intresse. För att exemplifiera detta kommer jag här att lite mer utförligt beskriva en serie om fyra experiment som publicerades av den kanadensiske psykologiprofessorn Nicholas P Spanos och hans kollegor i tidskriften Journal of Personality and Social Psychology för knappt 20 år sedan.38 I det första av experimenten informerade Spanos och hans medarbetare 110 universitetsstudenter om att man önskade lära sig mer om reinkarnation genom att studera minnen av tidigare liv. Efter tio minuters hypnotisk induktion sade man därefter till deltagarna:

 

 

38 Spanos NP, Menary E, Gabora NJ, DuBruil SC, Dewhirst B. (1991), Secondary identity enactments during hypnotic past-life regression: A sociocognitive perspective. Journal of Personality and Social Psychology, vol. 61 s. 308–320.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 183 ”Du befinner dig nu i ett annat liv, du lever ett annat liv som du levt tidigare i en annan tid. Du återupplever nu detta andra liv som du levt tidigare i en annan tid.”

Därefter ställdes frågorna:

 

”Vilket namn kan jag använda om dig? Jag vill att du tittar neråt och berättar för mig vad du har på dig. Beskriv allt du har på dig i detalj. Var är du?”39 Trettiofem individer beskrev som ett resultat av detta erfarenheter av tidigare liv och 20 av dessa beskrev var de befann sig och vilket årtal det var. Dessa studenter tillfrågades om namnet på landets ledare och huruvida landet befann sig i krig. Det faktum att 19 av dessa (95 procent) svarade fel på någon av dessa frågor ledde Spanos och hans kollegor till slutsatsen att tidigare liv sannolikt var att betrakta som fantasiprodukter.
    I det andra experimentet fick man 30 studenter att regrediera till tidigare liv med likartad teknik. Femton av dessa informerades dessförinnan om att det var vanligt att man i tidigare liv tillhört ett annat kön eller en annan ras än sin nuvarande. De studenter som fått denna information beskrev betydligt oftare, som svar på frågor från försöksledarna, sina tidigare liv-identiteter som annorlunda i utseendet jämfört med deras aktuella än vad de som inte fått denna instruktion gjorde. Detta ledde försöksledarna till slutsatsen att innehållet i fantasier om tidigare liv kan påverkas av en annan person än den som upplever det tidigare livet.
    I det tredje experimentet fick man 22 studenter att regrediera till tidigare liv. Elva av dessa fick innan den hypnotiska induktionen följande instruktion:

 

“Information från traditionell historisk forskning talar starkt för att människor som levde förr i tiden upplevde mycket mer besvärliga och traumatiska barndomsförhållanden än människor gör i vår mer avancerade tid. Närmare bestämt verkar barn i tidigare historiska perioder ofta ha utsatts för upprepade och svåra övergrepp av sina föräldrar, äldre syskon och andra vuxna. Vi är intresserade av att lära oss mer om de former av övergrepp som barn förr i tiden utsattes för och vi kommer av det skälet att fråga din tidigare identitet om detaljer från dess barndom.”

Försöksdeltagarna ställdes därefter så småningom inför frågorna:

 

”Har du någonsin utsatts för övergrepp av en eller båda dina föräldrar? Har du någonsin utsatts för övergrepp av någon annan vuxen? Kan du berätta i detalj?” 40

 

39 Spanos et al. 1991, s. 310. Artikelförfattarens översättning. 40 Spanos et al. 1991, s. 314. Artikelförfattarens översättning.

184 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 Det visade sig att ovanstående instruktion ledde till en signifikant ökning av antalet rapporterade övergrepp vilka i genomsnitt låg på drygt ett rapporterat övergrepp per individ i den grupp som fått denna instruktion medan bara något enstaka övergrepp rapporterades i jämförelsegruppen.
    I det fjärde experimentet fick man 46 personer att regrediera till tidigare liv. Femton av dessa informerades om att forskning starkt talar för att upplevelser av tidigare liv är sanna. Femton av dessa informerades om att forskningen starkt talar för att upplevelser av tidigare liv är falska och 16 gavs ingen information av detta slag.
    Resultaten visade att den utsträckning i vilken försökspersonerna upplevde minnena av sina tidigare liv som trovärdiga på ett statistiskt säkerställt sätt påverkades av försöksledarnas instruktioner.
    En slutsats som Spanos och kollegor drog av denna serie studier var att upplevelser av tidigare liv är att betrakta som:

 

“interpersonella produkter som är anpassade till förväntningar från viktiga människor i omgivningen.”41 Uttryckt annorlunda och något tillspetsat kan man alltså säga att experimentserien talar för att en människas vilja att uppfylla sin del av ett socialt kontrakt kan resultera i att man påstår sig ha andra personligheter än sin vanliga inom sig och att man påstår att man utsatts för övergrepp i barndomen som inte inträffat.
    De ovan refererade studierna är alltså långt ifrån de enda som talar för att individer som ett resultat av påverkan kan fås att beskriva händelser som aldrig inträffat som självupplevda. År 1994 hade exempelvis 44 studier beskrivit att ledande frågor kunde leda till felaktiga beskrivningar av en händelse och att effekten delvis var social och delvis kognitiv.42 Ungefär samtidigt demonstrerades att det är möjligt att få barn att felaktigt uppge att de fastnat i en råttfälla och behövt åka till akuten för att ta bort den43 och att få vuxna att felaktigt rapportera att de tappats bort på ett varuhus som barn och där upphittats av en kinesisk kvinna44. Själv genomförde jag i mitten av 1990-talet en studie som publicerades först 2001 vilken demonstrerade att en intervjuperson kan få uppemot hälften i en grupp sexåringar att rapportera mö-

 

41 Spanos et al. 1991, s. 318. Artikelförfattarens översättning. 42 Payne DG, Toglia MP, Anastasi J. (1994), Recognition performance level and the magnitude of the misinformation effect in eyewitness memory. Psychon Bull Rev vol. 1 s. 376–382. 43 Se t.ex. Ceci SJ, Crotteau Huffman ML. (1997), How suggestible are preschool children?: Cognitive and social factors. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry vol. 36 s. 948–58. 44 Loftus, EF, Pickrell, J. (1995), The formation of false memories. Psychiatric Annals vol. 25 s. 720–724.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 185 ten med spöken, men att denna effekt modereras av hur frågan ställs.45 Påståendet att vissa studier undersökt ”…universitetsstudenters minne för detaljer i bildserier och korta berättelser, där känsligheten för påverkan kan vara mycket stor” är alltså i sak riktigt. Konstaterandet utgör dock knappast en balanserad sammanfattning av de i sammanhanget mest relevanta vetenskapliga fynden inom området.

 

Massanklagelser om satanistiska rituella övergrepp
Ett fenomen som åtminstone sedan tidig renässans tycks ha utgjort ett återkommande problem för västvärldens rättsvårdande instanser utgörs av massanklagelser om satanistiska kidnappningar av barn till möten där rituella kannibaliska barnamord och andra perversa handlingar utförs. Det första kända utbrottet av denna typ av anklagelser ägde rum 1428 i nuvarande Schweiz.46 Fenomenet dyker bland annat upp i Sverige i stor skala 1668–1676 då ett hundratal misstänkta satanister avrättades av myndigheterna.47 Det senaste utbrottet i historisk tid ägde såvitt jag känner till rum i byn Gagnef i Dalarna 1858.48 Det kan noteras att den forskning som gjorts utifrån psykologiska utgångspunkter i dessa sammanhang visar på likartade mönster som modern rättspsykologisk forskning, exempelvis då det gäller åldersrelaterade skillnader i barnvittnens påverkbarhet under den stora häxpaniken i Sverige.49 Det kan också konstateras att det råder stor enighet bland historiker om att denna typ av anklagelser så gott som undantagslöst saknade verklighetsbakgrund. Ett viktigt skäl till detta är att satanister under perioden 1428–1858 allmänt ansågs ha förmågan att flyga genom luften till sina möten och att de möten som beskrivs i rättegångsmaterial och förundersökningsprotokoll från utredningar av denna typ av misstankar rent praktiskt inte kan ha ägt rum om så inte var fallet.50 Moderna anklagelser
År 1980 publicerades en bok i Kanada som anses vara starten på en serie av nya, moderna anklagelser mot påstådda satanister som antogs kidnappa barn och ta dem till möten där bland annat perversa sexu-

 

45 Sjöberg, RL. (2001), Pre-school children remembering unpleasant events: complying with the unwritten rules of an invisible game. Applied Cognitive Psychology vol. 15 s. 687–691. 46 Cohn, N. (1975), Europe's inner demons: An enquiry inspired by the great witch hunt Suffolk: Sussex University Press. 47 Ankarloo, B.(2002), Witch trials in northern Europe 1450–1700. I B Ankarloo & C Clark (Eds.) Witchcraft and magic in Europe: The period of the witch trials. Philadelphia: University of Pennsylvania press, s. 89–90. 48 Jerselius, K.T. (2003), Den stora häxdansen: Vidskepelse, väckelse och vetande i Gagnef 1858. Uppsala: Studia Historica Uppsaliensa. 49 Se t.ex. Sjöberg, RL. (1995), Child testimonies during an outbreak of witch hysteria: Sweden 1670–1671. J Child Psychol Psychiatry vol. 36 s. 1039–1051, Sjöberg, RL. (1997), False allegations of Satanist abuse: Case studies from the witch panic in Rättvik 1670–71. Eur Child Adolesc Psychiatry vol. 6 s. 219–226. 50 Se t.ex. Cohn 1975.

186 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 ella handlingar inklusive rituella kannibalistiska barnamord utfördes. I boken beskrivs hur en kvinna vid namn Michelle Smith drömde att spindlar kröp ut ur en reva i hennes kropp. Smith blev så pass förskräckt över drömmen att hon sökte läkarhjälp för detta. Hennes läkare, Lawrence Pazder kom så småningom att hjälpa henne att återuppväcka minnen av att ha växt upp i en satanistisk sekt som utövade bland annat kannibaliska ritualmord. Michelles minnen beskrivs i likhet med den våg av liknande minnen som under de efterföljande decennierna kom att dyka upp framförallt i barngrupper och hos patienter i psykoterapi, som närmast ofattbart känslostarka och smärtsamma.51 Som ett resultat av denna typ av uppgifter kom flera nationella undersökningar i frågan att genomföras bland annat i USA och Storbritannien under 1990-talet. De första resultaten rapporterades av en av FBI:s experter på barnsexringar, Kenneth Lanning, år 1991.52 Lanning beskrev att FBI undersökt ”hundratals uppgifter om tusentals mord” i USA utan att hitta bekräftande oberoende bevisning som stödde anklagelserna i ett enda fall. År 1994 publicerades en undersökning som genomförts av antropologiprofessorn Jean LaFontaine på brittiska regeringens uppdrag. LaFontaine identifierade drygt 50 fall i Storbritannien där denna typ av uppgifter om satanistiska sammansvärjningar figurerade.53 Även om hon lyckades identifiera enstaka fall där sexualbrottsförövare tycktes ha använt satanistiska symboler för att skrämma sina offer identifierades inget fall som tydde på organiserad satanistisk aktivitet av ovan beskrivna slag i rapporten. Ytterligare en systematisk studie gjordes av Professor Gail Goodmans forskargrupp i USA och publicerades bland annat i tidskriften Law and Human Behavior 1996. Goodman och hennes kollegor identifierade via en enkät till amerikanska kliniska psykologer drygt 800 fall av detta slag där uppgifter fanns om ett betydligt större antal mord.54 Även om ett par av dessa terapeuter påstod sig ha funnit omständigheter som talade för att dessa berättelser skulle kunna ha verklighetsbakgrund var det inget av dessa som visade sig vara av mer stabil karaktär. (Exempelvis berättade en terapeut att han med sin klient besökt en kyrkogård där en satanistisk ritual skulle ha ägt rum och att klienten kunde peka ut barngravar innan de kommit tillräckligt nära för att läsa inskriptionerna på gravstenarna.)

 

51 Smith, M., Pazder, L. (1980), Michelle remembers. New York: Congdon & Lattes. 52 Lanning, K.V. (1991), Ritual abuse: A law enforcement view or perspective. Child Abuse and Neglect vol. 15 s. 171–173. 53 LaFontaine, J.S. (1994), The extent and nature of organised and ritual abuse: Research findings. London: HMSO. 54 Bottoms BL, Shaver PR och Goodman GS. (1997), An analysis of ritualistic and religion-related child abuse allegations. Law and Human Behavior. Vol. 20 s. 1–34 Qin J, Goodman GS, Bottoms BL, Shaver PR. (1998), Repressed memories of ritualistic and religion related child abuse. I SJ Lynn & KM McConkey (Eds.) Truth in memory. New York: The Guilford Press s. 260–283.

SvJT 2011 Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska… 187 En tänkbar förklaring till att oberoende och okontroversiell bevisning såsom försvunna människor, mordvapen, döda kroppar eller liknande aldrig återfunnits i denna typ av fall formuleras på ett indirekt och poetiskt sätt i en serie retoriska frågor av den svenska professorn i sociologi Eva Lundgren. I ett norskt populärvetenskapligt arbete diskuterar hon möjligheten att polisanmäla fall där man misstänker satanistiska rituella övergrepp men frågar sig:

 

”… vilken verklighet ser myndigheterna, vilken kunskap har de om sexuella övergrepp? Vilken slags kunskapsramar lägger politiker på saker av detta slag? Psykologer? Psykiatriker? Kan vi ta ansvar för att barnen kanske utsätts för ännu ett övergrepp?”55 Annorlunda och mindre poetiskt uttryckt kan man alltså uppfatta avsaknaden av bekräftande bevisning i denna typ av fall som ett uttryck för svenska, brittiska och amerikanska polisers, juristers, politikers och psykologers bristande kunskaper i modern genusforskning samt, får man anta dessa gruppers allmänna ovilja att vidkännas att övergrepp mot kvinnor och barn över huvud taget förekommer.
    En alternativ förklaring, som internationellt sett omfattas av i stort sett samtliga seriösa forskare inom området är dock att avsaknaden av bekräftande stödbevisning talar för att ett icke obetydligt antal av de påstådda morden aldrig inträffat.
    Denna slutsats ter sig dock svår att förena med Sven Å Christiansons påstående att i fall där:

 

”…detaljerade och personliga minnen beskrivs — minnen som är förknippade med starka känsloyttringar […] förefaller det högst osannolikt att minnena skulle vara fabricerade.”

 

Sammanfattning och diskussion
Sammanfattningsvis kan mot bakgrund av ovanstående konstateras att forskningen om bortträngnings- och dissociationsteorierna är svårtolkad. Flera observationer talar emot såväl antagandet att bortträngning av ”traumatiska” händelser förekommer som att detta i sin tur skulle kunna leda till symptom såsom utförande av seriemord, motvilja mot filmjölk eller liknande. Samtidigt är det svårt att med vetenskapliga metoder definitivt utesluta att så skulle vara fallet. Vidare ger forskning och praktisk systematisk erfarenhet inte stöd åt antagandet att innehållet i barns och vuxnas självbiografiska berättelser i praktiken är oåtkomligt för suggestionseffekter. Tvärtom har man med relativt enkla experimentella metoder redan i början av 1990-talet bland annat fått försökspersoner att beskriva minnen av övergrepp i barndomen som aldrig inträffat, om än i tidigare liv.

 

55 Lundgren, E. (1994), La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep. Oslo, Cappelen forlag s. 35. Artikelförfattarens översättning.

188 Rickard L Sjöberg SvJT 2011 Som nämnts i förbigående i denna artikel finns det idag ett relativt solitt vetenskapligt stöd för antagandet att starkt obehagliga händelser såsom sexuella övergrepp och misshandel i barndomen är förknippat med psykiskt lidande senare i livet. Vidare kan konstateras att vetenskapligt utprövade strategier för psykoterapeutisk behandling av individer som lider av följder av denna typ av erfarenheter existerar, även om återuppväckande av bortträngda minnen inte hör till dessa. Slutligen kan konstateras att en omfattande internationell och delvis även svensk forskning lett till att enkla tekniker som möjliggör för barn att fungera som vittnen i rättsliga sammanhang, trots deras påverkbarhet för suggestion, tagits fram.56 Att även små barn under rätt förutsättningar mycket väl kan fungera som vittnen i rättsliga sammanhang är således idag okontroversiellt i forskarvärlden.
    En tillämpning av de populärvetenskapliga teorier som diskuterats i denna artikel ter sig dock riskabel av flera skäl. Ett sådant skäl är att det utifrån ett vetenskapligt perspektiv fortfarande är okänt i vilken utsträckning försök från sjukvårdens sida att behandla patienter utifrån dessa teorier kan ha oönskade biverkningar, exempelvis i form av ökat snarare än minskat psykiskt lidande. Ett annat, som berör både sjukvården och de rättsvårdande systemen är att användande av dessa teorier riskerar att beröva involverade parter tillgång till åtgärder vilka baserats på vetenskapligt mer välförankrad psykologiskt kunskap. I ett juridiskt perspektiv torde slutligen det kanske allra viktigaste skälet vara att en okritisk tillämpning av dessa teorier riskerar att leda till onödiga felbedömningar, exempelvis i brottmål.
    Sannolikt kan en del av teoriernas popularitet inom rättsväsendet förklaras med en förståelig strävan att i högre utsträckning än tidigare förlita sig på forskare som sakkunnigvittnen än på kliniskt verksamma psykologer och individer som är experter på användandet av specifika vittnespsykologiska metoder. Förhoppningsvis har dock denna artikel lyckats illustrera betydelsen av att jurister även vinnlägger sig om att med kritiskt sinnelag hantera och värdera sakkunnigbedömningar från forskare.

 

56 Det första och fortfarande kanske mest imponerande dokumenten av detta slag torde vara de numera reviderade riktlinjer som togs fram i Storbritannien bland annat som en följd av Clevelandaffären. Se Home Office with the Department of Health. (1992) Memorandum of good Practise on video-recorded interviews with child witnesses for criminal proceedings. London: HMSO.