En modernare rättegång — hur har det gått?
Av f.d. hovrättslagmannen STAFFAN LEVÉN och hovrättspresidenten FREDRIK WERSÄLL
I artikeln summerar författarna sina intryck av reformen En Modernare
Rättegång (EMR). Förutom egna erfarenheter grundas artikeln på ett antal utvärderingar och uppföljningar som gjorts inom Sveriges domstolar. Särskilt förutsättningarna för nya förhör i hovrätten behandlas utförligt. Författarnas bedömning är att reformen, även om ett och annat kan diskuteras, i allt väsentligt utfallit positivt.
Bakgrund
Reformen En modernare rättegång (EMR) trädde i kraft den 1 november 2008. Reformen innebar en rad förändringar av förfarandet i allmän domstol. Modern teknik skulle utnyttjas bättre. Flexiblare regler infördes och större ansvar lades på parterna för att mål drivs framåt. Utvidgade krav på prövningstillstånd infördes och reglerna om bevisupptagning i hovrätt förändrades. En grundtanke var att tyngdpunkten i processen ska ligga i första instans. Reformen har från och till beskrivits som den största processrättsliga reform som genomförts i vårt land sedan rättegångsbalken trädde i kraft. Vi låter det vara osagt om detta är en riktig beskrivning, men utan tvivel har reformen inneburit stora förändringar i de allmänna domstolarnas arbete, främst vad gäller hovrättsprocessen. När det nu har gått drygt två år sedan reformen trädde i kraft, kan det vara dags för en summering av hittills vunna erfarenheter.
Under den första tiden efter det att regeringen lagt fram propositionen En modernare rättegång — reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131) kretsade intresset främst kring de stora tekniska förändringar som det ändrade regelverket krävde. Framför allt undrade man hur det skulle gå att förse samtliga tingsrättssalar med den inspelningsteknik som krävdes för att alla förhör som hålls i tingsrätt ska kunna spelas in med både ljud och bild. Inte minst på grund av den långa tid som gick mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande kom de processrättsliga nyheterna helt i skymundan. Det som var det egentliga syftet med reformen, en tydlig tyngdpunktsförskjutning mellan hovrätt och tingsrätt, ägnades ett närmast yrvaket intresse först hösten 2008.
Den processrättsliga förändring som då kom att bli mest omdiskuterad gällde de begränsningar som reformen innebar vad gäller rätten att hålla nya förhör i hovrätt med personer som hörts redan i
tingsrätten. Framför allt väckte dessa begränsningar många frågor när det gäller förhöret med den tilltalade i brottmål. Det var också det inslag i propositionen som avvek på det mest uppmärksammade sättet från förslagen i departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36), i vilken de delar av reformen som gäller hovrättsprocessen lagts fram. Denna avvikelse i propositionen medförde bl.a. att denna del av reformen aldrig kommit att remissbehandlas. Därutöver har särskilt de utvidgade reglerna om prövningstillstånd kommit att diskuteras. Det har från många håll ifrågasatts om hovrätterna följt lagstiftarens intentioner att inte alltför höga krav ska ställas vid prövningen av om prövningstillstånd ska medges.
Uppföljning och utvärdering
Reformen har kontinuerligt följts upp och utvärderats inom domstolsväsendet. Arbetet har tagit sig olika formar. Samtliga hovrätter har gjort undersökningar och haft dialoger med advokater och åklagare och andra som uppträder vid domstolen.
Hovrättspresidenterna har haft flera möten för att följa upp och diskutera särskilt de rättsliga aspekterna av reformen. Det arbetet har mynnat ut i ett antal rekommendationer, bl.a. avseende förutsättningarna för att hålla nya förhör i hovrätten.
Domstolsverket har också initierat en utvärdering av reformen. Utvärderingen avsåg ursprungligen huvudsakligen endast frågan hur reformen påverkat resursfördelningen mellan domstolarna. Utvärderingen har trots detta kommit att omfatta en allmän utvärdering av reformens olika delar. Resultatet presenterades i en rapport till generaldirektören i september 2010. Underlaget för utvärderingen har i huvudsak bestått av dels domstolarnas egna uppgifter, dels tillgänglig domstolsstatistik. Under arbetet har dessutom samtliga hovrätter och ett antal tingsrätter besökts och representanter för olika personalkategorier intervjuats. Dessutom har en omfattande enkätundersökning genomförts med god svarsfrekvens. Därutöver har inom Svea hovrätt bedrivits ett par projekt av intresse i sammanhanget. Förutom en uppdatering av hovrättens EMRpromemoria har dels gjorts en undersökning av hur reglerna om prövningstillstånd har tillämpats under september och oktober 2010, dels också en undersökning gjorts under hösten 2010 av hur ändringsfrekvensen i brottmål utvecklats efter EMR.
Samtliga de beskrivna undersökningarna går att få från Domstolsverket respektive berörd domstol och finns också på respektive hemsida.
Tekniken
Reformen har alltså inneburit en kraftigt ökad användning av teknisk utrustning vid domstolarna. Domstolsverkets utvärdering har visat att den nya tekniken generellt sett har fungerat väl och att den ökade
teknikanvändningen inte har vållat domstolarna några större problem. Naturligtvis har den påverkat arbetsuppgifterna för de anställda vid domstolarna och inneburit vissa tillkommande moment bl.a. för protokollföraren under en förhandling. I allmänhet uppfattas emellertid tekniken som användarvänlig och i stort sett pålitlig.
Efter reformen spelas i princip samtliga förhör in på video vid tingsrätten. En allmän erfarenhet är att inspelningarna sker helt utan dramatik. Några invändningar från förhörspersoner mot att bli inspelade med bild förekommer knappast. Huvudregeln är att förhören därefter spelas upp i hovrätten vid en eventuell prövning av målet där. De ändrade reglerna för bevisupptagning i hovrätten, att ett nytt förhör får hållas i hovrätten endast om nya frågor behöver ställas till den hörde, förutsätter naturligtvis att inspelningen vid tingsrätten har fungerat och att videoupptagningen håller en tillräckligt hög kvalitet när det gäller både ljud och bild.
Av hovrätternas uppgifter framgår att de flesta videoupptagningarna håller en från hovrättsperspektiv godtagbar kvalitet, dvs. inspelningarna anses tillräckligt bra för att kunna ligga till grund för en prövning av målet i hovrätten. Det är sällan som bristande bildkvalitet ger upphov till förnyad bevisupptagning i hovrätten. I några fler fall förekommer det att ljudet är så dåligt att en förhörsperson behöver kallas även till hovrätten, men inte heller det har visat sig vara en särskilt vanlig situation. Det finns också anledning att anta att kvaliteten på inspelningarna kommer att förbättras ytterligare i takt med att tekniken utvecklas samt kunskapen och erfarenheten hos personalen vid domstolarna ökar när det gäller användningen av den tekniska utrustningen. Det tekniska stöd som byggts för inspelning, lagring och uppspelning av förhör förefaller i vart fall rimligt robust och lättanvänt.
Inför reformens genomförande trodde man att många skulle vända sig till domstolarna för att få ta del av videoinspelningar från förhör i tingsrätten. Man befarade också att inspelningar skulle komma på drift och kanske läggas ut på Internet. Bildupptagningarna kom visserligen att omfattas av sekretess. Men såväl den hörde själv som parterna har rätt att ta del av inspelningarna. Det har emellertid visat sig att det inte har funnits något större intresse av att få ta del av videoinspelningar. Antalet framställningar har hittills varit mycket litet och såvitt känt har det bara i något enstaka fall inträffat att en inspelning lagts ut på Internet och då på den inspelades eget initiativ.
Bevisupptagningen i hovrätten
Den rättsliga regleringen
En förutsättning för att en förhörsperson ska få höras om i hovrätten är enligt 35 kap. 13 § RB att ytterligare frågor behöver ställas. Detta gäller alla som hörts vid tingsrätten, inklusive tilltalad och målsägande.
Utgångspunkten är således att det inte ska ske någon ny bevisupptagning av den muntliga bevisningen i hovrätten. I propositionen sägs att hovrätten ska vara restriktiv med att bevilja nya förhör. Under förberedelsearbetet kom också denna inställning till tydligt uttryck. Det bedömdes nog allmänt att en restriktiv tillämpning var nödvändig för att reformen skulle få genomslag. Det är också i denna del som reformen har kritiserats mest. Medan åklagarna av naturliga skäl varit positiva, har advokatkåren varit påfallande kritisk. Såväl vid de dialoger som hovrätterna haft som i andra sammanhang har kritik framförts (se t.ex. advokat Per E Samuelson i JT 2009–10 s. 999). Advokatsamfundet har också i skrivelse till regeringen begärt en utvärdering av reformen i detta avseende. Särskilt kritiska har advokaterna varit till att inte den tilltalade har en ovillkorlig rätt att höras om.
Med lite perspektiv på reformen kan nog ifrågasättas om den restriktiva syn som hovrätterna gav uttryck för bl.a. i sina interna promemorior verkligen var helt i överensstämmelse med lagstiftningens utformning. Denna fråga har diskuterats intensivt, bl.a. i presidentkretsen. Analysen i de rekommendationer som presidenterna enades om ger också uttryck för en mer nyanserad syn på tillåtligheten av nya förhör.
Utgångspunkten för prövningen är att bestämmelsen i 35 kap. 13 § RB reglerar formerna för presentation av bevisningen och inte bevisningens innehåll. Rätten att föra in nya uppgifter i målet påverkades i princip inte av reformen. Reformen innebär alltså ingen inskränkning för exempelvis den tilltalade att i brottmål föra in nya omständigheter och nya bevis. Om en part i ett brottmål vill ställa nya frågor bör således som tidigare nya uppgifter och nya bevis bedömas främst utifrån regleringen i 35 kap. 7 § RB. Omständighet eller bevis kan bara avvisas om omständigheten är utan betydelse i målet eller bevisningen inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan. Därutöver kan givetvis frågor som inte hör till saken eller är otillbörliga, liksom tidigare, avvisas enligt 36 kap. 17 § RB.
Bestämmelsen i 35 kap. 13 § RB måste dock tolkas så att bevisupptagningen i tingsrätten ska användas i så stor utsträckning som möjligt. I linje med detta synsätt bör nya frågor i hovrätten i första hand ske genom tilläggsfrågor efter det att videoförhöret spelats upp. Det innebär att omförhör i princip inte bör ske annat än om det av tekniska skäl inte är möjligt att spela upp förhöret från tingsrätten eller det av något skäl framstår som olämpligt eller onödigt.
Från dessa utgångspunkter bör tilläggsfrågor tillåtas exempelvis
- om nya uppgifter av betydelse kommer fram genom ny bevisning och en tidigare hörd person bör höras med anledning härav
- om det på annat sätt kommit fram nya uppgifter som en förhörsperson bör höras om
- om en förhörsperson har nya eller ändrade uppgifter att lämna, eller
- om det görs gällande att bevisupptagningen från tingsrätten på grund av tekniska eller andra skäl inte ger en rättvisande bild av vad som förekommit i förhöret.
Man kan således säga att om en part i ett brottmål har något nytt att komma med som är av betydelse i målet så ska frågor i anknytning till detta tillåtas. Det gäller även om de nya uppgifterna rimligen borde ha kommit fram redan i tingsrätten. Mot denna bakgrund är det svårt att se att reformen i detta avseende skulle utgöra något hot mot rättssäkerheten, såsom ibland hävdas. Eftersom ändå huvudprincipen är att ny bevisupptagning inte ska ske måste dock krävas att part som vill ha ett nytt förhör talar om varför. Domstolen bör således vara noga med att kräva bevis- och förhörstema. Oklarheter i det avseendet får gå ut över den part som begär nya förhör. Vilka frågor som ska ställas behöver, liksom tidigare, inte anges.
Erfarenheter
De ändrade reglerna för bevisupptagning i hovrätten utgör en ingripande förändring av verksamheten i hovrätterna och har väsentligt påverkat arbetet både för de domstolsanställda och för hovrättens aktörer. Vissa hovrättsdomare uppfattar nu arbetet i hovrätten som ”tråkigare” och förhandlingarna som mindre levande. Samtidigt har andra domare framhållit positiva konsekvenser som de anser att reformen har fört med sig när gäller möjligheterna till bevisvärdering. Det uppfattas också som positivt att tingsrätt och hovrätt grundar sin prövning på samma material. Man uppfattar alltså att lagstiftarens ambition att förlägga tyngdpunkten i rättskipningen till första instans och att förtydliga hovrätternas överprövande roll har förverkligats. Eftersom de nya reglerna om bevisupptagning var så omdiskuterade hade det funnits anledning att förvänta sig att regelsystemet skulle testas i stor utsträckning. Antalet framställningar om förnyad bevisupptagning i hovrätten har dock, något förvånande, varit mycket begränsat. Vid samtliga hovrätter är framställningar om förnyad bevisupptagning i form av omförhör mycket ovanliga. Det är något vanligare med framställningar om tilläggsförhör och då främst vad avser förhör med tilltalad och målsägande. En undersökning som Svea hovrätt nyligen genomförde visade att frågan om förnyat förhör i genomsnitt hade uppkommit i hovrätten i endast fem mål per avdelning under den undersökta månaden.
Förklaringarna till det ringa antalet framställningar om om- och tilläggsförhör kan man bara spekulera i. En kan vara att signalerna om en restriktiv tillämpning tagits på alltför stort allvar. En mer sannolik förklaring, som också vinner stöd i utredningen, är att behovet av att ställa nya frågor i hovrätten egentligen inte är så stort som många trodde. Det förekommer nämligen inte så sällan att parten frånfaller sin bifallna begäran om tilläggsförhör efter uppspelningen
av förhöret från tingsrätten. Det visar sig ofta då att alla befogade frågor faktiskt redan var ställda. När ett tilläggsförhör väl kommer till stånd kan det också ofta hållas kort. Det har vidare visat sig vara sällsynt att en förhandling behöver ställas in på grund av en plötslig begäran om tilläggsförhör. De flesta hovrätter har alltså förklarat att framställningar om tilläggsfrågor, även när de beviljas, sällan vållar några praktiska problem.
Hovrätterna har som exempel på situationer när ett omförhör i praktiken förekommit angett att en förhörsperson i princip inte har uttalat sig i tingsrätten men bestämmer sig för att tala i hovrätten eller att inspelningen vid tingsrätten inte är användbar på grund av bristande kvalitet. Som redan nämnts är båda situationerna ganska ovanliga. Tilläggsförhör har enligt hovrätterna bl.a. aktualiserats då en förhörsperson vill ändra den utsaga som lämnades vid tingsrätten, t.ex. med påstående om att han eller hon tidigare inte talade sanning.
Det ringa antalet förnyade förhör i hovrätten har självklart medfört att antalet aktörer i målen i hovrätten har minskat betydligt. Antalet vittnen som har kallats att höras i ett brottmål i hovrätten har minskat från drygt 5 000 under det första halvåret 2008 — alltså före reformen — till drygt 600 under samma period år 2010. Det är rimligt att anta att förhållandet även har haft betydelse för utvecklingen när det gäller antalet inställda förhandlingar i hovrätten. Med färre personer som ska inställa sig till en förhandling minskar risken för att någon får förhinder som innebär att förhandlingen måste ställas in. Enligt domstolsstatistiken har antalet inställda brottmålsförhandlingar, vid en jämförelse mellan de första halvåren 2008, 2009 och 2010, sjunkit med knappt 20 procent.
En annan farhåga var att reformen skulle påverka förhandlingarnas längd negativt. Flera domare har under utredningen också framfört att de har en känsla av att förhandlingarna i hovrätten har blivit längre efter reformen. Det är en genomgående uppfattning att parter mer sällan nöjer sig med att åberopa en uppläsning av en berättelse som redovisas i tingsrättens dom. I stället åberopas ofta uppspelning av samtliga videoförhör i målen, vilket naturligtvis har betydelse för hur lång tid förhandlingen tar i hovrätten. När ett nytt förhör tidigare som regel hölls i hovrätten kunde detta hållas kortare och mer koncentrerat och bättre anpassas till vad som var föremål för hovrättens prövning. Det finns alltså flera rimliga förklaringar till en utveckling som den beskrivna. Statistiken visar trots detta att den genomsnittliga förhandlingstiden inte har ökat nämnvärt i brottmålen.
Ett problem som hovrätterna framhållit är att parternas inlagor sällan är fullständiga när det gäller vilken bevisning som åberopas i hovrätten och på vilket sätt bevisningen ska läggas fram. I förarbetena betonades att hovrätten ska ställa stora krav på part som begär om- eller tilläggsförhör i hovrätten avseende både skälen för den förnyade bevisupptagningen och vad som ska styrkas med det nya förhöret. Hov-
rätten måste alltså ofta inhämta kompletterande uppgifter för att utreda om en part verkligen avser att begära förnyad bevisupptagning i hovrätten och, om så är fallet, orsaken till att en sådan begäran framställs. Först därefter kan frågan prövas och avgöras. Det innebär naturligtvis merarbete för framförallt sekreterarna i hovrätten och kan fördröja målens handläggning. Vissa hovrätter har lagt ut anvisningar om vad en bevisuppgift till hovrätten bör innehålla på sina externa hemsidor. Det skulle förenkla och påskynda handläggningen i hovrätten om parterna bättre följde dessa anvisningar.
Under utredningen har flera hovrätter påtalat vissa andra konsekvenser av att det sällan sker förnyad bevisupptagning i hovrätten. En sådan är att det numera är enklare att planera en förhandling och att hålla utsatt förhandlingstid. En annan konsekvens som påtalats, och som med stor sannolikhet har anknytning till hur bevisupptagningen sker i hovrätten, är att det förekommer färre återkallelser i hovrätterna än tidigare.
Reformen har också inneburit att de s.k. tilltrosfrågorna har minskat betydligt. Det sparar tid vid beredningen av målen och kan i viss mån även antas bidra till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in. Å andra sidan förefaller antalet telefonförhör, även med tilltrosbevisning, ha ökat i tingsrätterna. Det leder till problem i hovrätten, eftersom möjligheterna att ta upp tilltrosbevisning i hovrätten genom uppspelning bara gäller videoupptagning. Det innebär att det inte sällan måste, helt i onödan, hållas omförhör i hovrätten.
Hovrätterna har även tillfrågats om det har skett några märkbara förändringar i parternas processföring som kan antas ha samband med reformen. Flera hovrätter har förklarat att det numera är vanligare med åklagarbyte, dvs. att det är en annan åklagare vid huvudförhandlingen i hovrätten än vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Det hänger säkert samman med att det av naturliga skäl är lättare att förbereda sig inför huvudförhandlingen i hovrätten när nya förhör inte ska hållas. Det finns dock en risk med detta. Åklagare kan frestas att komma dåligt förberedda till förhandlingen och räkna med att successivt sätta sig in i målet genom att ta del av förhören. I vart fall en hovrätt har uppgett sig ha märkt en sådan tendens. I samma riktning talar att vissa domare tycker sig ha märkt att åklagarnas sakframställningar har blivit kortare och mer rapsodiska än vad som förutsattes i lagstiftningens förarbeten.
Video- och telefonkonferens
Reformen har inneburit ökade möjligheter för parter och andra aktörer att delta i ett sammanträde genom videokonferens eller per telefon. Huvudregeln är fortfarande att den som ska delta i ett sammanträde ska komma till domstolen. Om det finns skäl för det får rätten emellertid besluta att en part eller någon annan aktör i stället ska delta genom ljudöverföring (telefon) eller genom ljud- och bildöver-
föring (video). Även syn kan hållas med hjälp av ljud- och bildupptagning.
Utredningen har visat att den praktiska tillämpningen av vissa av de nya bestämmelserna varierar en hel del mellan domstolarna och ibland även inom en och samma domstol. Hit hör tillämpningen av reglerna om video- och telefonkonferens. Det är olika vanligt att videokonferens används i målen. Några domstolar använder möjligheten ofta medan det förekommer mer sällan vid andra domstolar. Vid ett par hovrätter har antalet tingsresor minskat som en följd av möjligheten till videokonferens. Allmänt anses tillgången på videokonferensutrustningar ännu vara för liten. Det finns därför anledning att tro att möjligheterna för parter och andra att närvara vid domstolssammanträden per telefon eller via video kommer att öka med tiden. Det kan anmärkas att flertalet advokater som vi talat med inte har något att invända mot att åklagare deltar i förhandlingen via video när målet bara avser påföljdsfrågan, vilket ju inte är ovanligt.
Hänvisning
EMR ger större möjligheter för parterna att vid en huvudförhandling presentera processmaterial genom en hänvisning till handlingar i målet i stället för att muntligen redovisa innehållet i dessa. Denna möjlighet inkluderar även ljud- och bildupptagningar eller skriftliga referat av tidigare upptagen muntlig bevisning. Slutanföranden ska dock alltid hållas i muntlig form. Möjligheten att hänvisa till handlingar i målet bör enligt motiven framförallt användas i omfattande och komplicerade mål med ett vidlyftigt skriftligt material.
Användning av hänvisning till skriftlig bevisning synes variera en hel del mellan domstolarna. Erfarenheterna visar att hänvisning ofta kan ske till skriftlig bevisning av begränsad omfattning, såsom rättsintyg, vårdnadsutredningar och liknande. När den skriftliga bevisningen är mer omfattande bör också möjligheterna till hänvisning kunna utnyttjas. I sådana fall kan det dock vara nödvändigt att, inte minst för nämndemännens skull, ge vissa förklaringar och läsanvisningar.
I förarbetena sägs att hänvisning till ljud- och bildupptagningar bör ske restriktivt. Så har bestämmelsen också tillämpats i domstolarna. Det förefaller ha förekommit främst när det av praktiska skäl varit nödvändigt för att kunna genomföra en förhandling.
Parts närvaro under uppspelning
Det har av och till förekommit att särskilt åklagare, men också den tilltalade, bett att få slippa närvara vid uppspelning av förhör. Det synes dock ha varit mer vanligt vid tiden närmast efter reformens ikraftträdande.
Enighet förefaller numera råda i hovrätterna om att utgångspunkten ska vara att parterna är närvarande vid uppspelningen. Undantag medges i huvudsak endast då det är en förutsättning för att en för-
handling ska kunna genomföras inom rimlig tid och starka processekonomiska skäl talar för att utevaro bör tillåtas. Detta synsätt har goda skäl för sig. Frånvaro av åklagare riskerar att minska förtroendet för processen. Det kan ge intryck av att åklagaren inte tar processen i hovrätten riktigt på allvar. Dessutom talar erfarenheten för att åklagare presterar bättre slutanföranden om de är närvarande under hela förhandlingen.
Parts utevaro — förfaller överklagandet?
Bestämmelsen om att överklagandet förfaller om en part som är kallad personligen inte kommer till förhandlingen i hovrätten är oförändrad. Det har dock ifrågasatts om bestämmelsen ska tolkas lika strikt som tidigare, med tanke särskilt på att den tilltalade normalt ändå inte ska förhöras på nytt i hovrätten.
Enighet synes numera råda om att förfallsreglerna i princip ska tilllämpas som tidigare. Det bör beaktas att det inte alltid kan antas vara till fördel för en tilltalad att ta målet i hans utevaro om han inte kommer. Har han laga förfall kan det vara bättre för honom att han efter ett beslut om att överklagandet förfaller kan få målet återupptaget. Den tilltalades personliga närvaro är ofta också nödvändig för bedömning av påföljdsfrågan.
Utvidgat krav på prövningstillstånd
Det kraftigt utvidgade systemet med prövningstillstånd i hovrätten har påverkat hovrätternas verksamhet i betydande utsträckning. Prövningstillstånd krävs nu i alla tvistemål och domstolsärenden som överklagas dit. För domarna i hovrätten har de nya bestämmelserna självklart inneburit att antalet tvistemålsförhandlingar liksom antalet meddelade tvistemålsdomar har minskat betydligt och att de i ökad utsträckning ägnar sig åt att förbereda och avgöra frågor om prövningstillstånd.
Det har varit svårt att få en rättvisande bild av hur systemet verkar. Det har bl.a. berott på att det funnits en misstro mot domstolsväsendets statistik. För att ta reda på hur regelsystemet faktiskt tillämpas genomförde Svea hovrätt en kartläggning av samtliga meddelade beslut i fråga om prövningstillstånd under september och oktober 2010. Det rörde sig om sammanlagt 817 beslut. Eftersom det normalt inte framgår på vilken grund hovrätten beviljat prövningstillstånd, har rätten under hand fått rapportera detta i undersökningen.
En första iakttagelse var att statistiken inte förefaller lida av de kvalitetsbrister som antagits. Det underlättar jämförelser över tiden och mellan hovrätterna.
Andelen beviljade prövningstillstånd var cirka 30 procent (miljömålen exkluderade). För tvistemålens del var andelen 33 procent. Några dramatiska skillnader i förhållande till andra hovrätter förefaller inte finnas, även om jämförelsen lider av att det för vissa hovrätter rör sig
om relativt få beslut. För Svea hovrätts del har andelen beviljade prövningstillstånd gått upp kraftigt under de två år som lagstiftningen varit i kraft. En avgörande orsak till detta är säkert ett antal avgöranden av Högsta domstolen, där HD intagit en påtagligt mindre restriktiv inställning i prövningstillståndsfrågan än hovrätterna gjorde inledningsvis. De vanligaste anledningarna till att prövningstillstånd beviljades var tveksamma bedömningar i rättsfrågor och brister i bevisvärderingen.
Det kan dock ifrågasättas om inte andelen beviljade prövningstillstånd alltjämt är något lågt. I de mål som släpps upp synes ändringsfrekvensen vara mycket hög, vilket i och för sig är naturligt. Vårt intryck är att det inte sällan förekommer att hovrätten i princip ”knäcker” målet redan vid föredragningen av frågan om prövningstillstånd. Om man då kommer fram till att tingsrätten dömt rätt leder det nog inte sällan till att prövningstillstånd vägras. Det finns anledning att understryka att det ligger i prövningstillståndsfrågans natur att prövningen inte ska vara alltför djupgående. Om målet måste penetreras i varje detalj för att man ska kunna avgöra om tillstånd ska ges, är nog ofta förutsättningarna för s.k. granskningsdispens i själva verket uppfyllda. Vi bedömer att hovrätterna sakta men säkert är på väg mot att av såväl materiella som processekonomiska skäl i sådana fall ge tillstånd utan en så ingående prövning av tingsrättens dom.
En effekt av reformen i denna del är, helt naturligt, att de genomsnittliga handläggningstiderna för inte minst tvistemål gått ner avsevärt. Frågan om prövningstillstånd avgörs normalt inom någon eller några månader. I de fall målen släpps upp bör förutsättningarna för en handläggning inom rimlig tid ha ökat. Vanligt är att tidsplan för handläggningen fastställs i samband med att prövningstillstånd medges. Av tingsrätternas uppgifter framgår att det utvidgade kravet på prövningstillstånd i hovrätten har haft betydelse även för verksamheten vid tingsrätterna. Många tingsrätter har uppgett att parter i ökad utsträckning begär att dispositiva tvistemål ska avgöras av tre domare. En sådan utveckling är emellertid inte tydlig i statistiken, i vart fall inte ännu, varför det är osäkert om det rör sig om en allmän trend. Det finns från domarhåll ett missnöje med rättegångsbalkens regler om rättens sammansättning i dispositiva tvistemål och det inflytande som bestämmelserna ger parterna i frågan. Det är en allmän uppfattning att domstolen har en alltför begränsad möjlighet att neka en part ett avgörande med tre domare om en begäran om s.k. tresits framförs. Nyligen har den s.k. Målutredningen behandlat frågan och i sitt betänkande Mål och medel — särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) konstaterat att en mer flexibel ordning än den nuvarande skulle kunna leda till ett generellt sett bättre resursutnyttjande och snabbare avgöranden. Enligt Målutredningen bör det
överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandlingen i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter. Vi är för vår del inte övertygade om att det just nu är ett klokt steg att ta. Det är ingen tvekan om att den trots allt relativt låga andel prövningstillstånd som hovrätterna medger leder till höga krav på rättslig kvalité i tingsrätterna. På sikt kan dock finnas skäl för lagstiftaren att fundera på om inte målets karaktär och omfattning bör ha större betydelse för rättens sammansättning än parternas uppfattning i frågan.
Avgörande utan huvudförhandling
Reformen har inneburit att det har blivit möjligt för tingsrätterna att i vissa fall pröva ett brottmål i sak utan huvudförhandling. För att ett brottmål ska kunna avgöras på handlingarna krävs att det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter och att en förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Möjligheten kan inte användas om den åtalade är under 18 år.
I utredningen har framkommit att en betydande andel av de s.k. notariebrottmålen i tingsrätterna avgörs utan huvudförhandling och utan nämnd efter reformen. Andelen mål avgjorda utan huvudförhandling är betydligt större än förväntat. Detta kan bero på att det är mer ovanligt än man förväntat sig att någon av parterna begär att en förhandling ska hållas. Förändringen har lett till att målen kan avgöras snabbare. En risk med förändringen är dock att notariernas utbildning påverkas på ett negativt sätt genom att de handlägger färre mål som avgörs efter huvudförhandling.
Tidsplaner och sammanställningar
För att förkorta handläggningstiderna har det införts ett krav på att tingsrätten som regel ska upprätta tidsplaner i tvistemålen. Tingsrättens skyldighet att upprätta sammanställningar av parternas ståndpunkter har också skärpts. Om det är till fördel för handläggningen ska rätten göra en sammanställning som omfattar parternas yrkanden, invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Det är emellertid inget som hindrar att sammanställningen även omfattar annat, t.ex. bevisfakta och hjälpfakta. Upprättandet bör ske successivt under förberedelsen av målet och rätten har en möjlighet att förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen.
De förändrade bestämmelserna om sammanställningar och tidsplaner i tvistemålen har påverkat arbetet vid vissa tingsrätter mer än vid andra. Många domare har egentligen inte ändrat sitt sätt att arbeta med tvistemålen. De tingsrätter som har förändrat sitt arbetssätt och i princip regelmässigt upprättar sammanställningar och tidsplaner i målen har emellertid rapporterat flera positiva konsekvenser för målens handläggning. Det får anses önskvärt att en mer utbredd och
enhetlig användning av de nya bestämmelserna kommer till stånd i tingsrätterna.
Ändringsfrekvens
En mycket intressant fråga är hur reformen påverkat parternas benägenhet att överklaga tingsrätternas avgöranden och om de processuella förutsättningarna lett till förändringar i hovrätternas prövning.
Det är svårt att av statistiken dra några slutsatser av om överklagandefrekvensen förändrats, men inget tyder på att så skulle vara fallet. Antalet mål i Svea hovrätt har ökat i ungefär samma takt som målutvecklingen i tingsrätterna i hovrättsområdet. Det förefaller således som i vart fall hittills parternas vilja att överklaga inte påverkats av vare sig de förändrade reglerna om bevisupptagning eller om prövningstillstånd.
Av särskilt intresse är då vad hovrätterna faktiskt gör med de överklagade målen. I Svea hovrätt genomförs en undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål. I princip samtliga domar under tiden juli – december 2010 ska gås i genom. Undersökningen är nästan slutförd. Hittills har drygt 1 200 domar undersökts. Resultatet är möjligen lite överraskande. Vi var nog många som antog att EMR skulle leda till att andelen mål som ändrades av hovrätt skulle gå ner. Så förefaller det inte ha blivit. Även om jämförelser bakåt saknas har ändringsfrekvensen varit hög.
I 47 procent av alla brottmål har hovrätten gjort någon ändring i domslutet. Ändringarna fördelar sig enligt följande
- endast skuld 8 %
- endast påföljd 40 %
- både skuld och påföljd 44 %
- endast övrigt (t.ex. skadestånd) 8 %
Vid bedömningen av dessa uppgifter bör dock beaktas att hovrätten i drygt 200 brottmål avslagit en begäran om prövningstillstånd. Systematiskt skulle man kunna räkna in dessa mål i antalet fastställda domar, vilket skulle leda till en viss nedjustering av andelen ändrade. När påföljden ändrats har det i ungefär sex fall av tio lett till att påföljden sänkts eller att en lindrigare påföljd dömts ut. Mål överklagas i betydligt större utsträckning av tilltalad än av åklagare. Åklagarna har dock betydligt högre andel bifallna överklaganden.
Skälen för hovrättens ändring har också undersökts. Följande skäl för ändring är vanligast
- annan rättslig bedömning av skuldfrågan 14 %
- annan bedömning av påföljdsfrågan 28 %
- annan bevisvärdering 23 %
- nya omständigheter i påföljdsdelen 10 %
Det kan noteras att ny avgörande bevisning förefaller mycket ovanligt. Det anförs som skäl i färre än 2 procent av de ändrade domarna.
Även om man ska vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av en undersökning av detta slag och någon tid för analys ännu inte medgetts kan i vart fall noteras att betydelsen av hovrättsprövningen inte ska underskattas.
Några avslutande reflektioner
EMR-reformen var starkt ifrågasatt inför ikraftträdandet, särskilt från advokathåll och kritik förekommer fortfarande. Vår bedömning är dock att den i allt väsentligt fallit väl ut. Den har också såvitt kan bedömas, trots sin omfattning, genomförts på ett utmärkt sätt inom Sveriges domstolar.
En grundläggande avsikt med förändringarna var att tyngdpunkten i rättsskipningen skulle förskjutas mot tingsrätten. Detta förefaller ha infriats. För brottmålens del är det enligt vår uppfattning en påtaglig fördel att prövningen grundas på förhören i tingsrätten, men med generös tillämpning av möjligheterna att ställa nya frågor när det finns skäl för det. För tvistemålens del kan möjligen ifrågasättas om andelen prövningstillstånd alltjämt är alltför låg, men i grunden är det rätt att prövningen i hovrätten begränsas. Reformen har lett till att handläggningstiderna i hovrätterna förkortats, vilket är mycket positivt. Det är också positivt att personer som ska höras i rätten, något som ofta är en stor påfrestning, i princip bara behöver uppträda i en instans. Man kan naturligtvis ifrågasätta om inte en generell reglering med prövningstillstånd också för alla brottmål skulle ha varit en mer naturlig väg att gå. Det synes vara det internationellt sett vanligaste sättet att begränsa prövningen i överrätt. På sikt bör en sådan lösning enligt vår mening övervägas. Med tanke på att ändringsfrekvensen i hovrätten, enligt Svea hovrätts undersökning, trots allt är så hög är det vår bedömning att EMR bör mer grundligt utvärderas innan den vägen beträds. Att tekniken fungerar så väl som den gör är mycket glädjande. Många domare har uppgett att de har blivit positivt överraskade över hur bra inspelningarna är. Det är inte heller ovanligt att hovrättsdomare anser sig ha fått bättre möjligheter att göra bevisvärderingen från videouppspelningarna än vad de hade vid live-förhör. Vår bedömning är att den eventuella försämring som det kan innebära att ta del av ett förhör genom videouppspelning mer än väl uppvägs av att kvalitén på förhöret normalt är bättre genom att det ligger närmare händelsen och inte påverkas av att ett tidigare förhör hållits inför rätten. Detta är dock ett forskningsfält som fortsatt bör exploateras. Även övriga processuella förändringar, bl.a. möjligheten att avgöra vissa brottmål på handlingarna, ökad möjlighet till videokonferenser och hänvisningar samt kraven på tidsplaner och sammanställningar
har i huvudsak varit lyckosamma. De har inte minst lett till att handläggningstiderna har kunnat förkortas, vilket enligt vår bedömning är en utomordentlig viktig kvalitetsaspekt.
Allt är dock naturligtvis inte rosenrött. Det är vår bedömning att regeringen inom något år bör initiera en mer generell utvärdering av reformen. Inte minst med tanke på reformens omfattning förefaller det väl motiverat.