Replik på Fredrik Bondes artikel
Av professor, f.d. justitierådet BERTIL BENGTSSON
Fredrik Bondes inlägg ”Professorskritik mot den nya reformen om förhöjd ersättning vid expropriation skjuter över målet” i föregående nummer av denna tidskrift (s. 202 ff) riktar sig mot min uppsats ”Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten” (SvJT 2010 s. 726 ff). Enligt honom är min kritik obefogad; reformen sägs vara väl underbyggd och innebära en välkommen förstärkning av äganderätten, särskilt med tanke på samhällsutvecklingen under senare år. Det kunde tyckas som om ytterligare diskussion inte skulle ha mycket mening — riksdagen har antagit lagstiftningen, och det är knappast tänkbart att regeringen skulle ta initiativ till en ändring. Redaktionen har emellertid ansett en fortsatt debatt i frågan vara motiverad och gett mig utrymme för ett genmäle.
Fredrik Bonde är inte bara chefsjurist i Lantbrukarnas riksförbund utan också en av landets kunnigaste och skickligaste fastighetsjurister. Det finns alltid skäl att läsa och begrunda vad han skriver, även i en partsinlaga som hans senaste inlägg. Den ger — pedagogiskt och mera engagerat än propositionen — en redogörelse för de väsentliga argument som tydligen legat bakom denna kontroversiella lagstiftning. Till stöd för detta åberopar han åtskilliga motivuttalanden som skulle visa lagstiftarens välmening. Jag tar gärna fasta på hans uttalande att reformen trots allt inte innebär någon omsvängning i statsmakternas inställning till miljöskyddet; den vet Fredrik Bonde nog mer om än jag. Det vore glädjande om denna föga miljövänliga lagstiftning skulle vara en engångsföreteelse.
Vad vi är oense om är ju framför allt det påslag om 25 % av marknadsvärdet som skall förekomma inte bara vid all expropriation utan också vid inskränkningar av markägarens rådighet i miljöns intresse. Som framgår av min artikel har jag däremot ingen invändning mot att den krångliga s.k. presumtionsregeln avskaffades. Det går också att motivera att förhöjd expropriationsersättning utgår i vissa fall, där verkligen fastigheten har ett särskilt värde för ägaren utöver marknadsvärdet (fast det borde ha genomförts utan något schablonmässigt påslag, snarare genom en omformulering av värderingsregeln i förening med klargörande motiv). Att något liknande en vinstfördelning skall förekomma när mark exproprieras för en kommersiell verksamhet är helt rimligt — här har Fredrik Bonde missförstått min inställning. Fast den reformen är ju ännu inte förverkligad.1
1 Fredrik Bonde kritiserar (s. 208 ff) att jag i sammanhanget inte berört HD:s domar i NJA 2008 s. 510 I–III, de s.k. mastfallen, som han finner djupt upprörande.
Emellertid har jag reagerat framför allt mot tre drag hos lagreformen, vilka knappast går att försvara genom en hänvisning till samhällsutvecklingen. Den höjer ersättningen generellt också där inte fastigheten kan antas ha något individuellt värde för fastighetsägaren, bl.a. utan hänsyn till konsekvenserna för markpriserna. Samma påslag skall vidare tillämpas också när markägaren får behålla sin fastighet men hindras att förfoga över den till skada för miljön — en regel som för övrigt stämmer illa med den principiella skillnad grundlagen idag gör mellan ersättningen vid expropriation och vid rådighetsinskränkningar.2 Markägaren gör alltså en ekonomisk vinst exempelvis på ett avverkningsförbud.3 — Slutligen, och inte minst, gäller kritiken att lagstiftningen beslutats utan hänsyn till ersättningssystemet i stort. Reglerna avlägsnar sig från traditionella principer, och dessutom från den ordning som förekommer bl.a. i våra nordiska grannländer. Man kan väl inte begära att en intresseorganisation som LRF närmare grubblar över rättstekniska och systematiska problem när den äntligen lyckas få till stånd en reform; men däremot kan man begära av lagstiftaren att reformen är väl genomtänkt också från sådana synpunkter. Som utvecklats i min tidigare artikel är sammanhanget med andra ersättningsregler dåligt, inte minst i närliggande skadeståndsfall. Tillämpningen av påslaget vid olika ingrepp enligt 31 kap. miljöbalken är svår att förstå — hänvisningen till expropriationslagen visar sig medföra ständiga bekymmer för den som försöker kommentera bestämmelserna. Lika osäker blir man beträffande påslagets användning vid ingrepp enligt andra lagar. Följdändringarna verkar ofta slumpmässiga.4 Fredrik Bonde har noterat att jag på flera ställen kritiserat den avgörande vikt lagstiftaren fäst vid markäganderätten; mitt synsätt anses tydligen inte vara i takt med tiden. Enligt min mening bör man vid en sådan här lagreform inte låta en enda rättspolitisk synpunkt dominera. Det är nödvändigt att väga olika allmänna och enskilda intressen mot varandra. Den traditionen finns inga skäl att avvika från, även om värderingarna i samhället skulle ha förändrats. — En annan sak är att man kan känna åtskillig sympati inte bara för Fredrik Bondes an-
Men som han själv påpekar hör problematiken i de fallen till nästa etapp i lagstiftningsarbetet — inte till den reform vi nu diskuterar. 2Se 2 kap. 15 § regeringsformen i dess nya lydelse. Jfr Thomas Bull & Fredrik Sterzel, Regeringsformen. En kommentar (2010) s. 90 f. 3 Fredrik Bonde tycks mena att den förhöjda ersättningen i sådana fall skulle kompensera för ett naturvårdsarbete (s. 207), vilket inte är alldeles lätt att förstå. 4 På en punkt som jag tidigare förbisett kan reformen få en intressant konsekvens. Om samernas renskötselrätt upphävs skall nu ersättning med ett påslag på 25 % utgå med stöd av 29 § rennäringslagen. Men detsamma bör rimligen gälla också när en fastighetsägare vidtar sådan åtgärd med mark inom samernas åretruntmarker som avses i 30 § samma lag; att döma av rennäringslagens motiv skall ersättning utgå vid denna ”privata” expropriation även när åtgärden inte medfört avsevärd olägenhet, fast man inte velat ange detta i lagtexten (prop. 1992/93:32 s. 98 och 107 f). Jag vet inte om den tillämpningen av påslaget är lika tilltalande för Fredrik Bondes uppdragsgivare.
strängningar att försvara den reform han länge arbetat för utan också för hans uppdragsgivare i LRF; mindre jord- och skogsbrukare har ju inte sällan behandlats omilt av tidigare regeringar. Det har säkert varit dags att på ena eller andra sättet förbättra deras ställning. Men det borde inte ha skett genom en hastigt hopkommen, ensidig och delvis inkonsekvent lagstiftning.