Kommentarer till debattartikel om minnespsykologiska teorier

 

 

Av professor SVEN Å CHRISTIANSON

Med anledning av Svensk Juristtidnings publicering av Rickard L. Sjöbergs debattartikel ”Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende" i SvJT 2011 s. 170, blev jag tillfrågad av redaktionen om att bemöta sakinnehållet. Sjöberg har visat ett stort engagemang i min vetenskapliga produktion och i mig som person. Bara under det senaste året har Sjöberg publicerat inlägg med liknande tendens i Folkvett och i diverse andra forum, bland annat har han låtit spela in sina föredrag som bland annat har handlat om mig och som sedan lagts ut på Youtube. I enlighet med professor Lennart Sjöbergs artikel i JT 1998–99 s. 504 (se även de bådas artiklar i Folkvett) fortsätter Rickard L. Sjöberg att föra samma resonemang om begreppet ”bortträngning”. Diskussionen är, nu som då, förvirrad och det är svårt att förstå vad som menas med Sjöbergs formulering

 

”Slutsatsen blir att vetenskapliga studier som definitivt bevisar eller motbevisar existensen av bortträngning sannolikt aldrig kommer att kunna genomföras”.

 

Det som gäller för så kallad bortträngning (eller ”förträngning” i folkmun) av emotionellt negativa händelser är att detta är något mycket ovanligt, och ett fenomen som kan förklaras på alternativa sätt utifrån modern minnespsykologisk teori. Både min egen och andras forskning visar att trauma och stark negativ stress underlättar, snarare än försvårar för minnet. Sedan är det en helt annan sak vad barn och vuxna väljer att avslöja och rapportera om, samt de situationer där en del barn tar till medvetna strategier för att mentalt hantera upprepade övergrepp, vilket i förlängningen kan bidra till effekter av fragmenterade minnen (en problematik som Sjöberg tyvärr förväxlar). I flera vetenskapliga artiklar från 20051, 20072 och 20093 där vi ingående studerat barn som utsatts för dokumenterade sexuella handlingar,

 

1 Leander, L., Granhag, P.A., & Christianson. S.Å. (2005). Children exposed to obscene phone calls: What they remember and tell. Child Abuse and Neglect, 29, s. 871–888. 2 Leander, L., Christianson, S.Å., & Granhag, P.A. (2007). Children's memories and reports: A sexual abuse case study. Psychiatry, Psychology and Law, 14, s. 120– 129. 3 Leander, L., Granhag, P.A. & Christianson, S.Å. (2009). Children's reports of a verbal sexual abuse: Effects of police officers' interviewing style. Psychiatry, Psychology and Law, 16, s. 340–354.

konkluderas att barnens fragmenterade och detaljfattiga utsagor snarare beror på en ovilja att berätta än på svårigheter att minnas. Är yngre barn mindre påverkbara än äldre barn? — Ett logiskt, och till synes självklart, svar borde vara ”Nej”. Det är polemiskt och dramaturgiskt tacksamt att använda sig av en enstaka mening, tagen ur sitt sammanhang och göra ett slags poäng av detta. Problematiken kring barns påverkbarhet är dock betydligt mer komplex än vad som kan rymmas i en enkel formulering. Allmänt och övergripande visar forskningen det som jag har beskrivit i Handbok i rättspsykologi (2008) att ”små barn (3–4 åringar) är mer påverkbara jämfört med äldre barn (7–8 åringar)”4, vilket är viktigt att beakta i en intervjusituation och när det handlar om riskerna med att använda ledande och suggestiva frågor. Men samtidigt finns det situationer då exempelvis en åttaåring kan vara mer påverkbar än en fyraåring. Äldre barn har ofta mer stereotyp kunskap än yngre barn, dvs. kunskap om hur det generellt brukar gå till vid olika typer av händelser (det klassiska exemplet brukar vara restaurang- eller tandläkarbesöket). När någon, till exempel ett barn i 8-årsåldern, sedan blir ombedd att återberätta minnen från en händelse finns en tendens att berätta om hur det brukar gå till enligt den stereotypa uppfattningen och inte om den specifika händelsen. Denna stereotypa kunskap bidrar till att ett äldre barn kan vara mer påverkbart än ett yngre barn om andra personer föreslår något i enlighet med den stereotypa kunskapen. Vidare kan äldre barn ha mer kunskap om auktoritära personer (t.ex. vad det innebär att vara polis eller läkare) och därigenom vara mer påverkbara i sådana situationer än yngre barn. Barns påverkbarhet är således en komplex problematik och måste förstås utifrån situation och individ.
    Ett av alla de citat från mig som Sjöberg har samlat på sig berör gärningsmäns minnen och är hämtat från boken Rättspsykologi från 1996, där jag skriver ”…morden ses som berättelser, där gärningsmannen återgestaltar…”. Fenomenet att gärningsmän med seriemördarbeteende iscensätter inre scenarier i yttervärlden vidareutvecklar jag i boken I huvudet på en seriemördare och är något som bekräftats i flera olika sammanhang. Det man ser är att känslor, tankar och minnen hos dessa gärningsmän fryses inne, men träder fram i speciella situationer och då i dess ursprungliga, obearbetade och våldsamma form. Dessa individer kan inte härbärgera sina känslor och minnen, de kan inte bära sitt lidande eftersom jaget saknar strategier för att hantera det inre dramat. Lösningen blir att det inre scenariot iscensätts i yttervärlden. Det inre dramat tar en genväg förbi både tanke och känsla över till utagerandet.5 Det finns en omfattande litteratur som anknyter till detta resonemang och om gärningsmäns minnen av den egna bakgrunden och egna brottshandlingar, bland annat

 

4 Granhag, P.-A., & Christianson, S.Å. (Eds.) (2008). Handbok i rättspsykologi.
Stockholm: Liber, s. 294. 5 Christianson, S.Å. (2010). I huvudet på en seriemördare. Stockholm: Norstedts.

att seriebrottslingar har mycket goda minnen av sina brott, dvs. raka motsatsen till bortträngning.6 Sjöberg motiverar sitt bidrag i SvJT med att hans artikel ska ”illustrera betydelsen av att jurister även vinnlägger sig om att med kritiskt sinnelag hantera och värdera sakkunnigbedömningar från forskare”. Jag är övertygad om att en ansenlig del av rättsväsendets aktörer (advokater, åklagare och domare) utför sina uppgifter med ett kritiskt tänkande och att de, till skillnad från Sjöberg, är medvetna om det kontroversiella med bortträngningsbegreppet, inte minst genom alla de utbildningar jag själv medverkat i och senare tids forskning om barn, trauma och övergrepp (för egna publikationer på detta område hänvisas till http://www2.psychology.su.se/staff/scn/). För de jurister som söker ytterligare kunskap om psykologi i domstolen hänvisas till den kommande boken Psykologi och bevisvärdering: Myter om trovärdighet och tillförlitlighet (Norstedts Juridik), där jag tillsammans med Marika Ehrenkrona presenterar aktuell forskning och en modell för en konstruktiv och rättssäker användning av vetenskaplig psykologi inom rättsväsendet.

 

6 Christianson, S.Å. (Ed.) (2007). Offenders’ memories of violent crimes. Chichester: John Wiley & Sons, Ltd.