Avgöranden från EU-domstolen — andra halvåret 2010

 

 

Av IDA OTKEN ERIKSSON, MARTIN MÖRK ochULF ÖBERG ∗

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EU-domstolen har meddelat under andra halvåret 2010.1

Fördraget om Europeiska unionen i dess lydelse efter Lissabonfördraget förkortas FEU och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt förkortas FEUF. Den tidigare numreringen enligt EU- eller EG-fördraget anges inom parantes första gången som en artikel i ett av dessa fördrag nämns.

 

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 8 juli 2010 i de förenade målen C‑447/08 och C‑448/08, Sjöberg och Gerdin. Svenska förbudet mot främjande av spel som anordnas i andra medlemsstater.
2. Dom av den 15 juli 2010 i mål C-271/08, kommissionen mot Tyskland. Fråga om tjänstepensionsförsäkring för kommunalt anställda som ingås i enlighet med kollektivavtal omfattas av reglerna om offentlig upphandling.
3. Dom av den 12 oktober 2010 i mål C-499/08, Andersen. Åldersdiskriminering — Avgångsvederlag betalas inte till arbetstagare som uppfyller villkoren för att få ålderspension.
4. Dom av den 9 november 2010 i mål C-540/08, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag. Otillbörliga affärsmetoder — Nationell lagstiftning om ett principiellt förbud mot affärsmetoder som innebär att konsumenter erbjuds en premie under förutsättning att de köper varor eller tjänster.
5. Dom av den 7 december 2010 i de förenade målen C‑585/08 och C‑144/09, Pammer. Domstols behörighet vid konsumenttvister — begreppet verksamhet ”riktad till” den medlemsstat där konsumenten har hemvist — webbplats.
6. Dom av den 7 december 2010 i mål C-439/08, Vlaamse federatie van verenigingen van Brood- en Banketbakkers, Ijsbereiders en Chocoladebewerkers (VEBIC). Tolkning av förordning (EG) nr

 

∗ Författarna arbetar på Advokatfirman Öberg & Associés. Ulf Öberg är advokat, Ida Otken Eriksson är EU-advokat (medlem av det danska advokatsamfundet och registrerad vid Sveriges advokatsamfund) och Martin Mörk är jur. kand. och MJur (Oxf). 1Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff., 2005 s. 291 ff., 2005 s. 973 ff., 2006 s. 273 ff., 2006 s. 724 ff., 2007 s. 367 ff., 2007 s. 735 ff., 2008 s. 184 ff., 2008 s. 795 ff., 2009 s. 585 ff., 2010 s. 259 ff. samt 2010 s. 858 ff. Referaten avser månaderna juli till och med december 2010.

1/2003 — Nationella konkurrensmyndigheters deltagande i rättsliga förfaranden.
7. Dom av den 2 september 2010 i mål C-290/07 P, kommissionen mot Scott. Statligt stöd — förmånligt pris för köp av mark — omfattningen av domstolsprövningen.
8. Dom av den 14 september 2010 i mål C-550/07 P, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen. Fråga om korrespondens med advokat som jobbar som bolagsjurist omfattas av sekretesskydd.
9. Dom av den 9 november 2010 i de förenade målen C-92/09 och C‑93/09, Volker und Markus Schecke m.fl. Skydd för enskilda med avseende på behandling av personuppgifter — offentliggörande av uppgifter om mottagare av jordbruksstöd.
10. Dom av den 21 september 2010 i de förenade målen C-514/07 P, C-528/07 P och C-532/07 P, Sverige m.fl. mot Association de la presse internationale ASBL (API) och kommissionen. Allmänhetens tillgång till kommissionens inlagor i mål vid domstolen och tribunalen.
11. Dom av den 18 november 2010 i mål C-322/09 P, NDSHT Nya Destination Stockholm Hotell & Teaterpaket. Fråga om talan kan väckas mot kommissionens kvalificering av åtgärder som befintligt stöd.
12. Dom av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB Deutsche Energiehandels- und Beratungsgesellschaft. Tolkning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Fråga om effektivt domstolsskydd och rättshjälp.

 

1. Dom av den 8 juli 2010 i de förenade målen C‑447/08 och C‑448/08, Sjöberg och Gerdin
EU-domstolen slår i denna dom fast att förbudet i 38 § lotterilagen (1994:1000) mot att yrkesmässigt eller i förvärvssyfte främja deltagande i ett utom landet anordnat lotteri (det s.k. främjandeförbudet) inte står i strid med friheten att tillhandahålla tjänster. Däremot får den som i strid med förbudet främjar deltagande i ett i en annan medlemsstat anordnat lotteri inte riskera strängare påföljder än den som främjar spel som anordnas utan tillstånd i Sverige.
    Det svenska spelmonopolet har länge varit ifrågasatt mot bakgrund av de EU-rättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster och etableringsfrihet.2 Frågan om främjandeförbudet aktualiserades med anledning av ett brottmål mot de tidigare ansvariga utgivarna för Expressen och Aftonbladet Otto Sjöberg och Anders Gerdin som åtalats för att i strid med främjandeförbudet ha publicerat annonser för utländska spelbolag. År 2008 beslutade Svea hovrätt att ställa ett antal tolkningsfrågor till EU-domstolen angående främjandeförbudets förenlighet med EU-rätten.

 

2 Se t.ex. SOU 2006:11 Spel i en föränderlig värld, RÅ 2004 ref 95 ”Wermdö Krog” samt SOU 2008:124 En framtida spelreglering.

I sin prövning hänvisade EU-domstolen till sin numera välutvecklade rättspraxis på området och konstaterade att medlemsstaterna är fria att fastställa målsättningarna för sin politik i fråga om hasardspel och vid behov exakt fastställa den eftersträvade skyddsnivån.3 De inskränkningar som föreskrivs skall dock uppfylla de krav på proportionalitet som följer av domstolens praxis. Mot bakgrund av vad Svea hovrätt hade uppgett i samband med att frågorna hänsköts, konstaterade EU-domstolen att uteslutandet av privata vinstintressen från hasardspelsbranschen är en grundläggande princip i den svenska lagstiftningen på området. EU-domstolen noterade att de utländska spelbolag som låtit införa de aktuella annonserna drevs i vinstsyfte och att de således aldrig skulle kunna meddelas tillstånd att anordna hasardspel enligt den svenska lagstiftningen. Mot denna bakgrund fann domstolen att främjandeförbudet svarade mot målet att utesluta privata vinstintressen från hasardspelsbranschen och att förbudet kunde anses nödvändigt för att uppnå detta mål.
    Svea hovrätt ställde även en tolkningsfråga till EU-domstolen om de påföljder som föreskrivs för främjande av hasardspel anordnade i en annan medlemsstat, respektive främjande av spel som anordnas utan tillstånd i Sverige. Bakgrunden till frågan var att 54 § andra stycket lotterilagen föreskriver straff för främjande av hasardspel anordnade i en annan medlemsstat, medan 52 § lotterilagen endast föreskriver vite för främjande av spel utan tillstånd i Sverige. Regeringen anförde dock inför EU-domstolen att den som främjar deltagande i hasardspel i Sverige anordnade utan tillstånd riskerar påföljder i enlighet med 23 kap. 4 § brottsbalken, antingen för medverkan till dobbleri jämlikt 16 kap. 14 § brottsbalken eller för medverkan till brott mot förbudet att olovligen anordna lotterier i 54 § första stycket lotterilagen. Regeringen framhöll att de påföljder som således kan utdömas är likvärdiga med de påföljder som utdöms enligt 54 § andra stycket lotterilagen.
    EU-domstolen konstaterade att det ankommer på de nationella domstolarna att tolka nationella bestämmelser. Det är således Svea hovrätt som ska undersöka huruvida de två överträdelserna i fråga, trots att de faller under olika bestämmelser, ändå behandlas på ett likvärdigt sätt. Domstolen tillade att det vid denna kontroll ska prövas huruvida de behöriga myndigheterna i praktiken beivrar båda överträdelserna med samma omsorg och huruvida likvärdiga påföljder påförs. Domstolen uttalade att om det skulle visa sig att påföljderna för att främja hasardspel som anordnas utan tillstånd i Sverige är mindre stränga än de påföljder som föreskrivs i 54 § andra stycket lotterilagen, kan bestämmelsen inte göras gällande mot de åtalade personerna.

 

3 Se senast dom av den 8 september 2009 i mål C-42/07, Liga Portuguesa de Futebol profissional och Bwin International, REG 2009, s. I–7633, punkt 59 och där angiven rättspraxis, SvJT 2010, s. 264 ff.

Domstolen torde därmed ha satt punkt för den utdragna diskussionen om främjandeförbudets förenlighet med EU-rätten genom att själv ta ställning i proportionalitetsfrågan. Därmed har Spelutredningens slutsats, att lotterilagens uppbyggnad som förbudslagstiftning med ensamrätter för ideella föreningar, ATG och Svenska Spel i sig står i överensstämmelse med EU-rätten,4 implicit bekräftats av EUdomstolen. Den rättspolitiska diskussionen om behovet av omreglering av den svenska spelmarknaden får därför framdeles föras med öppet visir. Det kan bl.a. ifrågasättas om Postkodlotteriets tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige är förenlig med den grundläggande principen om att utesluta privata vinstintressen från hasardspelsbranschen.
    EU-domstolen har i övrigt i ett antal domar rörande andra medlemsstaters spellagstiftningar gjort en rad intressanta uttalanden med oklar bäring på svenska förhållanden. Domstolen har bl.a. förklarat att den reklam som innehavaren av ett statligt monopol eventuellt gör för sitt utbud måste vara måttfull och i synnerhet inte uppmuntra konsumenternas naturliga benägenhet att ”roas av” spel. Monopolinnehavaren får inte heller banalisera spelandet eller ge det en positiv image genom att hänvisa till att spelintäkterna går till verksamhet av allmänintresse eller genom att förstärka spelens dragningskraft med anslående reklambudskap där stora spelvinster förespeglas. Enligt domstolen uppfyller ett regionalt statligt spelmonopol vidare inte de EU-rättsliga kraven när privata aktörer med tillstånd får erbjuda andra typer av hasardspel som medför större risker för spelberoende än de spel som omfattas av monopolet och de behöriga myndigheterna därtill driver en politik för att utöka spelutbudet.5 Domstolen har också uttalat att de relevanta artiklarna i FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken endast aktörer med säte på medlemsstatens territorium får anordna hasardspel i kasinon.6 I samma mål konstaterade domstolen dessutom att artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF (tidigare artiklarna 43 EG och 49 EG) samt principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet utgör hinder för att samtliga tillstånd att anordna kasinospel på en medlemsstats territorium beviljas utan något anbudsförfarande.7 2. Dom av den 15 juli 2010 i mål C-271/08, kommissionen mot Tyskland
I detta avgörande klargjorde EU-domstolen förhållandet mellan, å ena sidan, arbetsmarknadens parters förhandlingsfrihet och kollektivavtalsfrihet, och, å andra sidan, EU:s upphandlingsdirektiv.

 

4 SOU 2008:124, s. 142. 5 Dom av den 8 september 2010 i mål C-46/08, Carmen Media Group, REU 2010, s. I–0000. 6 Dom av den 9 september 2010 i mål C-64/08 Engelmann, REU 2010, s. I–0000. 7 De förenade målen C‑316/07, C‑358/07-C‑360/07, C‑409/07 och C‑410/07, Markus Stoß, REU 2010, s. I–0000.

Bakgrunden till att kommissionen väckte denna fördragsbrottstalan mot Tyskland var att ett flertal större tyska städer hade ingått ramavtal om tjänstepensionsförsäkring för sina anställda (möjlighet för löneväxling). Avtal hade slutits direkt med i kollektivavtal utvalda leverantörer av pensionstjänster, utan föregående upphandlingsförfarande.
    Eftersom den påstådda överträdelsen av upphandlingsdirektiven grundade sig på kollektivavtalsrättsliga förpliktelser, uppkom frågan om det förelåg en konflikt mellan de i EU-fördragen skyddade grundläggande ekonomiska friheterna och rätten till kollektiva förhandlingar samt rätten till kollektivavtalsfrihet.
    Med stöd av sin tidigare praxis i Viking Line8 och Laval-målen,9 konstaterade domstolen lakoniskt att den grundläggande rättigheten till kollektiva förhandlingar måste utövas i samklang med de krav som följer av de i FEUF skyddade friheterna och i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen. Själva utövandet av arbetsmarknadens parters förhandlingsfrihet kan enligt domstolen inte i sig anses medföra någon inskränkning i EU:s upphandlingsdirektiv. Enligt domstolen påverkar inte valet av leverantörer av pensionstjänster själva kärnan i rätten till kollektiva förhandlingar. Det faktum att kontrakten i fråga har tilldelats genom tillämpning av ett kollektivavtal medförde därför inte att de kunde anses vara undantagna från upphandlingsdirektivens tillämpningsområde.
    Domstolen konstaterade dock att det är möjligt att inom ramen för ett upphandlingsförfarande säkerställa att arbetstagare eller deras representanter deltar i beslutet att välja ut den institution eller de institutioner som ska genomföra en löneväxling. Domstolen pekade särskilt på att en kommunal arbetsgivare i anbudsinfordran kan ange vilka villkor som gäller för anbudsgivarna för att hindra eller begränsa att arbetstagare som är intresserade av löneväxling väljs ut efter medicinska kriterier. Enligt domstolen utesluter inte heller upphandlingsreglerna att man behåller en solidaritetsaspekt i det upphandlade försäkringsavtalet.
    Den refererade domen utgör den femte i raden i vilken arbetsmarknadens parters förhandlingsfrihet och rätten att vidta kollektiva stridsåtgärder begränsas av de i EU-fördragen skyddade grundläggande ekonomiska friheterna.
    En fråga är om utgången i det refererade målet kan begränsas till offentliga arbetsgivare på vilka upphandlingsreglerna är tillämpliga, eller om domstolens resonemang om FEUF:s tillämplighet även kan spilla över till kollektivavtalslösningar mellan arbetsmarknadens parter inom den privata sektorn. Det kan inte heller uteslutas att domstolen kan komma till en annan bedömning vad gäller i kollektivavtal

 

8 Dom av den 11 december 2007 i mål C‑438/05, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union, kallad Viking Line, REG 2007, s. I‑10779, SvJT 2008 s. 195 f. 9 Dom av den 18 december 2007 i mål C‑341/05, Laval un Partneri, REG 2007, s. I‑11767, SvJT 2008 s. 197 ff.

tilldelade exklusiva rättigheter till partsägda leverantörer av pensionstjänster,10 eller i fråga om partsägda leverantörer av pensionstjänster för s.k. icke-väljare.

 

3. Dom av den 12 oktober 2010 i mål C-499/08, Andersen
EU-domstolen fortsätter att i hög takt meddela domar på åldersdiskrimineringens område. Bland de avgörandena som kommit under senare delen av år 2010 torde mål C-499/08, Andersen vara det som är av störst intresse för en svensk publik. Domen innebär nämligen ett klargörande såväl av definitionen av direkt diskriminering som av möjligheten för lagstiftaren att mot bakgrund av direktiv 2000/78/EG (likabehandlingsdirektivet)11 rättfärdiga en direkt diskriminerande regel med hänvisning till socialpolitiska mål av allmänintresse.
    Dansk lagstiftning föreskrev en rätt till avgångsvederlag i tre skilda nivåer för tjänstemän som vid uppsägningstillfället hade varit anställda i minst 12, 15 eller 18 år hos sin arbetsgivare. Avgångsvederlaget kunde emellertid inte göras gällande av tjänstemän som hade rätt till pension från arbetsgivaren om anslutningen till den aktuella pensionsförsäkringen hade skett före 50 års ålder. Ole Andersen hade varit anställd som tjänsteman i 27 år hos samme arbetsgivare när han sades upp vid 63 års ålder. I samband därmed begärde han avgångsvederlag. Arbetsgivaren bestred kravet med hänvisning till att Ole Andersen hade rätt till pension från arbetsgivaren enligt gällande kollektivavtal som föreskrev att en sådan rätt inträdde när arbetstagaren fyllde 60 år. Andersens fackförening överklagade beslutet till Vestre Landsret och anförde att den danska lagstiftningen, i kombination med den i kollektivavtalet fastlagda 60-årsgränsen, utgjorde åldersdiskriminering i strid med likabehandlingsdirektivet. Vestre Landsret beslutade att fråga EU-domstolen huruvida det fanns fog för vad fackföringen hade anfört.
    EU-domstolen konstaterade att rätten till pension från arbetsgivaren styrdes av kollektivavtalet och den däri fastställda minimiåldern 60 år. Kriteriet ”rätt till pension från arbetsgivaren” var således ”oupplösligt förenat” med arbetstagarnas ålder. Mot denna bakgrund fann domstolen att den danska lagstiftningen innefattade direkt diskriminering på grund av ålder.
    EU-domstolen prövade därefter om den diskriminerande lagstiftningen kunde undantas med stöd av artikel 6.1 i likabehandlingsdirektivet. Den danska regeringen anförde inför domstolen bl.a. att rätten till avgångsvederlag syftade till att skydda arbetstagare med många tjänsteår i företaget och att underlätta deras övergång till annan sysselsättning. Den i målet aktuella begränsningsregeln byggde enligt den danska regeringen på tanken att arbetstagare generellt sett läm-

 

10 Jfr dom av den 3 mars 2011 i mål C‑437/09, AG2R Prévoyance, REU 2011, s. I0000. 11 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, s. 16).

nar arbetsmarknaden när de uppfyller villkoren för att få pension från arbetsgivaren. Begränsningen var därför nödvändig för att tillse att avgångsvederlaget tillkom de personer det var avsett för, dvs. personer som ämnade att fortsätta att arbeta. Vidare förhindrade begränsningen att arbetsgivare skulle behöva betala både pension och avgångsvederlag till uppsagda arbetstagare.
    EU-domstolen erkände dessa syften som legitima, men underkände den valda lösningen som oproportionerlig. Domstolen fäste sig här särskilt vid att lagstiftningen ”likställde personer som rent faktiskt kommer att uppbära pension från sin arbetsgivare med personer som uppfyller villkoren för att erhålla sådan pension”. Därigenom uteslöts en hel kategori äldre pensionsberättigade arbetstagare från rätten till det avgångsvederlag som stod andra till buds, och som syftade till att hjälpa dem att finna ett nytt arbete. Detta ansåg domstolen utgöra ett orimligt ingrepp i de pensionsberättigade arbetstagarnas intressen och bestämmelsen kunde därför inte rättfärdigas. Domen klargör att en hänvisning till ett till synes neutralt kriterium (rätt till pension) likväl ska bedömas som direkt diskriminerande om uppfyllandet av kriteriet i sin tur fordrar att ett ålderskriterium uppfylls (rätt till pension föreligger först vid 60 års ålder). Därtill underkänner domstolen möjligheten att på ett schablonartat vis utgå från att den som har rätt till pension från arbetsgivaren — vilket i Sverige motsvaras av tjänstepension — inte skulle ha ett lika starkt intresse av att kvarbli på arbetsmarknaden som yngre personer utan någon sådan rätt.

 

4. Dom av den 9 november 2010 i mål C-540/08, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag
I detta avgörande klargör EU-domstolen omfattningen av det område som har harmoniserats av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder.12 Avgörandet är av generellt intresse för bedömningen av eventuell kvarstående nationell lagstiftningskompetens när ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv har antagits. Dagstidningen Österreich anordnade år 2007 en omröstning bland sina läsare om vem som skulle utses till ”årets fotbollsspelare”. Deltagarna i omröstningen hade chans att vinna en middag med den framröstade fotbollsspelaren. Det konkurrerande tidningsföretaget Mediaprint väckte en förbudstalan mot det bolag som publicerade Österreich. Som grund för sin talan anförde Mediaprint att vinstchansen i fråga kunde uppmuntra till köp av tidningen, och därför utgjorde en otillåten premie i den mening som avsågs i den österrikiska lagen om

 

12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, s. 22).

illojal konkurrens. Lagstiftningen i fråga förbjöd uttryckligen näringsidkare att i konkurrenssyfte jämte trycksaker erbjuda, utlysa eller bevilja vederlagsfria förmåner (premier).
    Efter att de lägre instanserna nått skilda slut beträffande tillåtligheten av Österreichs försäljningsmetod, överklagades målet till Oberster Gerichtshof som fann att målet inte kunde avgöras utan en tolkning av direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Oberster Gerichtshof hänsköt därför två frågor rörande direktivets tillämpningsområde och materiella innebörd till EU-domstolen. Den första frågan var om direktivet utgjorde hinder för ett allmänt förbud mot försäljning förenad med premier när, som Oberster Gerichtshof påtalade, lagstiftningen inte enbart hade till syfte att skydda konsumenter, utan även avsåg att skydda svagare konkurrenter och upprätthålla mångfalden i medierna. Den andra frågan var om en möjlighet att delta i en pristävling, som är knuten till köpet av en tidning, ska betraktas som en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i direktivet, när möjligheten att delta i pristävlingen utgör den avgörande anledningen till att köpa tidningen — åtminstone för en del av omsättningskretsen.
    I frågan om direktivet utgjorde hinder för det österrikiska förbudet anförde Österrikes regering, till skillnad från Oberster Gerichtshof, att regleringen enbart syftade till att upprätthålla mediemångfalden i Österrike och att den därför inte omfattades av direktivet. EUdomstolen konstaterade emellertid att direktivet innebär en fullständig harmonisering, och att medlemsstaterna därför är förhindrade att behålla eller införa bestämmelser som har till syfte eller resultat att kvalificera affärsmetoder som otillbörliga utöver vad som föreskrivs av direktivet. Eftersom det österrikiska förbudet kvalificerade den aktuella affärsmetoden som otillbörlig, omfattades det av direktivets tilllämpningsområde.
    Det ankom sedan på EU-domstolen att avgöra i vad mån direktivet utgjorde ett hinder för förbudet. I denna del erinrade EU-domstolen om att direktivet innehåller en uttömmande förteckning över 31 affärsmetoder som per se är otillåtna. En affärsmetod som inte finns uppräknad bland dessa ska anses som otillbörlig endast om den befinns strida mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av genomsnittskonsumentens ekonomiska beteende. Det österrikiska förbudet innebar ett allmänt förbud mot en åtgärd som inte fanns uppräknad bland de 31 och var därför mer restriktivt än vad direktivet medgav. Eftersom direktivet var ett fullharmoniseringsdirektiv var förbudet därmed otillåtet.
    Vad gällde frågan om tillhandahållandet av vinstpremien kunde anses som en otillbörlig affärsmetod i direktivets mening, gjorde EUdomstolen inte någon fullständig prövning. EU-domstolen framhöll dock att enbart den omständighet att möjligheten att delta i pristävlingen för en del av omsättningskretsen utgjorde ”den avgörande an-

ledningen” att köpa tidningen, inte var tillräcklig för att konstatera att affärsmetoden var otillbörlig. Därtill krävdes att metoden i fråga skulle befinnas strida mot god yrkessed i den mening som avses i direktivet.
    Domen är framförallt intressant i ljuset av den diskussion som förs om de begränsningar i politiskt handlingsutrymme för medlemsstaterna som antagandet av ett fullharmoniseringsdirektiv innebär. Efter domen finns det ytterligare stöd för antagandet att det område som harmoniserats av ett fullharmoniseringsdirektiv, kommer att ges en vid definition av EU-domstolen. I detta mål fanns inte några större tvivel om att även konsumentskydd figurerade som skäl till det österrikiska förbudet, och att det handlade om att komma till rätta med ett marknadsbeteende som ansågs vara otillbörligt. Mot bakgrund av att skrivningarna om en EU-rättsakts ”syfte eller resultat” framstår som kategoriska till sin natur, kan medlemsstaterna i rådet emellertid framöver ha anledning att vinnlägga sig om att klargöra vad ett fullharmoniseringsdirektiv inte ska omfatta. En sådan ”negativ” lagstiftningsteknik är förstås olycklig, men kan vara nödvändig på vissa områden när ett fullharmoniseringsdirektiv annars riskerar att kollidera med central nationell lagstiftning eller värderingar som en medlemsstat anser vara grundläggande.

 

5. Dom av den 7 december 2010 i de förenade målen C-585/08 och C-144/09, Pammer
I denna sedan länge emotsedda dom klargör EU-domstolen vad som krävs för att en näringsidkare som marknadsför sina tjänster via internet ska anses rikta sin verksamhet till andra medlemsstater i den mening som avses i artikel 15.1 c i Bryssel I-förordningen.13 Bryssel I-förordningens artikel 15.1 c stadgar de närmare förutsättningarna för att en konsument ska ha rätt att väcka talan mot sin avtalspart i konsumentens hemforum även i andra konsumenttvister än sådana som rör köp av varor eller kreditavtal. Bestämmelsen uppställer som rekvisit att avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
    Rekvisitet ”på något sätt” är medvetet vagare formulerat än i motsvarande regel i Brysselkonventionen14 (artikel 13 första stycket c) för att kunna omfatta även andra förfaranden än riktade anbud i klassisk mening och annonsering. En oklarhet i sammanhanget har länge varit om det krävs någon form av avsikt från näringsidkarens sida att

 

13 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, s. 1). 14 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

rikta sig till andra medlemsstater. Frågan uppkommer naturligt i samband med de möjligheter som internet ger näringsidkare att nå kunder i andra medlemsstater utan några aktiva marknadsföringsinsatser. Genom två mål som hänskjutits av österrikiska Oberster Gerichtshof har EU-domstolen beretts tillfälle att uttala sig om ”riktningsrekvisitets” innebörd i detta avseende.
    Det ena målet rörde en i Österrike bosatt person, Peter Pammer, som bokade en resa till Östasien med ett tyskt reseförmedlingsbolag via bolagets hemsida. Peter Pammer var missnöjd med resan och väckte talan mot bolaget i Österrike. Bolaget gjorde en foruminvändning bl.a. med hänvisning till att bolaget inte riktat sig till Österrike. Det andra målet rörde det omvända förhållandet. En i Tyskland bosatt person, Oliver Heller, bokade hotellnätter på Hotel Alpenhof i Österrike som han fått kännedom om via hotellets hemsida. Bokningen skedde genom en e-postadress som stod att finna på hemsidan. När Oliver Heller — efter att ha tillbringat en vecka på hotellet — gav sig av utan att betala, väckte hotellet talan mot honom i österrikisk domstol. Oliver Heller gjorde en foruminvändning om att talan mot honom rätteligen skulle ha väckts vid hans hemvistforum i Tyskland. I båda målen aktualiserades frågeställningen om näringsidkarna i fråga, genom sina respektive hemsidor, kunde sägas ha riktat sig till konsumenter i andra medlemsstater — dvs. om regeln i artikel 15.1 c Bryssel I-förordningen var tillämplig.
    EU-domstolen fann inledningsvis, genom en för domstolen ovanligt noggrann subjektiv teleologisk tolkning, att blotta omständigheten att en webbplats tekniskt sett var tillgänglig i andra medlemsstater än näringsidkarens etableringsstat, inte kunde vara tillräcklig för att den särskilda forumregeln skulle vara tillämplig. Näringsidkaren måste enligt domstolen ”ha visat en vilja att upprätta kommersiella förbindelser med konsumenterna i en eller flera andra medlemsstater, inklusive den där den aktuella konsumenten har hemvist.” Som exempel på omständigheter som kan utgöra ett tydligt uttryck för att en sådan vilja föreligger nämner domstolen att näringsidkaren har betalat för sökoptimering som underlättar för konsumenter i andra medlemsstater att hitta till näringsidkarens webbplats. Att näringsidkaren på sin webbplats nämner andra medlemsstater där tjänsterna eller varorna tillhandahålls är förstås också ett tydligt uttryck.
    Enligt domstolen kan emellertid även andra omständigheter, eventuellt sammantagna, visa att verksamheten är riktad till konsumentens medlemsstat. Domstolen nämner här en rad omständigheter som kan indikera en sådan internationell dimension, t.ex. att verksamheten är internationell till sin art, att telefonnummer anges med landsnummer, att en annan toppdomän används än den som avser den medlemsstat där näringsidkaren är etablerad, att vägbeskrivningar från en eller flera andra medlemsstater till den plats där tjänsten ska tillhandahållas lämnas, samt att det nämns att näringsidkaren har en inter-

nationell kundkrets bestående av kunder med hemvist i olika medlemsstater. Vidare kan möjligheten för konsumenter att använda ett annat språk eller betala i en annan valuta än det språk/den valuta som gäller i näringsidkarens hemstat enligt domstolen utgöra ”ett indicium för att näringsidkarens verksamhet är riktad till andra medlemsstater”. Om näringsidkarens egen webbplats inte uppvisar några tecken på att verksamheten är riktad till andra medlemsstater, kan omständigheten att näringsidkaren har valt att förmedla sin verksamhet via en internationell förmedlingstjänst likväl tala för att verksamheten är riktad till andra medlemsstater. I sådana fall krävs det enligt EU-domstolen att det också visas att näringsidkaren var eller borde ha varit medveten om förmedlingstjänstens internationella dimension.
    Domen utgör förstås ett klargörande, men aktualiserar också en rad följdfrågor. Bl.a. synes språkfrågan inte vara helt okomplicerad. Om t.ex. en svensk näringsidkare tillhandahåller en engelsk version av sin webbplats, innebär det då att han eller hon ska anses rikta sin verksamhet till samtliga andra medlemsstater, eller bara till engelskspråkiga sådana?

 

6. Dom av den 7 december 2010 i mål C-439/08, Vlaamse federatie van verenigingen van Brood- en Banketbakkers, Ijsbereiders en Chocoladebewerkers (VEBIC)
Domstolen tolkar i denna dom rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpningen av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF15 (tidigare artiklarna 81 EG och 82 EG) på så sätt att förordningen utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en nationell konkurrensmyndighet inte har rätt att delta som part i rättsliga förfaranden rörande myndighetens beslut.
    Målet angick genomförandet av förordning nr 1/2003 i belgisk rätt. Det belgiska konkurrensrådet fann att den belgiska organisationen för bageriföreningar (VEBIC) hade överträtt den belgiska konkurrenslagstiftningen genom att fastställa och sprida ett riktpris på bröd samt andra prisstrukturer till sina medlemmar. Konkurrensrådet krävde att förfarandet skulle upphöra och ålade VEBIC böter. VEBIC överklagade beslutet till Hof van beroep te Brussel med yrkande om att beslutet skulle upphävas. Hof van beroep konstaterade att den nationella lagstiftningen inte gjorde det möjligt för konkurrensrådet att delta i förfarandet och att VEBIC var enda part i detsamma. Hof van beroep fann att konkurrensrådets bristande partshabilitet möjligen kunde strida mot unionsrättens effektivitetsprincip och ställde ett antal tolkningsfrågor till EU-domstolen.
    EU-domstolen fann inledningsvis att det inte uttryckligen framgår av ordalydelsen i förordning nr 1/2003 att nationella konkurrensmyndigheter har rätt att i egenskap av part delta i ett förfarande som

 

15 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, s. 1).

rör ett överklagande av ett av myndighetens egna beslut. Däremot framgår av artikel 35 i förordningen att de utsedda konkurrensmyndigheterna ska säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF. Enligt domstolen skulle det, om den nationella konkurrensmyndigheten inte gavs ställning som part i målet, finnas en risk att den nationella domstolen blir ”bakbunden” av de grunder och beslut som klaganden anför mot konkurrensrådets beslut. Detta skulle i sin tur kunna äventyra den nationella konkurrensmyndighetens möjlighet att uppfylla sin skyldighet att säkerställa en effektiv tilllämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.
    Domstolen tillade att det i och för sig ankommer på de nationella konkurrensmyndigheterna att själva bedöma nödvändigheten och nyttan av att de deltar i nationella domstolsförfaranden. Samtidigt fann domstolen skäl att framhålla att det skulle kunna äventyra den ändamålsenliga verkan av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF om myndigheterna så gott som systematiskt uteblir från sådana förfaranden.
    Slutligen konstaterade domstolen att de av medlemsstaterna utsedda konkurrensmyndigheterna kan innefatta domstolar, vilket var fallet i den aktuella situationen, där det belgiska konkurrensrådet anses vara en förvaltningsdomstol. I detta sammanhang uttalade domstolen att om verkställigheten av unionens konkurrensrätt överlåts till nationella administrativa och rättsliga myndigheter, får medlemsstaterna tilldela dessa myndigheter olika befogenheter och funktioner, oavsett om de är administrativa eller rättsliga. I övrigt hänvisade domstolen till principen om processuell autonomi och att medlemsstaterna i första hand är behöriga att utse det eller de organ inom den nationella konkurrensmyndigheten som ska ha rätt att i egenskap av motpart delta i ett förfarande inför en nationell domstol som är riktat mot ett beslut fattat av denna myndighet.
    Även om domen angår en för belgisk rätt speciell situation där konkurrensrådet inte getts ställning som part i mål som rör rådets egna beslut, är domen avslöjande såvitt avser domstolens sätt att tolka förordning nr 1/2003. Domstolen tvekar inte att tolka den mycket betydelsefulla förordningen i ljuset av den effektiva och ändamålsenliga verkan av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF. Sett i ett traditionellt nationellt tolkningsperspektiv hade ett mer textnära förhållningssätt och ett motsatsslut varit naturligare, i och med att förordning nr 1/2003 inte innehåller någon bestämmelse enligt vilken en nationell konkurrensmyndighet ska ha partshabilitet i rättsliga förfaranden rörande beslut fattade av myndigheten. Överlag finns det en tendens hos domstolen och hos företrädare för kommissionen att av effektivitetsskäl säkerställa kommissionens och de nationella konkurrensvårdande myndigheternas processuella rättigheter, stundtals på bekost-

nad av enskildas rättigheter.16 I en tid då decentralisering och s.k. private enforcement av konkurrensrätten anses vara framtiden, kan man fråga sig om kommissionen och EU-domstolen möjligen är rädda för konkurrens från nationella domstolar.

 

7. Dom av den 2 september 2010 i mål C-290/07 P, kommissionen mot Scott
Domstolen upphäver en dom från tribunalen i vilken denna ålagt kommissionen en omfattande granskningsskyldighet i samband med fastställandet av marknadsvärdet på överlåten mark i ett statsstödsärende.
    År 1987 köpte Scott Paper Company viss mark i departementet Loire för 31 miljoner FRF. Nästan 10 år senare mottog kommissionen ett klagomål i vilket det ifrågasattes om marköverlåtelsen hade skett till marknadspris. Kommissionen beslutade år 1998 att inleda ett granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF (tidigare artikel 88 EG). Efter att ha tagit emot de berörda parternas synpunkter fann kommissionen att den inte hade tillräckliga upplysningar avseende marknadsvärdet för den omtvistade marken. Den utfärdade därför ett föreläggande enligt vilket de franska myndigheterna anmodades att lämna in ”alla de handlingar, upplysningar och uppgifter som är nödvändiga för att bedöma stödet”. Föreläggandet besvarades endast delvis av de franska myndigheterna, som i likhet med Scott hänvisade till vissa andra markvärderingar vilka dock aldrig lämnades in till kommissionen. I maj år 2001 förklarade kommissionen att markpriset var förmånligt och att olagligt statligt stöd förelåg. Kommissionen uppskattade stödbeloppet till 39,588 miljoner FRF, bl.a. mot bakgrund av det genomsnittliga pris som Orléans stad hade betalat för förvärvet av de olika markområdena samt de faktiska kostnaderna som betalts för att iordningställa marken inför överlåtelsen till Scott.
    Scott överklagade kommissionens beslut till tribunalen. Denna ogiltigförklarade kommissionens beslut på den grunden att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att göra en sådan omsorgsfull granskning som avses i artikel 108.2 FEUF. Tribunalen fann att kommissionen använt fel metod för att fastställa värdet på den omtvistade marken (förvärvskostnadsmetoden) samt att kommissionen hade begått flera beräkningsfel och använt sig av oprecisa uppgifter. I stället borde kommissionen ha beaktat de upplysningar och värderingar som Scott och de franska myndigheterna hänvisade till i sina skrivelser och ha använt andra sätt för att fastställa marknadsvärdet på den omtvistade marken, såsom ett yttrande från en oberoende expert. Kommiss-

 

16 Se bl.a. André Bouquet, Institutional Report, The Judicial Application of European competition law, in Gil Carlos Rodríguez Iglesias and Luis Ortiz Blanco (eds), Proceedings of the FIDE XXIV Congress Madrid 2010 — VOLUME II The judicial application of competition law (Servicio de Publicaciones de la Facultad de Derecho, Complutense University, Madrid 2010).

ionen borde åtminstone ha begärt mer utförliga upplysningar från Scott och de franska myndigheterna.
    Kommissionen överklagade tribunalens dom till EU-domstolen. Domstolen erinrade först om sin praxis enligt vilken kommissionen på statsstödsområdet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Unionsdomstolen ska pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, samt även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation. Däremot ska inte unionsdomstolen i samband med denna kontroll ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen bedömning. Den prövning som unionsdomstolen företar av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar är en begränsad prövning, som endast består i att kontrollera att reglerna för handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt sett riktiga, att bedömningen av dessa faktiska omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk.
    Domstolen konstaterade därefter att kommissionen i det föreliggande fallet hade varit tvungen att bedöma marknadsvärdet av ett markområde som såldes år 1987, det vill säga tretton år innan det omtvistade beslutet antogs. Eftersom det varken hade genomförts ett villkorslöst anbudsförfarande eller fanns en värdering av en oberoende expert, var kommissionens uppgift komplex och kunde endast leda till en ungefärlig bedömning av den omtvistade markens marknadsvärde. Domstolen fann att tribunalen hade överskridit ramarna för sin prövning, i den utsträckning den endast fastställde att kommissionen hade åsidosatt sin omsorgsplikt genom att välja kostnadsmetoden, utan att visa att de uppgifter som kommissionen därmed bortsåg ifrån hade kunnat leda till en annan bedömning av stödbeloppet. Domstolen fann även att tribunalen underlåtit att påvisa någon uppenbart oriktig bedömning. Trots att kommissionen gjort vissa räknefel och i vissa avseenden ”inte agerat helt logiskt”, överskred tribunalen ramarna för sin prövning med hänsyn till omständigheterna i målet genom att till följd av en presumtion slå fast att kommissionen hade åsidosatt sin omsorgsplikt. Domstolen fann det också legitimt att kommissionen grundat sig på de ursprungliga upplysningar som de franska myndigheterna inkommit med.
    Domstolen förklarade även att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i det att den slog fast att kommissionen hade åsidosatt sin omsorgsplikt enbart på den grunden att den inte begärde att få tillgång till de ytterligare värderingar som Scott och de franska myndigheterna hänvisade till, samt inte återupptog granskningsförfarandet.
    Domen visar hur svårt det är att balansera domstolens olika principiella uttalanden om unionsdomstolens prövningsrätt i statsstödsmål. Unionsdomstolen ska å ena sidan pröva huruvida de bevis som åbe-

ropats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, samt även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation. Å andra sidan får unionsdomstolen inte ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen. I det aktuella fallet fann tribunalen att kommissionen inte förfogade över samtliga relevanta uppgifter, utan borde ha skaffat fram och beaktat de ytterligare värderingar som Scott och de franska myndigheterna hänvisade till. EU-domstolen fann däremot att det var tillräckligt för kommissionen att grunda sig på de ursprungliga upplysningar som de franska myndigheterna inkommit med.
    Av domen följer att tribunalen, om den misstänker att kommissionen inte förfogat över samtliga relevanta uppgifter, endast kan ingripa om det samtidigt visas att de uppgifter som kommissionen därmed bortsåg från hade kunnat leda till en annan bedömning av stödbeloppet. Vidare måste det visas att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning. Enbart ett åsidosättande av någon omsorgsplikt eller principen om god förvaltning synes inte vara tillräckligt. Inte heller är förekomsten av ett flertal räkne- och slarvfel i sig tillräckligt för att beslutet ska ogiltigförklaras. Det måste visas att felen haft betydelse och ingått i en uppenbar oriktig bedömning.
    Domen kan vid en första anblick ses som en begränsning av unionsdomstolens kontroll av kommissionsbeslut på statsstödsområdet till fördel för kommissionen. Domen måste emellertid också läsas i ljuset av en annan dom som meddelades samma dag i målet Deutsche Post.17 I denna dom instämde domstolen i tribunalens bedömning att kommissionen använt en bristfällig metod för att bedöma huruvida den påstådde statsstödsmottagaren hade fått någon ekonomisk fördel. Tribunalen fann bl.a. att kommissionen hade underlåtit att pröva den bevisning som parterna i det administrativa förfarande hade tillställt kommissionen, och att denna bevisning hade kunnat ha relevans för bedömningen av huruvida det förelåg en fördel. Avgörande för domstolens strikta bedömning i Scott-domen måste därför ha varit omständigheten att kommissionen faktiskt ålade de franska myndigheterna att inkomma med upplysningar, men endast fick ofullständiga svar. I denna situation kan kommissionen legitimt stödja sig på de eventuellt oprecisa uppgifter som har inkommit. Scott-domen visar således än en gång hur viktigt det är att den påstådda stödmottagaren deltar aktivt i kommissionens granskningsförfarande och ger in alla relevanta upplysningar, t.ex. i form av oberoende värderingar, till kommissionen i tid. I annat fall riskerar den påstådda statsstödsmottagaren att bli i stort sett rättslös, särskilt i situationer som Scott-fallet där medlemsstaten i fråga inte samarbetar lojalt. Ett problem i sammanhanget är att de eventuellt stödgivande myn-

 

17 Dom av den 2 september 2010 i mål C-399/08 P, Deutsche Post, REU 2010, s. I– 0000.

digheterna i medlemsstaten inte alltid har ett intresse av att samarbeta. T.ex. kan en kommun som har överlåtit mark ha intresse av att ett eventuellt statsstödsbelopp ska återgå till kommunen.

 

8. Dom av den 14 september 2010 i mål C-550/07 P, Akzo Nobel Chemicals (Akzo) och Akcros Chemicals (Akcros) mot kommissionen.
I denna dom förklarar domstolen att korrespondens med en anställd advokat inte skyddas av advokatsekretess när kommissionen genomför en konkurrensrättslig undersökning i medlemsstaterna.
    I februari år 2003 genomförde tjänstemän från kommissionen en undersökning i Akzo och Akcros lokaler i Manchester i syfte att leta efter bevis för konkurrensbegränsande förfaranden. Tjänstemännen kopierade ett antal handlingar, bl.a. två e-postmeddelanden som skickats mellan Akcros verkställande direktör och en advokat. Advokaten var medlem i det nederländska advokatsamfundet, men vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna även heltidsanställd bolagsjurist i Akzo. Kommissionen ansåg att handlingarna inte omfattades av advokatsekretess, något som Akzo och Akcros överklagade utan framgång till tribunalen.
    Akzo och Akcros överklagade tribunalens dom till EU-domstolen. De gjorde bl.a. gällande att tribunalen feltolkat domen AM & S Europe mot kommissionen18 samt åsidosatt likhetsprincipen och andra grundläggande principer. I den nämnda domen konstaterade domstolen att advokatsekretess åtnjuter ett skydd på gemenskapsnivå, förutsatt att korrespondensen med advokaten har skett inom ramen för klientens rätt till försvar, och att den har utgått från en ”oberoende advokat”, dvs. ”en advokat som inte är knuten till klienten genom ett anställningsförhållande”. Akzo och Akcros argumenterade bl.a. att kriteriet avseende advokatens oberoende inte ska tolkas negativt på så sätt att anställda advokater inte omfattas, utan positivt, på så sätt att det hänför sig till reglerna om god advokatsed som jurister som är medlemmar i advokatsamfundet i allmänhet är skyldiga att iaktta.
    Domstolen fann dock inte att tribunalen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Tvärtom konstaterade domstolen bl.a. att även om de yrkesetiska regler som gällde för advokaten i fråga skulle kunna förstärka dennes oberoende ställning inom företaget, kan de likväl inte garantera ett lika stort oberoende som en extern advokat har. En advokat som är anställd i ett företag kan enligt domstolen inte, oavsett vilka garantier som finns för att advokaten uppfyller sina uppgifter på ett oberoende sätt, likställas med en extern advokat. Anställningsförhållandet hindrar, av naturliga skäl, advokaten från att avvika från arbetsgivarens affärsstrategier och äventyrar därmed advokatens möjligheter att verka på ett yrkesmässigt oberoende sätt.

 

18 Dom av den 18 maj 1982 i mål 155/79, AM & S Europe mot kommissionen, REG 1982, s. 1575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 405.

Mot bakgrund av samma överväganden uttalade domstolen att det inte kunde konstateras något åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Domstolen förkastade också argumentet att rättsläget i medlemsstaterna hade utvecklats på ett sådant sätt att det fanns skäl till en ändring av rättspraxis. Inte heller förordning nr 1/200319 ansågs innehålla något som tyder på att fritt yrkesutövande advokater ska likställas med interna advokater. Vidare ansåg domstolen inte att tolkningen innebar ett åsidosättande av rätten till försvar, eftersom varje enskild person som söker rådgivning av en jurist är tvungen att godta de begränsningar och förutsättningar som är knutna till detta yrke. Det var inte heller i strid med rättssäkerhetsprincipen att sekretesskyddet för korrespondensen med en intern advokat kan variera beroende av huruvida det är kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet som genomför undersökningen.
    Slutligen förkastade domstolen argumentet att tribunalens tolkning skulle stå i strid med principen om nationell processuell autonomi. Nationell lagstiftning är endast tillämplig vid de undersökningar som kommissionen genomför i egenskap av europeisk konkurrensmyndighet när de nationella myndigheterna bistår kommissionen, och särskilt när det är fråga om att vidta tvångsåtgärder. Vilka skrivelser och handlingar som kommissionen får kontrollera och kopiera inom ramen för en konkurrensrättslig undersökning ska däremot uteslutande fastställas med tillämpning av unionsrätten. Därmed kunde varken principen om nationell processuell autonomi eller kompetensfördelningsprincipen åberopas till stöd för att kommissionen agerat utanför sin befogenhet.
    Domstolen upprätthöll således — i enlighet med generaladvokat Kokotts förslag till avgörande — sin praxis från år 1982, trots den omfattande kritiken från advokathåll som riktas mot denna, och trots det att den nederländska lagstiftaren hade jämställt externa advokater och interna advokater i rättsligt hänseende. Inte färre än fem advokatorganisationer intervenerade till stöd för Akzo och Akcros i processen inför unionsdomstolen.20 I Sverige aktualiseras problemet inte, eftersom anställda bolagsjurister inte kan upptas i advokatsamfundet. Företagsintern korrespondens med sådana jurister omfattas därmed inte av advokatsekretess. Avgörandet är likväl belysande såvitt avser förhållandet mellan unionsrätten och nationell rätt när kommissionen företar konkurrensrättsliga undersökningar i medlemsstaterna.

 

 

19 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, s. 1). 20 Rådet för Advokatsamfunden i den Europeiska unionen, European Company Lawyers Association, American Corporate Counsel Association, International Bar Association samt det nederländska advokatsamfundet.

9. Dom av den 9 november 2010 i de förenade målen C-92/09 och C‑93/09, Volker und Markus Schecke m.fl.
I denna dom ogiltigförklarade domstolen en bestämmelse i EUlagstiftningen, enligt vilken det krävdes offentliggörande av de belopp som en jordbrukare erhållit från fonder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, och även av jordbrukarens namn, hemkommun och i förekommande fall postnummer.
    Den gemensamma jordbrukspolitiken har traditionellt sett varit unionens viktigaste politiska område. För närvarande svarar jordbrukspolitiken för cirka 40 procent av EU:s budget, och utgör fortfarande den största enskilda utgiftsposten. År 2005 lanserades det ”Europeiska öppenhetsinitiativet” varvid kommissionen betonade betydelsen av en ”hög grad av öppenhet och insyn” för att Europeiska unionen ska ”vara öppen för offentlig granskning och kunna ställas till svars för sitt arbete”. Kommissionen fastställde bl.a. att ett av de viktigaste åtgärdsområdena var att möjliggöra för medborgarna att ”göra det lättare att granska hur … EU-medel … används”.21 I den EU-lagstiftning vars giltighet ifrågasattes i målet, föreskrevs att medlemsstaterna var skyldiga att årligen offentliggöra uppgifter om stödmottagare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om de belopp som varje stödmottagare fått från jordbruksfonderna.
    Enligt EU-domstolen utgjorde den omständigheten att de berörda stödmottagarna namnges, och att det därtill anges exakt vilka belopp som de har erhållit från Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), ett ingrepp i stödmottagarnas rättigheter enligt artiklarna 7 (rätten till respekt för privatlivet och familjelivet) och 8 (rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne) i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (”stadgan”). En sådan behandling av personuppgifter grundas nämligen inte på de berörda stödmottagarnas samtycke. Domstolen prövade därför huruvida detta ingrepp var berättigat enligt artikel 52.1 i stadgan.
    Domstolen konstaterade att öppenhetsprincipen är inskriven i artiklarna 1 FEU och 10 FEU samt i artikel 15 FEUF (tidigare artiklarna 1 EU och 255 EG). Den ger medborgarna bättre möjligheter att delta i beslutsförfarandet och garanterar att förvaltningen åtnjuter större legitimitet, är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system. Domstolen erkände utan omsvep att det offentliggörande som föreskrevs i de ifrågasatta bestämmelserna bidrog till att myndigheterna använder allmänna medel på föreskrivet sätt, genom att allmänheten får större insyn i hur de belopp som utbetalas från EGFJ och EJFLU används. Offentliggörandet av uppgifterna möjliggjorde också för unionsmedborgarna att delta i den of-

 

21 Se SEK(2005)1300 samt grönboken ”Europeiska öppenhetsinitiativet” KOM(2006) 194 slutlig.

fentliga debatten rörande den gemensamma jordbrukspolitikens inriktning.
    Trots dessa förtjänster, fann domstolen att rådet och kommissionen borde ha utrett om inte ett mer begränsat offentliggörande av stödmottagarnas namn kunde vara tillräckligt för att uppnå de mål som anges i den aktuella EU-lagstiftningen. De aktuella bestämmelserna ogiltigförklarades därför. Domstolen fann samtidigt att det fortfarande är tillåtet att publicera information om juridiska personer.
    Domstolens avsaknad av judiciell återhållsamhet (s.k. judicial deference) gentemot EU-lagstiftaren i den känsliga balansen mellan offentlighetsprincipen och integritetsskyddet är uppseendeväckande. Jordbruksverket har till följd av domen från sin webbplats tagit bort en e-tjänst som gjorde det möjligt att söka information om vilka som fått EU-stöd. Det går förstås att få fram denna information med stöd av offentlighetsprincipen, men det blir svårare, eftersom enskilda då måste kontakta Jordbruksverket för att få relevanta handlingar utlämnade.

 

10. Dom av den 21 september 2010 i de förenade målen C-514/07 P, C-528/07 P och C-532/07 P, Sverige m.fl. mot Association de la presse internationale ASBL (API) och kommissionen
I detta mål slog EU-domstolen fast att principen om domstolsoffentlighet — i motsats till vad som gäller enligt svensk rätt — inte kräver att allmänheten ska få tillgång till inlagor som getts in till EUdomstolen av parterna i ett mål. Presumtionen inom EU-rätten är att ett offentliggörande av rättegångshandlingar skulle undergräva domstolsprocessen.
    Frågan kom upp genom att Sverige, Internationella pressklubben i Bryssel och kommissionen överklagade en dom från tribunalen, i vilken denna lättat något på den sekretess som omgärdar domstolsprocessen vid EU-domstolarna.
    Tribunalen hade i en nästan salomonisk dom i plenisammansättning — vilket är mycket ovanligt — slagit fast att ett utlämnande av kommissionens inlagor innan förhandlingen har ägt rum skulle kunna försätta kommissionen i en situation där den ”måste bemöta kritik och invändningar inom specialkretsar liksom i pressen och den allmänna opinionen mot de argument som framställts i inlagorna” [sic]. Däremot ansåg tribunalen att kommissionen var skyldig, efter det att förhandling ägt rum, att göra en konkret skadebedömning av huruvida ett utelämnande av rättegångshandlingar skulle undergräva domstolsprocessen.
    Det är denna för svenska förhållanden timida rättsutveckling som EU-domstolen har satt stopp för i den refererade domen. Enligt domstolen innebär principen om god rättskipning att den dömande verksamhet som sådan bör uteslutas från offentlighetsprincipens tillämpningsområde, utan att åtskillnad görs mellan förfarandets olika sta-

dier. Detta motiverades av att meningsutbytena mellan parterna, liksom domstolens överläggningar, måste få äga rum ostört under hela domstolsförfarandet.
    En utestående fråga är om domstolen genom den refererade domen har ändrat sin tidigare praxis, enligt vilken parterna i princip har rätt att lämna ut sina egna inlagor.22 Generaladvokat Poiares Maduro uppmanade uttryckligen domstolen att frångå denna praxis för att klargöra att det är domstolen, och inte parterna, som ska pröva frågan om tillgång till handlingar i pågående mål. I avsaknad av ett klart ställningstagande från domstolens sida i denna del, bör dock parterna även fortsättningsvis kunna lämna ut sina egna inlagor.
    Domstolens hållning borde föranleda ett krav på lagstiftningsinitiativ från medlemsstaterna eller Europaparlamentet för att tvinga EU-domstolen att öppna upp sin dömande verksamhet. Från en demokratisk synvinkel är det nämligen inte acceptabelt att journalister, akademiker och allmänheten förvägras att ta del av rättegångshandlingarna i målen vid EU-domstolen. Domstolens dömande verksamhet påverkar numera varje EU-medborgares vardag, såväl i straffrättsliga mål som i frågor som rör vår gemensamma värdegrund i Europa. Parternas inlagor — och domstolens domar — måste därför kunna kritiseras och legitimeras i en offentlig debatt. Från ett svenskt perspektiv får vi inte glömma att vår allra första offentlighetslagstiftning från år 1734 gällde just domstolsoffentlighet och rätten att trycka rättegångshandlingar. Denna frihet måste även försvaras inom EU.

 

11. Dom av den 18 november 2010 i mål C-322/09 P, NDSHT Nya Destination Stockholm Hotell & Teaterpaket (NDSHT)
Domstolen ändrar en dom från tribunalen och konstaterar att ett besked från kommissionen, enligt vilket en åtgärd utgör ett befintligt statligt stöd, är en rättsakt som kan överklagas till unionsdomstolen.
    NDSHT bedriver verksamhet som researrangör i Stockholm. Företaget ansåg att Stockholms stad gav statligt stöd i strid med artikel 108.3 FEUF till dess konkurrent, Stockholm Visitors Board. NDSHT ingav därför ett klagomål till kommissionen. Kommissionen fann efter en omfattande undersökning att verksamheten i fråga utgjorde ”ett befintligt stöd, och inte ett olagligt stöd, som i vart fall är förenligt med den gemensamma marknaden”. NDSHT överklagade beskedet till tribunalen som avvisade talan. Tribunalen fann att bestämmelserna om befintligt stöd i förordning nr 659/199923 inte gav kommissionen möjlighet att anta en rättsakt av beslutskaraktär. Den omtvistade skrivelsen skulle därför betraktas som en informell underrättelse och utgjorde inte en rättsakt mot vilken talan vid EU-domstolarna kunde väckas. NDSHT överklagade tribunalens dom till domstolen.

 

22 Domstolens beslut av den 3 april 2000 i mål C‑376/98, Tyskland mot parlamentet och rådet, REG 2000, s. I‑2247. 23 Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1).

Domstolen konstaterade att befintligt stöd är föremål för fortlöpande granskning och ska betraktas som lagligt så länge kommissionen inte har konstaterat att det är oförenligt med den gemensamma marknaden. Domstolen fann dock att kommissionen, när den mottar ett klagomål avseende ett påstått olagligt stöd och sedan kvalificerar denna åtgärd som befintligt stöd, tillämpar det förfarande som föreskrivs i artikel 108.1 FEUF på klagomålet. Därmed beslutar den också indirekt att inte inleda ett formellt granskningsförfarande i enlighet med artikel 108.2 FEUF.
    Domstolen betonade att ett sådant negativt beslut är slutgiltigt till sin karaktär och omöjligen kan kvalificeras som en rent provisorisk åtgärd. Vidare skulle sådana personer som reglerna i artikel 108.2 FEUF avser att skydda, riskera att lida en rättsförlust om de befanns sakna möjlighet att väcka talan mot det aktuella beslutet vid unionsdomstolen.
    Domstolen konstaterade därför att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att den omtvistade åtgärden inte uppvisade de kännetecken som utmärker ett beslut som har bindande rättsverkningar och som kan påverka sökandens intressen. Domstolen ogillade således kommissionens invändning om rättegångshinder och återförvisade i övrigt målet till tribunalen för prövning av frågan huruvida kommissionen saknade fog för sitt beslut att inte inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF.
    Målet visar att domstolen anlägger ett mer principiellt perspektiv på statsstödsförfarandet än tribunalen. I stället för att ägna sig åt en ordagrann tolkning av förordning nr 659/1999, säkerställer domstolen att även beslut rörande befintligt stöd kan underkastas unionsdomstolens rättsliga kontroll.

 

12. Dom av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB Deutsche Energiehandels- und Beratungsgesellschaft (DEB)
Domstolen tolkar principen om ett effektivt domstolsskydd såsom den stadfästs i artikel 47 i stadgan. Frågan i målet var om principen utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken juridiska personer inte kan beviljas rättshjälp avseende vissa obligatoriska rättegångskostnader.
    Bolaget DEB ansökte om rättshjälp i syfte att med stöd av unionsrätten väcka en skadeståndstalan mot Tyskland. Grunden för skadeståndstalan var att Tyskland inte hade införlivat två EU-direktiv om tillgång till nationella gasnät i rätt tid.24 DEB argumenterade bl.a. att företaget hade kunnat förvänta sig en vinst på 3,7 miljarder euro med

 

24 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/30/EG av den 22 juni 1998 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EGT L 204, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (EUT L 176, s. 57).

hänvisning till ingångna avtal om gasleveranser. Vid tidpunkten för skadeståndstalan saknade DEB emellertid intäkter och tillgångar och kunde varken betala det förskott på rättegångskostnader eller de advokatkostnader som enligt tysk rätt är obligatoriska när man väcker en sådan talan.
    Landgericht Berlin och Kammargericht, till vilken målet överklagades, fann att förutsättningarna för att bevilja rättshjälp enligt tysk rätt inte var uppfyllda. Sådan rättshjälp kunde endast ges till juridiska personer under förutsättning att det skulle strida mot allmänintresset att talan inte väcks. Kammargericht konstaterade att frånvaron av möjlighet till rättshjälp i den aktuella situationen gjorde det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för DEB att få skadestånd, något som kunde stå i strid med den EU-rättsliga effektivitetsprincipen. Kammargericht beslutade därför att ställa en tolkningsfråga till EUdomstolen.
    EU-domstolen konstaterade inledningsvis att sedan Lissabonfördraget trätt i kraft ska stadgan beaktas i fråga om grundläggande rättigheter. Stadgan föreskriver i artikel 47.3 att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. Domstolen gjorde därefter en ingående tolkning av artikel 47.3 mot bakgrund av förklaringarna till stadgan, fördragsbestämmelserna om stadgans rättsliga värde, bestämmelsens språkliga lydelse, dess systematiska placering i stadgan, andra relevanta unionsrättsakter samt medlemsstaternas nationella rätt. Domstolen gjorde även en utförlig genomgång av Europadomstolens domar på området.
    Mot denna bakgrund konstaterade domstolen att det i princip inte är uteslutet att bevilja juridiska personer rättshjälp. Frågan ska dock bedömas mot bakgrund av tillämplig lagstiftning, det aktuella bolagets situation och föremålet för talan, i synnerhet dess ekonomiska betydelse. Domstolen återgav en rad kriterier från Europadomstolens praxis som det ankom på den nationella domstolen att tillämpa. Den nationella domstolen ska således bl.a. kontrollera huruvida förutsättningarna för att bevilja rättshjälp innebär en kränkning av kärnan i rätten till domstolsprövning, huruvida det ändamål som förutsättningarna avser att tillgodose är berättigat, samt huruvida de medel som används står i rimlig proportion till det eftersträvade ändamålet. Domstolen nöjde sig dock inte med detta, utan räknade även upp en rad omständigheter som den nationella domstolen ”får” beakta vid sin bedömning. Domstolen hänvisade här till föremålet för talan och situationen för den juridiska personen i fråga. Bl.a. ”får” den nationella domstolen beakta huruvida det föreligger rimliga utsikter att käranden når framgång med sin talan, vilken betydelse som talan har för käranden samt bolagsmännens eller aktieägarnas ekonomiska förmåga, samt därutöver vilken möjlighet dessa personer har att skaffa fram de nödvändiga belopp som krävs för att kunna väcka talan.

Domen illustrerar väl den växande betydelse som resonemang kring grundläggande rättigheter har fått genom Lissabonfördraget och stadgan. I stället för att, såsom har varit brukligt hitintills, ta sin utgångspunkt i medlemsstaternas processuella autonomi (och frågan huruvida nationell rätt gör det omöjligt eller orimligt svårt att uppnå EU-rättsliga rättigheter), omformulerar domstolen tolkningsfrågan till att handla om rätten till ett effektivt domstolsskydd och en direkt prövning i förhållande till artikel 47. Domstolen behandlar inte ens frågan om målet faller inom unionsrättens tillämpningsområde, vilket är en förutsättning för att stadgan ska kunna tillämpas. Domstolens tolkning av artikel 47 och Europadomstolens praxis är också intressant då den avspeglar domstolens prioritering av de olika rättskällorna, där Europadomstolens praxis inte särskilt förvånande tillerkänns ett högt värde. Värt att notera är att EU-domstolen inte drar någon självständig slutsats huruvida den aktuella begränsningen strider mot stadgan, utan överlämnar till den nationella domstolen att döma utifrån de kriterier som ställts upp i Europadomstolens praxis. Den nationella domstolen får således inget klart svar. Det är likväl tydligt att den nationella domstolen måste företa en mer omfattande bedömning än den som följde av tysk rätt. Det är i övrigt oklart vad EUdomstolen menar med att den nationella domstolen vid sin prövning även ”får” (bör, kan eller ska?) väga in betydelsen av föremålet för talan (skadeståndstalan på unionsrättslig grund) och den berörda juridiska personens situation (nyetablerat bolag som vill utöva viss verksamhet med stöd av unionsrätten).