Europadomstolens domar — första kvartalet 2011

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under första kvartalet 2011 meddelat bl.a. följande domar:1 1. Paksas mot Litauen (dom 6.1.2011)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Paksas valdes i januari 2003 till Litauens president. I april 2004 avsattes han efter riksrättsåtal från sitt ämbete på grund av brott mot konstitutionen och sin ämbetsed. I juli 2004 antog parlamentet (sejmen) en ändring i vallagen innebärande att den som avsatts från sitt ämbete efter riksrättsåtal var för all framtid diskvalificerad som parlamentsledamot.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen, som garanterar rätten till fria val, inte i och för sig hindrar att inskränkningar avseende valbarhet och rösträtt gäller t.ex. för den som missbrukat ett offentligt ämbete eller handlat i strid med rättsstatliga eller demokratiska principer. Fastän Paksas kunde hänföras till denna kategori, fann Europadomstolen att ett permanent och undantagslöst hinder mot att ställa upp som kandidat i politiska val inte utgjorde en proportionerlig påföljd. Europadomstolen konkluderade därför att Paksas rätt enligt artikel 3 i första tillläggsprotokollet hade kränkts.

 

2. McKeown mot Förenade kungariket (dom 11.1.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
McKeown arresterades på Nordirland med anledning av att han färdats med en bil i vilken det funnits vapen och andra föremål ägnade att användas vid väpnade attacker. Han hävdade att han inte känt till att dessa föremål funnits i bilen och att polisen lockat honom i en fälla.
    Under brottsutredningen vände sig åklagaren till en s.k. editionsdomare (”disclosure judge”) med en begäran om att visst förundersökningsmaterial inte skulle behöva delges McKeown. Efter att ha tagit del av materialet beviljade editionsdomaren åklagarens begäran. Han fann att McKeowns försvar inte skulle skadas av att handlingarna i

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2011, den senaste i SvJT 2011 s. 216 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

fråga undanhölls honom. Editionsdomaren upplyste vidare att han skrivit en närmare motivering till sitt beslut, men denna motivering gjordes inte tillgänglig för parterna.
    Rättegångsdomaren (”trial judge”) tog del av editionsdomarens konfidentiella motivering men inte av det undanhållna materialet. Försvaret hävdade att rättegångsdomaren var jävig på grund av att han hade kännedom om editionsdomarens motivering som inte var tillgänglig för försvaret, men jävsinvändningen ogillades av rättegångsdomaren. McKeown dömdes sedan för olaga vapeninnehav och förberedelse till terroristbrott till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen erinrade om att straffrättskipningen på Nordirland under lång tid varit utsatt för exceptionella påfrestningar, vilket lett till att juryn ersatts av ensamdomare med uppgift att göra en fullständig prövning av åtalet. Det kunde i en sådan situation också finnas starka skäl för att visst utredningsmaterial inte gjordes tillgängligt för den tilltalade, och för att denne i sådana fall inte skulle skadas i sitt försvar, hade inrättats ett system med en editionsdomare som skulle bedöma om visst material kunde hemlighållas utan att det skadade den tilltalades försvar. Denna prövning gjordes alltså av en annan domare än den som dömde i målet, vilket medförde den fördelen att den domare som prövade åtalet inte hade tagit del av det undanhållna materialet. Europadomstolen fann att detta system i princip var acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt.
    Europadomstolen konstaterade vidare att rättegångsdomaren i det aktuella fallet inte hade sett det undanhållna materialet men att han hade tagit del av skälen för editionsdomarens uppfattning att undanhållande av materialet inte kunde skada försvaret. Detta var emellertid inte tillräckligt för att göra rättegången orättvis. Dessutom hade editionsdomaren klargjort att det ålåg åklagaren att reagera om det under rättegången skulle uppkomma en situation som kunde ge anledning till en ändrad bedömning av det undanhållna materialets betydelse för försvaret. I så fall skulle åklagaren fästa rättegångsdomarens uppmärksamhet vid problemet och begära att frågan om undanhållande av materialet återförvisades till editionsdomaren för ny bedömning. Europadomstolen fann att ingenting tydde på att en sådan situation hade uppkommit och konkluderade att McKeowns rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade kränkts.

 

3. Nuri Özen m.fl. mot Turkiet (dom 11.1.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena var tio kurdiska fångar som avtjänade sina straff under strikt säkerhetsregim. Fängelsemyndigheterna vägrade att avsända deras brev till anhöriga och andra på grund av att breven var skrivna på kurdiska, vilket gjorde det omöjligt för myndigheterna att kontrollera deras innehåll.

Europadomstolen konstaterade att avsändande av brev från fångar enligt turkiska föreskrifter kunde vägras endast under särskilda förhållanden, t.ex. om innehållet var ägnat att äventyra säkerheten i fängelset. Det fanns däremot ingen bestämmelse om att brev skrivna på annat språk än turkiska inte skulle avsändas. Däremot hade fängelsemyndigheterna utvecklat en praxis innebärande att brev på kurdiska måste översättas till turkiska på vederbörande fånges bekostnad. Europadomstolen konstaterade att denna inskränkning inte hade stöd i lag och dessutom var oförenlig med artikel 8 i konventionen, eftersom den hindrade en hel kategori av fångar från korrespondens med yttervärlden.

 

4. Ali mot Förenade kungariket (dom 11.1.2011)
Fråga om rätt till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
Abdul Ali, född 1987, var elev i en skola, där det i mars 2001 uppkom en brand. Brandkåren fann att branden var anlagd, och eftersom Abdul Ali hade befunnit sig i närheten av det klassrum där branden uppstått, avstängdes han från skolundervisningen i avvaktan på polisutredning. Sedan utredningen slutförts i juni 2001 med resultatet att bevisningen mot Abdul Ali var otillräcklig, inbjöds hans föräldrar till ett möte i skolan. Eftersom de inte inställde sig till mötet, ströks Abdul Ali från listan över skolans elever. Abdul Ali återvände inte heller till skolan i september 2001. Först i november 2001 begärde Abdul Alis far and Abdul Ali skulle tillåtas återvända till skolan, men hans plats hade då övertagits av en annan elev.
    Europadomstolen konstaterade att rätten till undervisning enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte utesluter användning av disciplinära påföljder som suspension eller relegering. I det aktuella fallet hade Abdul Alis avstängning från skolan haft ett legitimt syfte och varit begränsad i tiden fram till dess att utredningen om en brand i skolan hade slutförts. Om föräldrarna hade deltagit i det planerade mötet, hade Abdul Ali sannolikt kunnat återvända till skolan, men de hade dröjt så länge med att tillkännage sina önskemål att det inte längre fanns plats i skolan. Abdul Ali hade också erbjudits alternativ undervisning under avstängningsperioden men inte accepterat erbjudandet. Sammantaget fann Europadomstolen att avstängningen var en proportionerlig åtgärd och att Abdul Alis rätt till undervisning enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts.

 

5. Barata Monteiro da Costa Nogueira och Patrício Pereira mot Portugal (dom 11.1.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Paula Cristina Barata Monteiro da Costa Nogueira och Bruno Patrício Pereira var ledare för ett politiskt parti på det lokala planet. De anklagade vid en presskonferens en läkare, som var ledare för ett annat po-

litiskt parti, för att ha missbrukat sin ställning genom att låta en avdelning på ett allmänt sjukhus förfalla i syfte att locka patienter till en konkurrerande privatklinik i vilken han hade ekonomiska intressen. För dessa uttalanden dömdes de för ärekränkning till ett bötesstraff.
    Europadomstolen konstaterade att de anklagelser som Paula Cristina Barata Monteiro da Costa Nogueira och Bruno Patrício Pereira framfört var allvarliga och att de inte hade styrkts genom övertygande bevisning. Deras uttalanden hade dessutom inte gjorts spontant utan vid en presskonferens som sammankallats i syfte att anklagelserna skulle få stor spridning. Europadomstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att domen för ärekränkning under dessa omständigheter var proportionerlig och inte stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

6. Evaggelou mot Grekland (dom 13.1.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Evaggelou dömdes för förtal till ett villkorligt fängelsestraff. Efter överklagande fastställdes domen av en appellationsdomstol. Genom advokaten S.N., som företrätt Evaggelou i de lägre instanserna, överklagade Evaggelou domen till Kassationsdomstolen som avvisade överklagandet på grund av att S.N. inte ingivit sin fullmakt tillsammans med överklagandet. Kassationsdomstolen tillade att det saknade betydelse att S.N. hade biträtt Evaggelou i appellationsdomstolen, eftersom detta inte hade särskilt omnämnts i överklagandeskriften.
    Europadomstolen konstaterade att Kassationsdomstolen i sitt avvisningsbeslut hade accepterat att det förhållandet att S.N. hade företrätt Evaggelou i appellationsdomstolen i och för sig skapade en presumtion för att han var behörig att företräda honom även i Kassationsdomstolen men endast under förutsättning att detta förhållande särskilt omnämndes i överklagandeskriften. Emellertid hade appellationsdomstolens dom, varav framgick att S.N. hade företrätt Evaggelou i appellationsdomstolen, ingivits tillsammans med överklagandeskriften. När Kassationsdomstolen avvisat överklagandet på grund av att S.N:s ställning i förfarandet inför appellationsdomstolen inte dessutom omnämnts i överklagandeskriften, var detta enligt Europadomstolen uttryck för en överdriven formalism som inte var förenlig med Evaggelous rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

7. Mouvement Raëlien suisse mot Schweiz (dom 13.1.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var en organisation tillhörande den s.k. Raël-rörelsen som bl.a. har till syfte att etablera och underhålla kontakt med utomjordiska varelser. Organisationen begärde tillstånd av polisen i Neuchâtel att bedriva en affischkampanj men fick avslag på sin begäran med motiveringen att Raël-rörelsen ägnade sig åt verksamhet som var

omoralisk och stred mot allmän ordning. Beslutet överklagades men fastställdes av högre myndighet som framhöll att Raël-rörelsen förespråkade ”geniokrati”, dvs. politiskt styre grundat på intellektuell kapacitet, och kloning av människor. Vidare hade schweizisk domstol funnit att rörelsen ”teoretiskt” förordade pedofili och incest. Affischkampanjen ansågs därför innefatta hot mot allmän moral och andras rättigheter.
    Europadomstolen konstaterade att målet gällde frågan om myndigheterna skulle tillåta en organisation att sprida sina idéer genom affischer på allmän plats. Europadomstolen fann att myndigheterna åtnjöt stor frihet att avgöra om detta skulle tillåtas eller inte. Även om affischerna inte var avsedda att innehålla ett olagligt eller stötande budskap, fann Europadomstolen att de schweiziska myndigheterna hade åberopat tillräckliga skäl för sin vägran att på detta sätt låta organisationen sprida sina idéer, som bl.a. innefattade en positiv syn på kloning av människor, en verksamhet oförenlig med den schweiziska konstitutionen. Europadomstolen betonade att organisationen endast hindrats att sprida sitt budskap genom affischering och att det fanns många andra kommunikationskanaler som den kunde använda sig av. Europadomstolens konklusion, som antogs med 5 röster mot 2, blev därför att de schweiziska myndigheternas beslut inte stred mot den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten.

 

8. Kallweit, Mautes och Schummer, samtliga mot Tyskland (domar 13.1.2011)
Frågor om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och förbud mot straff utan stöd i lag (artikel 7:1 i konventionen)
Kallweit, Mautes och Schummer dömdes 1993, 1991 och 1985 för allvarliga brott till långa fängelsestraff med efterföljande säkerhetsförvaring. Sedan fängelsestraffen avtjänats, överfördes de till institutioner för sådan förvaring. När de dömdes 1993, 1991 och 1985, hade det gällt en maximitid om 10 år för säkerhetsförvaring. Trots detta förlängdes förvaringsperioderna för dem utöver denna tidsgräns med stöd av en lagändring 1998. Enligt denna lagändring skulle tidsgränsen om 10 år inte längre gälla, och den nya lagen skulle vara tillämplig även på förvaringsdomar som meddelats före lagens ikraftträdande.
    Under hänvisning till sin dom i fallet M mot Tyskland (se SvJT 2010 s. 192 f.) fann Europadomstolen att förvaringspåföljderna för Kallweit, Mautes och Schummer, i den mån de översteg 10 år, inte kunde anses som frihetsberövanden grundade på domstols dom, eftersom det, när domarna meddelades, inte hade varit möjligt att utsträcka verkställigheten utöver denna gräns. Europadomstolen fann därför att frihetsberövandena i denna del stred mot artikel 5:1 i konventionen.

Europadomstolen konstaterade vidare att en förvaringspåföljd är att anse som ett straff enligt artikel 7:1 i konventionen och att förvaring, när Kallweit, Mautes och Schummer begick sina brott, inte hade kunnat pågå mer än 10 år. Det innebar att de i strid med denna artikel hade ålagts påföljder utan stöd i den lag som gällt när brotten begicks. Europadomstolen konkluderade därför att även deras rätt enligt artikel 7:1 i konventionen hade kränkts.

 

9. Hoffer och Annen mot Tyskland (dom 13.1.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Collene Hoffer och Klaus Annen demonstrerade mot abort utanför en klinik genom att distribuera pamfletter i vilka en läkare vid kliniken angavs vara ”specialist på att döda” och en jämförelse gjordes med förintelsen av judar under nazistperioden genom följande slogan: ”Damals: Holocaust — Heute: Babycaust”. De åtalades och dömdes för att ha ärekränkt läkaren till böter.
    Europadomstolen fann att jämförelsen med förintelsen av judar måste bedömas i sitt historiska sammanhang i Tyskland och utgjorde en mycket kränkande anklagelse mot läkaren. Med hänsyn härtill och till att bötesstraffen varit relativt milda fann Europadomstolen att Collene Hoffers och Klaus Annens genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet inte hade kränkts.

 

10. Haidn mot Tyskland (dom 13.1.2011)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Haidn dömdes i mars 1999 för två fall av våldtäkt till fängelse i tre år sex månader. I april 2002, tre dagar innan straffet avtjänats, beslöt en domstol, som var ansvarig för verkställigheten av straffet, att han skulle placeras i fängelse för obestämd tid enligt en i Bayern antagen lag om förvaring av farliga personer, som trätt i kraft i januari 2002. Som skäl åberopades att det fanns stor risk för att Haidn skulle återfalla i brott, eftersom han inte hade underkastat sig terapeutisk behandling för sina sexuella problem och han fortsatt att förneka att han begått brotten. I februari 2004 fann Författningsdomstolen att den bayerska lagen stred mot den tyska grundlagen, eftersom tyska Länder inte var behöriga att lagstifta om frihetsberövande av brottslingar. Samtidigt bestämde emellertid Författningsdomstolen att den bayerska lagen skulle fortsätta att gälla under en övergångsperiod fram till september 2004, eftersom det var ett vitalt intresse att allmänheten skulle skyddas mot brottslingar som experter och domstolar hade bedömt som mycket farliga, särskilt sådana som hotade andras sexuella integritet.
    Europadomstolen konstaterade att det i den dom varigenom Haidn dömts för våldtäkt inte hade bestämts att han även efter avtjänande av fängelsestraffet skulle vara berövad friheten. Förvaringen kunde därför inte anses som ett frihetsberövande på grund av fällande dom av

behörig domstol och omfattades inte av artikel 5:1 a) i konventionen. Inte heller var det fråga om ett frihetsberövande enligt artikel 5:1 c) som syftat till att ställa Haidn inför domstol på grund av brott eller enligt artikel 5:1 e) av en person som befunnits psykiskt sjuk. Europadomstolen konkluderade att Haidn, genom att undergå förvaring, hade berövats friheten i strid med artikel 5:1 i konventionen.

 

11. Mgn Limited mot Förenade kungariket (dom 18.1.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandebolaget Mgn Limited utger tidningen The Daily Mirror, som på framträdande plats publicerade en artikel om fotomodellen Naomi Campbells drogmissbruk och den behandling hon undergick. I anslutning till artikeln förekom fotografier som tagits i hemlighet nära det behandlingshem där hon vårdades. Naomi Campbell stämde klagandebolaget för intrång i hennes privatliv. Målet fördes ända upp till House of Lords, vars majoritet fäste vikt vid att Naomi Campbell var en internationellt känd person och att hon offentligt förnekat att hon var drogmissbrukare. Det kunde därför anses vara av allmänt intresse att publicera uppgifter om att hon hade lämnat osanna uppgifter och faktiskt fått behandling för drogmissbruk. Däremot hade publiceringen av detaljerade uppgifter om den medicinska behandlingen och av fotografier tagna i smyg nära behandlingshemmet varit kränkande för henne och inte respekterat hennes rätt till skydd för privatlivet. Hon tillerkändes därför skadestånd och ersättning för sina rättegångskostnader. I dessa kostnader ingick en med hennes advokat avtalad s.k. success fee, dvs. ett tilläggsarvode som skulle betalas endast om hon vann målet. Denna ”success fee” översteg 365 000 pund i förfarandet inför House of Lords. Europadomstolen fann att House of Lords hade gjort en rimlig avvägning av allmänhetens legitima intresse av information och Naomi Campbells intresse av skydd för sitt privatliv och anslöt sig till uppfattningen att det varit förenligt med artikel 10 i konventionen att ålägga Mgn Limited skadeståndsskyldighet.
    När det gällde skadeståndets storlek konstaterade Europadomstolen att systemet med ”success fees” hade etablerats för att göra det möjligt även för personer utan förmögenhet att föra processer vid domstol. Naomi Campbell var emellertid välbärgad och tillhörde alltså inte denna kategori. Därtill kom att utgången i målet hade varit oviss, vilket visades av att Mgn Limited hade vunnit i Court of Appeal och två av de fem domarna i House of Lords också velat döma till bolagets förmån. Åläggandet för Mgn Limited att betala över 365 000 pund enligt Naomi Campbells avtal med sin advokat om en ”success fee” var under sådana förhållanden oproportionerligt och stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

12. Bok mot Nederländerna (dom 18.1.2011)
Fråga om oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Bok misstänktes för att ha medverkat i en kriminell organisations verksamhet. Han dömdes av domstol till 18 månaders fängelse och böter för flera brott. Efter överklagande frikändes han på grund av otillräcklig bevisning. Han tillerkändes ett visst belopp i ersättning för de kostnader han åsamkats under rättegången.
    Bok ansåg att den ersättning han fått var otillräcklig och väckte skadeståndstalan mot nederländska staten under påstående att myndigheterna förfarit lagstridigt genom att väcka åtal och vidta tvångsåtgärder mot honom med anledning av en ogrundad misstanke om brott. Den nederländska domstolen fann det inte styrkt att åtal hade väckts utan en rimlig misstanke mot Bok. Inte heller hade det visats att Bok var oskyldig till de brott han åtalats för. Hans skadeståndstalan ogillades därför.
    Europadomstolen erinrade om att den i tidigare avgöranden funnit det strida mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen att vägra en frikänd person ersättning för kostnader med motiveringen att han eller hon trots den frikännande domen kunde antas ha begått brottet i fråga. I det aktuella fallet hade emellertid Bok tillerkänts ersättning för kostnader men ändå valt att väcka talan mot staten under påstående att åtal väckts mot honom utan saklig grund. I en sådan process hade Bok bevisbördan för att han åtalats utan att vara på rimliga grunder misstänkt för brott, och den nederländska domstolen hade haft att avgöra om Bok fullgjort denna bevisbörda. Inom ramen för denna prövning hade den nederländska domstolen också haft anledning att bedöma om Bok visat att han var oskyldig till de åtalade brotten, och vad domstolen uttalat i denna del stred därför enligt Europadomstolens mening inte mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen.

 

13. Mikolajová mot Slovakien (dom 18.1.2011)
Frågor om oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Helena Mikolajová polisanmäldes av sin man, som uppgav att hon hade slagit och skadat honom. Efter ett par dagar avskrevs ärendet, sedan mannen hade förklarat att han inte önskade att Helena skulle åtalas. Helena underrättades inte om den polisanmälan som gjorts och inte heller om avskrivningsbeslutet.
    Senare begärde ett försäkringsbolag att Helena skulle betala kostnaderna för mannens läkarvård. Bolaget hänvisade till att utredningen, enligt vad som angivits av polisen i avskrivningsbeslutet, visade att Helenas handlande uppfyllde kriterierna för misshandel, eftersom hon avsiktligt att hade skadat en annan person.
    Europadomstolen prövade först om den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen hade kränkts. I detta hänseende konstate-

rade Europadomstolen att Helena inte varit åtalad för brott men att artikel 6:2 är tillämplig även då en person underrättas om en misstanke om brott eller en misstänkt persons situation tydligt påverkas genom myndighets åtgärd. I det aktuella fallet hade emellertid Helena inte underrättats vare sig om mannens anmälan eller om polisens avskrivningsbeslut, och hennes situation kunde inte anses ha påverkats av misstanken mot henne. Artikel 6:2 var under sådana förhållanden inte tillämplig.
    Europadomstolen noterade emellertid att polisens beslut, i vilket Helena påståtts vara skyldig till misshandel, hade delgivits försäkringsbolaget, som använt sig av uppgiften för att kräva betalning från henne. Påståendet att hon var skyldig till ett brott för vilket hon inte hade dömts fick under sådana förhållanden anses utgöra ett oproportionerligt ingrepp i hennes rätt till skydd för sitt goda namn och rykte och därmed också hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Europadomstolens slutsats blev att artikel 8 i konventionen av dessa skäl hade kränkts.

 

14. Scoppola mot Italien (nr 3) (dom 18.1.2011)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Scoppola dömdes 2002 till livstids fängelse för mord, försök till mord, misshandel och olaga vapeninnehav. Enligt italiensk lag medförde domen att han förlorade rösträtten på livstid.
    Europadomstolen framhöll att ett beslut om att en dömd person skall berövas rösträtten, för att vara förenligt med artikel 3 i första tillläggsprotokollet till konventionen, måste fattas av domstol efter individuell prövning och med angivande av skäl. En bestämmelse som generellt berövar dömda personer eller vissa kategorier av dömda personer deras rösträtt är däremot enligt Europadomstolens mening inte förenlig med denna artikel. Slutsatsen blev därför att Scoppolas rätt enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

 

15. Guadagnino mot Italien (dom 18.1.2011)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Marianna Guadagnino var anställd som assistent vid den franska skolan i Rom enligt kontrakt med franska undervisningsministeriet. Enligt kontraktet skulle italiensk lag tillämpas på anställningsförhållandet.
    Marianna Guadagnino förde två processer vid italiensk domstol. I den första processen begärde hon ersättning för att hon hade omplacerats till en befattning med lägre lön. Den andra processen gällde hennes entledigande på grund av att hon hade uppnått pensionsåldern 60 år. Marianna Guadagnino åberopade i det senare målet att den italienska pensionsåldern var 65 år och hävdade att hon hade rätt att kvarstå i tjänst tills hon uppnådde denna ålder. Den italienska domstolen fann sig sakna jurisdiktion i tvister rörande anställnings-

förhållanden vid franska kulturinstitutioner utom såvitt gällde rent ekonomiska tvister om löner eller andra ekonomiska förmåner.
    Europadomstolen konstaterade att italiensk domstol hade varit behörig i fråga om rent ekonomiska förhållanden, varför Marianna Guadagnino hade haft rätt till domstolsprövning i Italien i sådana frågor. När det gällde hennes tjänsteställning och pensionering hade däremot italiensk domstol funnit sig sakna jurisdiktion. Europadomstolen konstaterade att regler om folkrättslig immunitet inte i och för sig strider mot artikel 6:1 i konventionen. Däremot måste sådana regler tillämpas på ett proportionerligt sätt. När det gällde det aktuella fallet konstaterade Europadomstolen att Marianna Guadagnino inte hade en befattning som innefattade utövande av fransk suveränitet och att hon var italiensk och inte fransk medborgare. Vidare gällde tvisterna arbetsrättsliga frågor om tjänsteställning och pensionsålder som inte berörde franska statsintressen. Genom att avböja jurisdiktion hade italiensk domstol på ett oproportionerligt sätt vägrat att erkänna hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning. Europadomstolen fann därför att hennes rätt enligt denna artikel hade kränkts.

 

16. El Shennawy mot Frankrike (dom 20.1.2011)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
El Shennawy dömdes 1977 för väpnat rån och olaga frihetsberövande till livstids fängelse, men straffet omvandlades till 20 års fängelse. Han dömdes senare till 16 års fängelse för att han under vapenhot rymt från ett psykiatriskt sjukhus och till 13 års fängelse för olaga frihetsberövande och väpnat rån. Under rättegången för de senare brotten hade exceptionella säkerhetsåtgärder vidtagits. Bl.a. var El Shennawy själv underkastad strikt kontroll av polis och fångvårdspersonal. Kontrollen innefattade mycket närgångna kroppsundersökningar 4–8 gånger om dagen. Europadomstolen fann att dessa kroppsundersökningar på grund av sin frekvens och med hänsyn till att de utförts av maskerade män och videofilmats utgjorde förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

 

17. Makedonski mot Bulgarien (dom 20.1.2011)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2:2 i protokoll 4)
Makedonski misstänktes för förskingring. En brottsutredning inleddes 1992, och i januari 1994 förbjöds Makedonski att under denna utredning lämna Bulgarien. I mars 2004 ålade en domstol åklagaren att inom två månader antingen väcka åtal eller lägga ned brottsutredningen. I april 2004 beslöt åklagaren att lägga ned utredningen på grund av brist på bevis. I samband därmed upphävdes utreseförbudet.
    Europadomstolen konstaterade att reseförbudet hade gällt under mycket lång tid utan att brottsutredningen fortskridit nämnvärt under denna tid. Fastän Makedonski vid ett tillfälle hade beviljats dispens

och fått tillfälle att göra en utlandsresa, fann Europadomstolen att inskränkningen i hans rörelsefrihet hade varit oproportionerlig och att den stred mot artikel 2:2 i protokoll 4 till konventionen.

 

18. Vernes mot Frankrike (dom 20.1.2011)
Frågor om offentlig rättegång och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Vernes var styrelseordförande i finansbolaget R, som bedrev verksamhet som kapitalförvaltare. Börsinspektionen (Commission des opérations de bourse) beslöt att göra en undersökning om R:s verksamhet och underrättade R om ett antal klagomål som kunde leda till disciplinär bestraffning. Efter en icke offentlig förhandling, vid vilken Vernes var representerad genom ombud, beslöt Börsinspektionen att förbjuda R och Vernes att bedriva verksamhet som innefattade förmögenhetsförvaltning. Det angavs inte vem som fattat beslutet för Börsinspektionens räkning.
    Europadomstolen framhöll att offentlighet är en viktig del av garantierna i artikel 6:1 i konventionen och att det inte funnits något skäl att undandra det aktuella förfarandet från allmänhetens insyn. Eftersom Vernes saknat möjlighet att få en offentlig förhandling, fann Europadomstolen att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade vidare att avsaknaden av uppgift om vilken eller vilka personer som beslutat om förbud att bedriva förmögenhetsförvaltning gjorde det omöjligt att bedöma om Börsinspektionen varit opartisk och att eventuellt anföra jäv mot den eller de personer som fattat beslutet. På grund härav fann Europadomstolen att kravet i artikel 6:1 i konventionen på en opartisk domstol inte var uppfyllt.

 

19. Haxhishabani mot Luxemburg (dom 20.1.2011)
Frågor om oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Haxhishabani arresterades tillsammans med två andra personer på grund av medverkan i ett inbrott varvid en kvinna hade dödats. Han dömdes senare till 25 års fängelse för stöld och försök till stöld med den försvårande omständigheten att en person hade dödats för att förhindra att brotten avslöjades. Haxhishabani klagade vid Europadomstolen över att mordet på kvinnan i fråga hade åberopats som en försvårande omständighet mot honom trots att det inte visats att han var skyldig till mordet.
    Europadomstolen konstaterade att de luxemburgska domstolarna inte hade funnit det bevisat att Haxhishabani hade medverkat vid själva dödandet. Däremot hade han vid planeringen av inbrottet tillsammans med de två andra gärningsmännen varit medveten om att våld kunde komma att användas mot den person som bodde i huset. Därmed fick han anses ha medverkat till uppkomsten av den situation

som lett till mordet, och det stred därför inte mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen eller mot rätten till rättvis rättegång i artikel 6:1 i konventionen att mordet åberopats som en försvårande omständighet vid de stöldbrott som Haxhishabani dömts för.

 

20. T.N., T.N. och S.N., S.S. m.fl., P.K. samt N.S., samtliga mot Danmark (domar 20.1.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Dessa fem mål gällde nio tamiler som hävdade att de riskerade att utsättas för förföljelse och misshandel av de lankesiska myndigheterna och/eller ”de tamilska tigrarna” om de utvisades från Danmark till Sri Lanka.
    Med hänvisning till sitt avgörande i målet NA mot Förenade kungariket (se SvJT 2008 s. 899) konstaterade Europadomstolen att tamiler som återvände till Sri Lanka inte generellt riskerade att behandlas i strid med artikel 3 i konventionen men att risken för en sådan behandling måste bedömas från fall till fall. Skydd enligt artikel 3 kunde åtnjutas av dem som visade att det fanns grundad anledning att anta att de var av sådant intresse för myndigheterna att de kunde väntas komma att berövas friheten eller förhöras efter återkomsten till Sri Lanka. Någon sådan risk hade inte visats föreligga i något av de fem målen.
    När det gällde risken för misshandel från ”de tamilska tigrarnas” sida konstaterade Europadomstolen att striderna mellan dem och den lankesiska armén hade upphört i maj 2009 och att klagandena i de fem målen inte hade visat att de hade haft sådana relationer till ”tigrarna” att de ändå löpte risk för misshandel från deras sida.
    Europadomstolens konklusion blev därför att klagandenas utvisning till Sri Lanka inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

 

21. Haas mot Schweiz (dom 20.1.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Haas, som sedan lång tid led av en manodepressiv sjukdom, hade vid ett par tillfällen sökt ta sitt liv. Han önskade få tillgång till ett receptbelagt preparat i tillräcklig mängd för att han skulle kunna beröva sig livet på ett säkert och värdigt sätt. De psykiatrer han anlitat hade vägrat att ge honom recept på preparatet i fråga. Han vände sig då till domstol och åberopade statens positiva skyldighet enligt artikel 8 i konventionen att visa respekt för hans privatliv. De schweiziska domstolarna ogillade hans talan med motiveringen att artikel 8 inte innefattar en rätt till hjälp till självmord.
    Europadomstolen konstaterade att det inte finns någon enhetlig uppfattning bland Europarådets medlemsstater om hjälp till självmord. I Schweiz är sådan hjälp inte straffbar utom om den lämnas av själviska motiv. I flertalet medlemsstater anses däremot skyddet av en persons liv (artikel 2 i konventionen) väga tyngre än en rätt att avsluta

sitt liv (artikel 8 i konventionen). Följaktligen fick staterna enligt Europadomstolens mening anses åtnjuta stor rörelsefrihet vid utformandet av rättsregler på detta område.
    Europadomstolen konstaterade att inskränkningar i rätten att anskaffa dödliga läkemedel har det legitima syftet att skydda hälsa och allmän säkerhet samt att förhindra brott. Recepttvånget i fråga om sådana preparat syftar också till att förhindra förhastade beslut om självmord. Europadomstolen fann det dessutom inte uteslutet att Haas med hänsyn till schweizisk lag på detta område hade kunnat finna en läkare som varit villig att tillmötesgå hans önskemål om assisterat självmord. Europadomstolens konklusion blev att det inte förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

 

22. Herrmann mot Tyskland (dom 20.1.2011)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet), diskriminering (artikel 14 i konventionen), föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och samvetsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Herrmann, som var ägare till två mindre markområden, var enligt tysk lag automatiskt medlem av en jaktförening och som sådan skyldig att acceptera att föreningens medlemmar jagade på hans mark. Eftersom han på etisk grund var motståndare till jakt, begärde han att bli befriad från medlemskapet i jaktföreningen, vilket avslogs av domstol.
    Europadomstolen fann att jaktreglerna syftade till att bibehålla friska djurstammar och undvika markskador. Eftersom Tyskland är tätbefolkat, var det också nödvändigt att jakten omfattade alla lämpliga jaktområden, och i detta hänseende förelåg en skillnad mot t.ex. Frankrike, där medlemskap i jaktföreningar gjorts obligatoriskt i endast 29 av 93 departement. Den tyska regleringen innebar också att Herrmann hade rätt till en proportionell andel i utbytet av jakten och till ersättning för eventuella skador som jakten orsakade på hans mark. Europadomstolen ansåg omständigheterna vara sådana att de motiverade en annan slutsats än i målen Chassagnou m.fl. mot Frankrike (se SvJT 1999 s. 762 f.) och Schneider mot Luxemburg (se SvJT 2007 s. 957) och fann, med 4 röster mot 3, att det inte förelåg ett brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen prövade därefter om den tyska regleringen var diskriminerande såtillvida som ägare till markområden om mer än 75 hektar hade möjlighet att själva bestämma hur jakten på deras mark skulle bedrivas. Europadomstolen fann emellertid en rimlig grund för denna olikhet mellan större och mindre markområden, eftersom en effektiv jakt kräver att mindre markområden förs samman till ett större jaktområde. Någon diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen förelåg därför inte i detta hänseende.
    Europadomstolen fann vidare att jaktföreningarna var offentligrättsliga föreningar som inte omfattas av föreningsfriheten i artikel 11

i konventionen och att Herrmanns rätt enligt denna artikel därför inte heller hade kränkts. När det slutligen gällde Herrmanns enligt artikel 9 i konventionen skyddade samvetsfrihet fann Europadomstolen att, i den mån det förelåg ett ingrepp i denna frihet, inskränkningen var rättfärdigad av allmänna intressen och att artikel 9 i konventionen därför inte blivit kränkt.

 

23. M.S.S. mot Belgien och Grekland (dom 21.1.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
M.S.S., som var afghansk medborgare, lämnade Kabul 2008 och begav sig via Grekland till Belgien, där han ansökte om asyl. De belgiska myndigheterna begärde med stöd av Dublinförordningen om prövning av asylansökningar att M.S.S:s ansökan skulle prövas av de grekiska myndigheterna. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) sände ett brev till de belgiska myndigheterna och rekommenderade, med hänsyn till de otillfredsställande förhållandena för asylsökande i Grekland, att asylsökande tills vidare inte skulle tvingas återvända till Grekland. I maj 2009 beslöt den belgiska utlänningsmyndigheten ändå att M.S.S. skulle överföras till Grekland där han kunde begära asyl. I juni 2009 kom han till Grekland, där han först placerades i förvar och sedan frigavs utan möjligheter att försörja sig.
    Europadomstolen fann att K.S.S. i Grekland hade varit berövad friheten under förhållanden som utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Sedan han försatts på fri fot, hade han tvingats leva på gatan i extrem fattigdom, och hans situation hade förvärrats av att hans asylbegäran inte prövats skyndsamt. Även i detta hänseende hade Grekland brutit mot artikel 3. Eftersom K.S.S. inte heller haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande i Grekland, hade även hans rätt enligt artikel 13 i konventionen kränkts. Europadomstolen fann vidare att bristerna i asylförfarandet i Grekland måste ha varit kända för de belgiska myndigheterna när de förde K.S.S. tillbaka till Grekland, bl.a. därför att UNHCR hade fäst deras uppmärksamhet vid situationen under behandlingen av K.S.S:s asylbegäran. Europadomstolen fann att de belgiska myndigheterna hade brutit mot artikel 3 i konventionen genom att de överfört K.S.S. till Grekland trots att de varit medvetna om att de därigenom utsatte honom för frihetsberövande och levnadsförhållanden som utgjorde förnedrande behandling. Inte heller hade han i Belgien åtnjutit ett effektivt rättsmedel, varför hans rätt enligt artikel 13 i konventionen hade kränkts även av Belgien.
    Slutligen förklarade Europadomstolen med hänvisning till artikel 46 i konventionen att det ålåg Grekland att ofördröjligen pröva

K.S.S:s asylansökan i enlighet med konventionens principer och att inte utvisa K.S.S. innan en sådan prövning skett.

 

24. Reinboth m.fl. mot Finland (dom 25.1.2011)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var journalisten Susanna Helena Reinboth, chefredaktören Janne Sakari Virkkunen och tidningsförlaget Helsingin Sanomat Oy.
    I tidningen Ilta-Sanomat publicerades i februari 2000, under kampanjen inför det kommande presidentvalet, en artikel med information om att en kvinnlig politisk reporters tidigare man hade funnit en ny partner, O.T., som var pressansvarig för en av presidentkandidaterna, Esko Aho. Artikeln innehöll upplysningar om O.T. och hennes partner och om O.T:s privata förhållanden i övrigt. Den journalist som skrivit artikeln och tidningens chefredaktör dömdes av finsk domstol till bötesstraff för att de hade kränkt O.T:s privatliv.
    Tidningen Helsingin Sanomat rapporterade om rättegången och domen i artiklar skrivna av Susanna Helena Reinboth. O.T. nämndes i den första artikeln vid namn, och vissa uppgifter lämnades om hennes privatliv. Den andra artikeln hade en mer analyserande karaktär.
    Efter anmälan av O.T. dömdes Susanna Helena Reinboth och Janne Sakari Virkkunen till böter för att ha kränkt O.T:s privatliv. De ålades också att jämte tidningsförlaget betala skadestånd till henne. Den finska domstolen fann att O.T., eftersom två år förflutit sedan den tidigare publiceringen i Ilta-Sanomat, hade varit berättigad till fullständigt skydd av sitt privatliv och att det inte hade funnits skäl att offentliggöra hennes namn.
    Europadomstolen hänvisade till sin dom i fallet Saaristo m.fl. mot Finland (se SvJT 2011 s. 217), i vilken den funnit att artikeln i IltaSanomat hade haft allmänt intresse och att den finska domen mot dem som var ansvariga för artikeln stred mot deras yttrandefrihet i artikel 10 i konventionen. Artikeln i Helsingin Sanomat innehöll i stort sett samma information. En skillnad var att den publicerats ett par år senare, men den information som lämnats om O.T:s privatliv hade redan offentliggjorts och kunde antas vara känd för många. Europadomstolen fann att det under sådana omständigheter saknades skäl att hindra ny publicering. Det var också av vikt att informationen byggde på ett offentligt domstolsavgörande. Europadomstolen konkluderade att den finska domen mot de tre klagandena stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

25. Block mot Ungern (dom 25.1.2011)
Frågor om rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen) i förening med rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Block åtalades och dömdes av en regiondomstol för förberedelse till penningförfalskning. Efter överklagande fann en appellationsdomstol att brottet utgjorde förfalskning av offentliga handlingar. Sedan do-

men överklagats till Högsta domstolen, fann denna domstol att Blocks gärning utgjorde medhjälp till försök till grovt bedrägeri och förfalskning av privata handlingar.
    Europadomstolen konstaterade att det fanns tydliga skillnader mellan de brott som Block dömts för i de olika instanserna och att hans försvar därför också kunde antas ha varierat beroende på vilket av dessa brott som lades honom till last. Såväl appellationsdomstolen som Högsta domstolen borde därför ha berett honom tillfälle att på ett effektivt sätt anpassa sitt försvar till de nya brottsbeteckningarna. Genom att underlåta detta hade hans rätt enligt artikel 6:3 a) och b) i förening med artikel 6:1 i konventionen kränkts.

 

26. Boychev m.fl. mot Bulgarien (dom 27.1.2011)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagande var tre bulgariska medborgare samt det religiösa samfundet Enighetskyrkan (tillhörande den s.k. Moonrörelsen). De första tre klagandena deltog i ett religiöst möte. Detta avbröts av polisen som uppgav sig vilja kontrollera deltagarnas identitet och göra en husrannsakan. Syftet med ingripandet var att avbryta mötet som betraktades som olagligt, eftersom Moonrörelsen inte var registrerad som religiöst samfund i Bulgarien.
    Europadomstolen fann att ingripandet haft otillräckligt stöd i bulgarisk lag och att det därför utgjorde ett brott mot klagandenas i artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet.

 

27. Aydin mot Tyskland (dom 27.1.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Aysel Aydin var en turkisk medborgare bosatt i Tyskland. I juli 2001 undertecknade hon en deklaration till förmån för det kurdiska arbetarpartiet PKK, som sedan 1993 var förbjudet i Tyskland enligt föreningslagen (”Vereinsgesetz”). I deklarationen, som innefattade en begäran om att förbudet mot PKK skulle upphävas, angavs att undertecknarna var medlemmar av PKK och vägrade att erkänna förbudet mot organisationen. Aysel Aydin organiserade också en namninsamling till förmån för PKK och överlämnade pengar till en likaledes förbjuden underorganisation till PKK.
    I juli 2003 dömdes Aysel Aydin till böter för att hon brutit mot förbudet mot PKK:s verksamhet.
    Europadomstolen konstaterade att domen mot Aysel Aydin inte grundades på att hon hade uttryckt en åsikt utan på att hon hade gett konkret stöd till en illegal organisation. Förbudet mot PKK skulle i själva verket bli verkningslöst om organisationens anhängare fick fritt bedriva verksamhet till förmån för organisationen. Det hade stått Aysel Aydin fritt att verka för att förbudet skulle upphävas men inte att delta i en av PKK organiserad kampanj och att ge penninggåvor till en av PKK:s underorganisationer. Med hänsyn härtill och till att bötes-

straffet var proportionerligt fann Europadomstolen att Aysel Aydins genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet inte hade kränkts.

 

28. Dore och Karoussiotis, båda mot Portugal (domar 1.2.2011)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) och hinder mot prövning av Europadomstolen (artikel 35 i konventionen)
Klaganden Michele Dore, som var italiensk medborgare bosatt i London, hade ett barn med en portugisisk kvinna, som efter separation från Dore återvänt till Portugal med barnet utan att underrätta Dore.
    Klaganden Diana Karoussiotis, som var tysk medborgare, hade en son med en portugisisk man, som utvisats från Tyskland till Portugal. Sonen besökte fadern i Portugal och återvände därefter inte till Tyskland.
    I båda fallen begärde klagandena med stöd av Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn myndigheternas hjälp med att få barnen återförda till sina tidigare hemländer, men efter prövning fann de portugisiska domstolarna att förflyttning av barnen till ursprungsländerna skulle strida mot barnens intressen.
    I fallet Karoussiotis hade ett förfarande om brott mot EG-rätten (Rådets förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar) anhängiggjorts vid EG-kommissionen. Frågan var om detta utgjorde hinder för Europadomstolen att pröva klagomålet, eftersom domstolen enligt artikel 35 inte får pröva klagomål i frågor som redan hänskjutits till undersökning eller reglering i annan form. I denna fråga fann Europadomstolen att förfarandet vid EGkommissionen, som kunde leda till att talan väcktes vid EGdomstolen, inte kunde ge en enskild klagande upprättelse och att det därför inte var jämförligt med behandlingen av enskilda klagomål vid Europadomstolen. Artikel 35 i konventionen hindrade därför inte prövning av Diana Karoussiotis klagomål.
    I sak fann Europadomstolen i fallet Dore att det hade tagit de portugisiska myndigheterna nästan sex månader att lokalisera barnet, fastän han var elev i den skola som Dore hade utpekat, och att det hade uppkommit dröjsmål även i det fortsatta förfarandet. I fallet Karoussiotis hade förfarandet om barnets återvändande till Tyskland pågått i tre år och tio månader. I båda fallen ansåg Europadomstolen att de portugisiska myndigheterna inte hade vidtagit effektiva åtgärder för att påskynda förfarandet, vilket hade gjort det svårare att fatta beslut om att barnen skulle återvända till ursprungsländerna. Slutsatsen blev att klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts.

 

29. Igor Kabanov mot Ryssland (dom 3.2.2011)
Frågor om rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Kabanov var advokat och försvarare för R vid distriktsdomstolen i Archangelsk, som under V:s ordförandeskap entledigade honom som försvarare på grund av att han hade gett juridiska råd åt två vittnen i målet. Kabanovs begäran om omprövning av detta beslut avslogs av domaren A vid regiondomstolen i Archangelsk. Kabanov begärde därefter att presidenten i Högsta domstolen skulle ingripa i ärendet. Han hävdade att domaren A inte hade varit opartisk, bl.a. därför att han tidigare hade arbetat tillsammans med domaren V, och han hävdade att domaren A antingen var okunnig om lagen eller uppsåtligt hade förvägrat Kabanov domstolsprövning.
    Presidenten i regiondomstolen gjorde anmälan till det lokala advokatsamfundet som beslöt att utesluta Kabanov som medlem av samfundet, eftersom han i sin hänvändelse till presidenten i Högsta domstolen hade uttalat sig på ett taktlöst och oacceptabelt sätt om domarna. Kabanov överklagade beslutet först till distriktsdomstolen och sedan till regiondomstolen i Archangelsk. Han gjorde gällande att den senare domstolen var jävig på grund av att anmälan mot honom hade gjorts av domstolens president, men hans jävsinvändning avslogs, varefter domstolen också ogillade hans överklagande.
    Europadomstolen konstaterade att det disciplinära förfarandet mot Kabanov hade initierats av presidenten i regiondomstolen som i sin anmälan till advokatsamfundet hävdat att Kabanov saknade de egenskaper som borde utmärka en advokat. Det innebar att presidenten inte längre var neutral i förhållande till Kabanov. Visserligen hade presidenten inte deltagit i beslutet att avslå Kabanovs överklagande, men det var presidenten som hade bestämt hur domstolen skulle vara sammansatt vid prövningen av detta ärende. Det kunde under sådana omständigheter inte anses ha funnits tillräckliga garantier för domstolens opartiskhet. Slutsatsen blev därför att målet i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade prövats av en opartisk domstol.
    Europadomstolen prövade också frågan om beslutet att utesluta Kabanov som advokat stred mot hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att beslutet utgjorde en hård sanktion. Visserligen hade Kabanov uttalat sig på ett ohövligt sätt om de kritiserade domarna, men kritiken hade gällt det sätt på vilket frågan om hans entledigande som försvarare hade handlagts, och den hårda sanktionen måste under sådana förhållanden anses oproportionerlig. Europadomstolen konkluderade därför att även Kabanovs yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

30. Siebenhaar mot Tyskland (dom 3.2.2011)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Astrid Siebenhaar, som var katolik, var anställd av en protestantisk församling som barnskötare. Enligt anställningskontraktet ålåg det henne att vara lojal mot den protestantiska kyrkan och att inte vara medlem av eller verka för någon organisation vars åsikter eller verksamhet stred mot kyrkans idéer. Sedan det framkommit att Astrid Siebenhaar var medlem av ett religiöst samfund som kallades Universalkyrkan Mänsklighetens Broderskap och att hon gav undervisning om samfundets trosuppfattning, avskedades hon av den protestantiska församlingen. Den tyska arbetsdomstolen fann att hon hade brutit mot sin lojalitetsplikt gentemot församlingen och att detta utgjorde ett legitimt skäl för avskedandet. Domstolen framhöll att hon inte bara hade gett elementära lektioner i Universalkyrkans lära utan också varit kontaktperson för dem som ville ha högre undervisning i trosfrågor. Den protestantiska församlingen kunde därför ha haft skäl att misstänka att detta kunde påverka hennes arbete som barnskötare och skada församlingens trovärdighet. Domstolen beaktade också att hennes anställning hade varit av relativt kort varaktighet och att en kyrka dessutom bör åtnjuta stor autonomi i frågor av detta slag.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om att skapa en rimlig balans mellan Astrid Siebenhaars religionsfrihet å ena sidan och den protestantiska kyrkans autonomi och rätt till skydd mot statliga ingripanden å andra sidan. Tyskland hade i princip uppfyllt sina förpliktelser i detta hänseende genom att ge sina arbetsdomstolar rätt att svara för denna avvägning när det gällde arbetsförhållanden. De tyska domstolarna hade gjort en omsorgsfull prövning av de berörda intressena och kommit fram till ett rimligt resultat. Astrid Siebenhaar borde, redan när hon undertecknade sitt anställningsavtal, ha varit medveten om att hennes verksamhet för Universalkyrkan var oförenlig med hennes arbete för den protestantiska församlingen. Europadomstolen konkluderade att hennes avskedande kunde anses ha varit nödvändigt för att skydda församlingens trovärdighet och att församlingens intresse var mera betydelsefullt än hennes intresse av att behålla sitt arbete. Europadomstolen konkluderade således att hennes genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet inte hade kränkts.

 

31. Sporer mot Österrike (dom 3.2.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Sporer hade en utomäktenskaplig son, K, född i maj 2000. Sporer och K:s mor bodde till en början i skilda våningar i samma hus och delade på omvårdnaden om K. I januari 2002 flyttade emellertid K:s mor till annan adress. Sporer begärde då att ensam få vårdnaden om K, eftersom han ansåg att K:s mor inte var kapabel att ta hand om barnet.

Hans begäran avslogs av österrikisk domstol med motiveringen att modern till ett utomäktenskapligt barn enligt österrikisk lag skall ha vårdnaden om barnet, om inte detta strider mot barnets intressen.
    Europadomstolen konstaterade att de österrikiska domstolarna inte hade kunnat pröva om gemensam vårdnad skulle vara i barnets intresse, eftersom gemensam vårdnad enligt österrikisk lag förutsatte medgivande från barnets mor. Inte heller hade de österrikiska domstolarna kunnat fritt pröva vilken av föräldrarna som var bäst lämpad som vårdnadshavare. Den enda fråga de hade att ta ställning till var om K:s mor kunde anses äventyra K:s välbefinnande. Det hade således funnits en skillnad mellan Sporer och K:s mor när det gällde möjligheten att få vårdnaden om sonen. Sporer hade som utomäktenskaplig far också en svagare rättsställning än fadern till ett barn fött inom äktenskap.
    Med hänvisning till sitt avgörande i målet Zaunegger mot Tyskland (se SvJT 2010 s. 186) fann Europadomstolen sig kunna acceptera att en mor som huvudregel är vårdnadshavare till ett utomäktenskapligt barn, eftersom detta utgör en garanti för att det finns en ansvarig vårdnadshavare alltifrån barnets födelse. Däremot framhöll Europadomstolen att gemensam vårdnad mot moderns vilja inte nödvändigtvis strider mot barnets intressen. Österrikisk lag tillät emellertid inte en fri prövning av om det låg i K:s intresse att föräldrarna fick gemensam vårdnad om honom eller om vårdnaden skulle anförtros modern eller fadern. Eftersom Sporer från K:s födelse hade fullgjort uppgiften som far till K, fanns det inga skäl till att han i detta hänseende skulle behandlas på annat sätt än en gift far, som från början varit vårdnadshavare och sedan skilt sig från barnets mor. Slutsatsen blev att Sporer hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet.

 

32. Seferovic mot Italien (dom 8.2.2011)
Fråga om olagligt frihetsberövande i avvaktan på utvisning (artikel 5:1 f) i konventionen)
Mediha Seferovic var en kvinna av romskt ursprung från Bosnien och Hercegovina. Hon bodde i ett läger som upplåtits åt romer av staden Rom. I september 2003 födde hon ett barn som dog ett par dagar efter födseln. I november delgavs hon ett utvisningsbeslut, och hon togs i förvar i avvaktan på utvisningen. I december 2003 suspenderade en domstol verkställigheten av utvisningsbeslutet och frigav Mediha Seferovic med motiveringen att utvisning av en kvinna som fött ett barn enligt italiensk lag inte fick ske tidigare än sex månader efter födseln, vilket medförde att inte heller förvarstagandet i detta fall hade varit lagligt.
    Europadomstolen konstaterade att upphävandet av ett utvisningsbeslut inte i och för sig medför att ett på beslutet grundat frihetsberö-

vande har varit olagligt. Emellertid hade frihetsberövandet i detta fall stått i strid med en klar lagregel, och det uppfyllde därmed inte laglighetskravet i artikel 5:1 f) i konventionen.

 

33. Dubetska m.fl. mot Ukraina (dom 10.2.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena var medlemmar av två familjer som bodde i en by i vars närhet det fanns en statsägd kolgruva. En fabrik för bearbetning av kol, som upprättats i anslutning till gruvan, producerade stora mängder av avfall, som placerades i högar nära de båda familjernas hem.
    Europadomstolen fann att gruvan, fabriken och särskilt avfallshögarna hade bidragit till att skada klagandenas hälsa och förgiftat marken kring deras hus. Myndigheterna hade vid olika tillfällen övervägt åtgärder för att minska föroreningarna, men åtgärderna hade inte genomförts. Som en följd härav hade klagandena under många år levt i en förorenad miljö som inte lämpade sig för mänsklig bosättning, och de hade saknat möjligheter att flytta därifrån. Genom att inte vidta effektiva åtgärder till skydd för klagandena hade myndigheterna enligt Europadomstolens mening kränkt deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

 

34. Soltysyak mot Ryssland (dom 10.2.2011)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
Soltysyak, som var rysk medborgare, arbetade under tiden 1983–2004 som officer vid en bas för uppskjutande av rymdfarkoster i Kazakstan. I sitt arbete fick han tillgång till information som bedömdes som mycket hemlig. Sedan han pensionerats från sin befattning i den ryska armén, begärde han ett pass för att kunna resa utomlands. Han förvägrades detta på grund av att han hade kännedom om statshemligheter och att han hade accepterat en inskränkning i sin rätt att resa under en tid av fem år.
    Europadomstolen fann det inte visat att inskränkningen i Soltysyaks rörelsefrihet var nödvändig för den nationella säkerheten. Den hemliga information som Soltysyak hade tillgång till kunde röjas på många sätt som inte förutsatte att han reste utomlands. Vad ryska regeringen åberopat om att han i utlandet skulle kunna bortföras av främmande underrättelsetjänster eller terroristorganisationer fick anses som rena spekulationer. En genomgång av situationen i Europarådets 47 medlemsstater visade också att Ryssland var den enda medlemsstat som tillämpade en restriktion av detta slag. Europadomstolen fann därför att förbudet för Soltysyak att resa utomlands under en tid av fem år stred mot hans rätt till rörelsefrihet enligt artikel 2 i protokoll 4 till konventionen.

 

35. Korosidou mot Grekland (dom 10.2.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Sophia Korosidou sammanlevde med P.M., som dog 1996. Hon ansökte hos fonden för socialförsäkring om en änkepension, varvid hon åberopade att hon sammanlevt med P.M. under 39 år och hade fem barn med honom. Fonden avslog hennes begäran på grund av att änkepension endast kunde beviljas, om den avlidne och den efterlevande vid tidpunkten för dödsfallet varit gifta med varandra.
    Europadomstolen konstaterade att en skillnad mellan gifta par och sambor när det gäller sociala förmåner kan anses ha en rimlig grund med hänsyn bl.a. till det speciella skydd som äktenskapet åtnjuter enligt artikel 12 i konventionen. Slutsatsen blev att Sophia Korosidou inte hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv eller sin rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till respekt för sin egendom.

 

36. Harju och Heino, båda mot Finland (domar 15.2.2011)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Båda målen gällde frågan om en husrannsakan uppfyllde kraven i artikel 8:2 i konventionen. I fallet Harju var det fråga om husrannsakan i Anu Orvokki Harjus bostad och i fallet Heino om husrannsakan på Tuija Heinos advokatkontor.
    Europadomstolen konstaterade att husrannsakningarna, som företagits utan föregående domstolsbeslut, hade grundats på den finska tvångsmedelslagen. Emellertid var detta inte tillräckligt för att kravet på lagstöd i artikel 8:2 i konventionen skulle anses uppfyllt. Det krävdes också att den person som tvångsåtgärden riktades mot åtnjöt ett effektivt skydd mot godtyckliga ingrepp i sin privata sfär. Särskilda krav i detta hänseende måste ställas när, som i förevarande fall, en tvångsåtgärd vidtas utan att grundas på domstolsbeslut. När det gällde Tuija Heino måste hänsyn också tas till att husrannsakan på ett advokatkontor med hänsyn till vikten av skydd för klienters intressen är en särskilt känslig åtgärd som måste vara omgärdad med speciella garantier.
    Europadomstolen konstaterade att avsaknaden av ett föregående domstolsbeslut kan kompenseras genom en möjlighet att i efterhand få lagligheten av åtgärden prövad av domstol men att Anu Orvokki Harju och Tuija Heino inte hade haft rätt till en sådan prövning. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att det, trots den allmänna rättsliga grund som funnits i finsk lag, hade saknats tillräckliga rättsliga garantier vid husrannsakningarna samt att Anu Orvokki Harju och Tuija Heino därför inte hade åtnjutit det rättsskydd de var berättigade till enligt artikel 8:2 i konventionen. Europadomstolen konkluderade

att deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och hem hade kränkts.

 

37. Golemanova mot Bulgarien (dom 17.2.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Donka Golemanova, som var född 1958, uppgav att hon alltsedan sin barndom hade varit känd under namnet Maya, fastän hennes registrerade förnamn var Donka. År 2001 ansökte hon hos domstol om att få byta sitt förnamn till Maya, och hon åberopade en omfattande bevisning till stöd för sitt påstående att hon alltid hade kallats Maya. Hennes ansökan avslogs emellertid av domstolar i tre instanser. Som motivering åberopades att bulgarisk lag tillät byte av förnamn endast om det fanns allvarliga skäl för ett byte och att det inte visats föreligga sådana skäl, eftersom den bevisning som åberopats endast visade att hon var känd som Maya i den trängre familjekretsen och inte i vidare kretsar.
    Europadomstolen konstaterade att frågor om en persons förnamn är att hänföra till den i artikel 8 i konventionen skyddade rätten till respekt för privatlivet. Europadomstolen fann att de bulgariska domstolarna hade avvägt Donka Golemanovas privata intresse mot de samhälleliga intressena och att den avvägning de gjort framstod som rimlig. Hon hade också kunnat med bistånd av advokat argumentera för sin sak i tre instanser och förebringa skriftlig och muntlig bevisning. Europadomstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen under sådana förhållanden inte hade kränkts.

 

38. Andrle mot Tjeckiska republiken (dom 17.2.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Augustin Andrle, som var född 1946, hade vårdnaden om sina två barn, födda 1982 och 1985. I november 2003 ansökte han hos de sociala myndigheterna om ålderspension enligt den tjeckiska lagen om pensionsförsäkring. Detta vägrades på grund av att han inte hade uppnått pensionsåldern, som i hans fall var 61 år och 10 månader. När det gällde kvinnor kunde den lagliga pensionsåldern sänkas i relation till det antal barn de haft hand om, men någon motsvarande regel fanns inte i fråga om män.
    Europadomstolen konstaterade att den skillnad som i detta hänseende gjordes mellan män och kvinnor hade sin grund i förhållanden som rått i det socialistiska Tjeckoslovakien. Syftet hade varit att kompensera kvinnor som arbetat heltid för lägre lön än män och samtidigt haft ansvar för barn och hushåll. Synen på könsrollerna hade därefter utvecklats i Tjeckiska republiken som successivt hade sökt anpassa lagen till samhälleliga och demografiska förändringar. Emellertid hade det ansetts lämpligt att genomföra reformer på detta om-

råde successivt, och Europadomstolen fann att den tjeckiska regeringen inte kunde klandras för att den inte sökt snabbare införa en enhetlig pensionsålder för män och kvinnor. Europadomstolen framhöll att detta var en komplex fråga avseende ekonomisk och social politik som måste lösas i ljuset av en rad olika variabler och som krävde grundlig kunskap om den inhemska situationen.
    Europadomstolens bedömning var att Tjeckiska republikens sätt att hantera frågan varit rimlig och objektivt försvarbar och att det inte var fråga om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på den genom artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen skyddade rätten till egendom.

 

39. Wasmuth mot Tyskland (dom 17.2.2011)
Frågor om trosfrihet och religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Wasmuth hade ett skattekort på vilket det under rubriken “Avdragen kyrkoskatt” fanns en streckmarkering, som angav att hans arbetsgivare inte skulle göra avdrag för sådan skatt. Wasmuth begärde att få ett skattekort utformat så att det inte var möjligt att dra slutsatsen att han inte tillhörde något av de religiösa samfund som bemyndigats att med statens hjälp uppbära kyrkoskatt av sina medlemmar, men detta vägrades honom.
    Europadomstolen konstaterade att angivelsen på skattekortet gav endast ofullständig information om Wasmuths uppfattning i trosfrågor, eftersom det inte framgick om han tillhörde något annat religiöst samfund än de sex kyrkor för vilka staten uppbar skatt eller om han inte tillhörde något religiöst samfund över huvud taget. Inskränkningen i hans rätt till trosfrihet och religionsfrihet var därför mycket begränsad och måste vägas mot de sex religiösa samfundens intresse av att få statens hjälp med att uppbära skatter från sina medlemmar. Vid en sådan avvägning fann Europadomstolen att inskränkningen i Wasmuths rätt var proportionerlig och att hans rätt enligt artikel 9 i konventionen inte hade kränkts. Av samma skäl fann Europadomstolen att det inte heller var fråga om ett brott mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

 

40. Pfeifer mot Bulgarien (dom 17.2.2011)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
Pfeifer var bulgarisk medborgare och gift med en tysk kvinna med vilken han hade en dotter född 1995. Han arresterades i Tyskland i juni 1998 och utlämnades till Bulgarien i november 1998 som misstänkt för mord. Han var häktad i Bulgarien fram till 2001. Han fråntogs sitt pass 1999. I april 2000 dömdes han för grovt rån till 16 års fängelse. Efter överklagande upphävdes domen och målet återförvisades till åklagare för omprövning av åtalet. I februari 2001 underkastades han reseförbud. Under tiden från juni 2001 till december 2004 begärde

han elva gånger att få resa till Tyskland men han fick avslag utom vid två tillfällen, nämligen i augusti 2003 och februari 2005, då han fick tillstånd att resa. I maj 2006 frikändes Pfeifer, och reseförbudet upphävdes. Han begav sig då till Tyskland, men den frikännande domen upphävdes i juni 2007 efter överklagande. Han befanns därefter skyldig, och han ålades på nytt reseförbud. I mars 2008 hävdes reseförbudet på grund av att Pfeifer hade hustru, barn och fast adress i Tyskland. De bulgariska myndigheterna har senare begärt honom utlämnad från Tyskland, men beslut om utlämning hade ännu inte fattats av tysk domstol när målet avgjordes av Europadomstolen.
    Europadomstolen fann att reseförbudet kunde ha varit berättigat till en början, men det hade varit i kraft under många år och de bulgariska domstolarna hade motiverat sina beslut på ett stereotypt sätt och föreföll inte ha tagit hänsyn till de omständigheter som talade för att förbudet skulle upphävas. Inte heller hade det lämnats någon motivering till beslutet i juni 2007 att reseförbud skulle gälla på nytt. Slutsatsen blev att Pfeifers genom artikel 2 i protokoll 4 till konventionen skyddade rörelsefrihet hade kränkts.

 

41. Lalmahomed mot Nederländerna (dom 22.2.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att försvara sig (artikel 6:3 c) i konventionen)
I juni 2006 hejdades en person av polisen som ville höra honom om ett brott mot kommunala föreskrifter. Personen i fråga kunde inte legitimera sig, men polismannen identifierade honom från ett polisfoto som Lalmahomed, och denne ålades därefter att betala 50 euro i böter. När han inte gjorde detta, kallades han att inställa sig inför en domare för att stå till svars för att han inte kunnat presentera ett officiellt identitetsdokument. Inför domaren bestred Lalmahomed denna förseelse och hävdade att den skyldige kunde ha varit hans bror. Domaren uppsköt förhandlingen för att Lalmahomed och polisen tillsammans skulle utreda vissa frågor. Vid en ny förhandling inför domaren inställde sig Lalmahomed inte. Domaren dömde honom då i hans frånvaro till 60 euro i böter för brott mot skyldigheten att legitimera sig.
    Lalmahomed överklagade domen och hävdade att han var oskyldig. Han gjorde gällande att någon annan person hade missbrukat hans identitet och uppgav att han hade frikänts flera gånger för liknande förseelser. Appellationsdomstolen vägrade honom prövningstillstånd med motiveringen att hans försvar inte var trovärdigt.
    Europadomstolen konstaterade att det av utredningen framgick att Lalmahomed hade dömts för olika brott men också att han hade frikänts vid ett antal tillfällen. Det framgick inte vilka brott dessa frikännanden hade avsett. Med hänsyn härtill borde hans argument att hans identitet hade missbrukats och att han frikänts vid flera tillfällen för liknande förseelser inte ha avvisats som osannolika utan närmare

undersökning. Beslutet att vägra prövningstillstånd kunde under sådana omständigheter inte anses baserat på en fullständig och grundlig värdering av de relevanta omständigheterna, vilket innebar att Lalmahomeds rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen i förening med hans rätt att försvara sig enligt artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts.

 

42. Faniel mot Belgien (dom 1.3.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Faniel var far till en minderårig dotter och åtalades för att han vid flera tillfällen inte hade lämnat tillbaka dottern till hennes mor. I hans utevaro dömde en belgisk domstol honom i maj 2002 för dessa brott till sex månaders fängelse. Den 6 juni 2002 fick han i sin bostad ett meddelande om att han kunde avhämta domen hos polisen. Han hämtade domen den 24 juni 2002, och han uppgav att polisen då meddelade honom att det var för sent att överklaga domen.
    När han senare anmodades att avtjäna fängelsestraffet, konsulterade han en advokat som den 11 oktober 2002 överklagade domen under åberopande av att det inte lämnats någon fullföljdshänvisning. Överklagandet avvisades, och i sista instans fastställde Kassationsdomstolen att det vid delgivning av en straffdom som meddelats i den dömdes utevaro inte krävdes att upplysning lämnades om den frist som gällde för överklagande.
    Europadomstolen konstaterade att en överklagandefrist om 15 dagar i detta fall hade börjat löpa den 24 juni 2002 då Faniel avhämtat domen på poliskontoret men att han enligt egen uppgift då fått den felaktiga uppgiften att det var för sent att överklaga domen. Europadomstolen framhöll betydelsen av att en dömd person får kännedom om möjligheterna till överklagande. Särskilt gällde detta om den dömde inte biträds av advokat när domen delges honom. I det aktuella fallet innehöll domen inte heller någon fullföljdshänvisning. Under dessa omständigheter hade Faniels rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning inte respekterats.

 

43. Lalas mot Litauen (dom 1.3.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
V var polis med uppgift att framskaffa bevis om narkotikahantering. Som ett led i denna verksamhet approcherade han M som åtog sig att anskaffa narkotika till V. Tillsammans med Lalas levererade M därefter amfetamin till V, varefter Lalas och M arresterades och dömdes för narkotikabrott.
    Europadomstolen konstaterade — med hänvisning till fallen Ramanauskas mot Litauen (se SvJT 2008 s. 434) och Malininas mot Litauen (se SvJT 2008 s. 889 f.) — att V visserligen inte hade tagit kontakt med Lalas utan med M men fann att han måste ha räknat med att M, för att kunna tillhandahålla narkotika, skulle anlita även andra

personer. Den ansenliga summa pengar som V hade erbjudit M hade utgjort ett lockmedel även för Lalas att begå narkotikabrott. Europadomstolen fann att V inte endast hade ingripit i ett redan påbörjat brott utan att han direkt hade anstiftat brottet. Slutsatsen blev att Lalas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade respekterats.

 

44. Klein mot Österrike (dom 3.3.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klein var en advokat som berövades rätten att utöva advokatverksamhet genom beslut av advokatsamfundet i Wien på grund av att ett konkursförfarande hade inletts mot honom. Klein ansökte därefter hos samfundet om ålderspension och hänvisade till att han arbetat som advokat under tiden 1964–1995. Samfundet avslog hans ansökan under hänvisning till att han förlorat sin rätt att verka som advokat innan han uppnått pensionsåldern 65 år. Han överklagade utan framgång beslutet till österrikisk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att Klein hade varit obligatoriskt ansluten till pensionssystemet i fråga och haft anledning att tro att han hade förvärvat pensionsrättigheter, vilka var att anse som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Det förhållandet att Klein hade berövats rätten att verka som advokat på grund av sin ekonomiska situation kunde inte vara tillräckligt skäl för att han skulle förlora alla pensionsrättigheter. Europadomstolen fann därför att Kleins rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade blivit kränkt genom att han berövats dessa rättigheter.

45. Šekerović och Pašalić mot Bosnien och Hercegovina (dom 8.3.2011)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Bosnien och Hercegovina består av två s.k. entiteter, nämligen Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska. Målet gällde två personer som före kriget i f.d. Jugoslavien hade bott som pensionärer i den del av landet som nu är Federationen Bosnien och Hercegovina, men de hade 1992 som internflyktingar begett sig till Republika Srpska, där de fick pension från pensionsfonden i denna entitet. De återvände efter kriget till Federationen Bosnien och Hercegovina men fick ingen rätt till pension från federationens pensionsfond. Europadomstolen fann att detta utgjorde ett brott mot deras rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Europadomstolen fann vidare att klagandena hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen genom att behandlas sämre än personer som hade stannat kvar inom det område som senare kom att utgöra federationens territorium. Europadomstolen konstaterade att det fanns cirka 3 500 personer

som befann sig i samma situation som klagandena och att Bosnien och Hercegovina måste inom sex månader genomföra de lagändringar som krävdes för att personer som hade återvänt till federationen efter kriget skulle få rätt till pension från federationen.

46. Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland (dom 8.3.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Vistiņš och Perepjolkins blev genom gåva 1994 ägare till ett stort markområde som huvudsakligen utgjordes av hamnanläggningar. Marken hade tidigare exproprierats av Sovjetunionen men “denationaliserats” i början av 1990-talet och återlämnats till privata ägare. De personer som då återfått marken hade skänkt den till Vistiņš och Perepjolkins som erkänsla för vissa tjänster. Det indikativa värde på egendomen som angavs på gåvohandlingen för beräkning av fastighetsskatten var endast 500 och 1 000 lati per fastighetsenhet (motsvarande 705 och 1 410 euro).
    I augusti 1995 fattade den lettiska regeringen ett beslut om avgränsningen av hamnen i Riga. Avgränsningen innebar att den mark som tillhörde Vistiņš och Perepjolkins kom att ingå i hamnområdet, och detta fastställdes i en lag från november 1996.
    Enligt en värdering i januari 1996 var Vistiņš mark värd 564 410 lati (900 000 euro) och Perepjolkins mark över 3,12 miljoner lati (5,01 miljoner euro). Det fanns emellertid enligt lag ett tak för expropriationsersättningar. Taket beräknades enligt värdet i juli 1940 multiplicerat med en viss koefficient. Det innebar att ersättningen i detta fall skulle bli för Vistiņš 548,26 lati (850 euro) och för Perepjolkins 8 616,87 lati (13 500 euro). Dessa ersättningsbelopp fastställdes och utbetalades efter expropriation av marken i augusti 1997. Vistiņš och Perepjolkins erhöll dessutom ersättning med belopp motsvarande 85 000 respektive 593 150 euro i hyra för att marken sedan 1994 hade använts av hamnförvaltningen.
    Europadomstolen konstaterade att marken hade exproprierats i enlighet med lettisk lag och för ett allmänt ändamål. När det gällde ersättningen för marken konstaterade Europadomstolen att det aktuella värdet var 350 gånger högre än det värde marken haft 1940 men att värdestegringen hade berott på utvecklingen av hamnverksamheten och förändringar i markens strategiska betydelse. Varken Vistiņš eller Perepjolkins och inte heller de tidigare privata ägarna hade bidragit till dessa förändringar. Därtill kom att Vistiņš och Perepjolkins inte hade betalat något för marken och att de hade varit ägare till den under endast tre år utan att göra några investeringar i marken. De lettiska myndigheterna hade därför haft skäl att inte ge dem ersättning efter det fulla marknadsvärdet. Med hänsyn till att de också hade uppburit betydande belopp i hyra för marken fann Europadomstolen att den ersättning de fått inte var oproportionerlig.

Europadomstolen konkluderade att rätten till egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade kränkts.

 

47. Kiyutin mot Ryssland (dom 10.3.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för hem och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Kiyutin var medborgare i Uzbekistan men bodde sedan 2003 i Ryssland. Han var gift med en rysk kvinna och hade en dotter med henne. I samband med sin ansökan om uppehållstillstånd i Ryssland genomgick han en läkarundersökning, varvid det fastställdes att han var HIVpositiv. Han vägrades då uppehållstillstånd med tillämpning av en lagregel enligt vilken HIV-positiva utlänningar inte skulle få uppehållstillstånd i Ryssland.
    Europadomstolen erinrade om att en rätt till uppehållstillstånd inte kan grundas på konventionen. Däremot kunde Kiyutin åberopa artikel 8 i konventionen, eftersom han hade en rysk hustru och ett ryskt barn i Ryssland och därmed var i samma situation som andra utlänningar som av familjeskäl önskade uppehållstillstånd i Ryssland. Han hade emellertid särbehandlats på grund av sin HIV-infektion. Europadomstolen framhöll att HIV-smittade personer är en sårbar grupp som ofta har utsatts för diskriminering. Det måste därför krävas särskilt vägande skäl för att särbehandling av denna grupp skall vara tillåten enligt konventionen.
    Europadomstolen framhöll att endast sex av Europarådets 47 medlemsstater kräver ett negativt resultat av HIV-prov som villkor för uppehållstillstånd och att endast tre europeiska stater har föreskrifter om utvisning av HIV-positiva utlänningar. Följaktligen är det inte en enhetlig europeisk uppfattning att HIV-smitta är en rimlig grund för att vägra uppehållstillstånd. Den ryska regeln var dessutom av generell natur och gav inte utrymme för prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Europadomstolen konkluderade att Kiyutin utsatts för diskriminerande behandling i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för hem och familjeliv.

 

48. Suk mot Ukraina (dom 10.3.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Suk, som hade varit anställd vid den lokala brandkåren i Poltava, tillerkändes av domstol visst belopp i retroaktiv traktamentsersättning. Senare upphävdes domen av en högre domstol på grund av att statsbudgeten för det aktuella året inte hade innehållit anslag för betalning av sådana traktamenten.
    Europadomstolen framhöll att Suks krav på betalning av traktamenten var grundat på lag och att Suk hade haft en legitim förväntan att erhålla sådan betalning. Det var inte acceptabelt att en lagfäst rättighet omintetgjordes av staten genom att medel för betalning inte

anslogs i statsbudgeten. Konklusionen blev således att Suks rätt till respekt för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

49. Otegi Mondragon mot Spanien (dom 15.3.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Otegi Mondragon var talesman för en baskisk separatistgrupp i den baskiska parlamentariska församlingen.
    I februari 2003 förbjöds utgivandet av en baskisk daglig tidning på grund av att den misstänktes för att ha band med terroristorganisationen ETA. Kort därefter besökte spanske kungen San Sebastián för att inviga en kraftstation. Otegi Mondragon uttalade då i en tidningsintervju att invigningen var en politisk skandal, eftersom kungen var högste chef för polis och militär samt befälhavare över dem som hade torterat frihetsberövade personer i samband med ingripandet mot den baskiska tidningen. Han kallade kungen för ”den som skyddar tortyr och påtvingar vårt folk sin monarkiska regim genom tortyr och våld”. Otegi Mondragon åtalades och dömdes med anledning av sina uttalanden till ett års fängelse och förlust av rösträtten för att han allvarligt kränkt kungens värdighet.
    Europadomstolen konstaterade att Otegi Mondragon hade gjort sina uttalanden som baskisk politiker kort efter ett uppmärksammat ingripande mot en baskisk tidning, varvid tortyr eller misshandel påstods ha kommit till användning. Europadomstolen framhöll att yttrandefriheten måste vara särskilt stor i ett sådant sammanhang och att Otegi Mondragon inte hade angripit kungen som person utan som symbol för staten och institutionellt ansvarig för dem som påstods ha torterat och misshandlat. Hans uttalanden hade inte innefattat en uppmaning till våldsanvändning, och mycket stränga påföljder hade utdömts. Europadomstolen konkluderade att domen mot Otegi Mondragon inte var proportionerlig och att hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts.

 

50. Lautsi m.fl. mot Italien (dom 18.3.2011)
Fråga om rätt till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom som meddelats den 3 november 2009 av Europadomstolen i mindre sammansättning (se SvJT 2010 s. 176). Målet gällde frågan om förekomsten av krucifix på väggarna i statliga skolor stred mot statens skyldighet enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen att respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn undervisning i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse, eventuellt i förening med religionsfriheten i artikel 9 i konventionen. Medan Europadomstolen i sin mindre sammansättning besvarat denna fråga jakande, kom domstolen i stor kammare, med 15 röster mot 2, till motsatt slutsats. Som motivering åberopade Europadomsto-

len att krucifix på väggarna i klassrummen inte kunde ses som religiös indoktrinering och att det därför föll inom italienska statens diskretion att själv avgöra om denna symbol av traditionsskäl skulle förekomma i skolorna. Det förelåg därför inte något brott mot artikel 2 i första tilläggsprotokollet, och någon ytterligare fråga uppkom inte med avseende på den genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfriheten.

 

51. Boyajyan mot Armenien (dom 22.3 2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Roza Boyajyan satte alltifrån 1971 in sparmedel i rubel på konton i den armeniska filialen av en sovjetisk sparbank. Efter Sovjetunionens upplösning beslöts i juli 1993 att den armeniska avdelningen av den sovjetiska sparbanken skulle omorganiseras och dess tillgångar överföras till Armeniens statliga sparbank. Kort därefter avskaffades rubeln som lagligt betalningsmedel i Armenien och ersattes av den nya valutan dram.
    I juni 2004 begärde Roza Boyajyan att få ta ut pengar från sparbanken. Hon fick svaret att frågan om ersättning för medel som insatts på den sovjetiska sparbanken övervägdes av nationalförsamlingen och regeringen i Armenien men att det ännu inte hade fattas beslut eller utfärdats direktiv samt att sparbanken därför tills vidare inte kunde göra några utbetalningar till henne.
    Europadomstolen konstaterade att Roza Boyajyans krav hade uppkommit som en följd av Sovjetunionens sammanbrott och därav föranledda valutaförändringar samt att Armenien hade ställts inför den stora uppgiften att skapa ett eget monetärt system och att lösa de problem som uppkommit genom att det tidigare systemet upphört att fungera. Det var under sådana förhållanden begripligt att domstolarna ansett sig tills vidare inte kunna ta upp enskilda krav till prövning, eftersom en sådan prövning hade kunnat försvåra en generell lösning på problemen. Europadomstolen framhöll att det var fråga om ett temporärt hinder för domstolsprövning och att myndigheterna aktivt verkat för att finna rimliga lösningar för sparbankskunderna. Bl.a. hade 2006 ett förfarande införts för att tillgodose behoven hos kontohavare tillhörande de mest sårbara befolkningsskikten. Med hänsyn till de speciella omständigheterna fann Europadomstolen att inskränkningen i Roza Boyajyans rätt till domstolsprövning hade varit proportionerlig och inte utgjorde en kränkning av hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

52. Giuliani och Gaggio mot Italien (dom 24.3.2011)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Domen grundade sig på omprövning i stor kammare av en tidigare dom av Europadomstolen den 25 augusti 2009. Målet gällde dödandet av en demonstrant i samband med G8-mötet i Genua i juli 2001.

Beträffande omständigheterna hänvisas till SvJT 2009 s. 984 f. Liksom i den tidigare domen fann Europadomstolen att det inte var fråga om en kränkning av artikel 2 i konventionen i fråga om vare sig användningen av dödligt våld eller planeringen av polisoperationen i fråga. Europadomstolen fann vidare att artikel 2 inte heller hade kränkts när det gällde utredningen av dödsfallet. Domen var inte enhällig utan antogs i fråga om användningen av dödligt våld med 13 röster mot 4 och i övriga hänseenden med 10 röster mot 7.

 

53. RTBF mot Belgien (dom 29.3.2011)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Radio- och televisionsföretaget RTBF planerade att sända ett program om patienters rättigheter och att som exempel åberopa de klagomål som patienter riktat mot neurologen D.B. Denne vände sig till belgisk domstol med en begäran om förbud mot sändning av programmet. Kort innan programmet skulle sändas beslöt domstolen att i avvaktan på slutlig prövning interimistiskt förbjuda den planerade sändningen. RTBF sökte överklaga beslutet med åberopande av artikel 10 i konventionen, men Kassationsdomstolen fann sig inte behörig att pröva överklagandet eftersom RTBF inte vid sidan av denna artikel hade åberopat en viss bestämmelse i processlagen.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 6:1 i konventionen är tilllämplig även på interimistiska förfaranden. Det skäl som Kassationsdomstolen åberopat till stöd för att det interimistiska förbudet inte kunde omprövas var formalistiskt och grundade sig inte på en fast belgisk rättspraxis. Europadomstolen fann därför att RTBF inte hade åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde yttrandefriheten framhöll Europadomstolen att det krävs ett tydligt lagstöd för ett förbud mot sändning av program i radio eller television, eftersom varje försening kan medföra att programmet blir ointressant. Det saknades emellertid i belgisk lag klara bestämmelser om villkoren för meddelande av ett sådant förbud liksom om förbudets varaktighet och den kontroll det skulle underkastas. RTBF hade därför inte ens med juridisk hjälp kunnat med rimlig säkerhet bedöma rättsläget. Eftersom det grundläggande kravet på lagstöd därmed inte var uppfyllt, fann Europadomstolen att RTBF:s genom artikel 10 i konventionen garanterade yttrandefrihet hade kränkts.

 

54. Potomska och Potomski mot Polen (dom 29.3.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I november 1974 köpte makarna Potomski mark, som var registrerad som jordbruksmark, för att där bygga ett hus och en verkstad. I maj 1987 beslöt en myndighet att införa markområdet i en förteckning över historiska monument, eftersom det på platsen alltsedan början

av 1800-talet hade funnits en judisk begravningsplats och detta var ett av de få spåren av judisk kultur i regionen. Som en följd härav hade makarna Potomski inte längre möjlighet att utföra något arbete på marken.
    Europadomstolen konstaterade att det under dessa omständigheter hade varit lämpligt att myndigheterna exproprierade marken och betalade ersättning till makarna Potomski. Alternativt kunde problemet lösas genom att makarna Potomski som kompensation erhöll annan likvärdig mark. Emellertid hade myndigheterna ansett att expropriation inte kunde ske på grund av att det saknades pengar för att betala ersättning. Den mark som erbjudits hade av makarna Potomski inte ansetts likvärdig, och det hade saknats ett förfarande för att pröva denna fråga. Makarna Potomski hade under lång tid tvingats leva i ovisshet om hur problemet skulle lösas. Det innebar att inskränkningen i deras äganderätt hade varit oproportionerlig och att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

55. Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa mot Portugal (dom 29.3.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Advokaten H.P. anklagades for att ha mutat domaren F.G. i ett civilmål i vilket klagandena Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa som advokater företrädde en av parterna. H.P. dömdes för bestickning, men brottsutredningen mot F.G. lades ned. I en tidningsartikel framförde klagandena i hånfulla ordalag uppfattningen att det var obegripligt och oförsvarbart att H.P., som mutat domaren, blev dömd, medan F.G., som han mutat, blev frikänd. Klagandena dömdes att för ärekränkning av F.G. betala ett högt skadestånd till henne.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena var advokater och att deras uttalanden hade avsett en domare. Visserligen stod det en advokat fritt att framföra kritik mot rättssystemet, men han borde därvid på grund av sin ställning iaktta en viss måttfullhet. I det aktuella fallet hade klagandena kritiserat en ordning som gjorde det möjligt att döma den som mutat och den som mutats i separata förfaranden, vilket hade lett till oförenliga resultat. Klagandena hade uttalat sig skarpt och sarkastiskt rörande F.G., men vad de anfört fick ändå anses falla inom området för tillåten kritik. Slutsatsen blev att domen mot klagandena stred mot deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

56. Cornelia Popa mot Rumänien (dom 29.3.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Cornelia Popa var journalist. I en tidningsartikel framförde hon kraftig kritik mot domaren C.C. för en, som hon menade, häpnadsväckande dom till förmån för en anställd som avskedats av sin arbetsgivare

sedan det framkommit att det saknats stora kvantiteter av dieselolja som hon ansvarat för. Cornelia Popa dömdes för ärekränkning av C.C. till böter och skadestånd.
    Europadomstolen fann att Cornelia Popa i sin artikel hade skarpt kritiserat C.C:s dom och ifrågasatt C.C:s yrkesmässiga kompetens. Artikeln berörde emellertid en fråga av allmänt intresse, nämligen förtroendet för rättskipningen. Den innehöll såväl värdeomdömen som en beskrivning av faktiska förhållanden. Cornelia Popa hade, när hon åtalats för ärekränkning, inte tillåtits föra sanningsbevisning om de fakta hon åberopat. Europadomstolen konstaterade att det i den journalistiska friheten ingår en viss rätt att överdriva och provocera och att Cornelia Popas artikel hade hållit sig inom ramen för denna frihet. Slutsatsen blev därför att hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen inte hade respekterats.

 

57. Chatellier mot Frankrike (dom 31.3.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Chatellier tog ett banklån som han inte kunde återbetala i tid. Banken instämde honom till domstol, som genom dom förpliktade honom att återbetala ett stort belopp jämte ränta. Domstolen förordnade dessutom att domen skulle verkställas omedelbart oavsett om den överklagades. Chatellier överklagade domen till appellationsdomstol. Banken yrkade att målet skulle avskrivas på grund av att Chatellier inte hade verkställt den överklagade domen i enlighet med förordnandet om omedelbar verkställighet. Chatellier invände att han saknade ekonomiska möjligheter att verkställa domen och åberopade bevisning till stöd för detta. En domare vid appellationsdomstolen beslöt emellertid att avskriva överklagandet på grund av utebliven verkställighet.
    Europadomstolen konstaterade att Chatellier genom avskrivningsbeslutet inte hade kunnat få domen överprövad i högre instans. Det framgick vidare att hans ekonomiska situation var sådan att han hade saknat varje möjlighet att uppfylla kravet på verkställighet av den överklagade domen. Under dessa förhållanden fann Europadomstolen att beslutet att avskriva målet var en oproportionerlig åtgärd som medfört att Chatellier i strid med artikel 6:1 i konventionen förvägrats sin rätt till domstolsprövning.

 

58. Siryk mot Ukraina (dom 31.3.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I ett brev till den ukrainska skatteförvaltningen klagade Nadiya Siryk över hur hon och hennes son behandlats av ledningen för skattehögskolan, där hennes son studerat. Särskilt riktades hennes klagomål mot vicerektorn vid högskolan, S, som hon anklagade för korruption och tjänstemissbruk. Hon hävdade också att S var inkompetent och orättvis mot studenterna. Nadiya Siryk ålades av ukrainsk domstol att

ta tillbaka sina uttalanden. Hon förpliktades också att betala skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att skatteförvaltningen var överordnad myndighet i förhållande till skattehögskolan och att klagomålen därför hade riktats till den myndighet som var behörig att utreda och ingripa mot eventuella missförhållanden. Nadiya Siryk hade inte heller offentliggjort innehållet i brevet, som därför fått begränsad spridning. Även om hon hade framfört allvarliga anklagelser mot S, gav brevet i sin helhet uttryck för hennes negativa uppfattning om skattehögskolan, och syftet hade varit att få till stånd en utredning om förhållandena där. Europadomstolen fann att Nadiya Siryk inte gått utöver gränsen för vad som kunde ses som acceptabel kritik av påstådda missförhållanden och att domen mot henne därför hade kränkt hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.