Om tolkning av åklagarens gärningsbeskrivning. Ett gammalt rättsfall i ny belysning (NJA 1978 s. 291)

 

 

Av f.d. rådmannen BJÖRN MOLIN

En i brottmålsprocessen vanlig fråga är om det finns något utrymme för att döma för oaktsamt beteende när åtalet enligt sin lydelse liksom rubricering och lagrumshänvisning tar sikte enbart på uppsåtligt handlande. Något generellt svar på frågan finns inte. Enligt HD i NJA 1978 s. 291 får frågan bedömas från fall till fall. I rättsfallet ansåg HD att det var rätt av en domstol att i ett visst fall döma för häleriförseelse när åtalet avsåg häleri.
Avgörandet har blivit föremål för omfattande kritik. I artikeln fördjupar författaren kritiken och pekar på att HD även tolkat in ett för häleribrotten föreskrivet rekvisit som inte framgår av gärningsbeskrivningen, något som inte tycks ha uppmärksammats av doktrinen. Vidare berörs bl.a. rättsfallet NJA 1987 s. 194 i vilket HD inte godtog att det dömdes för vårdslös skatteuppgift när åtalet avsåg skattebedrägeri. Författaren anser att det är dags för HD att lämna 1978 års fall och slå fast ett krav på att åklagaren för det fall att han i andra hand yrkar ansvar för vårdslöshet uttryckligen anger detta i gärningsbeskrivningen.

 

1. Inledning
Rubriken i NJA 1978 s. 291 har följande lydelse.

 

Domvillobesvär. Sedan åtal väckts för häleri beträffande en bil, som den tilltalade påstods ha lånat med insikt om att den åtkommits genom brott, fälldes han, utan att åtalet justerats, till ansvar för häleriförseelse. 30 kap. 3 § RB har i det föreliggande fallet ej ansetts innefatta hinder häremot.

 

Jag redogör inledningsvis för rättsfallet och granskar sedan kritiskt under rubrikerna förbrottet och det subjektiva rekvisitet den tolkning av gärningsbeskrivningen som HD gjort. Under den sistnämnda rubriken berör jag även i korthet NJA 1987 s. 194 som bör läsas med det förra rättsfallet för ögonen.
    O åtalades för häleri jämlikt 9 kap. 6 § 1 st. BrB under följande påstående.

 

O har d. 24 aug. 1976 i Landskrona lånat en personbil, värd 30 000 kr, med insikt om att den varit åtkommen genom brott. Bilen har han därefter brukat till dess han gripits av polis d. 27 aug. Hans befattning med bilen har varit ägnad att försvåra dess återställande.

 

O bestred ansvar för häleri på den grund att han inte insett att bilen var åtkommen genom brott. Tingsrätten dömde O enligt 9 kap. 7 § 1 st. BrB för häleriförseelse. I domskälen uttalades att O tagit befattning med bilen, ägnad att försvåra dess återställande. Det kunde inte anses utrett att O vid sin befattning med bilen haft insikt om att den var åtkommen genom brott, varför O inte kunde dömas för häleri. Med hänsyn till omständigheterna hade O emellertid haft skälig anledning antaga att brott förelåg varför han var skyldig till häleriförseelse.
    O vädjade mot tingsrättens dom men återkallade sin ansökan varför målet avskrevs av hovrätten. Därefter anförde O hos hovrätten besvär över domvilla och gjorde gällande bl.a. att tingsrätten med hänsyn till hur åklagaren hade bestämt sin talan inte fått självmant uppta frågan huruvida gärningen var att bedöma som häleriförseelse.
    Hovrätten lämnade besvären utan bifall med motivering att det förelåg sådan identitet mellan häleri och häleriförseelse att tingsrätten på sätt som skett — utan åtalsjustering — fått döma O för häleriförseelse.
    Sedan prövningstillstånd meddelats fastställde HD beslutet med följande motivering.

 

Målet gäller frågan huruvida 30 kap. 3 § RB lägger hinder i vägen för domstol att fälla en tilltalad till ansvar för oaktsamhetsbrott, när åtalet gäller motsvarande uppsåtliga gärning och inte angivits avse även det oaktsamma förfarandet. Frågan kan inte lösas generellt utan får bedömas beträffande varje slags brottslighet för sig. Inte ens inom ett och samma område blir svaret alltid detsamma utan beror av hur i det särskilda fallet gärningsbeskrivningen närmare utformats. I förevarande fall har åklagaren vid TR:n yrkat ansvar på O för häleri jämlikt 9 kap. 6 § 1 st. BrB under påstående att O lånat en personbil med insikt om att bilen var åtkommen genom brott och därefter tagit sådan befattning med bilen som varit ägnad att försvåra dess återställande. Enär annat inte framgår av utredningen får åklagaren med sin gärningsbeskrivning anses ha gjort gällande, att O på grund av vad som förekom när han lånade bilen måste ha insett att den frånhänts annan genom brott. Häri innefattas ett påstående från åklagarens sida, att omständigheterna vid O:s mottagande av bilen i vart fall givit honom skälig anledning antaga att brott förelåg. Hinder har då inte förelegat för TR:n att fälla O till ansvar enligt 9 kap. 7 § 1 st. BrB för häleriförseelse.

 

HD:s avgörande har mött omfattande kritik som inte bara gäller bedömningen att det kan vara förenligt med RB 30:3 att döma för oaktsamhetsbrott när åtalet avser motsvarande uppsåtliga brott. Kritiken gäller också HD:s märkliga tolkningsoperation som kan uppfattas som att man först säger att åklagaren har påstått att O hade insikt om ett visst förhållande och därefter uttalar att åklagaren får anses ha gjort gällande att O måste ha insett samma förhållande och slutligen att det

däri innefattas ett påstående att omständigheterna i vart fall givit O skälig anledning antaga att förhållandet förelåg.1 Detta inlägg har föranletts av att det finns en formulering i HD:s domskäl som inte tycks ha blivit uppmärksammad i doktrinen. Efter att ha tagit del av tingsrättens dom och handlingar kan jag samtidigt fördjupa kritiken mot HD:s avgörande.
    HD har i två avseenden tolkat in gärningsmoment som inte framgår av gärningsbeskrivningens ordalydelse, dels att bilen frånhänts annan genom brott, dels att O haft skälig anledning antaga att brott förelåg. Frågan är om HD haft fog för sina tolkningar.

 

2. Förbrottet
Den gärningsbeskrivning som åklagaren presenterade i målet uppfylller inte de rekvisit som krävs för att döma för häleri. BrB 9:6 talar om egendom som frånhänts annan genom brott. Detta innefattar något mera än att egendomen är åtkommen genom brott.
    Av förarbetena till BrB framgår att ett brott som endast innebär besittningsrubbning innebär inte ett frånhändande i häleriparagrafens mening (NJA II 1942 s. 406). Stöld som förutsätter tillägnelseuppsåt är förbrott till häleri medan egenmäktigt förfarande är det endast i vissa fall, såsom när rekvisiten för stöld brister genom att gärningen inte innebär någon skada för ägaren, t.ex. för att egendomen inte har något ekonomiskt värde. Tillgrepp av fortskaffningsmedel anses inte kunna vara förbrott till häleri och därmed inte heller häleriförseelse (Lena Holmqvist m.fl., Kommentar till BrB, s. 9:71).2 HD har, som framgått ovan, uttalat ”Enär annat inte framgår av utredningen får åklagaren med sin gärningsbeskrivning anses ha gjort gällande, att O på grund av vad som förekom när han lånade bilen måste ha insett att den frånhänts annan genom brott”. HD har alltså gjort tolkningen inte bara att insett innefattar måste ha insett utan också att objektet för insikten har varit att bilen frånhänts annan genom brott, såsom häleriparagrafen föreskriver. Omformuleringen från gärningsbeskrivningens åtkommen genom brott har så att säga smugits in i HD:s avgörande och betydelseförändringen synes inte ha uppmärksammats i litteraturen. Att HD varit medveten om distink-

 

1 Se särskilt Bergholtz, Gunnar, Åtal och kontradiktion, Festskrift till Per Olof Bolding, 1992, s. 8, och av samme författare Ett par frågor om gärning och gärningsbeskrivning i Från grundlag till vardagsjuridik, En vänbok till Bo Broomé, 2000, s. 31 ff; Heuman, Lars, Kringgås principen om åklagarens bevisbörda?, Festskrift till Lars Welamson, 1988, s. 260 ff och av samme författare Får gärningsbeskrivningar tolkas med varierande metoder?, Festskrift för Suzanne Wennberg, 2009, s. 116 ff; Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s. 131 vid not 143. Se även bl.a. Fitger, Rättegångsbalken, s. 30:8 f; Diesen, Christian, Precision i straffprocessen, JT 2009– 10 s. 511 f; Victor, Dag, Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar, En vänbok till Erland Aspelin, DUS 1996:1 s. 235; Westberg, Peter, Domstolens tolkning av åklagarens gärningsbeskrivning, JT 1990–91 s. 292 med not 4. 2 Läget är bekräftat genom NJA 1990 s. 9 där RÅ förgäves pläderade för att tillgrepp av fortskaffningsmedel skulle bedömas som ett frånhändande i häleriparagrafens mening.

tionen måste man utgå ifrån, inte minst på grund av att en av brottsbalkens fäder, Carl Holmberg, har ingått i rätten.
    Det enda klara stöd för att åklagaren har avsett att bilen frånhänts annan genom brott är att brottet har rubricerats som häleri. Rent faktiskt har emellertid åklagaren inte haft något stöd för ett sådant påstående. Det finns inget i förundersökningen som belyser gärningsmännens uppsåt i tillgreppsögonblicket. Bilen hade tillgripits i Värnamo av två personer och hade använts för färd från Värnamo till Landskrona varifrån gärningsmännen, enligt uppgift vid rättegången, hade tänkt köra tillbaka till Värnamo. Dessa uppgifter talar i vart fall snarast emot att de skulle ha haft tillägnelseuppsåt, dvs. att de gjort sig skyldiga till stöld av bilen och därigenom frånhänt ägaren bilen.3 Det är oklart hur åklagaren har resonerat då han formulerade gärningsbeskrivningen. Riksåklagaren bestred ändring i HD och skriver i sitt yttrande att O har lånat en ”stulen bil som varit åtkommen genom brott”. När det under förundersökningen och vid förhör talas om att bilen var stulen har man säkert endast avsett att den var tillgripen men inte gjort klart för sig om brottet varit stöld eller tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med bilstöld avses ju i vardagsspråk båda brotten. Det förefaller som om både parter och underrätter har förbisett problematiken om förbrottet.
    HD har i rättsfallet uppmärksammat problemet kring förbrottet men på ett mindre lyckat sätt. Istället för att undanröja domen på grund av att tingsrätten dömt O för häleribrott utan att gärningsbeskrivningen täcker sådant brott har HD tolkat in nödvändigt rekvisit för brottet trots att omständigheterna talat däremot. Resultatet har enligt min uppfattning blivit att O dömts för något som åklagaren inte har påstått och som inte heller utredningen gett stöd för, nämligen att O tagit befattning med en bil som tillgripits med tillägnelseuppsåt, dvs. frånhänts annan genom brott.
    Vid en rättegång idag borde åklagaren i ett fall som detta uppmärksammas på att han i gärningsbeskrivningen anger andra rekvisit än som föreskrivs i häleriparagrafen. Han skulle också avkrävas närmare besked om förbrottet och de gärningsmoment som konstituerar förbrottet. Den tilltalade skulle därmed ha fått tillfälle att argumentera beträffande förbrottets art.

 

3. Det subjektiva rekvisitet
Som vittne hördes en av de personer som enligt förundersökningen hade tillgripit bilen i Värnamo. Han berättade att han och hans medgärningsman hade träffat O som hade fått låna bilen. I samband med att vittnet hade kastat bilnycklarna till O hade han sagt att bilen var stulen. O hade inte svarat och vittnet visste inte om O hade hört vad han sade. Under förundersökningen hade vittnet uppgett att O måste ha hört detta.

 

3 Kommentaren till BrB s. 8:22.

I gärningsbeskrivningen anger åklagaren att O haft insikt om att bilen var åtkommen genom brott. Insikt innebär vetskap om förhållandet. Med hänsyn till vad vittnet berättat vid polisförhören var det begripligt att åklagaren formulerade åtalet så. Samtidigt saknas det då, enligt vad som åtminstone numera får anses gälla, utrymme för att bifalla åtalet med tillämpning av någon annan uppsåtsform: eventuellt uppsåt/likgiltighetsuppsåt.Den tilltalade måste nämligen veta vad han skall försvara sig mot. I rättsfallet har HD emellertid liksom tingsrätt och hovrätt haft uppfattningen att åklagarens precisering till direkt uppsåt/vetskap inte innebar hinder ens mot att döma för vårdslöshet. Inget tyder på att frågan om ansvar för vårdslöshet skulle ha behandlats under rättegången.
    I rättsfallet NJA 1987 s. 194 hade den tilltalade åtalats enligt 2 § skattebrottslagen för skattebedrägeri under påstående bl.a. att han uppsåtligen hade lämnat oriktig uppgift. Frågan var om åtalet gav utrymme för att döma för vårdslös skatteuppgift. Underinstanserna ansåg att så var fallet och dömde för det sistnämnda brottet. I HD hänvisade RÅ till hälerifallet, NJA 1978 s. 291, och yrkade att hovrättens dom skulle fastställas. HD ändrade hovrättens dom och lämnade åtalet utan bifall. HD ansåg att det av gärningsbeskrivningen inte kunde utläsas något påstående om att den tilltalade hade handlat vårdslöst. För att döma för vårdslös skatteuppgift hade det därför krävts en justering av åtalet.45 I domen gör HD — mot bakgrund av uttalandet i 1978 års fall att frågan får bedömas beträffande varje slags brottslighet för sig — en jämförelse av rekvisiten för skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift. Det konstateras därvid att det finns skillnader såväl i objektivt som subjektivt hänseende mellan de båda brotten. I betraktande av dessa skillnader kan det enligt domen inte generellt anses att ett åtal för skattebedrägeri i andra hand innefattar ett yrkande om ansvar för vårdslös skatteuppgift.
    HD:s dom 1987 får bedömas som ett steg i en utveckling till det bättre efter 1978 års avgörande. HD påpekar i domen att en intolkning i åtalet av ett subjektivt rekvisit som inte uttryckligen angetts måste göras med försiktighet med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att veta vad domen kan komma att avse och vad hans försvar följaktligen skall gå ut på. I 1978 års fall verkar HD inte ha

 

4 En åtalsjustering enligt RB 45:5 st. 3 gjordes men först efter utgången av preskriptionstiden för brottet vårdslös skatteuppgift varför påföljd inte kunde ådömas för det brottet. I domen (liksom i bl.a. NJA 2000 s. 457) slår HD som en allmän princip fast att justering av åtal måste ske inom preskriptionstiden för brottet. HD tycks inte alltid iaktta denna princip. Se t.ex. NJA 1976 s. 368 och nu senast NJA 2010 s. 505. Detta problem skall inte behandlas vidare här. 5 Lars Welamson, som var HD:s ordförande i 1987 års fall, hade i en rättsfallsöversikt i SvJT 1982 s. 135 uttalat att 1978 års rättsfall inte kunde tas till intäkt för ståndpunkten att RB 30:3 generellt inte skulle hindra fällande för oaktsamhetsbrott när åtalet gäller motsvarande uppsåtliga brott. Welamson har vidare kortfattat kommenterat 1987 års fall i SvJT 1989 s. 560.

tänkt i de banorna. Det kan tilläggas att det i 1987 års fall inte räckte att den tilltalade hade fått tillfälle i hovrätten att bemöta de omständigheter som kunde grunda ansvar för vårdslös skatteuppgift.6 Det är oklart i vad mån det idag finns något utrymme för att döma för oaktsamt beteende när åtalet enligt sin lydelse liksom rubricering och lagrumshänvisning tar sikte enbart på uppsåtligt handlande.7 Rättsläget ifråga om RB 30:3 får anses vara att frågan får lösas från fall till fall. Det finns dock såvitt jag känner till inget exempel på att HD efter 1987 har godtagit att det dömts för vårdslöshet när åtalet avsett motsvarande uppsåtliga brott. Det förefaller i allt fall uteslutet att HD idag skulle förvandla direkt uppsåt/insikt till oaktsamhet enligt HD:s metod i 1978 års fall.8 Det borde krävas att åklagaren för det fall att han i andra hand lägger den åtalade oaktsamhet till last uttryckligen anger detta i gärningsbeskrivningen.9 I detta avseende borde innebörden av ett åtal aldrig behöva bli föremål för tolkningsproblem. Det är svårt att finna något som talar emot ett sådant krav som är motiverat inte bara av hänsyn till den tilltalade utan också av rent praktiska skäl. Alltför mycket möda har i rättspraxis och doktrin spillts på just detta problem.

 

4. Avslutning
Jag har med denna uppsats försökt visa att HD i 1978 års fall haft viss tanke med att tolka åtkommen genom brott som frånhänts annan genom

 

6 Författaren till denna artikel var föredragande i 1987 års mål. 7 Det har i doktrinen dock hävdats att ett opreciserat påstående om uppsåt även täcker medveten oaktsamhet. Tanken har varit att det numera övergivna eventuella uppsåtet krävde ett medvetande om risken varför ett negativt utfall av det hypotetiska provet skulle innebära att det kunde dömas för oaktsamhetsbrott istället för uppsåtligt brott. Se Elwing, Carl Magnus, Om gärningsbeskrivning och åtalskorrektion, Festskrift till Karl Olivecrona, 1964, s. 195; Dag Victor a.a. s. 234. Motsvarande skulle då kunna påstås beträffande det s.k. likgiltighetsuppsåtet. Diesen, a.a. s. 511, anser att följande gärningsbeskrivning skulle ha gett utrymme för att döma för grovt vållande till annans död: ”MM har den 10 september 2003 på varuhuset NK i Stockholm uppsåtligen tilldelat Anna Lindh ett flertal knivhugg på armen och på buken. Knivhuggen i buken fick till följd att Anna Lindh dagen därpå avled”. Om lagrum och rubricering avsåg uppsåtligt brott kan jag inte inse att det skulle finnas utrymme för att döma för vållande till annans död. 8 NJA 2008 s. 1066; Fitger under not 1; Nordh, Robert, Praktisk process II, 2002, s. 38 f. En dom som tingsrättens i 1978 års fall hade idag ansetts strida mot Europakonventionen även om man liksom HD hade godtagit att gärningsbeskrivningen omfattade culpa. I ett fall som 1987 års fall hade det däremot inte stått i strid med Europakonventionen att döma för vårdslös skatteuppgift eftersom den tilltalade hade fått bemöta de omständigheter som kunde grunda ansvar för sådant brott (jfr NJA 2003 s. 486 och Europadomstolens dom 2002-02-21 i målet Sipavičius mot Litauen). 9 Om åklagaren inte har gjort det men det framgår av frågor eller på annat sätt att han anser att åtalet har den innebörden bör rätten begära förtydligande. Om åklagaren då hävdar att åtalet enligt sin utformning även täcker den culpösa varianten och förklarar att han inte avser att justera åtalet (vilket kan förekomma) får rätten antingen omedelbart (vilket kan vara av betydelse för försvaret) eller under överläggning till dom ta ställning till hur åtalet skall uppfattas.

brott. Jag anser emellertid att HD inte borde ha gjort denna tolkning och inte eller ha tolkat in ett påstående om oaktsamhet i gärningsbeskrivningen. Ett krav på att åklagaren uttryckligen anger att han i förekommande fall i andra hand yrkar ansvar för oaktsamhet bör upprätthållas. Det vore välkommet med ett HD-avgörande som slår fast detta. Tiden var inte mogen 1987 men borde vara det nu.10

 

10 Med hänsyn till ålder och standard på 1978 års avgörande är det kanske inte nödvändigt med ett pleniavgörande enlig RB 3:5.