Europadomstolens domar — andra kvartalet 2011

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under andra kvartalet 2011 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Nelissen mot Nederländerna (dom 5.4.2011)
Fråga om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)
Nelissen led av paranoid schizofreni. Han dömdes den 18 maj 2004 för stöld och misshandel till sju månaders fängelse med avräkning av häktningstid och till tvångsintagning på en psykiatrisk klinik. Domen överklagades av både Nelissen och åklagaren. Den 3 juni 2004, då Nelissen efter avräkning av häktningstid hade avtjänat fängelsestraffet, beslöt appellationsdomstolen att han skulle friges. I enlighet med ett samma dag meddelat beslut togs han emellertid in på en psykiatrisk klinik. Den 1 december 2004 beslöt appellationsdomstolen i samband med prövningen av överklagandena i brottmålet att han skulle vara häktad i avvaktan på en slutlig dom i detta mål. Den 15 december 2004 upphävde appellationsdomstolen på tekniska grunder domen av den 18 maj 2004 men dömde på nytt Nelissen för stöld och misshandel till sju månaders fängelse med avräkning av häktningstid och till tvångsintagning på en psykiatrisk klinik. Nelissen överklagade domen, men överklagandet avslogs av Högsta domstolen den 14 februari 2006. Grunden för Nelissens fortsatta frihetsberövande var efter Högsta domstolens beslut inte längre häktningsbeslutet utan beslutet om tvångsintagning på en klinik. Nelissen förblev trots detta i häkte och överfördes inte till en klinik förrän den 20 mars 2007.
    Med hänvisning till Europadomstolens dom i målet Brand mot Nederländerna (se SvJT 2004 s. 600 f.) erbjöd sig nederländska regeringen att betala visst belopp i ersättning till Nelissen för häktningstidens längd. Europadomstolen fann det erbjudna beloppet otillräckligt för att kompensera för den kränkning av artikel 5:1 som Nelissen hade utsatts för och hänvisade bl.a. till att regeringen förklarat sig villig att ge ersättning endast för häktningstidens längd och inte också för att det varit olagligt att hålla Nelissen i häkte under så lång tid som ett år och en månad på grundval av ett beslut om frihetsberövande på

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2011, den senaste i SvJT 2011 s. 557 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

en psykiatrisk klinik. Europadomstolens konklusion var att Nelissens rätt enligt artikel 5:1 i konventionen hade kränkts.

 

2. Rahimi mot Grekland (dom 5.4.2011)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Målet gällde en 15-årig pojke från Afghanistan som illegalt tagit sig in i Grekland. Han togs i förvar under två dagar och frigavs sedan i avvaktan på beslut om eventuell utvisning. Europadomstolen fann att han utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen på grund av såväl de förhållanden under vilka han varit berövad friheten som de omständigheter under vilka han tvingats leva efter frigivningen.

3. Fatih Taş mot Turkiet (dom 5.4.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I en bok publicerad av det förlag som ägdes av Fatih Taş redogjorde en tidigare medlem av den kurdiska organisationen PKK under pseudonym för hur han rekryterats av antiterroristmyndigheter och hur dessa myndigheter begått mord i det uppgivna syftet att bekämpa terrorism. Fatih Taş åtalades för publiceringen. Det lades honom till last bl.a. att boken innehållit namnen på tjänstemän som deltagit i sådana handlingar, vilket kunde ha utsatt dessa personer för särskilda risker. Han dömdes för publiceringen av boken till böter.
    Europadomstolen konstaterade att boken i och för sig varit ägnad att utsätta två namngivna personer för risker eller för negativa reaktioner. Emellertid hade en av personerna i fråga redan namngetts i en officiell rapport och i en daglig tidning, och den andra personen hade avlidit. Under sådana förhållanden var skälen mot publicering inte lika starka. Vidare hade ingen våldsanvändning förespråkats i boken, som endast, låt vara i kraftfulla ordalag, gett uttryck för idéer och åsikter i en fråga av allmänt intresse i ett demokratiskt samhälle. Slutsatsen blev därför att domen mot Fatih Taş stred mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

 

4. Republican Party of Russia mot Ryssland (dom 12.4.2011)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Målet gällde ett politiskt parti som upplösts av rysk domstol på grund av att partiet hade mindre än 50 000 medlemmar och mindre än 45 regionala avdelningar med mer än 500 medlemmar.
    Europadomstolen förklarade sig kunna acceptera ett krav på att ett politiskt parti, för att registreras, måste ha ett minimiantal medlemmar och en regional spridning av medlemskåren. Emellertid var det minimiantal medlemmar som krävdes i Ryssland det högsta i Europa, och Europadomstolen kunde inte acceptera argumentet att kravet syftade till att begränsa de offentliga utgifterna, eftersom endast partier

som uppnått mer än 3 procent av rösterna i allmänna val hade rätt till offentlig finansiering. Inte heller argumentet att man ville undvika politisk fragmentering var övertygande, eftersom det fanns en tröskel om 7 procent för representation i parlamentet (duman). Europadomstolen framhöll att även små minoritetsgrupper måste ges möjlighet att bilda politiska partier för att söka representation i parlamentet. Slutsatsen blev att upplösningen av partiet stred mot artikel 11 i konventionen.

 

5. Adrian Constantin mot Rumänien (dom 12.4.2011)
Fråga om rätt att bli underrättad om anklagelse (artikel 6:3 a) i konventionen) och rätt att försvara sig mot anklagelse (artikel 6:3 b) i konventionen) i förening med rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Constantin åtalades för att han som ställföreträdare för ett bolag hade grovt missbrukat sin ställning genom att illegalt betala ett stort penningbelopp till ett annat bolag. Den rumänska högsta domstolen fann att Constantin inte hade uppsåtligen brutit mot de bestämmelser som gällde men dömde honom för vårdslöshet vid fullgörandet av sina åligganden till ett villkorligt fängelsestraff och skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att Constantin hade dömts för ett annat brott än det för vilket han åtalats utan att han först beretts tillfälle att ta ställning till den ändrade brottsbeteckningen. Europadomstolen pekade på att försvaret mot ett åtal för oaktsamhetsbrott kunde bli ett annat än försvaret mot ett åtal för ett uppsåtligt brott och att Constantin inte haft anledning räkna med att han skulle kunna dömas för ett oaktsamhetsbrott. Hans rätt enligt artikel 6:3 a) i konventionen att underrättas om anklagelsen och hans rätt enligt artikel 6:3 b) att förbereda sitt försvar i förening med rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade därmed kränkts.

 

6. Çelik (Bozkurt) mot Turkiet (dom 12.4.2011)
Fråga om rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Nezahat Nurcan Çelik åtalades för att ha varit medlem av den illegala organisationen Hizbullah. Medan målet var anhängigt, utfärdades en ny lag som innehöll föreskrifter om att vissa domstolsförfaranden skulle avslutas utan prövning i sak. I sin dom fann statssäkerhetsdomstolen det inte styrkt att Nezahat hade varit medlem av Hizbullah eller att hon kontinuerligt hade verkat för organisationen. I den mån hon gjort sig skyldig till medhjälp genom att lämna bistånd till organisationen, föll detta inom ramen för den nya lagen, varför domstolen beslöt att avsluta förfarandet utan prövning i sak.
    Nezahat avskedades emellertid från sin tjänst som lärare på grund av att hon verkat för en illegal organisation. Förvaltningsdomstolen fastställde avskedandet under hänvisning till statssäkerhetsdomstolens dom.

Europadomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen inte hade gjort någon ny prövning av de faktiska omständigheterna men ändå hade funnit Nezahat skyldig till brott trots att detta inte följde av domen i brottmålet. Europadomstolen fann därför att Nezahats rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott inte hade respekterats.

 

7. Conceição Letria mot Portugal (dom 12.4.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I samband med att en bro störtade samman omkom ett stort antal människor. En parlamentarisk kommission tillsattes för att utreda orsakerna till olyckan. En guvernör och tidigare borgmästare hördes av kommissionen och lämnade uppgifter vilkas sannfärdighet kunde betvivlas. Journalisten Letria publicerade en artikel i vilken han hävdade att guvernören hade ljugit inför kommissionen. I artikeln betecknade Letria guvernören som ”opålitlig” eller ”tvivelaktig” och dömdes med anledning av dessa uttalanden för ärekränkning.
    Europadomstolen hänvisade till att Letria som journalist åtnjöt en vidsträckt yttrandefrihet och att guvernören som politiker hade haft att tåla även långtgående kritik. Letrias uttalanden var värdeomdömen, och det hade funnits viss saklig grund för uttalandena. Slutsatsen blev att Letrias genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts genom ärekränkningsdomen.

8. Gluhaković mot Kroatien (dom 12.4.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Gluhaković övergavs av sin hustru i juli 1999. Hustrun var gravid och födde en dotter i december 1999. Gluhaković tillerkändes rätt till umgänge med dottern, som bodde hos sin mor. Gluhaković bodde själv i Vicenza i Italien och ville träffa dottern var fjärde eller var åttonde dag, eftersom han hade ledigt från sitt arbete var fjärde dag och han andra dagar hade stora svårigheter att bege sig till Rijeka i Kroatien för att träffa dottern. De kroatiska domstolarna tog inte hänsyn till dessa önskemål utan tillerkände Gluhaković umgängesrätt på en bestämd veckodag. Svårigheter uppkom också i fråga om lämplig mötesplats, vilket ledde till att umgängesrätten under lång tid inte kunde utövas. Europadomstolen konstaterade att de kroatiska domstolarna inte hade förklarat varför de inte tagit hänsyn till Gluhakovićs önskemål om tidpunkt för utövande av umgängesrätten och varför de inte funnit en lösning på problemen kring mötesplatsen. Sammantaget fann Europadomstolen att de kroatiska myndigheterna inte hade låtit Gluhaković komma i åtnjutande av sin rätt till effektiv kontakt med sin dotter.
    Europadomstolen konkluderade att det under sådana omständigheter förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen och beslöt dess-

utom att ålägga Kroatien att tillse att Gluhaković effektivt kunde åtnjuta rätten till umgänge med dottern på tider som var förenliga med hans arbetsschema och på lämpliga mötesplatser.

 

9. Jendrowiak mot Tyskland (dom 14.4.2011)
Frågor om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och straff utan stöd i lag (artikel 7:1 i konventionen)
Jendrowiak dömdes i maj 1990 för sexualbrott till tre års fängelse och till efterföljande säkerhetsförvaring. När han avtjänat fängelsestraffet, överfördes han till säkerhetsförvaring. Tiden för denna påföljd förlängdes successivt. I oktober 2002 hade han varit i säkerhetsförvaring i tio år, vilket var den maximitid för sådant frihetsberövande som gällt när han begick brotten. Genom en lagändring 1998 hade det emellertid blivit möjligt att förlänga denna påföljd på obestämd tid, och med stöd av den nya lagen beslöts att Jendrowiak skulle kvarbli i säkerhetsförvaring, eftersom det ansågs sannolikt att han skulle begå nya brott om han försattes på fri fot.
    Liksom i fallet M mot Tyskland (se SvJT 2010 s. 192 f.) ansåg Europadomstolen att kausalsambandet mellan brottmålsdomen och den del av säkerhetsförvaringen som sträckt sig utöver den tidigare gränsen om tio år inte var tillräckligt för att det kunde vara fråga om ett frihetsberövande efter fällande dom i enlighet med artikel 5:1 a) i konventionen. Eftersom frihetsberövandet inte heller omfattades av någon annan punkt i artikel 5:1, fann Europadomstolen att det förelåg ett brott mot denna bestämmelse.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Jendrowiak hade fått avtjäna ett strängare straff än det som gällt när han begått sina brott. Den nya lagen om förvaringspåföljdens utvidgade tidslängd hade tilllämpats retroaktivt på honom, vilket Europadomstolen fann strida mot artikel 7:1 i konventionen.

 

10. Patoux mot Frankrike (dom 14.4.2011)
Fråga om rätt till skyndsam omprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen)
Marie-Claude Patoux blev tvångsintagen på ett sjukhus på grund av att hon hade attackerat och trakasserat en läkare. Den 3 april 2006 vände sig hennes man på hennes vägnar till en domare med begäran att hon skulle friges omedelbart. Domaren höll förhör med henne den 25 april 2006 och fattade den 27 april 2006 beslut om en psykiatrisk undersökning. Ett psykiatriskt utlåtande utfärdades den 10 maj 2006, varefter domaren höll en ny förhandling den 17 maj 2006. Den 19 maj 2006 avslog han Marie-Claude Patoux begäran om frigivning på grund av att hon led av förföljelsemani. Beslutet överklagades den 30 maj 2006 till en appellationsdomstol, som avslog överklagandet den 29 juni 2006.

Europadomstolen konstaterade att domaren först efter mer än 20 dagar hade hört Marie-Claude Patoux och beslutat om en psykiatrisk undersökning. När det psykiatriska utlåtandet inkommit, hade domaren fattat sitt beslut, men det hade då gått 46 dagar sedan yrkandet om omedelbar frigivning inkommit. Appellationsdomstolen hade beslutat i målet en månad efter det att domarens beslut överklagats. Europadomstolen fann att Marie-Claude Patoux inte hade fått lagligheten av frihetsberövandet skyndsamt avgjord och att hennes rätt enligt artikel 5:4 i konventionen därför hade kränkts.

 

11. Kasabova och Bozhkov, båda mot Bulgarien (domar 19.4.2011)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Katya Kasabova och Bozhidar Bozhkov, som var journalister, rapporterade i tidningsartiklar om klagomål från föräldrar till barn som sökt platser i elitskolor men som utkonkurrerats av andra barn, inte därför att dessa var mer meriterade utan på grund av deras bräckliga hälsa. Det fanns emellertid misstankar om att flera av dessa barn i realiteten hade antagits till följd av att det betalats mutor. I artiklarna uppgavs att fyra experter från undervisningsministeriet kunde komma att avskedas, om misstankarna om korruption bestyrktes genom den utredning som skulle genomföras. Katya Kasabova och Bozhidar Bozhkov dömdes för ärekränkning av de fyra experterna till böter och höga skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att artiklarna hade handlat om eventuella avskedanden i framtiden och att det inte kunde föras någon sanningsbevisning om detta. Fastän Bozhidar Bozhkov kunde ha tydligare markerat att det var oklart om och på vilka grunder experterna kunde drabbas av påföljder, fick han ändå anses ha i artiklarna uttryckt sig som en ansvarsfull journalist. Europadomstolen lämnade öppet om detsamma kunde sägas om Katya Kasabova, eftersom hon borde ha undersökt sakförhållandena bättre. Emellertid gällde för dem båda att de belopp de ålagts betala i böter och skadestånd var orimligt höga. Slutsatsen blev därför att det i båda fallen förelåg brott mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

12. Moczulski och Tomasz Kwiatkowski, båda mot Polen (domar 19.4.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Enligt en lag från 1997 ålades personer i vissa befattningar att avge en förklaring om huruvida de hade samarbetat med säkerhetstjänsten under den kommunistiska regimen i Polen. Lagen var tillämplig på Moczulski som ledamot av det polska parlamentet och på Kwiatkowski som advokat. Båda förklarade att de inte hade samarbetat med säkerhetstjänsten. I därpå följande domstolsförfaranden fastställdes emellertid att förklaringarna var osanna. Moczulski förbjöds som en följd

av domen att fortsätta som parlamentsledamot, medan Kwiatkowski på samma grund uteslöts ur advokatsamfundet.
    Frågan vid Europadomstolen var om Moczulski och Kwiatkowski fått en rättvis rättegång. Europadomstolen konstaterade, under hänvisning till sina avgöranden i liknande mål (se Turek mot Slovakien, SvJT 2006 s. 531, Luboch mot Polen, SvJT 2008 s. 429, och Rasmussen mot Polen, SvJT 2009 s. 873), att en del av processmaterialet hade ansetts som statshemligheter men att den funktionär som i processen representerade det allmänna intresset hade haft oinskränkt tillgång till Moczulskis och Kwiatkowskis personakter. Moczulski och Kwiatkowski hade haft tillgång till sina egna personakter men inte fått göra kopior av handlingarna eller ta med sig anteckningar om innehållet. Dessa inskränkningar medförde enligt Europadomstolens mening att de inte hade kunnat försvara sig i processen på ett effektivt sätt. Europadomstolen konstaterade vidare att statens intresse av sekretess måste anses ha avtagit med tiden och inte kunde motivera att personer, som riskerade allvarlig skada av utgången i processen, vägrades ett fullgott försvar. Slutsatsen blev att Moczulskis och Kwiatkowskis rätt enligt artikel 6:1 i konventionen i förening med deras rätt att försvara sig enligt artikel 6.3 i konventionen hade kränkts.

 

13. Baturlova och Khrykin, båda mot Ryssland (dom 19.4.2011)
Frågor om rätt till oavhängig domstol och rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) samt rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Baturlova och Khrykin uppbar offentlig pension. De begärde att pensionerna skulle höjas på grund av att de hade arbetat i hälsofarliga industrier. Deras ansökningar bifölls av en stadsdomstol genom domar som vann laga kraft.
    Senare begärde pensionsmyndigheten att regiondomstolen inom ramen för sina övervakande befogenheter skulle ompröva stadsdomstolens domar. Detta ledde till att regiondomstolens president i brev till stadsdomstolen meddelade att stadsdomstolens domar hade varit lagstridiga och att de därför borde omprövas. Stadsdomstolen beslöt med anledning härav att upphäva domarna och ogillade Baturlovas och Khrykins begäran om höjning av pensionerna.
    Europadomstolen fann att stadsdomstolen vid sin omprövning av de lagakraftvunna domarna inte kunde anses ha varit en oavhängig domstol, eftersom den handlade på instruktion av regiondomstolen, som hade uttalat att de tidigare domarna varit lagstridiga, och under latent hot om att domaren annars kunde enligt rysk lag bli föremål för disciplinärt förfarande och eventuellt avskedas från sin tjänst. I detta hänseende förelåg alltså ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann också att upphävandet av lagakraftvunna domar stred mot rättssäkerheten och därmed mot Baturlovas och Khrykins rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen. Eftersom de första domarna hade gett Baturlova och Khrykin eko-

nomiska rättigheter, stred de nya domarna också mot deras rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

14. Erkol mot Turkiet (dom 19.4.2011)
Fråga om rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Erkol åtalades för pliktförsummelse vid utförandet av uppdrag för en bank, vilket hade skadat banken. Innan åtalet prövades, infördes en ny lag om att rättegångar avseende vissa brott som begåtts före ett bestämt datum inte skulle fullföljas. På grundval av denna lag beslöts att inte vidare behandla målet mot Erkol.
    Banken avskedade emellertid Erkol och väckte skadeståndstalan mot honom. Banken fick bifall till sin talan med motiveringen att Erkol hade förskingrat pengar men inte blivit dömd för brottet på grund av den nya lagen.
    Erkol väckte talan mot banken och begärde skadestånd för att han avskedats. Hans yrkande avslogs med hänvisning till att han gjort sig skyldig till förskingring men att förfarandet avbrutits på grund av den nya lagen.
    Europadomstolen framhöll att en frikännande dom eller ett beslut att inte fullfölja en brottmålsprocess inte i och för sig hindrar att skadestånd kan utgå för den åtalade gärningen, eftersom beviskraven i ett tvistemål är andra än i ett brottmål. I det aktuella fallet hade emellertid domstolarna som motivering för sina beslut åberopat att Erkol hade gjort sig skyldig till förskingring, ett brott som han inte ens hade åtalats för. Genom denna motivering hade de kränkt hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.

 

15. di Marco mot Italien (dom 26.4.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) di Marco ägde en nöjespark vars verksamhet bedrevs på en fastighet tillhörande det allmänna. Den 10 mars 1987 slöt han ett kontrakt om hyra av marken för en tid av nio år. Följande år fick han ett meddelande om att marken skulle exproprieras för att möjliggöra ett vägbygge. Den 27 augusti 1990 påbörjades vägarbeten, och di Marco fick då inte längre disponera marken.
    Europadomstolen konstaterade att di Marco hade slutit ett hyresavtal för en tid av nio år och att han hade haft legitima förväntningar att få disponera marken under denna tid. Han hade emellertid tvingats avbryta sin verksamhet långt tidigare, och detta hade för honom inneburit en ekonomisk förlust. Hans förväntningar kunde anses som en tillgång som skyddades av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Han hade erbjudits en ersättning som emellertid svarade endast mot en mindre del av den förlust han lidit. Europadomstolen fann därför att hans rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

16. Antunes Rodrigues mot Portugal (dom 26.4.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Antunes Rodrigues ägde en fastighet som låg nära en riksväg. Han fick tillstånd att på fastigheten bygga ett hus vars bottenvåning var avsedd för kommersiell verksamhet. Det fanns en avfart från riksvägen nära fastigheten. När byggnadsarbetena var nästan färdiga, beslöt det företag som svarade för motorvägarna att avfarten från riksvägen nära Antunes Rodrigues fastighet skulle stängas och ersättas med en utfart från en motorväg längre bort. Antunes Rodrigues begärde skadestånd på grund av att hans fastighet nedgått i värde genom beslutet, men domstolarna fann att han inte var berättigad till ersättning.
    Europadomstolen konstaterade att Antunes Rodrigues inte hade berövats sin egendom men att egendomens värde hade påverkats, vilket var en fråga om nyttjande av egendom enligt andra stycket i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Eftersom den åtgärd som vidtagits var laglig och tjänade det allmänna intresset, återstod att pröva om det förelåg en balans mellan det allmänna intresset och Antunes Rodrigues ekonomiska intresse. I bedömningen av detta fick de nationella myndigheterna och domstolarna anses åtnjuta en betydande frihet.
    Europadomstolen konstaterade att de portugisiska domstolarna hade ansett att det inte uppkommit en skada som kunde berättiga till skadestånd. Europadomstolen fann också att nedgången i fastighetens värde inte var tillräcklig för att ge honom rätt till ersättning enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet, särskilt som han känt till att avfartsvägen var en allmän väg och att vägnätet kunde komma att ändras genom beslut av vägmyndigheten. Med hänsyn till dessa omständigheter hade han enligt Europadomstolens uppfattning inte åsamkats en så speciell och onormal skada att han enligt artikel 1 i första tillläggsprotokollet var berättigad till ekonomisk kompensation.

17. Steulet mot Schweiz (dom 26.4.2011)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Steulet var inblandad i flera domstolsförfaranden som sammanhängde med en konflikt mellan honom och myndigheterna i den kommun där han bodde. Ett första förfarande grundades på en anmälan om ärekränkning som kommunen gjort mot Steulet. Den ledde till ett beslut att kommunen inte var berättigad att föra en sådan talan. I avgörandet deltog domaren F. — Ett annat förfarande gällde Steulets brottsanmälan mot två medlemmar av kommunstyrelsen som han anklagade för tjänstemissbruk i samband med renoveringen av en kommunal byggnad. Förfarandet mynnade ut i ett beslut att det inte fanns skäl för åtal, och det angavs i beslutet att Steulet hade handlat i chikanöst syfte, varför han förpliktades bära en del av kostnaderna för förfarandet. Även i detta beslut deltog domaren F. —

I ett tredje förfarande åtalades och dömdes Steulet för ärekränkning på grund av att han i en skrift hade anklagat borgmästaren för att ha tagit mutor. Han överklagade domen till Högsta domstolen, som avslog överklagandet. I beslutet deltog domaren F, som dåmera blivit domare i Högsta domstolen.
    Frågan vid Europadomstolen var om Högsta domstolen varit opartisk med hänsyn till att domaren F hade ingått i domstolen vid avgörandet av det tredje målet.
    Europadomstolen konstaterade att de olika förfarandena visserligen alla hade samband med en konflikt mellan Steulet och kommunen men att de avsett olika frågor och med olika partsställning. Under sådana förhållanden kunde F:s deltagande i det tredje avgörandet inte utgöra skäl att ifrågasätta Högsta domstolens opartiskhet. Europadomstolen konkluderade att det inte förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

18. Pulatlı mot Turkiet (dom 26.4.2011)
Fråga om frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)
Pulatlı ålades som militärt disciplinstraff sju dagars arrest genom beslut av sitt närmaste befäl. Hans enda rättsmedel bestod i att klaga till en högre officer. Domstolsprövning var däremot utesluten enligt den militära strafflagen.
    Europadomstolen fann att frihetsberövandet inte uppfyllde kravet i artikel 5:1 a) i konventionen på ett frihetsberövande efter fällande dom av domstol. Eftersom det rörde sig om ett systemfel i turkisk lag, angav Europadomstolen vidare att Turkiet borde tillskapa en mekanism innebärande att disciplinära sanktioner som innefattade frihetsberövande skulle åläggas eller alternativt kunna överprövas av domstol.

 

19. M mot Schweiz (dom 26.4.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
M, som var schweizisk medborgare, bodde i Thailand tillsammans med en thailändsk kvinna med vilken han hade två barn. I oktober 2004 begärde han att schweiziska ambassaden i Bangkok skulle förnya hans pass för att möjliggöra för honom att gifta sig med sin sambo. Ambassaden vägrade förnya passet på grund av att M i Schweiz var misstänkt för bedrägeri. Han skulle däremot kunna få ett resedokument avsett enbart för en resa till Schweiz.
    Europadomstolen konstaterade att M måste ha varit medveten om att han var efterlyst för brott i Schweiz och att han genom att vägra återvända till Schweiz förhindrade det rättsliga förfarandet. De schweiziska myndigheterna hade angett skälen till att M:s närvaro i Schweiz var nödvändig för att brottsutredningen skulle kunna fullföljas. Europadomstolen fann att vägran att förnya hans pass under dessa omständigheter var en proportionerlig åtgärd i brottsbekämpningens

intresse och att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv inte hade kränkts.

 

20. Tinner mot Schweiz (dom 26.4.2011)
Frågor om häktning (artikel 5:1 c) i konventionen) och häktningstidens längd (artikel 5:3 i konventionen)
Bröderna Urs och Marco Tinner misstänktes för att i strid med schweizisk lag ha levererat krigsmateriel till Libyen, en misstanke som senare utvidgades till att också gälla penningtvätt. En förundersökning inleddes i oktober 2004. Urs Tinner utlämnades den 30 maj 2005 från Tyskland till Schweiz och häktades där den 2 juni 2005. Marco Tinner häktades i Schweiz den 5 september 2005. De förblev i häkte, Urs Tinner till den 21 december 2008 och Marco Tinner till den 23 januari 2009.
    Europadomstolen konstaterade att det i häktningsbesluten hade angetts rimliga skäl för att misstänka bröderna för att ha försett Libyen med utrustning som föll under fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Till stöd för att det funnits flyktfara hade de schweiziska domstolarna hänvisat till att bröderna saknade starka band med Schweiz och att de hade anhöriga i Thailand. Det hade också på ett övertygande sätt förklarats varför deras frigivning mot borgen inte skulle ge tillräcklig säkerhet för att de skulle fortsatt stå till rättvisans förfogande. Europadomstolen konstaterade att utredningen hade varit utomordentligt komplicerad och krävt rättsligt bistånd i 16 länder samt att ingen period av passivitet under utredningen hade kunnat konstateras. Europadomstolen fann att frihetsberövandet hade uppfyllt kraven i artikel 5:1 c) i konventionen och att dess längd inte heller hade stått i strid med artikel 5:3 i konventionen.

 

21. Giosakis mot Grekland (nr 3) (dom 3.5.2011)
Fråga om rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Giosakis åtalades för förskingring. Appellationsdomstolen frikände honom för detta brott och förklarade att den åtalade gärningen inte heller kunde anses som stöld. Åklagaren överklagade domen till kassationsdomstolen, som undanröjde den frikännande domen med motiveringen att appellationsdomstolen borde ha närmare prövat om gärningen utgjorde stöld. Kassationsdomstolen avstod emellertid från att återförvisa målet till appellationsdomstolen, eftersom stöldbrottet var preskriberat.
    Europadomstolen fann att kassationsdomstolen visserligen inte hade uttalat att Giosakis gjort sig skyldig till stöld men, genom att undanröja den frikännande domen och konstatera att stöldbrottet var preskriberat, hade gett intryck av att Giosakis endast till följd av preskription hade undgått att bli dömd för stöld. På grund härav hade hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott kränkts.

22. Apanasewicz mot Polen (dom 3.5.2011)
Fråga om rätt till respekt för hemmet (artikel 8 i konventionen)
En granne till Helena Apanasewicz hade utan tillstånd byggt en cementfabrik som skapade allvarliga störningar i Helenas hemmiljö. En domstol hade ålagt grannen att stänga fabriken, men trots verkställighetsförfaranden hade stängningen inte genomförts. Europadomstolen konstaterade att Helena Apanasewicz under lång tid hade plågats av buller och andra olägenheter och att störningarna enligt de polska domstolarnas bedömning hade varit intensiva och berott på verksamhet i omedelbar närhet av hennes hem. Visserligen hade de polska myndigheterna vidtagit vissa åtgärder för att förbättra situationen, men dessa åtgärder hade inte varit effektiva. Slutsatsen blev att hennes rätt enligt artikel 8 till respekt för sitt hem hade kränkts.

 

23. Negrepontis-Giannisis mot Grekland (dom 3.5.2011)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen), diskriminering (artikel 14 i konventionen), rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Negrepontis-Giannisis bodde som student hos sin onkel, som var ortodox biskop i USA. En amerikansk domstol gav onkeln tillstånd att adoptera honom.
    Negrepontis-Giannisis och hans onkel återvände senare till Grekland, där onkeln avled. Medlemmar av onkelns familj väckte talan vid grekisk domstol för att få adoptionen ogiltigförklarad. En grekisk domstol biföll deras talan med motiveringen att munkar enligt grekisk lag inte fick utföra icke-religiösa rättshandlingar, till vilka adoption räknades. Domen fastställdes av kassationsdomstolen, som hänvisade till kanoniska texter från 600-talet och 800-talet.
    Europadomstolen fann att kassationsdomstolen hade byggt sitt avgörande på ålderstigna kyrkliga föreskrifter. Emellertid hade år 1982 införts nya lagbestämmelser som tillät munkar att gifta sig, och det fanns inte någon grekisk lag som förvägrade dem rätten att adoptera. Enligt Europadomstolens mening hade det under sådana omständigheter inte funnits något vägande samhälleligt behov av att vägra erkänna den amerikanska adoptionen av Negrepontis-Giannisis. Europadomstolen fann därför att dennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts. Europadomstolen konstaterade vidare att, om NegrepontisGiannisis onkel hade haft ett eget barn, skulle barnet ha haft rätt att ärva sin far. Den skillnad som hade gjorts mellan biologiska barn och adoptivbarn genom att adoptionen inte erkänts hade inte någon objektiv saklig grund. Europadomstolen fann därför att NegrepontisGiannisis också hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i

konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen.
    Slutligen konstaterade Europadomstolen att kassationsdomstolens skäl för att vägra erkänna det amerikanska adoptionsbeslutet var sådana att Negrepontis-Giannisis inte kunde anses ha fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen och att vägran att erkänna adoptionen dessutom innebar att Negrepontis-Giannisis i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade åtnjutit respekt för sin egendom.

24. Sipoş mot Rumänien (dom 3.5.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Maria Sipoş, som var journalist och författare, redigerade ett program som skulle sändas i den statliga televisionen men utbyttes utan förklaring mot en annan programledare. Hon protesterade mot detta och uttalade i pressen att det hade återinförts censur i statstelevisionen. I ett pressmeddelande uppgav statstelevisionen att anledningen till bytet av programledare var tittarnas negativa uppfattning om Maria Sipoş. I pressmeddelandet ifrågasattes hennes omdöme och uppgavs att hon utsatts för politisk manipulation. Det hänvisades också till hennes familjeproblem och till de dåliga relationerna mellan henne och hennes kolleger. Med anledning av pressmeddelandet väckte Maria Sipoş ärekränkningstalan mot befattningshavare vid statstelevisionen, men hennes talan ogillades på grund av att syftet med pressmeddelandet inte hade varit att förolämpa henne.
    Europadomstolen konstaterade att frågan i målet var om det dragits en rimlig gräns mellan Maria Sipoş rätt till skydd för sitt rykte och sitt privatliv, å ena sidan, och yttrandefriheten, å den andra. Europadomstolen noterade att det inte var fråga om spontana muntliga uttalanden i massmedia utan om ett övervägt officiellt meddelande från statstelevisionen. Uppgifterna om politisk manipulation var obestyrkta, och påståendena om Maria Sipoş allmänna tillstånd och familjeproblem rörde privata förhållanden som det hade saknats anledning att beröra. Europadomstolen fann att uttalandena i pressmeddelandet hade överskridit gränsen för yttrandefriheten och inneburit ett otillåtet ingrepp i Maria Sipoş rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

 

25. Sutyagin mot Ryssland (dom 3.5.2011)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Sutyagin åtalades för spioneri. Målet anförtroddes en domare som efter en förberedande förhandling utsatte målet till slutförhandling. Senare fattades beslut om att en annan domare skulle överta målet. Sutyagin sökte förgäves få uppgift om skälen till bytet av domare. Sutyagin dömdes till 15 års fängelse.

Europadomstolen konstaterade att det var en uppgift för de nationella myndigheterna att utse domare för olika mål under hänsynstagande till bl.a. tillgängliga resurser, domarnas kvalifikationer och eventuella jävssituationer. Det hade i rysk lag saknats bestämmelser om förutsättningarna för byte av domare i ett mål och det förfarande som skulle tillämpas vid sådana byten. Europadomstolen fann att skälen till bytet av domare i det aktuella målet borde ha förklarats för Sutyagin. Eftersom bytet skett av okänd anledning och utan något formellt förfarande, hade Sutyagin haft legitima skäl att ifrågasätta den nye domarens oavhängighet och opartiskhet, och artikel 6:1 hade därför kränkts.

 

26. Editorial Board of Pravoye Delo och Shtekel mot Ukraina (dom 5.5.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var redaktionen och chefredaktören för den ukrainska tidningen Pravoye Delo. I tidningen publicerades ett anonymt brev som hämtats från en internettidning. Brevet skulle ha skrivits av en tjänsteman inom säkerhetstjänsten och innehöll anklagelser mot högre tjänstemän som påstods ha ägnat sig åt korruption eller annan brottslig verksamhet. I artikeln angavs källan till informationen, och i en redaktionell kommentar framhölls att uppgifterna kunde vara osanna. En uppgift om att ordföranden i thaiboxningsförbundet hade varit medlem av ett brottssyndikat som bl.a. organiserat mord ledde till ärekränkningstalan och till att redaktionen och chefredaktören ålades att betala skadestånd och publicera en ursäkt.
    Europadomstolen konstaterade att artikeln var en ordagrann reproduktion av uppgifter i en allmänt tillgänglig internettidning och att redaktionen uttryckligen hade förklarat sig inte kunna svara för att uppgifterna var sanna. Europadomstolen hänvisade till den viktiga roll internet spelar för medierna och framhöll att avsaknaden av regler för hur journalister kan använda information från internet utan att riskera påföljder var ett hinder för pressen att fullgöra sin viktiga uppgift som allmänhetens väktare. Klagandena hade hänvisat till att de handlat i god tro och att de inte avsiktligt hade spritt osann information, men dessa argument hade negligerats av de ukrainska domstolarna. Avsaknaden av regler hade medfört att klagandena inte kunnat förutse konsekvenserna av sina handlingar. Det innebar enligt Europadomstolens mening att inskränkningen i deras yttrandefrihet inte hade haft stöd i lag och att det förelåg ett brott mot artikel 10 i konventionen.

 

27. Włoch mot Polen (nr 2) (dom 10.5.2011)
Fråga om rätt till ersättning för frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Włoch var först häktad som misstänkt för människohandel, men förfarandet lades ner av domstol. I ett annat förfarande åtalades han för

att ha använt en förfalskad fullmakt och dömdes för detta brott till böter. Domstolen beslöt att bötesstraffet skulle anses verkställt genom häktningen i det första brottmålet.
    Włoch begärde skadestånd för oberättigad häktning i målet om människohandel men vägrades detta på grund av att frihetsberövandet hade avräknats mot bötesstraffet.
    I en tidigare dom den 19 oktober 2000 rörande målet om människohandel hade Europadomstolen funnit att Włoch utsatts för kränkning av artikel 5:4 i konventionen på grund av att han inte åtnjutit tillräckliga rättssäkerhetsgarantier vid överprövning av häktningen och att överprövningen inte skett tillräckligt snabbt. Europadomstolen konstaterade att han på grund av brottet mot artikel 5:4 hade varit berättigad till skadestånd enligt artikel 5:5 i konventionen men vägrats detta på grund av avräkningen mot ett bötesstraff. Europadomstolen fann att detta inte uppfyllde kravet på en verkställbar rätt till ersättning enligt artikel 5:5.

 

28. Dimitrov och Hamanov samt Finger, båda mot Bulgarien (domar 10.5.2011)
Frågor om långsam rättskipning (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
De två målen var s.k. pilotmål avseende långsam rättskipning i Bulgarien. Det första målet gällde två brottmål och det andra målet ett tvistemål. I alla tre fallen fann Europadomstolen att kraven i artikel 6:1 i konventionen på domstolsprövning inom skälig tid och i artikel 13 i konventionen på ett effektivt rättsmedel inte hade respekterats. Europadomstolen framhöll att Bulgarien var svarande i omkring 700 anhängiga mål av samma slag och att avsaknaden av effektiva rättsmedel mot långsam rättskipning var ett systemfel i Bulgarien. Europadomstolen ålade Bulgarien att införa lämpliga rättsmedel i tvistemål, brottmål och administrativa mål. Rättsmedlen måste vara förenliga med Europadomstolens rättspraxis och göras tillgängliga inom en tidsfrist av 12 månader från det att Europadomstolens domar i de nu aktuella målen vunnit laga kraft.

 

29. Mosley mot Förenade kungariket (dom 10.5.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Söndagstidningen News of the World publicerade en artikel i vilken det uppgavs att Max Mosley hade medverkat i en ”sjuk nazi-orgie med 5 prostituerade”. Artikeln illustrerades med fotografier tagna i hemlighet av en person som medverkat i de sexuella aktiviteterna. Ett utdrag ur en video publicerades också på tidningens hemsida på internet.
    Mosley väckte talan mot tidningen och begärde skadestånd. Han yrkade också på förbud för tidningen att hålla videobilderna tillgängliga på internet. Den engelska domstolen vägrade att utfärda ett sådant förbud eftersom materialet redan hade fått vidsträckt spridning i

tryck och på internet och det därför inte längre kunde anses privat. Den påstådda nazistiska anknytningen var känslig för Mosley, eftersom han var son till den tidigare brittiske fascistledaren Oswald Mosley, men domstolen fann att artikeln och bilderna saknade anknytning till nazismen och att det därför inte heller hade funnits något allmänt intresse av att publicera artikeln och bilderna, vilka hade kränkt Mosleys rätt till skydd för privatlivet. Tidningen ålades att betala 60 000 pund i skadestånd till Mosley.
    Mosley gjorde vid Europadomstolen gällande att han trots det skadestånd han erhållit förblivit ett offer för brott mot rätten till respekt för privatlivet, eftersom News of the World inte i förväg hade upplyst honom om den planerade artikeln, vilket skulle ha gjort det möjligt för honom att hos domstol begära förbud mot publiceringen.
    Europadomstolen fann att tidningsartikeln hade inneburit ett kraftigt och oberättigat ingrepp i Mosleys privatliv och konstaterade att detta hade erkänts av de engelska domstolarna. Det var klart att de brittiska myndigheterna hade skyldighet inte bara att avhålla sig från ingrepp i hans privatliv utan också att positivt skydda hans rätt till privatliv. För detta ändamål var det emellertid tillräckligt att han hade rätt till skadestånd för ärekränkande publicering. Europadomstolen framhöll att det inte därutöver kunde krävas att massmedierna skulle i förväg informera en person om kommande publicering av uppgifter som eventuellt kunde vara ärekränkande för honom eller henne, eftersom en sådan skyldighet skulle innebära en alltför långtgående inskränkning i den journalistiska verksamheten. Slutsatsen blev att avsaknaden av en sådan plikt i engelsk rätt inte stred mot artikel 8 i konventionen.

 

30. Capitani och Campanella mot Italien (dom 17.5.2011)
Fråga om rätt till offentlig rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena misstänktes för att tillhöra en brottslig organisation, vilket ledde till förfaranden vid domstol om inskränkningar i deras rörelsefrihet och konfiskation av tillgångar som de inte visat sig ha förvärvat på lagligt sätt. Förfarandena ägde rum bakom stängda dörrar, och italiensk lag gav inte möjlighet till offentlighet vid rättegångar om sådana frågor. Europadomstolen fann att det enligt artikel 6:1 i konventionen krävs att en part åtminstone skall kunna få till stånd en prövning av om det finns skäl för en offentlig förhandling men att italiensk lag i dessa fall uteslöt möjligheten till en sådan prövning. Slutsatsen blev därför att det förelåg ett brott mot artikel 6:1.

31. Gazioğlu m.fl. samt Akgöl och Göl, båda mot Turkiet (domar 17.5.2011)
Frågor om demonstrationsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Båda målen gällde polisingripanden mot otillåtna men fredliga demonstrationer. I målet Gazioğlu m.fl. hade demonstranterna sking-

rats med våld av polisen och arresterats. Klagandena hade senare åtalats för att ha deltagit i en olaglig demonstration men frikänts. I målet Akgöl och Göl hade demonstrationen också upplösts av polisen. Klagandena hade åtalats och dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff, vilket senare ändrats till ett villkorligt straff.
    Europadomstolen konstaterade att myndigheterna, när demonstranter inte använder våldsamma medel, måste visa viss tolerans om inte mötesfriheten skall berövas sitt innehåll. I Gazioğlu m.fl. hade konstaterats att klagandena inte hade begått något brott. I Akgöl och Göl hade åtalet mot klagandena endast gällt frågan om de deltagit i en olaglig demonstration, och de turkiska domstolarna hade fastslagit att de inte begått våldshandlingar. Polisens ingripande hade därför i båda fallen varit oproportionerligt, och artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

32. Küçük mot Turkiet och Schweiz (dom 17.5.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Murat Küçük fick vid skilsmässa vårdnaden om sonen Nevzat Abdullah Küçük, och barnets mor tillerkändes umgängesrätt. Vid utövande av umgängesrätten i juli 2002 avvek modern med barnet, och Murat informerades om att de hade lämnat Turkiet med falska resehandlingar. I augusti 2002 begärde Murat myndigheternas medverkan till att barnet skulle återföras till honom. En efterlysning utfärdades, och i juni 2003 spårades modern och barnet till Schweiz. De turkiska myndigheterna begärde hjälp från schweizisk sida med att få barnet återfört till Turkiet. De schweiziska myndigheterna sökte lokalisera modern och barnet, och en arresteringsorder utfärdades mot modern. De turkiska myndigheterna sökte också få till stånd postkontroll och telefonavlyssning, vilket dock inte godtogs av de schweiziska myndigheterna. I oktober 2004 påträffades modern och barnet, och i november 2004 återfördes barnet till sin far i Turkiet.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 8 i konventionen innefattar positiva skyldigheter som bör tolkas i ljuset av 1980 års Haagkonvention om internationella bortföranden av barn. Avgörande i det aktuella fallet var alltså om de turkiska och schweiziska myndigheterna hade vidtagit alla rimliga åtgärder för att tillse att Murat fick åtnjuta sina rättigheter som vårdnadshavare. Europadomstolen fann att de åtgärder som vidtagits hade varit tillräckliga och att det inte kunnat krävas tvångsåtgärder som telefonkontroll och brevkontroll. Även om det gått viss tid innan myndigheternas ansträngningar gett resultat, hade barnet till sist återförts till Murat. Sammantaget fann Europadomstolen att varken de turkiska eller de schweiziska myndigheterna hade brustit i sin positiva skyldighet enligt artikel 8 i konventionen.

 

33. Aydemir mot Turkiet (dom 24.5.2011)
Fråga om rätt till respekt för hemmet (artikel 8 i konventionen)
För att hindra att internerna i ett fängelse fick hjälp med att rymma genom en tunnel beslöt en domare att husrannsakningar skulle genomföras i ett stort antal närbelägna bostadslägenheter, bl.a. de två våningar i vilka klagandena i detta mål bodde.
    Europadomstolen konstaterade att det rörde sig om ett stort antal husrannsakningar som inte grundade sig på misstankar om brott. När det gällde den ena våningen fann Europadomstolen att domstolsbeslutet om husrannsakan hade varit otydligt formulerat och gett polisen vidsträckta befogenheter, vilket hade gjort det omöjligt att senare pröva om polisen handlat inom ramen för sina uppdrag. Vidare hade ingen domare eller behörig tjänsteman varit närvarande vid husrannsakningen, vilket hade krävts enligt turkisk lag. I fråga om den andra våningen hade polisen anklagats för att brutit sig in, men anklagelsen hade inte utretts närmare. I båda fallen fann Europadomstolen att det förelåg brott mot artikel 8 i konventionen.

 

34. Konstas mot Grekland(dom 24.5.2011)
Fråga om rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Konstas var professor vid Panteion-universitetet i Athen och under en period universitetets rektor. Han hade också varit minister och under en tid Greklands representant vid Europarådet.
    En allmän åklagare väckte åtal mot 54 medlemmar av universitetets lärarkår. En av de åtalade var Konstas, som anklagades för medhjälp till urkundsförfalskning, bedrägeri mot staten och förskingring av allmänna medel. Han dömdes till 14 års fängelse men överklagade domen.
    Innan överklagandet avgjorts, kallade biträdande finansministern under en debatt i parlamentet de åtalade för ett gäng av brottslingar, och han hänvisade till skandalerna vid Panteion. I en annan debatt i parlamentet beskrev premiärministern fallet som en skandal utan motstycke och som planerad förskingring av 8 miljoner euro i syfte att gynna gärningsmännen och skada universitetet. Justitieministern uttalade i parlamentet att de grekiska domstolarna modigt hade dömt dem som den politiska oppositionen hade skyddat. Frågan vid Europadomstolen var om dessa uttalanden kränkte Konstas rätt att presumeras vara oskyldig till brott intill dess det fanns en lagakraftvunnen dom mot honom.
    Europadomstolen konstaterade att det var lätt att identifiera Konstas som en av dem som avsågs med ministrarnas uttalanden. Enligt Europadomstolens mening hade emellertid premiärministerns uttalande varit av allmän art och inte stått i strid med artikel 6:2 i konventionen. Biträdande finansministerns och justitieministerns uttalanden hade däremot varit mera specifika och kunde ses som förutsägelser om hur appellationsdomstolen skulle komma att döma i må-

let. Dessa uttalanden stred därför enligt Europadomstolens uppfattning mot artikel 6:2 i konventionen. Europadomstolen framhöll att det särskilt hade funnits anledning för justitieministern att på grund av sin ställning visa återhållsamhet vid uttalanden om en pågående rättegång.

 

35. Saleck Bardi mot Spanien (dom 24.5.2011)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Knana Mohamed Saleck Bardi var statslös och bodde i ett flyktingläger i Algeriet. År 2002 for hennes 9-åriga dotter Saltana till Spanien på en resa som skulle vara i två månader, men eftersom hon hade hälsoproblem, blev hon kvar i Spanien hos en fosterfamilj.
    I mars 2004 underrättades de spanska myndigheterna om att Knana önskade att dottern skulle återvända till henne. Trots detta kvarstannade Saltana i fosterfamiljen. I juni 2006 begav sig Knana till Spanien och begärde vid spansk domstol att Saltana skulle återvända till henne. I april 2007 beslöt domstolen att fosterfamiljen skulle få vårdnaden om Saltana på grund av att hon, som då var 15 år gammal, hade uttryckt önskemål om att få stanna i familjen och hon tidigare hade behandlats illa i flyktinglägret.
    Europadomstolen konstaterade att barnets bästa var den väsentliga faktorn i fall av detta slag och att de spanska domstolarna fäst avseende vid detta. Emellertid hade de spanska myndigheterna ansvaret för att beslut om Saltanas vistelse i Spanien hade fattats först efter lång tid. Detta hade bidragit till att hennes band med modern hade försvagats och att hon alltmera hade integrerats i fosterfamiljen. De spanska myndigheterna hade inte tagit tillbörlig hänsyn till Knanas intresse av att dottern skulle återvända till henne. Europadomstolens slutsats blev att Knanas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv inte hade respekterats.

 

36. Onorato mot Italien (dom 24.5.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Onorato var domare i den italienska kassationsdomstolen och referent i ett brottmål i vilket parlamentsledamoten Dell’Utri dömts for skattebrott. Dell’Utri gjorde brottsanmälan mot Onorato och hävdade att denne på grund av sina politiska åsikter och i syfte att skada Dell’Utri hade underlåtit att pröva en begäran om straffeftergift som Dell’Utri framställt. En utredning gjordes om eventuell tjänsteförsummelse, men den ledde till ett beslut av domstol att Onorato inte begått något brott.
    Dell’Utri gjorde i pressen diverse uttalanden som Onorato ansåg ärekränkande, och han gjorde därför brottsanmälan mot Dell’Utri. Ett domstolsförfarande mynnade emellertid ut i ett beslut om frikännande av Dell’Utri utan saklig prövning på grund av att senaten vägrat att häva hans parlamentariska immunitet.

Europadomstolen konstaterade att rätten till domstolsprövning inte hindrar att processuell immunitet kan godtas i vissa fall. När det gällde det aktuella fallet hade emellertid Dell’Utri inte gjort sina uttalanden om Onorato i parlamentet utan i pressen och de hade utgjort allvarliga anklagelser mot Onorato som domare. Under sådana förhållanden hade upprätthållandet av immuniteten medfört att det inte gjorts en rimlig avvägning av samhällets intresse av att skydda parlamentets verksamhet mot Onoratos grundläggande rättigheter. Europadomstolen konkluderade således att Onoratos rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning hade kränkts.

 

37. R.R. mot Polen(dom 26.5.2011)
Frågor om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
R.R., som var gift och mor till två barn, var gravid och fick efter läkarundersökningar veta att fostret sannolikt var missbildat. Hon gjorde flera försök att få abort, men hennes husläkare och flera sjukhusläkare vägrade sin medverkan. Inte heller tilläts hon under åtskilliga veckor att genomgå ytterligare undersökningar för att avgöra fostrets tillstånd. Hon födde slutligen en flicka som led av en genetisk missbildning.
    Europadomstolen konstaterade att det redan i artonde graviditetsveckan hade konstaterats att fostret sannolikt var missbildat och att R.R. förgäves sökt genom ytterligare provtagningar få tillförlitlig information. Genom läkarnas senfärdighet hade hon tvingats under lång tid leva i ovisshet om hur allvarlig situationen var, och när hon slutligen fick närmare upplysningar, var det för sent att genomföra en abort. Europadomstolen fann att hon behandlats på ett sätt som utgjorde förnedrande behandling enligt artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att det i polsk lag angavs under vilka förutsättningar abort var tillåten och att en gravid kvinna som önskade abort kunde på grundval av artikel 8 i konventionen göra anspråk på att bli hörd och att få ett motiverat beslut på en begäran om abort. För R.R. hade det varit angeläget att genomgå sådana medicinska undersökningar som gjorde det möjligt att bedöma om villkoren för abort var uppfyllda. Genom att inte medverka till detta hade de polska myndigheterna brutit mot sin skyldighet enligt artikel 8 i konventionen att visa respekt för hennes privatliv.

 

38. Legrand mot Frankrike(dom 26.5.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Florence Legrand, som undergått en plastikkirurgisk operation, gjorde brottsanmälan mot den läkare som utfört ingreppet. Läkaren åtalades och Florence Legrand förde talan som målsägande, men läkaren frikändes. Florence Legrand överklagade domen men återtog senare sitt överklagande.

Florence Legrand väckte i juni 2002 skadeståndstalan mot läkaren, som i juni 2006 av appellationsdomstolen ålades att betala skadestånd. Läkaren överklagade domen och hänvisade till ett pleniavgörande från juli 2006 i vilket kassationsdomstolen med avvikelse från tidigare rättspraxis hade beslutat att en kärande måste redan vid en första skadeståndstalan åberopa samtliga grunder för sitt yrkande. Han framhöll att Florence Legrand inte uppfyllt detta krav, eftersom hon som målsägande i brottmålet inte hade åberopat de grunder hon senare framfört i civilmålet. Kassationsdomstolen biföll läkarens överklagande och undanröjde med hänvisning till sin nya rättspraxis appellationsdomstolens dom, vilket medförde att Florence Legrands skadeståndsyrkande av formella skäl inte kunde prövas. Europadomstolen fann att det förhållandet att kassationsdomstolen ändrat sin rättspraxis och att dess nya rättspraxis tillämpats på Florence Legrand inte kunde anses ha medfört att hon i strid med artikel 6:1 i konventionen hade berövats sin rätt till domstolsprövning.

39. Ťupa mot Tjeckiska republiken (dom 26.5.2011)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) Ťupa klagade över att han på grund av motsättningar inom familjen hade av polisen förts till ett psykiatriskt sjukhus där han tvingats kvarstanna mot sin vilja. Ett par dagar senare hade en domstol funnit att han var psykiskt sjuk och att tvångsintagning på sjukhuset var berättigad, eftersom han utgjorde en fara för sig själv. Domstolen grundade beslutet på uppteckningar av samtal som en tjänsteman vid domstolen fört med en läkare vid sjukhuset och med Ťupa själv. Läkaren hade upplyst att Ťupa tvångsintagits på rekommendation av sin husläkare som uppgett att han led av hallucinationer och förföljelsemani och att han hotat döda sin bror.
    Europadomstolen framhöll att tvångsintagningen hade skett efter rekommendation av husläkaren och att Ťupa såvitt känt inte tidigare lidit av psykisk sjukdom eller varit våldsam. Detta borde ha föranlett de inhemska domstolarna att göra en grundlig undersökning av om intagningen var berättigad. I stället hade de grundat sina beslut på en uppteckning av samtal som förts med en domstolstjänsteman. Ťupas invändningar hade inte beaktats, och varken husläkaren eller Ťupas anhöriga hade hörts. Inte heller hade domstolarna prövat om mindre ingripande åtgärder än ett frihetsberövande kunde vara tillräckliga. Domstolarna hade därför inte gjort en sådan grundlig undersökning som krävdes vid ett frihetsberövande enligt artikel 5:1 i konventionen.

 

40. Kurdov och Ivanov mot Bulgarien (dom 31.5.2011)
Fråga om åtal två gånger i samma sak (artikel 4 i protokoll 7)
Kurdov var anställd för att svara för underhåll och reparation av järnvägsvagnar. Sedan det uppstått en brand i en vagn, ålades han ett ad-

ministrativt bötesstraff för att han inte hade iakttagit vissa säkerhetsföreskrifter. Senare åtalades han för att genom vårdslöshet ha orsakat branden och därigenom ha vållat stor skada. Sedan åtalet under rättegången ändrats till att avse en ringare form av vållande, befanns brottet vara preskriberat.
    Frågan inför Europadomstolen var om Kurdov i strid med principen ne bis in idem hade åtalats två gånger för samma brott.
    Europadomstolen fann att de administrativa böterna hade bestämts på grundval av en bestämmelse som riktat sig till en begränsad personkrets och gällt specifika säkerhetsföreskrifter samt att påföljden endast varit ett ringa bötesstraff. Påföljden var enligt Europadomstolens mening väsentligen av disciplinär natur, och Kurdov kunde därför inte anses genom böterna ha straffats för ett brott i konventionens mening. Det innebar också att åtalet för vållande av skada genom brand inte avsåg ett brott för vilket Kurdov hade dömts tidigare. Europadomstolens konklusion blev därför att åtalet inte stred mot artikel 4 i protokoll 7 till konventionen. 41. Žugić mot Kroatien (dom 31.5.2011)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) Žugić var part i ett domstolsförfarande. I sitt överklagande av domen i första instans anklagade han domaren för att ha varit okunnig och ha uppträtt oprofessionellt. Detta ledde till att han dömdes till böter för att ha förolämpat domstolen. Žugić menade att detta var ett brott mot hans yttrandefrihet och att han inte hade fått en rättvis rättegång med avseende på beslutet att ålägga honom ett bötesstraff.
    Europadomstolen framhöll vikten av att domstolar åtnjuter allmänt förtroende och skydd mot ogrundade angrepp. Parter måste dock vara oförhindrade att kritisera domstolarna för hur deras mål handlagts, men det måste göras en distinktion mellan kritik och förolämpningar. I det aktuella fallet fann Europadomstolen att det varit fråga om kränkande omdömen och att Žugić mycket väl hade kunnat framföra kritik utan att förolämpa domaren. Slutsatsen blev att det bötesstraff som utdömts inte utgjorde en kränkning av den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten.
    Europadomstolen konstaterade att Žugić ådömts ett ringa bötesstraff som inte kunde förvandlas till fängelse. Det förfarande som lett till beslutet om böter hade enligt Europadomstolens mening snarast karaktären av ett disciplinärt förfarande. På grund härav fann Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig på förfarandet.

 

42. Maggio m.fl. mot Italien(dom 31.5.2011)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagande var fem personer som hade bott och arbetat i Schweiz innan de återvänt till Italien som pensionärer. Den italienska pensionsmyndigheten hade beslutat att sänka deras pensioner på grund av att de i Schweiz hade betalat lägre pensionsavgifter än de skulle ha gjort om de hade arbetat i Italien. Medan rättegångar pågick i frågan om lagligheten av dessa beslut infördes år 2006 en ny lag om hur de gällande bestämmelserna skulle tolkas. Europadomstolen fann att detta var ett ingrepp av lagstiftaren i pågående processer, vilket utgjorde ett brott mot rätten till rättvis rättegång i artikel 6:1 i konventionen.
    Däremot ansåg Europadomstolen att sänkningen av pensionsförmånerna inte innefattade ett brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen, eftersom syftet var att eliminera en ojämnhet som uppkommit genom att personer som arbetat i Schweiz inte behövt betala lika höga pensionsavgifter som personer som arbetat i Italien.
    När det gällde frågan om diskriminering konstaterade Europadomstolen att den som fått sina pensionsförmåner fastställda före den 1 januari 2007, då den nya lagen trätt i kraft, visserligen till skillnad från klagandena hade fått behålla dessa förmåner men att det vid förändringar av detta slag ofta var nödvändigt att fastställa en tidsgräns. Europadomstolen fann att den tidsgräns som fastställts i detta fall inte kunde anses oskälig och konkluderade att det inte var fråga om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.

 

43. Khodorkovskiy mot Ryssland (dom 31.5.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till personlig frihet och garantier under frihetsberövande (artikel 5 i konventionen) och tillämpning av inskränkningar i rättigheter i illegitimt syfte (artikel 18 i konventionen)
Khodorkovskiy (i svensk press vanligen med transkriptionen Chodorkovskij) var huvudägare till oljebolaget Yukos. Han arresterades 2003 och dömdes 2005 för ekonomisk brottslighet till åtta års fängelse.
    Europadomstolen fann att Khodorkovskiy hade utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen genom att under en period hållas häktad i en minimal cell med undermåliga sanitära förhållanden och genom att vid domstolsförhandlingar exponeras för allmänheten i en bur och med andra arrangemang som inte hade varit nödvändiga av säkerhetsskäl. Dessutom hade hans rättigheter enligt artikel 5 i konventionen under tiden då han varit berövad friheten kränkts i åtskilliga hänseenden. Däremot fann Europadomstolen det inte styrkt att åtalet mot honom grundats

på politiska skäl, varför något brott mot artikel 18 i konventionen inte visats föreligga.

 

44. Kontalexis mot Grekland (dom 31.5.2011)
Fråga om rätt till rättegång inför en domstol som upprättats enligt lag (artikel
6:1 i konventionen)
Kontalexis, som var börsmäklare, åtalades jämte andra för att ha på otillåtet sätt förorsakat ett kraftigt kursfall på börsen i Athen. Sedan han först frikänts, återförvisades målet av kassationsdomstolen till brottmålsdomstolen, där målet sattes ut till förhandling den 28 juni 2007. Det visade sig då att den domare som skulle leda förhandlingen hade ersatts med en annan domare, och denne dömde Kontalexis till två års fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att det enligt grekisk lag krävs att skälen till byte av domare skall anges i domstolsprotokoll men att det i detta fall endast hade angetts att den domare som skulle handlägga målet varit ”ur stånd att närvara”. Det hade rått oklarhet om det verkliga skälet till domarbytet. Europadomstolen fann under dessa omständigheter att Kontalexis inte hade dömts av en domstol som upprättats enligt lag och att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

45. S.T.S. mot Nederländerna (dom 7.6.2011)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel mot frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
S.T.S., som var född 1988, intogs år 2002 på grund av kriminellt beteende och allmän missanpassning i en sluten institution för behandling och psykologisk observation. Hans placering där, som först avsåg en tid av tre månader, förlängdes successivt.
    I september 2003 beslöt en ungdomsdomare att förlänga frihetsberövandet för en tid av ett år, som skulle räknas från den 9 oktober 2003. Den 19 december 2003 reducerades tiden av en appellationsdomstol från ett år till sex månader. Den 13 januari 2004 överklagade S.T.S. detta beslut till den nederländska högsta domstolen. Den 5 november 2004 avvisade denna domstol överklagandet på grund av att tiden för frihetsberövandet hade löpt ut och målet därmed blivit desert.
    Europadomstolen konstaterade att Högsta domstolen tagit upp S.T.S:s överklagande till avgörande först efter 294 dagar och att någon förklaring till tidsutdräkten inte hade lämnats. Europadomstolen framhöll att stater är skyldiga att organisera sina rättssystem så att de kan fullgöra sina förpliktelser enligt konventionen. I det aktuella fallet hade S.T.S:s överklagande inte avgjorts snabbt av Högsta domstolen, och hans rätt enligt artikel 5:4 i konventionen hade således inte respekterats.

Europadomstolen noterade vidare att S.T.S. hade överklagat appellationsdomstolens beslut cirka tre och en halv månad innan tidsfristen för frihetsberövandet löpt ut och att det inte hade anförts några skäl till att Högsta domstolen inte kunnat avgöra överklagandet under denna tid. Genom dröjsmålet hade överklagandet berövats omedelbar praktisk verkan. Emellertid behövde ett avgörande efter det att tiden för frihetsberövandet utlöpt inte nödvändigtvis sakna betydelse, eftersom ett konstaterande att frihetsberövandet varit olagligt kunde vara en förutsättning för att rätten till skadestånd enligt artikel 5:5 i konventionen skulle kunna göras gällande. Europadomstolen fann att S.T.S. inte hade åtnjutit en effektiv rätt till överprövning av lagligheten av frihetsberövandet, vilket även detta innebar ett brott mot artikel 5:4 i konventionen.

 

46. Luchaninova mot Ukraina (dom 9.6.2011)
Frågor om rätt till offentlig rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att förbereda sitt försvar och att försvara sig genom rättegångsbiträde (artikel 6:3 b) och c) i konventionen) och rätt att överklaga brottmålsdom (artikel 2 i protokoll 7)
Olga Luchaninova åtalades för en mindre stöld på sin arbetsplats. Hon meddelade domstolen att hon inte kunde inställa sig till en förhandling därför att hon undergick behandling vid flera vårdinrättningar. Den domare som var ansvarig för målet begav sig då till den klinik där Olga befann sig och förklarade att han skulle hålla förhandlingen där. Alla andra patienter fick lämna rummet, men en försvarare utsedd av domaren var närvarande för att biträda Olga. Fyra vittnen hördes. Inga andra tilläts komma in i rummet. Olga dömdes för snatteri till ett mindre bötesstraff.
    Europadomstolen konstaterade att förhandlingen hade hållits i en lokal till vilken inga andra än de personer som deltog i rättegången haft tillträde. Det hade inte heller publicerats någon information om tid och plats för förhandlingen. Europadomstolen fann att kravet i artikel 6:1 i konventionen på offentlig rättegång under sådana förhållanden inte var uppfyllt.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Olga inte hade informerats om förhandlingen i sådan tid att hon kunnat förbereda sig på ett adekvat sätt. Hon hade inte heller i förväg fått veta att en försvarare hade utsetts för henne, och hon hade inte före förhandlingen kunnat få hjälp av försvararen med att lägga upp försvaret. Detta stred enligt Europadomstolens mening mot artikel 6:1 i konventionen i förening med artikel 6:3 b) och c) i konventionen.
    Slutligen noterade Europadomstolen att Olga enligt ukrainsk rätt inte hade kunnat överklaga domen. Emellertid var rätten enligt artikel 2 i protokoll 7 till konventionen att överklaga en brottmålsdom inte absolut, utan det gällde bl.a. ett undantag för mindre grova gärningar. I det aktuella fallet hade Olga dömts för snatteri som inte

kunde straffas med fängelse. Europadomstolen fann att detta brott omfattades av undantaget i artikel 2 och att det inte förelåg en kränkning av denna artikel.

 

47. Zoltán Németh mot Ungern (dom 14.6.2011)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Németh skilde sig i juni 1998 från sin hustru som fick vårdnaden om makarnas son, född i juli 1993. Trots en av domstol fastställd överenskommelse om umgängesrätt fick Németh endast sporadiskt träffa sonen, och från maj 2000 vägrade hans tidigare hustru honom all umgängesrätt.
    Europadomstolen konstaterade att de ungerska myndigheterna visserligen hade vidtagit en rad åtgärder för att Németh skulle kunna utöva sin umgängesrätt. De hade bl.a. varnat barnets mor, utsett en socialassistent för att biträda i ärendet, organiserat ett medlingsmöte och föranstaltat om åtal och vitesförelägganden mot modern, men dessa åtgärder hade inte visat sig effektiva. Europadomstolen ansåg att myndigheterna kunde ha vidtagit ytterligare åtgärder och agerat med större skyndsamhet. Särskilt påpekades att de endast vid två tillfällen hade gett Németh polisens hjälp med att utöva umgängesrätten. Visserligen fanns det anledning att använda sådana tvångsmedel sparsamt i denna typ av ärenden, men Europadomstolen erinrade om att den enda period då Németh faktiskt hade kunnat utöva umgängesrätten utan problem var när polisen hade medverkat.
    Europadomstolens konklusion blev att myndigheterna inte handlat tillräckligt effektivt och snabbt för att lösa problemen och att Némeths rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv hade kränkts.

 

48. Mercieca m.fl. mot Malta (dom 14.6.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande i detta mål var sju auktoriserade revisorer mot vilka skadeståndstalan hade väckts av ett bolag för att de skulle ha skadat bolaget genom vårdslöshet i revisionsarbetet. Klagandena framförde vissa preliminära invändningar som avslogs av en civildomstol genom mellandom den 1 december 2003.
    Den 3 december 2003 begärde klagandena prövningstillstånd för att få överklaga mellandomen. Deras begäran bifölls den 12 december 2003 av civildomstolen. Den 29 december 2003 gav klagandena in sitt överklagande. Den 8 juni 2004 avvisade appellationsdomstolen överklagandet som för sent ingivet. Som motivering angavs att, medan tidsfristen för överklagande av rättegångsbeslut löpte från det att prövningstillstånd hade meddelats, detsamma inte gällde för domar, inklusive mellandomar, för vilka tiden för överklagande löpte från den dag då domen meddelats, och detta oavsett om det krävdes prövningstillstånd.

Sedan författningsbesvär anförts, fann Författningsdomstolen att appellationsdomstolens tolkning av lagen visserligen var felaktig och att klagandena därigenom hade berövats möjligheten att få mellandomen omprövad men att klagandena fortfarande kunde få beslutet i mellandomen omprövat genom att överklaga den slutliga domen i skadeståndsmålet. De hade alltså enligt Författningsdomstolens mening inte definitivt gått miste om sin rätt till omprövning, och på den grunden avslogs författningsbesvären.
    Europadomstolen konstaterade att det finns situationer då ett procedurfel kan rättas till genom ett senare överklagande. I det aktuella fallet skulle emellertid processen ha avslutats om klagandenas överklagande av mellandomen hade prövats i sak och lett till ett för dem positivt avgörande. Detta skulle ha besparat dem kostnaden och arbetet med att fortsätta domstolsförfarandet. Ett eventuellt framgångsrikt överklagande av den slutliga domen var därför inte tillräckligt för att undanröja konsekvenserna av det felaktiga avvisningsbeslutet. Följaktligen fann Europadomstolen att klagandenas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts genom detta beslut.

 

49. Mirosław Garlicki mot Polen (dom 14.6.2011)
Fråga om rätt att ställas inför domare (artikel 5:3 i konventionen)
Garlicki arresterades som misstänkt för ett stort antal brott. Han häktades påföljande dag av en “assessor” (en domare under utbildning), som i sitt beslut angav att det förelåg kollusionsfara.
    Europadomstolen erinrade om att den i fallet Henryk Urban och Ryszard Urban mot Polen (se SvJT 2011 s. 237 f.) hade funnit att en polsk ”assessor” inte hade den självständighet i förhållande till Justitieministeriet som krävdes för att kunna godtas som en oavhängig domare enligt artikel 6:1 i konventionen. I det nu aktuella fallet fanns det dessutom skäl att misstänka att Justitieministeriet hade ett särskilt intresse av rättegången mot Garlicki. På motsvarande sätt som i fråga om artikel 6:1 kunde “assessorn” i detta fall inte anses ha uppfyllt kraven på självständighet i artikel 5:3 i konventionen. Denna brist hade inte kunnat effektivt botas genom överprövningen i högre instans, eftersom häktningsbeslutet kunnat verkställas omedelbart. Europadomstolen fann därför att Garlicki inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 5:3 i konventionen att ställas inför en domare eller annan ämbetsman med dömande uppgifter.

 

50. Ciechońska mot Polen (dom 14.6.2011)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Teresa Ciechońskas man dödades av ett fallande träd längs en trottoar på en kurort. En utredning påbörjades men avslutades med att åklagarmyndigheten fann att mannens död var resultatet av en beklaglig olyckshändelse. Utredningen återupptogs emellertid och

ledde till åtal mot en lokal tjänsteman för att han vid inspektion inte hade märkt att trädet utgjorde en fara. Tjänstemannen frikändes i flera domar, men dessa domar upphävdes på grund av att det fanns viktiga omständigheter som inte hade utretts tillräckligt. I den dom genom vilken han slutligt frikändes uttalade domstolen bl.a. att kommunen — men inte tjänstemannen — hade varit vårdslös genom att inte utfärda klara instruktioner om ansvaret för underhållet av träden.
    Europadomstolen framhöll att stater är ansvariga för att det finns bestämmelser till skydd för människors säkerhet på offentliga platser och konstaterade att sådana föreskrifter hade funnits i detta fall. Emellertid hade utredningen om olyckshändelsen avbrutits vid flera tillfällen. Bevis hade inte säkrats, eftersom trädet hade förstörts, de fotografier som tagits på platsen hade varit av dålig kvalitet och frågor om betydelsen av en näraliggande gasledning hade inte besvarats. Åtal mot tjänstemannen hade väckts ett år efter händelsen, den första förhandlingen hade hållits mer än tre år senare, och förfarandet hade pågått totalt i tio år. Inte heller hade Teresa Ciechońska kunnat få sina skadeståndsanspråk prövade.
    Sammantaget fann Europadomstolen att det polska rättssystemet inte hade gett Teresa Ciechońska ett adekvat svar inom rimlig tid på hennes påstående att dödsfallet föranletts av vårdslöst handlande. Slutsatsen blev att Polen hade kränkt rätten till liv i artikel 2 i konventionen.

 

51. Aquilina m.fl. mot Malta (dom 14.6.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Victor Aquilina, Sharon Spiteri och Austin Bencini var ansvariga för tidningen Times of Malta. Sharon Spiteri rapporterade i tidningen om domstolsförhandlingen i ett bigamimål. Den anklagades försvarare A hade inte inställt sig vid förhandlingen, enligt uppgift på grund av en tvist om hans arvode. Sharon Spiteri hade trott sig förstå att A hade funnits skyldig till rättegångsförseelse (”contempt of court”) och rapporterat om detta i tidningen. Sedan A protesterat, konsulterade hon domstolsprotokollet och konstaterade att det inte fanns någon uppgift om att A funnits skyldig till rättegångsförseelse, och hon publicerade då en ursäkt i tidningen. A väckte trots detta ärekränkningstalan mot Victor Aquilina, Sharon Spiteri och Austin Bencini, som dömdes att betala skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att Sharon Spiteri hade haft skäl att tro att A begått en rättegångsförseelse och att åklagaren själv hade bekräftat att han hade uppfattat situationen på detta vis. Det fanns ingen anledning att betvivla att Sharon Spiteri sökt verifiera vad som hänt i rättegångssalen. Det kunde inte krävas att hon skulle göra mer än detta, och hon hade publicerat en ursäkt så snart det visat sig att hennes uppgift varit felaktig. Under sådana förhållanden fann Euro-

padomstolen att domen för ärekränkning inte var proportionerlig och att den utgjorde ett brott mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

 

52. Trévalec mot Belgien(dom 14.6.2011)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Trévalec var en reporter som fått tillstånd av polisen i Liège att för en fransk tv-kanal filma verksamheten inom en polisenhet med speciella uppgifter i fråga om bekämpandet av grov brottslighet. Han deltog bl.a. i en nattlig operation med anledning av uppgifter om att två maskerade och beväpnade personer iakttagits i närheten av vissa förrådsbyggnader. Under denna operation blev han skjuten i högra benet av två inlånade poliser som inte tillhörde den speciella polisenheten.
    Europadomstolen fann att de två poliserna som skjutit mot Trévalec inte hade informerats om hans deltagande i verksamheten och att de enligt egen uppgift hade uppfattat hans kamera som ett vapen och därför skjutit i självförsvar. Europadomstolen fann att händelsen som hotat Trévalecs liv fick tillskrivas en brist på information för vilken polisen var ansvarig och att rätten till liv i artikel 2 i konventionen därigenom hade kränkts.

 

53. Osman mot Danmark (dom 14.6.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Sahro Osman, som var en somalisk medborgare född 1987, bodde i Somalia till 1991 och därefter i Kenya fram till 1995. Hon fick i november 1994 uppehållstillstånd i Danmark och flyttade dit i februari 1995 för att bo där med sin far och sin syster. Hennes mor och tre andra syskon flyttade också till Danmark. Hon gick i skola i Danmark till augusti 2002 och talade danska.
    Hennes far skickade henne år 2003 tillbaka till Kenya för att ta hand om sin farmor i ett flyktingläger. I augusti 2005, då hon var 17 år gammal, ansökte hon om att få komma tillbaka till Danmark för att återförenas med sin familj. Hon fick emellertid inte ett nytt uppehållstillstånd, eftersom den danska utlänningslagen under hennes bortovaro hade ändrats så att rätt till familjeåterförening endast omfattade barn under 15 år och inte som tidigare barn under 18 år. Hon återvände illegalt till Danmark, men beslutet att vägra henne uppehållstillstånd vann laga kraft i januari 2008.
    Europadomstolen konstaterade att Sahro Osman hade tillbringat sin uppväxttid i Danmark och gått i skola där och att hon talade danska och hade sin närmaste familj i Danmark. Det måste under sådana förhållanden finnas mycket starka skäl för att utvisning skulle kunna ske. Hon hade uppgett att hennes far mot hennes vilja skickat henne till Kenya. De danska myndigheterna hade inte beaktat dessa

omständigheter utan endast hänvisat till att föräldrarna som vårdnadshavare hade varit behöriga att besluta om hennes vistelseort.
    När Sahro Osman reste till Kenya, var den danska lagen sådan att hon kunde räkna med att senare få nytt uppehållstillstånd i Danmark. Lagen hade skärpts under hennes bortovaro, och varken hon eller hennes föräldrar hade kunnat förutse lagändringen. Europadomstolen fann därför att Sahro Osmans intressen inte hade beaktats av myndigheterna när de avslagit hennes ansökan om nytt uppehållstillstånd och att det inte fanns en rimlig balans mellan hennes personliga intresse och statens intresse av att kontrollera invandringen. Slutsatsen blev att Sahro Osmans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts.

 

54. Pascaud mot Frankrike(dom 16.6.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Pascaud föddes den 8 februari 1960. Hans mor hade dessförinnan haft ett förhållande med W.A. Kort därefter mötte hon en annan man, C.P., som hon gifte sig med och som erkände faderskapet till Pascaud. Enligt vad Pascaud uppgett, var det emellertid allmänt känt att W.A. var hans verklige far. Hans mor och C.P. skilde sig 1981. Enligt vad Pascaud uppgett, hade W.A. lovat honom att legalisera faderskapet när hans mor dog, men 1993 drabbades W.A. av en allvarlig hjärnblödning, och år 1998 donerade han sin egendom, som bl.a. bestod av en vingård, till kommunen Saint-Emilion på villkor att kommunen skulle sörja för honom under hans återstående livstid.
    Pascaud försökte vid domstol få C.P:s faderskap annullerat och W.A:s faderskap erkänt. En DNA-undersökning visade att W.A. med 99,99 procents sannolikhet var hans far. Medan domstolsförfarandet pågick, dog W.A. Faderskapsprocessen slutade med att en appellationsdomstol i september 2006 ogillade hans yrkande om att få W.A:s faderskap fastställt med hänvisning till att W.A. inte hade samtyckt till DNA-undersökningen och att denna därför inte kunde beaktas. Vidare hade W.A. aldrig erkänt faderskapet utan bara gett uttryck för sin avsikt att göra detta.
    Europadomstolen konstaterade att Pascaud, trots det klara utslaget i DNA-undersökningen, inte hade kunnat få W.A:s faderskap fastställt. Appellationsdomstolen hade tagit hänsyn till W.A:s personliga intressen men inte vägt dem mot Pascauds rätt att få fastställt vem som var hans verklige far. Sedan appellationsdomstolen förklarat att DNAundersökningen inte fick beaktas, hade domstolen konkluderat att Pascauds biologiske fars identitet inte kunde fastställas. Det var inte heller möjligt att påkalla en DNA-undersökning av W.A:s kvarlevor, eftersom det inte fanns någon anhörig till W.A. som kunde ge sitt samtycke till en sådan åtgärd. Europadomstolen konkluderade att det inte etablerats en rimlig balans mellan de konkurrerande intressena och

att Pascauds rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv hade kränkts.

 

55. Anatoliy Ponomaryov och Vitaliy Ponomaryov mot Bulgarien (dom 21.6.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
Anatoliy och Vitaliy Ponomaryov var bröder och ryska medborgare, födda 1986 och 1988. I samband med skilsmässa mellan deras föräldrar följde de med sin mor till Bulgarien där modern gifte om sig med en bulgarisk medborgare och där familjen bosatte sig 1994. Modern fick permanent uppehållstillstånd till följd av sitt giftermål, och Anatoliy och Vitaliy fick rätt att bo i Bulgarien eftersom deras mor hade uppehållstillstånd där men hade inte själva permanenta uppehållstillstånd. Pojkarna gick i skola i Bulgarien men avkrävdes på högstadiet skolavgifter, eftersom de var utlänningar utan permanenta uppehållstillstånd.
    Europadomstolen framhöll att det inte var dess uppgift att uttala sig i frågan om krav på avgifter för skolundervisning var lämpliga eller legitima. Frågan i målet var i stället om en stat, som bestämt sig för att tillhandahålla kostnadsfri undervisning, kunde kräva avgifter av en viss kategori elever.
    När det gällde Anatoliy och Vitaliy konstaterade Europadomstolen att de bodde lagligt i Bulgarien som anknytningspersoner till sin mor och att de var helt integrerade i det bulgariska samhället och talade flytande bulgariska. De bulgariska myndigheterna hade emellertid inte beaktat dessa omständigheter när de utkrävt skolavgifter utan hade grundat sig på en lagstiftning som inte tillät några undantag. Europadomstolen ansåg att Anatoliy och Vitaliy hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på rätten till undervisning i artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

56. Idakiev mot Bulgarien (dom 21.6.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
I en tvist om fördelning av jordbruksmark i samband med restitution av tidigare kollektiviserad jord meddelade en bulgarisk domstol den 5 juli 2004 en dom varigenom Idakievs familj tilldelades viss mark. Domen överklagades inte inom gällande tidsfrist. Trots detta begärde den lokala jord- och skogsbruksmyndigheten senare att den högsta förvaltningsdomstolen skulle besluta om ändrad markfördelning. Idakiev invände att domen hade vunnit laga kraft. Den högsta förvaltningsdomstolen yttrade sig inte över denna invändning men tog upp myndighetens yrkande till prövning och ändrade domen av den 5 juli 2004 till Idakievs nackdel.

Europadomstolen fann att den högsta förvaltningsdomstolen hade varit skyldig enligt artikel 6:1 i konventionen att lämna ett svar på Idakievs invändning att domen hade vunnit laga kraft. Även bortsett från detta hade domstolen enligt bulgarisk lag haft att själv pröva om överklagande skett inom gällande tidsfrist. Genom att inte uttala sig i frågan om domen överklagats i rätt tid hade den högsta förvaltningsdomstolen enligt Europadomstolens mening brutit mot artikel 6:1 i konventionen.

 

57. Bernobić mot Kroatien (dom 21.6.2011)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Bernobić var häktad på grund av misstanke om narkotikabrott. Den 21 april 2009 förlängdes häktningstiden genom beslut av en regiondomstol. Beslutet upphävdes den 13 maj 2009 av den kroatiska högsta domstolen på grund av att Bernobićs försvarare inte hade varit kallad till förhandlingen vid regiondomstolen. Den 20 maj 2009 förlängde regiondomstolen häktningen efter en förhandling vid vilken försvararen var närvarande.
    Vid Europadomstolen gjorde Bernobić gällande att häktningen mellan den 13 och den 20 maj 2009 hade stått i strid med artikel 5:1 i konventionen, eftersom det under den tiden inte funnits något lagligt häktningsbeslut.
    Europadomstolen konstaterade att Högsta domstolen hade upphävt häktningsbeslutet på grund av ett procedurfel och inte därför att det saknats saklig grund för häktningen. Det fanns därför inget hinder mot att regiondomstolen med iakttagande av förfarandereglerna fattade ett nytt beslut om häktning. Så hade också skett efter sju dagar, vilket inte var en orimligt lång tid. Europadomstolen fann att frihetsberövandet under de sju dagarna under sådana förhållanden inte hade stått i strid med artikel 5:1 i konventionen.

 

58. Bulfracht Ltd mot Kroatien (dom 21.6.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande var det bulgariska rederiet Bulfracht, och målet gällde en tvist vid kroatisk domstol mellan Bulfracht och ett cypriotiskt bolag. Bulfrachts yrkande vid den kroatiska domstolen gällde ett belopp om 515 099 amerikanska dollar. Sedan yrkandet ogillats i två instanser, överklagade Bulfracht domen till den kroatiska högsta domstolen som avvisade överklagandet på grund av att yrkandet ansågs understiga den beloppsgräns om 500 000 kroatiska kuna som gällde för tillträde till Högsta domstolen. För att nå denna slutsats hade Högsta domstolen grundat sig på en tidigare växelkurs mellan dollar och jugoslaviska dinarer och på relationen mellan dinarer och kroatiska kuna.
    Europadomstolen konstaterade att en beloppsgräns för tillträde till en högre domstol kan vara en legitim begränsning av rätten till prövning i högre instans och att det i princip ankommer på de inhemska

domstolarna att tolka de beloppsgränser som uppställts. Europadomstolen skall dock kunna verifiera om deras tolkning är proportionerlig. I detta fall uppgick yrkandet till 515 099 dollar, vilket enligt den valutakurs som gällde när överklagandet skedde var sex gånger så mycket som det belopp om 500 000 kuna som utgjorde beloppsgränsen. Högsta domstolens sätt att tillämpa villkoret för tillträde till domstolen var därför utomordentligt långsökt och formalistiskt och stred mot proportionalitetsprincipen. Europadomstolen konkluderade att Bulfracht hade vägrats sin rätt till prövning i högsta instans på ett sätt som stred mot artikel 6:1 i konventionen.

 

59. Zylkov mot Ryssland (dom 21.6.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Zylkov var rysk medborgare men bosatt i Litauen. Som f.d. militär och far till minderåriga barn ansåg han sig berättigad till ryska barnbidrag och ingav en ansökan om sådana bidrag till ryska ambassaden i Vilnius. Han fick avslag på sin ansökan med hänvisning till att han var bosatt i Litauen. Han överklagade beslutet till en domstol i Moskva, som avvisade överklagandet och hänvisade Zylkov till att vända sig till litauisk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att Zylkov var rysk medborgare och ville överklaga ett beslut av en rysk ambassad om rätten till förmåner enligt rysk lag. Europadomstolen var inte övertygad om att en litauisk domstol skulle ha haft behörighet att pröva en sådan fråga och fann att den ryska domstolens beslut innebar en form av rättsvägran (”déni de justice”) i strid med artikel 6:1 i konventionen.

60. Fruni mot Slovakien (dom 21.6.2011)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
En specialdomstol inrättades 2003 i Slovakien och gavs jurisdiktion dels över vissa offentliga befattningshavare, dels över vissa särskilt allvarliga brott som terrorism, organiserad brottslighet och korruption. Fruni dömdes den 10 januari 2007 av denna domstol för bedrägeri och stämpling till brott till ett långt fängelsestraff.
    Den 20 maj 2009 fann den slovakiska författningsdomstolen att den lag varigenom specialdomstolen inrättats stred mot konstitutionen, bl.a. därför att de personer som skulle utnämnas till domare i specialdomstolen först måste undergå säkerhetskontroll vid en myndighet tillhörande den verkställande makten och en domares utnämning kunde återkallas om han eller hon inte längre befanns uppfylla de krav som ställdes vid säkerhetskontrollen. Författningsdomstolen förklarade samtidigt att dess avgörande inte medförde att de mål som slutligt prövats av specialdomstolen borde prövas på nytt.
    Vid Europadomstolen hävdade Fruni att han inte hade dömts av en oavhängig och opartisk domstol.

Europadomstolen konstaterade att domarna i specialdomstolen hade varit yrkesdomare med samma status som andra domare. De var däremot underkastade säkerhetskontroll, och en domare kunde avlägsnas från sin befattning om vissa säkerhetskrav inte längre var uppfyllda. Det hade emellertid inte funnits något fall då en domare hade fått lämna sin tjänst på sådan grund. Hade en sådan situation inträffat, skulle det också ha funnits möjlighet att överklaga beslutet till Högsta domstolen och Författningsdomstolen. Europadomstolen fann därför att det inte fanns skäl att ifrågasätta specialdomstolens oavhängighet eller opartiskhet vid behandlingen av åtalet mot Fruni. Slutsatsen blev att det inte förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

61. Havva Dudu Albayrak m.fl. mot Turkiet (dom 21.6.2011)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Målet gällde en ung man, Sinan Albayrak, som under militärtjänst skjutit ihjäl två andra soldater och sedan tagit sitt eget liv. Europadomstolen konstaterade att Sinan Albayrak hade lidit av en svår psykisk störning men ändå förklarats lämplig för militärtjänst. Härav framgick att reglerna för lämplighetsprövning eller deras tillämpning i detta konkreta fall måste anses ha varit otillfredsställande, vilket medförde att turkiska staten fick anses ha ett medansvar för det fortsatta händelseförloppet. Europadomstolens slutsats blev att rätten till liv i artikel 2 i konventionen inte hade respekterats.

 

62. Shimovolos mot Ryssland (dom 21.6.2011)
Frågor om personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Shimovolos var chef för en organisation som hade till uppgift att främja mänskliga rättigheter. Han registrerades med anledning härav av den ryska transportmyndigheten i en särskild databas som innehöll information om potentiella extremister. Så snart en person som förekom i registret köpte en tåg- eller flygbiljett, underrättades transportmyndigheten automatiskt om detta, vilket möjliggjorde övervakning under resan.
    När Shimovolos i maj 2007 reste med tåg till Samara i samband med ett toppmöte mellan Ryssland och EU, hejdades han av poliser som kontrollerade hans identitetshandlingar och frågade honom om syftet med resan. Vid ankomsten till Samara tvingades han följa med till en polisstation där han hölls kvar för förhör.
    Europadomstolen konstaterade att Shimovolos hade berövats friheten under 45 minuter på polisstationen. Frihetsberövandet var inte att hänföra till artikel 5:1 b) i konventionen, eftersom han inte hade brutit mot någon specifik laglig skyldighet. Inte heller var frihetsberövandet av sådant slag som avsågs i artikel 5:1 c), eftersom han inte var misstänkt för att ha begått ett brott och denna bestämmelse inte tillå-

ter frihetsberövande av en person enbart därför att han eller hon av myndigheterna bedöms som farlig eller brottsbenägen. Eftersom inte heller någon annan av bestämmelserna i artikel 5:1 var tillämplig, fann Europadomstolen att frihetsberövandet stred mot artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att registreringen i databasen grundades på ett ministeriellt beslut som inte hade publicerats och som inte var allmänt tillgängligt. Det var därför inte känt varför personregistrering skedde, hur länge informationen fanns kvar, vilka fakta som registrerades och vem som kontrollerade registreringen. Följaktligen var hanteringen varken tydlig eller förutsebar, och detta medförde enligt Europadomstolens mening att registreringen av Shimovolos stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.

63. Krušković mot Kroatien (dom 21.6.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Krušković, som led av personlighetsstörningar till följd av långvarigt drogmissbruk, fråntogs sin rättskapacitet på rekommendation av en psykiater. Till förmyndare utsågs en tjänsteman vid den lokala socialmyndigheten.
    Krušković anmälde till födelseregistret att han var far till en två månader gammal flicka och registrerades som far på flickans födelsecertifikat. Sedan det uppdagats att han inte var rättskapabel, beslöt emellertid en kroatisk domstol på födelseregistrets begäran att stryka registreringen, eftersom hans erkännande av faderskapet bedömdes inte ha rättslig verkan.
    Europadomstolen konstaterade att Krušković enligt kroatisk lag inte hade möjlighet att på eget initiativ få faderskapet fastställt. Faderskapet skulle visserligen kunna fastställas, om en socialmyndighet väckte civilrättslig talan mot honom, men det fanns ingen skyldighet för myndigheten att göra detta. Europadomstolen fann att en sådan ordning inte tillgodosåg vare sig faderns intresse av att få den biologiska verkligheten erkänd eller barnets intresse av att få sin personliga identitet etablerad. Europadomstolens slutsats blev att det förelåg ett brott mot rätten till respekt för privatlivet och familjelivet i artikel 8 i konventionen.

 

64. Diallo mot Tjeckiska republiken(dom 23.6.2011)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagande var två medborgare i Guinea, som kommit till flygplatsen i Prag via Lissabon. De begärde asyl under åberopande av att de i Guinea var efterlysta för verksamhet som ogillades av regimen. Deras asylansökningar avslogs av Inrikesministeriet, och de utvisades efter ett verkställighetsförfarande till Guinea. Frågan vid Europadomstolen var om de haft ett effektivt rättsmedel mot avslagsbesluten.

Europadomstolen konstaterade att båda klagandena hade kunnat på rimliga grunder göra gällande att utvisning av dem till Guinea skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Denna invändning hade emellertid inte prövats av tjeckisk myndighet eller domstol. Skälet var att Inrikesministeriet grundat sitt avslagsbeslut på att de antogs komma att utvisas till Portugal, varifrån de närmast kommit, och inte till Guinea. Den ene klaganden hade vänt sig till domstol, som också byggt sitt avslagsbeslut på att utvisning skulle ske till Portugal. Inte heller i verkställighetsförfarandet hade frågan om utvisning till Guinea prövats på grundval av artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att inget av de rättsmedel som funnits — klagan till domstol och författningsbesvär till Författningsdomstolen — hade haft suspensiv effekt och konkluderade att klagandena inte hade haft tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen mot utvisningarna till Guinea som på rimliga grunder kunde påstås vara oförenliga med artikel 3 i konventionen.

 

65. Sufi och Elmi mot Förenade kungariket (dom 28.6.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Europadomstolens dom är avsedd att vara ett prejudicerande avgörande rörande de principer som skall tillämpas i mål om utvisningar till Somalia. Den innehåller en grundlig genomgång av situationen i olika delar av Somalia och en analys av de risker som kan föreligga för dem som återvänder till landet.
    I fråga om Sufi och Elmi hade beslut fattats om utvisning från Storbritannien på grund av att de begått allvarliga brott. Europadomstolen fann emellertid att de skulle löpa betydande risker om de återvände till Somalia och att verkställighet av utvisningsbesluten därför skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Europadomstolen upplyste i anslutning till domen att 214 liknande mål var anhängiga vid domstolen.

 

66. Nunez mot Norge (dom 28.6.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Mirtha Ledy de Leon Nunez, som var medborgare i Dominikanska republiken, kom till Norge i januari 1996. På grund av butikssnatteri utvisades hon i mars 1996 med förbud att återvända till Norge under två år. Hon återvände trots detta med falskt pass under annat namn. Hon var under en tid gift med en norsk medborgare och fick uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Norge. Sedan hon separerat från sin man, levde hon tillsammans med en man från Dominikanska republiken med vilken hon fick två barn, födda 2002 och 2003. Under 2001 uppdagade myndigheterna att hon kommit till Norge i strid med förbudet att återvända dit. I april 2005 fattades beslut om att återkalla

hennes uppehållstillstånd och att utvisa henne med förbud att återvända till Norge under två år.
    Europadomstolen konstaterade att Mirtha Nunez hade genom osanna uppgifter fått uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Norge och att hon inte hade kunnat förvänta sig att lagligen få stanna kvar i landet. Hennes barn fanns emellertid i Norge, och hon hade haft vårdnaden om dem fram till 2007, då vårdnaden överförts till deras far. Barnen hade starka band med Mirtha Nunez och hade upplevt stark stress vid överflyttningen av vårdnaden. Med hänsyn till barnens intressen och med beaktande av att det tagit myndigheterna fyra år innan de fattat beslut om hennes utvisning, fann Europadomstolen att det fanns exceptionella omständigheter som medförde att verkställighet att utvisningsbeslutet skulle strida mot hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.

 

67. Ruspoli Morenes mot Spanien (dom 28.6.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var tre bröder Ruspoli Morenes, som var ägare till en tavla av Francisco de Goya. I enlighet med spanska lagbestämmelser informerade de i december 1999 myndigheterna om att de träffat avtal med privata köpare om försäljning av tavlan till ett pris i pesetas motsvarande 24 miljoner euro. Betalning skulle enligt avtalet ske den 15 mars 2000. Enligt spansk lag hade staten förköpsrätt till föremål av nationellt kulturellt intresse, och den 18 januari 2000 beslöt ministeriet för undervisning och kultur att utöva denna förköpsrätt med avseende på Goya-tavlan. Tavlan levererades till staten den 17 februari 2000. Priset om 24 miljoner euro betalades i två rater den 30 januari och den 11 juli 2001.
    Bröderna Ruspoli Morenes klagade vid Europadomstolen över att de lidit ekonomisk skada genom att staten dröjt med att betala köpesumman.
    Europadomstolen konstaterade att statens förköpsrätt i fråga om kulturskatter av nationellt intresse tjänade ett allmänt intresse och att hela köpesumman hade betalats av staten. Betalning hade skett inom de räkenskapsperioder som angavs i lagen, och bröderna Ruspoli Morenes hade inte haft anledning att räkna med ersättning utöver köpesumman. De hade enligt Europadomstolens mening inte fått bära en oproportionerlig börda, och deras egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade därför inte kränkts.

 

68. Sabeh El Leil mot Frankrike (dom 29.6.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Sabeh El Leil, som var fransk medborgare, var sedan 1980 anställd som revisor vid Kuwaits ambassad i Paris. I mars 2000 blev han uppsagd från sin anställning. Han överklagade uppsägningen till fransk domstol och tillerkändes i första instans ett skadestånd. Domen un-

danröjdes emellertid av appellationsdomstolen, som avvisade hans talan på grund av att staten Kuwait åtnjöt immunitet vid fransk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att principen om staters immunitet grundade sig på folkrättsliga principer som syftar till att främja ett gott förhållande mellan stater genom respekt för främmande stats suveränitet. Europadomstolen framhöll emellertid att principen efter hand hade mjukats upp. Av särskild betydelse var 2004 års FNkonvention om immunitet för stater och deras egendom. I denna konvention hade bl.a. införts en regel om att immunitet endast i särskilda fall skulle gälla vid anställningsavtal mellan en stat och personal vid dess utlandsmyndigheter. Sabeh El Leil hade inte tillhört den diplomatiska personalen vid ambassaden, och han inte varit kuwaitisk medborgare. Han hade inte anställts för att officiellt företräda Kuwait, och det hade inte visats att Kuwaits säkerhetsintressen var berörda. Europadomstolen fann att avvisningen av Sabeh El Leils talan vid fransk domstol därför hade innefattat ett brott mot hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

69. De Souza Ribeiro mot Frankrike (dom 30.6.2011)
Fråga om effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
De Souza Ribeiro var av brasiliansk härkomst men hade bott och gått i skola i Franska Guyana. Sedan han dömts för narkotikabrott, fattades den 25 januari 2007 beslut om hans utvisning. Han överklagade beslutet och hävdade att det stred mot hans rätt till respekt för privatliv och familjeliv. En domstolsförhandling om överklagandet utsattes till den 1 februari 2007, men utvisningen till Brasilien verkställdes redan den 26 januari 2007.
    Frågan vid Europadomstolen var om De Souza Ribeiro hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel trots att hans överklagande av utvisningsbeslutet inte haft suspensiv verkan.
    Europadomstolen konstaterade att ett rättsmedel, för att uppfylla kraven i artikel 13 i konventionen, inte behöver ha suspensiv verkan men att undantag gäller om verkställighet av beslutet innan det vunnit laga kraft får effekter som sedan inte kan repareras. Så kan vara fallet om en person som skall utvisas riskerar att utsättas för tortyr eller misshandel i strid med artikel 3 i konventionen. När det i stället är fråga om huruvida utvisningen strider mot rätten till privatliv och familjeliv enligt artikel 8 i konventionen, finns möjlighet att senare, om beslutet upphävs, eliminera verkningarna av utvisningen genom att bevilja uppehållstillstånd. Europadomstolen fann därför att De Souza Ribeiro hade åtnjutit sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen, trots att rättsmedlet inte haft suspensiv verkan.

 

70. Klouvi mot Frankrike (dom 30.6.2011)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Agnès Clouvi anklagade en man for våldtäkt och sexuella trakasserier, men anklagelserna befanns obestyrkta och ledde till beslut att inte väcka åtal. Senare anklagade mannen Agnès Clouvi för falsk angivelse. Hon dömdes för detta brott av de franska domstolarna, som i huvudsak grundade sina avgöranden på att beslutet att inte väcka åtal mot mannen hade vunnit laga kraft och det därmed fick anses klart att han inte begått de brott han anklagats för.
    Europadomstolen konstaterade att det i målet om falsk angivelse inte hade varit möjligt för Agnès Clouvi att få en ny prövning av om hennes anklagelser varit välgrundade. I stället hade beslutet att inte väcka åtal mot mannen behandlats som ett bevis för att mannen inte begått de brott han anklagats för, och detta hade ansetts innebära att Agnès Clouvi uppsåtligt riktat falska anklagelser mot honom. Europadomstolen fann att hon genom en sådan bevisprövning hade berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och sin rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.

 

71. Association Les Témoins de Jéhovah mot Frankrike (dom 30.6.2011)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagande var en förening som administrerade och stödde samfundet Jehovas vittnen i Frankrike. Föreningen ålades av fransk skattemyndighet att redovisa de frivilliga gåvor som Jehovas vittnen hade mottagit under åren 1993–1996. Föreningen vägrade att lämna sådan redovisning och begärde i stället att den skattefrihet som gällde för godkända religiösa samfund skulle tillämpas också på Jehovas vittnen. Skattemyndigheten avslog denna begäran och beslöt att på grundval av uppgifter i Jehovas vittnens bokföring ålägga föreningen en tillläggsskatt om 23 miljoner euro jämte dröjsmålsränta om 22 miljoner euro.
    Europadomstolen konstaterade att frivilliga gåvor utgjorde den huvudsakliga finansieringen av samfundet Jehovas vittnen och att den skatt som ålagts föreningen var av sådan storleksordning att den medförde allvarliga hinder för medlemmarnas religionsutövning. Det var därför fråga om ett ingrepp i deras genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet. För att ett sådant ingrepp skall vara konventionsenligt krävs bl.a. att det är föreskrivet i lag.
    Europadomstolen fann i detta hänseende att den lag som hade tilllämpats vid beskattningen av de frivilliga gåvorna primärt varit avsedd att tillämpas på gåvor till fysiska personer och att lagen inte förrän i detta fall hade tillämpats även på gåvor till föreningar. Det hade inte heller tidigare stått klart att uppgifter i bokföringen kunde utgöra

underlag för beskattningen. Europadomstolen fann därför att beskattningen av gåvor till Jehovas vittnen inte hade varit förutsebar och att kravet på laglighet i artikel 9:2 i konventionen därför inte var uppfyllt.