Straffvärdebedömningen av allvarliga våldsbrott

 

 

Av MARTIN BORGEKE, STEFAN REIMER, MAGNUS ULVÄNG och FREDRIK WERSÄLL

I artikeln behandlar författarna frågan, hur domstolarna bör bedöma straffvärdet av allvarliga våldsbrott. Frågan har fått särskild aktualitet efter den lagändring med bl.a. en revidering av bestämmelsen i 29 kap. 1 § BrB, som trädde i kraft den 1 juli 2010 som en följd av regeringens proposition 2009/10:147. I propositionen anges bl.a. att straffvärdebedömningen av allvarliga våldsbrott ska skärpas. Lagstiftaren ger också konkreta anvisningar, angivna i ett visst antal månader eller år, för hur straffvärdebedömningarna numera ska utfalla i förhållande till vad som gällde före ikraftträdandet. Författarna diskuterar hur domstolarna bör tillämpa den nya lagstiftningen men också mera principiella frågor kring lagstiftningstekniken och om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna.
De varnar för användning av vissa ”omräkningstabeller” som nu är i omlopp.

 

Bakgrund
Den 1 juli 2010 gjordes vissa ändringar i bl.a. 29 kap. BrB. Lagändringarna, som lades fram i propositionen 2009/10:147, grundade sig på Straffnivåutredningens betänkande Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85).1 Lagändringarna avser flera olika frågor. En viktig förändring är att försvårande respektive förmildrande omständigheter nu ska ges ett större genomslag vid straffvärdebedömningarna än tidigare. För att uppnå ett sådant resultat har de ord i lagtexten som har inskränkt tilllämpningen av bestämmelserna i 29 kap. 2 och 3 §§ BrB (de s.k. förstärkningsorden) tagits bort eller ersatts av andra med en mindre inskränkande betydelse. En annan betydelsefull ändring är att straffskärpningsregeln i 29 kap. 4 § BrB, som innebär att strängare straff i vissa fall ska utmätas i återfallssituationer, förtydligas. Det införs också en särskild straffskala för ”synnerligen grov” misshandel. Även en del andra straffskaleändringar görs. Ämnet för denna uppsats är dock inte någon av de nu nämnda lagändringarna utan i stället den som gäller ordalydelsen av 29 kap. 1 § BrB och som innebär att det har lagts till en ny (sista) mening i paragrafens andra stycke. Meningen har följande lydelse.

 

1 Särskild utredare i Straffnivåutredningen var riksåklagaren Anders Perklev.

Det ska [vid straffvärdebedömningen] särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.
    Regeringen har i sin proposition i denna del gjort några ganska detaljerade uttalanden om hur detta tillägg till 29 kap. 1 § BrB ska uppfattas. Dessa uttalanden leder emellertid, om de tillämpas ordagrant, till en del egendomliga resultat. Bl.a. skulle en tillämpning som strikt följer motivuttalandena strida mot sedan tidigare allmänt gällande och välmotiverade straffmätningsprinciper. Frågan blir därmed om lagstiftningen verkligen innebär att det i vissa avseenden ska ske en förändring av grunderna för domstolarnas straffmätningspraxis eller om tanken från lagstiftarens sida har varit en annan. Vi diskuterar den frågan i denna uppsats, bl.a. mot bakgrund av att olika mer eller mindre detaljerade straffskärpningstabeller har börjat cirkulera bland domstolarna.
    Vi kommer också att ta upp en del mera principiella frågor om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna. Slutligen kommer vi att beskriva hur vi menar att lagstiftningen bör uppfattas och tillämpas. Men först ska vi närmare beskriva innehållet i den av riksdagen antagna propositionen.

 

Innehållet i propositionen
I det föregående har vi redovisat den nya lagtexten i den del som har bäring på den frågeställning som vi ska diskutera. Innebörden av texten är att det helt enkelt numera ska beaktas särskilt vid straffvärdebedömningen om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.
    Att de angivna omständigheterna ska beaktas i skärpande riktning är självklart. Inledningsvis kan det emellertid finnas anledning att uppmärksamma att för att en skärpt bedömning ska ske ska det vara fråga om ett ”allvarligt” angrepp. Någon generell skärpning av synen på den typ av brott som innefattas i uttrycket ”angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person” är det alltså inte fråga om. Och för att det ska röra sig om ett allvarligt angrepp fordras enligt propositionen (s. 41) att straffvärdet motsvarar fängelse i minst sex månader.
    Kretsen av straffbestämmelser som lagstiftningen tar sikte på utgörs av brott där gärningen har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot och med sådant våld eller hot jämställt handlande. Också medhjälp och anstiftan till brott av detta slag ingår liksom försök, förberedelse och stämpling i den mån sådana gärningar är straffbelagda vid brottet i fråga.
    Däremot tar lagändringen inte sikte på brott som typiskt sett riktar sig mot en mer obestämd krets av människor där det för ansvar för fullbordat brott är tillräckligt att fara för en ”brottslig” effekt har uppstått. Som exempel kan nämnas mordbrand. Inte heller avses brott vid

vilka det primära skyddsintresset kan sägas vara rikets säkerhet. Uppror och högförräderi ingår alltså inte i kretsen av brott vilkas straffvärde har uppjusterats. Tankegången i propositionen är att straffvärdet av de brott som lagstiftningen tar sikte på generellt sett är klart högre nu än det var före den 1 juli 2010. Regeringen har därvid tänkt sig att straffvärdena ska höjas med uppemot 25 procent, även om man uttalar att höjningen inte bör vara lika stor vid höga straffvärden som vid straffvärden som ligger på en lägre nivå. I den allmänna motiveringen (s. 15) ger regeringen två exempel på hur skärpningen bör gå till. Det första avser grov misshandel. Enligt regeringen bör ett grovt misshandelsbrott som före reformen hade ett straffvärde som motsvarade fängelse ett år, dvs. minimistraffet för grov misshandel, fortsättningsvis tillmätas ett straffvärde som motsvarar fängelse ett år och tre månader.
    Det andra exemplet gäller dråp. För ett dråp där straffvärdet före reformen motsvarade fängelse sex år och sex månader ska straffvärdet, enligt regeringen, nu motsvara fängelse åtta år.
    I författningskommentaren redovisar regeringen ytterligare exempel på vilka straffskärpningar som man menar att domstolarna ska tilllämpa. Man uttalar bl.a. följande (s. 41 f.).

 

Exempelvis bör en höjning ske med cirka två månader för brott som har en straffvärdenivå från och med sex månader och upp till ett år. På nivån från och med ett år och upp till två år bör höjningen vara tre – fem månader. Vidare bör på t.ex. nivån fem år en höjning ske med cirka ett år och på nivån sex år och uppemot åtta år en höjning ske med cirka ett och ett halvt år.

 

Regeringen gör det, som det kan tyckas självklara, tillägget att det vid straffvärdebedömningen också ska beaktas försvårande och förmildrande omständigheter som har förelegat i det särskilda fallet samt att hänsyn även ska tas till övriga för straffmätningen relevanta omständigheter. Detta medför, enligt regeringen, att den övre delen av respektive straffskala bör användas i större utsträckning än tidigare samtidigt som den nedre delen av straffskalan kan användas på ett mer differentierat sätt. En särskild poäng med lagstiftningen, som har nämnts tidigare och som det bör pekas på i detta sammanhang, är att den genom direkta ändringar av lagtexten i 29 kap. 2 och 3 §§ BrB öppnar för ett större hänsynstagande till försvårande och förmildrande omständigheter och därmed för en mer differentierad straffmätning.

 

Olösta frågeställningar
Man kunde tycka att med den typ av detaljerade anvisningar för straffvärdebedömningarna som lagstiftaren nu alltså har gett domstolarna skulle saken vara tämligen klar och inga frågetecken återstå.

Dessvärre är så inte förhållandet. Lagstiftningen har faktiskt redan vållat en hel del huvudbry.
    Något som många har reagerat emot är att det verkar som om straffskalan runt fängelse sex månader har upphört att gälla vid våldsbrotten. Man kan alltså döma till fängelse i fem månader (fast många domare gör inte det eftersom de uppfattar fem månader som en alltför udda ”straffmätningsstation”) men sedan inte till sex eller sju månader, men väl till fängelse åtta månader. Straffmätningsstationen fängelse sex månader skulle därmed, i de fall som avses med propositionen, kunna tillämpas endast om det finns förmildrande omständigheter eller billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB eller om det är fråga om en person under 21 år som ska dömas till fängelse och ungdomsreduktionen enligt 29 kap. 7 § BrB leder till det straffet (om nu fängelse ska tillämpas)2.3 En annan fråga är om det numera i princip inte finns några fall av grov misshandel vilkas straffvärde motsvarar det i lagen (3 kap. 6 § BrB) angivna minimistraffet fängelse ett år. Enligt propositionen ska ju brott som tidigare hade ett straffvärde motsvarande fängelse ett år nu anses ha ett straffvärde motsvarande fängelse ett år och tre månader. Även här kan man naturligtvis tänka sig att förmildrande omständigheter eller andra skäl leder till att ett utdömt straff för grov misshandel blir just fängelse ett år, men i vad som kanske kan beskrivas som utgångsläget skulle det alltså inte vara möjligt. Minimistraffet skulle därmed inte vara vad man normalt menar med ett minimistraff utan utgöra en straffmätningsstation som för sin tillämpning kräver att omständigheterna på något sätt är speciella.
    Motsvarande frågeställning uppstår vid alla de brott som reformen avser och som har ett i förhållande till allmänna fängelseminimum förhöjt minimistraff. Inte heller vid tillämpningen av den nybildade straffskalan för synnerligen grov misshandel kommer man ifrån problematiken. Minimistraffet fängelse fyra år för synnerligen grov misshandel skulle i praktiken innebära närmare fem års fångelse (se prop. s. 19).
    I sammanhanget reser sig också frågan, hur man bör resonera i exempelvis det fallet att ett misshandelsbrott tidigare hade ett straffvärde som motsvarade fängelse tio månader och med den nya lagstiftningen alltså ska ges ett straffvärde motsvarande fängelse ett år. Fängelse ett år utgör ju straffminimum för grov misshandel.
    Enligt doktrin och fast praxis döms för en lägre grad av ett gradindelat brott normalt inte till ett straff som motsvarar minimistraffet för

 

2 Omöjligt är det kanske inte, men det framstår i vart fall som betydligt svårare att argumentera för att ”ursprungsstraffvärdet” kan motsvara fängelse i exempelvis fyra månader samtidigt som någon försvårande omständighet leder till att straffvärdet är högre och i stället motsvarar fängelse sex månader. 3 Särskilda frågeställningar uppkommer i samband med straffmätningen av sluten ungdomsvård. Vi tar emellertid inte upp dem här.

den högre graden eller som överstiger detta.4 För ett misshandelsbrott som är av normalgraden dömer domstolarna alltså inte till fängelse i ett år eller däröver, även om straffskalan för normalgraden av misshandel sträcker sig ända upp till fängelse två år. Detta har att göra med att det i princip är samma typ av omständigheter som påverkar straffvärdet som påverkar placeringen av brottet i svårhetsgrad. Visserligen kan förmildrande straffvärdeomständigheter enligt 29 kap. 3 § BrB ibland ha ganska stor betydelse för bestämmandet av det konkreta straffvärdet, men å andra sidan påverkar straffvärdeomständigheter av detta slag typiskt sett inte avgörandet av till vilken grad brottet hör.
    Frågan blir då om det aktuella misshandelsbrottet, som alltså tidigare hade ett straffvärde motsvarande fängelse tio månader, i och med dess numera högre straffvärde ska bedömas som grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB. Eller ska domstolarna, när det gäller de allvarliga våldsbrotten, använda sig av andra principer vid tillämpningen av överlappande straffskalor än de gör vid andra typer av brott och för lägre grader av brotten döma till straff inom straffskalan för den högre graden? Slutligen kan nämnas att en följd av den valda lösningen är att de allra allvarligaste brotten, dvs. de brott som är så svåra att straffvärdet närmar sig maximistraffet, inte omfattas av straffskärpningen. Detta har att göra med att maximistraffen inte har höjts. Den grova misshandel (om man kan tänka sig en så allvarlig grov misshandel) som tidigare borde föranleda maximistraffet fängelse tio år kommer även fortsättningsvis att ha ett straffvärde motsvarande fängelse tio år. Effekten är paradoxal och indikerar möjligen att man borde ha övervägt en annan teknisk lösning i lagstiftningsärendet.

 

Lagstiftningstekniken
Lagstiftningstekniken har alltså varit den att man har anknutit till den rättstillämpning som ägde rum före reformen. Strikt uttolkat skulle man kunna se det så att regeringen menar att domstolarna även fortsättningsvis, som ett första steg i sin bedömning, ska straffvärdebedöma de allvarliga våldsbrotten precis som förr men att man, när man väl har gjort det i det enskilda fallet, ska lägga till ett antal månader eller år alltefter vilken nivå som man ursprungligen hamnade på.
    Regeringens lagstiftningsteknik är på ett sätt förståelig. Vill man åstadkomma en förändring är det rimligt att först precisera var man står före förändringen och sedan ange vilket det nya resultatet ska bli. Men tekniken är förbunden med en avgörande svaghet. Den består i att det efter en tid blir allt svårare att minnas hur man gjorde straffvärdebedömningarna förr. Dessutom sker det en omsättning av do-

 

4 Det mest praktiska fallet då man, undantagsvis, kan tänka sig att tillämpa en straffmätning i den överlappande delen är då tidigare brottslighet enligt 29 kap. 4 § BrB ska ges ett genomslag på straffmätningen. Se om denna fråga bl.a. Ulväng, Påföljdskonkurrens — problem och principer, Uppsala 2005, s. 161 ff.

mare på det sättet att äldre domare går i pension och nya kommer till. Så småningom kommer en betydande del av domarkåren att vara ganska obekant med hur man gjorde före den 1 juli 2010. Då kommer straffvärdebedömningarna i allt högre grad att fjärmas från en äldre rättstillämpning och så att säga leva sitt eget liv. Det som kommer att finnas som riktmärken är naturligtvis straffskalorna med sina minima och maxima. Och de har ju inte ändrats. Därmed riskerar genomslaget på sikt att bli ett annat än det som lagstiftaren har tänkt sig.
    Det finns faktiskt exempel på att lagstiftaren har gjort på detta sätt förut. Ett sådant gäller tillämpningen av samhällstjänst. Enligt lagförarbetena skulle samhällstjänst tillämpas endast i de fall man annars skulle ha dömt till fängelse. Verkligheten har dock delvis blivit en annan. I mycket stor utsträckning tillämpas i dag samhällstjänst i situationer som man inte alls avsåg i lagstiftningsärendet. Det kan möjligen sägas att den nuvarande tillämpningen har skäl för sig, i vart fall i vissa delar, men rättstillämpningen har alltså tagit en annan väg än den som lagstiftaren ville att den skulle slå in på.5 Ett annat exempel är tillämpningen av påföljden sluten ungdomsvård. Tanken med den när den infördes år 1999 var att den skulle tilllämpas endast i de fall då den som var under arton år med de gamla reglerna hade dömts till fängelse. Statens institutionsstyrelse, som skulle ha hand om verkställigheten, beräknade också platsantalet efter hur många som före reformen hade dömts till fängelse. Utfallet blev emellertid ett helt annat. I stället för något tiotal förmodade domar på sluten ungdomsvård blev det över 100 stycken. 6 Enligt vår åsikt är den naturliga vägen, om man nu anser att det finns ett behov av straffskärpning när det gäller de allvarliga våldsbrotten7, att ändra straffskalorna för dessa brott. Det är genom straffskalorna som lagstiftaren anger det abstrakta straffvärdet av de olika brotten och det är också straffskalorna som rättstillämparen har och ska ha som utgångspunkt för sitt dömande. Hade man gjort så hade man undvikit de problem som nu har uppstått. I och för sig har vi förståelse för de svårigheter som lagstiftaren i praktiken möter vid i vart fall mer betydande straffskaleändringar. Men när lagstiftaren nu har valt att i stället gå vägen via de generella reglerna om straffmätning i 29 kap. BrB kan man inte komma ifrån att det begränsar möjligheterna att på detaljnivå styra straffmätningen för de enskilda brotten.

 

5 Se om detta Straffområdets gränser — ett inlägg av Martin Borgeke och Stefan Reimer i SvJT 2003 s. 207 ff. 6 År 1998 dömdes 15 personer, som vid tiden för domen var under arton år, till fängelse. Samma år dömdes 12 personer i denna ålderskategori till skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. År 2002 dömdes till sluten ungdomsvård i 114 fall. 7 Vår känsla är att domstolarna redan före reformen, i vart fall i viss mån, börjat tillämpa en mera differentierad straffmätningspraxis när det gäller våldsbrotten och att det också redan har skett en viss skärpning av straffvärdebedömningarna. I vart fall ifrågasätter vi om det inte förhåller sig så.

Ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna
En fråga som det knappast är möjligt att förbigå i det här sammanhanget är den om vilken ansvarsfördelning som bör gälla mellan lagstiftaren och domstolarna. Mera exakt är frågan: I vilken utsträckning bör lagstiftaren ge direkta och konkreta anvisningar till domstolarna om hur de bör döma i skilda situationer? Denna diskussion är inte ny och den är inte på tapeten bara i vårt land. Ett aktuellt exempel kan vi faktiskt hämta från vårt grannland Danmark. Där har Folketinget de senaste tio åren beslutat om en lång rad straffskärpningar. I anslutning till dessa har den danske lagstiftaren vid flera tillfällen i lagförarbetena konkret angett vilka straffnivåer som man önskat att domstolarna ska tillämpa. Ett aktuellt exempel är att Folketinget nyligen har skärpt straffet för den danska motsvarigheten till den svenska ”knivförbudslagen” och i samband därmed uttalat att man förutsätter att domstolarna redan första gången som någon lagförs för ett sådant brott som ”altovervejende hovedregel” bestämmer påföljden till ett ovillkorligt fängelsestraff på sju dagar.
    I Danmark har det getts till uppgift för det permanenta Straffelovrådet att diskutera en del principiella frågor rörande arbetsfördelningen mellan lagstiftningsmakten och domstolarna. I samband därmed ska Straffelovrådet överväga på vilket sätt lagstiftarens önskan att tillkännage vilka straff som bör tillämpas i typsituationer mest ändamålsenligt kan uttryckas med respekt för domstolarnas roll som den dömande makt som slutgiltigt ska avgöra frågan om skuld och straff i det konkreta fallet.8 Att bestämma påföljd och att utmäta straff kan kanske tyckas vara en enkel sak som det inte är så mycket att orda om. I en hel del fall är det säkert också så. Det kan nämligen inte förnekas att det går att definiera ett antal standardsituationer i vilka påföljden med stöd av gällande lagregler och enligt fast praxis ska bestämmas på ett visst sätt. Som tydliga exempel kan nämnas att den som första gången gör sig skyldig till stöld i butik av varor till ett värde av några tusen kronor normalt döms till villkorlig dom och 40 dagsböter. Ett annat exempel är narkotikasmugglaren som försöker föra in ett halvt kilo amfetamin. Finns inga andra särskilda omständigheter att beakta vid påföljdsbestämningen än just sorten och mängden narkotika blir påföljden regelmässigt fängelse tre år.
    Men samtidigt finns det fall i vilka påföljdsbestämningen inte alls är lika enkel att utföra. Lagstiftaren har nämligen, på ett generellt plan, gett domstolarna en hel rad olika förhållningsregler som ska iakttas när påföljden ska bestämmas. De viktigaste reglerna har samlats i 29, 30, 32 och 34 kap. BrB. Att lagstiftaren har utfärdat generella men ganska detaljerade normer för påföljdsbestämningen finns det alls

 

8 Se om detta landsrättspresidenten Bent Carlsen i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, Nr 3 för år 2010, s. 412 ff.

ingen anledning att kritisera. Tvärtom är det angeläget att lagstiftaren anger vilka olika omständigheter som domstolarna ska beakta när påföljd ska bestämmas och inom vilka ramar som domstolarna ska hålla sig. Inte minst legalitetsprincipen talar för en sådan ordning.
    Ingen lagstiftning ger emellertid svar på varje enskild fråga som kan uppkomma vid rättstillämpningen. Det förutsätts därför att domstolarna, med stöd av lagstiftningen, utvecklar regelverket så att det, så att säga, får kött på benen. Detta är inget konstigt, utan fullt normalt. I grunden har det att göra med att det inte är möjligt för lagstiftaren att förutse alla olika fall som kan förekomma i praktiken. Det måste också finnas en möjlighet för domstolarna att, i enlighet med lagstiftningens intentioner, i takt med bl.a. samhällsutvecklingen och utvecklingen av brottsligheten komplettera lagstiftarens generella normer och — självfallet inom ramen för vad legalitetsprincipen kräver — tillämpa dem på företeelser som lagstiftaren inte hade för ögonen när lagstiftningen antogs. Det är naturligtvis ingen lätt sak att avgöra vilken precisionsgrad som är lämplig när lagstiftaren ska knäsätta de olika generella normer som ska gälla. Men det som vi vill peka på är att det finns risker om man försöker att i detalj precisera det resultat, som man vill uppnå med en lagstiftning. Det kan lätt bli så att man från lagstiftarens horisont inte ser alla de komplikationer som kan uppstå med hänsyn till de övriga regler som man har bestämt ska gälla på området. Enligt vår uppfattning kan den lagstiftning som denna uppsats tar upp vara ett exempel på att lagstiftaren har uttalat sig väl precist och utan tillräckligt hänsynstagande till vad de gjorda förarbetsuttalandena skulle kunna få för betydelse för andra viktiga rättstillämpningsprinciper som lagstiftaren tidigare har tagit ställning för.
    Vi anser inte att den svenska situationen kan liknas vid den danska. Men kanske finns det ändå anledning att ta upp en diskussion kring den här frågeställningen. Skulle det bli vanligt att lagstiftaren önskar detaljstyra domstolarnas rättstillämpning tror vi att vi har ett problem. Då finns det en klar risk för att ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna blir mindre ändamålsenlig än den av tradition har varit i vårt land.

 

Hur bör lagändringen hanteras av domstolarna?
Den probleminventering som vi har gjort visar att det främst är de tämligen precisa uttalandena i lagförarbetena som skapar osäkerhet kring hur lagstiftningen ska tillämpas. Lagändringen i 29 kap. 1 § BrB ger ju inte alls uttryck för den typen av specifika straffskärpningar som anges i främst författningskommentaren. Frågan blir om lagstiftaren verkligen har avsett att domstolarna, när det gäller de allvarliga våldsbrotten, ska åsidosätta de mera grundläggande principer på påföljdsbestämningsområdet som har gällt sedan tidigare. Vi uppfattar det inte så. Det kan inte gärna finnas anledning att tro att lagstiftaren

med den nu diskuterade lagstiftningen har velat ändra de grundvalar som påföljdssystemet vilar på. Vad det i stället är fråga om är, som vi ser det, att lagstiftaren — genom att ange vissa exempel på hur de beslutade straffskärpningarna bör slå igenom — vill förvissa sig om att budskapet till domstolarna blir tydligt. I detta kan vi inte se något problem.9 Problem uppstår därmed om man inom domstolarna försöker skapa olika slags tabeller för en mera strikt översättning av tidigare straffvärden till straffvärden enligt den nya lagstiftningen. Då kan man nämligen råka ut för att straffmätningen vid våldsbrotten blir stelbent och ologisk och därmed också svårbegriplig.
    Enligt vår uppfattning bör lagstiftningen uppfattas och tillämpas på följande vis. Det bör också fortsättningsvis kunna vara så att straffvärdet av ett våldsbrott anses motsvara fängelse sex månader även om det inte förekommer några förmildrande omständigheter. Däremot ligger det på domstolarna att vid straffvärdebedömningen av de allvarligare våldsbrotten anlägga en skärpt syn i konkreta fall. I praktiken ska detta leda till att den övre delen av den praktiskt tillämpbara straffskalan för exempelvis normalgraden av misshandel tillämpas oftare.10 För att fortsätta med misshandelsbrottet som exempel bör lagändringen också leda till att fler misshandelsbrott bedöms som grova. Är det så att straffvärdeomständigheter av objektiv natur leder till bedömningen att straffvärdet motsvarar fängelse i ett år eller däröver bör det vara en stark presumtion för att misshandelsbrottet bedöms som grov misshandel. Det kan nämligen inte vara rimligt att vi avseende en begränsad del av brottskatalogen ska tillämpa helt andra principer för hanteringen av överlappande straffskalor än som vi, på goda grunder, tillämpar i övrigt.
    Med det nyss gjorda ställningstagandet löser sig också att annat problem, nämligen det att lagstiftningsmotiven skulle kunna tolkas så, att det inte längre ska finnas några våldsbrott med förhöjda minimistraff vilkas straffvärden motsvarar just minimistraffet. Att en grov misshandel, som tidigare tillmättes straffvärdet fängelse ett år, fortsättningsvis i många fall ska ges ett straffvärde som är högre blir oproblematiskt genom att andra misshandelsbrott, med ett något lägre straffvärde, hamnar just på minimistraffet för brottet och då också

 

9 I sammanhanget bör de nu aktuella lagförarbetenas betydelse i förhållande till lagtexten och till den lära som bär upp dagens påföljdsbestämningssystem uppmärksammas. Mot en strikt tillämpning av det som uttalas i författningskommentaren talar också att det förefaller som att lagstiftaren inte tillräckligt har beaktat skillnaderna mellan brottsinterna och brottsexterna försvårande och förmildrande omständigheter. 10 Med den praktiskt tillämpbara straffskalan för normalgraden av misshandel avses fängelse upp till ett år. Att den praktiskt tillämpliga straffskalan inte överensstämmer med den som gäller enligt lagtexten har att göra med att om det konkreta straffvärdet motsvarar minimistraffet för grovt brott det regelmässigt är så att brottet ska bedömas som grovt.

bedöms som grova. På motsvarande sätt kommer rånbrott, som tidigare har legat på gränsen för att bedömas som grova, fortsättningsvis normalt att bli bedömda som grova rån enligt 8 kap. 6 § BrB medan de grova rånen, som tidigare ansågs ha ett straffvärde motsvarande minimistraffet fängelse fyra år, numera i allmänhet ska ges ett straffvärde som är klart högre än fyra års fängelse.
    Samtidigt är det viktigt att domstolarna verkligen observerar den del av lagstiftningen som innebär att både försvårande och förmildrande omständigheter ska beaktas i större utsträckning än tidigare. Visserligen har lagstiftaren inte gjort någon ändring i bestämmelsen om billighetsskäl i 29 kap. 5 § BrB. Här fanns det för övrigt knappast några s.k. förstärkningsord att ta bort. Som vi ser det framstår det emellertid som naturligt att domstolarna även tillämpar billighetsskälen på ett något mera frimodigt sätt framöver. Ska det åstadkommas en differentierad straffmätning är det lika viktigt att förmildrande omständigheter och billighetsskäl får slå igenom som att försvårande omständigheter beaktas i tillräcklig grad. Varken straffsystemets eller domstolarnas trovärdighet förlorar för övrigt på att domstolarna verkligen beaktar de olika omständigheter som är av betydelse för att påföljdsbestämningen ska framstå som rimlig och riktig.
    Från de nu angivna utgångspunkterna skulle den bestående effekten av den nu genomförda lagändringen kunna bli en generellt mer nyanserad straffmätning vid allvarliga våldsbrott, inom ramen för den tillämpliga straffskalan. En sådan utveckling finns det naturligtvis inga invändningar emot.

 

Slutord
Det är ingen lätt sak att lagstifta. Var och en som har deltagit i lagstiftningsprojekt vet vilka svårigheter som kan uppstå på skilda plan. Även om kvaliteten på lagstiftningen i Sverige är hög måste man räkna med att det av och till inträffar att nya lagstiftningsprodukter inte blir så perfekt utformade i alla olika hänseenden som man hade önskat. Detta gäller trots den granskning som sker i olika instanser.
    Den som ska tillämpa lagstiftning måste ha förståelse för de svårigheter som förekommer och de hänsyn på olika plan som måste tas under det att ett lagstiftningsärende processas fram till riksdagsbeslut. Att tolka förarbetsuttalanden strikt utan att beakta vad som i övrigt gäller på det aktuella lagstiftningsområdet är sällan en god rättstilllämpningsmetod. I stället gäller det att passa in ny lagstiftning i det regelsystem som redan är i kraft så att det hela hänger ihop på ett begripligt vis samtidigt som intentionerna med lagstiftningen inte förfuskas. Så har domstolarna handlat i mängder av fall tidigare och så bör domstolarna göra även nu.
    Vår slutsats är att man bör vara försiktig med de olika tabeller och omräkningsscheman som nu har börjat cirkulera. Noga taget innebär 2010 års reform knappast mer än en uppmaning till domstolarna att i

enskilda fall ta sin straffmätningsuppgift avseende de allvarliga våldsbrotten på det allvar som krävs för att en differentierad och adekvat straffmätning ska uppnås. Någon slavisk tillämpning av de omräkningsexempel som finns angivna i propositionen har med stor säkerhet aldrig varit avsedd och bör därför inte heller förekomma. I stället bör man i domstolarna använda all den kunskap som man besitter för att se till att även denna lagstiftning, inom ramen för påföljdsbestämningssystemet i övrigt, får en ändamålsenlig tillämpning som stämmer med lagstiftarens intentioner. Att HD har en roll att spela i detta sammanhang torde vara uppenbart liksom att det är angeläget att prejudikatbildningen inte dröjer längre än nödvändigt.