Det statliga kommittéväsendet — en del av den svenska modellen

 

 

Av professor KENT ZETTERBERG1

Det statliga kommittéväsendet är en viktig del av den svenska modellen. De svenska departementen är vid en internationell jämförelse små och statliga myndigheter är ofta stora och förhållandevis självständiga. Med anledning därav har det statliga kommittéväsendet förekommit under mer än fyra sekel. Det är en flexibel modell för att initiera reformer men fungerar även som ett område för experter inom olika ickepolitiska områden. Det är också en viktig mötesplats för regering, riksdag och organisationer i samhället. Antalet utredningar var som högst under 1970-talet men systemet med statliga utredningar är fortfarande av stor betydelse för det svenska politiska livet.

 

Inledning
Det statliga kommittéväsendet har en lång tradition och kontinuitet och har sedan 1600-talet utgjort ett viktigt inslag i reformverksamheten på de flesta områden i konungariket Sverige.
    Det kan numera beskrivas som en väl etablerad del av regeringens och statsmakternas beredningsarbete, som kan användas flexibelt och med skiftande motiv och motiveringar.
    I praktiken är det ett viktigt instrument i regeringsmaktens händer och ofta viktigt för samverkan och kompromisser i olika former.
    Kommittéväsendet har länge haft en stor och bred verksamhet i Sverige, vilket kan förklaras av att Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, har små ministerier/statsdepartement och stora självständiga ämbetsverk/myndigheter. Detta gör att regeringen kontinuerligt har ett behov av ett beredningsarbete i sitt reformarbete och i viktiga policyfrågor. Det är även viktigt för att förbereda administrativa förändringar och ny lagstiftning inom olika samhällssektorer och sakområden.
    En del av regeringens beredande verksamhet kan utföras inom kanslihusets ordinarie verksamhet (inomdepartementalt), men i många fall krävs fördjupade utredningar (t.ex. expertutredningar och enmansutredningar med experthjälp) för att klargöra nuläget och få fram förändringsförslag. Till detta kommer den politiska aspekten i en rad frågor, där inte minst riksdagens medverkan är central. Här är den svenska traditionen sedan länge att arbeta med parlamentariskt sammansatta utredningar. Syftet kan vara att nå samförståndslösnin-

 

1 Kent Zetterberg är professor i historia, särskilt säkerhetspolitik, vid Försvarshögskolan. Han skrev om det statliga kommittéväsendet i boken ”Att styra riket, Regeringskansliet 1840–1990. Departementshistoriekommittén, Liber, Uddevalla 1990.

gar redan på utredningsstadiet. Om detta inte lyckas så har utredningen dock klargjort skiljelinjerna i de politiskt laddade frågorna. (En del av politiseringsprocessen).

 

Utvecklingen 1604–1809
Utredningar förekom redan under Gustav Vasas (1523–60) dagar i det kungliga kansliet, t.ex. rörande nya kyrkoordningar. Även Vasasönerna (perioden 1560–1611) använde riksrådet och kansliet för smärre utredningar, men dessa hade sällan fasthet och kontinuitet. Under Karl IX:s regering tillsattes en första mer fristående utredning, 1604 års lagkommission. Det var ett exempel på en samverkan mellan kungamakten och ständerna, dvs. mellan regeringsmakten och riksdagen, ett mönster som sedan återkommer genom tiderna. Under 1600-talet utvecklades systemet med kungliga kommittéer, inte minst sedan 1634 års regeringsform hade lagt grunden till en fast ämbetsmannastat. (Rådet, kollegierna och andra ämbetsverk med fasta beredningsfunktioner).
    Utredningsbehoven växte i stormakten Sverige, inte minst vad gällde lagstiftning, finanser och krigsmakten. Fasta utredningar i form av kommissioner och kommittéer blev vanliga, men även mellanformer mellan kommitté och riksdagsutskott kunde förekomma. Flera av Karl XI:s kommissioner utkrävde t.ex. ansvar för förmyndarregeringens fögderi under kungens minderårighet, främst ”Inkvisitionskommissionen” 1675 och ”Stora kommissionen” 1680. Dessa hade alltså dömande uppgifter, något som numera är främmande för kommittéväsendet.
    Av riksarkivets bevarade 874 äldre kommittéarkiv (ÄK-serien nr 1– 894 omfattar tiden 1604–1900) gäller 203 lagstiftning och lagskipning, domstolar och fångvård. Lagskipningen gällde en rik flora brott, som högmålsbrott (t.ex. förrädiska stämplingar under krig, ”allmänhetens olydnad” vid uppbåd och krig samt smädeskrifter) och krigslagskipning, t.ex. om sjöstriderna 1676 och snapphanarna 1677, en rannsakning av landshövding Ramsay m.fl. efter ryssarnas angrepp på Umeå 1714 och en om sjöförsvaret på västkusten 1719.
    Ämbetsförseelser i form av kommissioner mot borgmästare och landshövdingar, ibland efter allmogens besvär till Konungen, förekom regelbundet fram till mitten av 1700-talet. Allmogen klagade över kronobetjänter och övergrepp, utskrivningar och rotepenningar. Kronan var ofta aktiv och drev budgetfrågor (bristande kassabalanser) och kunde i grava fall avsätta försumliga landshövdingar och ämbetsmän. Ett exempel är överkommissorialrätten i Borås 1766 angående ”allmogens förtryckande” med sex arkivvolymer bevarade i riksarkivet.
    Andra lagskipningsfrågor gällde skogs- och gränsskillnadsmål, tull- och uppbringningsmål, enskilda tvister och s.k. ecklesiastika mål, som bl.a. rörde trolldomsväsende, dvs. häxprocesserna i landet under pe-

rioden 1669–1676 men även förbjudna religiösa sammankomster under perioden 1707–1729.
    S.k. krigskommissioner var vanliga från den karolinska tiden och framåt. De behandlade ofta indelningsverket i olika län både i Sverige och i Finland. Störst var den s.k. Defensionskommissionen under Stora nordiska kriget (1700–1721), som skulle se till kronans intressen men även löpande klara frågor kring rikets försvar och finansieringen av detta i stort och smått. I praktiken var det något av en permanent delegation. Den har avsatt 237 volymer i riksarkivet, inklusive register över utländska fångar i Sverige. Amiralitetsverket i Stockholm och Karlskrona behandlades ofta liksom olika fästningskommissioner (Skåne och Finland m.m.). Kyrkan ägnades ett stort intresse, bl.a. kring kyrkoordningar, bibelkommissioner, psalmboken, prästlöneregleringar och kyrkolagen (ÄK nr 818–843). Akademi- och läroverksfrågor var ett annat vanligt område, alltifrån kommissionen om ”oenigheter, faktioner och irringar” vid Lunds Akademi anno 1669, till läroverkskommittén, tillsatt 1899.
    Inom civil- och finansområdena var vanliga frågor bergsbruket (Stora Kopparberg, Sala och Bergslagen), brännvin (kronans tillverkning och olovlig bränning), vidare fattigvården i riket, byggnader och domäner (ofta de kungliga slotten, men även Riddarholmskyrkan, kungliga Djurgården och byggande av ett Nationalmuseum (kommitté 1846) och ett nytt riksdagshus 1883). Finansfrågor var vanliga, inklusive de allmänna medlens förvaltning. Hit hör bl.a. flyktingmedel åren 1712 och 1720, kopparpriset 1750, växelförhållandena 1763, ett genuesiskt lotteri 1770 (senare Nummerlotteriet) och en kommitté om de engelska subsidiernas förvaltning 1805, då Sverige gick med i den stora koalitionen mot Napoleons Frankrike.
    Handel, sjöfart och industri var vanliga spörsmål, som kunde handla om allt möjligt från skeppsmaskars angrepp på fartyg (1733), Ostindiska kompaniet (1746), kanonhandeln med Italien (1751), den finska gränshandeln (1785), handelstraktater med Ryssland och Nordamerikas Förenta Stater (1815) och handelssjöfartens tillstånd (1838).
    Jordbruket ägnades stort intresse, ofta kring lanthushållningens förbättrande, spannmålsbrist och missväxter. Kommunikationer fick sin beskärda del, inte minst kring byggandet av kanaler (Trollhätte, Göta, Hjälmare och Södertälje kanaler) och järnvägarna från 1855 och framåt.
    Inom området Lantregering och kommuner finns kommittéarkiv bevarade från tiden 1648–1896. Här kan man notera Skånska kommissionen, tillsatt 1669 med 32 bevarade volymer och en rad kring hamnbyggnader i riket. Inom medicinalväsendet dominerade pestfrågor i början men sedan kom arméns sjukvård, veterinärfrågor, koleraepidemier, boskapssjuka och sinnessjukvården att träda i stället. Pensionsfrågor för civilstaten, mynt- och kontrollväsendet, skatte-

väsen, skogs- och jaktväsen, statsverket, stuterier och hästavel, teater, tull och accis, uppbringningar (epoken 1691–1824) och överflödsförordningar är andra underavdelningar inom området Äldre kommittéer fram till sekelskiftet 1900. Dessa utgör totalt 874 bevarade äldre kommittéarkiv i riksarkivet. Det torde vara ett arkivbestånd utan direkt like i världen, vilket gör att Sverige här har ett sällsynt rikt kulturarv. Noteras kan att de dömande kommissionerna efterhand minskade i antal och de mer reguljära utredningarna tog över.

 

Utvecklingen 1809–1905
Under tiden 1809–1840, dvs. före de moderna statsdepartementens skapande, tillsattes 190 kommittéer. 124 av dessa tillkom på Kungl. Maj:ts initiativ (regeringens) och 66 på riksdagens initiativ. Majoriteten, eller 136 kommittéer klassades som administrativa, och 54 gällde riksdagsärenden. Vid denna tid var merparten helt klart ämbetsmannautredningar. Genom departementalreformen 1840 förändrades bilden och initiativen kom nu oftare från riksdagen, eller 65 av 159 kommittéer. Genom tvåkammarsystemets införande i riksdagen 1867 skedde en ökning av antalet nya kommittéer påtagligt. Under tiden 1867–1905 tillsattes nu 405 kommittéer, varav 266 gällde riksdagsärenden. Antalet tillsatta nya kommittéer hade därmed stigit till i snitt tolv per år mot tidigare i genomsnitt 5–6 per år.2 Antalet ämnen ökade snabbt i det moderna samhället.

 

Utvecklingen 1905–1954
Efter 1905 expanderade det statliga kommittéväsendet ytterligare och blev ett viktigt inslag i svensk politisk kultur. Inga områden var främmande för statliga utredningar. Nu gjordes även försök att begränsa utredningsverksamheten, först vid ”kommittéslakten” efter det första världskrigets slut. Särskilt var det under budgetåret 1923–24 som finansminister Fredrik Thorsson (s) höll i yxan och det fanns en opinion i debatt och politik att starkt begränsa statsutgifterna. Det statliga kommittéväsendet ansågs nu av en del kritiker vara ineffektivt, alldeles för stort och för dyrt. I debatten talades även om att utredningarna ofta var för grundliga och långvariga med dryga kostnader som följd. Finansminister Ernst Wigforss (s) skriver i sina memoarer att han först delade denna kritik mot det statliga kommittéväsendet men sedan tänkte om och ändrade mening. Genom utredningarna fick man enligt Wigforss ofta fram ett allsidigt underlag och grundlade samförstånd och kompromisser. Dessutom kunde man skola in riksdagens ledamöter på stora fält och det fungerade som en värdefull inskolning i hela det demokratiska systemet. Utredningarna var där-

 

2 Kent Zetterberg, Det statliga kommittéväsendet, i Att styra riket, Regeringskansliet
1840–1990, Departementshistoriekommittén, Uddevalla 1990, s. 291 f. (Zetterberg 1990). Om kommittéarkiven se Riksarkivets beståndsöversikt. Del 3, Kommittéarkiv / utgiven av Helmut Backhaus, James Cavallie, Lars Wickström, förord av Kent Zetterberg, Sthlm 1993.

för ett av ”de nyttiga hjälpmedlen för en politisk demokrati”.3 Ett skolexempel på detta var den ungdomligt hete kritikern av försvaret, antimilitaristen Per Albin Hansson, som ”skolades in” i försvarsutredningar. Han blev nu försvarsvän, om än i måttliga former, och till sist Brantings försvarsminister.

 

Utredningstyper
Äldre tiders kungliga kommissioner, sammansatta av riksråd, domare och ämbetsmän, ersattes efterhand av nya typer av utredningar. Konung Oscar II (1872–1907) använde flitigt ämbetsmannaregeringar och det statliga kommittéväsendet, men var ibland missnöjd med utredningarnas långa tidsutdräkt och tröghet, som gjorde att de var föga aktuella när de blev klara:

 

”Skada blott, att dylika långsamt och tungt arbetande församlingar sällan hinna fram till något verkligt praktiskt resultat förrän tiden — den rastlöst ilande — redan är förbi, och det avsedda målet, under förändrade förhållanden, tyckes längre avlägset vid slutet än vid början av de systematiska och djupsinniga förhandlingarna!”4 Juristerna hade en nyckelposition
Enmansutredningen har av tradition varit av ämbetsmannakaraktär, ofta med juridisk prägel. Många jurister har tjänat sina sporrar som huvudsekreterare/sekreterare i det statliga utredningsväsendet. Dessa ”expertutredningar” har levt kvar i olika former. 1909 hämtades för första gången en enmansutredare från riksdagen och detta har sedan fortsatt i mindre skala. Med de stora samhällsförändringarna från 1960-talet och framåt har enmansutredningar av policykaraktär ökat påtagligt. Dessa tillsätts för att arbeta snabbt och på mycket väl avgränsade områden. Initiativen kommer från den politiska arenan, intresseorganisationerna och förvaltningen.

 

Delegationer
Från 1970-talet tillkom delegationer för särskilda samhällsområden, ”policy plannings commissions”, t.ex. inom bostads-, energi-, försvars-, demokrati-, arbetstids- och regionalpolitiska frågor. Dessa delegationer kunde få halvpermanent karaktär och övergå i nya statliga myndigheter eller nämnder av skiftande slag. Under perioder av minoritetsregeringar har behovet av parlamentariska kommittéer tidvis ökat. Dessa utredningar gjordes ofta ”utskottsrepresentativa” för att underlätta för parlamentariska kompromisser (partierna utsåg ofta egna representanter, regeringen ordföranden). Det parlamentariska inslaget i det statliga kommittéväsendet har dock skiftat en hel del över tid, och trenden har snarast varit nedåtgående under senare årtionden till idag.5

3 Zetterberg 1990, s. 295. 4 Zetterberg 1990, s. 301 f. 5 Ibidem s. 298.

Sammansättning
Tendensen över tid har varit att kommittéväsendet först dominerades av ämbetsmän men att det parlamentariska inslaget växte från tvåkammarriksdagen på 1860-talet. Under 1900-talet kom intresseorganisationerna allt mer in i bilden med ett genombrott under 1930talet i Per Albin Hanssons regeringar (1932–1946).6 Direktiven
Direktiven kan vara öppna eller målinriktade till sin karaktär. I parlamentariska utredningar är ganska öppna direktiv vanliga. För regeringen är direktivrätten en möjlighet att styra form och innehåll i utredningarna liksom tiden. Ibland vill man forcera en utredning, ibland kan närmast det motsatta förhållandet gälla. Vid regeringsskiften är det vanligt att lägga tilläggsdirektiv till sittande utredningar. Det visar på det statliga kommittéväsendets kontinuitet och starka ställning i det svenska politiska livet. Allsidiga och grundliga utredningar är fortfarande ofta ett ideal och ingår i svensk politisk tradition även om tidspressen idag har ökat. Inte minst viktigt är att kommittéväsendet och den svenska utredningstraditionen avlastar departementen och de centrala ämbetsverken från en tung arbetsbörda.7 Frekvensen och fördelningen på departement
Räknat per femårsperioder under tiden 1905–1954 så toppade den s.k. ”skördetiden” efter det andra världskriget med inte mindre än 462 utredningsuppdrag på fem år mot bottennoteringen med 209 utredningsuppdrag 1920–24, dvs. under ”kommittéslaktens tid.
    Av departementen fanns den största utredningsverksamheten inom justitie-, försvars-, social-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen. Den lägsta aktiviteten fanns inom utrikesdepartementet. Inom justitiedepartementet var utredningsverksamheten högst åren 1915–19 (43 nya kommittéer), 1935–39 (50 nya kommittéer) och 1945–49 (41 nya kommittéer).

 

Utvecklingen 1955–1989
Under denna epok nådde det statliga kommittéväsendet sin topp för att sedan gå tillbaka i omfång under 1980-talet. 1960 verkade 336 kommittéer, 1970 arbetade 372 kommittéer och 1980 hela 409 kommittéer, då verksamheten nådde ett rekordartat omfång.
    Under åren 1968–76 med socialdemokratisk regering låg genomsnittet mellan 74 och 88 nya utredningar per år. Detta steg under regeringen Fälldin 1976–78 till 106 och under regeringen Ullsten (fp) år 1978 till hela 132 tillsatta utredningar. Detta kan tolkas som att de borgerliga regeringarna mer aktivt använde kommittéväsendet för att skapa underlag för parlamentariska kompromisser. Efter de borger-

 

6 Ibidem s. 302. 7 Ibidem s. 301.

liga regeringsåren 1976–82 återkom regeringen Palme (s). Denna genomförde en radikal nedskärning av kommittéväsendet i syfte att få fram snabbare och mer politikinriktade offentliga utredningar. De administrativa utredningarna ville man i stället mer överföra till myndigheterna. De samlade utredningsresurserna förblev dock stora men en ny balans mellan offentliga utredningar, utredningar inom myndigheterna och ämbetsverken och s.k. inomdepartementala utredningar.8 Antalet medverkande per utredning ökade också efterhand, från ca 8 per kommitté åren 1950 och 1960 till 21 personer år 1972. Efter nedgången från 1982 kan vi notera ca 13 personer per utredning år 1988. Detta år hade andelen kvinnor inom de verksamma kommittéerna ökat till ca 22 procent efter aktiva insatser från regeringskansliets sida.

 

Kontakterna mellan utredare och fackdepartement — samarbete under kommittéarbetet
Variationerna på dessa områden är legio, vilket ofta kan vara en fördel i det svenska politiska systemet. Här ges utrymme för flexibla lösningar, smidiga samarbetsformer och löpande anpassningar till lägesförändringar. Ett exempel: överståthållare Torsten Nothin berättar i sina memoarer om hur han på 1930-talet fick en rad kommittéuppdrag. 1934 gällde det staten och LKAB där tanken först allmänt var att staten skulle hjälpa Grängesbergsbolaget över rådande lågkonjunktur. Till sist blev det direkta förhandlingar mellan regeringen och Grängesbergsbolaget på finansdepartementet och hela processen slutade med att staten gick in som delägare i LKAB. Så kan det gå.9 ”Den svenska modellen” och arbetsmarknadsmodellen med Saltsjöbadsavtalet 1938 i botten har sannolikt haft stor nytta av den svenska utredningstraditionen. Den senare har bidragit till en ökad sakkunskap, en ökad förståelse för andra ståndpunkter och åsikter och en strävan efter samförstånd och kompromisslösningar.10 Regeringens styrning av kommittéväsendet är en del av svensk politisk tradition sedan länge. Den återspeglar en klar maktdelningssyn om att regeringen styr medan riksdagen stiftar lagar och bestämmer anslagen(jfr grundlagsfäderna 1809, RF och RO). Kommittépolitiken blir en funktion av detta.11 Regeringens kommittépolitik kan ha mycket skiftande syften. Ibland kan man vilja få fram ett fördjupat underlag på nya områden för att skapa en egen policy inom området. I vissa heta frågor kan samhällsdebatten och medietrycket leda till att regeringen tvingas forcera fram ett förslag, vilket kan ske genom snabbutredningar eller

 

8 Ibidem s. 292 ff. 9 Ibidem s. 303. 10 Om den svenska modellen se arbeten av Maktutredningen, Bo Rothstein, Anders L Johansson m.fl. 11 Zetterberg 1990, s. 307.

genom att låta en utredning snabbt övergå i en annan. Vägarna är många när en regering står under tryck.
    Vid politiska tvistefrågor kan kommittéväsendet prövas för att ge möjligheter till informella lösningar innan riksdagsbehandlingen med läggandet av en regeringsproposition. Kommittéväsendet har blivit en viktig utrednings- och förhandlingsarena i det moderna samhället. Den har här den stora fördelen att vara av mer informell karaktär utan direkt insyn av medierna.
    Den statliga Maktutredningen på 1980-talet och Demokratiutredningen 1999 diskuterade på olika sätt förändringar i den svenska modellen och vilka effekter detta har medfört. Mot korporatismen ställs ofta begrepp som lobbydemokrati och pluralism. Maktutredaren Olof Pettersson har uttryckt detta på följande sätt:12 ”Frågan är vad som händer med olika intressegruppers möjligheter att påverka denna politiska beslutsprocess. En forskargrupp från statsvetenskapliga institutionen i Uppsala redovisar här sina omfattande undersökningar inom ramen för det s.k. PISA-projektet. Resultatens huvudkonturer är redan kända. Korporatismen, dvs. institutionaliserad medverkan i offentligt beslutsfattande från organiserade intressen, har försvagats sedan systemets höjdpunkt under 1950- och 1960-talen. I gengäld förstärks pluralismen. De organiserade intressena har blivit mer professionella i sin politiska verksamhet. Storföretag och organisationer bygger upp särskilda avdelningar för samhällskontakter. En kår av politiska lobbykonsulter ger service när det gäller opinionsbildning och politisk påverkan.”

 

Ett intressant exempel på utredande är inrättandet av Sametinget i Sverige, som beskrivs på följande sätt på dess hemsida:

 

”Folkvalt organ och statlig myndighet Sametinget i Sverige inrättades 1993, efter 20 års statligt utredande. Det blev inte riktigt vad samerna i Sverige hade förväntat sig. Av riksdagsbeslutet framgår det klart att Sametinget inte är ett organ för samisk självstyre utan mera att likna vid en statlig myndighet med en folkvald ledning. Den folkvalda delen består av 31 ledamöter som sammanträder tre gånger per år i plenum.”13)

 

Får en kommitté se ut hur som helst? Svar: Ja, nästan.
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, publicerade 1998 en rapport med den talande titeln ”Kommittéerna och bofinken — får en kommitté se ut hur som helst?” (Ds 1998:57, ESO). ESO var något kritisk till regeringens mycket breda utredningsfunktion och menade att den ofta användes som ett ad hoc-instrument och kunde få det mest skiftande utseende och inriktning. Det behöver dock inte vara en nackdel och en brist. Uppenbart är snarare att kommittéväsendet är en mångskiftande resurs för sittande regeringar. Här kan man pröva och utforma politiken på ett visst område, här kan man

 

12 Olof Petersson, "Från korporatism till lobbydemokrati", http://www.const.sns.se /makt, dec.1999. 13 http://www.samer.se/1103

driva policyprocesser, här kan man skapa ett allsidigt underlag för nya frågor och områden. Heta frågor kan kylas ned, slocknade frågor kan få nytt liv och byggas under med ny forskning. Andra funktioner hos utredningarna kan vara myndighetsfunktion, organisationskommitté eller informationssatsningar.14

Utvecklingen av kommittédirektiven 1987–2010
Efter nedskärningen av kommittéväsendet från 1982 och framåt låg antalet nya kommittédirektiv på en relativt låg nivå och var 1989 nere på 64. Det bör observeras att detta inte återger antalet kommittéer i sig, utan även inkluderar tilläggsdirektiv till sittande utredningar. Sedan skedde en ny expansion med följande siffror åren 1990–1997: 1990 (86), 1991 (125), 1992 (113), 1993 (142), 1994 (159), 1995 (167), 1996 (123) och 1997 (155). En viss nedgång skedde från 1998 med följande trend: 1998 (111), 1999 (112), 2000 (110) och 2001 (118). Från år 2002 steg antalet nya kommittédirektiv på nytt enligt denna sifferserie: 2002 (164), 2003 (172), 2004 (181), 2005 (150), 2006 (140), 2007 (185), 2008 (158), 2009 (131) och 2010 (137).15 Vad finns då bakom alla dessa nya kommittédirektiv från regeringens sida? En särskild granskning av de utfärdade kommittédirektiven under år 2011 (t.o.m. 5 maj 2011) ger besked om att tilläggsdirektiven till sittande utredningar numera är ganska vanliga; av 40 utfärdade direktiv var 13 tilläggsdirektiv. Floran av kommittébeteckningar skiftar en hel del, t.ex. talas om översyn, utredning, ratificering, genomförande av EU-direktiv eller delegation. Ofta nämns i titeln endast sakfrågan, som t.ex. nu under år 2011 rubriker som Framtidens stöd till konsumenter, Användningen av straffrätt, Genomförande av EUdirektiv om sena betalningar, Litteraturens ställning, Nationell samordning för att motverka brottslighet i samband med idrottsarrangemang, Vinstfördelning vid expropriation eller Ny branschsamverkan för svensk film.
    Hela listan på nya kommittédirektiv visar mångsidigheten i utredningsformerna och bär syn för sägen:

Kommittédirektiv 2011 (Status maj 2011)
1. Tilläggsdirektiv till Kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet 2. Ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans 3. Framtidens stöd till konsumenter 4. Högskolors föreskrifter 5. Tilläggsdirektiv till Livförsäkringsutredningen 6. Ratificering av den internationella Hong Kong-konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning

 

14 Kommittéerna och bofinken — får en kommitté se ut hur som helst? (Ds 1998:57). Zetterberg 1990, s. 286. 15 Riksdagen.se kommittédirektiv.

7. Översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv 8. Regeringskansliets förvaltning av företag med statligt ägande 9. Översyn av Statistiska centralbyrån och statistiksystemet 10. Användningen av straffrätt 11. Genomförande av EU-direktiv om sena betalningar 12. Delegation för hållbara städer 13. Internationell straffverkställighet: genomförande av EU-rambeslut och översyn av internationella verkställighetslagen 14. Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av anställningsvillkor för myndighetschefer 15. Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen 16. Stärkt ställning för patienten genom en ny patientlagstiftning 17. Litteraturens ställning 18. Personuppgiftsbehandling inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och i tillsynsverksamheten över denna 19. Nationell samordning för att motverka brottslighet i samband med idrottsarrangemang 20. Tilläggsdirektiv till Utredningen om effektivare sanktioner på arbetsmiljö- och arbetstidsområdet 21. Vinstfördelning vid expropriation 22. Tilläggsdirektiv till utredningen om Sveriges möjligheter att ta emot internationellt stöd vid kriser och allvarliga händelser i fredstid 23. Utredning om nystartszoner i stadsdelar med utbrett utanförskap 24. Översyn av lagstiftning och nationella mål på kulturmiljöområdet 25. Tilläggsdirektiv till Statsstödsutredningen 26. Tilläggsdirektiv till Utredningen om sekretess för uppgifter i skolväsendet och vissa andra utbildningsformer och verksamheter 27. Tilläggsdirektiv till Utredningen om inrättande av Havs- och vattenmyndigheten 28. Översyn av fastighetstaxeringen av bostäder 29. Tilläggsdirektiv till Utredningen om inrättandet av Havs- och vattenmyndigheten 30. Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll 31. Ny branschsamverkan för svensk film 32. Översyn av mottagandet av asylsökande ensamkommande barn 33. Tilläggsdirektiv till Översyn av hur ekonomiska stöd till barnfamiljer stödjer samarbete mellan särlevande föräldrar 34. Fritt val av hjälpmedel 35. Översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser 36. Tilläggsdirektiv till Rovdjursutredningen 37. Översyn av de statliga verksamheterna inom vård- och omsorgssystemet 38. Tilläggsdirektiv till Havsplaneringsutredningen 39. Genomförande av ILO:s konvention (nr 188) om arbete ombord på fiskefartyg 40. Översyn av företagsbeskattningen

Det är påfallande att internationella frågor har ökat i vikt. Hit räknas t.ex. EU-frågor, asyl- och flyktingfrågor, finansiella kriser, globala mil-

jöfrågor och Sveriges möjligheter att ta emot internationellt stöd vid kriser och allvarliga händelser i fredstid. Dessa har fått en framträdande plats i kommittéväsendet under senare år. Här återspeglas globaliseringen och den breddade hotbilden i världen, med globala finans-, flykting-, fiske- och miljökriser, globala energiproblem och jakten på råvaror. Man kan även notera Sveriges nya säkerhetspolitik med målen ”Gemensam säkerhet” och internationella insatser. På hemmaplan kan man notera ett fokus på vård- och omsorgssystemet och storstadsproblem (”stadsdelar med utbrett utanförskap”), men även rovdjursutredningen, som väcker heta känslor i breda folklager. Juridiska frågor är vanliga. Lägg till detta den närmast odödliga fastighetsbeskattningen, som nästan utreds kontinuerligt. Den borde därmed, enligt kommittéväsendets osynliga lagar, egentligen kunna sublimeras och övergå i myndighetsform, t.ex. i form av Delegationen för fastighetsbeskattning eller Verket för fastighetsbeskattning (DFF respektive VFF). På detta ständigt omdebatterade skatteområde kan utredningar givetvis förhala frågan över ett politiskt val, vilket kan ligga i en sittande regerings intresse.

 

Sammanfattning
Det är uppenbart att det statliga kommittéväsendet genom sin flexibilitet har kunnat användas och anpassas till olika behov av den svenska regeringsmakten genom tiderna. Det gällde det gamla Sverige, det gällde folkhemmet och det gäller Sverige i en alltmer global värld. Kommittéväsendet fungerar även i dag med globalisering, internationalisering, Sverige med i EU, och under rader av internationella kriser med återverkningar på Sverige, direkt eller indirekt. Dess mångsidiga nytta kvarstår därför i det svenska politiska systemet och inom förvaltningen. Det har därmed blivit ett viktigt inslag i den svenska politiska kulturen. Vissa bedömare ser det även som en viktig del av den svenska modellen med en tradition av samförstånd och kompromisser, Saltsjöbadsandan, och arbetsmarknadens och välfärdens fredliga och relativt harmoniska organiserande.
    Kommittéväsendet lever och det består. Föga anade den koleriske Karl IX detta vid begynnelsen anno 1604. Med tanke på det svenska kommittéväsendets fenomenala flexibilitet och anpassningsförmåga i över 400 år är det nog en säker framtidsprognos att till sist säga följande: Det statliga kommittéväsendet har minskat i omfång sedan höjdpunkten på 1970-talet, men det lever ännu väl; det är flexibelt och vitalt. Av allt att döma kommer det att överleva oss alla.