Tvångsinlösen av aktier och aktieägaravtal

Av advokaterna JOHAN DANELIUS1 och JOHANNES ERICSON2

Högsta domstolen avgjorde nyligen ett mål av stort principiellt intresse på aktiebolagsrättens område. Målet handlade om ett aktieägaravtals verkan i en tvist om inlösen av minoritetsaktier och inrymde flera principiellt viktiga frågor. I denna artikel lämnas en redogörelse för rättsfallet och en analys av några av de rättsliga frågor som aktualiserades i detta.

1. Inledning
Med sin hemvist i gränslandet mellan avtalsrätten och aktiebolagsrätten är aktieägaravtalet en juridiskt problematisk figur. Avtalstypen har också genom åren varit föremål för en hel del uppmärksamhet i den juridiska doktrinen3. Rättsläget har, med en grov förenkling, ofta beskrivits på så sätt att aktieägaravtalet binder parterna men saknar aktiebolagsrättsliga verkningar. Vad den närmare innebörden av detta är har dock varit oklart och omstritt. I en nyligen meddelad dom4 har Högsta domstolen belyst frågeställningen. Domen klargör i vissa avseenden rättsläget men visar också på de stora svårigheter som aktualiseras när avtalsrättsliga och aktiebolagsrättsliga principer möts. I det följande behandlas denna problematik med utgångspunkt i Högsta domstolens dom.

1 Advokat och delägare på Hamilton Advokatbyrå. 2 Advokat och delägare på Hamilton Advokatbyrå. 3 Frågan om aktieägaravtals verkningar har behandlas bl.a. av Roos, C M, Avtal och rösträtt, Stockholm, 1969, Johansson, S, Bolagsstämma, 1990 s. 495 ff., Nial, H, Om handelsbolag och enkla bolag, 3 uppl., 1992, Kansmark, J, och Roos, C M, Aktieägaravtal, Stockholm, 1994, Åhman, O, Behörighet och befogenhet inom aktiebolagsrätten, Uppsala, 1997, Hellner, J, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt i Festskrift till Gunnar Karnell, Stockholm, 1999 s. 257, Lindskog, S, Lagen om handelsbolag och enkla bolag — En kommentar, Stockholm, 2003, Stattin, D, Om aktieägaravtal, JT 2004–05 s. 99, Sjöman, E, Hembud, förköp och samtycke, 2 uppl., 2008 s. 55 ff., Sjöman, E, Bolagsordningen, aktieägaravtalet och minoriteten i Svernlöv, C (red.), Aktiebolagslagens minoritetsskydd, 2008, s. 49 ff., Stattin, D och Svernlöv C, Introduktion till aktieägaravtal, Stockholm, 2008, Arvidsson, N, Aktieägaravtal, särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, 2010, Arvidsson, N, Aktieägaravtalet och dess rättsverkningar, Ny juridik 4:10, Nerep, E, Aktiebolagsrättslig verkan av aktieägaravtal — särskilt om begränsningar i rätten till tvångsinlösen enligt ABL 22 kap. ur Festskrift till Torkel Gregow, 2010, s. 355 ff. samt Lindskog, S, Aktieägaravtal — kommentarer med anledning av en avhandling, SvJT 2011 s. 279 ff. 4 Högsta domstolens dom den 27 juni 2011 i mål T 128-10. Artikelförfattarna företrädde minoritetsaktieägaren i målet. Majoritetsaktieägaren företräddes av professor Erik Nerep. Målet har före Högsta domstolens dom behandlats i Nerep, E, a.a. s. 355 ff. och Nordisk tidsskrift for selskabsret (NTS) 2011 s. 103 ff. samt Arvidsson, N, Aktieägaravtalet och dess rättsverkningar, Ny juridik 4:10 s. 50 ff.

2. Gällande rätt
2.1 Dispositiva och indispositiva bestämmelser
Det brukar sägas att aktiebolagslagen (2005:551) (”ABL”) består av dispositiva och indispositiva bestämmelser.5 Vad som närmare ligger i denna terminologi är inte alldeles klart. Med dispositiva bestämmelser avses ibland sådana bestämmelser som medger att den fråga som regleras i bestämmelsen kan regleras på annat sätt i bolagsordningen. Av vissa bestämmelser framgår det uttryckligen att de är dispositiva i denna bemärkelse. Andra bestämmelser anses vara dispositiva utan att det uttryckligen framgår av dem.
    I ABL finns också bestämmelser som är dispositiva i den bemärkelsen att avsteg från dem kan göras om samtliga aktieägare är överens om det. En grundläggande aktiebolagsrättslig princip (den s.k. SASprincipen) är nämligen att en regel som är uppsatt uteslutande till skydd för aktieägarna kan åsidosättas med samtliga aktieägares samtycke.6 SAS-principens räckvidd anses vara begränsad såtillvida att samtycket måste avse en viss konkret situation där beslutet avses fattas inom en snar framtid eller redan har fattats.7 En delvis annan frågeställning är i vilken utsträckning en tvist, som har sin grund i det aktiebolagsrättsliga regelverket, är dispositiv i processuellt hänseende. Utgångspunkten är att så är fallet. Det normala är att talan i ett aktiebolagsrättsligt mål väcks genom ansökan om stämning och följer rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål. I vissa situationer är emellertid parternas dispositionsmöjligheter mer begränsade än vad som i allmänhet gäller i dispositiva tvistemål.8 Oavsett om en bestämmelse är dispositiv eller inte i ovan angivna bemärkelser är det, inom vissa gränser, möjligt för aktieägare att sinsemellan i ett aktieägaravtal reglera en fråga på annat sätt än vad som följer av lagen. I vilken utsträckning sådana avtal är bindande och vilka rättsverkningar de har är delvis omstritt. Utrymmet för den typen av överenskommelser är i alla fall större än vad utrymmet för en reglering i bolagsordningen är. Utgångspunkten är att parterna, här som på andra områden, har avtalsfrihet att reglera sina inbördes förhållanden på det sätt som de finner lämpligt. Förutom de allmänna begränsningar som följer av exempelvis avtalslagens bestämmelser och principer anses emellertid även aktiebolagsrätten innefatta vissa begränsningar. Som exempel kan nämnas att det inte anses möjligt

5 Se härom t.ex. Nerep, E, Aktiebolagsrättslig analys, 2003, s. 323 ff. I Nerep, E & Samuelsson, P, Aktiebolagslagen, en lagkommentar, 2 uppl., har terminologin övergetts till förmån för begreppsparet ”obligatoriska” respektive ”fakultativa”. Samma terminologi används i Arvidsson, Aktieägaravtal, s. 240 ff. 6 Se härom bl.a. prop. 2004/05:85 s. 202. 7 Se Sjöman, Bolagsordningen, aktieägaravtalet och minoriteten, s. 57 med vidare hänvisningar. 8 Se t.ex. 7 kap. 52 § ABL.

för aktieägarna att med bindande verkan avtala om att bolagsorganen i framtiden ska rösta på visst sätt.9

2.2 Separationsprincipen
Även om friheten att reglera inbördes förhållanden i ett aktieägaravtal alltså är förhållandevis stor är verkningarna av sådana avtal inte oinskränkt. En utbredd uppfattning är att aktieägaravtal enligt svensk rätt är bindande parterna emellan men att de saknar bolagsrättslig verkan.10 Detta följer av den s.k. separationsprincipen. I många utländska rättsordningar är rättsläget ett annat.11 Även i svensk doktrin har ståndpunkten förts fram att det i vissa fall kan vara motiverat att tillerkänna ett aktieägaravtal bolagsrättslig genomslagskraft.12 Innebörden av att ett aktieägaravtal saknar bolagsrättslig verkan är i första hand att bolaget och dess organ som regel inte blir bundna av det. Sålunda kan t.ex. ett stämmobeslut som fattas i strid med ett sådant avtal inte med framgång angripas genom klander och en avtalsvis uppställd överlåtelsebegränsning hindrar som regel inte bolagets styrelse från att i aktieboken föra in den som i strid med denna begränsning har förvärvat aktier.13 Rättsverkningarna av ett sådant avtalsbrott får i stället normalt sökas i de sanktioner som anges i avtalet eller som följer av allmänna avtalsrättsliga principer. Under vissa förutsättningar kan man tänka sig att ett villkor i ett aktieägaravtal som inte står i överensstämmelse med ABL eller aktiebolagsrättsliga principer inte heller ska anses bindande parterna emellan och att ett brott mot ett sådant villkor därmed över huvud taget inte ska utlösa några sanktioner.14 Hur långt avtalsfriheten sträcker sig i detta avseende är oklart.
    Skälen för att aktieägaravtal inte bör ges aktiebolagsrättslig verkan är inte givna. I doktrinen har det uttalats att

”det i viss mån [är] höljt i dunkel vilka skäl som egentligen talar för [uppfattningen…] att avtalsöverenskommelser mellan aktieägare bara är giltiga mellan parterna och saknar verkan i förhållande till aktiebolaget”.15

När det gäller principens räckvidd uttalas i samma lagkommentar att

9 Se bl.a. Kansmark och Roos, a.a. s. 31, Sjöman, Bolagsordningen, aktieägaravtalet och minoriteten, s. 59 och Åhman, a.a. s. 615 ff. 10 Se t.ex. Roos, a.a. s. 325 och 345, Kansmark & Roos, a.a. s. 29, Nial, a.a. s. 132 f., prop. 1975:107 s. 314, prop. 2004/05:85 s. 251 och Lagrådets uttalanden i a. prop. s. 1397 f. 11 Se Stattin, a.a. s. 102 med hänvisningar, Nerep & Samuelsson, a.a s. 177 ff. samt Johansson, Bolagsstämma s. 495 ff. 12 Se Kansmark & Roos, a.a. s. 31 och Lindskog i SvJT 2011 s. 278, jfr såvitt gäller ekonomiska föreningar NJA 1987 s. 394. 13 Se Kansmark & Roos, a.a. s. 31. Jfr Svea hovrätts dom den 17 februari i mål Ö 1244-04. 14 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 1053 och Nerep, NTS 2011 s. 104, jfr prop. 1975/76:81 s. 121 och Hellner, a.a. s. 269 ff. 15 Nerep & Samuelsson, a.a. s. 176.

”en central och sannolikt avgörande aspekt är […] om det är möjligt att föra klandertalan vid brott mot aktieägaravtal”16

samt att

”[k]ontrollarrangemang mellan aktieägarna skulle kunna godtas och ges aktiebolagsrättslig verkan om samtliga aktieägare har undertecknat avtalet och överenskommelsen bara har effekter för dessa aktieägare”.17

Principens ratio är med detta synsätt primärt att skydda de aktieägare — befintliga och framtida — som inte omfattas av avtalet mot att de rättigheter som aktiebolagsrätten ger dem inskränks utan deras medverkan.
    I annan litteratur18 har principen förmodats ha sin grund i det förhållandet att aktiebolaget är ett självständigt rättssubjekt som kommit till stånd enligt vissa regler — däribland de konstitutionella reglerna i lagen och bolagsordningen — och att det skulle innebära ett kringgående av dessa regler om de kunde avtalas bort. Med ett sådant synsätt kan principen i själva verket sägas bäras upp av intresset av att upprätthålla aktiebolagsformen som en enhetlig och förutsägbar associationsform som följer ett visst regelsystem. I linje härmed har Niklas Arvidsson i sin doktorsavhandling uttalat att frågor kring den aktiebolagsrättsliga separationsprincipens vara eller icke-vara är mycket nära förbundna med frågor kring huruvida man bör skapa en annan associationsform än den form som vi nu känner under namnet aktiebolaget.19 Frågor om aktieägaravtals verkningar har i mycket liten utsträckning prövats i rättspraxis. Det centrala rättsfallet på området före det nu aktuella avgörandet från Högsta domstolen ligger närmare fyrtio år tillbaka i tiden (NJA 1972 s. 29). Målet handlade om röstbindningsvillkor som uppställts i samband med överlåtelser av aktier av innebörd att förvärvaren av aktierna skulle följa överlåtarens instruktioner om hur rösträtten för aktierna skulle utövas. Högsta domstolen fann villkoret i och för sig vara bindande mellan parterna. Med hänsyn till de effekter som en åtlydnad av villkoret i den ifrågavarande situationen skulle ha inneburit för bolagets del hade förvärvaren emellertid, enligt majoriteten i Högsta domstolen, inte kunnat rösta annorlunda än vad han gjorde och hans handlande ansågs därmed inte stå i strid med den förpliktelse som följde av det ifrågavarande villkoret. Räckvidden av rättsfallet får anses vara något oklar, i synnerhet med hänsyn till att avgörandet härrör från tiden före införandet av 36 § avtalslagen.20

16 A. st. 17 A.a. s. 178. 18 Se Stattin, a.a. s. 101 ff. 19 Arvidsson, Aktieägaravtal s. 279. 20 Rättsfallet har behandlats av Johansson, S, i Rättsfall att minnas, 1997, s. 201 ff.

2.3 Inlösenbestämmelsernas karaktär
I 22 kap. ABL finns bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier. Bestämmelserna ger den som innehar över 90 procent av aktierna i ett annat bolag rätt att lösa in återstående aktier. Denna rätt motsvaras av en skyldighet för majoritetsaktieägaren att på begäran av minoritetsaktieägaren lösa in hans aktier.
    Frågan om i vilken utsträckning och på vilket sätt ABL:s bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier är dispositiva är sparsamt behandlad i doktrin och förarbeten. Utgångspunkten får antas vara att frågan, liksom när det gäller andra bestämmelser i ABL, ska bedömas med hänsyn till de intressen som bär upp bestämmelserna. Därvid kan konstateras att inlösenbestämmelserna i 22 kap. ABL i grunden är uppställda till skydd för bolagets aktieägare. Det handlar dels om en majoritetsaktieägares intresse av att utan hänsynstagande till en aktieägarminoritet fritt kunna utnyttja de organisatoriska fördelar som en koncernbildning erbjuder, dels om minoritetens intresse av att kunna ta sig ur den utsatta situation som det innebär att vara aktieägare i ett bolag utan att kunna utnyttja många av de rättigheter som ABL annars tillerkänner en minoritet.21 Därutöver anses bestämmelserna i någon mån bäras upp av det allmänna intresset av rationella ägarförhållanden inom näringslivet.22 Inlösenbestämmelsernas karaktär berördes i förarbetena till ABL, bl.a. med anledning av remissynpunkter som hade förts fram av Patent- och registreringsverket.23 Verket hade förordat att det skulle vara möjligt att i bolagsordningen inskränka eller ta bort majoritetens rätt till inlösen. Regeringen ansåg emellertid att starka skäl talade emot en sådan ordning. Det erinrades om att ett av inlösenbestämmelsernas primära syften är att ge minoritetsaktieägarna en möjlighet att ta sig ur den utsatta situation som kan uppkomma när en annan aktieägare når upp i ett sådant kvalificerat aktieinnehav att han eller hon i praktiken helt kontrollerar bolaget. Detta syfte skulle, enligt regeringen, förfelas om bolagsstämman skulle tillåtas att genom beslut om ändring av bolagsordningen inskränka eller ta bort lösenrätten. När det gällde publika aktiebolag tillades att det var svårt att förutse vilka konsekvenser en sådan ordning skulle medföra för handeln i noterade aktier.
    Även när det gäller själva formen för prövning av en inlösentvist uttalades i förarbetena att lagens bestämmelser ska anses vara tvingande.24 Det är således, enligt vad som uttalas i förarbetena, inte möjligt att i bolagsordningen föreskriva att prövningen ska ske i någon annan ordning, t.ex. genom förfarande i allmän domstol eller genom ett annat slags skiljeförfarande än det som anvisas i lagen. Även om

21 Se bl.a. prop. 2004/05:85 s. 437. 22 A. prop. s. 438. 23 A. prop. s. 439. 24 A. prop. s. 815.

invändningar kan anföras mot vad regeringen anförde i denna del torde det vara så som rättsläget i allmänhet uppfattas. När det gäller parternas dispositionsrätt i en pågående inlösentvist är läget ett annat. Utgångspunkten i ett sådant mål är att ramen för skiljenämndens eller domstolens prövning, liksom i andra dispositiva mål, bestäms av parternas yrkanden och medgivanden. I förarbetena25 uttalas att

”ramen för skiljenämndens prövning av en sådan talan utgörs av de yrkanden som framställs i målet och möjligheten att vinna bifall till ett yrkande beror på bl.a. om detta har stöd i materiell rätt”.

Det anses inte heller råda någon nödvändig processgemenskap i en inlösentvist. Det innebär bl.a. att en dom i en inlösentvist vinner laga kraft i förhållande till de minoritetsaktieägare som inte väcker talan mot den, även om en sådan talan skulle ha väckts av andra.26 Såväl frågan om rätten till inlösen som frågan om lösenbeloppets storlek kan alltså komma att avgöras olika i förhållande till olika aktieägare beroende på hur de har agerat i processen. I sammanhanget kan också noteras att bestämmelsen i 22 kap. 15 § andra stycket om deldom uttryckligen är dispositiv såtillvida att en sådan dom får ges endast över belopp som har medgetts av majoritetsaktieägaren.27

3. Svenska Mineral-målet
Som nämndes inledningsvis har Högsta domstolen nyligen prövat ett mål om aktieägaravtals verkningar i samband med tvångsinlösen av minoritetsaktier. Omständigheterna i det mål som Högsta domstolen prövade var följande.
    Ett belgiskt aktiebolag (”majoritetsaktieägaren”) och ett nederländskt aktiebolag (”minoritetsaktieägaren”) ägde under perioden 1997–2006 hälften var av aktierna i det svenska bolaget Svenska Mineral AB. Majoritetsaktieägaren och minoritetsaktieägaren ingick ett aktieägaravtal 1997, som reglerade parternas inbördes förhållanden som aktieägare i Svenska Mineral. I aktieägaravtalet fanns en reglering som innebar att majoritetsaktieägaren vid oenighet (beskriven närmare i avtalet) skulle ha rätt att lösa alla minoritetsaktieägarens aktier i Svenska Mineral utom en. Tvister i anledning av aktieägaravtalet skulle lösas i skiljeförfarande.
    Oenighet uppkom mellan parterna, varefter majoritetsaktieägaren påkallade inlösen av minoritetsaktieägarens aktier i enlighet med aktieägaravtalet. Genom skiljedom fastställdes att majoritetsaktieägaren hade rätt att i enlighet med aktieägaravtalet inlösa samtliga minori-

25 A. prop. s. 471. 26 A. prop. s. 826, se även Lagrådets uttalande i a. prop. s. 1428 samt prop. 2006/07:70 s. 46 och Munck, J, i Skog [red.], Tvångsinlösen av minoritetsaktier — kommer den nya aktiebolagslagen att lösa problemen?, s. 97 f. 27 Se även, beträffande förhandstillträde, prop. 2004/05:85 s. 821 och Lagrådets yttrande på s. 1427 f. i samma prop.

tetsaktieägaren tillhöriga aktier i Svenska Mineral utom en. Inlösen genomfördes. Majoritetsaktieägaren påkallade därefter skiljeförfarande mot minoritetsaktieägaren enligt 22 kap. ABL med yrkande om inlösen även av den återstående aktien. Minoritetsaktieägaren invände bl.a. att parterna i sitt aktieägaravtal hade avtalat bort rätten till inlösen enligt ABL.
    I skiljedomen28 fastställdes att majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in minoritetsaktieägarens kvarvarande aktie i Svenska Mineral till lösenbeloppet 10 000 kronor. Nämnden konstaterade, med hänvisning till uttalanden i förarbetena till ABL29, att bestämmelserna om inlösen av minoritetsaktier är tvingande i den bemärkelsen att det inte är möjligt att i bolagsordningen föreskriva att rätt eller skyldighet till inlösen inte ska finnas eller inträda under andra förutsättningar än de som anges i lagen. Nämnden hänförde sig vidare till den vedertagna aktiebolagsrättsliga principen att villkor i aktieägaravtal som regel saknar verkan mot bolaget. När det gällde tvångsinlöseninstitutet konstaterade nämnden att detta i första hand innefattar tvistlösning i skiljenämnd, som inte är något aktiebolagets organ. Vidare uttalade nämnden att förfarandet inte är något konventionellt skiljeförfarande utan ett legalt skiljeförfarande som obligatoriskt involverar målbolaget och i de flesta fall domstol. Enligt nämnden låg det då närmast till hands att anse att den antagna rättsgrundsatsen att aktieägaravtal kan binda parterna men inte får verkan i bolaget leder till att ett aktieägaravtal som inskränker inlösenrätten kan ha verkan mellan parterna men inte får någon rättslig verkan i det bolagsrättsliga förfarande som tvångsinlösen innebär.
    Minoritetsaktieägaren överklagade skiljedomen under åberopande bland annat av att majoritetsaktieägaren genom avtalet avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL. Majoritetsaktieägaren bestred påståendet. Tingsrätten beslutade att i mellandom30 pröva frågan om huruvida majoritetsaktieägaren enligt 22 kap. ABL hade rätt att inlösa den omtvistade aktien även om majoritetsaktieägaren genom avtal hade avstått från sådan rätt. Tingsrätten fann att en sådan inlösenrätt förelåg. Tingsrättens dom överklagades till hovrätten, som fastställde tingsrättens domslut.31 Minoritetsaktieägaren överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen, som beviljade prövningstillstånd.
    Högsta domstolens dom meddelades den 27 juni 2011.32 I sina domskäl konstaterade Högsta domstolen inledningsvis att aktieägaravtal som huvudregel bara binder parterna och att de saknar aktiebo-

28 Skiljenämnden bestod av justitierådet Leif Thorsson samt advokaterna Jan Lombach och Björn Tude. 29 Prop. 2004/05:85 s. 809. 30 Stockholms tingsrätts mellandom den 22 augusti 2008 i mål T 14684-07. 31 Svea hovrätts dom den 18 november 2009 i mål T 7325-08. 32 Se fotnot 4.

lagsrättsliga verkningar. Högsta domstolen gick därefter över till att analysera vad som avses med att ett avtal saknar aktiebolagsrättsliga verkningar och konstaterade att det i doktrinen råder delade meningar i frågan.33 Uttrycket leder, enligt Högsta domstolen, närmast tanken till att innebörden skulle vara att aktieägaravtal inte binder bolaget eller bolagsorganet (vilket var det synsätt som minoritetsaktieägaren argumenterade för i målet). Högsta domstolen valde emellertid att anlägga ett annat synsätt. Utifrån uttalanden i förarbetena till ABL34 drog Högsta domstolen slutsatsen att lagstiftarens uppfattning är att det som regleras i ABL är av aktiebolagsrättslig natur. Rätten till tvångsinlösen, som regleras i ABL, blir därmed att betrakta som en aktiebolagsrättlig rättighet som aktieägaravtal saknar verkan på såvida inte ABL:s bestämmelser leder till annan slutsats. Enligt Högsta domstolen får det nämligen antas ha varit lagstiftarens avsikt att låta ABL:s bestämmelser avgöra huruvida avtal som berör frågor som regleras i ABL kan få någon aktiebolagsrättslig verkan. Domstolen konstaterade därvid att lagstiftaren uttryckligen tagit avstånd från att låta aktieägarna i bolagsordningen komma överens om att inskränka eller begränsa majoritetsaktieägarens rätt till inlösen. Slutligen slog domstolen fast att de syften som föranlett regeln om tvångsinlösen — att underlätta fusioner, behovet av minoritetsskydd och allmänintresset av rationella ägarförhållanden inom näringslivet — skulle förfelas om det vore möjligt att i aktieägaravtal på förhand inskränka den rätt till tvångsinlösen som lagen ger. Domstolens slutsats blev således att det inte är möjligt att på förhand i aktieägaravtal inskränka rätten till tvångsinlösen med verkan i ett förfarande enligt 22 kap. ABL. Hovrättens domslut fastställdes därmed.

4. Analys
Högsta domstolen har alltså i det här behandlade rättsfallet funnit att det inte finns något utrymme att i aktieägaravtal, med verkan i ett tvångsinlösenförfarande, på förhand inskränka ABL:s bestämmelser om tvångsinlösen. Bedömningen stämmer överens med den ståndpunkt som har förts fram i en av standardkommentarerna till ABL35 och torde ligga i linje med hur rättsläget har uppfattats på de flesta håll.36 Samtidigt är utgången inte okontroversiell. De skäl som domstolen anför ger också upphov till ett antal frågor som förtjänar att uppmärksammas.

33 Högsta domstolen hänvisade här till Andersson, S, Johansson, S och Skog, R, Aktiebolagslagen — En kommentar, 22:3, Arvidsson, Aktieägaravtal, s. 19 f. och s. 116 f., Arvidsson, Aktieägaravtalet och dess rättsverkningar, s. 52 ff samt Nerep, Aktiebolagsrättliga verkningar av aktieägaravtal. 34 Prop. 2004/05:85: s. 251. 35 Se Andersson, Johansson & Skog, a. st. Se även Sjöberg, G, Tvångsinlösen, 2007, s. 302. 36 Se dock bl.a. Arvidsson, Aktieägaravtal, s. 19 f. och s. 116 f. samt Arvidsson, Aktieägaravtalet och dess rättsverkningar, s. 52 ff.

Högsta domstolens bedömning tar naturligt nog sin utgångspunkt i separationsprincipen. Såsom Högsta domstolen formulerar saken innebär principen att avtal mellan aktieägare i frånvaro av lagstöd aldrig får ”aktiebolagsrättslig verkan”. I detta uttryckssätt ligger en svårighet såtillvida att det, i vart fall före Högsta domstolens avgörande, har rått betydande oklarhet kring vad det innebär att ett avtal har eller inte har ”aktiebolagsrättslig verkan”. Domskälens tyngdpunkt ligger i analysen av detta.
    I förarbeten och doktrin har uttrycket ofta getts den innebörden att ett aktieägaravtal saknar aktiebolagsrättslig verkan i den meningen att det inte har någon verkan i förhållande till bolaget eller bolagets organ.37 I sin dom har Högsta domstolen anlagt ett annat synsätt på frågeställningen och angriper i stället problematiken utifrån om den reglering som aktieägaravtalet har bäring på är aktiebolagsrättslig till sin natur. Att avgränsa vad som är aktiebolagsrättsligt ”till sin natur” kan tyckas vara en närmast omöjlig uppgift men Högsta domstolen väljer här ett pragmatiskt och jordnära förhållningssätt till frågeställningen genom att se till vad lagstiftaren kan antas ha avsett i detta hänseende. Enligt Högsta domstolen kan det därvid antas att lagstiftarens uppfattning varit att det som regleras i ABL är av aktiebolagsrättslig natur.38 Stöd för denna uppfattning finner Högsta domstolen framför allt i de uttalanden som gjordes i förarbetena till ABL om att frågor om möjligheterna till och verkan av avtal mellan aktieägarna i grund och botten är av avtalsrättslig, inte aktiebolagsrättslig natur, och därför inte bör regleras i ABL.39 Motsatsvis får lagstiftaren då antas ha betraktat det som regleras i ABL som aktiebolagsrättsligt till sin natur.
    Högsta domstolens avgränsning har den fördelen att den skapar en tydlighet och förutsebarhet när det gäller vad som ska anses ”aktiebolagsrättsligt” i nu aktuellt hänseende. Från materiella utgångspunkter kan man likväl ifrågasätta om det är lämpligt att tillämpningen av separationsprincipen ska vara avhängig av i vilken författning lagstiftaren har valt att placera en viss reglering.40 Om en fråga med anknytning till aktiebolag kommer att regleras i ABL eller i ett annat regel-

37 Se t.ex. prop. 2004/05:85 s. 251, Kansmark & Roos, a.a. s. 31, Nerep & Samuelsson, a.a. s. 176 m och Sjöman, Hembud, förköp och samtycke, s. 55. 38 Bedömningen ligger i linje med den ståndpunkt som framförts av Nerep i NTS 2011 s. 107 f. Nerep uttalar där: ”Det enkla svaret på frågan är att aktiebolagsrätten omfattar allt som är stadgat i aktiebolagslagen och övriga allmänna aktiebolagsrättsliga principer”. En annan uppfattning har uttryckts av Arvidsson i Aktieägaravtalet och dess rättsverkningar, s. 52 ff: ”Enligt min uppfattning är aktiebolagsrätten knuten till verkningar inom ramen för bolagets inre rättsförhållanden.” 39 Prop. 2004/05:85 s. 251. Uttalandet gjordes med anledning av Lagrådets förslag i lagstiftningsärendet att ta in en bestämmelse om att överlåtelsebegränsningar saknar verkan mot bolaget. 40 Här bör för ordningens skull noteras att Högsta domstolens bedömning att det som regleras i ABL får anses vara av aktiebolagsrättslig natur inte nödvändigtvis innebär att det som regleras utanför ABL inte också skulle kunna vara av aktiebolagsrättslig natur. Från domen kan man således knappast dra slutsatsen att separationsprincipen aldrig kan göra sig gällande utanför ABL:s område. Jfr fotnot 38.

verk beror på en rad omständigheter och kan dessutom växla över tiden. Ett av många exempel på sådana förändringar är när de s.k. LEO-reglerna i samband med tillkomsten av 2005 års aktiebolagslag placerades i ABL (16 kap.) efter att tidigare ha funnits i en särskild lag.41 Bestämmelsernas natur har knappast ändrats genom denna förändring. Det kan för övrigt antas att den typen av val från lagstiftarens sida regelmässigt görs utan några djupare överväganden kring hur bestämmelserna kan komma att klassificeras i aktuellt hänseende eller kring konsekvenserna av en sådan klassificering.
    Högsta domstolens tillämpning av separationsprincipen innebär alltså att frågan om vilka verkningar aktieägaravtalet har i förhållandet till bolaget och dess organ inte får någon avgörande betydelse. Den indelning i aktiebolagsrättsliga och avtalsrättsliga frågor som ofta görs när separationsprincipen behandlas framstår med detta synsätt inte som den givna ingången för bedömningen av frågor om aktieägaravtals verkningar. Som Lagrådet påpekade i sitt yttrande över regeringens förslag till ABL finns det i ABL ett antal bestämmelser som inte handlar om verkningarna mot bolaget utan om förhållandet mellan olika aktieägare.42 Från allmänna utgångspunkter ligger det nära till hands att betrakta dessa bestämmelser som avtalsrättsliga till sin natur. Med Högsta domstolens synsätt torde de emellertid samtidigt (eller i stället) vara aktiebolagsrättsliga till sin natur i den bemärkelse som diskuteras här. Uttrycken ”aktiebolagsrättsliga verkningar” och ”avtalsrättsliga verkningar” framstår med Högsta domstolens synsätt helt enkelt inte som ett relevant motsatspar vid avgränsningen av ett aktieägaravtals rättsverkningar. En indelning i aktiebolagsrättsliga respektive avtalsrättsliga frågor blir därmed inte heller generellt en fungerande metod för att lösa den typ av fråga som var uppe till Högsta domstolens prövning.
    En slutsats av det sagda blir att det kan finnas anledning att framöver förse det ofta använda axiomet att ”aktieägaravtal är bindande parterna emellan” (som för övrigt, i något modifierad form, även förekommer i Högsta domstolens dom43) med diverse reservationer. I den mån frågan om verkningarna parterna emellan — såsom i det här behandlade rättsfallet — aktualiseras i en aktiebolagsrättslig kontext kommer nämligen i många fall inte någon partsbundenhet att upprätthållas. Domen ger måhända också anledning att räkna med att partsbundenhet i framtiden inte heller kommer att upprätthållas utanför en sådan kontext i samma utsträckning som hittills har antagits (se vidare nedan).
    Att bestämmelserna om inlösen i 22 kap. ABL inte primärt reglerar aktieägarnas förhållande till bolaget utan relationen mellan olika aktieägare (majoritetsägare och minoritetsägare) innebär således enligt

41 Lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m. 42 Se prop. 2004/05:85 s. 1397. 43 Se p. 8 i Högsta domstolens dom.

Högsta domstolen inte att det är fritt fram att i avtal mellan berörda aktieägare göra avsteg från reglerna. Enligt Högsta domstolens synsätt blir det avgörande vid bedömningen av denna fråga vad lagstiftaren kan antas ha avsett när det gäller möjligheterna att i avtal disponera över bestämmelserna och vad en sådan dispositionsmöjlighet innebär för möjligheterna att upprätthålla bestämmelsernas syfte. Som redan framgått finns det i det avseendet ett tydligt förarbetsuttalande av innebörd att det inte ska vara möjligt att inskränka inlösenrätten genom bestämmelser i bolagsordningen. En sådan möjlighet skulle, enligt lagstiftaren, förfela de syften som bär upp regleringen. Utan att resonera närmare kring dessa frågor konstaterar Högsta domstolen att även en möjlighet att i aktieägaravtal inskränka inlösenrätten med verkan i ett inlösenförfarande enligt 22 kap. ABL skulle förfela regleringens syfte. Högsta domstolen ser uppenbarligen inte skäl att behandla dessa situationer olika.
    Högsta domstolens bedömning i denna för målet centrala fråga är långt ifrån given och hade, kan man tycka, förtjänat att utvecklas i domskälen. Aktieägaravtalet har ju, till skillnad från bolagsordningen, inte någon verkan i förhållande till andra — nuvarande eller framtida — aktieägare än dem som är parter i avtalet eller till bolaget. Det är alltså inte möjligt att, med verkan mot ett odefinierat aktieägarkollektiv, genom ett aktieägaravtal avtala bort det minoritetsskydd eller, i förekommande fall, ”majoritetsskydd” som ABL inrymmer. Att en enskild aktieägare genom reglering i ett aktieägaravtal för egen del avstår från en sådan rättighet innebär därför inte nödvändigtvis att inlösenreglernas syfte förfelas, i vart fall inte i högre grad än vad som i allmänhet är fallet i fråga om villkor i aktieägaravtal som innebär en avvikelse från en aktiebolagsrättslig norm.
    Det sagda väcker frågan om man från Högsta domstolens avgörande kan dra några slutsatser i den principiellt och praktiskt ännu viktigare frågan om i vilken utsträckning avtalsvis uppställda avvikelser från det aktiebolagsrättsliga regelverket kan upprätthållas rent avtalsrättsligt, dvs. vid en prövning som sker utanför det aktiebolagsrättsliga regelverket. Det kan, när det gäller inlösen av minoritetsaktier, handla både om att den som tvingats ge upp sina aktier i ett inlösenförfarande i en separat process begär fullgörelse i form av att aktierna återförs eller gör gällande sanktioner mot majoritetsaktieägaren i form av avtalat vite eller skadestånd.
    Några säkra slutsatser om hur man ska se på detta i en rättsprocess utanför ABL:s kontext kan knappast dras. Högsta domstolens bedömning är uttryckligen begränsad till frågan om vilken verkan aktieägaravtalet har i ett tvångsinlösenförfarande. Det var ju också den frågan som parternas tvist handlade om. Det förhållandet att Högsta domstolen lägger fokus på att inte syftena med ABL:s bestämmelser ska förfelas och att domstolen i det föreliggande fallet därvid inte gör någon åtskillnad mellan avvikelser i bolagsordningen och aktieägaravtal ger

likväl visst stöd för en prognos att avtalsvis uppställda begränsningar i framtiden inte kommer att upprätthållas utanför den aktiebolagsrättsliga kontexten i den utsträckning som tidigare har antagits.44 De skäl som Högsta domstolen åberopar gör sig ju i betydande grad gällande oberoende av i vilket sammanhang begränsningarna aktualiseras. När det gäller inlösen av minoritetsaktier framstår det praktiska värdet av att upprätthålla inlösenrätten inom ramen för ett förfarande enligt 22 kap. ABL som tveksamt om möjligheterna att avtalsvis sanktionera ett utnyttjande av inlösenrätten, genom exempelvis höga avtalsviten, är obegränsade eller om den part vars aktier har lösts in enligt allmänna avtalsrättsliga principer anses vara berättigad till full ekonomisk ersättning i form av skadestånd.
    Om Högsta domstolens resonemang dras till sin yttersta spets, blir det i själva verket svårt att över huvud taget motivera varför det ska göras någon skillnad mellan reglering i aktieägaravtal respektive bolagsordningen i aktuellt avseende. Om lagstiftaren har ansett att det för upprätthållandet av en aktiebolagsrättslig norm är motiverat att inte tillåta avvikelser från normen i bolagsordningen, kommer regelmässigt detta ställningstagandes genomslag att i någon mån urholkas om man samtidigt tillåter motsvarande avvikelse från normen i ett aktieägaravtal.45 Sannolikt kan man dock inte från Högsta domstolens dom dra en fullt så långtgående slutsats som att utrymmet för att i aktieägaravtal avtala bort aktiebolagsrättsliga normer inte skulle vara större än vad utrymmet är för en motsvarande reglering i bolagsordningar. Liksom hittills får man anta att den aktiebolagsrättsliga normens tyngd och funktion får avgöra vilket utrymme det finns att göra avvikelser i bolagsordning respektive aktieägaravtal.46 Mera grundläggande minoritetsskyddsregler kan behöva upprätthållas även i förhållande till en reglering i aktieägaravtal för att inte syftena bakom det aktiebolagsrättsliga regelverket ska förfelas medan det i fråga om regler av mindre grundläggande betydelse kan vara motiverat att tillåta en större flexibilitet i aktieägaravtalet än i bolagsordningen.47 Högsta domstolens resonemang talar dock för att skillnaden mellan de två situationerna inte är fullt så stor som många utgått från.

44 Se t.ex. Andersson, Johansson & Skog a. st. där det uttalas att den som bryter mot ett avtal om att inte påkalla inlösen kan bli skadeståndsskyldig. 45 Jfr Lagrådets yttrande i prop. 2004/05:85 s. 1397. 46 Se beträffande aktieägaravtal i strid med ABL, Arvidsson, Aktieägaravtal s. 235 ff. med vidare hänvisningar. Jfr NJA 1997 s. 93. 47 En särställning härvidlag intas av de bestämmelser i ABL som innehåller en uttrycklig ogiltighetssanktion. T.ex. är ett avtal i strid med låneförbudet ogiltigt enligt en särskild bestämmelse om saken i 21 kap. 11 § ABL. En motsvarande bestämmelse beträffande olovliga värdeöverföringar finns i 17 kap. 6 § ABL. Tidigare fanns en uttrycklig ogiltighetssanktion knuten också till bestämmelserna om s.k. uppskjuten apport (2 kap. 29 § ABL). Denna sanktion togs bort i samband med tillkomsten av 2005 års ABL (se prop. 2004/05:85 s. 246) men det har ifrågasatts om inte avtal i strid med dessa regler likväl under vissa förutsättningar saknar verkan (se prop. 2005/06:25 s. 205 ff.).

Utöver det som Högsta domstolen anför finns det andra skäl som talar mot att göra åtskillnad i aktuellt hänseende mellan bestämmelser i aktieägaravtal respektive bolagsordningar. Ett sådant skäl är att en ordning som innebär att avtal mellan aktieägare ges olika verkan beroende på i vilken form och i vilket sammanhang de prövas är ägnad att leda till inkonsekvenser och tillämpningsproblem.48 När det gäller tvångsinlösen skulle med en sådan ordning den situationen kunna uppkomma att den part vars aktier har lösts in i strid med ett aktieägaravtal vänder sig till domstol eller skiljenämnd (beroende på aktieägaravtalets innebörd) efter avslutat förfarande med begäran om återställande av de inlösta aktierna alternativt vite eller skadestånd på grund av avtalsbrottet. En sådan talan torde i vart fall under vissa förutsättningar ha goda utsikter till framgång. Domstolen eller skiljenämnden kan då alltså komma att i ett mål mellan samma parter som de som nyss tvistat om inlösenrätten utifrån 22 kap. ABL förplikta majoritetsaktieägaren att återställa aktierna till den som enligt det tidigare avgörandet varit skyldig att lämna ut dessa alternativt förplikta majoritetsaktieägaren att utge skadestånd eller avtalat vite för att denne har utnyttjat den inlösenrätt som fastslagits i det tidigare avgörandet.
    Från processekonomiska utgångspunkter framstår den beskrivna ordningen inte som särskilt lyckad. Något tillspetsat kan situationen jämföras med den som uppkommer om det, innan ett avtalsbrott har begåtts, förs en fastställelsetalan om att en part till ett avtal har eller inte har en viss rättighet. I en sådan situation skulle domstolen eller skiljenämnden normalt inte kunna underlåta att ta ställning till den materiella frågan och hänvisa parterna till att i efterhand föra en skadeståndstalan om ett eventuellt fullbordat avtalsbrott. Detta blir dock i realiteten vad en skiljenämnd i ett inlösenförfarande har att göra, om man förutsätter att den avtalade begränsningen av inlösenrätten gäller fullt ut utanför inlösenförfarandet.
    En särskild fråga i det sammanhanget är hur en ordning som innebär att avtalade begränsningar i inlösenrätten inte upprätthålls förhåller sig till konstitutionella regler och principer om egendomsskydd. Den skyldighet som ABL ålägger en minoritetsaktieägare att under vissa förutsättningar ge upp äganderätten till sina aktier utgör en inskränkning av minoritetsaktieägarens egendomsskydd. För att vara godtagbar enligt konstitutionella regler och principer (inklusive Europakonventionen) måste inlösenrätten vara proportionerlig och kringgärdad av ett ändamålsenligt processuellt regelverk. ABL:s regler

48 I sin doktorsavhandling argumenterar Niklas Arvidsson för att regler som i aktiebolagsrättsligt hänseende är absolut obligatoriska (dvs. sådana som inte ens med samtliga aktieägares samtycke kan åsidosättas) också ska vara tvingande i avtalsrättsligt hänseende. Sådana regler ska alltså inte, ens med verkningar mellan parterna, kunna avtalas bort. Se Arvidsson, N, Aktieägaravtalet, s. 283. Möjligen tyder Högsta domstolens avgörande på att möjligheterna att avtala bort ABL:s bestämmelser är mer begränsad än så.

är utformade med hänsyn till dessa aspekter.49 Uppenbarligen har Högsta domstolen inte sett några problem i förhållande till dessa regler med att inom ramen för prövningen av inlösenrätten enligt 22 kap. ABL bortse från vad parterna må ha avtalat om inlösenrätten.50 Eftersom ABL:s inlösenbestämmelser som sådana får antas vara förenliga med nämnda konstitutionella regler51, framstår detta som en logisk bedömning. Om bestämmelserna i sig är acceptabla, måste det rimligen också tillåtas att bestämmelserna tolkas och tillämpas på ett sätt som säkerställer bestämmelsernas effektivitet och genomslag. Det är emellertid inte givet att saken ska ses på samma sätt utanför ABL:s kontext. Att mera generellt frånkänna avtalsbestämmelser som syftar till att skydda minoritetsaktieägarens äganderätt verkan inger starkare betänkligheter från konstitutionella utgångspunkter. Detta kan vara ett skäl för att, trots allt, tillmäta avtalade begränsningar i inlösenrätten olika verkningar inom respektive utanför den aktiebolagsrättsliga kontexten.
    En annan fråga som Högsta domstolens avgörande aktualiserar gäller sambandet mellan de materiella och processuella reglerna om tvångsinlösen. Som tidigare har nämnts framgår av förarbetena till ABL att en inlösenprocess enligt 22 kap. ABL är dispositiv i processuellt hänseende. Såväl frågan om rätten till inlösen som frågan om lösenbeloppets storlek kan, enligt vad som uttalas i förarbetena, komma att avgöras olika i förhållande till olika aktieägare beroende på deras inställning i processen. Det är också rimligt att utgå från att en part i efterhand kan avtala om att avstå sin rätt till inlösen.52 Även dessa dispositionsmöjligheter kan i någon bemärkelse sägas förfela inlösenbestämmelsernas syfte men det finns knappast anledning att tolka Högsta domstolens avgörande som att rättsläget i dessa avseenden är ett annat än vad som framgår av förarbetena. Domstolens slutsats uttrycks på så sätt att det inte föreligger något utrymme att i aktieägaravtal, med verkan i ett tvångsinlösenförfarande, på förhand (vår kursivering) inskränka ABL:s bestämmelser om tvångsinlösen. Möjligheterna att inom ramen för processen disponera över inlösenrätten berörs inte. Att de materiella och processuella reglerna medger olika grad av dispositivitet kan tyckas inkonsekvent men är i och för sig inte något unikt för just inlösenreglerna.

5. Avslutande anmärkningar
Sammanfattningsvis kan det konstateras att genom Högsta domstolens avgörande har rättsläget i vissa avseenden klarnat när det gäller

49 Se främst prop. 1983/84:184 s. 8 f. 50 Här bör dock nämnas att frågan inte togs upp uttryckligen, vare sig av domstolarna eller av parterna. 51 Här kan noteras att EU:s Takeoverdirektiv (2004//25/EG) ålägger medlemsstaterna att i viss utsträckning ha regler om inlösen (artikel 15). Jfr prop. 2005/06:140 s. 88 ff. 52 Se Lindskog, SvJT 2011 s. 279 f. (fotnot 59).

verkningarna av aktieägaravtal. Huvudregeln att aktieägaravtal är bindande parterna emellan står sig antagligen men den regelns räckvidd är måhända mindre än vad många har utgått från. En annan slutsats av domen är att den tidigare ofta gjorda distinktionen mellan aktieägaravtals avtalsrättsliga och aktiebolagsrättsliga verkningar inte alltid är det mest adekvata angreppssättet för att lösa frågor av det slag som var uppe till Högsta domstolens prövning. En indelning som utgår från verkningarna mot bolaget respektive verkningar mot aktieägare är uppenbarligen heller inte alltid omedelbart relevant i sammanhanget. Däremot synes det vara av större betydelse än vad många har antagit om den fråga som aktieägaravtalets reglering har bäring på regleras i ABL eller inte53 och vad lagstiftaren, utifrån reglernas syfte, kan antas ha avsett i fråga om möjligheterna att göra avsteg från de ifrågavarande reglerna.
    I förlängningen skulle det synsätt som Högsta domstolen har anlagt i rättsfallet kunna leda till en allmänt mer restriktiv inställning till avvikelser från ABL i aktieägaravtal. Kanske har man att räkna med att sådana avvikelser i framtiden inte kommer att upprätthållas ens parterna emellan i den omfattning som tidigare i allmänhet har antagits. Om en sådan utveckling är av godo eller inte kan man förstås ha olika uppfattning om. Ur ett avtalsfrihets- och egendomsskyddsperspektiv kan det finnas anledning att känna tveksamhet inför en sådan utveckling.
    Även om kritiska synpunkter kan framföras mot Högsta domstolens avgörande har domen från praktiska utgångspunkter tydliga förtjänster. Motsatt utgång skulle ha inneburit att skiljenämnder skulle ha löpt risken att behöva pröva allehanda invändningar från enskilda aktieägare om på avtal och överenskommelser grundade hinder mot inlösen. I inlösenförfaranden som omfattar många aktieägare (vilket ju ofta är fallet) skulle detta uppenbarligen kunna vara problematiskt. Detta kan i sig utgöra ett skäl för att prövningen av dylika frågor inte ska rymmas inom den behörighet som skiljenämnden getts genom bestämmelserna i 22 kap. ABL.54 I det sammanhanget kan det uppmärksammas att det i förarbetena55 uttalas att skiljenämnden ska kunna utgå från att den som överlämnar aktiebrev respektive är antecknad som aktieägare på avstämningskonto har rätt till det lösenbelopp som nämnden har fastställt ska utgå till minoritetsaktieägarna. Det är inte meningen att skiljemännen ska göra någon självständig prövning av frågor om bättre rätt till lösenbeloppet inom ramen för sin prövning av inlösentvisten. Däremot finns det, enligt förarbetsuttalandena, inget som hindrar att den som anser sig ha bättre rätt till lösenbeloppet än den som presumeras ha en sådan rätt riktar ett anspråk

53 Se dock fotnot 38 ovan. 54 Jfr Arvidsson, N, Aktieägaravtalet och dess rättsverkningar, s. 56 f. och Lindskog SvJT 2011 s. 279 f. 55 Prop. 2004/05:85 s. 815. Jfr Lagrådets resonemang på s. 1424 i samma proposition.

om saken mot den sistnämnda i en separat process. Genom Högsta domstolens avgörande har i praktiken en motsvarande presumtion och ordning tillskapats i fråga om rätten till inlösen enligt 22 kap. ABL.56 Vad innebär då rättsfallet för hur inlösenfrågor framöver bör regleras i aktieägaravtal? Såsom Högsta domstolen resonerar står det klart att det inte är meningsfullt att i avtalet uttryckligen skriva in att regleringen av inlösenrätt ska gälla även i en inlösentvist. Eftersom ett sådant avtal, enligt domstolens mening, över huvud taget inte har verkan i förfarandet skulle en sådan reglering göra varken från eller till. I stället kan det antas att parter vid utformningen av sanktionsbestämmelserna i aktieägaravtal kommer att försöka ”ta höjd” för att en part, i strid med avtalet, kan komma att påkalla inlösen av aktier. Genom att till ett sådant avtalsbrott koppla t.ex. en uttrycklig skyldighet att återställa aktierna eller att utge ett kännbart vitesbelopp kan aktieägare i någon mån gardera sig mot de risker som blottlagts genom det i denna artikel diskuterade rättsfallet. På motsvarande sätt kan det finnas anledning att överväga nya sätt att avtalsvägen skapa incitament för parterna att följa andra bestämmelser i aktieägaravtal som innebär avvikelser från ABL. Såsom har utvecklats i denna artikel kan man emellertid inte vara säker på att den typen av avtalsreglering i framtiden kommer att upprätthållas ens utanför den aktiebolagsrättsliga kontexten. Om domstolar och skiljenämnder, i enlighet med Högsta domstolens avgörande, ska lägga fokus på att säkerställa att den aktiebolagsrättsliga regleringens syften inte förfelas kan det vara nödvändigt att upprätthålla lagregleringen även i mer renodlat avtalsrättsliga sammanhang.
    Rättsfallet illustrerar de svårigheter som uppkommer i gränslandet mellan det aktiebolagsrättsliga området och det avtalsrättsliga området. Högsta domstolens avgörande besvarar vissa frågor kring detta men lämnar en hel del annat obesvarat. Ett sätt att skapa bättre klarhet kunde vara att, såsom Lagrådet var inne på i samband med ABL:s tillkomst57, införa uttryckliga lagbestämmelser om verkningarna av aktieägaravtal. Med hänsyn till den frågeställningens komplexitet är det emellertid inte någon djärv gissning att lagstiftaren med varm hand även fortsättningsvis överlåter till rättstillämparen att hantera den problematiken.

56 Den ordning som sålunda får anses gälla ligger väl i linje med den diskussion som Gustaf Sjöberg för de lege ferenda i sin avhandling om tvångsinlösen (Sjöberg, a.a. s. 463 ff.). Sjöberg argumenterar här för att förutsättningarna för inlösen ska förändras på det sättet att endast den som i aktieboken är registrerad som ägare till mer än 90 procent av aktierna i målbolaget intar lösenställning. På så sätt skulle, enligt Sjöberg, en del av de tillämpningsproblem som är förenade med nuvarande rekvisit (”innehar”) kunna undvikas. Motivet skulle alltså vara att göra bestämmelserna mer lättillämpade och att begränsa den prövning som skiljenämnden har att göra. 57 Jfr Lagrådets uttalanden i prop. 2004/05:85: s. 1397.