Avgöranden från EU-domstolen — andra halvåret 2011

Av IDA OTKEN ERIKSSON, MARTINMÖRK,JULIA VINTERSKOGochMALIN RUNNAKKO1

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EU-domstolen har meddelat under andra halvåret 2011.2

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 21 december 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, N. S. och M. E. Det europeiska asylsystemet — fråga om en medlemsstat respekterar de grundläggande rättigheterna. 2. Dom av den 21 december 2011 i mål C-28/09, kommissionen mot Österrike. Fri rörlighet för varor och sektoriellt körförbud för vissa lastbilar av miljöskäl. 3. Dom av den 29 november 2011 i mål C-371/10, National Grid Indus. Beskattning vid flyttning av bolagsledning till annan medlemsstat. 4. Dom av den 15 december 2011 i mål C-257/10, Bergström. Beräkning av föräldrapenning vid återkomst till Sverige efter förvärvsarbete i Schweiz.
5. Dom av den 13 september 2011 i mål C‑447/09, Prigge m.fl. Åldersdiskriminering — anställningsavtal för piloter upphör vid 60 års ålder. 6. Dom av den 6 september 2011 i mål C-108/10, Scattolon. Direktivet om övergång av företag — tillgodoräknande av anställningstid enligt kollektivavtal. 7. Dom av den 25 oktober 2011 i de förenade målen C‑509/09 och C‑161/10, eDate Advertising. Domstols behörighet vad gäller skadestånd vid publicering av information på internet. 8. Dom av den 18 oktober 2011 i mål C-406/09, Realchemie Nederland. Erkännande och verkställighet av ett beslut om åläggande att betala vite.

1 Författarna är verksamma vid Advokatfirman Öberg & Associés. Ida Otken Eriksson är EU-advokat (medlem av det danska advokatsamfundet och registrerad vid Sveriges advokatsamfund), Martin Mörk är jur. kand. och Mjur, Julia Vinterskog är jur. kand. och Malin Runnakko är jur. stud. Advokat Ulf Öberg har bistått med kommentarer, men eventuella misstag är våra egna. 2Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff., 2005 s. 291 ff., 2005 s. 973 ff., 2006 s. 273 ff., 2006 s. 724 ff., 2007 s. 367 ff., 2007 s. 735 ff., 2008 s. 184 ff., 2008 s. 795 ff., 2009 s. 585 ff., 2010 s. 259 ff., 2010 s. 858 ff. och 2011 s. 324 ff., 2011 s. 930 ff. Referaten avser månaderna juli till och med december år 2011.

9. Dom av den 13 oktober 2011 i mål C-439/09, Fabre DermoCosmétique. Selektivt distributionsnät och absolut förbud mot nätförsäljning. 10. Dom av den 4 oktober 2011 i de förenade målen C‑403/08 och C‑429/08, Football Association Premier League. Sportsändningar på pubar. 11. Dom av den 22 september 2011 i de förenade målen C-244/10 och C-245/10, Mesopotamia Broadcast. Ingrepp mot tv-sändningar från annan medlemsstat. 12. Dom av den 18 oktober 2011 i de förenade målen C‑128/09C‑131/09, C‑134/09 och C‑135/09, Boxus. Miljökonsekvensbedömning — undantag för ”särskild nationell lagstiftning”.

1. Dom av den 21 december 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, N. S. och M. E.
I denna dom som rör det europeiska gemensamma asylsystemet slår EU-domstolen fast att en medlemsstat inte får överföra en asylsökande till en annan medlemsstat, när den asylsökande löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i denna andra medlemsstat.
    Enligt det gemensamma asylsystemet utpekas en viss medlemsstat som ”ansvarig” att pröva en asylsökandes ansökan. Förordning nr 343/20033 fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig. Den ansvariga medlemsstaten är skyldig att ta över en asylsökande som har gett in ansökningar om asyl i andra medlemsstater. Det gemensamma systemet bygger på Genèvekonventionen och därmed bl.a. principen om att ingen får skickas tillbaka till en plats där vederbörande riskerar att bli utsatt för förföljelse. Ett protokoll till Amsterdamfördraget4 föreskriver att medlemsstaterna ska betrakta varandra som säkra ursprungsländer.
    I detta mål ställdes frågan om räckvidden av överföringsskyldigheten på sin spets. Ett antal asylsökande från Afghanistan, Iran och Algeriet greps i Irland respektive Storbritannien och motsatte sig överföring till den ansvariga medlemsstaten Grekland. De gjorde bl.a. gällande att deras grundläggande rättigheter enligt unionsrätten, Europakonventionen och/eller Genèvekonventionen skulle åsidosättas om de skickades tillbaka till Grekland.
    Domstolen konstaterade inledningsvis att det gemensamma asylsystemet bygger på en princip om ömsesidigt förtroende, vilket bl.a. ska möjliggöra en rationalisering av behandlingen av asylansökningar. Det finns därför en presumtion att den behandling som asylsökande

3 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat, EUT L 50, s. 1. 4 Protokoll nr 24 till Amsterdamfördraget av den 2 oktober 1997 om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, EUT C 83/2010, s. 305.

erhåller i varje medlemsstat överensstämmer med kraven i stadgan, Genèvekonventionen och Europakonventionen.
    Domstolen medgav dock att det inte kan uteslutas att det i praktiken kan förekomma problem med systemet i en viss medlemsstat. Samtidigt kan det inte heller vara så att blotta förekomsten av rättighetskränkningar ska påverka de andra medlemsstaters skyldighet att följa bestämmelserna i förordning nr 343/2003. Domstolen kom därför fram till att endast när det finns anledning att hysa allvarliga farhågor om att det föreligger systembrister i asylförfarandet och mottagningsvillkoren i den ansvariga medlemsstaten, är det oförenligt med stadgan att överföra de asylsökande till denna medlemsstat.
    När det gällde situationen i Grekland konstaterade EU-domstolen att det var ostridigt att närmare 90 procent av de illegala invandrarna som kom till Unionen under år 2010 kom till Grekland först. Grekland fick således bära en oproportionerligt stor börda i förhållande till övriga medlemsstater, och de grekiska myndigheterna var oförmögna att hantera situationen. Domstolen hänvisade bl.a. till att Europadomstolen funnit att Grekland åsidosatt Europakonventionen bl.a. på grund av brister i asylförfarandet och villkoren för förvar. I samma dom fann Europadomstolen att Belgien åsidosatt Europakonventionen genom att under dessa omständigheter överföra asylsökande till Grekland.
    Mot denna bakgrund fann EU-domstolen att det finns gränser för när medlemsstaterna får överföra en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten. Överföring får inte ske när medlemsstaten i fråga inte kan anses sakna kunskap om att systembristerna i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i den andra medlemsstaten är sådana att det finns allvarliga och klarlagda skäl att anta att den asylsökande löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.
    Domstolen fann därmed att det var oförenligt med förordningen att tillämpa en icke motbevisbar presumtion om att de grundläggande rättigheterna respekteras i samtliga medlemsstater. Presumtionen måste kunna motbevisas. Domstolen erinrade även om att medlemsstaterna inte får förvärra kränkningen av den asylsökandes grundläggande rättigheter genom att ta orimligt lång tid på sig att fastställa vilken medlemsstat som är den ansvariga medlemsstaten. Vid behov ankommer det på medlemsstaten själv att pröva ansökan om asyl enligt de villkor som föreskrivs i förordning nr 343/2003.
    Domen utgör ett undantag i förhållande till EU-domstolens annars konsekventa rättspraxis att medlemsstaterna måste lita på varandra, och att en medlemsstat inte kan åberopa omständigheten att andra medlemsstater bryter mot EU-rätten som ”ursäkt” för att själv inte följa regelverket. Samtidigt ska sägas att EU-domstolen inte hade något större utrymme att komma till ett annat slut med hänsyn till Europadomstolens tydliga praxis på området. Fråga uppkommer om

domen kan åberopas analogt, dvs. i vilken omfattning bestämmelserna i stadgan och andra medlemsstaters påstådda åsidosättanden av dessa kan anföras som skäl för att inte fullfölja andra EU-rättsliga skyldigheter som bygger på principen om ömsesidig tillit och förtroende.

2. Dom av den 21 december 2011 i mål C-28/09, kommissionen mot Österrike.
Domstolen anser att ett körförbud för vissa lastbilar som Österrike infört i syfte att minska luftföroreningen i Alperna står i strid med fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för varor.
    Enligt EU:s lagstiftning om utvärdering av luftkvaliteten i medlemsstaterna5 ska dessa vidta åtgärder i syfte att säkerställa att gränsvärdena för olika typer av föroreningar inte överskrids. För att uppfylla gränsvärdena för kvävedioxid vidtog de österrikiska myndigheterna en rad åtgärder för att minska utsläppen från motorfordon. Premiärministern i Tyrolen införde bl.a. ett förbud för lastbilar med en vikt på över 7,5 ton att transportera en rad olika ”tunga” varor (avfall, sten, jord, virke, kork, motorfordon, släpvagnar, keramiskt kakel, stål, järnmalm och marmor) på den mycket viktiga transitmotorvägen A12.
    Kommissionen fann att förbudet begränsade den fria rörligheten för varor och väckte en fördragsbrottstalan mot Österrike. Kommissionen anförde bl.a. att förbudet var diskriminerande, eftersom lokal och regional trafik var undantagen. Huvudsyftet med förbudet var enligt kommissionen inte att minska avgaserna från motorfordon, utan att minska vägtrafiken. Därtill påstod kommissionen att förbudet var mer långtgående än nödvändigt och att Österrike inte hade beaktat alla tänkbara alternativ till körförbudet.
    Till sitt försvar gjorde Österrike gällande att miljölagstiftningen i fråga medförde en skyldighet för staten att vidta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i Tyrolen, eftersom koncentrationen av kvävedioxid på motorväg A12 kraftigt översteg de fastställda gränsvärdena. Österrike gjorde också gällande att de varor som förbudet avsåg hade valts ut på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier, nämligen varor som var lämpade för järnvägstransport. Enligt Österrike hade myndigheterna också noga undersökt möjligheten att vidta alternativa åtgärder.
    Domstolen konstaterade inledningsvis att det ifrågasatta förbudet inte föll utanför artikel 34 FEUF endast på den grunden att förbudet antagits för att beakta gränsvärdena för kvävedioxid enligt annan EU-

5 Se bl.a. rådets direktiv 96/62/EG av den 27 september 1996 om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten, EGT L 296, s. 55, och rådets direktiv 1999/30/EG av den 22 april 1999 om gränsvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och kväveoxider, partiklar och bly i luften, EGT L 163, s. 41, i dess lydelse enligt kommissionens beslut 2001/744/EG av den 17 oktober 2001, EGT L 278, s. 35. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/50/EG av den 21 maj 2008 om luftkvalitet och renare luft i Europa, EUT L 152, s. 1.

lagstiftning. Även om medlemsstaterna är skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att iaktta gränsvärdena i EU:s miljölagstiftning, måste dessa åtgärder vara förenliga med bestämmelserna i FEUF, i detta fall principen om fri rörlighet för varor.
    Domstolen slog vidare fast att körförbud på motorvägssträckningen i fråga kraftigt kunde begränsa transiteringen av varor mellan norra Europa och norra Italien. Förbudet utgjorde därför ett hinder för den fria rörligheten. Domstolen konstaterade dock också att förbudet hade till syfte att säkerställa luftkvaliteten i den berörda zonen. Detta var ett legitimt tvingande miljöskyddskrav, som kan motivera ett hinder för den fria rörligheten.
    Domstolen fann även att kriteriet ”varor lämpade för järnvägstransport” inte utgjorde ett godtyckligt kriterium. Förbudet var inte inkonsekvent, i och med att det avsåg att styra om varutransporter till järnväg. Inte heller fann domstolen anledning att kritisera att lokal och regional trafik var undantagen från förbudet. Förbudet ansågs således vara ägnat at säkerställa förverkligandet av målet att skydda miljön.
    Domstolen fann dock att de österrikiska myndigheterna, innan de antog en så ingripande åtgärd som förbudet, grundligt borde ha undersökt om det var möjligt att anta bestämmelser med mindre restriktiv inverkan på den fria rörligheten. I linje med kommissionens argumentation ansåg domstolen att de österrikiska myndigheterna inte i tillräcklig mån hade beaktat alternativa sätt att minska kvävedioxidutsläppen. Först och främst kunde man ha ersatt den gällande variabla hastighetsbegränsningen med en permanent hastighetsbegränsning på 100 km/h. Domstolen konstaterade således att det åtminstone fanns två alternativa åtgärder som kommissionen föreslagit som var mindre restriktiva för den fria rörligheten för varor. Eftersom Österrike inte visat att dessa alternativa åtgärder var olämpliga, biföll domstolen kommissionens talan.
    I detta mål ställs två viktiga regelverk mot varandra, den fria rörligheten för varor och miljölagstiftningen. Domstolens bedömning innebär att den grundläggande principen om fri rörlighet ges företräde. Domstolen lägger därmed en mycket tung utredningsbörda på medlemsstaten i fråga och förstärker kommissionens maktposition i motsvarande mån. För att medlemsstatens lösning ska kunna godtas, måste medlemsstaten visa att de alternativa, mindre ingripande lösningar som kommissionen föreslår är olämpliga.

3. Dom av den 29 november 2011 i C-371/10, National Grid Indus.
Domstolen konstaterar i denna dom att en medlemsstat har rätt att beskatta ett företag, som flyttar till en annan medlemsstat, för orealiserade valutakursvinster. Medlemsstaten får dock inte kräva att skatten ska betalas omedelbart, utan ska ge möjlighet till uppskov med betalningen.

Ett nederländskt bolag, National Grid Indus (härefter ”NGI”) hade en fordran på ett annat bolag med hemvist i Storbritannien. Till följd av att brittiska pundet ökade i värde mot den nederländska florinen, uppkom en orealiserad valutakursvinst på fordran. Fråga uppkom om hur denna valutakursvinst skulle beskattas, när NGI i december 2000 flyttade sin verkliga ledning till Storbritannien.
    De nederländska skattemyndigheterna beslutade nämligen att utflyttningsbeskatta NGI för orealiserade värdeökningar, inbegripet den aktuella valutakursvinsten. NGI överklagade beslutet varpå den nationella domstolen valde att hänskjuta frågan om beskattningens förenlighet med etableringsfriheten till EU-domstolen.
    EU-domstolen konstaterade inledningsvis att flytten av bolagets verkliga ledning inte innebar att bolagets status som bolag påverkats. NGI kunde därför åberopa etableringsfriheten i artikel 49 FEUF.
    EU-domstolen fann vidare att en regel som föreskriver omedelbar uttagsbeskattning i samband med flytt, utan möjlighet till uppskov med betalningen, utgör hinder för etableringsfriheten. Ett bolag som flyttar sitt säte inom den medlemsstat där det är bildat, beskattas nämligen enligt nederländsk rätt för värdeökningar på tillgångar som realiserats, och endast i den utsträckning en värdeökning faktiskt skett. Skillnaden i behandling kan leda till att bolag avhåller sig från att flytta sitt säte till en annan medlemsstat.6 Domstolen konstaterade att i avsaknad av enhetliga eller harmoniserade regler har medlemsstaterna befogenhet att fördela beskattningsrätten sinsemellan. Den skatterättsliga territorialitetsprincipen medför att skattepliktig vinst, som uppkommer under den period som den skattskyldige har sin skatterättsliga hemvist i landet, också ska beskattas där. Domstolen menade att den nederländska lagstiftningen var ägnad att säkerställa en fördelning av beskattningsrätten, vilket kunde motivera en inskränkning av etableringsfriheten.
    I fråga om proportionaliteten av den vid utflyttning fastställda skatten, slog domstolen fast att den omständigheten att det i ursprungsmedlemsstaten inte var möjligt att beakta värdenedgångar som realiseras först efter flytten till en annan medlemsstat inte var att anse som oproportionerlig. Om ursprungsmedlemsstaten skulle beakta sådana värdeminskningar kunde nämligen fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna äventyras med risk för dubbelbeskattning eller dubbla förlustavdrag. Att den aktuella värdeökningen utgjordes av en valutakursvinst, som inte kunde synliggöras i den mottagande medlemsstaten, saknade betydelse.
    Domstolen betonade att fördraget och etableringsfriheten inte innehåller några garantier för att en flytt av ett bolags verkliga ledning ska vara neutral i skattehänseende.

6 Domstolen hänvisade här bl.a. till dom av den av den 11 mars 2004 i mål C-9/02, Lasteyrie du Saillant, REG 2004, s. I–2409, punkt 46 och dom av den 7 september 2006 i mål C-470/04, N, REG 2006, s. I–7409, punkt 35.

I fråga om proportionaliteten av det omedelbara skatteuttaget, konstaterade EU-domstolen att det skulle utgöra ”en lämplig och väl avvägd” åtgärd om medlemsstaten gav utflyttande bolag möjlighet att välja mellan att antingen omedelbart betala skatten, med eventuella likviditetsproblem som följd, eller att skjuta upp betalningen, vilket skulle medföra en viss administrativ börda för bolaget i fråga. Ursprungsmedlemsstaten kan, i enlighet med unionsrättslig sekundärrätt,7 begära upplysningar av mottagarstaten om huruvida aktuella tillgångar realiserats eller ej. Med hänvisning till tidigare rättspraxis, framhöll domstolen att den omständigheten att ett företag flyttar sin ledning till en annan medlemsstat kan inte i sig grunda en presumtion om skattebedrägeri och därigenom motivera åtgärder som utgör hinder för de grundläggande friheterna.8 Sammantaget fann domstolen att ett omedelbart skatteuttag av orealiserade värdeökningar gick utöver vad som var nödvändigt för att säkerställa upprätthållandet av skattesystemet.
    Domen illustrerar spänningen mellan den inre marknaden och den icke harmoniserade skatterätten. I målet ställs etableringsfriheten mot medlemsstaternas rätt och intresse av att upprätthålla sina skattesystem. Beskattningsrätten tillkommer medlemsstaterna, men för det fall en viss fördelning av beskattningsrätten kan anses begränsa fördragets friheter, måste den rättfärdigas. Domstolen tycks på så sätt begränsa medlemsstaternas handlingsutrymme bakvägen. Den av domstolen tillämpade proportionalitetsbedömningen visar även att förutsebarheten i den här typen av mål är begränsad.

4. Dom av den 15 december 2011 i mål C-257/10, Bergström.
Domstolen slår i detta mål fast att en arbetstagare som förvärvsarbetat i Schweiz och återvänder till Sverige har rätt till att få föräldrapenning i Sverige på sjukpenningnivå, trots att personen inte förvärvsarbetat i Sverige under minst 240 dagar i följd före barnets födelse. Storleken på föräldrapenningen ska beräknas utifrån inkomsten för en person vars yrkeserfarenhet och yrkeskvalifikationer är jämförbara med sökandens, och som utövar ett förvärvsarbete i Sverige vilket är jämförbart med det förvärvsarbete som sökanden utövade i Schweiz.9

7 Se artikel 4.1 i Rådets direktiv 2008/55/EG av den 26 maj 2008 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder, EUT L 150, s. 28. 8 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 juni 1998 i mål C264/96, ICI, REG 1998, s. I–4695, punkt 26, dom av den 26 september 2000 i mål C-478/98, kommissionen mot Belgien, REG 2000, s. I–7587, punkt 45, dom av den 21 november 2002 i mål C-436/00, X och Y, REG 2004, s. I–10829, punkt 62, dom av den 4 mars 2004 i mål C-334/02, kommissionen mot Frankrike, REG 2004, s. I– 2229, punkt 27 och dom av den 12 september 2006 i mål C-196/04, Cadbury Schweppes och Cadbury Schweppes Overseas, REG 2006, s. I–7995, punkt 50. 9 Då EU-advokat Ida Otken Eriksson och advokat Ulf Öberg företrädde sökanden inför EU-domstolen, och målet fortfarande är anhängigt vid Högsta förvaltningsdomstolen (mål nr 5404-08), är referatet främst refererande.

Personen i fråga hade varit bosatt i Schweiz och arbetat där tills det att hon födde ett barn. Efter födseln flyttade familjen tillbaka till Sverige. Mamman avstod från förvärvsarbete för att ta hand om barnet och begärde föräldrapenning på sjukpenningnivå beräknad med utgångpunkt i den inkomst hon uppburit från sitt arbete i Schweiz. Försäkringskassan avslog begäran om föräldrapenning på sjukpenningnivå med hänvisning till att hon inte hade arbetat i Sverige under 240 dagar före barnets födelse.
    Försäkringskassans beslut överklagades och nådde så småningom Högsta förvaltningsdomstolen, som meddelade prövningstillstånd och beslutade att ställa två tolkningsfrågor till EU-domstolen. Den första frågan gällde om den i svensk rätt föreskrivna kvalifikationstiden på 240 dagar för att erhålla föräldrapenning på sjukpenningnivå kan fullgöras i sin helhet genom arbete och försäkring i Schweiz. Den andra frågan avsåg i vad mån inkomster i Schweiz ska jämställas med inhemska inkomster vid beräkningen av storleken på föräldrapenningen.
    Domstolen slog inledningsvis fast att den aktuella situationen omfattades av samarbetsavtalet mellan den Europiska unionen och Schweiz.10 Detta innebar att förordning nr 1408/7111 var tillämplig på situationen. Därefter konstaterade domstolen att artikel 72 i förordning nr 1408/71 ska tolkas på så sätt att de arbetsperioder som är relevanta för att få rätt till en förmån i sin helhet kan fullgöras i en annan medlemsstat. Ordet ”sammanläggning” innebär således inte att någon del av försäkringsperioden måste ha fullgjorts på den utbetalande medlemsstatens territorium.
    Domstolen slog vidare fast att frågan om nivån på den aktuella familjeförmånen skulle avgöras mot bakgrund av en tolkning av artikel 23 i förordning nr 1408/71 som avser kontantförmåner på grund av sjukdom. Enligt denna bestämmelse ska beräkningen av kontantförmåner ske antingen på grundval av den inkomst som personen i fråga rent faktiskt har haft i det land i vilket beräkningen företas, eller på grundval av en standardinkomst för yrket i fråga.
    I den aktuella situationen hade sökanden inte haft någon inkomst i Sverige under den 240 dagar långa kvalifikationstiden. Domstolen fann därför att den sjukpenningsgrundande inkomsten skulle beräknas utifrån inkomsten för en person som i Sverige utövar ett förvärvs-

10 Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer, undertecknat i Luxemburg den 21 juni 1999, EGT L 114, 2002, s. 6. 11 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001, EGT L 187, s. 1 (nedan kallad förordning nr 1408/71). Förordning nr 1408/71 har numera avlösts av förordning Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, EUT L 166, s. 1–123, som dock innehåller i huvudsak motsvarande bestämmelser.

arbete som är jämförbart med sökandens och vars yrkeserfarenhet och yrkeskvalifikationer är jämförbara med sökandens. Även om domen angick tidigare förvärvsarbete i Schweiz, gäller tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelserna även personer som arbetat i övriga EU-medlemsstater. Sådana personer har således rätt till föräldrapenning på sjukpenninggrundande nivå fastän att de inte arbetat i Sverige inom den 240 dagar långa kvalifikationstiden.

5. Dom av den 13 september 2011 i mål C‑447/09, Prigge m.fl.
Detta plenimål rör innebörden av likabehandlingsdirektivets12 förbud mot åldersdiskriminering, och utrymmet att föreskriva övre åldersgränser för arbetstagare. För svenskt vidkommande är domen intressant eftersom den klargör att utrymmet för undantag från förbudet mot åldersdiskriminering är begränsat.
    Målet gällde tillåtligheten av en 60-årgräns för piloter som framgick av ett tyskt kollektivavtal. Tre tyska Lufthansapiloter, som hade sagts upp med hänvisning till åldersgränsen, ifrågasatte uppsägningarna i ljuset av likabehandlingsdirektivets diskrimineringsförbud. Lufthansa argumenterade att åldersgränsen utgjorde ett tillåtet undantag från förbudet, eftersom den uppfyllde ett legitimt flygsäkerhetssyfte. Lufthansa anförde att personer över 60 år inte längre kan anses besitta de förmågor som krävs för att flyga i kommersiell trafik. Lufthansa hänvisade till tysk och internationell rätt på området, som föreskrev att piloter över 60 år fick flyga i kommersiell trafik endast i sällskap av yngre piloter. Tyska Bundesarbeitsgericht frågade EU-domstolen om 60årsgränsen kunde anses vara förenlig med direktivet.
    I sin prövning påminde EU-domstolen inledningsvis om att kollektivavtal omfattas av direktivet, och att arbetsmarknadens parter är skyldiga att iaktta den allmänna principen om icke-diskriminering på grund av ålder som kommer till konkret uttryck i likabehandlingsdirektivet. Domstolen fortsatte med att konstatera att den aktuella 60årsgränsen hade införts i säkerhetssyfte, för att skydda såväl passagerare som befolkningen i de områden flygplanen passerar. Vidare avsåg åldersgränsen att skydda piloternas egen hälsa och säkerhet. EUdomstolen ansåg att dessa mål i och för sig var sådana att de typiskt sett kunde motivera en särbehandling, såväl enligt direktivets artikel 2.5 (allmän säkerhet) som enligt artikel 4.1 (fysisk lämplighet att flyga utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav).
    Däremot ifrågasatte domstolen nödvändigheten av den aktuella 60årsgränsen. Domstolen anmärkte i denna del att såväl tysk som internationell rätt på området föreskrev en 65-årsgräns för piloter. Förvisso föreskrevs också att piloter som fyllt 60 år av säkerhetsskäl var tvungna att flyga tillsammans med yngre piloter som är under 60 år, men dessa begränsningar kunde inte tolkas som att 60-åringar var olämpliga som

12 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling. EGT L 303, s. 16.

piloter. Den kollektivavtalsreglerade 60-årsgränsen ansågs mot denna bakgrund vara oproportionerlig och därmed också otillåten. Det var inte heller möjligt att undanta åldersgränsen med stöd av det generella undantaget från åldersdiskriminering i artikel 6.1 i direktivet. Domstolen var tydlig med att undantag jämlikt artikel 6.1 endast kan avse socialpolitiska mål, och att omsorg om flygsäkerheten inte var ett sådant mål.
    Prigge-domen klargör att undantagsregeln i direktivets artikel 6.1 endast ger medlemsstaterna en begränsad möjlighet att föreskriva undantag från förbudet mot åldersdiskriminering av hänsyn till socialpolitiska mål. Förutom att dessa undantag ska vara så klara och precisa att enskilda kan vägledas av dem — vilket framgår av EUdomstolens dom i mål C-388/07, Age Concern England13 — har EUdomstolen nu bekräftat att det inte är vilka allmänt sett berättigade syften som helst som kan anses som berättigade i ljuset av artikel 6.1 i likabehandlingsdirektivet. För svenskt vidkommande innebär domen att utrymmet för undantag från diskrimineringsförbudet jämlikt 2 kap. 2 § fjärde punkten diskrimineringslagen (2008:567) är mer begränsat än vad den relativt öppet hållna skrivningen i lagrummet ger uttryck för.

6. Dom av den 6 september 2011 i mål C-108/10, Scattolon.
I detta avgörande finner EU-domstolen att reglerna om arbetstagarskydd vid företagsöverlåtelser i direktiv 77/187/EEG14 och direktiv 2001/23/EG15 kan tillämpas vid övergång av en grupp arbetstagare mellan offentliga rättssubjekt. Vidare klargör domstolen under vilka förutsättningar den nye arbetsgivaren är skyldig att beakta de övergångna arbetstagarnas anställningstid hos överlåtaren vid lönesättning enligt ett kollektivavtalsreglerat senioritetssystem.
    Mellan åren 1980 och 1999 var Ivana Scattolon anställd i den italienska kommunen Scorzè som lokalvårdare i statliga skolor i kommunen. Från och med år 2000 fördes hon och övrig kommunal servicepersonal med uppgifter i de statliga skolorna över till statlig anställning. I samband med detta placerades Ivana Scattolon på en kollektivavtalsreglerad senioritetslista för statliga serviceanställda. Hennes placering på listan motsvarade nio års anställning i staten.
    Ivana Scattolon ansåg att hennes 20-åriga anställningstid i kommunen inte hade tillgodoräknats henne, och att hon fortlöpande gick miste om lön som hon annars skulle ha rätt till. Mot denna bakgrund

13 EU-domstolens dom av den 5 mars 2009 i mål C-388/07, Age Concern England, REG 2009, s. I–1569, punkten 42. 14 Rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter, EGT L 61, s. 26. 15 Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av eller företag verksamheter, EGT L 82, s. 16.

väckte hon talan mot staten vid Tribunale di Venezia och krävde att hennes tid som anställd i kommunen skulle beaktas fullt ut. Tribunale di Venezia beslutade att fråga EU-domstolen om EU:s regler om arbetstagarskydd vid företagsöverlåtelser var tillämpliga på situationen och, om så var fallet, huruvida det fanns en skyldighet att beakta den övertagna personalens anställningstid vid lönesättningen.
    EU-domstolen fann att reglerna i EU:s överlåtelsedirektiv var tilllämpliga. En grupp servicepersonal, likt den som Ivana Scattolon ingick i, kunde anses vara en ekonomisk enhet i direktivets mening. Avgörande i denna del var att gruppen var tillräckligt väl avgränsad och behöll sin sammansättning efter övergången. Vidare stod det klart att serviceverksamheten var av ekonomisk art, eftersom arbetsuppgifterna inte innefattade myndighetsutövning.
    Vad gäller frågan om det finns en skyldighet att beakta den överförda arbetskraftens anställningstid vid lönesättningen, konstaterade EU-domstolen först att det inte föreligger några principiella hinder mot att omedelbart tillämpa den kollektivavtalsreglering som gäller hos den nye arbetsgivaren på den överförda arbetskraften. Däremot måste integrationen av en grupp arbetstagare i ett existerande lönesystem uppfylla de krav på skydd för dessa arbetstagare som följer av EU-rätten. EU-domstolen betonade att syftet med detta skydd var att förhindra att den överförda arbetskraften hamnar i en sämre situation än tidigare endast på grund av övergången.
    Domstolen fann att det, i ett fall som Ivana Scattolons, saknades skäl att inte, inom ramen för det senioritetsbaserade lönesystemet, jämställa anställningstid hos kommunen med anställningstid i staten. EU-domstolen konstaterade att de arbetsuppgifter som hade utförts av Ivana Scattolon och hennes kollegor under den tid de var anställda i kommunen var liknande eller till och med identiska med dem som utfördes av statligt anställd servicepersonal.
    Genom domen bekräftar EU-domstolen sin dom i mål C-343/98 Collino16 att formen för en övergång saknar närmare betydelse för skyddsreglernas tillämplighet. Det krävs alltså inte en överlåtelse av tillgångar i traditionell mening för att företagsöverlåtelsedirektivet ska vara tillämpligt. Även en omorganisation av personal inom den offentliga sektorn kan träffas av reglerna.
    Domen visar vidare att i en situation där anställningstiden har betydelse för lönesättningen hos förvärvaren, har förvärvaren en skyldighet att även beakta den övergångna personalens anställningstid hos överlåtaren för att undvika att dessa personer hamnar i en sämre situation än tidigare endast på grund av övergången.

16 Domstolens dom av den 14 september 2000, Renato Collino och Luisella Chiappero mot Telecom Italia SpA. REG 2000, s. I–6659.

7. Dom av den 25 oktober 2011 i de förenade målen C‑509/09 och C‑161/10, eDate Advertising.
Internets gränsöverskridande natur fortsätter att skapa nya juridiska problem. Dessa förenade mål rör frågan om tillämpligt forum vid äre- respektive privatlivskränkningar som sker via internet. Domen behandlar även e-handelsdirektivets17 betydelse för frågan om ansvar för webbadministratörer.
    Bryssel I-förordningen18 föreskriver som huvudregel att talan i gränsöverskridande sammanhang inom EES kan väckas i svarandens hemvistland. Om talan avser skadestånd på utomobligatorisk grund, utgör den medlemsstat där skadan har inträffat ett alternativ.
    I fall där den påstådda skadan har uppkommit på grund av äre- eller privatlivskränkning genom att en tidningsartikel har spridits i flera medlemsstater, föreligger därför flera alternativa fora. Förutom att stämma utgivaren i dennes hemviststat, kan den skadelidande väcka talan i varje land dit publikationen har spridits och skada uppkommit. I det senare fallet är emellertid domstolarna endast behöriga att pröva om skadeståndsskyldighet föreligger för skador som orsakats i den medlemsstat där domstolen är belägen. Men vad gäller om artikeln har spridits via en webbplats? Denna fråga aktualiserades i två skilda mål inför tyska Bundesgerichtshof respektive franska Tribunal de grande instance de Paris som båda valde att hänskjuta frågor till EUdomstolen.
    Det ena målet rörde den i Tyskland bosatte personen X som år 1993 hade dömts för mordet på en känd skådespelare. Efter avtjänat straff väckte han talan mot det österrikiska bolaget eDate Advertising, som på en internetportal publicerade ett meddelande om ett överklagande av den fällande domen som X hade gett in. X krävde ett föreläggande med innebörden att bolaget skulle upphöra att ange hans namn i anslutning till rapportering om mordet. Bolaget gjorde gällande att X:s talan endast kunde prövas i österrikisk domstol.
    Omständigheterna i det andra målet är liknande, men gällde bl.a. rätten till privatliv och rätten till sin egen bild. Den brittiska tabloiden Sunday Mirror publicerade på sin webbplats uppgifter om att den australiensiska sångerskan Kylie Minogue hade träffat den franske skådespelaren Olivier Martinez. Olivier Martinez och dennes far väckte talan i Frankrike mot MGN, dvs. det engelska bolag som ger ut Sunday Mirror. MGN hävdade att den franska domstolen saknade jurisdiktion att pröva målet, eftersom det saknades tillräckligt samband mellan internetpubliceringen och den påstådda skadan.

17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden EGT L 178, s. 1. 18 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, s. 1.

I sin dom konstaterar EU-domstolen att en internetpublicering kan få betydligt svårare konsekvenser för den enskilde än en sedvanlig publicering i tryckta medier. Internetmediet gör att en artikel på en webbplats kan få ögonblicklig spridning och nås av ett obegränsat antal läsare i världen. Den globala spridningen gör också att det blir svårt att avgöra var någonstans skadan på den enskildes intresse har uppkommit. EU-domstolen ansåg det därför lämpligt att domstolarna på den plats där den skadelidande ”har sitt centrum för sina intressen” ska vara behörig att pröva en skadeståndstalan avseende samtliga de skador som har orsakats inom den Europeiska unionen genom en webbpublicering. Som den plats där den skadelidande har sitt centrum för sina intressen, ska i allmänhet anses vara det land där den skadelidande är stadigvarande bosatt.
    EU-domstolen är dock noggrann med att påminna om att en skadelidande i stället för att väcka en talan om hela skadan i en domstol, alltjämt har möjlighet att väcka talan vid domstolarna i varje medlemsstat på vars territorium det på internet publicerade innehållet är eller har varit tillgängligt. Vidare kvarstår naturligtvis svarandens hemvistforum som ett fullgott alternativ.
    Domstolen gjorde även en tolkning av e-handelsdirektivet och konstaterade att principen om frihet att tillhandahålla tjänster i princip utgör hinder för att leverantören av en tjänst inom elektronisk handel underkastas strängare krav i värdmedlemsstaten, än de rättsliga krav som gäller i medlemsstaten där tjänsteleverantören är etablerad.
    Domen innebär att enskilda som lider skada av en internetpublicering inte behöver stämma i motpartens hemvistforum för att kunna pröva samtliga de inom EU lidna skadorna inom ramen för ett och samma mål. Genom att möjliggöra en talan rörande hela den lidna skadan vid kärandens hemvist har spelplanen utjämnats i betydande mån. Den särordning mellan publicering som sker på internet och publicering som sker i tidningsform som etableras genom domen, är emellertid olycklig och svår att motivera. Personer som drabbas av en artikel i t.ex. en engelskspråkig tidskrift med betydande europeisk spridning torde i många fall ha ett lika stort intresse av att kunna stämma utgivaren till tidskriften i sitt hemland, som en person som har drabbats av spridning via internet. Diskussionen om det rimliga i att ha olika skyddsnivåer för enskilda beroende på den teknik som används för att överföra ett yttrande känns igen från den svenska debatten om en teknikoberoende grundlagsreglering på yttrandefrihetens område. Domen är även högintressant i ljuset av den aktuella översynen av Bryssel I-förordningen. I det kommissionsförslag som i skrivande stund ligger för en första läsning i Europaparlamentet finns ingen ansats till att lösa de problem med forum shopping på medieområdet, s.k. libel tourism, som förordningen möjliggör. Mot bakgrund av problemets politiska komplexitet och nära koppling till lagvalspro-

blem har röster höjts för en särreglering utanför förordningens hägn. Det återstår att se hur det blir med den saken.

8. Dom av den 18 oktober 2011 i mål C-406/09, Realchemie Nederland.
I denna dom klargör EU-domstolen att ett beslut om utdömande av ett offentligrättsligt vite ska erkännas och verkställas jämlikt Bryssel Iförordningen om vitet har till syfte att säkerställa att en dom i ett privaträttsligt mål efterlevs. Domstolen konstaterar också att rättegångskostnader som har uppkommit i ett verkställighetsförfarande som syftar att säkerställa en immateriell rättighet ska bäras av den som har gjort sig skyldig till intrånget.
    År 2005 väckte det tyska kemiföretaget Bayer CropScience AG (Bayer) en talan om patentintrång mot det i Nederländerna etablerade företaget Realchemie Nederland BV (Realchemie). I december 2005 förbjöds Realchemie interimistiskt vid vite att importera, inneha och sälja vissa bekämpningsmedel i Tyskland. Vidare förelades Realchemie att inkomma med vissa uppgifter om sin handel med bekämpningsmedlen. Realchemie bröt emellertid mot förbudet, vilket resulterade i att domstolen i augusti 2006 beslutade att utdöma ett vite (Ordnungsgeld) om 200 000 euro. Vitet skulle betalas till den tyska staten. Eftersom bolaget inte heller hade följt föreläggandet att inkomma med uppgifter om sina affärstransaktioner, förelades Realchemie i oktober 2006 även ett löpande vite om 15 000 euro. I samtliga tre förfaranden förpliktades Realchemie att stå rättegångskostnaderna genom särskilda beslut. År 2007 ansökte Bayer om verkställighet av besluten i Nederländerna vid Rechtsbank ’s-Herogenbosch med stöd av Bryssel-I förordningen. Rechtsbank ’s-Herogenbosch biföll Bayers ansökan.
    Realchemie ansökte i samma instans utan framgång om ändring av detta beslut. Rechtsbank ’s-Herogenbosch avslog Realchemies ansökan och förelade bolaget att ersätta rättegångskostnaderna i målet. Beslutet överklagades i sin helhet till Hoge Raad der Nederlanden som ställde frågor till EU-domstolen dels om begreppet ”privaträttens område” i artikel 1 i Bryssel I-förordningen ska tolkas så att förordningen är tilllämplig på erkännande och verkställighet av vitesbeslut, dels om regeln i artikel 14 i direktiv 2004/48 om rättegångskostnadsansvar för den som gjort sig skyldig till ett immaterialrättsintrång kan tillämpas på verkställighetsförfarandet.
    Såvitt avsåg frågan om Bryssel I-förordningens tillämplighet fann EU-domstolen att det avgörande i sammanhanget var att förhållandet mellan Bayer och Realchemie var av privaträttslig art. Omständigheterna att vitena i fråga skulle betalas till den tyska staten och enligt tysk rätt inte kunde utkrävas av Bayer eller i Bayers namn var inte sådana att Bayers rätt till verkställighet påverkades. Domstolen fann således att begreppet ”privaträttens område” ska tolkas så att Bryssel I-

förordningen är tillämplig på erkännande och verkställighet av ett domstolsbeslut om utdömande av ett offentligrättsligt vite, som syftar till att säkerställa efterlevnaden av ett domstolsavgörande som avser ett förhållande av privaträttslig natur.
    Domstolen konstaterade även att rättegångskostnadsregeln i artikel 14 i direktiv 2004/18/EG är tillämplig på verkställighetsförfaranden rörande immaterialrätter. Detta innebär att den skadelidande partens rättegångskostnader som huvudregel ska bäras av den som befinns skyldig till intrång.
    Målet gäller förvisso immaterialrätter, men domen torde ha ett vidare tillämpningsområde. Avgörandet om Bryssel-I förordningens tilllämplighet kan förefalla radikalt och oväntat, men ligger i linje med EU-domstolens allmänna tendens att erkänna privata parters legitima intresse att genom s.k. private enforcement säkerställa att andra enskilda följer det offentligrättsliga regelverket och som i detta fall vitesförelägganden. Domen illustrerar för övrigt vikten av att inte såvitt avser EU-rättsliga begrepp förlita sig på nationellt etablerade definitioner och distinktioner.

9. Dom av den 13 oktober 2011 i mål C-439/09, Fabre DermoCosmétique.
Denna dom är ytterligare en bit i pusslet om hur internet som handelsplats ska betraktas i ljuset av konkurrensrätten. EU-domstolen konstaterar att en avtalsbestämmelse som, inom ramen för ett selektivt distributionssystem, innebär ett förbud mot nätförsäljning, ska anses ha till syfte att begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, såtillvida avtalsbestämmelsen inte är objektivt motiverad. Nytt i detta fall är, för det första, att syftet att skydda produkters prestige eller att ge kunden personligt anpassad rådgivning inte i sig kan rättfärdiga en konkurrensbegränsning. För det andra utgör ett absolut förbud mot nätförsäljning en sådan konkurrensbegränsning som inte kan skyddas av gruppundantaget för selektiva distributionssystem.
    Det franska företaget Pierre Fabre Dermo-Cosmétique (härefter PFDC) tillverkade och saluförde kosmetika och hudvårdsprodukter på såväl den franska som på den europeiska marknaden. PFDCs distributionsavtal för produkterna var selektivt i förhållande till auktoriserade återförsäljare och innehöll ett krav på att all försäljning måste ske på en fysisk plats i närvaro av en utbildad apotekare. Cour d’appel de Paris frågade EU-domstolen om förbudet mot internetförsäljning var förenligt med artikel 101.1 FEUF, och, om så inte var fallet, huruvida förbudet kunde tillåtas i ljuset av gruppundantaget i förordning nr 2790/1999 eller artikel 101.3 FEUF.

Med hänvisning till sin tidigare rättspraxis19 erinrade EU-domstolen om att bedömningen av om en avtalsbestämmelse ska anses konkurrensbegränsande till sitt syfte beror på bestämmelsens innehåll, de mål som eftersträvas med den och det ekonomiska och juridiska sammanhang i vilket den ingår. Domstolen fann att avtalsbestämmelsen i fråga avsevärt minskade en auktoriserad återförsäljares möjlighet att sälja produkterna till kunder utanför dennes avtalade verksamhetsområde. Bestämmelsen ansågs således kunna begränsa konkurrensen inom branschen i fråga, vare sig förbudet mot internetförsäljning framgick explicit eller implicit av avtalet.
    Enligt Metro-målet20 från år 1977 är selektiva distributionssystem inte förbjudna enligt artikel 101.1 FEUF, förutsatt att valet av återförsäljare sker enligt objektiva kriterier, att produktens egenskaper fordrar ett sådant system samt att uppställda villkor inte går utöver vad som är nödvändigt i förhållande till eftersträvade mål. Domstolen konstaterade att vad som återstod att undersöka var huruvida det tredje kriteriet var uppfyllt.
    Av handlingarna i målet vid den nationella domstolen framgick att produkterna i fråga inte var läkemedel. Domstolen hänvisade till att ett sådant behov som det PFDC anförde, dvs. att ge kunden personligt anpassad rådgivning och att säkerställa att denne skyddas från felaktig användning, inte hade ansetts kunna motivera förbud mot nätförsäljning av receptfria läkemedel och kontaktlinser.21 PFDC:s argument att syftet att skydda produkternas prestige skulle ses som ett legitimt mål, avvisades även det av domstolen.
    Frågan om gruppundantagets tillämplighet besvarade domstolen genom att klargöra att ett förbud mot internetförsäljning i praktiken innebär ett förbud mot att bemöta slutanvändares efterfrågan utanför återförsäljarens tilldelade område. Därmed ansågs avtalsbestämmelsen falla in under artikel 4 c i förordningens ”svarta lista” över förbjudna avtalsvillkor. Domstolen konstaterade vidare att begreppet etableringspunkt i den nämnda artikeln inte bör ges en vid tolkning och inte omfattar en sådan plats varifrån nätförsäljningstjänster sker. En internetbaserad försäljningsplats ska således inte likställas med en icke-auktoriserad etableringspunkt. Därmed kan en medlem av ett selektivt distributionssystem inte förbjudas idka verksamhet via internet.
    Domstolen utredde inte frågan huruvida PFDC:s selektiva distributionsavtal uppfyllde villkoren i artikel 101.3 FEUF, eftersom en sådan individuell prövning ankommer på den hänskjutande domstolen.

19 Dom av den 6 oktober 2009 i de förenade målen C-501/06 P, C-513/06 P, C515/06 P och C-519/06 P, GlaxoSmithKline Services m.fl. mot kommissionen m.fl., REG 2009, s. I–9291. 20 Dom av den 25 oktober 1977 i mål 26/76, Metro SB Groβmärkte mot kommissionen, REG 1977, s. 1875; svensk specialutgåva, volym 3 s. 431, och av den 11 december 1980 i mål 31/80, L’Oréal, REG 1980, s. 3775. 21 För liknande resonemang hänvisade domstolen till dom av den 11 december 2003 i mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband, REG 2003, s. I–14887.

Med tanke på internets ökade betydelse vid försäljning av varor är EU-domstolens dom högst relevant. Det är tydligt att domstolen värderar nätförsäljning högt. Uppgiften ligger förvisso på Cour d’appel de
Paris att avgöra huruvida ett individuellt undantag av avtalsbestämmelsen kan ges under artikel 101.3 FEUF. EU-domstolen är dock tydlig med att ett behov att förse kunder med personligt anpassad rådgivning samt att skydda produkternas prestige, inte utgör legitima skäl för konkurrensbegränsning. Kan den franska domstolen då göra annat än att följa EU-domstolens linje?

10. Dom av den 4 oktober 2011 i de förenade målen C‑403/08 och C‑429/08, Football Association Premier League.
Denna uppmärksammade dom tar upp förhållandet mellan exklusiva licensavtal, upphovsrätt och konkurrensbegränsningar på den gemensamma marknaden. EU-domstolen klargör att nationell lag som innebär ett förbud att importera, sälja och använda utländsk avkodningsutrustning, står i strid med den fria rörligheten för tjänster. Domstolen slår även fast att licensavtal som innefattar en territoriell begränsning vid tillhandahållande av avkodningsutrustning, utgör en konkurrensbegränsning i strid med unionsrätten. Visning av en sportsändning på en pub ska vidare inte anses utgöra ett otillåtet mångfaldigande, men däremot en överföring till allmänheten.
    Football Association Premier League (härefter FA) organiserar bland annat filmningen av matcherna i Premier League och innehar sändningsrättigheterna till dessa, dvs. rätten att göra matchernas audiovisuella innehåll tillgängligt för allmänheten genom tvsändningar. FA beviljar ensamrätt till programföretag att sända matcherna från Premier League inom ett angivet geografiskt område, vanligtvis en medlemsstats territorium. För att säkerställa att ensamrätten upprätthålls åtar sig programföretagen att koda alla sändningar. Vidare åtar sig programföretagen att inte godkänna utrustning som gör det möjligt att se sändningarna utanför det tilldelade området.
    Målen vid EU-domstolen föranleddes av ett antal processer i Storbritannien (härefter UK), som samtliga gällde försök att kringgå ensamrätten. Flera pubar22 hade börjat använda utländsk avkodningsutrustning, distribuerad av ett grekiskt programföretag, för att få tillgång till Premier League-matcherna till lägre priser än de som erbjöds av det programföretag som hade ensamrätten i UK. Den hänskjutande domstolen ställde bl.a. frågan om, för det fall sådan importerad avkodningsutrustning inte anses olaglig enligt EU-rätten, huruvida EU-rätten hindrar ett förbud i nationell rätt mot att använda sådan utrustning.

22 Däribland Karen Murphys pub, varför EU-domstolens dom refererats till som Murphy-målet.

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att ett lagstadgat förbud att importera, sälja och använda utländsk avkodningsutrustning strider mot den fria rörligheten för tjänster i artikel 56 FEUF. Domstolens slutsats påverkades inte av att avkodningsutrustningen erhållits eller aktiverats genom falsk identitet och adress, eller i strid med en avtalsbestämmelse. Domstolen erinrade om att undantag från principen om fri rörlighet kan motiveras av immaterialrättsliga hänsyn, men att Premier League-matcherna i sig inte utgjorde ”verk” som kunde skyddas enligt unionens upphovsrätt. Däremot ansågs bland annat en inledande videosekvens, Premier Leagues hymn samt förinspelad film kunna omfattas av skyddet.
    Enligt unionslagstiftningen23 ska immaterialrättsinnehavare tillförsäkras en ”skälig ersättning” för utnyttjandet av skyddade alster. Domstolen slog dock fast att ett förbud mot att använda utländsk avkodningsutrustning går utöver vad som är nödvändigt för att skydda immaterialrättshavarnas rätt till ersättning. Inskränkningen av den fria rörligheten för tjänster kunde således inte motiveras i det aktuella fallet.
    Vad gäller målets konkurrensrättsliga aspekter, konstaterade domstolen att exklusiva licensavtal strider mot artikel 101 FEUF, om dessa innebär ett förbud för licenstagaren att tillhandahålla avkodningsutrustning utanför det tilldelade geografiska området. Sådana förbud eliminerar varje möjlighet till konkurrens. Domstolen slog vidare fast att mottagningen av en matchsändning innebär ett mångfaldigande i den mening som avses i upphovsrättsdirektivet,24 dels i satellitdekoderns minne, dels på den tv-skärm som matchen visas på. Därmed kan rättigheten inte anses konsumerad utan visningen innebär en ”exemplarframställning”. Sådana exemplar omfattas av undantaget för flyktiga kopior, vilket gör att de får framställas utan godkännande av berörda upphovsrättsinnehavare. Visning av matcherna på en pub med hjälp av en tv-skärm och högtalare utgör dock en överföring till allmänheten i enlighet med samma direktiv. En sådan visning kräver godkännande från berörda rättighetsinnehavare.
    Domen är intressant ur flera perspektiv. Den tydliggör vikten av den fria rörligheten för tillhandahållande av tjänster och ger samtidigt en signal till parter i licensavtal att granska eventuella territoriella begränsningar i dessa. Klart är även att tv-sändningar från andra medlemsstater får visas för privat bruk. Vad domstolen däremot inte klargör är om upphovsrättsliga hänsyn medför undantag från den fria rörligheten för varor och tjänster enbart då rättighetshavaren inte er-

23 Skäl 10 i direktiv 2001/29/EG (upphovsrättsdirektivet) av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, samt skäl 5 i direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter. 24 Se föregående not.

håller skälig ersättning. Fråga uppkommer även om till vilken licenstagare en pubägare ska betala? Erhåller rättighetshavaren skälig ersättning även då pubägaren betalar till en licenstagare i annan medlemsstat? Domen lägger grunden för fler tolkningsfrågor till EUdomstolen framöver.

11. Dom av den 22 september 2011 i de förenade målen C-244/10 och C-245/10, Mesopotamia Broadcast.
I denna dom klargör EU-domstolen att en medlemsstat har rätt att vidta vissa åtgärder rörande tv-sändningar från ett tv-programföretag etablerat i en annan medlemsstat, för det fall företagets verksamhet och syfte kan anses uppamma till hat och därigenom kränka principen om förståelse mellan människor. Sådana åtgärder får emellertid inte hindra den ”egentliga återutsändningen” på mottagarstatens territorium av tv-sändningar som producerats av ett sådant företag.
    Det danska tv-programföretaget Mesopotamia Broadcast är innehavare av flera danska sändningstillstånd. Företaget driver även tvkanalen Roj TV, vilken också är etablerad i Danmark. Roj TV sänder program, företrädesvis på kurdiska, via satellit i hela Europa och i Mellanöstern. Roj TV producerar programmen delvis genom ett bolag som är etablerat i Tyskland. Den danska radio- och tv-nämnden mottog år 2006 och 2007 klagomål från turkiska myndigheter att Roj TV främjade Kurdistans arbetarparti (PKK) som av EU klassats som en terroristorganisation. Den danska radio- och tv-nämnden fann emellertid att programmen i fråga inte åsidosatte de danska bestämmelser som införlivat det s.k. tv-direktivet.25 I juni 2008 förbjöd det tyska inrikesministeriet Mesopotamia och Roj TV att utöva verksamhet i Tyskland, eftersom kanalernas tvprogram i fråga ansågs åsidosätta principen om förståelse mellan människor som föreskrivs i den tyska konstitutionen. Mesopotamia och Roj TV hävdade emellertid att verksamheten omfattades av tvdirektivet, vilket bygger på den s.k. sändarlandsprincipen. De båda företagen väckte talan vid den tyska förvaltningsdomstolen som beslöt att hänskjuta frågorna om huruvida ett förbud som det tyska faller inom de områden som harmoniseras genom direktivet samt om vad som omfattas av begreppet ”uppammar till hat” i artikel 22a i direktivet.
    EU-domstolen konstaterade inledningsvis att syftet med direktivet är att säkerställa den fria rörligheten för tv-sändningsverksamhet inom unionen och att avskaffa de hinder som följer av olikheter i medlemsstaternas bestämmelser avseende distribution och sändning. Medlemsstaterna får inte begränsa vidaresändning av tv-sändningar som faller inom direktivets tillämpningsområde och mottagarstaten

25 Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, EGT L 298, s. 23.

kan inte utöva egen kontroll på bevekelsegrunder som omfattas av direktivet.26 Domstolen framhöll dock att direktivet inte innebär en uttömmande reglering av områdena för allmän ordning, sedlighet eller säkerhet och att medlemsstaterna således kan tillämpa allmänna bestämmelser på verksamhet som faller inom dessa områden. Det sagda får emellertid endast ske under förutsättning att sådana nationella bestämmelser inte hindrar vidaresändning på en medlemsstats territorium av tv-sändningar från annan medlemsstat och att någon förhandskontroll inte sker.
    Vad avser frågan om vad som kan omfattas av formuleringen ”uppammar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet” slog domstolen fast att direktivet inte innehåller någon definition. Domstolen betonade dock att formuleringen syftar till att bekämpa alla ideologier som uttrycker förakt för mänskliga värden. Enligt den nationella domstolen bidrog Mesopotamia och Roj TV till att uppmuntra till våld mellan personer av turkisk och kurdisk härkomst och därigenom ökade motsättningarna mellan dessa grupper i Tyskland. EU-domstolen fann att ett sådant agerande ska anses omfattas av formuleringen ”uppamma till hat”, men att det åligger myndigheterna i sändningsstaten att avgöra om artikel 22a i tv-direktivet efterlevs. Domstolen hänvisade härvidlag till sitt tidigare avgörande i De
Agostini.27 I nämnda dom fann domstolen att tv-direktivet i princip inte utgör hinder för en tillämpning av nationella generella föreskrifter till skydd för konsumenter under förutsättning att dessa ingrepp inte hindrar återutsändning inom mottagarstatens territorium av tvsändningar som härrör från andra medlemsstater. Domstolen anförde att detta även var tillämpligt på den aktuella tyska lagstiftningen som tog sikte på föreningars verksamhet i allmänhet. Det tyska inrikesministeriets avgörande innebar bl.a. att Mesopotamia Broadcast via Roj TV inte fick bedriva verksamhet i Tyskland i enlighet med den tyska lagen om föreningars verksamhet. Den tyska regeringen framhöll emellertid att, även om verksamheten är förbjuden i Tyskland, kan Tyskland inte hindra eventuella skadeverkningar av tv-sändningar som producerats utomlands. Det är fortfarande praktiskt möjligt och tillåtet att motta Roj TV:s sändningar för privat bruk. Det tyska inrikesministeriets beslut om verksamhetsförbud innebär således att det är otillåtet att producera eller sända Roj TV:s program i offentliga sammanhang. EU-domstolen fann att lagstiftningen inte i sig utgjorde något hinder för själva återutsändningen. Dock underströk domstolen att det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma de

26 Se för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 1996 i mål C-11/95, kommissionen mot Belgien, REG 1996, s. I–4115, punkterna 34 och 36 samt domstolens dom av den 9 juli 1997 i förenade målen C-34/95, C-35/95 och C-36/95, Konsumentombudsmannen mot De Agostini och TV-shop, REG 1997 s. I–3843, punkt 27. 27 Se ovan nämnda dom i mål Konsumentombudsmannen mot De Agostini och TV-shop, REG 1997, s. I–3843.

konkreta effekterna av det nationella förbudet. Med andra ord åligger det den nationella domstolen att pröva om det aktuella förbudet hindrar den egentliga återutsändningen av de aktuella programmen i Tyskland.
    Domen belyser tydligt hur sändarlandsprincipen påverkar medlemsstaternas handlingsutrymme vid tillämpning av lagstiftning som ger uttryck för grundläggande värderingar. Domstolens avgörande åskådliggör att sändarlandsprincipen i princip är absolut, men att medlemsstaterna likväl har rätt att tillämpa allmänna bestämmelser och därigenom kan förbjuda viss verksamhet på dess territorium trots att detta kan påverka t.ex. produktionen av tv-sändningar. Avgörandet är även relevant för debatten om etableringar som syftar till att kringgå nationell lagstiftning, s.k. missbruk av rättigheter (”abuse of rights”). Även om EU-domstolen inte explicit uttalar sig i denna fråga, tycks domen signalera att tv-företag vars verksamhet förbjuds i en medlemsstat kan fortsätta att bedriva sin verksamhet från en annan medlemsstat, då mottagningsstaten inte får begränsa själva återutsändningen av tv-sändningarna i fråga.

12. Dom av den 18 oktober 2011 i de förenade målen C‑128/09C‑131/09, C‑134/09 och C‑135/09, Boxus.
I denna dom visar EU-domstolen prov på sin karakteristiska teleologiska tolkningsstil. Oavsett ett uttryckligt undantag för ”särskild lagstiftning” i direktiv 85/337/EEG, det så kallade Miljökonsekvensbedömningsdirektivet (MKB-direktivet),28 slår domstolen fast att åtgärder som i nationell rätt klassas som sådan lagstiftning omfattas av tillämpningsområdet för direktivet och den s.k. Århuskonventionen.29 I belgiska Conseil d’État hade ett antal personer, som hade det gemensamt att de antingen bodde nära vissa belgiska flygplatser eller en viss järnvägslinje, väckt talan mot ett antal tillstånd som meddelats för byggnads- och anläggningsarbeten av behöriga myndigheter. Medan målen handlades vid Conseil d’État, ratificerades emellertid tillstånden av det vallonska parlamentet med hänvisning till ”tvingande skäl av allmänintresse”. Enligt belgisk rätt gavs tillstånden därmed status som lagstiftning och kunde endast angripas vid författningsdomstolen Cour Constitutionelle. De sökande vid Conseil d’État gjorde dock gällande att en eventuell ogiltighetsprövning vid Cour Constitutionelle inte skulle vara tillräcklig i ljuset av artikel 9.2 i Århuskonventionen samt artikel 10a i MKB-direktivet, eftersom prövningen endast skulle avse tillståndens förenlighet med konstitutionen och därför inte skulle utgöra en fullständig prövning i sak.

28 Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 175, s. 40. 29 Konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, antagen i Århus 25.6.1998.

Conseil d’État beslutade att vilandeförklara målet och ställa frågor till EU-domstolen om dekretets förenlighet med rätten till rättslig prövning enligt Århuskonventionen och MKB-direktivet.
    Den första frågan gällde om de i målen aktuella lagstiftningsprodukterna kunde anses utgöra sådan särskild lagstiftning som undantas från MKB-direktivets tillämpningsområde. Artikel 1.5 MKB-direktivet föreskriver att två villkor ska vara uppfyllda för att ett projekt inte ska omfattas av direktivets tillämpningsområde. För det första ska projektet antas genom särskild lagstiftning och för det andra ska syftena med direktivet, däribland att tillhandahålla uppgifter till allmänheten, uppnås genom lagstiftningen.30 EU-domstolen framhöll att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om dessa villkor är uppfyllda. Ett dekret som endast ratificerar en tidigare administrativ rättsakt med hänvisning till tvingande skäl för allmänintresset utan att ett lagstiftningsförfarande i materiellt hänseende inletts, utgör dock inte i sig en omständighet som undantar en sådan lagstiftningsakt från direktivets tillämpningsområde.
    EU-domstolen prövade därefter om direktivet och Århuskonventionen utgör hinder för ett sådant dekret som inte kan angripas i nationell domstol eller prövas av ett annat oberoende eller opartiskt organ. Domstolen konstaterade att medlemsstaterna visserligen har ett skönsmässigt utrymme vid genomförandet av direktivets bestämmelser, men att principerna om likvärdighet och effektivitet måste respekteras. Det är av central betydelse att direktivets ändamålsenliga verkan inte går förlorad. Ett dekret, vars materiella eller formella giltighet inte kan prövas av domstol eller opartiskt organ, ska anses oförenligt med de krav som följer av Århuskonventionen och MKBdirektivet och som syftar till att säkerställa ett effektivt miljöskydd. Detta innebär att den hänskjutande domstolen är skyldig att underlåta att tillämpa den aktuella lagstiftningen.
    Domen illustrerar tydligt EU-domstolens ändamålsenliga tolkning av Århuskonventionens och MKB-direktivets bestämmelser. Domstolen betonar förvisso de EU-rättsliga principerna om nationell processuell autonomi, men finner likväl att konventions- och direktivbestämmelsernas ändamålsenliga verkan, bl.a. att säkerställa ett effektivt skydd för miljön, inte får gå förlorad. För medlemsstaternas vidkommande innebär domen att nationell domstol har att åsidosätta nationell rätt som inte uppfyller de standarder som följer av Århuskonventionen och MKB-direktivet.

30 Se domstolens dom av den 16 september 1999 i mål C-435/97, WWF m.fl., REG 1999, s. I–5613, punkt 57.