Litteratur

LARS HOLMGÅRD, Notariebrottmål. Norstedts Juridik, 2011. 227 s.

Vilka vet mest om hur det svenska rättsväsendet faktiskt fungerar? Domare i underrätt konfronteras dagligen med en mängd olika problem. Dessa problem måste lösas på ett juridiskt korrekt — och praktiskt — sätt. Efter hand skaffar sig domare en väl utvecklad känsla för detta. Domarens sätt att angripa ett juridiskt problem tar också regelmässigt sitt främsta hänsyn till verkligheten. Omständigheterna och parterna — inte en abstrakt idévärld — bildar utgångspunkt för resonemangen.
    Varför skriver domare så sällan allmänna framställningar om juridiska problem? Kanske beror det på hög arbetsbelastning. Kanske beror det på att många upplever distans till en värld som uppfattas som akademisk och verklighetsfrånvänd. Tyvärr kanske det ibland beror på bristande intresse.
    Hur det än förhåller sig med denna sak är det synd att domare i så liten utsträckning delar med sig av sina erfarenheter. Unga domare under utbildning vet vilken enorm kunskapsskatt som mer erfarna domare besitter. Det gäller att suga i sig allt man kan! Som notarie och fiskal på fem olika tingsrätter har jag haft förmånen att ta del av denna skatt — i olika tappning. Om uppfattningarna kan gå i sär från domare till domare så gäller detta än mer från tingsrätt till tingsrätt. Vid tingsrätterna utvecklas nämligen ofta en särskild domstolskultur och en viss syn på

såväl juridiska som praktiska frågor. Även av detta skäl vore det välkommet om fler domare bidrog till debatten. Skillnaderna skulle må bra av att accentueras, vädras och ställas mot varandra. Lars Holmgård är rådman i Värmlands tingsrätt. Han skriver i förordet till Notariebrottmål att hans föresats varit att skapa en handbok för dem som handlägger och även i övrigt kommer i kontakt med de s.k. notariebrottmålen, dvs. sådana mål om ansvar för mindre allvarliga brott som tingsnotarier kan få handlägga. Boken uppfyller detta krav men är av intresse långt därutöver. Notariebrottmål är i första hand en processrättslig framställning men innehåller också ett avsnitt om påföljdsbestämning i bötesmål. Ämnena behandlar de problem som uppstår dagligdags i den dömande verksamheten. Boken har ett tydligt domarperspektiv och är uppbyggd kring huvudförhandlingen. Framställningen disponeras så att i olika avsnitt behandlas åtgärder och problem före, under och efter huvudförhandlingen. Handläggningsfrågor av olika slag har alltså hamnat i förgrunden. I boken besvaras framför allt frågan, Hur bör jag göra? Utgångspunkten är praktisk i ordets bästa bemärkelse, nämligen i det att de problem som behandlas är verkliga. För den som nyligen handlagt — eller handlett — notariebrottmål känns situationerna och problemen igen. Det är till-

talade och förhörspersoner som inte dyker upp till förhandlingen, framställer nya invändningar eller yrkanden och som begär ersättning av olika slag. Det är polisvittnen, primärrapporter och telefonförhör. Det är delgivningsfrågor, kallelser och expediering. Det är välskrivet, klart och tydligt. Det är massor av matnyttigt — inte bara för notarier, utan för alla som handlägger eller kommer i kontakt med brottmål över huvud taget.
    Boken är pedagogiskt uppbyggd och innehåller talrika korshänvisningar. Här visar det sig att författaren har praktisk erfarenhet: vid en viss typ av problem måste erfarenhetsmässigt även beaktas angränsande regler, något som många gånger inte är uppenbart. Sådant är svårt att läsa sig till och ovärderligt för den som saknar egen erfarenhet.
    I något avsnitt hade ytterligare hänvisningar kunnat bidra till att åskådliggöra samband mellan olika frågor. Ett exempel är frågan om ett mål kan avgöras i den tilltalades utevaro trots att det i kallelsen till den tilltalade inte finns intagen en särskild erinran om att detta kan ske. Enligt 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken skall en sådan erinran finnas i kallelsen, om målet kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro. I Notariebrottmål berörs frågan i det avsnitt som behandlar kallelsen och slutsatsen är att en sådan erinran är en förutsättning för utevarohandläggning. I ett annat avsnitt behandlas de allmänna förutsättningarna för att företa mål till huvudförhandling i den tilltalades utevaro, dvs. de krav som uppställs i 46 kap. 15 § rättegångsbalken. I detta avsnitt i boken nämns emellertid inte kallelsen som en förutsättning. Detta är i

och för sig i linje med vad som framgår av den sistnämnda bestämmelsen. Det är dock tydligen inte författarens uppfattning att förutsättningarna i 46 kap. 15 § rättegångsbalken är uttömmande, vilket en hänvisning till avsnittet om kallelser hade klarlagt. I detta sammanhang kan jag nämna att jag vet att det finns olika inställningar till denna sak vid olika tingsrätter. På vissa håll ser man inget hinder mot att döma i den tilltalades utevaro trots att upplysning saknas i kallelsen, förutsatt naturligtvis att kraven i 46 kap. 15 § rättegångsbalken är uppfyllda. På andra håll anser man det vara uteslutet. Frågan hade kanske förtjänat en utförligare behandling, särskilt som det kan antas att Notariebrottmål kommer att bli normbildande. Kanske i en andra upplaga? Framställningen är särskilt anpassad till sin målgrupp — yngre jurister i eller kring domstol. För notarier lämpar den sig kanske särskilt väl att läsa just vid den tidpunkt i tjänstgöringen då det s.k. ettårsförordnandet kan komma i fråga. Detta förordnande, som meddelas med stöd av 18 § förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion, brukar väl — bör i alla fall — ges notarier först efter en tids tjänstgöring och visad mognad, ofta ett år. Vid denna tidpunkt har notarien börjat kunna tillgodogöra sig mycket i form av rutiner och arbetssätt vid tingsrätten. Men kanske har också studietidens teori börjat blekna. Det finns en risk att det praktiska tar över och att juridiken glöms bort i en administrativ återvinningscentral av gamla förlagor och mallar. Då kommer Notariebrottmål som en mycket nyttig återkoppling där de teoretiska kunskaperna får sin

förankring i det praktiska. Inför detta förordnande förtjänar boken att läsas i sin helhet. Den nyförordnade domaren kan ur boken tillgodogöra sig mycket nyttigt som hon inte hade fått sig till livs om hon använt boken enbart som uppslags- eller handbok. Jag föreställer mig att även nyutnämnda ordinarie domare — kanske i synnerhet de som inte gått den traditionella domarbanan — kan ha god nytta av en genomläsning.
    Boken förmedlar förutom juridisk sakkunskap och praktisk vägledning även ett förhållningssätt till domarrollen. Att utveckla ett sådant förhållningssätt — att mogna — är för den unge domaren kanske det viktigaste. I boken tas sådana frågor upp i ett eget inledande avsnitt samt i anslutning till att mer juridisktekniska spörsmål behandlas. På detta sätt förmedlas också insikten att även lösning av till synes torra och tekniska problem inte sällan innebär ställningstagande till principiella frågor. Förutom att detta förhållningssätt är nödvändigt för professionell mognad gör det också juridiken rolig. Det är lärarens största bedrift att lyckas förmedla intresse för sitt ämne.
    På några punkter är emellertid slutsatser och anvisningar i principiella frågor enligt min mening alltför ensidigt redovisade. Ett exempel är följande uttalande som görs i anslutning till hur ordningsboten bör bestämmas:

”Ett argument som definitivt inte är hållbart är att det skulle strida mot domstolarnas självständiga ställning att låta Riksåklagarens föreskrifter avgöra bötesbeloppets storlek.”

Många skulle nog spontant reagera mot uttalandet. Varför är det så? Hur förhåller sig denna

ståndpunkt till den strax därefter redovisade att domstolen inte bör se sig förhindrad att ändra ett av åklagare felaktigt påfört bötesbelopp i ett icke godkänt strafföreläggande? För att förstå den principiella skillnaden och för att hjälpa läsaren att själv ta ställning i dessa frågor hade det underlättat om resonemanget utvecklats. I förordet till boken poängteras att de uppfattningar som redovisas är författarens egna och inte nödvändigtvis den enda sanningen. Detta förbehåll glömmer säkert den kunskapstörstande notarien snart bort vid läsningen. Föresatsen att vara tydlig och konkret — att våga sticka ut hakan — är lovvärd. Utan den hade boken tappat mycket av sitt stora värde. Tydligheten hade emellertid på vissa håll vunnit på att förses med en förklaring. Ibland saknas däremot konkret anvisning, som t.ex. om kravet på en korrekt klädsel innebär att manliga domare alltid måste bära slips. Frågan lämnas av författaren obesvarad. Även här hade ett förtydligande kanske varit på sin plats. Jag kan nämligen själv inte tolka detta på annat sätt än att Lars Holmgård öppnar för fluga i rätten. Fredrik Sjövall