Vad händer med rättsväsendet i EU-landet Frankrike?

 

 

Av f.d. hovrättslagmannen THORSTEN CARS

Korruption på toppnivå, svårt att få resning och villkorlig frigivning även sedan åklagarens bevisning kollapsat, långa handläggningstider, fullbelagt i fängelserna, kommunal kriminalisering av prostitutionen, aktuella lagförslag och vådan för en äkta man av att tappa lustan till sin hustru.

 


År 2011 var ett händelserikt år för det franska rättsväsendet. Några tilldragelser belyser skillnader mellan de franska och de svenska rättssystemen.
    Den mest spektakulära var kanske domen mot förre presidenten Jacques Chirac. Det är första gången en fransk statschef har dömts för brott sedan Philippe Pétain fälldes för landsförräderi efter andra världskriget. Domen mot Chirac var förvisso inte lika allvarlig men det är dock anmärkningsvärt att en person i den ställningen förklaras skyldig till omfattande ekonomisk brottslighet, även om den begicks under hans tid som Paris borgmästare. När brotten uppdagades åtnjöt Chirac immunitet som president och någon lagföring kunde inte ske förrän efter utgången av hans tolvåriga ämbetsperiod (någon preskriptionstid löpte inte under den tiden). Brotten bestod i att Chirac låtit ett tjugotal partikamrater tjäna sammanlagt cirka tio miljoner kronor på fiktiva kommunala tjänster medan de arbetade heltid i hans presidentvalskampanj. I likhet med åtskilliga borgmästarkolleger tog Chirac också emot pengar från byggmästare i utbyte mot kommunala byggnadsuppdrag, pengar som användes i partiarbetet. Straffet blev två års villkorligt fängelse och dryga böter (Chirac och hans parti gjorde upp med staden Paris om återbetalning av de pengar som staden lurats på).
    Chiracs efterträdare som president Nicolas Sarkozy uppges vara misstänkt för att under sin tid som inrikesminister ha sanktionerat att mutor från vapenaffärer med Pakistan fick användas för att stödja den dåvarande premiärministern Balladurs presidentvalskampanj 1992 (då dennes partikamrat Chirac vann).
    En tingsrättsdomare i landsorten häktades under året för mutbrott och bedrägeri men målet är ännu inte avgjort.
    Korruption är förvisso inte en okänd företeelse i Sverige men den förekommer dock (såvitt är känt) inte på sådana nivåer som framgår av de föregående fallen liksom av det följande.
    En av Frankrikes mest kända åklagare, som handlagt ett antal politiskt känsliga brottmål och anses stå president Sarkozy nära, utredde

470 Thorsten Cars SvJT 2012 ett fall där arvtagerskan till kosmetikfirman l'Oréal och Frankrikes förmögnaste kvinna, Liliane Bettencourt, misstänktes för att ha dels lämnat stora belopp till en blivande minister för vidare befordran till Sarkozys presidentvalskampanj dels anställt ministerns hustru på en ledande post i sitt företag, vilket allt resulterat i att ministern efter lyckligen överståndet val förmått presidenten att till förvaltaren av Liliane Bettencourts förmögenhet överlämna Frankrikes högsta orden, Hederslegionen. Ministern tvingades senare lämna regeringen och är för närvarande föremål för utredning om eventuellt korruptionsbrott. Uppgifter om en förestående husrannsakan hos Lilian Bettencourt hade publicerats i tidningen Le Monde och åklagaren försökte ta reda på vem som informerat tidningen genom att begära in journalisternas telefonräkningar. När tidningen anmälde saken, blev åklagaren i sin tur föremål för förundersökning rörande bl.a. brott mot källskyddet (jfr 3 kap 4 § TF) och entledigad från uppdraget att utreda fallet med Lilian Bettencourts eventuella bidrag till Sarkozys valkampanj.
    Ett fall av helt annan karaktär som också väckt stor uppmärksamhet gäller borgmästaren i en kommun på Rivieran som åtalats och dömts i såväl första som andra instans för sexuella övergrepp mot sin sonson när denne var barn. Den huvudsakliga bevisningen i målet utgjordes av den numera vuxne sonsonens uppgifter. Borgmästaren bestred åtalet och gjorde gällande att hans son och sonhustru, som sedan länge brutit all kontakt med honom, hade påverkat sonsonen att lämna osanna uppgifter om sin farfar. Borgmästaren, som tidvis var frihetsberövad under förundersökningen och rättegångarna, såg sig tvingad att avgå från sin befattning trots att han nyligen blivit återvald och åtnjöt starkt stöd i sin kommun.
    I februari 2011 dömde appelldomstolen borgmästaren till nio års fängelse och förordnade att han skulle bli kvar i häkte. Borgmästaren överklagade till Högsta domstolen, la Cour de cassation, på grund av procedurfel (skuldfrågan kan inte prövas i högsta instans).
    I maj 2011 återtog sonsonen sina beskyllningar mot farfadern och en dryg månad senare frigavs denne villkorligt av appelldomstolen i avvaktan på avgörandet i la Cour de cassation. I slutet av november samma år avslog denna överklagandet och appelldomstolens dom vann därmed laga kraft. Kriminalvårdsmyndigheten visade visserligen hänsyn till borgmästarens ålder (77 år) genom att låta honom stanna kvar i hemmet över jul, nyår och trettondagen men den 9 januari 2012 var han tvungen att återvända till fängelset.
    Omedelbart efter avslaget från la Cour de cassation hade borgmästaren sökt resning genom att vända sig till den myndighet (la Commission de révision des décisions pénales) som utreder resningsansökningar — men inte tar egna initiativ; någon riksåklagare som kan söka resning till förmån för en dömd finns inte heller — och sedan överlämnar dem till la Cour de cassation i särskild sammansättning

SvJT 2012 Vad händer med rättsväsendet i EU-landet Frankrike? 471 för beslut (det kan inom parentes nämnas att bifall ges mycket sällan, några få fall per decennium i ett land med sex gånger så stor befolkning som Sverige). Samtidigt hade borgmästaren sökt anstånd med att avtjäna straffet i avvaktan på beslut i resningsärendet och kommissionen beslöt att frågan skulle behandlas vid ett sammanträde den 16 januari 2012.
    Någon samordning med kriminalvårdsmyndigheten så att borgmästaren kunde slippa nytt frihetsberövande tills anståndsansökan hunnit prövas var det inte tal om. Borgmästarens sonson hotade med att inleda en hungerstrejk utanför Nationalförsamlingen om hans farfar inte frigavs. En av de psykiatrer, som under rättegångarna mot borgmästaren intygat att sonsonen var trovärdig när han anklagade sin farfar för övergrepp, medgav nu i tidningsintervjuer att han kunde ha misstagit sig.
    Åklagarmyndigheten förklarade att man motsatte sig såväl villkorlig frigivning som bifall till resningsansökan (redan innan denna hunnit utvecklas och studeras närmare).
    I Nationalförsamlingen interpellerades justitieministern av en deputerad från Rivieran som begärde att borgmästaren skulle friges omedelbart. Ministern svarade — i Nationalförsamlingen — att borgmästaren hade dömts i två instanser och att hans sonson inte borde ha väntat så länge med att återta sina beskyllningar mot farfadern. Ministern sa sig emellertid ha förtroende för resningskommissionens ledamöter som snart skulle ta ställning i frågan.
    Borgmästarens hustru förklarade sig vara glad över stödet från rivierapolitikern men fruktade samtidigt att detta skulle ha negativ effekt på domarna (i kommissionen).
    Efter kommissionens sammanträde den 16 januari väntades allmänt att ett beslut i anståndsfrågan skulle tillkännages samma dag efter någon timmes överläggning. Men kommissionen kungjorde i stället att beslutet skulle meddelas först en vecka senare. Och när beslutet kom innebar det avslag på anståndsbegäran. Sedan domstol i första instans en månad senare på ansökan av borgmästaren beviljat honom villkorlig frigivning, överklagade åklagaren samma dag och beslutet kunde inte verkställas. Om inte appelldomstolen så småningom fastställer beslutet och åklagaren i så fall underlåter att klaga till högsta instans, riskerar alltså den åldrige borgmästaren att få stanna kvar i sin cell under obestämd tid framöver i avvaktan på att kommissionen hinner utreda fallet och la Cour de cassation får tid att avgöra det.
    Över huvud taget verkar bristfälliga resurser, formalism och dålig samordning — bl.a. mellan överlappande eller konkurrerande myndigheter som polis och gendarmeri samt åklagare och undersökningsdomare — minska effektiviteten och förlänga handläggningstiderna. Häktningstider på ett par, tre år före huvudförhandling i grova brottmål är exempelvis snarare regel än undantag. I tvistemål räknar man i genomsnitt med minst fem år från talans väckande till

472 Thorsten Cars SvJT 2012 lagakraftägande dom — men längre tider är vanliga — eftersom benägenheten att överklaga är stor. Om sökandena i ett ärende om t.ex. registrering av ett äktenskapsförord gemensamt återkallar ansökan, måste återkallelsen prövas av tre domare innan det efter någon eller några veckor resulterar i ett avskrivningsbeslut.
    Det område inom rättsväsendet där resursbristen är mest påtaglig lär vara kriminalvården. Vid varje tidpunkt är drygt 60 000 personer intagna i fängelse eller häkte (en per 1 000 invånare mot en per 2 000 i Sverige) trots att det egentligen bara finns plats för 55 000, alltså en väsentlig överbeläggning. Ändå kan inte alla utdömda frihetsstraff verkställas. Vid utgången av år 2010 fanns det sålunda en balans på 100 000 lagakraftvunna domar på ovillkorligt fängelse av olika längd som inte kunnat verkställas på grund av platsbrist. Det innebär att det varje år är tiotusentals straff som preskriberas till "kundernas" glada förvåning. Mot den bakgrunden framstår det som ännu märkligare att det var så brådskande med att börja straffverkställigheten i den 77årige borgmästarens fall där det knappast förelåg vare sig flykt- eller recidivfara.
    Å andra sidan kan man i lagstiftningsfrågor ibland visa prov på stor pragmatism. Prostitutionen upplevs på många håll i Frankrike — bl.a. på Rivieran — som ett ökande problem och man har försökt råda bot på det genom att kriminalisera prostituerades "värvning av kunder" (racolage). Domstolarna har emellertid kritiserats för att inte vilja tilllämpa straffbestämmelsen (kanske på grund av bevissvårigheter). Diskussioner om att — efter föredöme av bl.a. Sverige — straffbelägga kunderna har ännu inte lett någonstans. I Cannes tröttnade kommunledningen nyligen på situationen och uppdrog — med stöd av den lokala ordningsstadgans regler om sanitära olägenheter och andra beteenden som stör trafik och anständighet — åt "sin" polis (la Police Municipal) att på plats bötfälla såväl prostituerade som kunder med 38 euros (ca 350 kr). Om inte annat så kan åtminstone skattebetalarna på så sätt få vara med och dela på inkomsterna från prostitutionen.
    Inför vårens president- och parlamentsval duggar lagförslagen tätt från olika partier, t.ex. att dödsstraffet ska återinföras, livstidsstraffet ska tillämpas efter bokstaven och att sexualbrottslingar ska övervakas resten av livet. Borgmästaren i Nice, som tillhör regeringspartiet UMP och även är deputerad i Nationalförsamlingen, har lagt fram förslag till en lag om förstärkning av målsägandens ställning i brottmålsprocessen. Bl.a. föreslås att preskriptionstiden för de grövsta brotten förlängs från tio till tjugo år, att målsäganden får advokatbiträde från det att han/hon anmäler sig och får rätt att klaga på alla avgöranden under brottmålsförfarandet. Även om förslaget i svenska ögon inte förefaller särskilt radikalt, har det stött på patrull från olika håll. Ett av de största domarförbunden anser att förslaget innebär en "återgång till hämnden", medan ett annat menar att förslagsställaren helt glömmer att det bland de åtalade finns både skyldiga och oskyldiga (majori-

SvJT 2012 Vad händer med rättsväsendet i EU-landet Frankrike? 473 teten av franska domare anses ha vänstersympatier). T.o.m. justitieministern — med samma partifärg som förslagsställaren — har uttalat sitt motstånd men det kan möjligen bero mindre på principiell övertygelse än på omsorgen om sitt ministeriums magra budget.
    Avslutningsvis kan ett uppmärksammat fall på familjerättens område nämnas. Även om den franska äktenskapsrätten reformerats under senare år har den fortfarande en betydligt ålderdomligare prägel än den svenska. Exempelvis har den ena maken inte rätt till äktenskapsskillnad mot den andras vilja utan att kunna åberopa någon särskild omständighet, t.ex. minst sex års separation, allvarlig försämring av den andra makens mentala tillstånd eller dennas otrohet. Ett par i 50-årsåldern hade varit gifta i mer än 20 år och hade två barn i äktenskapet. På talan av hustrun dömdes det mot mannens bestridande till äktenskapsskillnad. I domen uttalades att skulden till skillnaden låg helt och hållet hos mannen och bestod i frånvaron av sexuella relationer sedan flera år. Den försumlige mannen — som förgäves åberopat bl.a. hälsobekymmer och trötthet på grund av krävande arbete som orsak till den avtagande sexuella aktiviteten — dömdes dessutom att betala 10 000 euros (ca 90 000 kr) i skadestånd till hustrun.