Om att gå över ån — en replik

Av justitierådet STEFAN LINDSKOG

I en intresseväckande artikel i SvJT 2012 s. 474 redogör Mikael Pauli och
Henrik Edelstam för sin syn på bestämmelsen i RB 13:3. Med den redogörelsen som grund kritiserar de därefter i vissa hänseenden Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s 718.1 Det förefaller mig emellertid som att kritiken utgår från en annan uppfattning än min avseende betydelsen av det materiella rättsförhållande som skulle prövas och vad käranden gjorde gällande i målet. Jag vill därför kort redogöra för hur jag ser på saken och på processrättens förhållande till den materiella rätten.

Fråga var om ett skadeståndsyrkande. Till grund för skadeberäkningen låg ett differensresonemang. Skadelidanden A påstod dels ett faktiskt händelseförlopp (fh), dels ett hypotetiskt (hh1 ). Det yrkade beloppet (y1 ) utgjordes av mellanskillnaden (dvs. hh1 ./. fh). Därefter ändrade sig A och påstod på grundval av redan åberopade sakförhållanden ett nytt hypotetiskt händelseförlopp (hh2 ).2 Eftersom skillnaden mellan hh2 och fh var större än skillnaden mellan hh1 och fh, yrkade A nu ett högre belopp (y2 ). Vad innebar nu det förhållandet att A hade ändrat sig på det sättet att han påstod hh2 i stället för hh1 ? Ett hypotetiskt händelseförlopp är något tänkt. Det kan därför inte bevisas. Vad som kan bevisas är omständigheter som kan tala för eller emot en slutsats rörande vad som skulle ha hänt, om inte om hade varit. Efter bevisbedömningen avseende de omständigheter som parterna har åberopat till stöd för respektive emot det påstådda hypotetiska händelseförloppet, skall alltså domstolen genom en rättslig värdering av bedömningsresultatet slå fast det hypotetiska händelseförlopp som skall läggas till grund för beräkningen av den ekonomiska skadan.3 Med mitt synsätt följer av det sagda, att om en kärande som yrkar skadestånd ändrar sig på endast det sättet att han påstår ett hh2 i stället för ett hh1 , så innebär det att grunden är oförändrad och att fråga

1 Jag tog del i avgörandet. Men det ger mig naturligtvis inget tolkningsföreträde. De följande synpunkterna på vad fallet innebär är därför endast ett uttryck för min personliga uppfattning, som är värd lika mycket eller lika litet som någon annans. 2 Det skall dock sägas att vad som låg i A:s positionsförändring inte är helt klart. Det centrala var emellertid att han påstodhh2 i stället för hh1. Vad han i övrigt anförde framstår närmast som rättslig argumentering och inte som åberopande av nya sakförhållanden. 3 En liknande situation är att tvist föreligger om när en konkursgäldenär kom på obestånd. Vad som kan bli föremål för åberopande i egentlig mening och därmed bevisning är de omständigheter som kan föranleda slutsatsen att det rättsliga tillståndet insolvens föreligger.

inte är om någon taleändring (jfr här p. 9 och 10 i Högsta domstolens avgörande).4 Det finns anledning att notera att om käranden på det angivna sättet ändrar sig och påstår ett hh2 i stället för det först hävdade hh1 , så behöver det inte innebära att det yrkade beloppet ändras. Det kan också vara så att käranden kommer till insikt om, att för att ha framgång med vad han har yrkat måste han påstå hh2 i stället för ett hh1 , vilket han därför gör utan att ändra yrkandet. I det aktuella fallet kunde således A vara betjänt av att få göra gällande hh2 i stället för hh1 , även om han inte tilläts yrka y2 i stället för y1 . Om det kan vi inget veta utan att föregripa den materiella bedömningen.
    Att det förhåller sig på det angivna sättet motiverar att man håller isär en positionsförändring avseende det hypotetiska händelseförloppet (hh2 i stället för hh1 ) från en positionsförändring avseende det yrkade beloppet (y2 i stället för y1 ). Av det skälet fanns det i målet anledning att åtskilt besvara de två frågorna (1) om det var tillåtet att påstå hh2 i stället för hh1 , och (2) om det var tillåtet att yrka y2 i stället för y1 . Att svaret på (2) var närmast självklart är en annan sak. Svaret på (1) var inte lika givet. Och där ligger prejudikatvärdet.
    Det skall beträffande (2) tilläggas att Pauli och Edelstam kritiserar Högsta domstolen bl.a. för hur domstolen har motiverat sitt ställningstagande, nämligen genom att inte begränsa sig till betydelsen av bestämmelsen i RB 13:3 1 st. 3 utan också beröra betydelsen av bestämmelsen i 3 st. De hävdar att det skulle så tvivel om tillämpligheten av den förra bestämmelsens vid kvantitativa förändringar inom ramen för samma sak.
    Frågan vilken bestämmelse som det ligger närmast till hands att tilllämpa torde nog för de flesta vara av mindre intresse, så länge slutsatsen blir densamma. Och så är fallet: Det är i princip tillåtet att yrka ett högre belopp på grundval av de redan åberopade omständigheterna. Något tvivel om det kan inte Högsta domstolens avgörande föranleda.
    Jag har vidare svårt att se det berättigade eller ens logiken i den anförda kritiken. Domstolen framhåller ju i punkt 12 uttryckligen att om en positionsförändring som begränsar sig till att ett högre belopp yrkas skulle utgöra en taleändring, så är den tillåten enligt RB 13:3 1 st. 3. En annan sak är det, att domstolen lämnar öppet om också en beloppsjustering uppåt (och inte bara nedåt) kan falla under bestämmelsen i 3 st. Justeringen skall då inte ses som en taleändring. Min enkla logik ger vid handen att om det förhåller sig på det sättet,

4 Det hindrar naturligtvis inte att en ändrad ståndpunkt på ett oförändrat underlag (dvs. att inga nya sakomständigheter åberopas) kan föranleda att motparten får ett behov av att föra in ny utredning i målet. I det hänseendet skiljer sig situationen knappast från det att en part till stöd för sin talan hävdar ett nytt rättsligt resonemang; det kan föranleda ett oförutsett behov av att föra in ny utredning, nämligen om det nya rättsliga resonemanget är förenat med ett undantag om en viss, ännu inte åberopa omständighet föreligger. Vilken betydelse preklusionsreglerna kan få i sådana fall lämnar jag här därhän.

så behöver man inte söka ledning i en bestämmelse som tillåter en taleändring (dvs. i 1 st. 3). Det skulle vara att gå över ån efter vatten. Men hur det är med den saken håller Högsta domstolen som sagt öppet; eftersom regeln är klar (beloppsjustering uppåt är i princip tillåtet) saknar det betydelse om man faller tillbaka på 3 st. eller efter att passerat den bestämmelsen går vidare till 1 st. 3.
    Vad som ligger i rekommendationen om ett ”avgränsat prejudikatvärde” har jag svårt att tillgodogöra mig. Av avgörandet framgår det att en positionsförändring avseende det hypotetiska händelseförloppet inte hindras av taleändringsförbudet i RB 13:3 (att en beloppsjustering uppåt på grundval av redan åberopade omständigheter får göras var väl knappast någon nyhet).5 Det prejudikatvärdet kan inte ”avgränsas” utan att allt sådant värde försvinner.
    Pauli och Edelstam uttalar avslutningsvis att Högsta domstolen ”avviker från vedertagen processrättslig systematik, begreppsbildning och metod”. Högsta domstolens avgöranden skall naturligtvis granskas kritiskt. Dåliga avgöranden skall utsättas för omsorgsfullt och rättvist ris. Rättsutveckling skapas genom en dialog mellan olika aktörer, och där har rättsvetenskapen en viktig roll. Men för att kritik av ett avgörande skall vara meningsfull bör den vara inte bara saklig utan också beakta det sammanhang ur vilket avgörandet har sprungit.
    Det är möjligt att det aktuella avgörandet ur ett strikt processrättsteoretiskt perspektiv förtjänar det hårda omdöme som Pauli och Edelstam avger. För mig är det mindre intressant. Det som är viktigt i det juridiska hantverk som också rättsbildningen på processrättens område trots allt utgör är nämligen enligt min mening att man inte oreflekterat söker lösningarna i teoretiska modeller i form av ”systematik, begreppsbildning och metod”. Inom ramen för Högsta domstolens normbildningskompetens bör det vägledande för den civilprocessrättsliga prejudikatbildningen i stället vara de processrättsliga reglernas funktioner, nämligen att erbjuda parterna en förutsebar, balanserad och i övrigt rättssäker tvistlösningsordning, som med tillgodoseende av ett krav på rimlig effektivt säkerställer ett materiellt riktigt avgörande så långt det låter sig göras. Det är med mitt synsätt så, att om man ser vattendelaren som en å så börjar man vid dömandet på den materiella sidan. På den andra sidan ån finns processrätten. Dit måste man ibland ta sig. Men ju mindre detta behövs, desto bättre är det. I det här fallet hade underrätterna tagit språnget. Högsta domstolen förda frågan tillbaka genom att ta sin utgångspunkt i de skadeståndsrättsliga beräkningsprinciper som det var fråga om i målet. Slutsatsen blev att RB 13:3 inte hindrar att den som yrkar skadestånd påstår ett nytt (eller alternativt) hypotetiskt händelseförlopp på grundval av redan åberopade omständigheter. Om det inte passar den uppfattning som Pauli och

5 Jag tillstår dock att bättre vägledning hade kunnat ges i rättsfallsrubriken.

Edelstam har om det processrättsliga systemet får de nog ändra sitt synsätt. Även om de står på den andra sidan ån.