Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under andra kvartalet 2012 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Gillberg mot Sverige (dom 3.4.2012)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och yttrande
frihet (artikel 10 i konventionen)
Domen meddelades av Europadomstolen i stor kammare efter om
prövning av en dom som Europadomstolen i vanlig sammansättning meddelat den 2 november 2010 (se SvJT 2011 s. 228). Gillberg hade dömts för tjänstefel på grund av att han vägrat att lämna ut visst forskningsmaterial och sedan förstört materialet, och Europadomstolen hade att pröva om domen för tjänstefel stred mot artikel 8 eller artikel 10 i konventionen. Liksom i domen den 2 november 2010 fann Europadomstolen att det inte förekommit något brott mot dessa artiklar. Europadomstolen framhöll bl.a. att enbart en fällande dom i brottmål inte kunde anses strida mot rätten enligt artikel 8 till respekt för privatlivet och att Gillberg inte hade pekat på några speciella effekter som domen hade haft på hans privatliv. Han hade dessutom varit medveten om de konsekvenser som hans vägran att lämna ut handlingar kunde få för honom. När det gällde artikel 10 uteslöt Europadomstolen inte att en “negativ” rätt till yttrandefrihet, dvs. en rätt att inte tillhandahålla information, åtnjöt skydd enligt denna artikel. I det aktuella fallet var det emellertid fråga om dokumentation som tillhörde Göteborgs universitet och som omfattades av offentlighetsregler i svensk lag. Det innebar att Gillberg inte hade haft fog för att gentemot uppgiftslämnare utfästa sig att inte lämna ut materialet i fråga, och domen för tjänstefel kunde därför inte ses som en kränkning av en sådan negativ rättighet.

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2011, den senaste i SvJT 2012 s. 495 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

608 Hans Danelius SvJT 2012 2. Manzanas Martín mot Spanien (dom 3.4.2012)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till egen
dom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Manzanas Martín var anställd som präst i evangeliska kyrkan men er
höll ingen pension, eftersom han inte fick räkna visst arbete som pensionsgrundande. Europadomstolen fann att det i detta hänseende förelåg en skillnad mellan katolska och evangeliska präster. En sådan distinktion, grundad på religiös tro, var diskriminerande och stred mot artikel 14 med avseende på rätten till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

3. Boulois mot Luxemburg (dom 3.4.2012)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)

Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom
som meddelats den 14 december 2010 av Europadomstolen i vanlig sammansättning (se SvJT 2011 s. 247). Frågan var om Boulois, som under avtjänande av fängelsestraff vägrats permission från fängelset, hade rätt att få fängelsemyndighetens beslut omprövade av domstol. Europadomstolen konstaterade att fängelsemyndigheten enligt luxemburgsk lag hade möjlighet att efter diskretionär prövning bevilja en ansökan om permission men att den intagne inte kunde anses ha en rätt till en sådan förmån. Med ändring av ställningstagandet i den tidigare domen fann Europadomstolen därför att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig och inte hade blivit kränkt.

4. Michelioudakis mot Grekland (dom 3.4.2012)
Frågor om rätt till domstolsprövning inom skälig tid (artikel 6:1 i konvention
en) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
I detta mål, som gällde långsam rättskipning i brottmål, meddelade
Europadomstolen en s.k. pilotdom i vilken domstolen förklarade att långvariga rättegångsförfaranden i Grekland berodde på ett ”systemfel”, vilket visades av att ett stort antal liknande fall var anhängiga vid Europadomstolen. I det aktuella fallet var det fråga om brott mot artikel 6:1 i konventionen och, eftersom det inte fanns något effektivt rättsmedel, även mot artikel 13 i konventionen. Europadomstolen förklarade vidare att det ankom på Grekland att inom ett år inrätta ett eller flera effektiva rättsmedel som kunde skapa förutsättningar för adekvat och tillräcklig gottgörelse för oskäligt långa brottmålsprocesser.

5. Van der Heijden mot Nederländerna (dom 3.4.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)

Gina Gerdina van der Heijden kallades att inställa sig inför en under
sökningsdomare för att höras som vittne i ett brottmål i vilket hennes sambo A var åtalad för mord. Hon vägrade att vittna på grund av att hon under 18 år hade bott tillsammans med A och hade två barn med

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 609 honom. De nederländska domstolarna fann emellertid att hon inte hade rätt att undandra sig att avge vittnesmål, eftersom hon varken var gift med A eller hade ingått civilt partnerskap med honom. Hon häktades på grund av att hon hade vägrat att efterkomma domstolens beslut att höra henne som vittne.
    Europadomstolen konstaterade att det i Europarådets medlemssta
ter fanns skiftande regler om rätten för närstående att vägra avge vittnesmål vid domstol och att staterna därför hade stor frihet att avväga de motstridiga intressena av brottsbekämpning och skydd för familjelivet. Europadomstolen fann, med 10 röster mot 7, att den avgränsning som gjorts i nederländsk lag och som innebar att endast äktenskap och civilt partnerskap var grund för att vägra vittna inte stred mot artikel 8 i konventionen.

6. Francesco Sessa mot Italien (dom 3.4.2012)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)

Francesco Sessa, som var en judisk advokat, företrädde en målsägande
i ett brottmål. Den undersökningsdomare som handlade målet gav parterna möjlighet att välja mellan två dagar som tid för en förhandling. Francesco Sessa svarade att han hade förhinder båda dagarna eftersom dessa var judiska helgdagar. Undersökningsdomaren fann att detta inte utgjorde ett lagligt hinder och att uppskov med förhandlingen skulle skapa stora praktiska svårigheter. Förhandlingen hölls därför på den ena av de två dagarna.
    Europadomstolen fann det tvivelaktigt om vägran att uppskjuta
förhandlingen kunde anses som en inskränkning av Francesco Sessas religionsfrihet. Francesco Sessa hade inte hindrats att fullgöra sina religiösa plikter, och han borde ha insett att hans begäran om anstånd kunde avslås enligt italiensk lag och därför ha föranstaltat om ett annat ombud vid förhandlingen. Om det ändå skulle anses ha rört sig om en inskränkning av religionsfriheten, hade denna inskränkning varit berättigad enligt artikel 9:2 i konventionen för att skydda andras fri- och rättigheter, särskilt rätten till en god rättskipning och principen att mål skall avgöras inom skälig tid. Något brott mot artikel 9 förelåg därför inte.

7. Kotov mot Ryssland (dom 3.4.2012)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)

Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom
som meddelats den 14 januari 2010 av Europadomstolen i vanlig sammansättning (se SvJT 2010 s. 418). Med avvikelse från den tidigare domen fann Europadomstolen att ryska staten inte var direkt ansvarig för de beslut om fördelning av en banks tillgångar som fattats av bankens likvidator. Staten hade däremot varit skyldig att tillse att det fanns ett rimligt rättsligt skydd mot eventuella olagliga beslut av likvidatorn. Det hade enligt rysk lag varit möjligt för Kotov att, sedan lik-

610 Hans Danelius SvJT 2012 vidationsförfarandet avslutats, väcka skadeståndstalan mot likvidatorn, vilket han inte gjort. Med hänsyn härtill förelåg det enligt Europadomstolens mening inte något brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

8. Kaperzyński mot Polen (dom 3.4.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

Kaperzyński, som var journalist, publicerade en artikel om brister i
en kommuns avloppssystem. Han anklagade de lokala myndigheterna för inkompetens och borgmästaren för att inte ha vidtagit effektiva åtgärder för att lösa problemen. I ett brev till tidningen klagade borgmästaren över artikeln. Han gjorde gällande att kritiken var oberättigad och begärde att tidningen skulle publicera en rättelse. Kaperzyński svarade inte på brevet och återgav inte heller dess innehåll i tidningen. På begäran av kommunen dömde en polsk domstol honom till samhällstjänst för att han inte publicerat en rättelse. Han förbjöds också att under en tid av två år arbeta som journalist.
    Europadomstolen konstaterade att artikeln hade gällt en fråga av
allmänt intresse och att det med hänsyn till yttrandefriheten fanns ringa utrymme för att begränsa debatten i sådana frågor. Visserligen kunde Kaperzyński ha väntats informera borgmästaren om att han inte avsåg att publicera hans brev med angivande av skälen för detta. Att han inte gjort detta var emellertid endast ett formellt fel och kunde inte motivera den stränga sanktion som ådömts honom. På grund härav hade Kaperzyńskis genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet kränkts.

9. Chambaz mot Schweiz (dom 5.4.2012)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)

Chambaz var föremål för flera utredningar om skattebrott. Inom ra
men för dessa utredningar begärde myndigheterna att han skulle tillhandahålla viss information, vilket han vägrade att göra. Han dömdes för sin vägran till bötesstraff. Han begärde också att från skattemyndigheterna få ut vissa handlingar men fick avslag på denna begäran med motiveringen att han hade fått tillgång till allt material som åberopats mot honom i skatteprocessen.
    Europadomstolen fann att myndigheterna, genom att straffa
Chambaz för att inte ha tillhandahållit information om inkomster och förmögenhet medan det pågick en brottsutredning, hade krävt av honom att han skulle bidra till att han eventuellt skulle kunna straffas för skattebrott. Detta stred mot den i artikel 6:1 i konventionen skyddade rätten att inte anklaga sig själv.
    Europadomstolen konstaterade vidare att myndigheter i mål om
skattebrott kunde anses skyldiga att förse den tilltalade med vissa handlingar, även om dessa inte hade specifikt åberopats som stöd för åtalet. Det var de inhemska domstolarnas uppgift att pröva om de

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 611 handlingar som begärdes utlämnade var relevanta, men de måste vid negativt besked lämna en förklaring till varför handlingarna inte var av betydelse. Någon sådan förklaring hade inte lämnats av domstolarna i detta fall, varför artikel 6:1 i konventionen hade kränkts även i detta hänseende.

10. K.A.B. mot Spanien (dom 10.4.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)

K.A.B. var nigeriansk medborgare. Han kom till Spanien 2001 med
sin partner C, som också var nigeriansk medborgare, och deras son O, född 2000. I oktober 2000 utvisades C från Spanien med förbud att återvända dit under 10 år. O betraktades därefter som ett övergivet barn och placerades på ett barnhem.
    K.A.B. vände sig i november 2001 till en barnavårdsmyndighet och
förklarade att han var O:s biologiske far och att han motsatte sig O:s placering på ett barnhem. Senare överfördes O till en fosterfamilj som begärde att få adoptera honom. K.A.B. motsatte sig även adoptionen, men de spanska domstolarna fann att hans samtycke till adoptionen inte var nödvändigt eftersom han inte hade visat något större intresse för barnet och inte heller hade aktivt sökt få faderskapet fastställt. I april 2007 gav en domstol tillstånd till att fosterföräldrarna skulle få adoptera O.
    Europadomstolen fann att myndigheterna, genom att utvisa C utan
att vidta åtgärder rörande O, själva hade föranlett att denne kommit att betraktas som ett övergivet barn. Myndigheterna hade inte vidtagit några effektiva åtgärder för att få faderskapet till O fastställt. På så sätt hade en situation skapats för vilken K.A.B. inte kunde anses fullt ansvarig. Genom sin passivitet, genom att utvisa C utan att bekymra sig om O samt genom att inte ge K.A.B. socialt och ekonomiskt bistånd hade myndigheterna bidragit till att K.A.B. inte kunde sörja för O. Därigenom hade de kränkt hans rätt till respekt för privatliv och familjeliv enligt artikel 8 i konventionen.

11. Silickienė mot Litauen (dom 10.4.2012)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till
oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Jurgita Silickienės make var en hög polisofficer, som jämte andra
personer åtalades för att ha bildat en kriminell organisation inriktad på smuggling av alkohol och cigaretter. Han häktades och åtalades men begick självmord i häktet. Myndigheterna beslagtog viss egendom som tillhört Jurgita, hennes make och dennes mor. Efter mannens död fortsatte brottmålet mot övriga tilltalade som dömdes till fängelsestraff. Domstolen beslöt också om förverkande av viss egendom som ansågs ha förvärvats genom den kriminella organisationens verksamhet.

612 Hans Danelius SvJT 2012 Jurgita klagade över att hon genom förverkandet hade berövats egendom utan att hon hade kunnat försvara sig, eftersom hon inte hade varit part i brottmålet mot hennes make och hans medtilltalade.
    Europadomstolen konstaterade att Jurgita hade kunnat begära
domstolsprövning av lagligheten av förverkandet av hennes egendom. Om hon hade visat att egendomen förvärvats på lagligt sätt, hade hon kunnat undgå förverkande. Det innebar att hon hade haft en rimlig möjlighet att försvara sig och sin egendom och att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts. Inte heller kunde det enligt Europadomstolens mening anses att Jurgita hade straffats för brott som begåtts av hennes man, och förverkandet av hennes egendom innebar inte att hon funnits skyldig till brott i strid med artikel 6:2 i konventionen. Förverkandet hade det legitima syftet att hon inte skulle få dra fördel av brott som skadat samhälleliga intressen. Domstolarna hade funnit att egendomen förvärvats med hjälp av den kriminella organisationens olagliga vinstmedel, och förverkandet kunde ses som ett viktigt element i kampen mot den organiserade brottsligheten. Något brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen förelåg därför inte.

12. Balogun mot Förenade kungariket (dom 10.4.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)

Balogun var en nigeriansk medborgare som bott i Förenade kunga
riket sedan han var tre år gammal. Han dömdes för grova narkotikabrott till tre års fängelse och informerades om att myndigheterna avsåg att utvisa honom efter straffverkställigheten.
    Europadomstolen fann att det med hänsyn till att Balogun bott i
Förenade kungariket sedan sin tidiga barndom måste krävas mycket starka skäl för att han skulle få utvisas. Han hade emellertid vid flera tillfällen funnits skyldig till grova narkotikarelaterade brott som kunde anses särskilt allvarliga med hänsyn till deras nedbrytande effekter på befolkningen. Han hade begått dessa brott i vuxen ålder då han varit fullt ansvarig för sina handlingar. Hans relationer till sina släktingar och en flickvän i Förenade kungariket var inte sådana att han kunde anses ha ett familjeliv i landet. Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att hans utvisning till Nigeria inte skulle strida mot artikel 8 i konventionen.

13. Woolley mot Förenade kungariket (dom 10.4.2012)
Fråga om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)

Medan Woolley avtjänade ett fängelsestraff för bedrägeri avseende
statliga medel och penningtvätt, avvek han från fängelset och begav sig till Schweiz. En engelsk domstol beslöt att Woolley skulle häktas och att ett stort penningbelopp skulle förverkas med anledning av det

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 613 bedrägeri han dömts för. Det förverkade beloppet skulle betalas inom viss tid, och beslutet skulle, om beloppet inte betalades, verkställas genom att Woolley fick avtjäna ytterligare fyra år i fängelse.
    De brittiska myndigheterna begärde att Woolley skulle utlämnas
från Schweiz. På fråga av de schweiziska myndigheterna om utlämningsframställningen också gällde verkställigheten av förverkandebeslutet förklarade de brittiska myndigheterna att Woolley inte hade anklagats för att inte ha betalat det förverkade penningbeloppet. Förverkandet var emellertid en del av påföljden för bedrägeribrottet och var att jämställa med böter, vilket innebar att fängelse i denna del skulle avtjänas endast om det förverkade beloppet inte betalades. Schweiz beviljade härefter utlämning för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet.
    Sedan utlämning skett och brittisk åklagare begärt verkställighet av
fyra års fängelse på grund av att det förverkade beloppet inte betalats, meddelade de schweiziska myndigheterna att sådan verkställighet skulle strida mot specialitetsprincipen, eftersom utlämning inte beviljats för detta frihetsberövande. De brittiska domstolarna ansåg emellertid att det inte fanns något hinder mot avtjänandet av denna påföljd, eftersom den ingick i straffet för de brott som utlämningen gällt.
    Europadomstolen konstaterade att verkställigheten av fängelsestraff
på grund av att ett förverkat belopp inte betalats hade beslutats av brittiska domstolar och att Woolley hade haft möjlighet att i domstolsförfarandet framföra sina invändningar om utlämningsbeslutets räckvidd. De brittiska domstolarna hade haft rimliga skäl för sin ståndpunkt, och om det förelåg en diplomatisk tvist mellan Förenade kungariket och Schweiz om tolkningen av gällande utlämningsavtal, var det inte Europadomstolens uppgift att ta ställning till hur avtalet skulle förstås. Europadomstolen fann därför att Woolleys frihetsberövande inte stred mot artikel 5:1 i konventionen.

14. Ali Güneş mot Turkiet (dom 10.4.2012)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)

Målet gällde polisens användande av tårgas mot Ali Güneş, som del
tagit i en demonstration mot ett NATO-möte i Istanbul. Europadomstolen fann att myndigheterna inte hade visat någon omständighet som gjort det berättigat att använda tårgas mot honom på ett stadium då han redan hade gripits av polisen. Det hade dessutom inte gjorts någon effektiv undersökning med anledning av hans klagomål över hur han behandlats. Slutsatsen blev att Ali Güneş utsatts för behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

614 Hans Danelius SvJT 2012 15. Babar Ahmad m.fl. mot Förenade kungariket (dom 10.4.2012)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)

De sex klagandena i detta mål begärdes utlämnade till USA på grund
av misstankar om terroristbrott. De motsatte sig utlämning och hävdade att de genom att överlämnas till USA skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena efter utlämning till
USA skulle komma att placeras i särskilda säkerhetsanstalter men att förhållandena enligt Europadomstolens mening inte var sådana att de stred mot artikel 3. Dessutom fanns det möjligheter att till amerikansk domstol överklaga de åtgärder som vidtogs mot dem. De livstidsdomar som kunde förväntas om de befanns skyldiga till terroristbrott kunde inte heller anses klart oproportionerliga i förhållande till de mycket allvarliga brott det var fråga om och stred således inte mot artikel 3. Detta gällde även den av klagandena som kunde komma att dömas till flera obligatoriska livstidsstraff utan möjlighet till frigivning i förtid. Sammantaget fann Europadomstolen att utlämning av klagandena till USA inte skulle stå i strid med artikel 3 i konventionen.

16. Martin m.fl. mot Frankrike (dom 12.4.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

I en konfidentiell rapport kritiserade den regionala revisionsmyndig
heten för Languedoc-Roussillon regionens förvaltning under en period då J.B. var president i regionalrådet. I flera artiklar citerade tidningen Midi Libre utdrag ur rapporten. För att utreda hur journalisterna kommit över rapporten lät undersökningsdomaren göra en husrannsakan på tidningens redaktion.
    Europadomstolen erinrade om tidigare mål i vilka domstolen fun
nit att husrannsakningar i journalisters hem eller på deras arbetsplatser i syfte att identifiera läckor till hemlig information stred mot artikel 10 i konventionen. I det aktuella fallet rörde det sig om artiklar med kritik mot hur valda förtroendemän förvaltade allmänna medel, vilket var en fråga av allmänt intresse och ett legitimt ämne för undersökande journalistik. Intresset av att få klarhet om eventuella brott mot sekretess kunde under dessa förhållanden inte tillmätas större vikt än intresset av att skydda pressens källor. Husrannsakningen utgjorde därför ett brott mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

17. Lagardère mot Frankrike (dom 12.4.2012)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till
oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Klaganden Arnaud Lagardère var son till Jean-Luc Lagardère, som var
styrelseordförande och verkställande direktör i bolagen Matra och Hachette. Jean-Luc anklagades av aktieägare i de båda bolagen för förskingring av bolagens tillgångar. Åtal väcktes, och aktieägarna

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 615 framställde skadeståndskrav. Medan målet pågick avled Jean-Luc, vilket medförde att brottmålet avskrevs. Däremot fortsatte målet såvitt gällde skadeståndsyrkandena. Den franska domstolen konstaterade i sin dom om skadeståndet att kriterierna för förskingringsbrott var uppfyllda och att de förskingrade beloppen uppgick till cirka 14 miljoner euro. Som sin fars successor ålades Arnaud att betala detta belopp till målsägandena.
    Europadomstolen konstaterade att den franska domstolen i sin mo
tivering hade funnit Jean-Luc skyldig till förskingring och att det inte var förenligt med principerna för en rättvis rättegång att nå en sådan slutsats med avseende på en person som avlidit och därför inte kunnat försvara sig under processen. Arnaud hade ålagts att betala skadestånd som en direkt följd av att fadern ansetts ha begått brott. Han hade inte haft tillfälle att effektivt bestrida de belopp som yrkats och som direkt grundats på vad som funnits bevisat i förfarandet mot hans far. Europadomstolen konkluderade att Arnaud inte haft en rättvis rättegång i enlighet med kraven i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att den franska domstolen, genom
att förklara Jean-Luc skyldig till brott efter det att brottmålet hade avskrivits på grund av hans död, hade brutit mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen.

18. Eriksson mot Sverige (dom 12.4.2012)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)

Eriksson fick av en försäkringskassa avslag på sin begäran om en liv
ränta. Han överklagade beslutet till länsrätten men begärde ingen muntlig förhandling. Länsrätten avslog hans överklagande. Han överklagade länsrättens avgörande till kammarrätten och begärde att kammarrätten skulle hålla en muntlig förhandling. Kammarrätten avslog hans begäran om en muntlig förhandling och vägrade att ge prövningstillstånd. Han överklagade beslutet till Regeringsrätten och begärde på nytt en muntlig förhandling. Regeringsrätten avslog denna begäran och vägrade prövningstillstånd.
    Europadomstolen konstaterade att Eriksson inte begärt en muntlig
förhandling vid länsrätten och att hans anspråk på att få en sådan förhandling i högre instans var att bedöma efter en mindre strikt standard. Därtill kom att överprövning vid kammarrätten och i Regeringsrätten endast kunde ske efter prövningstillstånd. Europadomstolen fann att bedömningen av om prövningstillstånd skulle beviljas inte krävde en muntlig förhandling och att det därför inte var fråga om ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

19. Stübing mot Tyskland (dom 12.4.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)

Stübing placerades vid tre års ålder i ett barnhem och adopterades vid
sju års ålder av fosterföräldrar. Han hade under sin uppväxttid ingen

616 Hans Danelius SvJT 2012 kontakt med sin biologiska familj. När han vid vuxen ålder tog kontakt med familjen, fick han veta att han hade en syster som var 16 år gammal. Han fick kontakt med systern, och de inledde ett sexuellt förhållande och levde tillsammans under flera år. Paret fick fyra barn. Han dömdes därefter för incest till ett fängelsestraff.
    Europadomstolen fann att domen för incest utgjorde ett ingrepp i
Stübings rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och uteslöt inte att även hans rätt till respekt för familjelivet kunde anses berörd. Förbudet mot incest var grundat på tysk lag och syftade till att skydda moralen och andras rättigheter. Europadomstolen framhöll att det inte fanns någon enhetlig uppfattning bland Europarådets medlemsstater i frågan om frivilliga sexuella handlingar mellan vuxna syskon borde beivras straffrättsligt men att det i flertalet av de stater som Europadomstolen granskat fanns bestämmelser om straffansvar. Generellt var det också förbjudet för syskon att gifta sig med varandra. Eftersom det rörde sig om en moralfråga, fick varje stat anses ha en betydande rörelsefrihet vid fastställande av hur frågan skulle regleras. Konklusionen blev att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts genom att Stübing dömts till straff för incest.

20. Janowiec m.fl. mot Ryssland (dom 16.4.2012)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) och skyldighet att
underlätta Europadomstolens prövning (artikel 38 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till personer som tillsammans med många
andra polacker hade dödats av den sovjetiska hemliga polisen i den s.k. Katyn-massakern i april och maj 1940. De ryska myndigheterna hade under 1990 inlett en utredning om dessa händelser, och utredningen hade pågått fram till 2004, då det beslutats att inte fullfölja utredningen. Klagandena hade vägrats information om resultatet av de undersökningar som gjorts. Europadomstolen konstaterade till en början att ryska regeringen hade vägrat att tillhandahålla 2004 års beslut att avbryta utredningen om Katyn-massakern och fann att denna vägran stred mot artikel 38 i konventionen.
    När det gällde frågan om brott mot artikel 3 i konventionen kunde
Europadomstolen endast behandla perioden efter det att Ryssland tillträtt Europakonventionen. Under denna period hade klagandena vägrats tillgång till utredningsmaterial och inte informerats om resultatet av undersökningarna. De hade också förbjudits att ta del av beslutet att avbryta utredningen. De ryska myndigheterna hade visat en tydlig ovilja att erkänna vad som faktiskt hänt vid Katyn-massakern och hade vägrat rehabilitering av klagandenas anhöriga med hänvisning till svårigheterna att fastställa händelseförloppet. De ryska myndigheterna hade således inte medverkat till att klarlägga vad som hänt klagandenas anhöriga och hade inte heller identifierat den plats där

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 617 deras kroppar begravts. Härigenom hade de utsatt klagandena för omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

21. Steininger mot Österrike (dom 17.4.2012)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)

Klagande var ett slakteri som var skyldigt att betala avgifter i förhål
lande till antalet slaktade djur. Eftersom betalningsskyldigheten inte fullgjorts i tid, ålades klagandebolaget att betala en straffavgift om 60 procent av de obetalda avgifterna. Bolaget överklagade beslutet till vederbörande ministerium men utan framgång. Bolaget vände sig härefter till författningsdomstolen och förvaltningsdomstolen men fick även i dessa instanser avslag på sin begäran att beslutet om straffavgiften skulle upphävas. Klagandebolaget gjorde gällande att bolaget inte åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen. Europadomstolen konstaterade att de enda domstolar som klagandebolaget kunnat vända sig till var författningsdomstolen och förvaltningsdomstolen. Författningsdomstolen hade emellertid endast haft att pröva författningsfrågor och hade inte haft full jurisdiktion att överpröva straffavgiften. Även förvaltningsdomstolens prövningsrätt hade varit begränsad. Dess beslut hade endast gällt rättsfrågor och hade inte innehållit något svar på de faktafrågor som klagandebolaget hade tagit upp. Inte heller vid denna domstol hade därför bolaget fått en domstolsprövning av sådan omfattning som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen. Bolagets rätt enligt denna artikel hade således inte respekterats.

22. Sarkizov m.fl. mot Bulgarien (dom 17.4.2012)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med
rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen) samt rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
Klagandena åtalades för internationell koppleriverksamhet. Två kvin
nor hade gjort uttalanden under förundersökningen, men eftersom de fruktade repressalier, röjdes inte deras identitet. Deras utsagor delgavs de tilltalade, som förklarade att de inte hade några frågor att ställa till de två kvinnorna. Vid rättegången ingick deras vittnesmål i bevisningen. Klagandena befanns skyldiga och dömdes till fängelsestraff. Sedan straffen avtjänats, fick två av klagandena reseförbud, vilka förblev i kraft under mer än tre år för den ene klaganden och under mer än två år för den andre.
    Europadomstolen konstaterade att de tilltalade hade beretts tillfälle
att ställa frågor till de anonyma vittnena och på så sätt ifrågasätta deras trovärdighet men att de hade avstått från detta. Dessutom hade de fällande domarna inte enbart eller ens på ett avgörande sätt grundats på dessa vittnesmål, eftersom det hade funnits en myckenhet annan bevisning till stöd för åtalen. Under sådana förhållanden förelåg inget brott mot rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rätte-

618 Hans Danelius SvJT 2012 gång i förening med rätten enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen.
    När det gällde reseförbuden fann Europadomstolen att inskränk
ningarna i de två klagandenas rörelsefrihet kunde ha varit berättigade under en viss tid med hänsyn till att de hade organiserat prostitution i flera europeiska länder, men ingen effektiv domstolskontroll hade förekommit av om inskränkningarna var nödvändiga i de enskilda fallen, och inte heller hade åtgärderna omprövats efter en rimlig tid. Inskränkningarna kunde därför inte anses förenliga med artikel 2 i protokoll 4 till konventionen.

23. Tomić m.fl. mot Montenegro (dom 17.4.2012)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)

Klagandena väckte talan mot sin arbetsgivare med yrkande att som
skadestånd få skillnaden mellan sin sjukpension och den lön de skulle ha erhållit om de inte sjukpensionerats. De fick inte bifall till sin talan, vilket de ansåg strida mot artikel 6:1 i konventionen, eftersom samma domstol i andra liknande fall hade bifallit yrkanden om skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att de domar i andra fall som in
nefattat bifall till yrkanden om skadestånd inte hade överklagats till högsta domstolen men att högsta domstolen i alla fall som kommit under dess bedömning hade avslagit yrkanden om skadestånd. Högsta domstolen hade således sörjt för en enhetlig rättspraxis, vilket innebar att det inte uppkommit någon varaktig oklarhet om rättsläget. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att klagandenas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

24. Ilyushkin m.fl. och Kalinkin m.fl., båda mot Ryssland (domar 17.4.2012)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till effek
tivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Dessa mål gällde förseningar i verkställigheten av domar i vilka de
ryska myndigheterna ålagts att förse 50 medlemmar av de ryska väpnade styrkorna med bostäder. Europadomstolen erinrade om att Ryssland med anledning av en av domstolen meddelad pilotdom i målet Burdov (nr 2) mot Ryssland hade antagit en skadeståndslag för att komma till rätta med problemet att myndigheterna inte skyndsamt fullgjorde sina betalningsförpliktelser men att lagen inte löste problemen vid verkställighet av domar som ålade myndigheterna andra förpliktelser än kontantbetalning. Detta hade lett till att klagandena i de aktuella fallen hade förvägrats sina rättigheter enligt artiklarna 6:1 (rätt till rättvis rättegång) och 13 (rätt till effektivt rättsmedel) i konventionen samt artikel 1 (rätt till egendom) i första tilläggsprotokollet till konventionen.

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 619 25. Piechowicz och Horycj, båda mot Polen (domar 17.4.2012)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3) och rätt till re
spekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Dessa mål avsåg fångar som på grund av att de bedömts som farliga
för andra hade under flera år hållits i sträng isolering utan fysisk eller psykisk stimulans. Europadomstolen fann att de restriktioner de varit underkastade, med hänsyn till den långa tid de varit i kraft, hade varit så ingripande att de var att anse som behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Inskränkningarna i rätten att ta emot besök av familjemedlemmar hade också varit så omfattande att de stred mot artikel 8 i konventionen.

26. B mot Tyskland (dom 19.4.2012) 27. K och G, båda mot Tyskland (domar 7.6.2012) 28. S mot Tyskland (dom 28.6.2012)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och
retroaktiv bestraffning (artikel 7:1 i konventionen)
Följande mål gällde retroaktiv tillämpning av en tysk lagbestämmelse
om säkerhetsförvaring. a) År 2000 dömdes B för bl.a. våldtäkt till ett längre fängelsestraff. När han avtjänat detta straff, ansågs han fortfarande farlig för andra personer. År 2008 beslöt därför en domstol att han skulle undergå säkerhetsförvaring. Grunden för detta beslut var en bestämmelse som införts i strafflagen år 2004, alltså medan B avtjänade fängelsestraffet. — Europadomstolen konstaterade att brottmålsdomen mot B inte hade innehållit något beslut om eventuellt fortsatt frihetsberövande efter det att fängelsestraffet avtjänats. Det fanns under sådana förhållanden inte ett sådant samband mellan förvaringen och brottmålsdomen att förvaringen kunde anses grundad på denna dom. Europadomstolen fann därför att frihetsberövandet inte uppfyllde kraven i artikel 5:1 a) i konventionen.
b) K och G dömdes 1987 respektive 1992 till långa fängelsestraff.
Domstolarna beslöt också att de skulle placeras på en psykiatrisk anstalt, och de överfördes till en sådan anstalt sedan fängelsestraffen avtjänats. År 2007 avslutades deras behandling på denna anstalt, men de placerades därefter enligt beslut av domstol år 2008 på en anstalt för säkerhetsförvaring, eftersom det bedömdes som sannolikt att de, om de frigavs, skulle begå nya allvarliga brott. Den lagliga grunden för detta frihetsberövande var den bestämmelse som införts i strafflagen år 2004 och som gjorts tillämplig även på dessförinnan begångna brott. — Europadomstolen fann att säkerhetsförvaringen vid tillämpning av konventionen var att anse som ett tilläggsstraff, som utdömts retroaktivt, vilket stred mot artikel 7:1 i konventionen. c) År 1996 befanns S ha begått ett antal brott varibland misshandel och sexuellt tvång, men eftersom han inte bedömdes som straffrätts-

620 Hans Danelius SvJT 2012 ligt ansvarig, frikändes han och placerades på ett psykiatriskt sjukhus. År 2007 utskrevs han från sjukhuset men överfördes då enligt domstols beslut till säkerhetsförvaring på grundval av den bestämmelse som införts i strafflagen år 2004, alltså långt efter det att brotten begåtts. — Europadomstolen fann säkerhetsförvaringen inte vara ett sådant frihetsberövande efter domstols dom som avses i artikel 5:1 i konventionen.

29. Mathloom mot Grekland (dom 24.4.2012)
Frågor om frihetsberövande i väntan på utvisning (artikel 5:1 f) i konvention
en) och rätt till domstolsprövning avseende frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Mathloom var en irakisk medborgare som i Grekland dömts till ett
långt fängelsestraff och till utvisning efter avtjänande av straffet. Sedan han villkorligt frigetts från fängelsestraffet, överfördes han till ett förvarscenter där han var berövad friheten under 15 månader. De irakiska myndigheterna vägrade att förse honom med ett pass, eftersom de ansåg sig inte kunna fastställa att han var irakisk medborgare. På grund härav kunde utvisningen inte verkställas. I stället överfördes Mathloom till en annan förvarsanstalt där han blev kvar i fem månader, varefter förvarstagandet ersattes med husarrest.
    Europadomstolen fann att Mathloom hade varit berövad friheten
under mer än två år och tre månader i väntan på utvisning, trots att myndigheterna flera gånger fått information som gjorde det klart att utvisningen inte skulle kunna verkställas. Under sådana förhållanden hade frihetsberövandet varit oproportionerligt och därmed stått i strid med artikel 5:1 f) i konventionen.

30. Kalucza mot Ungern (dom 24.4.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)

Matild Kalucza hade ett förhållande med B och delade bostad med
honom, men förhållandet urartade efter hand. Matild begärde vid flera tillfällen myndigheternas skydd, och hon anmälde B för våldtäkt, misshandel och ofredande. Ett par av anmälningarna ledde till bötesdomar mot B. Vid några tillfällen befanns Matild själv vara skyldig till misshandel. Hon begärde också att domstol skulle utfärda diverse förelägganden mot B.
    Europadomstolen konstaterade att det hade ålegat de ungerska
myndigheterna att ge Matild rimligt skydd mot våldsamt beteende från B:s sida. Det hade emellertid tagit myndigheterna mer än ett och ett halvt år att fatta beslut om ett föreläggande mot B, trots att syftet med ett sådant föreläggande var att skydda Matild mot våld. I andra fall hade beslut om förelägganden vägrats på grund av att båda parterna uppträtt våldsamt, vilket enligt Europadomstolens mening var ett otillräckligt skäl. Vidare hade en civilrättslig tvist om den våning där de bodde inte avgjorts inom skälig tid. Sammantaget fann Europa-

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 621 domstolen att de ungerska myndigheterna inte hade berett Matild tillräckligt skydd mot B och att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv därigenom hade kränkts.

31. İlker Ensar Uyanık mot Turkiet (dom 3.5.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)

Uyanık var turkisk medborgare men bosatt i USA tillsammans med
sin hustru. I augusti 2007 begav sig makarna med sin dotter, född i februari 2006, till Turkiet på semester. Hans hustru och dottern återvände därefter inte till USA. Uyanık begärde amerikansk myndighets medverkan till att få dottern återförd till USA. Den amerikanska myndigheten vände sig till turkisk myndighet, varefter frågan prövades av turkisk domstol. Denna domstol avslog Uyanıks begäran om återförande av barnet med hänsyn till barnets ålder och dess behov av att vara nära sin mor.
    Europadomstolen konstaterade att den turkiska domstolen inte
hade prövat målet i ljuset av Haagkonventionen om de civila aspekterna av återföranden av barn och inte heller beaktat att dotterns kvarstannande i Turkiet i praktiken skulle göra det omöjligt för Uyanık att behålla kontakten med henne. Visserligen var hennes låga ålder en viktig faktor, men det var enligt Europadomstolens mening inte rimligt att grunda avgörandet enbart på detta förhållande. Slutsatsen blev därför att Uyanıks rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv hade kränkts.

32. Madah m.fl. mot Bulgarien (dom 10.5.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)

Madah, som var iransk medborgare, fick permanent uppehållstill
stånd i Bulgarien. Han träffade där Maria, som blev hans sambo och med vilken han fick en son. Efter en tid beslöt de bulgariska myndigheterna att han skulle utvisas av säkerhetsskäl. Beslutet grundade sig på ett internt dokument från säkerhetstjänsten, i vilket Madah anklagades för narkotikahandel i syfte att finansiera en kurdisk separatistgrupp. Inga närmare uppgifter lämnades om bakgrunden till anklagelsen eller till bedömningen att Madah utgjorde ett hot mot nationell säkerhet.
    Europadomstolen fann att Madah inte hade åtnjutit ens ett mini
mum av rättsskydd med avseende på ett beslut som innefattade ett allvarligt ingrepp i hans rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv och att artikel 8 i konventionen därför hade kränkts.

33. Albu m.fl. mot Rumänien (dom 10.5.2012)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)

Klagande var 64 offentliga tjänstemän som var missnöjda med att de
ras krav på vissa lönetillägg hade ogillats av domstolar som inte hade beaktat att andra tjänstemän fått bifall till yrkanden om motsvarande

622 Hans Danelius SvJT 2012 förmåner. Eftersom det hade uppkommit en motstridig rättspraxis i denna fråga, begärde generalprokuratorn ett klarläggande från kassationsdomstolen, som konkluderade att klagandenas krav inte kunde bifallas. Sedan rättsläget på detta sätt klarlagts av kassationsdomstolen, följde övriga domstolar de riktlinjer som utstakats av denna domstol.
    Europadomstolen framhöll att det i varje rättssystem kan utvecklas
en motstridig rättspraxis men att det enligt artikel 6:1 i konventionen kan förväntas att det i sådana fall finns en mekanism för att klarlägga rättsläget. I det aktuella fallet hade det funnits en sådan mekanism, eftersom kassationsdomstolen hade förklarat hur lagen skulle tolkas. Problemet hade lösts skyndsamt, och det förelåg därför enligt Europadomstolens mening inget brott mot artikel 6:1.
    Europadomstolen framhöll vidare att en framtida inkomst inte
kunde betraktas som egendom enligt konventionen, såvida den inte redan intjänats eller definitivt fastställts eller det åtminstone fanns en legitim förväntan att erhålla inkomsten i fråga. En sådan legitim förväntan kunde föreligga om det fanns en klar rättspraxis eller annan rättslig grund för anspråket. Däremot förelåg ingen legitim förväntan när det var oklart hur lagen skulle tolkas och tillämpas. Det innebar att klagandenas anspråk, som var omstridda, inte kunde anses som tillgångar skyddade genom artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

34. Özgürlük Ve Dayanısma Partisi (ÖDP) mot Turkiet (dom 10.5.2012)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till fria val
(artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var det politiska partiet ÖDP, som hade vägrats statliga par
tibidrag på grund av att partiet inte hade fått minst 7 procent av rösterna i föregående val. ÖDP ansåg att partiet härigenom hade på ett diskriminerande sätt försatts i ett underläge i förhållande till större partier.
    Europadomstolen konstaterade att alla konventionsstater som har
ett system med offentliga partibidrag har uppställt en gräns för rätten att erhålla sådana bidrag. Gränsen är normalt knuten till resultatet i tidigare val, och vanligtvis krävs att ett parti fått stöd av en andel av väljarkåren som ligger någonstans mellan 0,5 och 5 procent. Det turkiska kravet på att stödet skall uppgå till minst 7 procent av rösterna i tidigare val var visserligen det högsta i Europa, men det hade inte lett till att stödet begränsats till det eller de allra största partierna. Dessutom hade ÖDP i tidigare val inte fått mer än mellan 0,8 och 0,15 procent av de avgivna rösterna, vilket var långt under minimigränsen på 7 procent.
    Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att kravet för
att erhålla partistöd i detta fall framstod som proportionerligt. Europadomstolen konkluderade att ÖDP inte hade diskriminerats i strid

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 623 med artikel 14 i konventionen med avseende på rätten till fria val enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

35. Frasilă och Ciocirlan mot Rumänien (dom 10.5.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

Frasilă upprättade radio- och tv-produktionsbolaget Tele M och det
audiovisuella produktionsbolaget Radio M Plus. Uppgifterna fördelades mellan bolagen så att Radio M Plus producerade program och Tele M svarade för utsändningen av dem. Sedan Frasilă sålt Tele M, ingick Radio M Plus och Tele M ett samarbetsavtal för produktion och utsändning av radioprogram. En radiostation skulle bedriva sin verksamhet på andra våningen av det hus där programmen producerades. Emellertid vägrade Tele M att ge Frasilă och Ciocirlan, som var redaktör vid radiostationen, tillträde till radiostationens sändningslokaler. En dom av rumänsk domstol, varigenom Tele M ålades att ge dem tillträde till lokalerna, blev inte verkställd.
    Europadomstolen konstaterade att det inte var myndigheterna
som hade hindrat Frasilă och Ciocirlan att få tillgång till lokalerna. Tvärtom hade en domstol beordrat Tele M att ge dem tillträde. Frågan var emellertid om myndigheterna hade fullgjort sin positiva skyldighet att skydda Frasilăs och Ciocirlans yttrandefrihet mot ingrepp från andra enskilda rättssubjekt. Den lokala pressen i Rumänien hade vid den aktuella tidpunkten befunnit sig i en prekär situation och direkt eller indirekt kontrollerats av ledande politiska eller andra makthavare, och Frasilă hade uppgett att hans försäljning av Tele M var resultatet av politiska och ekonomiska påtryckningar. De exekutiva myndigheterna hade visat sig ineffektiva när det gällde att verkställa domen till Frasilăs och Ciocirlans förmån. Europadomstolen fann att den rumänska staten under sådana förhållanden hade försummat sin skyldighet enligt artikel 10 i konventionen att tillse att Frasilă och Ciocirlan kunde effektivt utnyttja sin yttrandefrihet.

36. Kaverzin mot Ukraina (dom 15.5.2012)
Fråga om tortyr (artikel 3 i konventionen)

Kaverzin hade torterats i polishäkte. Europadomstolen fann att arti
kel 3 i konventionen hade kränkts dels genom själva tortyren, dels genom att ingen effektiv utredning om händelsen företagits, dels också genom att Kaverzin inte fått adekvat medicinsk behandling för de skador han ådragit sig genom tortyren. Europadomstolen konstaterade vidare att målet visade på ett ofta återkommande problem i ukrainska polishäkten. I cirka 40 domar hade Europadomstolen funnit de ukrainska myndigheterna ansvariga för misshandel av häktade personer, och över 100 liknande mål mot Ukraina var anhängiga. Europadomstolen fastslog att Ukraina måste genomföra reformer i sitt rättssystem för att säkerställa att sådan behandling i polishäkten inte längre förekom.

624 Hans Danelius SvJT 2012 37. Labsi mot Slovakien (dom 15.5.2012)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
och effektiv rätt att klaga till Europadomstolen (artikel 34 i konventionen)
Labsi begärde asyl i Slovakien med hänvisning till att han i Algeriet
hade dömts i sin frånvaro till livstidsstraff för medlemskap i en terroristorganisation. I augusti 2008 fann den slovakiska högsta domstolen att han inte kunde utvisas eftersom det fanns skäl att frukta att han skulle utsättas för misshandel i Algeriet. Särskilt hänvisades till rapporter om att det algeriska säkerhetsministeriet systematiskt använde tortyr mot personer som antogs ha information om terroristverksamhet. I mars 2010 fann emellertid samma domstol att Labsi inte kunde beredas skydd i Slovakien eftersom han bedömdes utgöra en säkerhetsrisk. Efter detta beslut utvisades han till Algeriet i strid med ett interimistiskt beslut av Europadomstolen att utvisning inte borde verkställas förrän Labsis klagomål till Europadomstolen prövats i sak.
    Europadomstolen hänvisade till att personer som var misstänkta för
terroristisk verksamhet enligt flera internationella rapporter löpte allvarliga risker att i Algeriet behandlas i strid med artikel 3 i konventionen. I målen Daoudi mot Frankrike (se SvJT 2010 s. 184 f.) och H.R. mot Frankrike (se SvJT 2011 s. 1070) hade Europadomstolen funnit att det skulle strida mot artikel 3 att utvisa misstänkta terrorister till Algeriet. Det fanns ingen anledning att inta en annan ståndpunkt beträffande Labsi, vars utvisning således innebar ett brott mot artikel 3 i konventionen. Utvisningen hade också verkställts i strid med Europadomstolens interimistiska beslut och hade hindrat domstolen att effektivt pröva hans klagomål. Slovakien hade därigenom även brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen.

38. Fernández Martínez mot Spanien (dom 15.5.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)

Fernández Martínez var prästvigd. Efter att först ha ansökt hos Vati
kanen om dispens från kravet på celibat ingick han ett civilt äktenskap med en kvinna och fick fem barn med henne. Han undervisade i en statlig skola om katolsk religion och moral enligt ett kontrakt som förnyades årligen av en katolsk biskop. Han deltog vid ett tillfälle med sin hustru och sina barn i ett möte anordnat av en organisation som verkade för att prästers celibat skulle bli frivilligt, och i pressen publicerades uppgifter om att deltagarna i mötet hade framställt krav på frivilligt celibat och demokrati inom kyrkan och opponerat sig mot kyrkans hållning till abort, skilsmässa, sexualitet och födelsekontroll.
    Vatikanen biföll härefter Fernández Martínez ansökan om dispens
från celibatet men förklarade samtidigt att den som erhållit sådan dispens inte fick undervisa om katolsk religion i offentliga institutioner såvida inte biskopen gav honom särskilt tillstånd. Biskopen beslöt kort därefter att inte förnya hans kontrakt som lärare.

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 625 Europadomstolen konstaterade att frågan i detta mål var om Fernández Martínez rätt enligt artikel 8 till respekt för sitt privatliv skulle ges företräde framför katolska kyrkans krav på religionsfrihet enligt artikel 9 och föreningsfrihet enligt artikel 11 i konventionen och om Fernández Martínez åtnjutit tillräckligt rättsskydd vid prövningen av denna fråga.
    Europadomstolen fann att det var på religiösa grunder som
Fernández Martínez inte fått sitt kontrakt förnyat och att de kyrkliga myndigheterna inom ramen för sin religiösa autonomi måste tillerkännas rätt att fatta beslut i sådana frågor. Fernández Martínez hade också kunnat få frågan prövad av spanska domstolar, som kunde anses ha gjort en rimlig avvägning mellan de motstående intressena. Europadomstolen konkluderade därför att Fernández Martínez rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv inte hade kränkts.

39. H.N. mot Sverige (dom 15.5.2012)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och omänsklig eller förned
rande behandling (artikel 3 i konventionen)
H.N., som var medborgare i Burundi, ansökte om asyl i Sverige. Han
hävdade att han och medlemmar av hans familj hade utsatts för etniskt motiverat våld i Burundi och att han, om han återvände dit, riskerade att berövas friheten och torteras eller till och med dödas. Han fick avslag på sin asylansökan.
    Europadomstolen konstaterade att det visserligen förekom allvar
liga brott mot mänskliga rättigheter i Burundi men att situationen inte var sådan att den i och för sig utgjorde ett hinder mot H.N:s utvisning dit. När det gällde hans personliga situation delade Europadomstolen Migrationsverkets och Migrationsdomstolens bedömning att trovärdigheten av de uppgifter H.N. lämnat kunde ifrågasättas i vissa hänseenden. Slutsatsen blev därför att det inte gjorts sannolikt att han efter utvisning till Burundi skulle utsättas för en verklig risk att dödas eller misshandlas. Något brott mot artikel 2 eller artikel 3 i konventionen förelåg därför inte.

40. Nacic m.fl. mot Sverige (dom 15.5.2012)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
och rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena var äkta makar från Kosovo och deras två söner som
kommit till Sverige och sökt uppehållstillstånd där. Uppehållstillstånd vägrades utom för den äldste sonen som tilläts stanna på grund av att han led av psykiska problem. Klagandena hävdade att de alla hade hälsoproblem och att det därför skulle strida mot artikel 3 att utvisa föräldrarna och den yngste sonen till Kosovo eller Serbien. De hänvisade också till att den äldste sonens hälsa skulle ytterligare försämras om han tvingades skiljas från resten av familjen.

626 Hans Danelius SvJT 2012 Europadomstolen konstaterade att de svenska myndigheternas beslut att på grund av synnerligen ömmande omständigheter medge den äldste sonen att stanna i Sverige visade att den svenska utlänningslagen, såsom den tillämpats i detta fall, var mera generös än artikel 3 i konventionen. Utvisning av de övriga klagandena kunde enligt Europadomstolens mening inte anses innebära omänsklig eller förnedrande behandling av dem eller av den son som fått tillstånd att stanna i Sverige.
    När det gällde artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen att
de fyra klagandena kunde betraktas som en familj trots att den son som fått tillstånd att stanna i Sverige var myndig. Hans tillstånd var emellertid sådant att det inte skulle vara omöjligt för honom att återvända till Kosovo eller Serbien för att leva tillsammans med de andra familjemedlemmarna. Det förhållandet att klagandena var romer kunde inte heller ses som ett hinder mot utvisning. Sammantaget hade de svenska myndigheterna inte brutit mot artikel 8 i konventionen genom att inte tillåta hela familjen att bo i Sverige.

41. S.F. m.fl. mot Sverige (dom 15.5.2012)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)

S.F. och hans hustru N.S. och deras barn A.F. var iranska medborgare.
S.F. och N.S. kom i september 2007 till Sverige, där A.F. föddes 2009. De begärde asyl i Sverige och hävdade att de på grund av politisk verksamhet i Iran och i Sverige skulle utsättas för livsfara om de återkom till Iran. Deras asylansökningar avslogs av de svenska myndigheterna som ansåg det osannolikt att de iranska myndigheterna skulle förfölja dem, eftersom de endast agerat på låg nivå som försvarare av kurdernas rättigheter.
    Europadomstolen fann att klagandenas tidigare verksamhet i Iran
inte gav tillräcklig grund för att anse att det fanns en seriös risk för att de skulle utsättas för omänsklig behandling om de återvände till Iran. Däremot hade deras politiska verksamhet intensifierats under vistelsen i Sverige, och det var troligt att detta noterats av de iranska myndigheterna. De kunde härigenom löpa särskilda risker, och de skulle lätt kunna identifieras vid återkomst till Iran på grund av sin tidigare verksamhet där och på grund av att de hade lämnat Iran illegalt. Deras utvisning till Iran skulle under sådana omständigheter strida mot artikel 3 i konventionen.

42. Scoppola (nr 3) mot Italien (dom 22.5.2012)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)

Domen grundade sig på omprövning i stor kammare av en dom som
meddelats av Europadomstolen i vanlig sammansättning den 18 januari 2011 (se SvJT 2011 s. 565). Målet gällde frågan om det stred mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen att Scoppola, som dömts till ett livstidsstraff för mord och andra brott, enligt lag

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 627 inte hade rätt att rösta i politiska val. Den mindre kammaren hade besvarat frågan jakande och hänvisat till att det var fråga om en automatisk förlust av rösträtten på grund av livstidsdomen och att det inte hade skett någon individuell prövning av om förlust av rösträtt var motiverad.
    Europadomstolen konstaterade att förlusten av rösträtten visser
ligen inte baserade sig på ett individuellt beslut av en domare utan på lagens innehåll men att lagen var så utformad att den tog hänsyn till brottets svårhetsgrad och karaktär. Förlust inträdde vid vissa typer av brott samt vid brott som ansågs förtjäna ett straff om minst tre års fängelse. I det konkreta fallet hade Scoppola dömts för allvarliga brott till livstids fängelse, ett straff som senare förvandlats till fängelse i 30 år. Det fanns också vissa möjligheter att återfå rösträtten efter straffverkställigheten eller i samband med villkorlig frigivning. Europadomstolen konkluderade att Scoppolas rätt enligt artikel 3 i första tillläggsprotokollet till konventionen under sådana förhållanden inte hade kränkts.

43. Santos Nunes mot Portugal (dom 22.5.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)

Santos Nunes fick 2003 en dotter om vilken han tillerkändes vårdna
den genom en dom 2004. Barnets mor hade emellertid överlämnat barnet till makarna G som vägrade medverka till att Santos Nunes skulle få hand om barnet. Han begärde också hjälp av polisen men utan framgång. I juni 2006 fann en domare att ärendet var brådskande och överlämnade det till de brottsutredande myndigheterna. I april 2007 fattade en domare beslut om en övergångsperiod under vilken barnet skulle fortsätta att bo hos makarna G men Santos Nunes skulle ha rätt att besöka henne. Först i december 2008 överlämnades barnet till Santos Nunes, och i januari 2009 beslöt domaren att övergångsperioden hade nått sitt slut och att barnet därefter skulle bo hos Santos Nunes. Europadomstolen konstaterade att det hade tagit fyra år och fem månader innan beslutet att ge Santos Nunes vårdnaden om sin dotter hade verkställts. Ärendet hade först efter ett par år behandlats som ett brådskande ärende, och de portugisiska myndigheterna hade inte handlat tillräckligt snabbt och visat sådan effektivitet som hade kunnat förväntas av dem. Till följd härav fann Europadomstolen att Santos Nunes privatliv och familjeliv inte hade respekterats och att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.

44. UTE Saur Vallnet mot Andorra (dom 29.5.2012)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)

Klagande var företagskonsortiet Saur Vallnet, som bestod av det
franska bolaget Saur och det andorranska bolaget Vallnet. Konsortiet fick efter offentlig upphandling i uppdrag att anlägga ett avlopps-

628 Hans Danelius SvJT 2012 system i en andorransk kommun. Eftersom myndigheterna var missnöjda med hur detta uppdrag utfördes, beslöt vederbörande ministerium att ålägga konsortiet administrativa böter och skadestånd. Konsortiet klagade utan framgång till domstol. Konsortiet sökte angripa domstolens dom på grund av att referenten i målet varit jävig eftersom han varit delägare i en spansk advokatbyrå som under lång tid hade gett juridisk hjälp åt Andorras regering i andra ärenden. I samband med det följande verkställighetsförfarandet accepterade en domstol konsortiets jävsinvändningar och beslöt att referenten skulle utbytas mot en annan domare och verkställigheten skulle prövas i sådan ändrad sammansättning.
    Europadomstolen fann att det under den tid som tvisten pågått
hade funnits en ekonomisk relation mellan den spanska advokatbyrå i vilken referenten i målet varit delägare och Andorras regering. De andorranska domstolarna hade på verkställighetsstadiet medgett att detta kunde skapa tvivel om referentens opartiskhet, men domen om böter och skadestånd hade blivit bestående. Följaktligen hade konsortiet i strid med artikel 6:1 inte fått en opartisk prövning av de böter och det skadestånd som konsortiet ålagts att betala.

45. Shuvalov mot Estland (dom 29.5.2012)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till
oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Shuvalov anklagades för att som domare i ett brottmål ha begärt mu
tor för att han skulle meddela en dom som var förmånlig för en av de tilltalade. En brottsutredning inleddes mot honom, och åklagarmyndigheten utfärdade två pressmeddelanden om händelseförloppet. Shuvalov ansåg att åklagaren genom dessa meddelanden och ett antal uttalanden i tidningar och på television hade kränkt hans rätt enligt artikel 6:2 att presumeras vara oskyldig till brott och hindrat honom att åtnjuta sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade att Shuvalovs namn inte hade
nämnts i det första pressmeddelandet men däremot i det andra meddelandet, som emellertid hade publicerats vid en tidpunkt då hans namn redan var allmänt känt. I huvudsak hade formuleringarna i pressmeddelandena grundats på åtalsskriften och syftat till att informera allmänheten om att en sådan åtalsskrift hade överlämnats till domstolen. Visserligen kunde delar av informationen uppfattas så att anklagelserna ansågs redan bevisade, men i sitt sammanhang måste texten ändå förstås så att Shuvalov angavs endast vara anklagad för brott. Inte heller de uttalanden som gjorts till pressen innefattade något som kunde kränka Shuvalovs rätt att presumeras vara oskyldig. Vidare hade den information som lämnats av åklagaren och det sätt på vilket informationen behandlats av pressen inte varit ägnade att påverka den prövning som skulle göras under rättegången. Europadom-

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 629 stolen konkluderade att Shuvalovs rätt enligt artikel 6:1 och artikel 6:2 i konventionen inte hade kränkts.

46. Flores Cardoso mot Portugal (dom 29.5.2012)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)

Klagandena var portugisiska medborgare, födda 1945 och 1941 i
Moçambique, som de tvingats lämna i juli 1976 på grund av oroligheterna efter Moçambiques självständighetsförklaring. Innan de lämnade landet, hade de deponerat en penningsumma i kontanter på det portugisiska konsulatet i Maputo. Motvärdet i portugisisk valuta var 950 000 portugisiska escudos, och denna summa utbetalades till dem av portugisiska staten i december 1994.
    Klagandena väckte talan mot portugisiska staten och yrkade skade
stånd på grund av att det återbetalade beloppet bestämts utan hänsynstagande till den inflation och depreciering av valutan som ägt rum under den långa tid de måst vänta på återbetalning av det deponerade beloppet.
    Europadomstolen fann att det i avsaknad av en särskild överens
kommelse i samband med depositionen av penningbeloppet inte fanns någon grund för att med stöd av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen begära en uppräkning av det deponerade beloppet på grund av inflation eller depreciering av valutan. Portugisiska staten kunde därför inte genom att endast återbetala det belopp som deponerats anses ha kränkt klagandenas rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

47. Diriöz mot Turkiet (dom 31.5.2012)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)

Diriöz åtalades och dömdes för bl.a. mord till 30 års fängelse. Han
klagade över att principen om parternas likställdhet i rättegången inte hade respekterats eftersom åklagaren hade haft sin plats i rättegångssalen på ett podium på högre nivå än där Diriöz och hans försvarare befann sig. Europadomstolen fann emellertid att placeringen i sessionssalen inte innebar att Diriöz hade förvägrats sin rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

48. Keskinen och Veljekset Keskinen Oy mot Finland (dom 5.6.2012)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)

Klagande var Keskinen och aktiebolaget Veljekset Keskinen Oy, som
hade åtalats för att de anordnat en fisketävling som stred mot lotterilagen. En muntlig förhandling hölls vid tingsrätten som fann att tävlingen visserligen hade stått i strid med lotterilagen men att klagandenas handlande var ursäktligt och därför inte straffbart. Domen överklagades av åklagaren. Såväl åklagaren som klagandena begärde en muntlig förhandling med hörande av vittnen. Hovrätten avslog yrkandena om muntlig förhandling på grund av att det inte förelåg nå-

630 Hans Danelius SvJT 2012 gon tvist om de faktiska förhållandena. Hovrätten fann i sak att fisketävlingen hade utformats så att den utgjorde ett lotteri och ansåg till skillnad från tingsrätten att det inte förelåg ett ursäktligt misstag. Hovrätten dömde Keskinen till ett bötesstraff. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd men fann att någon muntlig förhandling inte hade behövt hållas i hovrätten och att någon sådan förhandling inte heller var påkallad i Högsta domstolen. Högsta domstolen instämde i hovrättens bedömning att det inte var fråga om ett ursäktligt misstag som kunde leda till straffrihet men sänkte det av hovrätten utdömda bötesstraffet.
    Europadomstolen fann att det förhållandet att hovrätten hade änd
rat tingsrättens dom utan att hålla en ny muntlig förhandling inte i och för sig stred mot artikel 6:1 i konventionen. I det aktuella fallet, där en förhandling hade hållits i tingsrätten, hade det i hovrätten inte rått delade meningar om de faktiska förhållandena. Hovrätten hade också liksom tingsrätten ansett att fisketävlingen stred mot lotterilagen. Den enda fråga som återstod att bedöma var om Keskinens misstolkning av lagen var ursäktlig. Europadomstolen fann att hovrätten varit berättigad att bedöma denna fråga utan att höra Keskinen personligen vid en muntlig förhandling och konkluderade därför att det inte förelåg något brott mot artikel 6:1 i konventionen.

49. Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano mot Italien (dom 7.6.2012)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och rätt till egendom (ar
tikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Centro Europa var ett tv-bolag som i juli 1999 fick licens att installera
ett tv-nät och bedriva nationella utsändningar på frekvenser som skulle tilldelas bolaget på grundval av en nationell plan för fördelning av frekvenser. Emellertid tilldelades bolaget inga frekvenser, varför sändningsverksamheten försenades och inte kunde komma i gång förrän i juni 2009. Under mellantiden hade andra tv-bolag gynnats och fått tillstånd att utöka sin sändningsverksamhet.
    Europadomstolen konstaterade att Centro Europas licens under
lång tid blivit verkningslös genom att bolaget inte tilldelats några frekvenser, medan andra bolag hade fått tillfälle att utvidga sin verksamhet till nya frekvenser. Enligt Europadomstolens mening hade de lagregler som gällde för verksamheten varit otydliga och inte gjort det möjligt för Centro Europa att förutse när bolaget skulle tilldelas de frekvenser som var en förutsättning för att påbörja sändningsverksamheten. Lagen hade inte heller gett ett skydd mot godtycklig tilllämpning. Europadomstolen fann att italienska staten inte hade fullgjort sin skyldighet enligt artikel 10 i konventionen att genom rättsliga och administrativa regler inrätta ett system som garanterade pluralism i massmedia. Det långa uppskovet med tilldelning av frekvenser hade också innefattat ett brott mot Centro Europas rätt till skydd för

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 631 sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

50. Savda mot Turkiet (dom 12.6.2012)
Frågor om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) samt samvets-
och religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Savda var antimilitarist och vägrade av samvetsskäl att tjänstgöra i den
turkiska armén, vilket ledde till åtal och fängelsedomar.
    Europadomstolen konstaterade att det i Turkiet inte fanns något
civilt alternativ för de värnpliktiga som av samvetsskäl vägrade att bära vapen. För Savda hade detta lett till att han dömts till fängelse vid tre tillfällen och att han flera gånger placerats i isoleringscell under perioder om 2–8 dagar. Åtalen mot honom kunde ha upprepats hur många gånger som helst, om han inte slutligen hade bedömts som olämplig för militärtjänst. Europadomstolen fann att denna behandling hade berett honom allvarligt lidande som var mera djupgående än vad som normalt följde av åtal och fällande domar. Följaktligen hade han utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    I avsaknad av ett förfarande för att pröva om Savda borde erkännas
som samvetsvägrare och befrias från skyldigheten att bära vapen fann Europadomstolen, med hänvisning till fallet Bayatyan mot Armenien (se SvJT 2011 s. 1051 f.), att Savdas genom artikel 9 i konventionen skyddade samvetsfrihet hade kränkts.

51. Lindheim m.fl. mot Norge (dom 12.6.2012)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)

Klagandena ägde jordbruksmark som hyrdes ut till andra personer för
att användas som permanenta bostäder eller semesterbostäder. Medan hyresavtalen löpte, infördes genom en lagändring en rätt för dem som ingått sådana avtal att få avtalen förlängda på oförändrade villkor. Klagandena ansåg detta stå i strid med deras rätt till skydd för sin egendom.
    Europadomstolen konstaterade att nationella myndigheter i prin
cip har bättre förutsättningar än internationella domare att bedöma vad som är i samhällets intresse och att de därför bör åtnjuta stor frihet att själva utforma samhällets sociala och ekonomiska politik. I det aktuella fallet hade lagstiftaren velat ge personer som inte kunde köpa sina hyrda fastigheter en bestående rätt att fortsätta nyttja fastigheterna, vilket enligt Europadomstolens mening var ett legitimt syfte. När det gällde proportionaliteten kunde emellertid konstateras att prisutvecklingen på fastighetsmarknaden varit sådan att de hyror som betalades ofta saknade rimlig relation till de aktuella fastighetsvärdena.
    I fråga om de specifika hyreskontrakten i detta mål hade inte gjorts
någon avvägning av de motstående intressena. I realiteten hade kla-

632 Hans Danelius SvJT 2012 gandena betalat en synnerligen låg hyra som uppgick till mindre än 0,25 procent av fastighetsvärdena, och det fanns ingen möjlighet att få hyran höjd så att den kom att stå i en mer rimlig relation till fastighetsvärdena. Det stod också hyresgästerna fritt att sälja sina hyresrättigheter till priser som medförde att värdestegringarna på de hyrda fastigheterna i realiteten kom att tillfalla hyresgästerna och inte fastighetsägarna. Europadomstolen konkluderade att klagandena på detta sätt hade ålagts en oproportionerlig börda och att deras rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Eftersom bristen i detta fall hänförde sig till lagstiftningen, angav Europadomstolen vidare att Norge måste införa en ordning som skapade en balans mellan fastighetsägarnas intressen och samhällets allmänna intressen och överlämnade till de norska myndigheterna att bedöma hur detta syfte skulle nås.

52. Tatár och Fáber mot Ungern (dom 12.6.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

Tatár och Fáber genomförde en politisk meningsyttring bestående i
att de utanför parlamentet i Budapest hängde upp smutstvätt som skulle symbolisera den ungerska nationens smutsiga byk. Manifestationen pågick i endast 13 minuter i närvaro av ett antal journalister. Tatár och Fáber dömdes sedan till böter för att de hade genomfört sin manifestation utan att underrätta myndigheterna tre dagar i förväg.
    Europadomstolen fann att bestraffningen av Tatár och Fáber ut
gjorde ett ingrepp i deras yttrandefrihet som skyddades av artikel 10 i konventionen. Däremot utgjorde manifestationen inte ett sådant möte som var att hänföra till artikel 11 i konventionen, eftersom syftet inte hade varit att samla andra deltagare än några journalister. Det hade inte varit nödvändigt att ge myndigheterna en underrättelse i förväg, eftersom det inte krävdes åtgärder för att koordinera och underlätta genomförandet av manifestationen och varken allmän ordning eller andra rättigheter hade berörts. Domen mot Tatár och Fáber stod under sådana förhållanden inte i överensstämmelse med artikel 10 i konventionen.

53. Poghosyan och Baghdasaryan mot Armenien (dom 12.6.2012)
Fråga om rätt till skadestånd vid oriktig brottmålsdom (artikel 3 i protokoll 7)

Poghosyan dömdes för mord och våldtäkt till 15 års fängelse. Han
hävdade att han var oskyldig och att han hade erkänt brotten på grund av att polisen hade utsatt honom för tortyr. Sedan han avtjänat över fem år av straffet, frigavs han därför att man hade påträffat de verkliga gärningsmännen, och två poliser dömdes för att de genom misshandel hade tvingat Poghosyan att erkänna brotten. Poghosyan

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 633 begärde skadestånd för ideell, fysisk och materiell skada men fick ersättning enbart för förlorad arbetsinkomst.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 3 i protokoll 7 till kon
ventionen inte endast syftar till att ge ersättning för materiell skada utan också till att gottgöra den som utsatts för ett rättsövergrepp för ideell skada i form av förtvivlan, ångest och förlust av livsglädje. Ingen sådan ersättning hade varit tillgänglig för Poghosyan, vars rätt enligt artikel 3 i protokoll 7 därför hade kränkts.

54. Khoniakina mot Georgien (dom 19.6.2012)
Frågor om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom
(artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Adelina Khoniakina pensionerades år 2000 från sin befattning som
domare i den georgiska högsta domstolen och tillerkändes en pension motsvarande hennes slutlön som domare. Enligt den lag som gällde vid tiden för hennes pensionering hade hon rätt till denna pension under sin återstående livstid, men pensionen skulle dessutom justeras på samma sätt som lönerna för de domare som alltjämt tjänstgjorde i högsta domstolen. Klausulen om denna justering upphävdes emellertid genom lagändring 2001. Adelina Khoniakina hävdade vid den georgiska högsta domstolen att denna lagändring var olaglig och yrkade skadestånd. Hennes talan bifölls av högsta domstolen, men en av domarna, S, var skiljaktig med motiveringen att upphävandet av justeringsklausulen inte nödvändigtvis var en nackdel för henne, eftersom domarlönerna, och därmed hennes pension, kunde komma att utvecklas antingen positivt eller negativt.
    Genom en ytterligare lagändring 2005 fastställdes med retroaktiv
verkan ett bestämt belopp som skulle tillerkännas pensionerade domare i den högsta instansen. Adelina Khoniakina angrep även denna lagändring, men hennes talan ogillades av högsta domstolen, som var sammansatt av S och två andra domare.
    Europadomstolen fann att S:s deltagande som domare i båda må
len inte medförde att den georgiska domstolen inte varit opartisk vid sin prövning av det andra målet, eftersom de två målen hade gällt olika frågor och det var oundvikligt och till och med naturligt att samma domare ofta kom att medverka vid prövning av likartade frågor i olika mål. Slutsatsen blev därför att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att Adelina Khoniakinas rätt till pension utgjorde egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen men att lagstiftaren inte kunde anses förhindrad att reglera pensionsrättigheter ens med retroaktiv verkan. De nationella myndigheterna hade de bästa förutsättningarna att bedöma vad allmänna intressen krävde, och de förändringar som gjorts hade inte hindrat att Adelina Khoniakina fått i huvudsak behålla sina pensionsrättigheter. Det var också fråga om åtgärder som vidtagits inom ramen

634 Hans Danelius SvJT 2012 för en allmän revision av statstjänstemäns pensioner, och Europadomstolen fann därför att Adelina Khoniakinas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts.

55. Communist Party of Russia m.fl. mot Ryssland (dom 19.6.2012)
Frågor om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet) och rätt till ef
fektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagande var Rysslands kommunistparti, det ryska demokratiska par
tiet Yabloko samt sex ryska medborgare som varit kandidater i 2003 års ryska parlamentsval. Frågorna i målet var om de ryska oppositionspartierna och kandidater tillhörande oppositionen hade missgynnats av tv-bolagen under valkampanjen 2003.
    Europadomstolen konstaterade att tre av de fem stora tv-bolagen i
Ryssland direkt kontrollerades av staten och att de två andra bolagen hade indirekta band med staten. Under valkampanjen hade alla partier som kandiderade i valet tilldelats lika mycket tid för direkt politisk annonsering i television, och varje parti kunde dessutom köpa viss ytterligare tid för sådan annonsering. När det sedan gällde den tid som tv-kanalerna själva ägnade åt de olika partierna och deras kandidater hävdade klagandena att det dominerande partiet Enade Ryssland hade kraftigt gynnats i förhållande till oppositionspartierna. På grund härav hade klagandena efter valet vänt sig till den ryska högsta domstolen med en begäran att valet skulle ogiltigförklaras. Högsta domstolen hade emellertid funnit att det inte förekommit något brott mot vallagen som varit ägnat att snedvrida valresultatet.
    Europadomstolen konstaterade att rysk lag rörande tv-sändningar
inte favoriserade något politiskt parti framför ett annat. När det sedan gällde frågan hur lagen hade tillämpats i den aktuella valkampanjen hänvisade Europadomstolen till att den ryska högsta domstolen prövat klagomål över favorisering och motiverat varför den funnit dem ogrundade. Europadomstolen konstaterade att högsta domstolens opartiskhet inte hade ifrågasatts och fann med hänvisning till dess dom att politisk manipulering som påverkat valresultatet inte hade styrkts. Något brott mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade alltså inte visats föreligga. Eftersom klagandena hade haft möjlighet att angripa valresultatet inför den högsta instansen, hade de också till sitt förfogande haft ett rättsmedel som uppfyllde kraven i artikel 13 i konventionen.

56. Kurier Zeitungsverlag und Druckerei GmbH (nr 2) och Krone Verlag GmbH, båda mot Österrike (domar 19.6.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

Två tidningar publicerade flera artiklar om en uppmärksammad tvist
mellan en far och en mor rörande vårdnaden om deras son. I artiklarna röjdes barnets identitet, och artiklarna illustrerades med bilder som visade barnet i ett tillstånd av smärta och förtvivlan. De österri-

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 635 kiska domstolarna fann att det inte hade funnits något allmänt intresse av att publicera denna information och dömde tidningsförlagen att betala skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att artiklarna hade gällt en vård
nadstvist som gett anledning till offentlig debatt och att de därför hade berört frågor av allmänt intresse. Emellertid var barnet i fråga inte en offentlig person och det hade inte varit nödvändigt att röja barnets identitet och inte heller att avslöja detaljer om tvisten och publicera fotografier av barnet. Tvärtom hade barnet varit i behov av särskilt skydd på grund av sin sårbara position. Europadomstolen ansåg att de skadestånd som utdömts under dessa omständigheter inte kunde anses stå i strid med yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

57. E.S. mot Sverige (dom 21.6.2012)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)

När E.S. var 14 år gammal, upptäckte hon att hennes styvfar hade
gömt en videokamera i en tvättkorg och med hjälp av kameran i hemlighet gjort inspelningar av henne när hon befann sig naken i badrummet. Styvfadern åtalades för sexuellt ofredande men frikändes. Vid Europadomstolen var frågan om det i svensk lag fanns ett skydd mot handlingar av detta slag motsvarande vad som kunde krävas enligt artikel 8 i konventionen. Europadomstolen fann att de svenska straffbestämmelserna om sexuellt ofredande och barnpornografibrott i princip kunde anses ge ett adekvat skydd och konkluderade, med 4 röster mot 3, att E.S:s rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv inte hade kränkts.

58. Olsby mot Sverige (dom 21.6.2012)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)

För betalning av skatteskulder utmätte kronofogdemyndigheten den
19 augusti 2005 ett tillgodohavande på Olsbys bankkonto. Ett bevis om utmätningen skickades till Olsby, som dock inte mottog det förrän den 8 september 2005. Den 24 augusti 2005 fattade kronofogdemyndigheten beslut om utbetalning av de utmätta medlen till staten som borgenär. Olsby överklagade utmätningen den 22 september 2005. Den 19 oktober 2005 avslog tingsrätten överklagandet på grund av att beslutet om utbetalning av det utmätta beloppet till staten hade vunnit laga kraft den 15 september 2005 och att ett överklagande av en utmätning efter det att beslutet om utbetalning av det utmätta beloppet vunnit laga kraft enligt HD:s praxis (NJA 1990 s. 166) inte kunde prövas av domstol.
    Europadomstolen konstaterade att Olsby hade överklagat utmät
ningen inom den gällande överklagandefristen men ändå inte kunnat få domstol att pröva överklagandet på grund av att beslutet om utbetalning dessförinnan hade vunnit laga kraft. Europadomstolen fann

636 Hans Danelius SvJT 2012 att han därigenom i strid med artikel 6:1 i konventionen hade förvägrats sin rätt till domstolprövning.

59. Schweizerische Radio- und Fernsehgesellschaft SRG mot Schweiz (dom 21.6.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

Ett radio- och tv-företag önskade göra en intervju i ett fängelse med
en kvinna som avtjänade ett livstidsstraff för mord. Fastän kvinnan hade samtyckt till intervjun, vägrade fängelsemyndigheten att ge tillstånd till intervjun under hänvisning till ordningen och säkerheten i fängelset.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om en tv-intervju
rörande frågor av allmänt intresse och att de schweiziska myndigheterna och domstolarna inte hade närmare analyserat hur en sådan intervju skulle kunna genomföras i fängelset. Ett generellt förbud mot sådana intervjuer i ett fängelse var enligt Europadomstolens mening inte förenligt med artikel 10 i konventionen.

60. Piruzyan mot Armenien (dom 26.6.2012)
Frågor om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till fri
givning mot borgen (artikel 5:3 i konventionen)
Piruzyan häktades som misstänkt för grova brott. Häktningen för
längdes vid flera tillfällen, och han vägrades slutligen frigivning med motiveringen att målet hade överförts till domstol. Under förhandlingarna inför domstolen hölls Piruzyan i en metallbur med en yta om cirka 4,5 kvadratmeter. Vid en domstolsförhandling begärde Piruzyan att bli frigiven, eventuellt mot borgen, vilket vägrades på grund av att rättegången inte var avslutad och han var misstänkt för att ha begått grova brott. Målet avskrevs senare sedan åklagaren hade lagt ner åtalet mot Piruzyan.
    Europadomstolen fann inga indikationer på att det av säkerhetsskäl
varit motiverat att under domstolsförhandlingarna hålla Piruzyan instängd i en metallbur och konkluderade att han i detta hänseende hade utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll vidare att de armeniska myndigheterna
enligt artikel 5:3 i konventionen hade varit skyldiga att pröva om det fanns andra åtgärder än häktning som var tillräckliga för att garantera Piruzyans inställelse vid domstol. Hans frigivning hade emellertid vägrats enbart på grund av att han misstänktes ha begått grova brott, vilket enligt armenisk lag var tillräckligt för att vägra frigivning mot borgen. Detta stred enligt Europadomstolens mening mot artikel 5:3 i konventionen.

SvJT 2012 Europadomstolens domar — andra kvartalet 2012 637 61. Herrmann mot Tyskland (dom 26.6.2012)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)

Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom
som Europadomstolen i vanlig sammansättning meddelat den 20 januari 2011 (se SvJT 2011 s. 569 f.). Målet gällde en jordägare som, trots att han av etiska skäl var motståndare till jakt, tvingats tillåta att jakt bedrevs av andra på hans mark. Medan Europadomstolen i sin mindre sammansättning kommit fram till att detta inte stred mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen, kom den stora kammaren till motsatt slutsats och anslöt sig därmed till den bedömning som gjorts i liknande mål mot Frankrike och Luxemburg (se SvJT 1999 s. 762 f. och 2007 s. 957).

62. Kurić m.fl. mot Slovenien (dom 26.6.2012)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konvention
en), rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Domen grundade sig på omprövning i stor kammare av en dom som
Europadomstolen i vanlig sammansättning meddelat den 13 juli 2010 (se SvJT 2010 s. 1004 f.). Målet gällde levnadsförhållandena i Slovenien för personer från andra republiker i det tidigare Jugoslavien som levde i Slovenien utan att ha förvärvat slovenskt medborgarskap. Liksom i den tidigare domen fann Europadomstolen att de prekära förhållanden under vilka dessa personer levde inte var förenliga med deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv. Europadomstolen fann också att dessa personer inte åtnjöt sin rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel och att behandlingen av dem innefattade diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen. Eftersom det fanns ett stort antal personer i samma situation som klagandena i detta mål, ålade Europadomstolen dessutom den slovenska regeringen att inom ett år inrätta ett system för att ge ersättning till de berörda personerna.

63. Ressiot m.fl. mot Frankrike (dom 28.6.2012)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)

Klagandena var journalister som arbetade för sporttidningen L’Equipe
och veckotidningen Le Point. I dessa tidningar publicerades artiklar med citat från telefonsamtal som avlyssnats av polisen som ett led i en förundersökning om vissa tävlingscyklisters användning av dopningspreparat. Uppgifter lämnades också i artiklarna om preparat som påträffats vid en husrannsakan hos en tidigare tävlingscyklist. Polisen inledde en utredning om de läckor som lett till att dessa uppgifter kunnat publiceras. Inom ramen för utredningen gjordes husrannsakningar på tidningsredaktionerna och i journalisternas bostäder, och förteckningar över deras telefonsamtal sammanställdes.

638 Hans Danelius SvJT 2012 Europadomstolen konstaterade att det ämne som behandlats i tidningsartiklarna, nämligen dopning inom professionell idrott, var av stort allmänt intresse. Även om journalister måste följa lagen vid anskaffande av information, var skyddet för pressens källor en viktig princip som var en del av rätten till informationsfrihet. I förevarande fall hade det inte visats föreligga ett så starkt allmänt intresse att det kunde rättfärdiga de husrannsakningar och andra åtgärder som vidtagits avseende tidningarna och journalisterna. Genom dessa åtgärder hade således yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen kränkts.

64. A.A. m.fl. mot Sverige (dom 28 juni 2012)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och omänsklig eller förned
rande behandling (artikel 3 i konventionen)
A.A. och hennes fem barn, som var medborgare i Jemen, sökte asyl i
Sverige. De hävdade att de i Jemen riskerade att utsättas för hedersbrott eftersom de inte hade lytt sin man respektive far utan begett sig utomlands utan hans medgivande. A.A. uppgav att hon under lång tid hade misshandlats av sin man men att den viktigaste orsaken till att hon lämnat Jemen var att hon ville skydda sina minderåriga döttrar mot att tvingas in i arrangerade äktenskap. Deras ansökningar avslogs slutligt av migrationsdomstolarna, som ansåg att familjens problem huvudsakligen rörde privata förhållanden sammanhängande med traditionerna i Jemen och att resan bort från Jemen också haft en ekonomisk aspekt. Europadomstolen delade i huvudsak denna bedömning och fann att utvisning av A.A. och hennes barn inte skulle strida mot artikel 2 eller artikel 3 i konventionen.

65. Sabri Güneş mot Turkiet (dom 29.6.2012)
Fråga om beräkning av sexmånadersfristen (artikel 35 i konventionen)

I detta mål tog Europadomstolen i stor kammare ställning till hur
fristen för väckande av talan vid Europadomstolen skall beräknas i fall då den sista dagen av den i artikel 35 i konventionen angivna sexmånadersperioden infaller på en helgdag eller annan arbetsfri dag. Europadomstolen fastställde i denna dom att fristen ändå skall anses utlöpa på den dag som infaller sex månader efter den dag då det slutliga inhemska avgörandet meddelades eller delgavs berörd part. Som motivering framhöll Europadomstolen att en sådan beräkning av fristen är ägnad att skapa ett tydligt och enhetligt rättsläge och gör det överflödigt att beakta vilka dagar som är arbetsfria i varje enskild konventionsstat. Europadomstolen tillade att en frist om sex månader under alla förhållanden är så väl tilltagen att det inte kan anses svårt att iaktta fristen.