Den nya EU-förordningen om internationell successionsrätt

Av professor MICHAEL BOGDAN

Uppsatsen presenterar summariskt den nya EU-förordningen nr 650/2012 om internationell successionsrätt. Förordningen medför för svenskt vidkommande ett antal viktiga nyheter, bl.a. en övergång från nationalitets- till domicilprincipen, ett visst godtagande av arvlåtarens rätt att välja tillämplig lag och införande av ett europeiskt arvsintyg som skall användas av arvingar och boutredningsmän vilka behöver bevisa sin ställning eller utöva sina befogenheter i en annan medlemsstat. Uppsatsen diskuterar kortfattat även den dramatiska omfångsökningen av EU:s internationella privat- och processrätt i stort.

1. Inledning
Den 4 juli 2012 publicerades i EU:s officiella tidning (EUT) Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 ”om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg” (i det följande ”arvsförordningen” eller ”förordningen”).1 Förordningen är i grova drag avsedd att ersätta den del av medlemsstaternas internationella privaträtt som handlar om successionsrättsliga spörsmål, i Sverige först och främst lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (i fortsättningen ”IDL”). Som andra EUförordningar kommer arvsförordningen att bli direkt tillämplig i medlemsstaternas domstolar (dock med undantag för Danmark, Förenade konungariket och Irland2). Enligt sin artikel 83 skall förordningen i princip tillämpas endast på arv efter personer som avlidit den 17 augusti 2015 eller senare, vilket gör att de nuvarande reglerna kommer att behålla sin betydelse under åtskilliga år framöver. De nya reglerna är omfattande och relativt komplicerade. Innan de börjar tillämpas kommer de att behöva en detaljerad kommentar och analys, men syftet med denna korta uppsats begränsar sig till att presentera arvsförordningens huvuddrag (”skelett”), för att informera de svenska juristerna om vad som väntar dem. Vissa alltför tekniska eller sällan relevanta detaljer förbigås därför här.
    Av särskild betydelse för Sverige är att övergångsregeln i artikel 75(3) tillåter fortsatt tillämpning av 1934 års nordiska arvskonvention,

1 EUT 2012 L 201 s. 107. 2 Dessa länder räknas vid tillämpning av förordningen inte som medlemsländer. Förenade konungariket och Irland har dock möjlighet att meddela sin avsikt att godta förordningen (s.k. opt-in), se förordningens premisser 82 och 83.

i Sverige för närvarande implementerad huvudsakligen genom lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Dessa svenska lagar måste dock ändras innan arvsförordningen börjar tillämpas. Artikel 75(3) tillåter nämligen inte fortsatt tillämpning av den nordiska konventionen som den ser ut idag, utan som den ändrats genom en nordisk överenskommelse av den 1 juni 2012. Denna ändring, som anpassar det nordiska systemet till det europeiska, behöver i tid ratificeras och omsättas i svensk lagtext. Artikel 75(3) tillåter dessutom fortsatt tillämpning av konventionen endast i den utsträckning som konventionen föreskriver regler om dödsboförvaltning, myndighetsmedverkan och enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar, således inte i fråga om exempelvis tillämplig lag.
    Förståelsen av de nya reglerna förutsätter medvetenhet om att termen ”arv” i arvsförordningen inbegriper överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall oavsett om det rör sig om överföring enligt den legala arvsordningen eller enligt ett testamentariskt förordnande (se artikel 3(1)(a)).

2. Tillämplig lag
Kollisionsreglerna i förordningens kapitel III utgår enligt artikel 20 ifrån att den anvisade lagen skall tillämpas oavsett om det är en medlemsstats lag eller inte. Något utrymme för medlemsstaternas nationella kollisionsregler för ”utomeuropeiska” situationer finns således inte kvar. Den anvisade lagen skall enligt artikel 23 styra arvet i dess helhet, dvs. oavsett var tillgångarna befinner sig, låt vara att artikel 30 undantar särskilda kategorier av tillgångar som i det land där de är belägna är underkastade särskilda regler vilka där anses tvingande oavsett tillämplig lag (det kan t.ex. röra sig om regler mot splittring av jordbruksmark, fideikommiss etc.).
    Den allmänna kollisionsregeln i artikel 21 medför för svenskt vidkommande en verklig revolution. I stället för tillämpning av lagen i arvlåtarens medborgarskapsland enligt 1 kap. 1 § IDL skall man enligt förordningens artikel 21(1) i framtiden tillämpa lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist. Denna övergång från nationalitets- till domicilprincipen, i kombination med förordningens jurisdiktionsregler (se nedan), kommer i ett invandringsland som Sverige att avsevärt minska frekvensen av tillämpning av utländsk lag, eftersom i Sverige stadigvarande bosatta utländska medborgare, inklusive invandrare från exotiska länder med kulturellt och religiöst präglade arvsregler vilka i hög grad skiljer sig från svensk rätt, enligt huvudregeln blir underkastade svenska bestämmelser. Anhängare av multikulturalism, vilka förespråkar juridisk tolerans för andra kul-

turer,3 får trösta sig med att artikel 21(2) föreskriver tillämpning av annan än hemvistlandets lag när det av samtliga omständigheter ”undantagsvis” framgår att den avlidne vid sin död ”uppenbart” hade en närmare anknytning till ett annat land. Detta undantag kan aktualiseras exempelvis i fråga om invandrare vilka avlidit mycket kort tid efter inflyttningen till Sverige; det måste dock understrykas att bestämmelsen talar om anknytning till ett visst land och inte en viss kultur eller religion och att den inte är avsedd att användas som reservlösning i sådana fall där fastställelse av den avlidnes hemvist visar sig vara komplicerad (se förordningens premiss 25).
    Ett annat avsteg från huvudregeln utgörs av möjligheten för arvlåtaren att i enlighet med artikel 22 låta rätten till sin kvarlåtenskap i dess helhet styras av lagen i den stat där han är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död. Något annat rättssystem får inte väljas och det synes inte heller vara möjligt att begränsa valet till endast en del av arvet. Lagvalet skall anges uttryckligen i ett testamente eller ett arvsavtal eller indirekt framgå av villkoren i ett sådant, och dess civilrättsliga materiella giltighet (t.ex. med hänsyn till sådana ogiltighetsgrunder som tvång eller misstag) skall prövas enligt den valda lagen (inställningen till lagval i den valda rättsordningens internationella privaträtt är å andra sidan inte avgörande). En person med medborgarskap i flera länder får välja lagen i vilket som helst av dessa (även om ett av medborgarskapen skulle vara svenskt), men av förordningens premiss 26 framgår att medlemsländerna inte är skyldiga att ta hänsyn till ett medborgarskap som tillkommit för att kringgå lagen, t.ex. om en i Sverige bosatt svensk medborgare köper sig ett ytterligare medborgarskap i ett främmande land för att därmed få möjlighet att genom lagval undgå de svenska laglottsreglerna. Möjligheten till lagval är naturligtvis välkommen ur multikulturell synvinkel, i synnerhet med hänsyn till äldre invandrare för vilka den svenska successionsrätten kanske framstår som helt främmande, men den kommer förmodligen att utnyttjas mycket sällan, bl.a. eftersom den förutsätter relativt avancerade juridiska kunskaper. Enligt övergångsregeln i artikel 83(2) skall ett lagval erkännas även om det gjorts före den 17 augusti 2015 om det uppfyller förordningens krav eller om det är giltigt om man följer kollisionsreglerna vid tiden för lagvalet i ett land där den avlidne då hade hemvist eller var medborgare. Enligt artikel 83(4) skall ett förordnande om kvarlåtenskap (dvs. ett testamente eller ett arvsavtal), gjort före den 17 augusti 2015 i enlighet med en lag som den avlidne kunde ha valt enligt förordningen, dessutom betraktas som ett val av denna lag som tillämplig på arvet.
    Den tillämpliga lagens räckvidd definieras på ett icke-uttömmande sätt i artikel 23, som bl.a. nämner orsak, tidpunkt och plats för inledande av arvsförfarandet, fastställande av förmånstagarna och deras

3 Se t.ex. Mosa Sayed, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie, Uppsala 2009.

respektive andelar, förmågan att ärva (t.ex. hos ofödda barn), arvlöshetsförklaring och förverkande av rätt till arv, accept av eller avstående från arv, ansvaret för skulderna, laglotter och liknande begränsningar i testationsfriheten, återföring av förskott på arv, arvingars, testamentsexekutorers och boutredningsmäns befogenheter att förfoga över tillgångarna osv. Offentligrättsliga spörsmål, bl.a. rörande arvsskatt, faller enligt förordningens artikel 1 helt utanför dess tillämpningsområde och detsamma gäller en del andra frågor med endast ett svagt eller indirekt samband med arv, såsom dödförklaringar, makars förmögenhetsförhållanden, underhållsskyldighet utöver den som uppstår på grund av dödsfall och associationsrättsliga klausuler om hur man skall förfara med bolagsandelar när en medlem avlider.
    Boutredningsmäns utseende och befogenheter enligt den på arvet tillämpliga lagen modifieras något i artikel 29, som innehåller relativt komplicerade regler om boutredningsmän i sådana — förmodligen ganska sällsynta — fall där den lag som är tillämplig på arvet inte är lex fori. Det rör sig om att koordinera de två rättssystemen, exempelvis i sådana fall där domstolslandets lag gör utseende av boutredningsman obligatoriskt medan den tillämpliga främmande lagen innehåller inga eller blott otillräckliga föreskrifter därom.
    Ett testamentes materiella giltighet med hänsyn till testators testationskapacitet, testamentstagares behörighet att motta egendom från viss testator (t.ex. en läkares eller själasörjares behörighet att motta egendom från en person som han skötte på dödsbädden), testamentes tolkning, testamentes ogiltighet på grund av bedrägeri, tvång eller misstag osv. prövas i enlighet med artiklarna 24 och 26 enligt den lag som skulle ha varit tillämplig på arvet om testatorn avlidit samma dag som testamentet upprättades (dvs. normalt testatorns dåvarande hemvistlands lag), men testatorn får föreskriva tillämpning av den lag som han kunde ha valt i enlighet med artikel 22 (se ovan).4 En besläktad, men något mera komplicerad kollisionsregel i artikel 25 avser arvsavtal. Artikel 27 handlar om förordnandenas giltighet avseende formen; på denna punkt får dock Sverige tack vare artikel 75 fortsätta att tillämpa 1961 års Haagkonvention rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, omsatt i svensk rätt genom 1 kap. 4 § IDL (förordningens artikel 27 påminner för övrigt om samma konventionsbestämmelser). Ett testamente eller arvsavtal gjort före den 17 augusti 2015 skall enligt övergångsregeln i artikel 83(3) vara giltigt såväl i sak som till formen om det uppfyller förordningens krav eller om det är giltigt om man följer kollisionsreglerna vid tiden för förordnandet i den handläggande medlemsstaten, i det land där den avlidne då hade hemvist eller ett land där han då var medborgare.

4 Giltigheten av testamentes innehåll med hänsyn till laglottsreglerna omfattas inte av artiklarna 24 och 26, utan prövas enligt den lag som är tillämplig på arvet i enlighet med de ovan beskrivna artiklarna 21–23.

Såvitt gäller arvinges förklaring om accept av eller avstående från arv stadgar artikel 28 att den skall uppfylla de formella kraven i den lag som är tillämplig på arvet (se ovan) eller lagen i den förklarandes hemvistland. Att uppfylla de formella kraven enligt lagen på förklaringsorten synes således inte vara tillräckligt.
    Förordningen innehåller också regler om mera speciella situationer, såsom när det råder ovisshet om vem av två eller flera personer som avlidit först (artikel 32) eller när det saknas arvingar och testamentstagare (artikel 33). I fråga om sistnämnda s.k. danaarv erkänner förordningen en medlemsstats (men tydligen inte en ickemedlemsstats) rätt att överta tillgångar belägna på det egna territoriet.
    Artiklarna 34–38 behandlar vissa allmänna internationelltprivaträttsliga problem, såsom återförvisning (renvoi), ordre public och stater med mer än en rättsordning. En revolutionerande nyhet för svenskt vidkommande är att artikel 34 godtar renvoi, som svensk internationell privaträtt traditionellt ställer sig negativ till,5 låt vara att beaktande av den tillämpliga främmande rättsordningens kollisionsregler begränsas till sådana fall där de leder till lagen i en medlemsstat (t.ex. Sverige) eller till lagen i en icke-medlemsstat som tillämpar sin egen lag (den sistnämnda begränsningen liknar den engelska s.k. foreign court theory och torde vara avsedd att förhindra ett oändligt ”tennisspel” där rättssystemen bollar frågan mellan varandra). Återförvisningen är utesluten också i vissa andra situationer, såsom när den tillämpliga lagen har valts av den avlidne.
    Ett såväl praktiskt som teoretiskt intressant spörsmål aktualiseras när den tillämpliga arvslagen skapar en sakrätt som inte existerar i den medlemsstat där denna sakrätt åberopas, exempelvis en särskild sakrättsligt skyddad nyttjanderätt till fast egendom. Enligt artikel 31 är medlemsstaten i så fall inte skyldig att utan vidare erkänna en sådan okänd sakrätt, utan får i möjligaste mån anpassa den till dess närmast likvärdiga kända motsvarighet.

3. Domsrätt och erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar
Enligt arvsförordningens artikel 4 skall domstolarna6 i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet, dvs. oavsett i vilket land tillgångarna befinner sig. Om den avlidne vid sin död saknade hemvist i en medlemsstat, utan hade hemvist i t.ex. USA eller Ryssland, skall domstolarna i den medlemsstat där tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna likväl ha subsidiär behörighet enligt artikel 10 att pröva arvsmålet i dess helhet om den avlidne vid sin död var medborgare i den

5 Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., Stockholm 2008, s. 59–63. 6 Med domstol åsyftas i förordningen även t.ex. notarier och andra som i vissa medlemsstater utövar judiciella funktioner.

medlemsstaten eller tidigare, men mindre än fem år dessförinnan, haft hemvist där.
    Ger dessa regler inte domsrätt till något medlemsland skall domstolarna i den medlemsstat där tillgångar befinner sig ändå vara behöriga, men endast såvitt gäller dessa tillgångar. Även i sådana fall där domsrätt föreligger enligt artikel 4 eller 10 får domstolen besluta att inte fatta beslut om tillgångar belägna i ett icke-medlemsland om det kan antas att avgörandet inte kommer att gälla där (se artikel 12). Det framgår inte klart huruvida detta betyder att de så uteslutna tillgångarna inte heller skall tas i beräkning vid fördelningen att övriga tillgångar (jfr 2 kap. 9 § IDL).
    I undantagsfall, förutsatt att ingen annan medlemsstat är behörig enligt ovan, kan domstolarna i en medlemsstat med ”tillräcklig” (sufficient) anknytning till målet pröva arvsmålet även i andra situationer om det — exempelvis på grund av pågående inbördeskrig — inte rimligen kan ske i någon icke-medlemsstat till vilken målet har nära anknytning (s.k. forum necessitatis enligt artikel 11). EU-lagstiftaren använder sig här av ett märkligt cirkelresonemang, där anknytningen anses tillräcklig om den är tillräcklig; formuleringen torde böra förstås så att anknytningen skall vara rimlig.
    I de fall där den avlidne utnyttjat möjligheten att välja sitt medborgarskapslands lag som tillämplig på arvet kan domsrätten emellertid modifieras av de berörda parterna, vilka enligt artikel 5 genom skriftligt, daterat och undertecknat avtal kan överenskomma om exklusiv behörighet för domstolarna i det landet, förutsatt att det rör sig om ett medlemsland (avtalet kan också ingås elektroniskt om det är varaktigt dokumenterat). Även utan dylikt s.k. prorogationsavtal kan den avlidnes sista forum domicilii enligt artikel 6(a) på begäran av part avvisa talan om den anser att domstolarna i den medlemsstat vars lag har valts är bättre lämpade att pröva målet med hänsyn till praktiska omständigheter som t.ex. parternas hemvist och tillgångarnas placering; ett sådant avvisningsbeslut synes enligt artikel 7 vara bindande för den sistnämnda domstolen, som inte får göra en egen lämplighetsbedömning och vägra att ta upp målet till prövning. Efter att talan har väckts hos domstol i den medlemsstat vars lag har valts av den avlidne kan parterna även i andra situationer uttryckligen acceptera domstolens behörighet. Om vissa parter i målet inte var med om prorogationsöverenskommelsen skall domstolen enligt artikel 9(1) likväl fortsätta att vara behörig, förutsatt att även dessa parter går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet (s.k. tyst prorogation).
    Förordningens ovan beskrivna domsrättsregler, vilka domstolen enligt artikel 15 i princip skall beakta självmant, kompletteras med vissa mera allmänna bestämmelser, vilka påminner om motsvarande regler i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar

på privaträttens område,7 såsom regler om litispendens (artikel 17), den tidpunkt då talan anses ha blivit väckt (artikel 14), käromål som har samband med varandra (artikel 18) och interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder (artikel 19).
    Förordningen hindrar inte att dödsbobehandlingen frivilligt sker i privata former utan inblandning av domstolar, så att de ovan beskrivna domsrättsreglerna normalt blir aktuella endast vid oenighet eller tvister mellan parterna eller om den tillämpliga lagen kräver att förfarandet sker under medverkan av judiciell myndighet (se artikel 23(2)(a) och premiss 36). Enligt artikel 8 skall en domstol, som på eget initiativ tagit upp ett arvsmål, avsluta förfarandet om parterna enats om att avgöra arvsfrågan i godo utanför domstol i den medlemsstat vars lag har valts av den avlidne enligt artikel 22. Det är inte helt klart varför denna regel är begränsad till sådana fall där tillämplig lag har valts av den avlidne, varför det är relevant i vilket land parterna nått sin uppgörelse och varför det måste röra sig om ett medlemsland.
    Förordningens kapitel IV (artiklarna 39–58) handlar om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av i annan medlemsstat meddelade domar. I motsats till de ovan beskrivna kollisionsreglerna gäller dessa regler inte i förhållande till icke-medlemsstater. Systemet är ganska likt reglerna i Bryssel I-förordningen och bygger på ett automatiskt erkännande av i andra medlemsländer avkunnade domar och en verkställbarhet som kräver att domen genom ett s.k. exekvaturbeslut av behörig domstol i verkställighetslandet har förklarats vara verkställbar där. Också de i arvsförordningens artikel 40 uppräknade tillåtna skälen för att vägra erkännande/verkställbarhet liknar motsvarande skäl i Bryssel I-förordningen. Detsamma gäller i huvudsak även reglerna om verkställbarhet av officiella handlingar och förlikningar i arvsförordningens kapitel V (artiklarna 59–61).

4. Europeiskt arvsintyg
En viktig nyhet som har förutsättningar att få stor praktisk betydelse är att arvsförordningen i kapitel VI inrättar ett europeiskt arvsintyg (i fortsättningen ”intyget”), dvs. ett intyg som kan användas av arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer och boutredningsmän för att i andra medlemsländer bevisa bl.a. sin ställning och befogenhet eller att man blivit tilldelad en viss tillgång. Det rör sig alltså inte om en exekutionstitel utan endast om ett bevismedel, vars användning för övrigt inte skall vara obligatorisk och som inte ersätter liknande nationella dokument. Intyget skall utfärdas efter ansökan och vederbörlig prövning i den medlemsstat vars domstolar är behöriga att fatta beslut om arvet (se ovan). Förordningen innehåller en del föreskrifter om förfarandet vid intygets utfärdande. Det skall utfärdas på ett särskilt formulär som skall utarbetas av Kommissionen och skall i den utsträckning som behövs innehålla information uppräknad i arti-

7 EGT 2001 L 12 s. 1.

kel 68. Originalet av intyget skall behållas av den utfärdande myndigheten, som dock till sökande med legitimt intresse skall utfärda bestyrkta kopior med begränsad giltighetsperiod på sex månader. Myndigheten skall upprätta en förteckning över personer som fått kopiorna, för att kunna underrätta dem om eventuella rättelser, ändringar eller återkallelse av intyget.
    Utan att det krävs något särskilt erkännandeförfarande skall det i alla medlemsstater antas att intyget på ett korrekt sätt visar omständigheter som i den utfärdande medlemsstaten har fastställts enligt den därpå tillämpliga lagen. Varje person som i intyget anges vara innehavare av vissa rättigheter eller befogenheter skall tillerkännas dessa. Arvsintyget skall bl.a. utgöra ett tillräckligt underlag för registrering av äganderätten i relevanta register, exempelvis fastighetsregistret. Den som i förlitan på intyget erlägger betalning eller överlämnar egendom till, respektive förvärvar egendom från, den som i intyget anges som behörig, skall anses ha genomfört transaktionen med behörig person, såvida han inte agerat i ond tro eller varit grovt oaktsam.

5. Avslutande kommentarer
Det är inte utan blandade känslor som jag välkomnar denna nya lagstiftningsprodukt inom den europeiska internationella privat- och processrätten. Det är naturligtvis positivt att medlemsstaterna (låt vara med för närvarande tre undantagna medlemmar) får enhetliga domsrätts-, kollisions- och erkännande/verkställbarhetsregler inom den internationella successionsrätten, eftersom detta, trots bristen på unifierad eller harmoniserad materiell successionsrätt (och sådan enhetlig materiell successionsrätt är varken möjlig eller ens önskvärd i vår multikulturella värld), kommer att göra det lättare att förutse utgången av arvstvister oavsett i vilket medlemsland de prövas och minska utrymme för forum shopping. Arvsförordningen torde, även om knappast på något dramatiskt sätt, underlätta livet för EU-medborgare vilka önskar att ta vara på sin och sina familjemedlemmars fria rörlighet inom EU. Arvlåtarens möjlighet att välja medborgarskapslandets lag torde till stor del desarmera argument enligt vilka tillämpningen av det nya hemvistlandets lag kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten enligt artikel 21 FEUF genom att avskräcka EU-medborgare från att flytta till ett medlemsland vars successionsrätt de ogillar. Eftersom valet av medborgarskapslandets lag är frivilligt kan dess tilllämpning normalt inte heller anklagas för att utgöra en av artikel 18 FEUF förbjuden diskriminering på grund av nationalitet. Innehållet i arvsförordningens huvudregler får också i övrigt betecknas som acceptabelt, även om kanske inte alltid helt optimalt. Erkännande och verkställbarhet av exekutionstitlar samt tillkomsten av europeiskt arvsintyg får betraktas som mycket betydande framsteg.

Jag vill dock i detta sammanhang peka på ett problem som blir mer och mer påtagligt. Det rör sig om själva omfånget att den EU-rättsliga lagstiftningen inom den internationella privat- och processrätten. Detta fenomen är ganska nytt, eftersom EU fick behörighet att lagstifta på detta område så sent som 1999, när det s.k. Amsterdamfördraget trädde i kraft. Sedan dess har man fyllt flera hundra täta sidor i dubbelspaltigt EUT-format med omfångsrika förordningar (i vissa fall direktiv) rörande tillämplig lag för avtalsförpliktelser, utomobligatoriska förpliktelser, underhållsförpliktelser, domsrätt och erkännande/verkställbarhet av domar på privaträttens område, gränsöverskridande delgivning och bevisupptagning, europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, europeiskt betalningsföreläggande, europeiskt småmålsförfarande, insolvensförfarande, medling m.fl. Flera nya förordningar är på gång, bl.a. om äktenskaps och registrerade partnerskaps förmögenhetsrättsliga rättsverkningar. Till detta kommer spridda och ibland otillräckligt koordinerade internationellt privat- och processrättsliga stadganden i andra förordningar och direktiv, exempelvis i förordningen om europeiska ekonomiska intressegrupperingar, direktivet om kulturminnen och utstationeringsdirektivet. Det har successivt blivit svårare och svårare att hålla reda på alla dessa regler, vilka dessutom ofta utmärker sig genom sin bristande klarhet, sitt överdrivna omfång och sin komplexitet, med omotiverade upprepningar, svårförklarliga variationer i inställningen till likartade problem, allehanda specialregler och undantag och undantag från undantag.
    Författaren till dessa rader har noterat ett ökat antal nästan desperata praktiker vilka söker hjälp efter att ha försökt men misslyckats med att själva finna svar på sina frågor, även relativt okomplicerade sådana. Lika allvarligt är att den akademiska undervisningen i internationell privat- och processrätt mer och mer får hålla sig på en ytlig nivå, eftersom den knappt tilltagna tiden (vid svenska universitet i genomsnitt kanske 3–4 heltidsveckor, som även skall täcka den kvarvarande nationella svenska internationella privat- och processrätten) till alltför stor del måste ägnas åt att ge studenterna en mycket elementär introduktion till rättskällorna och inte räcker till att bibringa dem en förståelse av den principiellt intressanta ämnesproblematiken. Jag pläderar inte för ett större utrymme för ämnet, som ju inte kan växa på andra ämnens bekostnad, men noterar att få andra ämnen på så kort tid har berikats med sådana mängder ytterligare lagstiftning av betydande komplexitet. Min kritik vänder sig snarare mot EUlagstiftaren, som har komplicerat rättsläget genom att försöka tillfredsställa alltför många nationella synpunkter med hjälp av kompromisser utmynnande i ett myller av detaljbestämmelser. Det är ingen tillfällighet att arvsförordningen tar 28 sidor i EUT i anspråk, medan den nuvarande svenska IDL omfångsmässigt inte motsvarar fler än kanske 5 sådana sidor.