Prövningstillstånd i hovrätten

Av hovrättspresidenten FREDRIK WERSÄLL och hovrättsfiskalen MANNE HEIMER

I artikeln redovisas undersökningar som gjorts i Svea hovrätt av hur reglerna om prövningstillstånd i tvistemål har tillämpats, dels år 2010 och dels år 2012. Också frågan om ändringsfrekvens i tvistemålen behandlas. I artikeln konstateras att överklagade tvistemål nu ändras i ungefär samma utsträckning som före reformen En Modernare Rättegång. Författarna hävdar att systemet med prövningstillstånd vunnit sådan stabilitet att det borde kunna utvidgas till samtliga brottmål.

Bakgrund
Rättegångsbalken trädde i kraft den 1 januari 1948. Dessförinnan gällde den rättegångsbalk som kom till genom 1734 års lag. Den nya rättegångsbalken innebar en genomgripande förändring av den svenska rättegångsordningen. Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration blev grundpelarna i den svenska processen. Bestämmelser som begränsade parternas tillgång till andra instans saknades dock i princip.
    Rättegångsbalken har varit i kraft i snart 65 år. Det är onekligen en lagstiftning som åldrats med värdighet men den kom till i en tid då samhället var ett annat än dagens internationella, tjänste- och teknikorienterade samhälle. I mångt och mycket utgör domstolarna en spegelbild av samhället och sedan rättegångsbalkens tillkomst har situationen i landets domstolar förändrats i grunden. En kraftigt ökad måltillströmning och en allt större andel stora, komplicerade och resurskrävande mål har inneburit att Sveriges domstolar idag står inför helt andra utmaningar än tidigare. Kraven på effektivitet och flexibilitet i domstolsarbetet har ökat. Medvetenheten om värdet av snabb handläggning har också ökat.
    För att möta de nya utmaningarna har domstolsväsendet bl.a. genomgått stora organisatoriska förändringar under de senaste decennierna. Under samma tid har rättegångsbalken ändrats ett flertal gånger för att anpassa domstolsprocessen och göra den mer ändamålsenlig. De grundläggande principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration gäller förvisso alltjämt men har successivt kommit att mjukats upp. Ett betydelsefullt steg i den riktningen togs 1974 genom införandet av den s.k. småmålslagen och dess förenklade domstolsförfarande. Genom småmålslagen infördes också ett krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt för första gången. Kravet omfattade då endast tvistemål med ett tvistevärde un-

der ett halvt basbelopp men har sedan dess utvidgats stegvis. 1989 infördes bestämmelser om prövningstillstånd i ärenden om felparkeringsavgift och 1993 utvidgades kravet på prövningstillstånd till att gälla även vissa tvistemål med ett tvistevärde över ett halvt basbelopp samt bötes- och utsökningsmål. 1995 föreslog Hovrättsprocessutredningen i betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) att steget skulle tas fullt ut och ett generellt krav på prövningstillstånd mellan tingsrätt och hovrätt införas, dvs. för samtliga avgöranden i alla typer av mål och ärenden. Utredningens förslag kom i dessa delar att läggas till grund för förslag i propositionen Prövningstillstånd i hovrätten (prop. 1996/97:131). Propositionen återkallades dock sedan det visat sig att den inte skulle få nödvändigt stöd i riksdagen. 2005 beslutade emellertid riksdagen att utsträcka kravet på prövningstillstånd till alla tingsrättsavgöranden i domstolsärenden och tvistemål, förutom familjemål som undantogs. Tre år senare beslutade riksdagen att prövningstillstånd skulle gälla också i familjemål (prop. 2007/08:139) och den 1 november 2008 trädde reformen En
Modernare Rättegång (EMR-reformen) (prop. 2004/05:131) i kraft. Det innebar att en av de hittills mest omfattande reformerna av rättegångsbalken sjösattes. Det övergripande syftet med EMR-reformen var att skapa en modernare rättegång som skulle uppfylla krav på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Reformen innebar bl.a. en ökad användning av modern teknik, att formerna för bevisupptagning i hovrätten förändrades och att ett större ansvar för att driva målen framåt lades på parterna. Dessutom infördes ett generellt krav på prövningstillstånd i alla tvistemål och domstolsärenden. Brottmålen lämnades däremot utanför den delen av reformen. I propositionen konstaterades att mål dittills hade prövats fullständigt i hovrätten även i de fall det på ett tidigt stadium stod klart att klaganden inte hade några utsikter till framgång. Det innebar att hovrätten ägnade sig åt mer omfattande prövningar än vad som kunde motiveras av dess funktion. Genom att utvidga kravet på prövningstillstånd skulle hovrätten istället kunna koncentrera sig på de tingsrättsavgöranden som kunde vara felaktiga och där en förnyad prövning således fyllde en saklig funktion. Vidare tydliggjordes att tyngdpunkten i rättsskipningen skulle ligga i tingsrätten medan hovrättens roll främst skulle vara kontrollerande samtidigt som det skapades förutsättningar för ett snabbare förfarande och handläggning utan onödiga resursinsatser.
    Vad gäller brottmålen hänvisade man i propositionen till promemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36), där det förordades att en utvidgning av systemet med prövningstillstånd skulle begränsas till just tvistemål och domstolsärenden. Regeringen ansåg mot den bakgrunden inte att det fanns anledning att överväga om även brottmålen skulle omfattas av ett generellt krav på prövningstillstånd. I

promemorian framhölls att vissa remissinstanser tidigare hade uttryckt betänkligheter angående ett införande av prövningstillstånd i brottmål, framför allt när det gällde sådana mål där särskilt kännbara påföljder kunde bli aktuella. Vidare påpekades att enskilda parters problem med förseningar och fördyringar till följd av sakligt sett dåligt underbyggda överklaganden var mindre i brottmål än tvistemål. Dessutom menade man att den utbredda användningen av skiljedomsförfaranden, där rätt att överklaga saknas, gav en god fingervisning om att det på denna punkt fanns en viktig skillnad mellan tvistemål och brottmål. Även om man i promemorian sammanfattningsvis fann att tiden ännu inte var mogen att införa ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål ansåg man att

”det … [var] naturligt att lagstiftaren i samband med en utvärdering av reglernas tillämpning … [skulle kunna] finna anledning att ta upp frågan om kravet på prövningstillstånd i brottmål till en förnyad prövning.” (Ds 2001:36 s. 81)

EMR-reformen har nu varit i kraft i snart fyra år. Reformen var kritiserad och omdiskuterad redan innan den infördes och har förblivit så även därefter. Debatten rörde inledningsvis främst de tekniska aspekterna av EMR-reformen men har på senare tid allt mer kommit att handla om bl.a. hovrättens tillämpning av bestämmelserna om prövningstillstånd. På flera håll har det ifrågasatts om inte hovrätten tillämpar dessa mer restriktivt än lagstiftaren avsett och det har uttryckts farhågor för att rättssäkerheten äventyrats. Ett antal avgöranden från Högsta domstolen, som där intagit en klart mer generös hållning än hovrätten i frågan om prövningstillstånd, har bidragit till att sätta ljuset på dessa frågor. I landets hovrätter har rättsutvecklingen och den juridiska debatten följts noggrant. EMR-reformen har utvärderats och diskuterats i flera olika sammanhang. Svea hovrätt har t.ex. genomfört flera undersökningar rörande andelen beviljade prövningstillstånd (prövningstillståndsfrekvens) och andelen ändrade avgöranden (ändringsfrekvens).

Undersökning av prövningstillstånds- och ändringsfrekvens i Svea hovrätt
Under hösten 2010 genomförde Svea hovrätt en granskning av samtliga hovrättens beslut angående prövningstillstånd under september och oktober 2010. Sammanlagt ingick 742 beslut i undersökningen, varav 176 var beslut i tvistemål.
    Totalt beviljades prövningstillstånd i ca 30 procent av alla mål och ärenden (miljömålen exkluderade). För tvistemålens del var andelen prövningstillstånd något högre, 33 procent. Under den aktuella tidsperioden förelåg variationer i andelen meddelade prövningstillstånd både mellan hovrätterna och mellan Svea hovrätts avdelningar, där påtagliga skillnader rådde.

Under våren 2012 genomfördes en uppföljande undersökning avseende tvistemål i Svea hovrätt. Undersökningen behandlade olika aspekter av överprövningen i Svea hovrätt men tog huvudsakligen sikte på prövningstillstånds- och ändringsfrekvensen i tvistemål. Samtliga Svea hovrätts beslut angående prövningstillstånd i tvistemål under perioden 1 mars 2012–31 maj 2012, sammanlagt 263 stycken, ingick i den del av undersökningen som avsåg prövningstillståndsfrekvens. När det gäller ändringsfrekvensdelen granskades alla tvistemål som hade avgjorts av Svea hovrätt under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012. Totalt rörde det sig om 622 tvistemål, varav 166 avgjordes genom dom och övriga genom slutligt beslut av något slag.
    2012 års undersökning visade att den totala andelen prövningstillstånd i tvistemål i Svea hovrätt hade stigit till 40,7 procent. Jämfört med undersökning två år tidigare hade prövningstillståndsfrekvensen således ökat med nästan 10 procentenheter. Även andelen prövningstillstånd i olika målkategorier undersöktes. Som förväntat var andelen prövningstillstånd lägre bland de förenklade än de ordinära tvistemålen. Var tredje förenklat tvistemål beviljades dispens medan siffran var drygt 41 procent för de ordinära tvistemålen. Prövningstillståndsfrekvensen i mål där parterna var juridiska personer var så hög som drygt 65 procent. I omkring 40 procent av familjemålen och drygt 30 procent av de resterande tvistemålen meddelades dispens. Undersökningen visade även att det alltjämt rådde stora skillnader mellan Svea hovrätts avdelningar liksom att variationer förelåg mellan landets hovrätter.
    Ändringsfrekvensen bland alla avslutade tvistemål, dvs. mål som avgjorts både genom dom och slutligt beslut, var 24,3 procent. I ordinära tvistemål var siffran 25,3 procent och i de fåtaliga förenklade tvistemål som ingick i undersökningen 17,3 procent. Andelen ändrade familjemål var tämligen hög: 36,6 procent. En ganska stor del av de ändrade avgörandena var dock mål om äktenskapsskillnad där parterna ångrat sig efter tingsrättens dom, vilket är mål som hovrätten ändrar regelmässigt. Ändringsfrekvensen i tvistemål mellan juridiska personer var 30,4 procent och i övriga tvistemål 17,1 procent.
    Av de tvistemål som avgjordes genom dom (härefter sakprövade tvistemål) ändrades 59,6 procent.

Prövningstillstånds- och ändringsfrekvens över tiden och effekterna av EMR-reformen
För att det ska vara möjligt att dra några slutsatser om EMR-reformens effekter måste resultaten från Svea hovrätts undersökningar ses i ljuset av hur det sett ut tidigare. Utöver undersökningsresultaten har därför statistik från SIV, vilket är en för alla domstolar gemensam databas med målstatistik, och Domstolsstatistik — Sveriges officiella statistik, granskats. I SIV finns tillförlitlig statistik först från och med

2005. För tiden dessförinnan har information från Domstolsstatistik — Sveriges officiella statistik beaktats. När det gäller andelen prövningstillstånd är det utvecklingen efter EMR-reformen som är av intresse. Eftersom en utvidgning av kravet på prövningstillstånd i sig inte bör påverka andelen ändrade mål totalt sett, är det dock relevant att följa utvecklingen av andelen ändrade avgöranden även före EMR-reformen. I sakprövade mål är det däremot naturligt att ändringsfrekvensen ökar om ett utökat krav på prövningstillstånd införs. Detta eftersom en sådan förändring medför att många mål som tidigare skulle ha fastställts i dom, i stället inte beviljas dispens. De målen kommer därmed inte längre att ingå i en beräkning av ändringsfrekvens i sakprövade mål.

Andel prövningstillstånd
Andelen prövningstillstånd i tvistemål uppvisar en uppåtgående trend sedan EMR-reformen trädde i kraft. För varje år som gått sedan dess har prövningstillståndsfrekvensen i tvistemål i Svea hovrätt stigit. Totalt har andelen prövningstillstånd ökat kraftigt under perioden, från ca 25 procent till ca 40 procent. Bilden är väsentligen densamma om man ser till landets hovrätter sammantaget. Statistiken för samtliga hovrätter visar att prövningstillståndsfrekvensen ökat från drygt 27 procent till omkring 36 procent mellan åren 2009 och 2012 (januari– maj 2012).

Ändringsfrekvens
När det gäller ändringsfrekvens i tvistemål finns tillförlitlig statistik på enskild domstolsnivå först från 2005 och framåt. För Svea hovrätts del låg den totala andelen ändrade tvistemålsavgöranden stabilt kring 25 procent mellan 2005 och 2008 för att året därefter sjunka till 18,5 procent. Sedan dess har dock en långsam uppgång skett år för år och ändringsfrekvensen var alltså 24,3 procent enligt 2012 års undersökning. Också när det gäller ändringsfrekvens följer utvecklingen i Svea hovrätt och hovrätterna sammantaget samma mönster. Från att åren efter EMR-reformen ha legat väl under 20 procent, har andelen ändrade mål stigit och under de fem första månaderna 2012 ändrades totalt 21,6 procent av alla tvistemål i landets hovrätter. På enskild hovrättsnivå är emellertid bilden mer brokig både vad gäller andelen prövningstillstånd och ändrade avgöranden.
    Det har visat sig vara vanskligt att jämföra statistik angående ändringsfrekvens i tvistmål för tiden före 2005. Ansvaret för statistiken har legat på olika myndigheter1 och den har redovisats på olika sätt2. Det

1 Statistiska centralbyrån ansvarade för statistiken fram till 1992, Brottsförebyggande rådet därefter mellan 1993–2001 och från och med 2002 ansvarar Domstolsverket för statistiken. 2 Den största skillnaden är att statistik angående ändringsfrekvens tidigare redovisades som antalet ändrade avgöranden av samtliga avslutade tvistemål men sedan 2008 redovisas som antalet ändrade avgöranden av de tvistemål som prövats i sak. Även andra skillnader förefaller dock föreligga.

har inte varit möjligt att i detalj reda ut hur den äldre statistiken beräknats och redovisats. Genom att jämföra tillgänglig statistik och göra vissa antaganden har det emellertid gått att uppskatta en ungefärlig bild av ändringsfrekvensen i tvistemål i hovrätten också längre tillbaka i tiden. Bilden ger vid handen att ändringsfrekvensen har legat stabilt kring eller något över 25 procent3 under i vart fall en femtonårsperiod från 1990-talets början fram till EMR-reformen.
    Som redan nämnts var det ett förväntat scenario att ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål skulle öka i och med det utvidgade kravet på prövningstillstånd. I Svea hovrätt skedde en ökning med omkring 20 procentenheter efter EMR-reformen, från ca 40 procent till drygt 60 procent. Under perioden januari–maj 2012 har dock en viss nedgång kunnat iakttas. Andelen ändrade sakprövade tvistemål i landets hovrätter sammantaget ökade också efter EMR-reformen och uppgick 2011 till nästan 70 procent. Under januari–maj 2012 minskade den dock till ca 60 procent.
    Sammanfattningsvis är tendensen i både Svea hovrätt och landets hovrätter sammantaget att andelen beviljade prövningstillstånd och andelen ändrade tvistemål totalt ökar samtidigt som ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål sjunker.

Analys av undersökningsresultaten
En naturlig följd av att allt för höga krav ställs för att prövningstillstånd ska meddelas är att ändringsfrekvensen totalt sett minskar samtidigt som ändringsfrekvensen i sakprövade mål ökar. Om tillståndsprövningen är så snäv att det främst är mål som uppenbart ska ändras som beviljas dispens får det till följd att endast få av domarna i de dispenserade målen kommer att fastställas. För att hovrätten ska ha möjlighet att fånga upp och ändra alla de tingsrättsavgöranden som är felaktiga måste dispensprövningen emellertid vara så frikostig att även en betydande andel mål som är riktigt dömda beviljas prövningstillstånd för att efter en fullständig prövning fastställas. Risken för att felaktiga avgöranden inte blir omprövade av hovrätten ska vara försumbar.4 När EMR-reformens generella krav på prövningstillstånd i tvistemål infördes inträffade just det som beskrivits ovan. Andelen ändrade tvistemål totalt sett sjönk relativt kraftigt samtidigt som ändringsfrekvensen bland tvistemål som avgjordes genom dom ökade. Även om en ökad ändringfrekvens i sakprövade tvistemål var en logisk konsekvens av reformen, är det svårt att komma till någon annan slutsats än att en allt för restriktiv tillämpning av de utvidgade bestämmelserna om prövningstillstånd i landets hovrätter väsentligt bidrog till utveckling-

3 Den uppskattade ändringsfrekvensen, så som den beräknats här, har varierat mellan ca 24–27 procent med ett undantag, år 1995, då andelen ändrade tvistemål var väsentligt högre. Åren just före EMR-reformens införande var andelen ändrade mål relativt hög sett i ett längre perspektiv. 4 Se prop. 2004/05:131 s. 186.

en. Statistiken pekar tydligt på det. 2009 var exempelvis andelen prövningstillstånd i tvistemål i hovrätten drygt 27 procent. Det ska jämföras med de nivåer ändringsfrekvensen i tvistemål totalt tycks ha legat på tidigare, dvs. omkring eller något över 25 procent.
    Det finns således anledning till självkritik hos landets hovrätter. Samtidigt måste man komma ihåg att EMR-reformen innebar en genomgripande förändring av hovrättsprocessen och mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att rättstillämpningen inledningsvis var något trevande. Bilden idag tyder dock på att reformen kommit på plats och rättstillämpning nu funnit sina rätta former.
    Antagligen finns det flera förklaringar till denna positiva utveckling. Högsta domstolen har klarlagt rättsläget i ett antal avgöranden. Att de haft stort genomslag och bidragit till en mer generös dispensprövning är närmast givet. Vidare har man inom hovrätterna fortlöpande följt upp, utvärderat och diskuterat EMR-reformen i olika sammanhang.
    Svea hovrätt har arbetat målmedvetet efter att EMR-reformen trädde i kraft och vidtagit flera åtgärder för att ta ansvar för reformens genomförande. Som framgått har Svea hovrätt genomfört flera undersökningar. Dessutom har nya arbetssätt utarbetats. Under hösten 2011 infördes en ordning som innebär att alla tvistemål som beviljats prövningstillstånd fördelas till en annan avdelning än den som meddelat dispens. Tanken är att hovrättens ledamöter därigenom ska få del av andra avdelningars bedömningar när det gäller prövningstillstånd och att det ska leda till en ökad samsyn. Vidare har de flesta av Svea hovrätts avdelningar gått ifrån systemet med en traditionell föredragning i prövningstillståndsfrågan. Numera sker prövningen i regel i s.k. pt-grupper. Något referentskap i vanlig mening förekommer inte utan var och en av ledamöterna går själv igenom målet och bildar sig en uppfattning, varefter en diskussion sker i pt-gruppen. I detta arbetssätt ligger även att man inte går till botten med alla detaljer utan snarare ser prövningen som en sorteringsmekanism. De tvistemål där det redan vid denna första granskning klart kan konstateras att tingsrätten dömt rätt, beviljas inte prövningstillstånd. I seriösa tvister där utgången inte är självklar, meddelas däremot prövningstillstånd i regel.
    Det förefaller som att de åtgärder Svea hovrätt vidtagit har varit framgångsrika. Idag är dispensprövningen i Svea hovrätt mer generös än tidigare. Andelen prövningstillstånd i tvistemål har ökat och utvecklingen med en sjunkande andel ändrade avgöranden har vänt. Idag ligger ändringsfrekvensen omkring de nivåer som tycks ha gällt tidigare. Positivt är också att en viss minskning av ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål kan iakttas. Den något trevande rättstillämpning som rådde under åren närmast efter EMR-reformen tycks ha stabiliserat sig.

En effekt av reformen som alltjämt består är dock att tiden från det att ett tvistemål kommit in till Svea hovrätt till att det avgjorts, den s.k. omloppstiden, har förkortas avsevärt. Medborgarna har berättigade förväntningar på att våra domstolar inte bara dömer rätt utan också avgör mål inom en rimlig tid. För att kunna leva upp till de förväntningarna är det avgörande att beslut i frågan om prövningstillstånd kan fattas så snabbt som möjligt. Om så sker kan det undvikas att hovrätten lägger ned stora resurser på mål där det redan tidigt står klart att tingsrättens avgörande är riktigt. I 80 procent av de sakprövade tvistemålen i 2012 års undersökning hade beslut om prövningstillstånd fattats inom 3 månader.
    Sammanfattningsvis kan det konstateras att Svea hovrätt idag prövar tvistemål med i princip samma resultat som före EMR-reformen men på väsentligt kortare tid. Frågan är om tiden nu är mogen att utvidga kravet på prövningstillstånd också i brottmål.

Prövningstillstånd i brottmål?
Domare i landets domstolar möter idag helt andra mål än vid rättegångsbalkens tillkomst. Man behöver inte gå längre tillbaka i tiden än 10–15 år för att kunna se att en betydande förändring av arbetssituationen i domstolarna skett. Målen blir fler, större och mer komplicerade. Idag utgör den digitala miljön arena för både brott och tvister. Inte sällan förekommer mål med internationella inslag. För att kunna upprätthålla den höga kvalitet som generellt gäller i svenska domstolar utan att handläggningstiderna ökar, måste varje instans ägna sig åt de uppgifter den är avsedd för. Hovrättens huvudsakliga uppgift i rättssystemet är att kontrollera de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta till eventuella felaktigheter, en inriktning som tydligt manifesterats genom EMR-reformen. Genom att införa ett generellt krav på prövningstillstånd även i brottmål skulle hovrättens kontrollerande funktion ytterligare renodlas. Av rättssäkerhetsskäl måste en sådan reform dock föregås av noggranna överväganden.
    Inledningsvis finns det anledning att understryka att ett system med prövningstillstånd i hovrätten inte innebär att parternas rätt att överklaga begränsas. Hovrätten har alltjämt att göra en överprövning, om än förenklad, med det särskilda syftet att avgöra om det finns något skäl som motiverar en fullständig prövning. Grunden för prövningen är det som klaganden anfört i sitt överklagande, men hovrätten har också ett självständigt ansvar att utröna om det föreligger skäl att meddela prövningstillstånd. Först om denna inledande prövning, vilken i regel görs av tre av hovrättens ledamöter, visar att tingsrättens avgörande är riktigt avslås ansökan om prövningstillstånd.
    Det är inte heller så att ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål skulle framstå som avvikande i ett internationellt perspektiv. Tvärtom gäller krav på prövningstillstånd eller liknande lösningar i åtskilliga andra jämförbara rättsstater, senast har sådana regler införts i

Finland. Det synes tvärtom tillhöra undantagen att andra instans reservationslöst gör en fullständig prövning av alla överklagade brottmål.
    Den starkaste kritiken mot tidigare förslag om införande av prövningstillstånd i brottmål har gällt mål rörande allvarligare brottslighet där ingripande påföljder kan aktualiseras. Naturligtvis är det särskilt viktigt att utgången blir riktig i dessa mål och ett system med prövningstillstånd får inte medföra att möjligheten till omprövning avskärs i de fall tingsrätten dömt fel. I praktiken torde dock redan prövningstillståndsinstitutets natur innebära att det ofta skulle beviljas dispens i just dessa mål om ett krav på prövningstillstånd infördes. Av rättssäkerhetsskäl bör högre krav på säkerhet i bedömningen ställas i de fall ansökan om prövningstillstånd avslås än då prövningstillstånd beviljas.5 För att ett system med prövningstillstånd ska fylla någon praktisk funktion kan prövningen dock inte vara så omfattande och djupgående att den kommer att likna den fullständiga prövning som sker i dispenserade mål. I praktiken torde det innebära att det i mindre allvarliga brottmål, där utredningen vanligen är mindre omfattande och förhållandena mindre komplicerade än i mål som rör allvarlig brottslighet, oftare skulle vara möjligt att med betryggande säkerhet komma fram till att prövningstillstånd inte ska meddelas. När det däremot gäller sådana mål där en mer omfattande analys krävs för att hovrätten ska kunna avgöra om skäl för prövningstillstånd föreligger, torde det i regel finnas förutsättningar att meddela s.k. granskningsdispens. Med detta är emellertid inte sagt att det inte kan tänkas finnas också allvarliga och komplicerade brottmål där det redan tidigt framgår att tingsrätten dömt rätt. Det innebär inte heller att en utvidgning av kravet på prövningstillstånd i brottmål skulle komma att få begränsad praktisk betydelse. Det är tvärtom vår erfarenhet att det i många överklagade brottmål som idag inte kräver prövningstillstånd, går att redan vid en inledande prövning fastslå att tingsrättens dom är riktig.
    Vi tror att vinsterna med ett system med prövningstillstånd i brottmål skulle vara många och innebära fördelar för parterna. Den tilltalade och målsäganden skulle inte behöva sväva i ovisshet om utgången i målet längre än nödvändigt och vid fällande dom skulle den straffrättsliga reaktionen komma så nära den brottsliga gärningen som möjligt. Genom att tidigt sortera bort de mål där hovrättens prövning inte fyller någon egentlig funktion skulle hovrätten i större utsträckning kunna fokusera på det ökade antalet omfattande och komplicerade mål. Därigenom skulle hovrätten i större utsträckning kunna ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift i rättssystemet i stället för att göra fullständiga prövningar av riktiga tingsrättsavgöranden. En effektiv användning av hovrättens resurser är en förutsättning för en bibehål-

5 Se Heuman, Kravet på prövningstillstånd för att hovrätten skall bedöma ett tvistemål, JT 2007–08 s. 603.

len hög kvalitet i den dömande verksamheten och ett snabbt förfarande.
    Erfarenheterna av EMR-reformen är i huvudsak goda. Svea hovrätts undersökning har visat att prövningen av tvistemål i dag sker med i princip samma materiella resultat som före EMR-reformen. Med en generös tillämpning av rättegångsbalkens utvidgade bestämmelser om prövningstillstånd är vi övertygade om att ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål kan införas utan att rättssäkerheten äventyras. Vi tror tvärtom att det är rätt väg att gå för att hovrättens resurser ska kunna koncentreras till de mål där de gör störst nytta och för att vi ska ha en snabb, rättssäker och ändamålsenlig domstolsprocess. Lagstiftaren bör överväga om tiden nu är mogen för en sådan reform. Den sittande Straffprocessutredningen har också enligt sina direktiv att pröva denna fråga.