Påföljdsbestämning i narkotikamål
Av justitierådet MARTIN BORGEKE1
I uppsatsen redovisar författaren bakgrunden till den nu gällande lagstiftningen avseende narkotikabrott. Han beskriver också hur rättspraxis under åren fram till juni 2011 utvecklades i takt med de olika lagändringar som har genomförts och genom initiativ från olika aktörer. Särskilt vikt läggs i uppsatsen vid den praxisförändring som har ägt rum med början i rättsfallet NJA 2011 s. 357. Avslutningsvis redovisar författaren vilka slutsatser man enligt honom kan dra av HD:s avgöranden från senare tid avseende påföljdsbestämningen i narkotikamål.
1 Bakgrund
1.1 Framväxten av 1968 års narkotikastrafflag
Före år 1968 fanns ansvarsbestämmelser angående olovlig hantering av narkotiska preparat i 13 § i 1962 års narkotikaförordning. Straffet för brott mot förordningen var fängelse (vilket innebar att fängelse i lägst en månad och högst två år kunde dömas ut för ett brott2) eller, om brottet var ringa, dagsböter3. Genom 1968 års narkotikastrafflag höjdes maximistraffet för brott av detta slag till fängelse fyra år. Dessutom utvidgades området för kriminaliseringen på så sätt att även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott blev straffbelagt.
Bakgrunden till 1968 års narkotikastrafflag var att det olagliga bruket av narkotiska preparat hade ökat. Det bör emellertid nämnas att samtidigt hade den legala förskrivningen av flera narkotikasorter
1 Flera personer har biträtt mig i arbetet med denna uppsats. Så har chefsrådmannen Stefan Reimer medverkat vid beskrivningen av mötet i Helsingborg år 2002 och av det skeende som ledde fram till de tabeller som inarbetades i Studier rörande påföljdspraxis m.m., tredje upplagan, 2005. Han har också medverkat vid utformningen av avsnittet om Drogpraxisgruppen samt deltagit i en diskussion kring vilka slutsatser som man kan dra av HD:s avgöranden åren 2011 och 2012. Andra som har lämnat viktiga bidrag till artikeln är hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, f.d. hovrättslagmannen Per Eriksson, lagmannen Mari Heidenborg, f.d. chefsrådmannen Tomas Krüeger, professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng, vice överåklagaren Astrid Eklund, hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth och rådmannen Catharina Månsson. Hovrättsfiskalen Robert Scherman har hjälpt mig med de till uppsatsen bifogade tabellerna (bilagorna 2 och 3). Jag tackar alla som har biträtt mig för gjorda insatser. Ämnet för denna uppsats har under senare tid tilldragit sig berättigad uppmärksamhet i rättslitteraturen. Förutom till i texten angivna framställningar kan hänvisas bl.a. till Malin Sjöstrand, Narkotikapraxis — i riktning mot en normalisering av den straffrättsliga bedömningen i narkotikamål i JT 2012–13 s. 175 och Per Ole Träskman, Narkotikastraffrätten, 2012. 2 Enligt Ivar Strahl (se Brotten och brottspåföljderna — En orientering [1952] s. 168) ådömdes i vart fall i början av 1950-talet fängelse i allmänhet på tre månader eller kortare tid och sällan på längre tid än sex månader. 3 Efter införandet av BrB blev det inte möjligt att döma till strängare straff än fängelse ett år; se 4 § BrP.