Prosolviadomen

 

Av f.d. justitierådet TORKEL GREGOW

 

Prosolvia var ett bolag i Göteborg, vars verksamhet främst bestod i försäljning av programvaror och som försattes i konkurs i slutet av 1998. Under flera år har pågått en tvist mellan bolagets konkursbo och revisorn jämte revisionsbolaget angående skadestånd. Konkursboet har påstått att revisorn har varit oaktsam genom att inte anmärka på bl.a. bolagets redovisning som ansetts felaktig och att detta har orsakat bolagets skada i följd av konkursen. I artikeln diskuteras kritiskt en av frågorna i den hovrättsdom med vilken rättegången avslutades.

 

Inledning
I det uppmärksammade Prosolviamålet meddelade Hovrätten för Västra Sverige dom den 15 augusti i år. I domen förpliktade hovrätten huvudrevisorn och revisionsbolaget (här benämnda Öhrlings) att till Prosolvia AB:s konkursbo solidariskt betala 890 milj. kr jämte ränta från 8 maj 2001 tills betalning sker, vilket tillhopa innebär cirka 2 miljarder kr.
    Öhrlings överklagade domen till Högsta domstolen, men parterna träffade senare förlikning och överklagandet återkallades. Jag har under målets handläggning biträtt Öhrlings advokater i rättsliga frågor och varit närvarande under ett antal rättegångsdagar i tingsrätten och hovrätten men har inte varit ombud. När hovrättens dom nu inte blir föremål för omprövning, är det angeläget att den kommenteras. Jag anser mig inte förhindrad att göra det.

 

Domens innehåll och vad som ska diskuteras här
Domen behandlar tre områden: redovisningen i Prosolvia (däri inräknat dotterbolagen Clarus och Systems), revisionen och frågan om orsakssamband mellan revisorernas underlåtenhet att anmärka på fel och brister i redovisningen och skadan, bestående i att Prosolvia under 1998 förlorade sina tillgångar, rörelsen upphörde och bolaget försattes i konkurs. Här ska endast frågan om orsakssamband diskuteras. Hovrättens bedömning av ersättningsgill skada tas inte upp.
    Som bakgrund till frågan om orsakssamband bör följande nämnas angående redovisning och revision. Redovisningen av intäkter och kundfordringar har ansetts vara felaktig i delårsrapporterna för andra och tredje kvartalen 1997 och i bokslutet och årsredovisningen för samma år. Informationen har ansetts felaktig och otillräcklig i nämnda handlingar. Även förvaltningen har ansetts bristfällig. Den främsta bristen i fråga om redovisningen har varit att intäktsföringen

av 15 affärer om tillhopa 128 milj. kr har hänförts till år 1997 i stället för 1998.
    Oaktsamheten i fråga om revisionen har bestått i att revisorerna inte anmärkt på nämnda fel och brister i redovisningen, informationen och förvaltningen.
    Beträffande frågorna om redovisning och revision ska här i övrigt endast framhållas att det är en kärv och sträng bedömning som hovrätten gjort. Alla påståenden av konkursboet om fel och brister har i princip godtagits. Vid diskussion av frågan om orsakssamband utgår jag från hovrättens bedömning av redovisningen och revisionen.

 

Frågan om orsakssamband mellan den oaktsamma revisionen och Prosolvias skada
Vid prövningen av frågan om orsakssambandet har hovrätten tillämpat den s.k. differensmetoden, dvs. att det undersöks om skadan skulle ha uteblivit om den åberopade handlingen/underlåtenheten inte hade skett eller om skadan likväl hade inträffat. Prövningen har alltså avsett vad som skulle ha inträffat i en hypotetisk situation. Det är tydligt att en sådan bedömning är förenad med stora svårigheter, vilket bör mana till försiktighet.

 

Beviskravet
Hovrätten har helt riktigt konstaterat att konkursboet har bevisbördan för sina påståenden rörande det hypotetiska förloppet, men bevisbördan har urholkats på ett oacceptabelt sätt. Även andra brister föreligger. Om detta kan framhållas följande.
    Det beviskrav som hovrätten tillämpat för bifall till konkursboets talan är att konkursboets olika påståenden rörande det hypotetiska förloppet måste framstå som ”övervägande sannolika” (domen s. 86). Konkursboet har åberopat ett utlåtande av professor Lars Heuman, vari innebörden av beviskravet ”övervägande sannolikt” förklaras. I utlåtandet anges bl.a. följande. Uttrycket ”övervägande sannolik” innebär att en part måste göra sitt påstående mera sannolikt än motpartens. Detta kan ses som ett mycket lågt beviskrav och att överviktsprincipen eller en snarlik grundsats ska tillämpas. I procenttal uttryckt skulle det kunna innebära att en part ska göra sitt påstående sannolikt med något mer än 50 %, t.ex. 52 %.
    Beskrivningen av innebörden av ”övervägande sannolik” med siffrorna ”något mer än 50 %, t.ex. 52 %” är verklighetsfrämmande. Så små differenser har inte med realiteter i verkliga livet att göra.
    Ordet ”sannolik” innebär detsamma som ”trolig” eller ”förmodad”. Termen finns på många ställen i lagstiftningen och har kanske inte exakt samma innebörd på alla ställen, men så mycket är klart som att det måste föreligga en tämligen klar skillnad mellan ett visst påstående och dess motsats för att man ska kunna tala om att det ena är

sannolikt till skillnad från det andra. Det är svårt, nästan omöjligt, att uttrycka sannolikheten av tvistiga händelser i det förflutna eller i framtiden med siffror, men om man likväl ska försöka göra det bör krävas minst 60–70 %, kanske mer, för ett påstående för att det ska kunna anses sannolikt. En annan sak är att olika domare och andra personer kan bedöma en situation på olika sätt. Här har bortsetts från att ordet ”sannolik” kan förstärkas t.ex. till ”klart mera sannolik”.
    Termen ”övervägande” är ett adjektiv med innebörd huvudsaklig, förhärskande och liknande. Ordet används också som adverb i betydelsen företrädesvis, huvudsakligen. Härav synes följa att uttrycket ”övervägande sannolik” är en språklig felkonstruktion med oklar innebörd. Uttrycket har emellertid använts av Högsta domstolen i ett antal fall, såvitt framgår i allmänhet med en innebörd av en klar sannolikhetsövervikt.
    Uttrycket ”övervägande sannolik(t)” ger, trots sin oklara innebörd, ett allmänt intryck av att innebära ett strängare beviskrav än vad enbart ”sannolik(t)” i vedertagen mening innebär. Men i hovrättens dom har, som framgår av det föregående, uttrycket inneburit ett betydligt svagare beviskrav än vad enbart ordet ”sannolik(t)” normalt innebär. Eftersom man inte kan tala om differenser i enstaka procent, har beviskravet legat kring 50 %. Det kan också uttryckas på så sätt att, om det ansetts väga jämnt mellan två alternativa påståenden (50/50), skulle bedömningen ske till konkursboets förmån.
    Det finns inte något stöd för att tillämpa ett så lågt beviskrav. Det innebär att något egentligt beviskrav för konkursboets påståenden inte har uppställts. Detta bestyrks också dels av alla bedömningar i enskilda frågor som gjorts dels av vad som sägs i nästa avsnitt.

 

Vägledning av rättsfall på socialrättens område; presumtionsansvar
I rättsfallet NJA 2013 s. 145 prövade Högsta domstolen frågan om en kommuns skadeståndsskyldighet på grund av socialnämndens underlåtenhet att hålla uppsikt över en 13–årig flicka, som var omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga men tillfälligt placerad hos sin mor och under den vistelsen anlade en omfattande brand. Flickan hade stort intresse för bränder och det hade bedömts viktigt att undvika ett hem i område med mycket bebyggelse. Några veckor före den aktuella branden förelåg det en betydande fara för att hon skulle orsaka skador av det slag som inträffade.
    Kommunen ålades skadeståndsskyldighet. Ett avgörande skäl för detta var att socialnämnden inte utvärderade den föreliggande faresituationen på det sätt som kunde krävas, vilket ansågs böra medföra en presumtion för att ett beslut som hade tillkommit i den ordning som borde ha skett skulle ha lett till ett pliktenligt handlande genom att en tillräckligt faremotverkande handling hade beslutats och genomförts. Kommunen ansågs därför skola ha den bevismässiga nackdelen av att det inte kunde klarläggas vad som eventuellt kunnat göras

för att påtagligt motverka faran för att flickan skulle orsaka allvarlig skada.
    Med anledning av uttalanden i detta rättsfall (som inte har återgetts här) har hovrätten gjort följande mycket långtgående uttalanden (domen s. 85–86):

 

”Högsta domstolens avgörande ger [emellertid] vägledning när det gäller hur man allmänt kan se på det förhållandet att revisorer brutit mot en aktsamhetsnorm. Hovrätten anser att avgörandet ska tolkas så att redan det förhållandet att revisorerna brutit mot en aktsamhetsnorm innebär att man kommit ett steg på vägen när det gäller prövningen av om det finns ett orsakssamband. Att Öhrlings varaktigt brutit mot en aktsamhetsnorm ökar i sig sannolikheten för att skadan inte inträffat i det hypotetiska förloppet.”

 

Det har dock inte varit befogat att dra några slutsatser av det nämnda rättsfallet och slutsatserna är dessutom ologiska. Högsta domstolens argumentering utgår från att det föreligger en risk för skada och att den som haft skyldighet att agera för att hindra att skada inträffar inte handlat. Tillämpat på Prosolvia innebär det att det har, helt bortsett från revisorernas handlande, förelegat en risk för att Prosolvia skulle lida skada genom att gå under men att revisorerna genom en aktsam revision kunnat förhindra det. Men detta är inte alls hovrättens utgångspunkter.
    Det bör också framhållas att revisorernas oaktsamhet inte utgör en renodlad underlåtenhet. De granskade aktivt redovisningen m.m. men ansåg att det inte fanns skäl att anmärka i de hänseenden som är aktuella i målet.
    Att grunda ansvar för revisorerna på en princip om underlåtenhet som förstärks med ett slags presumtionsansvar står i strid med det ansvar som personer i bolagets ledning och styrelse har. Hovrättens bedömning innebär att revisorerna har ett längre gående ansvar för felaktigheter i redovisningen m.m. än vad de personer i bolagets ledning och styrelse som åstadkommit felaktigheterna har. Det kan ifrågasättas om hovrätten i sin iver tänkt på det.
    Med nyssnämnda uttalanden och det uppställda beviskravet ”övervägande sannolik(t)” som inte är något egentligt beviskrav var utgången i målet given.
    Det bör också nämnas att hovrätten i detta sammanhang återger ett av konkursboet åberopat utlåtande av f.d. justitierådet Johan Munck i det s.k. Counterminemålet, avseende en dom av Stockholms tingsrätt den 31 januari 2012. I utlåtandet anges att svensk rätt — när det gäller aktieägares talan mot styrelseledamot eller VD om skadestånd för bevisad felaktig börsinformation — bör ha den innebörden att det bör gälla ett presumtionsansvar för bolagsfunktionären, med följd att denne måste exculpera sig för att undgå ansvar. Det tilläggs att det inte görs gällande att rättsläget är helt klart på denna punkt.

Innehållet i utlåtandet kan inte anses ha någon som helst betydelse i det förevarande målet.

 

Alltför allmänt hållen grund för talan
Som grund för sin talan har konkursboet endast åberopat att den oaktsamma revisionen har orsakat Prosolvias skada; i första hand har avsetts revisionen av bokslutet och årsredovisningen. Varken tingsrätten eller hovrätten krävde någon precisering. Öhrlings begärde att konkursboet skulle precisera denna allmänt hållna grund och ange på vilket sätt revisionen orsakat skadan, men så skedde inte. Detta har medfört att domstolarna kunnat pröva allting som framförts argumentationsmässigt och att Öhrlings inte haft någon egentlig grund att föra bevisning mot och argumentera mot. Om denna underlåtenhet av hovrätten inte utgör (grovt) rättegångsfel, har den i vart fall varit olämplig.
    Trots nämnda underlåtenhet har hovrätten angett (domen s. 90) ”att Öhrlings inte som rättsfakta har åberopat andra orsaker till händelseförloppet (dvs. alternativa orsaker) utan endast pekat på ett antal faktiska omständigheter och förklaringar till detta.” Hovrätten, som inte krävt någon närmare grund för konkursboets yrkande, kritiserar alltså Öhrlings för att inte ha åberopat konkreta grunder för sitt bestridande.
    Vad konkursboet framfört som underlag för sin talan (men som inte är någon grund för talan) är att, om revisorerna inte varit oaktsamma och bolagets styrelse och ledning känt till hur det låg till i bolaget, så skulle man ha vidtagit olika åtgärder vilka sannolikt skulle ha lett till en annan händelseutveckling. Sådana påståenden har gjorts i åtskilliga hänseenden. Dessa påståenden har prövats och godtagits av hovrätten åtminstone i några fall (se t.ex. s. 100 och 102).
    Men den redovisning, information m.m. som påtalats hade åstadkommits av personer som satt i bolagets ledning och styrelse. I princip allt vad som förekom i dessa hänseenden får antas ha varit känt för delar av bolagets ledning och styrelse.

 

Hovrättens slutbedömning; det verkliga förhållandet beträffande Prosolvias ekonomiska situation och dess undergång
Efter genomgång av olika led och delfrågor blir hovrättens sammanfattande bedömning (s. 103) att det finns ett samband mellan förtroendeförlusten och betalningsoförmågan och att det är övervägande sannolikt att Prosolvia i det hypotetiska förloppet — där revisionen utförts aktsamt — inte drabbats av betalningsoförmåga utan överlevt samt att revisorernas oaktsamhet således är en nödvändig betingelse för skadan och att det finns ett tillräckligt orsakssamband mellan revisorernas oaktsamhet och skadan.
    Denna bedömning synes böra uppfattas på så sätt att revisorernas oaktsamhet var den enda orsaken till Prosolvias skada.

Nu förhöll det sig på följande sätt i Prosolvia under senare delen av 1997 och första tiden av 1998. Bolaget hade svårt att få avsättning för sina programvaror; det fanns inte en egentlig marknad för bolagets programvaror; bolagets intäkter var alltför låga; bolaget hade byggt upp en stor organisation med en med hänsyn till omsättningen alltför stor arbetsstyrka, som drog stora kostnader och skulle ta tid att reducera. Nu nämnda och vissa andra förhållanden av liknande natur innebar att Prosolvia befann sig i en ekonomiskt besvärlig situation. (Intäktsföringen av de 15 affärerna om 128 milj. kr under 1997 ska uppenbarligen ses mot bakgrund härav.) Av erfarenhet och sunt förnuft torde framgå att, när ett rörelsedrivande bolag förlorar sina tillgångar och rörelse och går i konkurs, det beror på förhållanden av nu nämnda art och inte på en oriktig redovisning och liknande brister.
    Då hovrätten kom till den sista frågan angående orsakssambandet, nämligen om det förelåg adekvat kausalitet, uttalar hovrätten följande (s. 104): Det finns ett tillräckligt orsakssamband mellan revisorernas oaktsamhet och skadan. Det ligger då nära till hands att fråga också är om adekvat kausalitet. Enligt hovrättens mening har effekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsebar.
    Det första ledet i det som återges i föregående stycke innebär att det viktiga kravet på adekvat kausalitet praktiskt taget upphävs, när det anses finnas ett orsakssamband. Så är det troligen i somliga situationer men knappast här. Så som hovrätten resonerat i själva orsakssambandsfrågan, finns det dock inte skäl att förvåna sig över att även adekvansfrågan kördes över.

 

Slutord och sammanfattning
I tvister finns det ofta utrymme för olika meningar, där utgången kan komma som en överraskning för parterna eller åtminstone en av dem. Det får en part och andra berörda acceptera. Men hovrättens dom går mycket längre än så.
    Domen är i fråga om orsakssambandet i sak oriktig främst av följande skäl: a) Hovrätten har tillämpat ett mycket lågt beviskrav som inte är något egentligt beviskrav; b) hovrätten har konstruerat ett förenklat sätt att bedöma frågan om orsakssamband som får anses innebära ett slags presumtionsansvar; c) den besvärliga situationen i ekonomiskt och andra därmed sammanhängande hänseenden som Prosolvia befann sig i har inte beaktats på rätt sätt; d) Öhrlings har fått svara för konsekvenserna av mediarapporteringen trots att den i allt väsentligt avsåg andra förhållanden än dem som åberopats i målet.
    Det är tydligt att domen inte svarar mot det verkliga förhållandet. Hovrättens tendentiösa bedömning faller enligt min mening utom ramen för en sedvanlig domstolsprövning. Domen måste anses orättfärdig. Det är från rättslig synpunkt beklagligt att domen inte kommer

att bli föremål för överprövning i Högsta domstolen så att målet kunde komma på rätt köl.