Anteckningar om auktorrättskommittén

Av justitierådet DAG MATTSSON

Auktorrättskommittén arbetade fram det betänkande som kom att ligga till grund för 1960 års upphovsrättslag. Det nordiska utredningsarbetet inleddes i mitten av trettiotalet och var klart tjugo år senare. Kommitténs betänkande anses allmänt tillhöra de finaste svenska lagstiftningsmotiven. I artikeln sätts utredningen in i sitt historiska och politiska sammanhang. Det framhålls att de nordiska delegerade försökte ge samarbetet en särskild betydelse under kriget, mot bakgrund av de olika förhållanden som då rådde i deras länder, och att deras personliga insatser blev viktiga.1

I mellandagarna julen 1939 skriver Herman Zetterberg till hovrättsrådet Hjalmar Himmelstrands efterlevande. Han har hittat upphovsrättslig litteratur i Justitiedepartementet som tillhörde Himmelstrand personligen och vill höra hur han kan lämna tillbaka böckerna; Himmelstrand hade nyligen avlidit. Zetterberg arbetar sedan en tid som sekreterare i auktorrättskommittén, vars tillkomst Himmelstrand hade ansvarat för. Dödsboet behöver inte böckerna, och sedan Zetterberg fått besked om värdet från Björck & Börjessons Antikvariat skickar han beloppet, 18 kronor. Det rör sig främst om utländsk litteratur, bl.a. tysk och fransk, som han kan få användning för.
    Zetterberg är 35 år och assessor från Svea hovrätt. Han hade läst juridik i Uppsala för Vilhelm Lundstedt, Östen Undén och K G Westman och där delat rum med Åke Malmström och varit med i det Östergrenska matlaget tillsammans med Gunnar Hägglöf och Sven Dahlman. Efter tingstjänstgöring i Sunnervikens domsaga hade Undén föreslagit att han skulle doktorera (om rättslig handlingsförmåga i familjerätten), men i stället hade han valt domarbanan och börjat i hovrätten 1930. När han fick uppdraget i auktorrättskommittén hade han redan betydande erfarenhet av utredningsarbete. I samband med att han adjungerade hade han ett uppenbarligen inte helt lätt uppdrag som gällde revidering av rusdryckslagstiftningen. Sedan hade han, med sitt starka intresse för allmänna samhällsfrågor, anlitats för det omfattande familje- och välfärdspolitiska utredningsarbete som satts igång av socialminister Gustav Möller. Åren 1935–1937 hade han deltagit i befolkningskommissionen och 1936–1937 i bostadssociala utredningen. Det hade varit utredningar med en tydlig politisk vision

1 Uppgifterna är hämtade från SOU 1956:25, auktorrättskommitténs akt (Riksarkivet) och Ebersteins och Zetterbergs personarkiv (Riksarkivet respektive Uppsala universitetsbibliotek), om inte annat framgår.

och ibland kontroversiella förslag, som hade bred sammansättning av sakkunniga från skilda håll och som fick allmän uppmärksamhet — utredningarna som skulle bygga folkhemmet. Det uppdrag som han nu fått som sekreterare åt auktorrättskommittén har annan karaktär.2 Himmelstrand hade medverkat i det upphovsrättsliga lagstiftningsarbetet från första början 1911, då han fått i uppdrag att utreda hur svensk rätt skulle anpassas till den ett par år tidigare antagna Bernkonventionen, en utredning som legat till grund för 1919 års upphovsrättsliga lagar. När frågan om en fullständig upphovsrättslig reform aktualiserats, hade han fått ansvaret att göra en första förberedande undersökning om grunderna för en samlad modern lagstiftning som presenterats 1937.3 Med utgångspunkt i denna undersökning hade han sedan tillsammans med presidenten i Svea hovrätt Birger Ekeberg förordnats att förbereda ett nordiskt lagstiftningssamarbete.
    Efter ett nordiskt upphovsrättsmöte i maj 1938 hade Ekeberg och Himmelstrand rapporterat att det fanns förutsättningar för en gemensam lagstiftning, och regeringen hade den 28 oktober beslutat direktiv till en auktorrättskommitté. Justitieminister Westman hade den 10 november utsett Ekeberg till ordförande och professor Gösta Eberstein till den andre ledamoten. Zetterberg hade förordnats som sekreterare några månader senare den 28 februari 1939. Motsvarande upphovsrättsliga kommittéer hade tillsatts i de andra nordiska länderna.4

Våren 1939
På en gång bevisar Zetterberg, som samtidigt hade andra uppgifter i departementet, sin omvittnat stora arbetskapacitet och pliktkänsla. Auktorrättskommittén sammanträffar första gången en vecka efter det att han fått uppdraget, och han får börja med att förbereda det nordiska möte som ska hållas i Stockholm våren 1939. Som underlag för mötet inhämtar han utländsk lagstiftning och arbetar fram en full-

2 Zetterberg ansvarade för granskningen av författningstext i de betänkanden om förlossningsvård (SOU 1936:12), familjebeskattning (SOU 1936:13) och moderskapspenning (SOU 1936:15) som lämnades av befolkningskommissionen och var juridisk expert åt bostadssociala utredningen. Han var också en av sekreterarna åt 1934 års barnpensionssakkunniga (SOU 1936:6 och 47). Befolkningskommissionens ordförande var Nils Wohlin, bostadssociala utredningen leddes av Bertil Nyström. Delvis hade utredningarna samma sammansättning, t.ex. var Gunnar Myrdal aktiv i båda. Befolkningskommissionen lämnade ett stort antal betänkanden och gav sysselsättning åt många yngre jurister i domarbanan, också Gösta Walin som hade ett av sina första lagstiftningsuppdrag som sekreterare i steriliseringsutredningen under kommissionen (SOU 1936:46) efter utredningar om rådhusrätterna (SOU 1933:31) och preventivlagen (SOU 1934:50). 3 SOU 1937:18 4 Ärenden om upphovsrätt bereds i olika departement, i Danmark och Finland i undervisningsministeriet, i Norge kirkedepartementet och i Sverige justitiedepartementet.

ständig första version av en ny upphovsrättslag, ett utkast som i grunden ska komma att stå sig ganska väl. Sedan kommittén haft ett möte för att få synpunkter från intressegrupperna hålls de första nordiska överläggningarna i departementets sammanträdesrum i kanslihuset den 8–20 maj.
    I det nordiska upphovsrättsliga samarbetet företräds Danmark av Frederik Graae och Torben Lund. Graae är departementsråd och chef för undervisningsministeriet sedan 1925 och Lund kontorchef vid nationalmuseet i Köpenhamn. Från finsk sida deltar Urho (U. J.) Castrén och Bertil Sjöström. Castrén är sedan 1929 president i Högsta förvaltningsdomstolen och har en kort tid i mitten av tjugotalet varit justitieminister. Bertil Sjöström är professor i processrätt vid Helsingfors universitet. Norska delegerade är Edvin Alten och Sigurd Fougner, båda erfarna domare i Høyesterett; Alten har sedan 1918 varit aktiv i nordiskt och internationellt lagstiftningssamarbete på olika områden och känner Ekeberg väl sedan dennes tid som justitieminister. Samtliga delegerade utom Alten och Fougner hade varit med redan på det förberedande nordiska mötet; Alten och Fougner ersätter Ragnar Knoph, som avled kort tid efter mötet. Island avböjer att delta med egen representant i lagstiftningsarbetet.
    Med höga ambitioner och ett utpräglat gott humör ger sig Zetterberg in i sitt nya sekreteraruppdrag. Det är stimulerande och hedrande att få arbeta åt Ekeberg — att nu få göra något annat, att få arbeta med civilrätt och skriva mer inspirerande lagtext än vad han kanske kunnat göra under sin tid i de socialpolitiska kommissionerna. Men liksom i dessa utredningar handlar det också här om ett spännande modernt ämne, en framtidsorienterad lagstiftning; redan på Stockholmskonferensen i maj övervägs vilken betydelse den kommande televisionstekniken borde ha upphovsrättsligt. Och han gillar det nordiska samarbetet, diskussionerna och kontakterna med de delegerade för de andra länderna. Arkiverat material visar att han arbetar självständigt och väldigt noggrant, med nyanserade och skickliga bedömningar, men på samma gång imponerande snabbt och med en stor målmedvetenhet.5

5 Den som har arbetat med lagstiftning känner lätt igen sig i Zetterbergs och de kommande sekreterarnas anteckningar och promemorior om olika lagstiftnings- och beredningsproblem, hur författningstext, motiv och kommentarer bör skrivas, liksom i Ekebergs (beundransvärt enkla och säkra) omskrivningar och justeringar i textutkasten. Även på den tiden finns ”svarta listan” med byråkratiska ord som inte bör användas; en hel del av dem finns fortfarande på dagens lista. — I ett anförande efter kriget hos Advokatsamfundet ger Zetterberg en träffande bild av det nordiska lagstiftningsarbetet: ”Vi svenska jurister — omsorgsfulla, men lite tungt arbetande, nog goda lagtekniker men alltför ängsliga att lämna någon detalj oreglerad åt sunda förnuftet. Danskarna — rakt motsatta: inte så eleganta lagskrivare men utomordentligt praktiska och allmänmänskligt kloka. Finnarna — alltid gedigna och har god balans, men kanske alltför försiktiga. Norrmännen — raka motsatsen: frisk aptit på nyheter i lagstiftningen, möjligen lite överdådiga ibland, men ofta mycket skickliga lagskrivare, kanske bättre än några andra.”

Även för Ekeberg är uppdraget en utmaning, det skiljer sig en del från de mer traditionella rättsområden han tidigare arbetat med. Det framgår att han är trygg med att ha fått en erfaren och skicklig utredningssekreterare för ett uppdrag som han måste ha insett hade många svårigheter: rättsligt, politiskt, kulturellt och tekniskt. Ekeberg själv har naturligtvis lång erfarenhet och stort intresse av det nordiska lagstiftningssamarbetet; säkert har just det förhållandet att det rör sig om en samnordisk utredning en avgörande betydelse för att han åtar sig uppdraget trots den arbetsbörda han redan har med annat lagstiftningsarbete.6 Som banbrytare för den svenska immaterialrätten är Eberstein den givna andra ledamoten i kommittén. Han är kollega med Ekeberg vid den ännu rätt unga fakulteten i Stockholm, där Ekeberg är högskolestyrelsens ordförande.7 När man går igenom auktorrättskommitténs handlingar slås man av hur kamratlig stämningen omedelbart är, inte bara mellan Ekeberg, Eberstein och Zetterberg utan också med alla de delegerade från de andra nordiska länderna. Flera har mötts många gånger förr, bl.a. vid de nordiska juristmötena, man lär känna varandras familjer och alla är snabbt du med varandra — det är ett varmt och anspråkslöst samarbete. I samband med det nordiska mötet bjuder Eberstein in samtliga till familjens stora vårfest i trädgården i Djursholm den 17 maj.
    Och arbetet är fritt. Utredningsdirektiven, som Ekeberg själv varit med om att skriva, kräver inget särskilt resultat i sak utan framhåller intresset av en tidsenlig lagstiftning som är gemensam för de nordiska länderna. Det är upp till kommittén att själv finna de mest ändamålsenliga lösningarna.8

6 Som ledamot i lagberedningen 1909–1993 medverkade Ekeberg i revisionen av giftermålsbalken, ärvdabalken och förmyndarskapslagstiftningen och i genomförandet av de nordiska familjerättsliga och konkursrättsliga konventionerna. Han var lagberedningens ordförande 1927–1931. Bland det andra lagstiftningsarbete som han medverkade i omkring den aktuella tiden (som regel som kommittéordförande) kan nämnas utredningar om växel- och checklagarna (SOU 1931:14 och 28), erkännande av utländska domar (SOU 1936:2), sjöfrakt (SOU 1936:17), luftfart (SOU 1936:54) och sjömanslagen (SOU 1939:21) och 1937 års straffrättskommitté (SOU 1940:20 och 25, 1944:69, 1945:28 och 29); i flera av utredningar förekom nordiskt samarbete. Dessutom hade han politisk erfarenhet (justitieminister i två omgångar) och akademisk (professor i civilrätt vid Stockholms högskola, som han också var med om att bygga upp). 7 Eberstein hade redan skrivit om varumärkesrätt 1910 och upphovsrätt 1916 i Tidskrift for Retsvidenskab. Han blev professor i privaträtt vid Stockholms högskola 1916. Även Eberstein har lagstiftningserfarenhet. Han hade 1921 utrett namnlagstiftningen och är, samtidigt som han har uppdraget i auktorrättskommittén, ordförande i arvskattekommittén. Det lär vara han som lanserade uttrycket immaterialrätt. 8 Även i jämförelse med den tidens direktiv i övrigt är auktorrättskommitténs direktiv osedvanligt öppna och lämnar med förtroende åt kommittén att göra en allsidig utredning. Frånsett ett referat av Ekebergs och Himmelstrands promemoria om behovet av ett nordiskt samarbete från mötet våren 1938 anger direktiven bara

Under våren och den tidiga sommaren 1939 håller kommittén ett antal möten, och utredandet går i snabb takt vidare. Det är tydligt att man känner ett gemensamt och stort ansvar för att lagstiftningsarbetet ska lyckas. Man ser fram emot ett par år med en spännande och viktig reformering. Kriget förändrar förutsättningarna helt.

Hösten 1939
Världskrigets utbrott bara ett par månader efter Stockholmskonferensen, följt av den dramatiska händelseutvecklingen under senhösten med sovjetiska krav på Finland och sedan vinterkriget, riskerar att innebära ett snabbt slut för det nordiska samarbetet och för auktorrättskommittén. Det utsatta säkerhetspolitiska läge som också Sverige kommer i kan lätt medföra att utredningen får läggas åt sidan, så att statens resurser kan koncentreras på angelägnare uppgifter.
    Med sitt långa och djupa engagemang i nordiskt lagstiftningsarbete har emellertid Ekeberg en bestämd uppfattning om vilken betydelse samarbetet kan ha. Han menar att det är nu just under detta krisläge som det är som viktigast: det finns grundläggande gemensamma rättsliga ideal som behöver försvaras, och lagstiftningssamverkan är inte bara något som kan förena länderna, det är ett vapen som måste användas för att skydda deras självständighet under de kritiska internationella förhållandena. Detta vill han visa med den nordiska auktorrättskommitténs arbete.
    I ett uppmärksammat radioföredrag om betydelsen av nordiskt lagstiftningssamarbete framhåller Ekeberg:

”Den nordiska rättsgemenskapen utgör ock, liksom själva arbetet på dess åvägabringande, vidmakthållande och utvidgning, ett starkt ideellt föreningsband mellan Nordens folk. Vår lagbundna frihet vilar på säkrare grund, om den har hela Norden till sitt fäste. Vad en rättsordning som uppbäres av folkets fulla förtroende kan betyda såsom värn för politiskt och kulturellt oberoende, därom sakna vi nordbor ingalunda erfarenhet. Under Finlands hårda år framstod den fäderneärvda lagstiftningen ej blott såsom ett av de högsta ideella värden det gällde att försvara. Lagen blev också ett vapen, ett styrkebälte i frihetskampen, ett bålverk som fienden ej mäktade

att den senaste tidens tekniska utveckling skapat flera nya problem, att upphovsrätten får en allt större ekonomisk betydelse, att det rör sig om ett rättsområde där en tillfredsställande lösning inte kan fås genom isolerad nationell lagstiftning och att man inom Bernunionen inte kan komma längre än till allmänt hållna bestämmelser men att det för de nordiska länderna med deras djupgående kulturella gemenskap finns förutsättningar att skapa överensstämmande rättsregler. Till kommittén knyts ett stort antal intresseledamöter och sakkunniga; dessa kommer inte att delta i överläggningarna i någon större utsträckning utan kommittén använder dem i princip som en sorts remissinstanser. — Det nordiska upphovsrättsliga samarbetet är gammalt. År 1890–1892 utarbetades ett dansk-norskt utkast till lag om författarrätt och konstnärsrätt, som genomfördes i Norge 1893 och i Danmark 1902. I Norge lämnade en kommitté med Knoph som ordförande 1925 ett betänkande om ny lagstiftning, som lades till grund för finsk lagstiftning 1927 och genomfördes i Norge 1930 — en dansk-norsk rättsgemenskap ersattes med en finsk-norsk. Lagstiftningssamarbetet pågår fortfarande.

genomtränga. I våra dagar framstår det klarare än någonsin, att vi nordbor hava gemensamma rättsliga ideal att försvara. Genom att samfällt vårda och utveckla dessa ideal, genom att göra lagarna till ett klarare uttryck för folkens uppfattning stärka vi ej blott känslan av samhörighet, utan vi skapa också för vår gemensamma kultur ett skydd som ej är att förakta.”9

Det är säkert tack vare Ekebergs insatser och politiska kontakter som regeringen inte på en gång lägger ned kommittén i samband med de omfattande statliga besparingar som måste göras på grund av den kritiska situationen. För riksdagen redovisas den bland de utredningar som trots läget tills vidare ska fullföljas. Man hänvisar till att det rör sig om en samnordisk utredning och att det är önskvärt att den fullföljs i den mån det nordiska samarbetet alls kan fortsättas under de rådande internationella förhållandena; eftersom arbetet inte kan bedrivas i den omfattning som tidigare förutsatts, medför det ändå jämförelsevis obetydliga kostnader så länge krisen varar.10 När Per-Albin Hansson vid denna tid söker en opolitisk utrikesminister till samlingsregeringen föreslår K G Westman att han tar Ekeberg (”om du vill ha en utrikesminister från högern”), innan det blir Christian Günther.11

April 1940
Vinterkriget blir kort och slutar med Moskvafreden i mars. De förhoppningar kommittén har att då kunna komma igång igen med utredningen varar dock inte länge. Det tyska överfallet på Danmark och Norge bara några veckor senare förlamar arbetet.
    Liksom många av sina kollegor blir Graae och Lund kvar på sina tjänster under en dansk regering som tvingas till samarbete med tyskarna. Förutsättningarna för dem blir inte lätta — för lagstiftningsarbetets norska delegerade, Alten och Fougner, blir det väsentligt tydligare vad saken gäller.
    Høyesterett är det enda av de norska högsta statsorganen som stannar inom ockuperat område; stortinget delegerar sina befogenheter till kungen och regeringen, som lämnar landet. Med tiden väljer domstolen att ta en aktiv del i motståndet mot ockupationen. Den 25 september ger en av Hitler utfärdad förordning rikskommissarie Terboven ställningen som landets högsta förvaltningsorgan tillsammans med 13 kommissariska statsråd. Inom domstolen diskuteras om man ska uttala sig om rättsenligheten av nyordningen, men man avstår. I november utfärdar justitiedepartementets kommissariska statsråd en förordning där de utsatta valen till lekmannaledamöter i domstolarna ställs in. Utan hänsyn till gällande lagstiftning får statsrådet i

9 Publicerat i SvJT 1939 s. 5 (”Det nordiska samarbetet på lagstiftningens område”). 10 Proposition nr 79 till 1939 års urtima riksdag angående åtgärder för begränsning av statsutgifterna. 11 Westman dagboksanteckning den 8 december 1939 ur K G Westman, Politiska anteckningar september 1939–mars 1943, Stockholm 1981.

stället själv rätt att utse och avskeda ledamöterna. Domstolen vänder sig till departementet och begär att förordningen ska upphävas eftersom den åsidosätter grundlagen och principen om domstolarnas oavhängighet. Under ledning av sin ordförande Paal Berg tar Høyesterett strid för att med stöd av 1907 års Haagkonvention kunna pröva lagenligheten av den nya regimens åtgärder. Terboven, som inser att domstolen därmed blir en farlig motståndare mot den nya ordningens grunder, meddelar att det nya styrets författningar måste följas och svarar sedan med ett angrepp mot domstolens egen sammansättning. Utåt sett verkar hans åtgärd kanske ofarlig: en förordning om en sänkning av pensionsåldern från 70 till 65 år för domare och andra ämbetsmän. Avsked vid den lägre pensionsåldern ska dock ges efter respektive statsråds individuella bedömning och det ska då beaktas om ämbetsmannen förstår den nya tiden. I själva verket innebär förordningen en möjlighet för departementet att på en gång bli av med flera av domarna — de åtta äldsta och en som redan tidigare arresterats ska ersättas med nya män. Förordningen skulle slå mot alla ämbetsmän och öppna en ”laglig” väg för Nasjonal Samling att ta över styret.
    Efter att ha diskuterat situationen — Alten och Fougner ingår i den grupp som skriver domstolens svar — ger Høyesterett beskedet att samtliga domare avgår. De lägger den 21 december ned sina ämbeten i protest. Berg blir en central medlem i Kretsen, som samlar det framväxande civila motståndet, och lite senare vald till Hjemmefrontens ledare. Även andra høyesterettsdomare deltar aktivt i den civila och militära motståndsrörelsen.12 Många svenska jurister engageras i Høyesteretts rättsstatliga motstånd mot tyranniet. När domarna avgår och det inte längre finns något högsta statsorgan kvar, blir fronten mot den nya ordningen tydlig för alla. Händelserna visar att det inte bara är en fråga om militär ockupation utan om erövring, om en omvälvning av hela samhället och framför allt rättsordningen. Att lägga ned sina ämbeten — och gå i öppen opposition mot Terboven — är naturligtvis också ett farligt

12 ”Vi vil fremholde att domstolen etter norsk konstitusjonell rett har plikt til å prøve gyldigheten av lover og administrative forordninger. Under militær okkupasjon må domstolene etter vår mening på samma måte under afgjørelsen av de rettsspørsmål som forelleges under en sak, kunne — i den utstrekning folkeretten hjemler det — ta stilling till den folkerettslige gyldighet av forordninger som er utstedt av okkupatsjonsmakten organer.” Alten och några andra domare som inte fyllt 65 inkallas i tur och ordning till departementet och tillfrågas om de ändå kan tänka sig att stå kvar i tjänst tills vidare, men samtliga vägrar. Det dröjer nästan fem år innan domstolen kan sammanträda igen. Justitiedepartementet utser sina nya ledamöter; norrmännen undviker dock att föra mål till den nya Høyesterett. Domstolens kamp beskrivs av den undersökningskommission som tillsätts efter kriget för att granska de högsta statsmakternas agerande efter den 9 april (Instilling fra undersøkelsekommisjonen av 1945, Oslo 2010; första gången utgiven av Stortinget 1946). Se också Ferdinand Schjelderup, Fra Norges kamp for retten, Oslo 1945, och Erling Sandemo, Siste ord — Høyesterett i norsk historie 1905–1965, Oslo 2005. Fougner är förstvoterande domare när Høyesterett 1945 stadfäster Quislings dödsstraff (se Rt 1945 s. 109).

val för de enskilda domarna personligen; en av dem sitter redan arresterad för statsfientlig verksamhet. Ekeberg och auktorrättskommittén påverkas starkt.
    Zetterberg bestämmer sig för att bli aktiv i Nordens Frihet, där han valts in omedelbart efter angreppet mot Danmark och Norge. Samfundet hade bildats i december 1939 som en kommitté för att aktivt hjälpa Finland under vinterkriget och har nu utökat sin uppgift till att verka för bevarandet av alla de nordiska staternas frihet. På en gång skriver han en artikel i samfundets tidskrift om den norska domstolens kamp. Han påminner om ledamöterna i Viborgs hovrätt som också hellre tagit fängelsestraff än gett efter för sådant hot och om lagmannen Wibelius som inspirerade Runeberg till Landshövdingen, dikten om den orädde ämbetsmannen som mötte påtryckningar från ockupationsmakten med sin vädjan till lagen (”vår vapenlösa trygghet än”).

”Fastän dessa händelser ligga oss ganska nära i tiden, har de under senare år nästan verkat som historiska sägner. Åtminstone för en yngre generation av jurister har det aldrig framstått som en möjlighet, att vi nu i ett nordiskt land skulle uppleva en sådan kamp mellan våld och rätt.”

Det är första gången Zetterberg i eget namn och på framskjuten plats skriver i en tidning som inte sällan starkt kritiserar Westman för en repressiv presspolitik och som också blir föremål för beslag. I departementet döljer han inte sitt missnöje med konfiskationerna.13 Zetterberg går längre och blir även rekryterad till Tisdagsklubben, troligen av makarna Myrdal. Medan man i Nordens Frihet samlas kring rättsstatlighet och självständighet, är Tisdagsklubben uttalat antinazistisk och tyskfientlig. Till skillnad från Nordens Frihet verkar klubben dolt och informellt; man möts i hemlighet och det finns inga medlemsförteckningar eller liknande. Den är kraftigt kritisk mot den officiella politiken och blir ett förbindelsenät för det inre motståndet. En del ser den — inte bara överdrivet — som början på en svensk motståndsrörelse om landet skulle bli ockuperat; nazistisk verksamhet kartläggs, celler bildas och illegala radiosändare placeras ut i landet. Sammankomsterna bevakas dock av polisen och deltagarna avlyssnas och registreras som eventuella säkerhetsrisker och rapporteras till socialminister Möller. Även om Zetterberg säkert är en trogen deltagare, håller han sig uppenbarligen mera i bakgrunden. I ett tal varnar Westman bestämt ”var och en som går in i en hemlig liga, därigenom har många kommit in på det sluttande planet och glidit ned i organi-

13 Zetterberg ”Nordisk rättskamp: Höiesterett stod stark som Wibelius”, Nordens
Frihet nr 3 den 16 januari 1941. Undén skriver om domstolen i SvJT 1941 s. 889 (”Norges strid för rätten”) och även i Tiden 1941 s. 626. Angående Nordens Frihet, se Tora Byström, Nordens Frihet — samfundet, tidningen och kretsen, Lund 2009. Samfundet består till stor del av liberaler och konservativa men även socialdemokrater är aktiva, bl.a. makarna Myrdal. — Zetterberg visar f.ö. sin försvarsvilja redan i februari 1939 då han blir krigsfrivillig som luftvärnsartillerist.

sationer med brottsliga syften, där han kommit i mörka makters våld”.14 Också Eberstein är tydlig med vad han står: ”På ett sätt som aldrig förr ha vi i dessa dagar inpå våra knutar sett rätten trampas under fötterna; vi känna som aldrig förr rättens makt att söndra — och att ena.”15 Med släktingar och vänner inte bara i alla de nordiska länderna utan också i bombkrigets England vet han hur allvarliga förhållandena är och vad som riskeras. Han deltar livligt i den politiska diskussionen vid högskolan, och tillsammans med fakultetskollegor publicerar han artiklar för att stärka försvarsviljan.16 Danska och norska landsflyktingar tas om hand i familjens hem, och han hjälper tyska flyktingar att komma hit. I april 1941 går han med i Nordens Frihet.
    Tillsammans med kollegan och vännen Gunnar Myrdal vill Eberstein och Zetterberg ordna en större konferens på Stockholms högskola om rättsstatlighet, men Ekeberg anser att det skulle vara onödigt provocerande mot Tyskland och avråder.17 För Ekeberg är det framför allt viktigt att kunna fortsätta det nordiska samarbetet i auktorrättskommittén: den allvarliga internationella utvecklingen är ett avgörande skäl just för att samlas i ett lagstiftningsarbete som kan bli ett gemensamt motstånd.
    Men man gör en annan bedömning i departementet. Den större politiska innebörd som Ekeberg vill lägga i samarbetet anses säkert

14 Angående Tisdagsklubben, se Amelie Posse, Åtskilligt kan nu sägas, Stockholm 1949 och Rune Bokholm, Tisdagsklubben — om glömda antinazistiska sanningssägare i svenskt 30- och 40-tal, Stockholm 2001. Westman citerad från Bokholm s. 174. Amelie Posse, som var klubbens ledargestalt, träffar våren 1945 Zetterberg på en middag hemma hos Gunnar och Alva Myrdal. ”Jovisst var jag allt som oftast med hos er — klubbens moder brukade kalla mig för kandidaten och kommendera mig ut i köket för att bära in fler stolar — det satte jag alltid mycket värde på.” (Amelie Posse s. 197 f.). 15 Eberstein på Juridiska föreningen vid Stockholms högskola, citerad från Ekeberg i Festskrift tillägnad Gösta Eberstein, Stockholm 1950 s. 5. 16 Det svenska rättsarvet. Svensk lag och rätt, Stockholm 1941 och Makt och rätt. Diskussion vid Stockholms högskola, Stockholm 1942. Ebersteins aktivism leder till att han sätts upp på de svenska nazisternas lista över ”landsförrädare” (Vem är vem i folkfronten? Den angloryska propagandans förgrundsgestalter i Sverige, Stockholm 1943). 17 Gunnar Myrdal, Hur styrs landet? Stockholm 1982 s. 285. Ekebergs mera dolda verksamhet för att hålla Sverige utanför kriget skulle vara värt att utforska. Sedan juli 1940 har Ekeberg — genom T.M. Kivimäki som då är finsk ambassadör i Berlin — kontakt med Ludwig Weissauer, som är underrättelseagent i Sicherheitsdienst (SS) och rapporterar direkt till Hitler och Ribbentrop. Tanken från den tyska sidan är framför allt att Ekeberg ska hjälpa till att öppna en hemlig kontaktlinje över Stockholm för eventuella fredsförhandlingar mellan Tyskland och Storbritannien. På uppdrag av Weissauer undersöker Ekeberg förutsättningarna för fred genom den brittiske ministern i Stockholm, men Churchills svar blir nekande. Förmedlingskanalen genom Ekeberg hålls öppen ett par år till. Ekeberg hjälper även Weissauer att våren 1942 få kontakt med ”de rätta personerna” i Norge (bl.a. Alten) ”för att få en klar bild av det verkliga läget” i landet, dvs. att allt fler norrmän nu är villiga att samarbeta med engelsmännen för att bli av med quislingarnas förföljelser, vilket Weissauer rapporterar till Berlin. Se Ohto Manninen, ”Ludwig Weissauer i hemliga uppdrag 1940–1943”,Historisk Tidskrift för Finland 1975 s. 177 f. Ekeberg träffar också journalisten Ebbe Munck, som är underrättelseman för den danska motståndsrörelsen i Stockholm och ansvarig för att upprätthålla förbindelsen med brittiska SOE (Ebbe Munck,Sibyllegatan 13, Stockholm 1967 s. 46).

som alltför riskabel. Den allmänna inställningen — av allt att döma Westmans — är att läget har blivit så farligt att det inte går att hålla kommittén igång: den kan inte rimligen fortsätta utan måste avvakta freden. Under 1940 ligger kommitténs verksamhet i huvudsak nere, inga protokollförda sammanträden hålls, inget nordiskt samarbete kan bedrivas.

Juni 1941
Trots tvekan i departementet ger Ekeberg inte upp utan försöker bevara i varje fall de personliga kontakterna med jurister i de andra nordiska länderna. Man lyckas få igång ett visst utbyte av föreläsare mellan danska, finska och svenska jurister och juristmöten kan hållas i bl.a. Stockholm och Uppsala. Med utgångspunkt i det informella samarbete som inletts och efter underhandskontakter med ansvariga i de andra nordiska länderna får han i början av 1941 till stånd förutsättningar för att återuppta auktorrättskommitténs arbete, om än i begränsad omfattning. Frågan om kommitténs verksamhet bereds i departementet (Walin är då chef för civilrättsbyrån) och Westman ger till slut det godkännande som Ekeberg anser sig behöva. Man kan planera för en upphovsrättskonferens i Köpenhamn till sommaren.18 Ett problem är att ett norskt deltagande inte kan åstadkommas; Alten och Fougner kan ju omöjligen lämna det ockuperade Norge. Man förvissar sig därför om att man från norsk sida inte har någon invändning mot att Köpenhamnsmötet hålls i deras i frånvaro. Diskussionsprotokoll ska föras och alla handlingar från mötet ska skickas i betryggande former till dem. Alten och Fougner har lämnat sina ämbeten, men de ska fortfarande anses företräda Norge i samarbetet. Auktorrättskommitténs inställning är tydligare än regeringens, som inte erkänner kommissariatstyret men inte heller har några utvecklade diplomatiska kontakter med den lagliga norska regeringen.
    Den 7 juni 1941 tar Ekeberg, Eberstein och Zetterberg tåget till Malmö och tidigt nästa morgon färjan över till Köpenhamn för en konferens som ska pågå i en vecka. Det är en stor framgång inte minst för Ekeberg att på detta sätt — trotsande ockupationerna — kunna återuppta det nordiska lagstiftningsarbete som inletts två år tidigare, innan kriget bröt ut. Danmark företräds av Graae, som är konferensens ordförande, och Lund. Från finsk sida deltar Castrén och Sjöström. Man gör ordentliga framsteg i arbetet. Såväl principiella frågor om lagstiftningens allmänna uppbyggnad som en rad mer speciella problem behandlas. Man har ingående diskussioner om författarnas ställning till boklån från offentliga och enskilda bibliotek, utövande konstnärer och mekaniska reproduktionsmedel, förlagsavtal, den ideella rätten och olika inskränkningar i upphovsrätten.
    Även om Köpenhamnskonferensen är lyckad, förmörkas den samtidigt av de svåra förhållanden som Finland än en gång kommit i,

18 Ekeberg i Festskrift till Henry Ussing, Köpenhamn 1950.

trängt mellan allt skarpare tyska krav på militärt samarbete och sovjetiska svar med hot om anfall. Läget bedöms som så allvarligt att Finland beslutar om mobilisering av armén den 14 juni. Under konferensens sista dagar måste det ha stått klart för alla att Finland när som helst kan vänta ett angrepp. När Ekeberg, Eberstein och Zetterberg på morgonen den 17 juni kommer tillbaka till Stockholm med nattåget från Malmö, genomför Finland sin andra mobilisering; kriget bedöms som oundvikligt. Några dagar senare inleds det tyska anfallet på Sovjetunionen. Sovjetiskt stridsflyg går till angrepp mot tyska trupper i Finland och Finland anfaller Sovjetunionen. Fortsättningskriget börjar.
    Det framstår därmed som utsiktslöst att fortsätta auktorrättskommitténs arbete. Danmark och Norge är ockuperade och Finland återigen i krig. De nordiska länderna har hamnat på olika sidor i kriget. Departementet bestämmer att utredningen efter den 1 juli huvudsakligen måste ligga nere.
    Ekeberg återvänder till Köpenhamn i mitten av november för att hålla ett par föredrag men koncentrerar sig sedan på sitt andra större utredningsuppdrag, straffrättskommittén. Också Zetterberg blir aktiv i andra lagstiftningssammanhang, bl.a. utses han till expert i 1941 års befolkningsutredning och lite senare till ledamot i lagberedningen, som då har Östen Undén som ordförande, där han arbetar med den nya jordabalken. För departementets räkning handlägger han ny brådskande fideikommisslagstiftning och utreder själv en ny hyresreglering men också frågor om illojal konkurrens samt är under en tid t.f. lagbyråchef där. Kommittén kommer till viss användning för departementet när den hjälper till med att utarbeta en proposition om tillfällig förlängning av skyddstiden för litterära verk, för att hindra att upphovsrätten upphör för bl.a. Strindbergs verk.19 Annars ligger arbetet nere; inget sammanträde hålls med intresseledamöterna.
    När möteshandlingarna från Köpenhamn är färdigställda och vackert inbundna skickar Zetterberg dem till Alten och Fougner, tillsammans med en nordisk diktsamling som en julhälsning. Han är noga med att i brevet titulera dem ”høyesterettsdommer”. Handlingarna kan inte skickas direkt från Danmark till de norska domarna utan måste gå vägen över Sverige, som ”extra exemplar till president Ekeberg”.

Sommaren 1942
I början av 1942 verkar kriget på östfronten stå stilla. Leningrad är belägrat, men Tyskland har hejdats i sitt anfall. Den finska armén har återtagit Viborg och håller Östkarelen och binder där upp de ryska

19 Befolkningsutredningen har Tage Erlander som ordförande (och Sven Romanus som sekreterare). Justitiedepartementets PM 1942:1 respektive SOU 1942:14. Prop. 1942:363. Som byråchef ersätter Zetterberg först Ivar Strahl och sedan Walin när de har utredningsuppdrag.

trupperna. Även om det bara är trettio mil till fronten vid den gamla riksgränsen, är läget nu säkrare i Helsingfors. Man bestämmer sig för att än en gång försöka återuppta kommitténs arbete — och att denna gång hålla mötet i Finland efter sommaren.
    På morgonen den 20 september flyger Ekeberg, Eberstein och Zetterberg från Bromma till Helsingfors, en inte ofarlig resa på tre timmar. Från dansk sida deltar Graae och Lund i konferensen. Finska delegerade är Castrén, som är ordförande, och Sjöström. Sedan mötet öppnats i Helsingfors åker man med tåg till Tavastehus, släkten Castréns trakter, och därefter vidare med buss den kortare färden ut i naturskyddsområdet Aulanko, där de huvudsakliga överläggningarna hålls i turistföreningens nybyggda funkishotell. En rad frågor kan behandlas, bl.a. arkitektskydd, brevskydd, skydd för reklam, titelskydd, filmskydd och skydd för grammofonindustrin, konsthantverket och konstindustrin. Man diskuterar också ideell rätt, upphovsrättens övergång och olika organisationsfrågor. Konferensen avslutas sedan i Helsingfors med ytterligare några dagars möten. Som Ekeberg vill visar man att samarbetet kan upprätthållas mitt under brinnande krig, om än Alten och Fougner måste bidra från Norge.
    Efter kriget berättar Ekeberg om en sammankomst med Juridiska föreningen i Helsingfors som hålls i samband med den upphovsrättsliga konferensen. En av de svenska delegerade berättar där att, när Høyesterett sammanträdde för att ta ställning till de tyska försöken att dirigera domstolens verksamhet, en av domarna som argument för den mening som blev domstolens enhälliga beslut läste upp Runebergs Landshövdingen. Ett par av de äldsta finska juristerna reser sig då upp och berättar om sin tid som ledamöter i Viborgs hovrätt, när de trots påtryckningar från den hårda regimen hellre offrat sin frihet än gett upp sin domared.

”Det var den kvällen liksom som en bro hade slagits mellan Norges och Finlands folk; det stod klart för oss alla, att ehuru de kämpade på skilda fronter, kampen gällde samma omistliga värden: den nordiska rätts- och samhällsordningen, som var hotad från mer än ett håll.”20

I kriget är Finland vapenbroder med det land som förtrycker Norge, men det är tydligt att det finns vissa gemensamma rättsliga ideal som båda har att försvara och Sverige ska utgöra den sammanhållande länken i Norden.
    I Helsingfors skiljs man åt i förhoppning att snart få träffas och fortsätta förhandlingarna. Det kommer att dröja mer än ett år denna gång.

20 Ekeberg i Festskrift till Henry Ussing, Köpenhamn 1950. Ekeberg vill inte säga vem i den svenska delegationen det var, men mycket talar för att det var Zetterberg.

Augusti 1943
Tanken är att nästa upphovsrättskonferens ska hållas i Stockholm den 3–11 september 1943. Underlag för sakdiskussioner ska vara de promemorior i olika ämnen som delegationerna förberett sedan mötet i Helsingfors. De första dagarna ska en principdiskussion hållas om det utkast till upphovsrättslag som Zetterberg utarbetat, sedan ska man särskilt behandla bl.a. internationella frågor, överlåtelse av upphovsrätt och övergångsbestämmelser och de två sista dagarna ska användas för granskning av lagutkastet. Inför konferensen får intresseledamöterna möjlighet att yttra sig över utkastet.
    Men skärpningen av det tyska trycket över Danmark lägger nu hinder i vägen. Under våren 1943 växer motståndet även där. Motståndsrörelsens sabotageverksamhet intensifieras, liksom de mer fredliga demonstrationerna mot den danska regeringens förhandlingspolitik. Efter augustiupproret — med generalstrejk och omfattande gatuoroligheter — ställer tyskarna ultimatum: regeringen ska införa undantagstillstånd och straffa varje sabotage med dödstraff. När den vägrar tar tyskarna över den 29 augusti och sätter regeringen åt sidan.
    Ett oformellt styre inrättas, där de opolitiska departementscheferna får ta ansvaret att på egen hand utan regering inom respektive område fortsätta den nödvändiga dagliga administrationen av landet. Den 2 september skriver Graae till Ekeberg och meddelar att han därför är förhindrad att inställa sig i Stockholm.21 Konferensen, som skulle börja nästa dag, får i sista stund skjutas upp på obestämd tid.
    Något senare fängslas Graaes son av tyskarna för sina aktiviteter i motståndsrörelsen och sätts i koncentrationslägret Frøslev i södra Jylland vid gränsen mot Tyskland, ett läger som departementschefsstyret hjälpt till att inrätta för att försöka undvika att fångar förs vidare till förintelselägren nere på kontinenten. Han kan inte komma tillbaka hem förrän Danmark är fritt.22 Kriget gör det nu nästan omöjligt för de nordiska delegerade att upprätthålla meningsfulla kontakter. När inte bara Alten och Fougner utan även Graae är förhindrade att aktivt delta i samarbetet, inser också Ekeberg att han måste låta auktorrättskommittén ligga

21 ”Som Forholdene har utviklet sig i Danmark er det formentligt ikke kommet som nogen Overraskelse, att de danske Delegerade maatte melde Forfald till Konferensen i Stockholm. Vi har glædet os till att mødes med vore Venner och nærede grundet Forventning om at naa til et gunstigt Resultat for vore Bestræbelser. Det har derfor været os en Skuffelse att maatte sende Afbud, men Begivenhederna har været og er af saa overordentlig Betydning, at Konferencen har maattet træde i Baggrunden. Efter den nuværende Ordning, der ligger helt udenfor vor Forfatning og alene hviler på Haagkonventionens Landkrigsartikler 42–56, fører hver Departementschef paa eget Ansvar Administrationen vidare paa dansk Retsgrundlag, saa Du forstaar, at jeg er stærkt optaget i disse Dage, hvor alt skal tilrettelægges paa en saadan Maade, at vi fjærner os mindst muligt fra det tillvante och baner Vejen for en Tilbagevenden till normale grundlovs- og forfatningsmæssige Tillstande. Det danske Folk staar sammen i rolig, værdig og besindig Holdning.” 22 Frihedsmuseets databas över motståndsmän och brev från Lund till Zetterberg den 13 maj 1945.

nere tills vidare. Förhållandena har blivit alltför svåra: man måste avvakta freden, som också ser ut att komma. Kommittén deltar i arbetet med en omorganisation av Stim men håller inte något sammanträde med intresserepresentanterna. Ekeberg, Eberstein och Zetterberg koncentrerar sig på sina övriga uppdrag.

Juni 1944
Den fortsatta krigsutvecklingen på östfronten lägger ytterligare hinder i vägen för auktorrättskommittén. Liksom Graae måste Castrén snart ägna sig åt en viktigare uppgift.
    Sedan de sovjetiska trupperna gått till storangrepp i Karelen i juni 1944 undertecknar Finland och Sovjetunionen i september i Moskva ett avtal om vapenstillestånd. Stilleståndsavtalet är i praktiken en finsk kapitulation men kan förhindra en omedelbar sovjetisk ockupation av landet. En ny finsk samlingsregering krävs, och den nytillträdde Mannerheims val som statsminister faller på Castrén, som hjälpt till att lösa rättsliga problem som stilleståndsavtalet innebar.
    Castrén är tveksam — han är inte politiker eller medlem i något parti, även om han anses stå nära nationella samlingspartiet, och han talar inte ryska — men kan inte undandra sig ansvaret. Hans två söner förs till Sverige som krigsbarn under tiden han ska tjänstgöra som statsminister. Familjen Zetterberg tar hand om den ene, den andre bor hos familjen Walin, som är grannar med Zetterberg i Äppelviken.
    Castréns nya fempartiregering får den oerhörda uppgiften att säkerställa att det tunga stilleståndsavtalet följs. Finland ska först och främst på egen hand driva ut de tyska trupper som finns kvar i landet. Striderna mot tyskarna i Lappland blir hårda, liksom förhandlingarna med Zjdanov, den ryske chefen för de allierades kontrollkommission som övervakar verkställigheten av avtalet. Efter inre slitningar hos socialdemokraterna måste regeringen avgå i november. Trots att den bara verkat under kort tid har den ändå genomfört många svåra beslut: återsändande av krigsfångar och evakuerade från Ingermanland, nedläggning av över 400 organisationer vars verksamhet stred mot stilleståndsavtalet, försörjning av den evakuerade befolkningen och antagande av en krigsskadeståndsbudget. Castrén kritiseras dock för en alltför ”formell och rigid” inställning till kontrollkommissionen.23 Han efterträds som statsminister av Paasikivi.

Maj 1945
När Tyskland till slut kapitulerar i maj 1945, ser deltagarna i det upphovsrättsliga samarbetet fram emot att kunna träffas på en gång för att återuppta och slutföra utredningen. Inget egentligt arbete har kunnat bedrivas på ett par år, men man kom ändå långt i de över-

23 Biografiskt lexikon för Finland, Borgå 2011. Mannerheim beskriver det som ”en rakryggad hållning i en ojämn kamp för bevarandet av landets rättigheter och intressen” (Mannerheim, Minnen del 2, Helsingfors 1952 s. 422).

läggningar som fördes i Köpenhamn och Helsingfors och i de förberedelser som gjordes inför den inställda Stockholmskonferensen. Ekeberg, som under krigsåren länge lyckats med sina ansträngningar att upprätthålla samarbetet men till slut fått ge upp, är nu angelägen om att Stockholmskonferensen hålls så snart som möjligt, säkert också för att snabbt markera det nordiska samarbetets vikt — efter kriget och ofriheten finns det på många håll förhoppningar att ett samlat Norden ska kunna spela en större roll. När samlingsregeringen avgår i Sverige, får det dock en oväntad konsekvens för kommittén.
    Vid regeringssammanträdet den 30 juli utses Zetterberg till justitieminister i Per-Albin Hanssons nya socialdemokratiska regering. Valet av den för allmänheten unge och okände Zetterberg väcker förvåning. Han kommer från en konservativ ämbetsmannafamilj och har inte tidigare varit partipolitiskt aktiv, även om han i tysthet varit medlem i socialdemokraterna sedan början av trettiotalet — hans intresse för politik hade väckts av de många sociala missförhållanden han kom i kontakt med under sin tid i domstolarna. Inte ens partiorganet Morgon-Tidningen kan få tag i hans porträttfotografi när de nya statsråden ska presenteras för läsarna. I tidningarna skrivs att han fått uppgiften eftersom han delar spårvagn med statsministern på morgnarna när de åker till kanslihuset, i departementet spekuleras i att det är Nils Quensel och Gunnar Myrdal som ligger bakom. Det är mera troligt att det är Möller och Undén som drivit Zetterbergs kandidatur. Han hade arbetat under Möller i trettiotalets socialpolitiska utredningar och sedan i lagberedningen tillsammans med Undén, som han också kände sedan studietiden i Uppsala. Zetterberg är politiskt oprövad. Fast med socialt engagemang, lagstiftningserfarenhet och erkänd rättrådighet ska han bli en värdefull minister i genomförandet av socialdemokraternas efterkrigsprogram. När — med den nye handelsministern Myrdals välkända uttryck — arbetarrörelsen står inför skördetiden, är socialförsäkringarna och bostadsfrågan av största betydelse, de två områden där också Zetterberg varit aktiv. I tidningarna framhålls särskilt hans pålitliga och rätlinjiga inriktning under hela kriget.24

24 Bohusläningen den 28 juli 1945, Frihet nr 4 1946 och Allt maj 1953. Tage Erlander, Dagböcker 1953, Hedemora 2003, s. 81. Zetterberg finns också med i det förslag till ministerlista som Sköld och Wigforss gör i juni 1945 (Yngve Möller, Per Edvin
Sköld, Falun 1996, s. 313). Valet sägs ha stått mellan honom och Socialdepartementets statssekreterare Eije Mossberg (Östen Undén, Anteckningar 1918–1952, Stockholm 2002, s. 92). Också Zetterbergs kollegor i auktorrättskommittén verkar ha varit okunniga om hans partipolitiska intresse. Eberstein skriver att han inte under hela deras samarbete haft någon aning om att Zetterberg varit inskriven i ett politiskt parti; han hade bara uppskattat en allmänt frisinnade läggning och frigjordhet från dogmer och fördomar (brev den 28 juli 1945 till Zetterberg). Ideologiskt kan han nog beskrivas som en frisinnad humanist som tror på ett mått av planhushållning. Inte minst riksdagsmännen sägs vara chockade när Per-Albin Hansson hämtar Zetterberg ”från administrationen”. ”I mannaminne har ingen justitieminister varit så okänd” är en återkommande bedömning i tidningarna. Men Zetterberg blir den justitieminister som har haft posten längst (1945–1957) — och detta trots de problem som så småningom kommer.

Efter ministerbytet vid konseljen den 31 juli välkomnas Zetterberg till departementet av statssekreterare Walin. Zetterberg avgår sedan från sitt uppdrag i auktorrättskommittén den 2 augusti.
    Att Zetterberg lämnar kommittén, just när det ser ut som arbetet ska kunna återupptas, är utan tvekan ett bakslag för utredningen och en personlig besvikelse för Ekeberg. Uppenbarligen har de med tiden blivit goda vänner. De har i flera år arbetat effektivt ihop, från olika generationer men med samma praktiska och realistiska syn på lagstiftning. Under Ekebergs fasta hand men lätta ledning har Zetterberg självständigt, lojalt och skickligt iordningsställt texter och fört utredningsarbetet framåt. Och med sina skilda politiska bakgrunder och erfarenheter har de gemensamt bidragit till att kommittén och dess nordiska lagstiftningssamarbete — såsom Ekeberg ville — fått en särskild betydelse under krigsåren. Det tar tid innan departementet hittar en ny sekreterare, och Ekeberg får själv ta hand om även dessa uppgifter ett tag.

Vintern 1945
Det är inte bara det oväntade svenska sekreterarbytet som gör att samarbetet försenas trots att kriget nu är slut. Ännu en gång måste Castrén lägga det upphovsrättsliga arbetet åt sidan.
    Genom vapenstilleståndsavtalet åtar sig Finland att genomföra rättegångar mot landets krigsförbrytare, de allierade tolkar — i enlighet med vad man enats om redan i Jalta — detta så att också de krigsansvariga ska straffas. Samtidigt som processen i Nürnberg förbereds i Tyskland, antar den finska riksdagen i september 1945 en lag om bestraffning av de krigsansvariga politikerna, en lag av undantagskaraktär som har retroaktiv verkan och innebär att en specialdomstol med parlamentarisk sammansättning sätts upp.
    Tillsammans med Högsta domstolens president Hjalmar Neovius försöker Castrén på olika sätt påverka lagstiftningen i en så rättsstatlig riktning som det farliga säkerhetspolitiska läget medger; i ett synnerligen kritiskt utlåtande konstaterar domstolen att lagen inte kan anses förenlig med statsskicket. Castrén och Neovius vill under alla omständigheter hålla de högsta domstolarna och deras presidenter skilda från processen. Men Mannerheim går inte med på detta. Enligt lagen ska Krigsansvarighetsdomstolen ha presidenten i Högsta domstolen som ordförande och därutöver bestå av bl.a. presidenten i Högsta förvaltningsdomstolen. Castrén och Neovius måste delta i processen.
    Förhandlingarna mot de åtalade politikerna inleds i början av november. Efter första rättegångssessionen avgår Neovius av uppgivna hälsoskäl från sitt ämbete som president i Högsta domstolen — och lämnar därmed också posten som Krigsansvarighetsdomstolens ordförande. Castrén ombeds ta över som president i Högsta domstolen, vilket alltså skulle göra honom även till ordförande i Krigsansvarighets-

domstolen. Men han motsätter sig detta bestämt. Processen pågår till den 21 februari 1946.25 Det dröjer därför mer än ett år efter krigsslutet innan kommittén kan återuppta arbetet i full utsträckning. Så snart krigsansvarighetsprocessen i Finland är avslutad, skriver Ekeberg och bjuder in till fortsatta nordiska överläggningar. Erik Hedfeldt, som är t.f. lagbyråchef i departementet och vän med Zetterberg, anställs som sekreterare den 10 maj.26

Efter kriget
Efter det att man varit splittrade sedan sommaren 1939 kan Ekeberg välkomna Graae, Lund, Alten, Fougner och Castrén till Stockholm den 10 september 1946; justitierådet Harald Brunou ersätter Sjöström som avlidit 1945.27 Även om det råder ransonering och konferensen hålls under knappa förhållanden — Castrén önskar ett rum ”utan bad eller andra bekvämligheter” på hotell Reisen på Skeppsbron där deltagarna inkvarteras — tar man med smoking för de festligheter som ska uppmärksamma det återupptagna samarbetet. När arbetet väl kommer igång igen, går överläggningarna snabbt framåt. Till grund för diskussionerna finns det material som hade utarbetats till den inställda konferensen 1943, framför allt det svenska utkastet till lag, men dessutom överraskar Alten de andra genom att nu bidra med ett nytt eget lagutkast som han författat under sin ofrivilliga ledighet under ockupationsåren. Vid konferensens slut den 21 september föreligger ett första gemensamt utkast till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk.
    Sedan utkastet remitterats till sakkunniga och intresserepresentanter fortsätter överläggningarna den 1–21 februari 1948 i Oslo, där utkastet revideras. I Oslo är diskussionerna livliga, texter omarbetas och detaljstuderas. Det blir tydligt att länderna har kommit olika långt i arbetet, Alten och Fougner börjar anse det klart. Man har olika uppfattningar om hur utredningen bör slutföras — om hur mycket man

25 Regeringens och framför allt Neovius och Castréns ansträngningar att stå emot påtryckningarna från de allierades kontrollkommission beskrivs i J.K. Paasikivis dagböcker 1944–1956 (Första delen: Vid katastrofens rand), Borgå 1986. Den korta domen och andra dokument från krigsansvarighetsprocessen, bl.a. Högsta domstolens utlåtande, finns samlade i Hj. J. Procopé, Fällande dom som friar, Stockholm 1946. Neovius var f.ö. en av de domare i Viborgs hovrätt som suttit i ryskt fängelse hösten 1913 för sitt motstånd mot att tillämpa tsaristiska påbud som inte tillkommit i laga ordning. Se också Gunnar Bergholtz Domare i politisk storm -— några historiska rättsskärvor från Finland i Blandade uppsatser -— En vänbok till Lars-Göran
Engström, Stockholm 2009. 26 Hedfeldt hade arbetat som sakkunnig i Socialdepartementet 1935–1942 och därefter i Arbetsmarknadskommissionen och blivit t.f. lagbyråchef i Justitiedepartementet 1946. Han hade varit sekreterare i flera arbetsrättsliga utredningar och ledamot i 1941 års försvarssakkunniga. Han hade samarbetat med Zetterberg i dennes lagstiftningsprojekt i departementet. 27 Brunou hade tjänstgjort som sekreterare vid konferensen i Finland 1942. Island tillfrågas igen men avstår från att delta.

ska fortsätta att arbeta tillsammans. De delegerade från de andra länderna har säkert större tryck att nu avsluta uppgiften än vad man av naturliga skäl har på den svenska sidan. Alla har inte samma skyddande hand över arbetet — och inte heller samma resurser, t.ex. arbetar Castrén och Brunou själva utan sekreterare. Det är tydligt att man också har olika meningar om hur genomarbetat det måste vara. På konferensen blir man överens om att man inte kan försöka sig på att tillsammans skriva motiven till det gemensamma lagförslaget utan att varje land själv måste ansvara för detta. Nästa möte, som är tänkt att bli samarbetets sista, ska hållas i Köpenhamn efter sommaren 1949.
    En svår förlust drabbar de nordiska kommittéerna när Graae tillsammans med sin hustru omkommer den 11 juni. Färjan Kjøbenhavn, som de reser med från Köpenhamn till Ålborg, går på en mina som ligger kvar efter kriget; de är på väg till det lantställe de köpte när Graae drog sig tillbaka från ministeriet. Vittnen berättar att de stannar kvar i båten medan den sjunker i Kattegat.28 Någon ersättare utses inte, utan Lund får ta huvudansvaret för anordnandet av Köpenhamnsmötet, som hålls den 27 september–8 oktober 1949. På mötet justeras med ledning av ytterligare uttalanden från sakkunniga och intresserepresentanter det tidigare utarbetade lagutkastet.
    Därefter slutför de danska, finska och norska kommittéerna sina arbeten. I Danmark lämnas betänkandet 1950, i Finland 1953 och Norge 1950. Den svenska kommittén fortsätter mer eller mindre på egen hand.29 Motiven i övriga länders betänkanden är förhållandevis kortfattade, i det danska betänkandet drygt 100 sidor och i det finska och norska avsevärt mindre. Med de höga ambitioner som Ekeberg, Eberstein och Hedfeldt har — och de krav de säkert känner — står det klart att det behövs ytterligare sekreterarhjälp för att för svensk del kunna färdigställa motiv som är så utförliga som de anser att den principiellt hållna lagtexten förutsätter. Det finns ett stort antal omfattande promemorior i samtliga lagstiftningsfrågor som diskuteras, men kommittén har egentligen inte kunnat skriva på motiv och författningskommentar innan den gemensamma nordiska lagtexten är färdig. För att kunna ha tid att syssla med detta måste Hedfeldt få hjälp med genomgång av utländsk rätt, rättspraxis och doktrin och en del administrativa uppgifter.
    Sedan Hedfeldt vänt sig till Arbetsmarknadsstyrelsen, hänvisas den tyske juristen Rolf Grave att bistå departementet med vad som enligt reglerna ska vara arkivarbeten i kommittén men som i praktiken blir

28 Dansk Musiktidskrift nr 7 1948. 29 Utkast till Lov om ophavsretten til litterære og kunstneriske værker (Köpenhamn 1950), Förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk (bet. 1953:5) och Instilling till Lov om ophavsrett til litterære og kunstneriske verk (Oslo 1950).

väsentligt mer. Grave är flykting från Jena i östra Tyskland och hade 1943 kommit till Sverige över gränsen från Norge, jagad av Gestapo.30 Efter mötet i Köpenhamn är den svenska auktorrättskommittén helt koncentrerad på motiven till det lagförslag som man enats om vid de nordiska överläggningarna. Arbetet pågår intensivt under hela 1950, med avbrott bara för utarbetande av ett förslag till förlängning av den lag man skrivit 1946 om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk.
    Ekeberg tror först att arbetet med motiven ska kunna slutföras redan 1951, men de internationella händelserna försenar nu arbetet. Under efterkrigstiden får upphovsrätten en tydligare handelspolitisk innebörd. Inom Unesco arbetas det fram en ny upphovsrättslig världskonvention, som ska övervinna den splittring som råder mellan Europa och Amerika. I departementet gör man bedömningen att det omfattande internationella arbetet måste prioriteras, och Hedfeldt tas i anspråk för att bereda en svensk inställning och delta i förhand-

30 Enligt deklarationen till AMS hade Grave efter juristexamen arbetat som sekreterare i mellantyska detaljhandelsorganisationen men fick lämna den anställningen när han inte ville ansluta sig till nazistpartiet. I stället hade han börjat som advokat, ett arbete som han dock avstängdes från eftersom han ansågs politiskt opålitlig p.g.a. de föredrag han hade hållit i Jena. Han hade tvångsförvisats till jordbruket och så småningom gått till sjöss en tid. Efter militärtjänst och arbete på valutakontoret i Hamburg hade han våren 1939 sänts till Prag för att medverka i samordningen av tysk-tjeckiska valutafrågor. När kriget bröt ut blev han inkallad och deltog i fälttåget på västfronten. Han kommenderades till militärförvaltningen i Frankrike, där han fick hand om kontrollen av näringslivet i Nièvre och Allier, senare i Meuse. I slutet av 1941 hade han demobiliserats och flyttats till den civila ockupationsförvaltningen i Norge och hade som ansvarig för Stavanger samma uppgifter som i Frankrike. När han i början av 1943 vägrade genomföra Quislings tvångsföreskrifter mot civilbefolkningen med hänvisning till att de stred mot Haagkonventionen, avskedades han. Han fick veta att han skulle sändas till koncentrationsläger i Tyskland och flydde över gränsen till Sverige. — Det är naturligtvis inte osannolikt att någon i auktorrättskommittén hade träffat Grave i annat sammanhang innan han hänvisas dit av AMS. Det finns en stor och aktiv tysk exilgrupp i Stockholm, också många jurister. Eberstein stödjer, tillsammans med Gunnar Myrdal, aktivt Freie Deutsche Kulturbund, den mest framträdande tyska exilorganisationen i Sverige (Müssener, Exil in Schweden, München 1974, s. 208 och 449). — Graves värdefulla insatser i auktorrättskommittén föranleder departementet (Zetterberg) att vid ett antal tillfällen ge honom särskilda gratifikationer vid sidan av det arvode han får av AMS. Hedfeldt lyckas också, med sina arbetsmarknadsrättsliga kunskaper och kontakter, utverka undantag från det system med ”skiftning” som annars gäller efter varje kort hänvisningsperiod och Grave behöver inte flytta till andra uppgifter utan kan stanna i kommittén. När Grave söker svenskt medborgarskap 1951, får han dock problem. Tredje roteln sägs ha en del uppgifter, som betecknas som ”motsägelsefulla” men som han inte kan få veta. Hedfeldt skriver till statspolisen och ber att få ta del av det han bör ha reda på ur säkerhetssynpunkt. När inte det hjälper, vänder han sig underståthållaren Martin Wahlbäck; ämbetet ansvarar för medborgarskapsärendet. Hedfeldt och Wahlbäck har varit sakkunniga samtidigt i Socialdepartementet. I ett långt och ganska upprört brev redovisar Hedfeldt hur kommittén uppskattar Grave som personlighet och medhjälpare, han reagerar starkt på proceduren, att Grave inte kan försvara sig mot sina ”osynliga fiender” och få anklagelserna bedömda: ”det är bara Du som kan anställa en sådan prövning”, som kan öppna det slutna kuvertet och sedan återsända det till polisen såsom utan betydelse för ärendets prövning. Grave blir snart svensk medborgare och arbetar åt auktorrättskommittén till dess utredningen är klar.

lingarna. Konventionen antas 1952, en anslutning till den kräver ytterligare vissa modifikationer i det nordiska lagförslaget. Under 1953 presenteras sedan från Bernunionen ett utkast till en konvention om skydd för utövande konstnärer, tillverkare av fonogram samt radioföretag. Frågan om rättskydd för dessa kategorier hade redan behandlats inom kommittén och där fått ett avsnitt i det nordiska lagförslaget. Eftersom ämnet nu tas upp på det internationella planet, blir det nödvändigt med nya överväganden. Kommittén arbetar fram en promemoria, som sänds på remiss till berörda myndigheter och intresseorganisationer. Frågorna behandlas därefter på en nordisk konferens med representanter för ansvariga departement i Danmark och Norge den 1–4 juli i Stockholm. På grundval av yttranden över promemorian och i anslutning till överläggningarna vid konferensen utarbetar kommittén ett förslag till yttrande om konventionsutkastet.
    Vid den nordiska konferensen får man även tid att diskutera vissa andra delar av det nordiska förslaget till upphovsrättslag, som kommit i bakgrunden. Vid remitteringarna i de andra nordiska länderna har man fått en hel del synpunkter och kritik. Deltagarna uttalar sig för att ett förnyat nordiskt samarbete upptas för överarbetning av förslaget i vissa delar.
    Arbetsförhållandena för auktorrättskommittén har blivit ordentligt ansträngda, delvis beroende på sjukdom och andra svårigheter. Ekebergs övriga uppgifter — nu även som riksmarskalk — tar också allt mer tid, och Eberstein har andra utredningsuppdrag. Hedfeldt är lagbyråchef i departementet samtidigt som han är sekreterare i kommittén. Arbetet på motiven går bara långsamt framåt. Tålamodet sinar i riksdagen, och utredningen börjar uppfattas som ett problem. I departementet inser man att kommittén måste förstärkas ytterligare om det ska gå att slutföra arbetet. När Hedfeldt utnämns till regeringsråd 1953, går han därför in som tredje ledamot i kommittén och i hans ställe anlitas en annan sekreterare, extra ordinarie assessorn från Svea hovrätt Torwald Hesser som under ett knappt år hjälpt till som biträdande sekreterare.
    Det blir Hesser som därefter får bära huvudansvaret att skriva de svenska motiven. Han hade varit med före kriget, bland de många gästerna på vårfesten hos Eberstein i maj 1939, då precis jur. kand. och lite senare gift med Ekebergs dotter 1941. Det är till stor del Hessers förtjänst att motiven blir så högklassiga som de är.
    Under 1953 fortsätter arbetet med motiven till det gemensamma nordiska lagförslaget. I anslutning till det gör kommittén en särskild undersökning av vissa frågor som aktualiserats av den ökade användningen av fotokopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. En promemoria i ämnet sänds på remiss till berörda myndigheter och intresseorganisationer. Under 1954 håller kommittén tolv sammanträden. Vissa överarbetningar görs av lagförslaget och en promemoria med

utkast till ändringar i förslaget sänds till grannländerna. Till det nordiska förslaget i övrigt utarbetas nu i det närmaste fullständiga motiv.
    Som en fortsättning på det nordiska samarbetet sammanträder auktorrättskommittén en sista gång den 19–29 april 1955 i Stockholm med representanter för grannländerna, främst för att diskutera de ändringar som kommittén planerar göra i det gemensamma lagförslaget.
    I egenskap av justitieminister bjuder Zetterberg på middag på restaurang Riche den andra kvällen. Men de övriga nordiska länderna företräds nu av andra delegerade än under hans tid i auktorrättskommittén — bara Castrén är fortfarande med.

Augusti 1956
Efter de nordiska överläggningarna gör kommittén en del sista jämkningar i de svenska lagtexterna. Under 1955 håller den 23 sammanträden för att arbeta med motiven, under 1956 fyra.
    Ekeberg lämnar sedan den 21 augusti sitt betänkande med förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, m.m. (SOU 1956:25) till Zetterberg. Det är många år sedan de började arbeta tillsammans i kommittén.
    Uppdraget är slutfört. En av de sista handlingarna i kommitténs akt är ett brev med lyckönskningar till Ekeberg från Paal Berg.
    Det är ingen hemlighet att Zetterberg blivit trött på det pressande arbetet som justitieminister och de uppslitande politiska drev som han utsatts för och att han önskar sig tillbaka till domstolarna. Han hade varit på tal som president i Västra Sverige 1953, där han gärna velat tjänstgöra, men Erlander ville då behålla honom ett tag till. När presidentposten i Svea hovrätt blir ledig nästa år säger han först bestämt nej, eftersom han menar att den innebär för mycket administrativt arbete. Han vill hellre vänta till en mindre hovrätt blir ledig — hans egen kandidat är Walin. Men Erlander övertalar honom att acceptera: man vet ju inte hur valet går och hur en borgerlig regering skulle ställa sig efter alla de hårda angreppen mot honom.31

Upphovsrättslagen har firat 50 år. Auktorrättskommitténs betänkande tillhör de finaste svenska lagstiftningsmotiven. Men det finns fler skäl att uppmärksamma kommittén och dess arbete. De inblandades insatser under en kritisk tid, den självständighet de då visade och det ansvar de tog säger något viktigt om dem.

31 Tage Erlander, Dagböcker 1953 s. 109 och 111 och Dagböcker 1957, s. 143, 158 och 161, Östen Undén, Anteckningar 1952–1966, s. 541. Erlander ansåg sig inte kunna ta Walin till president, eftersom särskilt bondeförbundarna hade invändningar mot honom.